Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7 (Utlåtande 1887:Ku7 - majjul Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

N:o 7.

Ank. till Riksd. kansli den 21 juni 1887, kl, 5 e. in.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner
rövande ändring i § 13 riksdagsordningen.

Då nu gällande riksdagsordning antogs, lät lagstiftaren sig angeläget
vara att tillförsäkra städerna ett visst antal platser i representationen
och stadgade derför, att land och stad skulle hvar för sig
välja representanter till Andra Kammaren. Såsom motiv för detta särskiljande
anförde justitiestatsministern vid föredragning af förslaget till
nämnda lag i statsrådet den 5 januari 1863 följande:

»Den talrikare, mera omedelbart valda kammaren, som i förslaget
benämnes den Andra, utgöres af särskilda representanter från landet
och från städerna. Detta åtskiljande, som icke bör motiveras af stridiga
intressen emellan land och stad, torde ega giltig grund i den
olikartade organisationen af hvarderas kommunala förhållanden, förvaltning
och lagskipning med mera. Samma åtskilnad förekommer ock i
landstingen och i de flesta förslag till nationalrepresentationens ombildning,
som vunnit något allmännare bifall. Vid öfvergången från
en ståndsrepresentation till en författning, enligt hvilken, om de gamla
ståndstraditionerna skulle fortfarande göra sig gällande, ett af de forna
riksstånden egde ett öfvervägande inflytande på valens utgång, är det
måhända ock af praktisk omtanka påkalladt att försäkra ett antal platser
åt dem, som icke tillhöra nämnda stånd. I afseende å antalsförhållandet
emellan landets och städernas representanter är antagen enahanda
grund, som följts vid landstingens bildande, så att enligt regeln
en folkmängd af 20,000 på landet och 10,000 i staden skulle berättiga
att till denna kammare sända en representant. Efter det sätt, som för
valdistrikternas ordnande är föreslaget, och enligt livilket hvarje domsaga
på landet utgör ett distrikt, derest ej dess folkmängd öfverstiger
40,000, och de mindre städerna sammanföras i valkretsar, såvidt ske
Bill. till Riksd. Prof. 18S7. B. .9 Sand. 5 Höft. 1

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

kan länsvis, skulle, med afseende pa nuvarande folkmängdsförhållanden,
komma att utses omkring 130 representanter för landet och 50 för
städerna.»

Redan efter första valet till den nya riksförsamlingen stälde sig
proportionen mellan städernas och landsbygdens representanter något,
ehuru visserligen icke mycket, fördelaktigare för städerna, än justitiestatsministern
i sitt anförande till statsrådsprotokollet beräknat. Då
1867 års riksdag sammanträdde, räknade Andra Kammaren nemligen
55 stadsrepresentanter emot 135 representanter från landet. Senare
val hafva emellertid lemnat allt mera fördelaktiga resultat för städerna
i afseende på representantantalet, och röster halva derför vid olika tillfällen
höjt sig för inskränkning i städernas representationsrätt. "Vid
1880 års riksdag väcktes det förslag, att i städer med en folkmängd
af tiotusen till och med tjugutusen skulle utses en riksdagsman och
derutöfver en för hvarje fullt tal af tjugutusen, samt att de smärre
städernas valkretsar skulle innehålla eu folkmängd af minst tiotusen och
högst tjugutusen. År 1884 föreslogs i samma syfte, att antalet af
städernas riksdagsmän i Andra Kammaren skulle för all framtid bestämmas
i förhållande till landsbygdens såsom 5 till 13. Två år senare
framkom ett nytt förslag till frågans lösning, enligt hvilket städer
med en folkmängd af minst tjugutusen skulle ega att utse en
representant för hvarje fullt tal af tjugutusen, hvaremot de städer, hvilkas
folkmängd understege tjugutusen, skulle välja tillsammans med den
domsaga, der de vore belägna. Samtliga dessa, af herr Nils Petersson
i Runtorp framstälda, förslag hafva blifvit af utskottet afstyrkta, dels
på den grund, att de bestämmelser, Indika föreslagits emot den öfverklagade
oegentligheten, icke i och för sig tillvunnit sig utskottets
bifall, och dels emedan utskottet för det dåvarande ansett sig sakna
anledning att yttra sig med afseende på frågan, huruvida, i följd af
eu fortsatt tillväxt af städernas folkmängd, den folk mängdssiffra, som
berättigade stad till val af riksdagsman till Andra Kammaren, borde
framdeles höjas; och hafva dessa förslag, såsom kändt är, blifvit af
Riksdagen förkastade. Herr Nils Petersson framlade under januari
månad innevarande år för Riksdagen ånyo sitt år 1886 väckta förslag,
men i anseende till Riksdagens upplösning hann denna motion icke
att af utskottet behandlas.

