Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6 (Utlåtande 1896:Ku6 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

N:o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 13 april 1896, kl. 3 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning
af de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord
framställning, blifvit öfverlemnade de under tiden från och med den 15
januari 1895 till och med den 14 januari 1896 i statsrådet förda protokoll,
nemligen öfver:

justitiedepartementsärenden från och med den 15 januari 1895 till
och med den 13 januari 1896;

justitieärenden från och med den 25 januari 1895 till och med den
31 december samma år;

utrikesdepartementsärenden från och med den 25 januari 1895 till och
med den 13 januari 1896;

landtförsvarsärenden från och med den 18 januari 1895 till och med
den 13 januari 1896;

sjöförsvar särenden från och med den 18 januari 1895 till och med*
den 13 januari 1896;

civilärenden från och med den 15 januari 1895 till och med den 13
januari 1896;

fnansärenden från och med den 15 januari 1895 till och med den
13 januari 1896; samt

ecklesiastikärenden från och med den 18 januari 1895 till och med
den 13 januari 1896.

Bill. till Rikad. Prof. 1896. 3 Sand. 5 Hatt. (N:o 6.)

2 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Pa derom framstäf! särskild begäran hafva derjemte till utskottet
öfverlemnats dels protokoll öfver ministeriella ärenden för den 3 september
1895 angående förordnande af militärattaché i Paris, dels ock protokoll
öfver finansärenden för den 31 januari 1896 angående tillstånd för finska
ångfartyget »Sofia» att på resor emellan Finland och Stockholm begagna
en farled, som ej vore lotsled m. m.

. ^ ^ den, jemlikt grundlagarna, af utskottet utöfvade, numera full gjorda

granskning af ^dessa protokoll har utskottet hvarken funnit skäl
att emot någon statsrådets ledamot tillämpa § 106 regeringsformen eller
ansett anledning förekomma att framställa någon anmärkning på grund
af § 107 af samma grundlag;

hvilket utskottet far för Riksdagen tillkännagifva.

Stockholm den 24 mars 1896.

På utskottets vägnar:

O. BERG!US.

Reservationer:

af herr Restadius, som yttrat:

»(Protokoll öfver justitiedepartementsärenden för den 10 mai 1895
n:o 10.) J

Såsom extra sökande till det genom häradshöfdingcn, f. d. revisionssekreteraren
B. W. Hernbloms afskedstagande ledigblifna häradshöfdingeembetet
i Södra Roslags domsaga hade sig anmält häradshöfdingarne H.
Claeson och V. Ryman, revisionssekreteraren Hugo Bohman samt expeditionschefen
R. E. Eckerström.

oDe vid ansökningshandlingarna fogade meritförteckningar utmärkte
i fråga om

1:°) häradshöfdingen Claeson, att han, Rom vore född den 17 juli
1836, redan don 23 juni 1875 förrättat 90 lagtima och 103 urtima ting

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

och hållit 20 egodelnings rättssammanträd en; samt att lian, som den 31
december 1875 utnämndes till häradshöfding i Nedan-Siljans domsaga och
varit adjungerad ledamot i kongl. Svea hofrätt samt under V/2 år förestått
ett revisionssekreterareembete, sedermera såsom ledamot af Riksdagens
Första Kammare i elfva riksdagar deltagit i lagstiftningsarbete jemväl
såsom mångårig ledamot af lagutskottet; hvarjemte häradshöfding Claeson
biträdt nya lagberedningen vid utarbetande af ett lagförslag, äfvensom
förordnats till ledamot i den s. k. hospitalskomitén;

2:o) häradshöfding Ryman, att han, som den 23 januari 1880 utnämndes
till häradshöfding i Mellansysslets domsaga och dessförinnan under
åren 1868—1874 arbetat och efter särskilda förordnanden förvaltat domareexnbetet
uti domsagan i fråga, biträdt kongl. Svea hofrätt såsom adjungerad
ledamot under åtta månader samt varit ledamot i den åren 1889—•
1894 fungerande komitén för -ordnande af civilstatens pensionsväsen;

3:o) revisionssekreteraren Bohman, att han förrättat 8 lagtima ting
och 4 allmänna tingssammanträden samt förvaltat häradshöfdingeembetet
under 6 månader samt att han, som den 29 april 1886 förordnades till assessor
i kongl. Svea hofrätt och den 18 oktober 1889 utnämndes till revisionssekreterare,
tjenstgjort såsom ledamot af hofrätten i 4 år 9 månader samt
förvaltat revisionssekreterareembete i 8 år 2 månader 15 dagar, äfvensom
förestått jussitiekanslersembetet i 2 månader och valts till suppleant åt
justitieombudsmannen; samt

4:o) expeditionschefen Eckerström, att han, som vore född den 2 november
1834, under år 1859 hållit ett lagtima ting och den 5 januari
1860 förordnats att från den 15 i samma månad till dess vintertingen i
Risinge samt Hellestads och Tjellmo tingslag hunne afslutas förestå domareembetet
i nämnda tingslag med undantag af egodelningsrättsmål; samt att
han, som den 20 december 1860 utnämnts till vice häradshöfding, under
samma och nästpåföljande år förvaltat en borgmästarebefattning i sammanlagdt.
9 månader, den 8 april 1861 förordnats att hålla ett lagtima ting
i Hanekinds härad äfvensom ett urtima ting samt slutligen den 13 september
1864 förordnats att såsom ordförande i eu egodelningsrätt handlägga
ett skiftesärende. *

Dessutom har expeditionschefen Eckerström, som under åren 1866—
1875 tjenstgjort hos kongl. landtmäteristyrelsen, förordnats till sekreterare
i generaltullstyrelsen den 20 oktober 1875 och till t. f. byråchef isamma
embetsverk den 14 januari 1881, till expeditionschef i kongl. sjöförsvarsdepartementet
den 22 september 1882 och till ordinarie byråchef den 23
maj 1884.

På hemställan af föredraganden, dåvarande justitieministern August

4 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Östergren utnämnde Kongl. Maj:t den 10 maj 1895 expeditionschefen
Eckerström till häradshöfding i ofvannämnda domsaga.

Det synes mig uppenbart, att de egenskaper af förtjenst och skicklighet,
. som vid täflan emellan sökande till ett och samma embete skola
jemlik! 28 § regeringsformen bestämma företrädet dem emellan, böra åtminstone
vid tillsättning af platser utaf det slag, hvarom nu är fråga,
vara ådagalagda inom ett verksamhetsområde, som utgör föremål för det
sökta, embetet eller inom ett sådant, som dermed är i någon mån likartad!.
Den redogörelse, som här ofvan lemnats för de extra sökandenas
meriter, utvisar, att de tre förstnämnda sökandena hade högst betydliga
domaremeriter, men att deremot den person, som erhöll det lediga embetet,
huru förfaren han än ma anses hafva varit på skilda områden af
administrativ verksamhet, under sin rent juridiska bana, som afslutats mer än
30 ar före ansökan till den ledigvordna platsen, icke ens förvärfvat, så
störa meriter, att han under åren närmast före den tid, titeln af vice häradshöfding
afskaffades, kunnat enligt då gällande fordringar erhålla en
dylik titel.

På grund häraf och då enligt mitt omdöme det är af synnerlig vigt,
att det stora kraf på ansvarighet, som vid utnämning till offentligt embete
bör påligga vederbörande föredragande i Konungens råd, icke, der
känslan af samma kraf synes i något fall ej hafva gjort sig fullt gällande,
eftergifves af dem, som satta äro att sådan regeringshandling granska,
har. jag ansett utnämningen i fråga böra jemlikt 107 § regeringsformen
bringas till Riksdagens kännedom»;

af herr Liljeholm, som instämt med herr Restadius;

af herr Elowson, som anfört:

»Jemte det jag inom utskottet biträdt det slut, hvartill herr Restadius
kommit angående anmälan inför Riksdagen af den rådgifvareåtgärd, på
grund af hvilken häradshöfdingeembetet i Södra Roslags domsaga blifvit
tillsatt,, har jag tillika framhållit, hurusom, enligt min uppfattning, grundlagen
icke gifver något stöd åt den praxis, som vid tillämpning af 33 §
regeringsformen utvecklat sig i fråga om den s. k. extra ansökningsrätten.

Vid inträffad ledighet af ett häradshöfdingeembete kungöres offentligen
tid för ansöknings ingifvande till vederbörande hofrätt, som på grund
af de sökandes meriter upprättar förslag. Men derefter inträffar ofta, att
sökande anmäler sig omedelbart hos Kongl. Maj:t, äfvensom att en extra
sökande stundom, med förbigående af dem, som utaf hofrätten blifvit

Konstitution sitt skottets Utlåtande N:o 6. 5

uppförda å förslag, utnämnes till deri lediga sysslan. Så har uti förevarande
fall skett»;

af herrar Elowson, Bengtsson, Boström, Dalin, Gyllensvärd, Johnsson
och Valilin, hvilka anfört:

»(Protokoll öfver sjöförsvars ärenden den 15 november 1895, punkten 4
och finansärenden s. d. punkten 31.)

Uti en till lotsstyrelsen den 12 september 1895 ingifven skrift af den
2 i samma månad hade Finska Ångfartygsaktiebolaget, med förmälan att,
efter clet erfarenheten ådagalagdt, att inloppet till Stockholm vid Sandhamn
ofta vore besväradt af svar packis, bolaget pa grund af under
sökningar af utsigterna att norr om Hufvudskär vinna en lämpligare och
säkrare infart vintertiden i Stockholms skärgård träffat aftal med Saltsjöbanan
att under månaderna januari—mars angöra. Saltsjöbaden, anhallit,
att inloppet från liafvet. norr om Hufvudskär förbi Gillinge och upp till
Saltsjöbaden måtte till då instundande vinterseglation varda upplyst och utprickadt
med lämpliga sjömärken.

Angående insegling från liafvet äro följande stadgande!! gifna:

Kongl. tullstadgan den 2 november 1877:

§ 5.