Frågan om inskränkning i städernas representationsrätt har nu
åter upptagits uti följande under sistlidne maj månad väckta, till
utskottet öfverlemnade motioner, nemligen inom Första Kammaren
n:o 30 af herr N P. Nilsson, med hvilken herrar Söderberg och J.
Bengtsson instämt, samt inom Andra Kammaren n:o 20 af herr Ljung -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

man, n:o 23 af herr Nils Petersson, med hvilken herrar J. Pettersson
i Alfvesta, Johan Fr. Carlsson, Ivar Månsson, Ludvig Norrhy, B. P.
Ersson, J. P. Nilsson, C. J. Petersson, S. AV. Norén, M. G. Jönsson,
Os/tar Erickson, Per Larsson, Olof Andersson i Lyckorna, L. Fred. O drif
L. P. Mallmin och P. Pehrson i Törueryd förenat sig, samt n:o 31 af
herr Eliasson, med hvilken herrar Löfberg och J. E. Ericsson instämt.

Uti ifrågavarande motioner föreslås följande ändrade lydelse i
riksdagsordningen af,

herr Nilsson:

§ 13-

Mom. 2. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven
räknas köpingar, utses för hvarje domsaga en riksdagsman. Domsaga,
som, oberäknad!, dertill hörande städer, har större folkmängd än fyratio
tusen, varde dock af Konungen, så vidt ske kan häradsvis, hvart tredje
år indelad i valkretsar, en för hvarje fullt tal af tjugu tusen invånare,
Indika valkretsar välja hvardera en riksdagsman.

Mom. 3. I hvarje stad, som eger en folkmängd af tio tusen
eller mer, utses en riksdagsman och derutöfver, efter folkmängden, en
för hvarje fullt tal af tjugutusen, hvarmed folkmängden öfverstiger tio
tusen. Öfriga städer skola det sista året i hvar tredje legislatur period
af Konungen ordnas, så vidt ske kan länsvis, i särskilda valkretsar,
som hvardera utse en riksdagsman, och skall hvarje sådau valkrets
innehålla eu folkmängd af minst tio tusen och högst tjugu tusen;

herr Ljungman:

§ 13-

Alternativ n:o 1.

Mom. 2. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven
räknas köpingar, utses för hvarje domsaga en riksdagman. Domsaga,
som, oberäknad! dertill hörande städer, har större folkmängd än fyratiotusen,
varde dock af Konungen hvart tredje är, så vidt ske kan
häradsvis, indelad i så många valkretsar, som domsagan eger fidla tjugutusental
af invånare, hvilka hvalkretsar välja hvardera en riksdagsman.

Mom. 3. I hvarje stad, som eger en folkmängd af femtontusen
eller mer, utses en riksdagsman och derutöfver, efter folkmängden, en
för hvarje fullt tjugutusental, hvarmed folkmängden öfverstiger femtontusen.
Öfriga städer skola hvart tredje år af Konungen ordnas, så vidt ske kan

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

länsvis, i särskilda valkretsar, som hvardera utse en riksdagsman, och
skall hvarje sådan valkrets innehålla en folkmängd af minst tiotusen
och högst tjugutusen.

Alternativ n:o 2.

Mom. 2. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven
räknas köpingar, skola hvart tredje är länen hvar för sig af kammaren,
sä vidt ske kan efter härad och domsagor, fördelas i särskilda valkretsar,
som hvardera utse eu riksdagsman, och skall hvarje sådan valkrets innehålla
en folkmängd af minst tjugutusen och högst fyratiotusen.

Mom. 3. I hvarje stad, som eger en folkmängd af femtontusen
eller mer, utses en riksdagsman och derutöfver, efter folkmängden, en
för hvarje fullt tjugutusentaf hvarmed, folkmängden öfver stig er femtontusen.
Ofrige städer skola hvart tredje år af kammaren ordnas, så vidt ske
kan länsvis, i särskilda valkretsar, som hvardera utse en riksdagsman,
och skall hvarje sådan valkrets innehålla eu folkmängd af minst tio
tusen och högst tjugutusen;

herr Petersson:

§ 13. Mom. 3.