Skeppare, som kommer från utrikes ort, vare, utom i fall af trängande
nöd, förbjudet att inlöpa till annat , ställe vid Sveriges kust, än
tullplats eller någon af de inloppsorter, som i § 7 omförmälas. Med tullplats
förstås dels stapelstad, dels ock vid saltsjön, belägen annan ort, der,
enligt kungöranden, som generaltullstyrelsen åligge att i allmänna författningssamlingen
årligen införa, uppsyningsman eller tulltjensteman af
lika eller högre grad utöfvar ständig tullbevakning.

§ 7.

Mom. 1. Följande platser utgöra inloppsstationer till nedannämnda
stapelstäder, nemligen:

Dalarö, Sandhamn, Furusund och Södcrtelje till Stockholm;

Häfringe till Nyköping;

och åligge det skeppare, som, kommande från utrikes ort, inseglar till

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6,

någon af dessa stapelstäder, att dervid begagna rätta lotsleder samt--

§ 8.

Från utrikes ort kommande skeppare, som, ehvad han är destinerad
till Sverige eller ej, utan bevisligt nödtvång inlöper till annan svensk
plats, än i § 5 stadgas, eller tager annat inlopp, än i § 7 är sagdt, eller

höte från och med femtio till och med fem hundra kronor. —---

§ 44.

Skeppare, som till utrikes ort skall afgå och antingen till återutförscl
inlastat utländska, tullpligtiga men oförtullade varor, eller till utförsel
intagit svenska varor, för hvilka restitution af erlagd tull- eller tillverkningsafgift,
efter hvad derom särskild! är stadgadt, blifvit vid lastningsanmälan
ifrågasatt, må ej —---— — — — — — — —___

ej heller må skeppare, som till utförsel innehar varor af ofvannäinnda
slag,. utan trängande nöd eller annan giltig orsak, inlöpa i annan hamn

än vid tullplats, eller taga annan farled än i § 7 säges, eller —---

-----; allt vid samma ansvar, som här ofvan i hvarje särskild!

fall är för utrikes ifrån kommande fartyg bestämdt.

Kongl. tjenstgöringsreglementet för lostverket den 15 februari 1881:

§ 43.

Vid bot, som här nedan i § 104 sägs, må kronolots icke, utan trängande
nöd, inlotsa från utrikes ort ankommande fartyg till annat ställe
vid Sveriges kust än tullplats eller någon af de inloppsorter, som enligt
gällande ^tullstadga är särskildt tillåten. Skulle sådant fartyg hafva blifvit
till otillåten hamn af annan person inlotsadt, åligge det lots från närmaste
loteplats eller annan kronolots, som farvattnet känner, att genast
begifva sig till fartyget och lotsa detsamma till sjös eller till tillåten hamn
eller farled.

Kronolots åligge ock — — — — — — — — — — — — _ —

Konstitutionsutskottets Utlutande N:o (i.

§ 104.

För öfverträdelse af stadgandet i 43 § af detta reglemente straffas
kronolots med böter från och med 200 till och med 600 kronor.

Uti sin förutnämnda skrifvelse af den 2 september 1895 hade Finska
Ångfartygsaktiebolaget enligt skrifvelsens ordalydelse anhållit, att viss farled
uti Stockholms skärgård »måtte till instundande vinterseglation varda
upplyst och utprickad med lämpliga sjömärken». Någon anhållan att få
använda denna farled gjordes icke.

Skulle någon mening ligga uti den om farledens utprickning och belysning
gjorda anhållan, måste väl såsom förutsättning för samma anhållan
få antagas, att jemväl tillåtelse till farledens användande erhölles.
Dylik tillåtelse, som ju vore en undantagsförmån ifrån bestämmelser, som *
blifvit af Kongl. Maj:t gifna, kunde uppenbarligen endast af Kongl. Maj:t
beviljas. 0

Finska Angfartygsaktiebolagets oftanämnda skrifvelse inkom till kongl.
lotsstyrelsen den 12 september 1895 och remitterades ofördröjligen till
lotskaptenen i Stockholm för afgifvande af utlåtande. Det af lotskaptenen
samma dag afgifna utlåtande öfver aktiebolagets skrifvelse jemte kartutklipp
rörande en föreslagen farled från sjön, norr om Hufvudskär, söder
om Gillinge, öfver Jungfrufjärden och till ingaröfjärdens farled innehåller,
att det ifrågavarande projektet numera ej torde möta några väsentliga
tekniska svårigheter vid utförandet, alldenstund leden från sjön och in till
Jungfru fjärden under de senare åren lär varit begagnad såsom militärled
af kongl. flottans fartyg och således pröfvad.