I hvarje stad,'' som eger en folkmängd af tjugu tusen eller mer,
utses eu riksdagsman för hvarje fullt tal af tjugu tusen; öfriga städer
skola hvart tionde år af kammaren ordnas, så vidt ske kan länsvis, i
särskilda valkretsar, som hvardera utse en riksdagsman, och skall
hvarje sådan valkrets innehålla en folkmängd af minst tio tusen och
högst tjugu tusen;

herr Eliasson:

§ 13. Mom. 3.

I hvarje stad, som eger en folkmängd af tjugutusen eller mer,
utses en riksdagsman för hvarje fullt tal af tjugutusen. Öfriga städer
skola första gången af Konungen, och derefter hvart tionde år af
kammaren ordnas, så vidt ske kan länsvis, i särskilda valkretsar, som
hvardera utse eu riksdagsman, och skall hvarje sådan valkrets innehålla
en folkmängd af minst tolf tusen och högst tjugufyra tusen.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Till stöd för de föreslagna ändringarna, anföres hufvudsakligen,
att genom nutidens ökade samfärdsel, skilnaden mellan städernas och
landsbygdens olika intressen väsentligen minskats, och att, om också
kommunala liksom administrativa förhållanden vore på .särskilda sätt
organiserade i stad och på landet, en olikhet i judicielt hänseende
numera dock icke kunde åberopas såsom skäl för bibehållande af städernas
undantagsställning i fråga om riksdagsmannaval, då äfven
städer utan egen jurisdiktion sedan 1873 åtnjöte samma förmån; att
med fullt erkännande af den omtanka om städernas rätt, som vid det
nya representationsskickets införande tog sig uttryck i hithörande bestämmelser,
erfarenheten likväl till fullo ådagalagt, att städerna i följd
al den utveckling uti alla rigtningar, som under senare tider egt rum,
mycket väl vore i stånd att taga till vara sina intressen utan att derför
behöfva söka skydd uti undantagsbestämmelser i riksdagsordningen;
att genom den olika organisationen af städernas och landsbygdens
valkretsar den folkmängdssiffra, som i medeltal berättigade till en
representant, proportionsvis, långt högre å landsbygden än i staden
öfversköte den derför ursprungligen beräknade siffra, hvarförutom det
ingalunda kunde vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
att en domsaga icke i något fall finge sända mera än två riksdagsmän,
huru mycket dess folkmängd än tillvuxe; samt att, genom folkmängdens
snabba tillväxt i städerna, och särskild! i de större städerna,
den proportion, som vid det nya statsskickets början varit afsedd
emellan representantantalet för stad och land i Andra Kammaren
redan nu i betänklig mån blifvit rubbad och hotade att snart blifva
förryckt derhän, att landsbygdens representanter komme att stanna i
minoriteten; och har vidare, i fråga om de föreslagna bestämmelserna
rörande tiden och sättet för de smärre städernas indelning i valkretsar,
påpekats fördelen deraf, att gränsen för en sådan indelning sammanfölle
med slutet af en treårsperiod, samt att, då ingen olägenhet försports
af Konungens rätt att reglera valkretsarna å landet, samma
rättighet borde tillkomma honom äfven med afseende å städernas valkretsar.

Da utskottet nu går att behandla den föreliggande grannlaga frågan,
anser sig utskottet böra till eu början uttala den åsigt, att någon
mera väsentlig inskränkning icke bör ifrågakomma i den städerna uti
riksdagsordningen tillförsäkrade representationsrätt, sådan denna gestaltade
sig vid den tid, då sagda grundlag först blef tillämpad, samt

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

att, derest, i följd af omständigheternas magt, någon inskränkning uti
städernas nuvarande representantantal får anses vara påkallad, denna
inskränkning likväl må vidtagas med så stor varsamhet att, städernas
rätt icke derigenom trädes för nära.

Vid undersökning af de på frågans bedömande inverkande statistiska
förhållanden, har utskottet till en början funnit, att folkmängden
vid slutet af de år, hvilkas folkmängd tagits i beräkning vid allmänna
val till Andra Kammaren, uppgått till:

1865.

1868. i 1871.

1874. i 1877.

1880.

1883.

1885.

jl städerna ......

iÅ landsbygden

498,982

3,615,159

523,839 551,106

3,649,241! 3,653,071

600.190 654,354

3,741,369; 3,830,188

690,431

3,875,237

749,887

3,853,708

805,053

3,877,716

| I hela riket| 4,114,141

4,173,080| 4,204,177

4,341,559 4,484,542

4,565,668

4,603,595

4,682,769

och att riksdagsmännens i denna kammare antal utgjort:

	1867.	1870.	1873.	1876.	1879.	1882.	1885.	1887.
Summa från städerna ...	55	56	57	61	64	64	69	75
Från landsbygden .........	135	136	137	138	140	142	145	146
Summa från hela riket...	190	192	194	199	204	206	214	221

Det framgår alltså häraf, att under de förflutna tjuguett åren,
städernas representantantal i Andra Kammaren ökats med 20 men landsbygdens
allenast med 11 samt att förhållandet mellan det respektive
antalet förändrats från 55 och 135 till 75 och 146. Under förutsättning
att folkökningen i städerna och på landet fortgår i samma proportion
som hittills, skall snart den tid komma, då de förras representanter
i antal öfverträffa landsbygdens, helst den ökning af den sistnämndas
representantantal, som under de förflutna åren egt rum, till en
stor del får tillskrifvas en på administrativ väg skedd delning af
domsagor, och sådan delning icke i nämnvärd mån torde vara att vidare
på lång tid förvänta.

Huruvida folkmängdens tillväxt kommer att framdeles följa samma
regler som hittills, är naturligtvis omöjligt att med visshet afgöra, men
om denna ökning utan afbrott fortgått under längre tid i samma proportion,
torde man med så mycken visshet, som öfver hufvud taget härutinnan
står att vimla, kunna draga den slutsats, att ingen förändring i
nämnda hänseende kommer att inträffa; och att ökningen från 1865 till
och med 1885 utan afbrott varit betydligt hastigare i städerna än på
landsbygden, inhemtas af nyss åberopade tabell.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Af ofvan anförda skäl har utskottet ansett tiden vara inne att
rätta det missförhållande, som småningom uppstått mellan städernas
och landsbygdens representantantal, och att, såvidt möjligt är, förebygga
att den proportion, som 1866 års lagstiftare afsett att stadga dem
emellan, icke i framtiden förryckes. Det torde vara allmänt erkändt
att vår Riksdag redan nu räknar så många medlemmar, som i förhållande
till landets folkmängd bör kunna ifrågakomma, och förslag har
redan varit framstäldt att antalet skulle inskränkas. Det åsyftade målet
torde derför icke lämpligen vinnas genom en utsträckt rätt för landsbygden
att låta sig representeras, utan derigenom, att det antal riksdagsmän,
städerna ega att sända till Andra Kammaren, nedsättes. Och
härmed framställer sig den frågan, efter hvilken grund en sådan nedsättning
må ega rum, utan att städernas inbördes rätt kränkes. Då
redan nu en olika grund finnes stadgad för de städers representationsrätt,
hvilkas folkmängd uppgår till 10,000 eller mer, och de smärre
städernas, är det en anledning att undersöka, huruvida en inskränkning
i representationsrätten rättvisligen bör i lika mått drabba begge
dessa kategorier af städer, eller om icke endera af dem företrädesvis
borde tåla vid att se sitt representantantal minskadt. Af följande
tabell inhemtas huru mycket hastigare folkmängden under nyss nämnda
tidsperiod ökats i de större städerna än uti de till valkretsar sammanslagna
städerna:

	18 65.	1868.	1871.	1874.	1877.	1880.	1883.	1 885.
Stockholm ...........	133,361	131,400	138,512	150,446	165,677	168,775	194,469	215,688
Göteborg..............	45,541	53,448	57,360	63,748	71,707	76,401	81,507	91,033
Malmö...............	21,889	23,461	26.426	30,676	34,439	38,054	41,678	44,532
Norrköping ........	22,694	23,634	24,916	26,365	27,226	26,735	27,961	28,503
Gefie ...................	12,511	13,315	14,712	16,787	18,137	18,758	19,358	20,753
Upsala.................	10,247	11,156	11,705	12,367	13,466	15,675	17,682	20,202
Karlskrona...........	16.425	17,564	16,234	16,643	17,787	18,300	18,842	19,127
\|Jönköping ..........	- -	10,494	11,254	12,548	14,400	16,147	18,321	19,344
\Luncl	- -	10,526	10,870	11,680	13,415	14,304	14,349	14,835
lÖrebro.....,.........	- -	----	- -	- -	10,831	11,785	12,454	13,018
Helsingborg ........	- -	- -	- -	---	10,639	11,550	13,462	15,230
Kalmar .............	- -	- .-	- -	---	10,223	10,963	11,605	11,810
Linköping...........	- -	- -	- -	— —	—	- -	10,077	11,284
Landskrona .........	- -	- -	----	- -	- -	- -	10,475	11.363
Sundsvall ...........	—	—	—	—	— —	— —	— —	10,275
Summa	262,6(38	294.998	311,989	341,260	408,007	427,447	492,240	546,906
Småstäderna.........	236,314	228,841	239,117	258,930	246,347	262,984	257,647	258,147
Summa summarum	498,982	523,839	551,106	600,190	654,354)690,431	749,887:805,053

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Det har alltså företrädesvis varit de större städerna, som genom
sin starka folkökning vållat ofvan påvisade missförhållande mellan
städernas och landsbygdens nuvarande representantantal, och det torde
derför icke kunna anses annat än billigt att såväl de uti valkretsar
indelade smärre städerna som de städer, hvilka visserligen välja sjelfständigt,
men som icke ega den storlek, att de äro berättigade att
sända mera än en riksdagsman till Andra Kammaren, gå oberörda af
den minskning i antalet af stadsrepresentanter, som utskottet anser
förhållandena påkalla. Ytterligare skäl till en sådan anordning finner
utskottet ligga deri, att, om den siffra höjes, hvilken hittills utgjort
gränsen i representativt hänseende emellan de två särskilda slagen af
städer, flera städer, som enligt gällande bestämmelser egt att sjelfständigt
välja riksdagsman, skulle se sig helt och hållet beröfvade denna rätt, en
förändring, som vore mera känbar för den stad, som drabbades deraf,
än om eu stad endast såge sitt representantantal förminskadt. En
ändring i förut nämnda syfte föreställer sig utskottet derför med minsta
olägenhet skulle kunna vidtagas sålunda, att för de städer, som ega
en folkmängd af 10,000 eller mer, den siffra höjes, som berättigar till
vidsträcktare representationsrätt inom Andra Kammaren. Om denna
siffra höjes till 15,000, skulle, efter 1885 års folkmängd, Stockholm se
sitt representantantal minskadt från 21 till 14, Göteborg från 9 till G,
Malmö från 4 till 3 samt Gefle och Upsala hvardera från 2 till 1.
Städernas sammanlagda antal representanter skulle genom en sådan
reform nedgå från 75 till 62, och derigenom skulle den proportion
mellan städernas och landsbygdens representantantal, som efter valen
till 1867 år riksdag förefans, vara i det närmaste återstäld.

Då genom den nu antydda ändringen just det åsyftade resultatet
med afseende på städernas och landsbygdens representativa förhållande
till hvarandra skulle vinnas, anser sig utskottet icke kunna i oförändradt
skick förorda föreliggande motioner i fråga om ändring uti 13 § 3 mom.
riksdagsordningen, liksom utskottet icke heller finner skäl att tillstyrka
bifall till den föreslagna ändringen af 2 mom. samma paragraf, så mycket
mindre som i närvarande stund folkmängden endast i en enda domsaga
öfverstiger 60,000 och en reform af nämnda moment i sådan syftning
att hvarje 20,000-tal inom en domsaga skulle berättiga till en representant,
alltså finge ytterst liten betydelse i praktiskt afseende.

Icke heller kan utskottet såsom högst nödigt eller nyttigt betrakta
vare sig förslaget att åt Konungen öfverlemna ordnandet af de
mindre städernas valkretsar eller det förslag, att tiden för valkretsindelningen
må sålunda bestämmas, att den sammanfaller med treårsperiodens
slut, hvarförutom utskottet, för vinnande af en ändamåls -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

enlig lösning af den hufvudsakliga frågan, anser att denna icke bör
sammanblandas med mera underordnade frågor.