Lotskaptenen föreslår dock vördsamt, att i stället för en fyr med begränsad
synvinkel anbringas såväl vid Hättarskären som Tisterumsskären
öfverensfyrar, den öfre af Lindbergs system, den lägre fast; hvilket icke
hindrar, att den öfre fyren bör vara försedd med afskärmningar för grunden,
visande rödt sken om babord och grönt sken om styrbord, när man
under gång mot fyren kommer utom den hvita vinkeln, att fyren i sundet
söder om Gillinge borde skärmas för strandgrundningarna i gattet sydost
derom, att utom de nu föreslagna fyrarne, fem till antalet, torde, om
leden upp till Baggensfjärden med trygghet skall kunna en mörk natt
trafikeras, ytterligare minst två fyrai’, eller en å holmen nordvest om Lilla
Husare och en å Tallskär i norra änden af norra Engnöfjärden, behöfvas,
att det föreslagna fasta sjömärket å Vindbådan och de flytande sjömärkena,
sex till antalet, torde möjligen fylla behofvet af dagmärken, då man
tager i betraktande, att de föreslagna fyrtornen jemväl komma att tjena

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

till fasta sjömärken, att, ehuru leden varit af kongl. flottans fartyg använd,
en samvetsgrann undersökning af densamma bör föregå dess upplåtande
för allmän trafik, att man, efter att hafva börjat med leden för vintertrafik,
svårligen lär kunna lägga igen den under den öfriga delen af året,
eller då den stora trafiken pågår, så mycket mer som behofvet af nattlig
vägledning i Hufvudskärsleden varit trängande, samt att lotskaptenen, i fall
nu föreliggande framställning ej inkommit, ämnat till nästa år framkomma
med förslag för afhjelpande af denna brist.

Uti skrifvelse af den 13 september till chefen för flottans stab anhöll
kongl. lotsstyrelsen med hänsyn till föreskriften i Kongl. Maj:ts nådiga
bref den 15 mars 1895 om bemälde chefs yttrande i anledning af det
enligt bifogade handlingar väckta förslaget om upptagande och utmärkande
af allmän farled från öppna sjön norr om Hufvudskär öfver Norstens*
fjärden och förbi Gillinge till allmänna farleden å Jungfrufjärden i Stockholms
skärgård.

Den 18 september afgaf chefen för flottans stab det begärda yttrandet
och anförde deri, att, ehuru den föreslagna nya farleden till en del
sammanfölle med en af flottans militärleder, som vore en af de vigtigare
förbindelselederna emellan den södra och norra delen af Stockholms skärgård,
och sålunda af synnerligen stor vigt för försvaret af sagda skärgård,
han, med fästadt afseende på de stora merkantila fördelar för samfärdseln
med Finland vintertiden, som genom densammas upptagande
skulle vinnas, och under förutsättning af att vid ett fredsbrott ej blott
denna nya farleds fasta och flytande sjömärken, utan jemväl äfven alla för
dess belysande uppförda fyrar genast borttoges, ansåge sig icke kunna afstyrka
den af Finska Ångfartygsaktiebolaget gjorda framställningen.

Under den 19 i samma månad uppdrog lotsstyrelsen åt öfverfyringeniören
och lotskaptenen i Stockholm att, så snart ske kunde, å lotskaptenens
tjenstefartyg genomresa de ifrågavarande farlederna från sjön norr
om Hufvudskär förbi Gillinge till Saltsjöbaden och uppgöra förslag till
fyrbelysningens ordnande samt farledernas utmärkande med fasta och
flytande sjömärken, jemte kostnaderna derför, hvarefter från dem inkommo
förslag dels till provisorisk fyrbelysning af farlederna, för den händelse
de skulle i enlighet med den gjorda ansökningen upplåtas för trafik redan
instundande vinter och under förutsättning, såsom lotskaptenen särskildt
betonat, att denna trafik inskränktes till en enda, Finska Ångfartygsaktiebolaget
tillhörig ångare af omkring 3,G m. djupgående och hvars befälhafvare
antogs ega ett under vintertrafik uppöfvadt omdöme, för hvilken
tillfälliga, endast för nu instundandande vinter afsedda anordning skulle
kräfvas en kostnad af inalles 13,350 kronor, förutom kostnaden för en

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

ångbåt, som borde ställas till arbetschefens förfogande, dels till stadigvarande
fyrbelysning jemte utprickning af samma farleder, hvarför beräknats
för en gång ett belopp af 54,500 kronor samt en årlig afgift till,
förutom underhåll, aflöning omkring 2,800 kronor.

Då emellertid den verkstälda undersökningen af farlederna icke kunnat
på långt när blifva så grundlig som behöfligt vore, innan ett så vigtigt
steg toges som anbringande af ledfyrar för den allmänna sjöfarten,
fann sig styrelsen böra från sjökarteverket söka inhemta, huruvida vattnen,
der dessa farleder skulle gå fram, kunde anses så tillförlitligt uppmätta,
att sjökortet borde tillmätas full giltighet i och för vidtagande af erforderliga
åtgärder för farledernas belysning och utprickning, till svar å
hvilken förfrågan meddelats, att, då leden från sjön till och öfver Norstensfjärd
genom sundet vid Gillinge till allmänna farleden i trakten af
Stora Husarö i det allra närmaste sammanfölle med en militärled, sjökortet
öfver dessa leder borde kunna tillmätas full giltighet i förberörda hänseende,
dock att undersökning borde ega rum å ett par ställen vester om
Lilla Husarö och en närliggande holme.