Med stöd af hvad här ofvan blifvit anfördt, får utskottet alltså
hemställa:

l:o) att herr Nilssons motion icke måtte bifallas;
2:o) att herr Ljungmans motion icke måtte bifallas;
3:o) att herr Peterssons motion icke måtte bifallas;
4:o) att herr Eliassons motion icke måtte bifallas;

hvaremot utskottet i anledning af de väckta motionerna föreslår,

5:o) att Riksdagen måtte till hvilande i grundlagslig
ordning antaga följande förslag till ändring af § 13
riksdagsordningen.

Förslag.

§ 13-

1. Andra Kammarens — —--— — —

— — — skett.

2. Å landet — — — — —--—--

riksdagsmän.

3. I stad, som eger en folkmängd af tiotusen
eller mer, utses en riksdagsman och derutöfver en
för hvarje fullt tal af femtontusen, hvarmed folkmängden
öfverstiger tiotusen, öfriga städer — —

— --af minst sextusen och högst tolftusen.

Stockholm den 21 juni 1887.

På utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.

Bih. till Bilcsd. Prot. 1887. B. 3 Sami. 5 Käft.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Reservationer:

1) af herrar Hallenborg, von Ehrenheim och grefve Wachtmeister: »Vi
anse visserligen att städerna icke böra för framtiden bibehållas vid rättigheten
att välja ytterligare en riksdagsman för hvarje Överskjutande
10,000-tal af folkmängden öfver det första och hafva icke något att
erinra emot förslaget att bestämma ifrågavarande siffra till 15,000, men
deremot kunna vi icke tillstyrka att en sådan förändring får återverkande
kraft på de städer, som redan valt flere än en riksdagsman,
och det så mycket mindre, som städernas nuvarande representantantal
i Andra Kammaren derigenom skulle betydligt minskas. I öfvei''ensstämmelse
med denna uppfattning tillstyrka vi i anledning af de väckta
motionerna, att Riksdagen ville förklara hvilande till grundlagsenlig
behandling ett förslag till förändrad lydelse af 3 mom. 13 § riksdagsordningen
och i oskiljaktigt sammanhang dermed i ett nytt moment,
n:o 4, ett tillägg till §:n, af nedanstående innehåll:

§ 13, riksdagsordningen.

3:o). I stad, som eger en folkmängd af tiotusen eller mer, utses
en riksdagsman och derutöfver en för hvarje fullt tal af femtontusen,

hvarmed folkmängden öfverstiger tiotusen. Öfriga städer ''— —--

af minst sextusen och högst tolftusen.

4:o. Städer, som vid 1885 års slut hade och fortfarande hafva
en folkmängd af minst 20,000, ega dock, på sätt förut varit stadgadt,
utse en riksdagsman för hvarje fullt 10,000-tal, men ej för större folkmängd
än de hade vid nämnda års slut; och må ej utse ökadt antal
annorlunda än här ofvan för städerna i allmänhet är stadgadt»;

2) herr grefve Strömfelt: »Ehuru jag delar utskottets åsigt, att städernas
representantantal inom Riksdagens Andra Kammare icke står i rätt
förhållande till landsbygdens, och således anser en förändring i grundlagen
i syfte att utjemna detta missförhållande vara af behofvet påkallad,
har jag likväl, i olikhet med utskottet, ansett detta böra ske,
utan att rubba städernas en gång i grundlagen dem tillförsäkrade rätt,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

genom att utvidga landsbygdens representationsrätt i närmaste öfverensstämmelse
med herr Ljungmans motion, alternativ 2, mom. 2»;

3) herr Samzelius: »Medgifvande behofvet af en begränsning i
antalet af städernas riksdagsmän i Andra Kammaren, har jag vid frågans
behandling i konstitutionsutskottet uttalat den åsigt, att sådant
lämpligen kunde ega rum genom inslående i detta hänseende på samma
bana som i Norge, der, såsom bekant är, ett konstant förhållande emellan
landets och köpstädernas representanter i stortinget blifvit bestämdt,
så att 2 representanter på landet motsvara 1 representant för köpstäderna.
Härigenom skulle ock hos oss beredas en återgång till det numera
i någon mån rubbade förhållandet emellan landets och städernas
representanter, hvilket grundlagsstiftaren tänkt sig. Väl uppgick städernas
representanter vid representationsförändringens införande icke
fullt till eu tredjedel af hela antalet i Andra Kammaren; men då städernas
folkmängd och relativa betydelse för hela landet sedermera i
väsentlig mån tilltagit, torde det icke vara obilligt att antalet af städernas
representanter i nämnda kammare för framtiden fixerades till
den af mig ifrågasatta tredjedel. Derigenom skulle för alltid aflägsnas
den under nuvarande förhållanden icke oberättigade farhågan att städernas
representanter i Andra Kammaren skulle i antalet så att säga
växa landet öfver hufvudet — en farhåga som jag för ingen del önskade
att framtiden skulle få se förverkligad, då jag uti det öfvervägande
antalet representanter från landsorten ser eii stark vågbrytare
mot de böljor, som af folkledare och stundens lidelser så lätt sättas i
rörelse, synnerligast i de större städerna.