Som lotsstyrelsen icke ansåg sig ega befogenhet att i det skick, hvari
ärendet sig då befunne, vidtaga åtgärder för ifrågavarande farvattens förklarande
för allmän farled, ej heller egde till sitt förfogande erforderliga
medel för farledens försättande i trafikabelt skick, understälde styrelsen
genom underdånig skrifvelse af den 11 oktober 1895 ärendet Kongl.
Maj:ts pröfning och öfverlemnade dervid tillika samtliga detsamma rörande
handlingar, med undantag af de genom fyringeniörskontorets försorg upprättade
ritningarna, samt anförde för egen del följande.

På grund af verkstälda observationer yttrade en komité, som år 18G6
hade i uppdrag att verkställa undersökningar rörande lämpligaste angöringspunkten
å svenska sidan för vintertrafiken med Finland, att »de
yttre skären utanför Dalarö bilda en nästan rät eller till och med något
utskjutande linie, så att drifven, hvilken börjar infinna sig först i mars
månad och i allmänhet fortfar till slutet af april, här icke får tillfälle att
packa sig så tillsammans som vid Sandhamn, hvarför också denna hamn
är längre isfri än den sistnämnde», hvarför komiterade förordade Dalarö
—Iiufvudskär till ändpunkt på svenska sidan.

Lots- eller fyrplatser funnos den tiden icke vid Hufvudskär, men sedan
sådana i början af 1880-talet derstädes anordnats, hade iakttagelser rörande
isförhållandena äfven kunnat årligen verkställas. Efter att hafva redogjort
för rapporterna om isförhållandena vid Sandhamn och Hufvudskär under
de fyra sistförflutna vintrarna 1891—1895, framhöll styrelsen, hurusom

Bill. till Riksd. Prof. 18Hd. !i Sami. .5 Raft. ^

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

det af uppgifterna i dessa rapporter syntes bekräftadt, att drifis skulle i
mindre grad besvara inloppet vid Hufvudskär än det vid Sandhamn, hvaremot
föga skilnad syntes förekomma mellan isförhållandena i inomskärslederna
innanför de begge inloppen. Som några iakttagelser icke blifvit
gjorda beträffande förhållandena i den föreslagna leden öfver Norstensfjärden
och förbi Gillinge, kunde lotsstyrelsen icke yttra sig derom i vidsträcktare
mån, än att antagligen förhållandena i sistnämnda led vore desamma
som i Hufvudskärsleden. Den så kallade Gillingeleden syntes dock
ega vissa företräden framför den begagnade Hufvudskärsleden, hufvudsakligen
bestående uti rakare och bredare farvatten, hvadan det förefölle,
som om det hade varit fördelaktigare, om från början den förra farleden
blifvit vald såsom inlopp i denna del af Stockholms skärgård i stället för
den senare. Att så icke skett torde hafva berott derpå, att Hufvudskär
med sitt framskjutna läge och sin höjd öfver vattnet vore den enda plats
på denna del af kusten, som erbjöde en god landkänning, då deremot de
låga, men talrika skär, som skilde Norstensfjärden från hafvet, för den
med farvattnet obekante måste förefalla som föga lockande att söka ett
inlopp. Det borde visserligen icke sättas i fråga att borttaga det dyrbara
fyr- och lotsetablissementet på Hufvudskär, som väl fortfarande komme
att utgöra en vigtig angöringspunkt, och ej heller att nedlägga Hufvudskärsleden,
hvadan lotsstyrelsen i sinom tid väl finge tillfälle att inkomma
med förslag till erforderliga ledfyrar i denna farled, hvilka helt och hållet
saknades, men icke desto mindre torde det kunna blifva fördelaktigt för
den allmänna sjöfarten, fastän ganska dyrbart för kronan, om ytterligare
en farled genom skärgärden blefve upptagen.

»Det bör nemligen», fortsätter lotsstyrelsen, »icke blifva tal om en
tillfällig eller endast till förmån för ett utländskt bolag anordnad farled,
utan farleden måste utan allt tvifvel blifva allmän. Då den emellertid för
närvarande är icke blott delvis en så kallad krigsled af synnerligen stor
vigt för försvaret af skärgården, utan hela vägen från sjön upp till allmänna
farleden vid Stora Husära är otillåten farled, i hvilken fartyg från
utrikes ort ej må inlöpa (tjenstgöringsreglementet för lotsverket § 43, tullstadgan
§§ 5, 7 och 8), erfordras för att denna led må kunna öppnas för
allmän trafik ej blott att den förses med fyrar och sjömärken, utan ock
att den i vederbörlig ordning förklaras för allmän farled, att den förklaras
vara lotsled, att lotsar för densamma inöfvas, samt antagligen, för
såvidt farleden skall blifva af någon väsentlig nytta för den utrikes sjöfarten,
att tullplats anordnas på lämplig plats vid Norstensfjärden, i hvilket
hänseende emellertid generaltullstyrelsen antagligen blir i tillfälle att
yttra sig.»