Men om jag sålunda i den lugna samhällsutvecklingens intresse
gerna ser att landsbygdens insats i nationalrepresentationen fortfarande
bibehålies nog stark för att kunna hindra hvad jag nyss antydt. och
äfven för att kunna göra gällande de vigtiga och berättigade, intressen,
som med landets modernäring äro förenade, är jag dock tveksam om
det för det helas välbefinnande kan under alla förhållanden vara lämpligt
att andra, visserligen icke fullt så vigtiga, men likväl lika berättigade
intressen så svagt representeras i förhållande till landets, att det
senares representanter, om de ett ögonblick glömde att i moderation
ligger magt, kunde känna sig frestade att krossa hvad som stode dem
i vägen. Erfarenheten inom vårt land efter den tid, det nya representationssättet
infördes, har lyckligtvis ännu icke gifvit befogad anledning
till farhågor i detta hänseende. Men vi stifta icke lag för stunden.
Hvad framtiden kan bära i sitt sköte är för menskligt öga svårt

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

att förutse. Lagstiftarens klokhet kommer väl stundom på skara, men
han är icke desto mindre skyldig att hafva sin blick rigtad på historiens
lärdomar. Och representationens historia så väl från vårt eget
land som i synnerhet från utlandet har i detta hänseende mycket att
förtälja, som “här icke är plats att utveckla. Ett enda faktum vill jag
dock ej förbigå. I England klagar för närvarande den jordbrukande
befolkningen bittert öfver det majoritetsförtryck, som handelns och industriens
representanter inom parlamentet utöfvar mot jordbrukets intressen,
hvilka der ega blott ett mindretal representanter i förhållande
till städernas.

Med de åsigter, jag har uttalat, är det icke förenligt att med ett
penndrag minska stadsrepresentanternas nuvarande antal med icke
mindre än 13 af 75 och deraf liufvudstadens med 7 af 21, under det
landsortsrepresentanternas antal bibehålies oförändradt. Den historiska
tillkomsten af den nu gällande riksdagsordningen talar icke heller till
förmån för ett sådant steg. Borgareståndet, ehuru betydligt fåtaligare
än bondeståndet, var dock ett riksstånd med samma magtställning som
bondeståndet. Den nya Andra Kammaren bildades hufvudsakligen af
dessa begge stånd. Landsortsrepresentanterna blefvo till antalet ungefär
lika många som ledamöterna i det upplösta bondeståndet under det
städernas representanter blott motsvarade det ungefärliga antalet af
ledamöter i det forna borgareståndet. Yigtigare än förhållandet emellan
dessa olika antal var dock, att samtlige underhusrepresentanterna för
så väl land som stad sammanfördes i en kammare, der, i händelse olika
intressen för land och stad sökte göra sig gällande, städernas representanter
städse måste befinna sig i minoriteten, i stället för att de förut
uppvägde dem, hvilkas efterträdare hufvudsakligen bilda majoriteten i
kammaren. Detta förhållande påpekades äfven under representationsfrågans
behandling. Då borgareståndet det oaktadt lemnade sitt medgifvande
till representationsförslagets antagande, synes det hafva skett
under förutsättning, att det goda förhållande, som i politiskt hänseende
egde rum emellan borgare- och bondestånden, skulle öfverflyttas till den
nybildade Andra Kammaren och att den starkare brodern der icke
skulle göra illa åt den svagare. Sådant synes mig likväl vara på väg
att nu ske. Den svagare måste kanhända lemna hvad den starkare
begär, men för det helas väl synes det mig vara bäst om den starkare
icke begärde för mycket.