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Af det sålunda anförda framgick, att lotsstyrelsen för sin del ansåge,
att ordnandet af ifrågavarande farled svårligen kunde före då instundande
vintertrafiks öppnande medhinnas, äfven om den skulle kunna med forceradt
arbete under gynsamma väderleksförhållanden förses med provisoriska
fyrar och sjömärken. Då dessa tillfälliga anordningar skulle medföra
alltför dryg kostnad i förhållande till det dermed afsedda ändamålet
och för öfrigt, om blidvinter inträffade, vara alldeles öfverfiödiga, ansåg
styrelsen dem i alla händelser icke böra anbefallas till utförande. Deremot
anhöll lotsstyrelsen, för den händelse Kongl. Maj:t skulle finna^ för den
allmänna sjöfarten behöfligt, att en allmän farled öppnades i den så kallade
Gillingeleden, och under erinran att i sådant fall farledens värde såsom
militärled icke kunde blifva större än de öfriga allmänna farledernas i
Stockholms skärgård, underdånigst

»dels om uppdrag att gå i författning om farledens från sjön till och
öfver Nostensfjärden, genom sundet vid Gillinge och fram till allmänna
farleden Stockholm—Dalarö, förklarande för allmän farled,

dels att ett belopp af 54,500 kronor måtte, under förutsättning att leden
varder förklarad för allmän farled, anvisas att utgå från lotsverkets behållningar
till bekostande tf de för den nya farledens förseende med
erforderliga säkerhetsanstalter behöfliga utgifter,

dels att sjökarteverket måtte erhålla uppdrag att verkställa den undersökning,
som anmälts vara behöflig i trakten af Lilla Husarö;

lärande det böra ankomma på vederbörande egare af Saltsjöbanan
att vidtaga åtgärder för upptagande af allmän farled till Saltsjöbaden från
den allmänna farleden till Gustafsberg. >

Öfver detta ärende hade Kongl. Maj:t den 14 oktober anbefalt kommerskollegium
att, så skyndsamt ske kunde, inkomma med underdånigt utlåtande.
Till kommerskollegium hade tillika från jern vägsaktiebolaget
Stockolm—Saltsjön den 19 oktober inkommit en den 18 samma manad
dagtecknad skrifvelse, uti hvilken bolaget, som af tidningarna erfarit, att
Finska Ångfartygsaktiebolagets skrifvelse till lotsstyrelsen angående utprickande
och belysning af leden från Hufvudskär och till Saltsjöbaden
remitterats till kongl. kommerskollegium, anhöll att, da lotsstyrelsen uppstad
tvenne alternativ, nemligen att belysningsanordning skulle utföras
provisoriskt och redan i år eller efter ett större program,, först till nästa
år, vördsamt få öfverlemna afskrift af det mellan finska Angfartygsaktielbolaget
och jern vägsaktiebolaget upprättade kontrakt, som utvisade, att
trafik redan under då instundande vinter skulle pabörjas och att således
åtgärders vidtagande för ledens iordningställande provisoriskt redan då
vore af behofvet påkalladt, hvarjemte jernvägsaktiebolaget såsom ytterligare

12 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

skal för sin vördsamma hemställan framhöll, att den af fyringeniören föreslagna
provisoriska anordningen till en kostnad af cirka 13,000 kronor till
allra största delen äfven skulle komma att ingå i den af lotsstyrelsen förordade
dyrbarare anläggningen. Den uti förenämnda skrifvelse åberopade
och densamma i afskrift bilagda öfverenskommelse om samtrafik mellan
de båda bolagen var uppgjord dels under förutsättning af medgifvande
från finska senatens sida att gällande kontrakt emellan senaten och ångbåtsbolaget
icke lade hinder i vägen, dels under vilkor af att farleden från
hafsbandet ° till Saltsjöbaden blefve tillfredsställande utprickad och belyst.

Med återställande af remissakten öfverlemnade kommerskollegium
jemväl förenämnda från jernvägsaktiebolaget Stockholm—Saltsjön inkomna
skrifvelse tillika med dertill hörande kontraktsafskrift samt anförde för
egen del i underdånighet den 19 oktober, att kollegium, som antoge, att
dess utlåtande pakallats allenast savidt ärendet rörde handelns och sjöfartens
intressen, ur synpunkten deraf ansåge det vara uppenbart, att öppnandet
för allmän trafik af den ifrågasatta inloppsleden till Stockholm
skulle kunna ^ blifva till afsevärdt gagn för trafiken ej blott på Finland
utan äfven pa Gotland och andra orter, hvarmed vintertiden sjöfartsförbindelser
med Stockholm kunde ega rum; och syntes kollegium med
afseende å innehållet af nyssberörda skrift från jernvägsaktiebolaget Stockholm
Saltsjön det vara önskligt, att den föreslagna trafikleden måtte
kunna komma till användning redan under då instundande vinter.

Genom nådig ^remiss den 23 oktober anbefalde Kongl. Maj:t generaltullstyrelsen
att, sa skyndsamt ske kunde, inkomma med underdånigt utlåtande
i ärendet, i anledning hvaraf generaltullstyrelsen den 7 november,
med öfverlemnande af ett från öfverinspektoren vid Stockholms tullbevakningsinspektion
infordradt och den 25 oktober afgifvet yttrande, anförde
följande.