I Norge, der städerna dock hafva relativt mindre betydelse än i
Sverige, har stortinget, så vidt jag känner, hittills icke sökt beröfva
städerna deras tredjedel af representationen, oaktadt landsortsrepresentanterna
i stortinget diktera besluten och förhållandet emellan lands -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

och stadsrepresentanterna der icke alltid varit det bästa. Vid sådant
förhållande torde anledning saknas att här i Sverige förfara hårdare
mot städerna, och jag har derföre trott att nedsättningen i antalet af
städernas representanter för närvarande kunde inskränkas till 2, eller
från 75 till 73, hvilken senare siffra utgör en tredjedel af hela nuvarande
representantantalet i Andra Kammaren. Måste åter eu större minskning
ega rum, på sätt utskottet hemstält, så bör väl denna minskning
af 13 representanter i mån åt folkmängden i städerna proportionaliter
fördelas och icke ensamt drabba de större städerna, såsom det vill synas,
till straff för något, jag vet icke hvad. Då emellertid mitt förslag i
detta hänseende icke vunnit något understöd inom utskottet, och jag
anser ändamålslöst att för närvarande utarbeta förslag till lagtext, lämpad
efter mina åsigter, samt den skyndsamhet, hvarmed riksdagsarbetet nu
bedrifves, dessutom icke medgifver mig att åt denna ytterst vigtiga
fråga egna all den utredning, den utan tvifvel förtjenar, får jag för
närvarande, utan att för framtiden deraf anses vara bunden, ansluta
mig till herrar Hallenborg, von Ehrenlieims och grefve Wachtmeisters
reservation, hvilken mera närmar sig min åsigt än utskottets förslag.»

4) herrar Nils Larson, Kamp, Jöns Bengtsson, Anders Hansson, Sahlström,
Näsnian, Per Ersson och Wallmark: »Efter nu varande folkmängdsförhållanden
skulle, i medeltal, enligt utskottets förslag, de städer, hvilka
hvar för sig hafva en folkmängd af 10,000 eller mer, representeras af
en riksdagsman för en folkmängd af 15,192 och de smärre städerna,
lika som nu, af en riksdagsman för en folkmängd af 9,929. De smärre
städerna skulle således få en mer än 50 procent starkare representationsrätt
än de större; och då giltiga skäl derför saknas, våga vi vördsamt
hos Riksdagens kamrar hemställa om rättelse i det anmärkta
missförhållandet och föreslå för den skull, på grund af i ämnet väckta
motioner, att senare delen af mom. 3 § 13 i riksdagsordningen måtte
erhålla följande förändrade lydelse:

»Ofriga städer skola första gången af Konungen,
och derefter hvart tionde år af Kammaren, ordnas,
så vidt ske kan länsvis, i särskilda valkretsar, som
hvardera utse en riksdagsman, och skall hvarje sådan
valkrets innehålla en folkmängd af minst åttatusen
och högst sextontus em;

5) herr Gumcelius: »Då Riksdagen är bygd mera på förmögenhetsän
på numerisk grund, och äfven hvad Andra Kammaren beträffar,

Bill. till Rilcsd. Prof. IS87. B 3 Sami. 5 Höft. 3

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

endast en minoritet af befolkningen, såsom tillräckligt bevillningsstark,
erhållit valrätt, samt bevillningssiffrorna från stad och från land kunde
ge anledning till vida större representation för städerna, än den nuvarande,
men deremot folkmängdssiffrorna, ensidigt betraktade, peka i
motsatt rigtning, så anser jag 1866 års plan härutinnan utgöra en
lycklig medelväg; och om jag än anser tillväxten af antalet riksdagsmän
för städerna böra begränsas hädanefter mera än hittills, har jag
dock trott, att sådant beslut icke bör erhålla retroaktiv verkan och
således ej det nuvarande antalet stadsrepresentanter i Andra Kammaren
minskas. Ur sådan synpunkt skulle jag kunna förena mig om det förslag,
som framstälts i reservation af herrar Hallenborg, von Ehrenheim
och Wachtmeister.

Herr Samuel Johnson har begärt få antecknadt, att han i följd af
ledighet från riksdagsmannagöromålen varit hindrad att deltaga i detta
ärendes behandling.

STOCKHOLM, ISAAC MÅECUS’ BO ItT R YCKERI - A KTIEBOL AG, 1887.