I likhet med lotsstyrelsen måste generaltullstyrelsen anse det icke böra
ifrågakomma att tillfälligt och allenast till förmån för ett utländskt ångfartygsbolag
förse den så kallade Gillingeleden med fyrar och sjömärken,
utan att, för den händelse denna led pröfvades vara för sjöfarten behöflig,
sådana fullständiga anordningar borde i antydda hänseenden vidtagas, att
leden kunde för allmän trafik upplåtas. Det syntes likväl styrelsen med
fog kunna ifragasättas, huruvida anledning kunde vara för handen att
verkställa nagra dylika anordningar, innan fullständigare utredning än
som då förelåge åstadkommits derom, att isförhållandena utanför och uti
omförmälda led verkligen vore gynsainmare än utanför och i Sandhamnsoch
Hufvudskärslederna, och att sålunda utsigt förefunnes, att genom
ledens öppnande uppnå det dermed i främsta rummet afsedda syfte

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

större möjlighet att uppehålla oafbruten sjöfartsförbindelse på Stockholm
vintertiden.

Funne emellertid Kongl. Maj:t godt förordna, att ifrågavarande led
skulle såsom allmän inlopps- och lotsled upptagas, ansag generaltullstyrelsen,
enär de fartyg, som toge denna väg, icke koinme att passera vare sig någon
af de platser, som enligt § 7 tullstadgan utgöra inloppsstationer till Stockholm,
eller tullstationen å Hufvudskär, det blifva oundgängligen nödvändigt,
att, innan leden öppnades, jemväl vid densamma inrättades eu inloppsstation,
hvilken lämpligen torde kunna förläggas å ön Gillinge. Beträffande den
vid denna station behöfliga tullpersonal syntes styrelsen densamma, icke
kunna bestämmas mindre än vid tullstationen å Hufvudskär eller till en
uppsyningsman och tre vaktmästare; och da denna personal äfven i aflöningshänseende
torde böra likställas med tullpersonalen a sistnämnda plats samt
sålunda erhålla: uppsyningsmannen 900 kronor i lön, 300 kronor i tjenstgöringspenningar
och 200 kronor i båtlegoanslag med rätt till tva alderstillägg
å tillhopa 300 kronor samt en hvar af de trenne vaktmästare
600 kronor i lön och 300 kronor i tjenstgöringspenningar med rätt till
två ålderstillägg å sammanlagdt 150 kronor, så skulle till aflöning åt
personalen vid ifrågavarande station erfordras 4,100 kronor årligen, alderstilläggen
oberäknade. De ökade utgifter för tullverket, som af stationens
inrättande skulle blifva en följd, komme emellertid icke att inskränka sig
till nämnda aflöningsbelopp, då det jemväl måste blifva nödigt att a. den
plats, der stationen förlädes, anskaffa ej mindre lägenheter till expeditionsoch
vaktrum samt bostadslägenhet åt uppsyningsmannen, hvilken i likhet
med föreståndarne för öfriga inloppsstationer i Stockholms skärgård väl
borde tillerkännas förmånen af fri bostad, än äfven tilläggsbrygga med
båthamn. Kostnaderna härför var styrelsen ej för närvarande i tillfälle
att ens ungefärligen uppgifva, men säkerligen komme de att uppgå till ej
obetydliga belopp, helst om icke någon på platsen redan befintlig byggnad,
som vore lämplig till inrymmande af omförmälda lägenheter, skulle kunna
förvärfvas, utan för sådant ändamål ny byggnad måste uppföras och tomt
dertill inköpas.

Generaltullstyrelsen öfvergick härefter till frågan, huruvida och under
hvilka vilkor det skulle kunna tillåtas ångfartyget »Express» att under den
tid af då instundande vinter, ofvan omförmälda af Finska ångfartygsaktiebolaget
med jernvägsaktiebolaget Stockholm Saltsjön afslutade kontrakt
afsåge, få, med begagnande af ifrågavarande led, direkt ingå till Saltsjöbaden,
och blcfvo de af generaltullstyrelsen angifna vilkor af herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet vid hans föredragning af ärendet

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

tillstyrkta såsom nöjaktiga och tillfredsställande i fråga om bibehållande af
nödig säkerhet för kronans rätt i tullhänseende.

Föredragande statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet tillstyrkte,
med afseende å hvad i ärendet förekommit, underdånigst, att Ivongl.
Maj:t täcktes i nåder förordna, att lotsstyrelsen skulle ofördröjligen gå i
författning om tillfälligt anordnande för då instundande vinter af fyrbelysning
och sjömärken för ifrågavarande farled, i enlighet med här ofvan
omförmälda, i sådant hänseende uppgjorda förslag samt att den härför beräknade
kostnaden, utgörande, förutom kostnaden för en ångbåt, som ansetts
höra ställas till arbetschefens förfogande, tillhopa tretton tusen tre hundrafemtio
kronor, skulle utgå af behållna fyr- och båkmedel; antagande herr
statsrådet, att, i händelse af bifall till hans hemställan, chefen för finansdepartementet
finge hos Kongl. Maj:t göra den framställning beträffande
ärendet i öfrigt, som i sådant fall torde påkallas.

Sedan föredragande chefen för finansdepartementet erinrat, att Kongl.
Maj:t förut samma dag, på föredragning af chefen för sjöförsvarsdepartementet,
förordnat, att lotsstyrelsen skulle ofördröjligen gå i författning om
tillfälligt anordnande för då instundande vinter af fyrbelysning och sjömärken
för ifrågavarande farleder samt att den härför beräknade kostnaden,
utgörande, förutom kostnaden för en ångbåt, som ansetts böra
ställas till arbetschefens förfogande, 13,350 kronor, skulle utgå af behållna
fyr- och båkmedel, tillstyrkte statsrådet, att Kongl. Maj:t måtte medgifva,
att ifrågavarande farleder i Stockholms skärgård finge under då instundande
vinter begagnas af ångfartyg tillhörande Finska Angfartygsaktiebolaget,
i ändamål att samma ångfartyg finge ingå till Saltsjöbaden och
derstädes ej mindre lossa fartygets last för vidare befordran deraf å saltsjöbanan
till Stockholm samt landsätta fartyget medföljande passagerare,
allt i den män gällande föreskrifter till förekommande af kolerans införande
i riket icke derför lade hinder i vägen, än äfven för utförsel till
Finland inlasta, förutom annat gods, nederlags- och transitogods från Stockholm,
dock under vilkor: att fartyget under sina ifrågavarande resor städse
skulle åtföljas af en tullbetjent, hvilken vid fartygets ankomst till Saltsjöbaden
icke finge lemna detsamma förr än, på fartygsbefälhafvarens hos
Stockholms tullbevakningsinspektion skyndsamligen gjorda anmälan, af inspektionen
beordrad bevakningsförman och bevakning hunnit att till Saltsjöbaden
ankomma, den förre för verkställande af invisitation af fartyget
samt den senare för öfvervakande af lossningen; att af sistnämnda bevakning
minst en betjent jemväl efter fartygets slutlossning å detsamma skulle
utöfva tillsyn intill dess afgång; att de fartyget åtföljande passagerare först
efter den från Stockholm beordrade bevakningsförmannens ankomst till

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

fartyget och sedan under hans uppsigt visitering af deras medförda resgods
försiggått, finge lemna fartyget, dervid de egde medtaga hvad af
berörda gods befunnits vara af tullfri beskaffenhet; att återstoden deråt
äfvensom fartygets last under särskild bevakning, så fort ske kunde, å
ofvanberörda jernväg fördes till Stockholm för att till dervarande packhusinspektion
öfverlemnas; att det nederlags- och transitogods, som angåfves
att med fartyget till Finland utföras, skulle, likaledes under särskild
bevakning, å samma jernväg föras till Saltsjöbaden och der mottagas
af den å fartyget posterade tullbetjening, som derefter hade att om godsets
inlastning i vanlig ordning meddela bevis; att beträffande fartygets bevakning
till öppen sjö, då nederlags- eller transitogods deri vid Saltsjöbaden
inlastats, bestämmelserna i § 42 tullstadgan skulle behörigen iakttagas; att
in- och ^klarering af fartyget skedde vid Stockholms tullkammare; samt
att ångfartygsbolaget vidkändes alla i följd af nu lemnade föreskrifter
uppkommande kostnader, deribland ersättning till den fartyget åtföljande
tullbetjent.

Herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet samt herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet hafva alltså den 15 november
1895, hvardera för sitt departement, underdånigst tillstyrkt,^

att en i Stockholms skärgård befintlig farled, som ansåges af synnerligen
stort värde i sjöförsvarshänseende och hvilken fördenskull icke finge
af handelsfartyg passeras, skulle genom lotsstyrelsens försorg utprickas
och belysas till uteslutande förmån för ett särskildt ångfartyg, tillhörande
ett utländskt bolag;

att det skulle, i strid mot bestämmelserna i tullstadgan den 2 november
1877 och reglementet för lotsverket den 15 februari 1881, tillåtas
detta utländska fartyg att under månaderna januari—mars 189(1 göra regelbundna
turer i och genom ifrågavarande militära farled;

att för öfrigt icke några ändringar skulle göras uti de genom tullstadgan
och reglementet för lotsverket beträffande fartyg ! allmänhet gifna
föreskrifter, hvadan det följaktligen skulle fortfarande såsom hittills vara
för svenska handelsfartyg förbjudet att trafikera samma farled; samt

att till bekostande af de säkerhetsanstalter, som för det utländska fartygets
trygga färd genom den ifrågavarande farleden vore erforderliga,
skulle, förutom kostnaden för eu till arbetschefens förfogande stäld ångbåt,
anvisas af svenska statsmedel 13,350 kronor.

Uti hvad de föredragande statsrådena sålunda tillstyrkt hafva, jemlikt
statsrådsprotokollet af förenämnda dag, alla öfriga dåvarande statsrådsmedlemmar
underdånigst instämt.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Inom utskottet hafva vi hemstält, att konstitutionsutskottet skulle jemlik^
107 § regeringsformen för Riksdagen tillkännagifva, hvad sålunda
förekommit»;

af herrar Elowson, Bengtsson, Dahn, Gyllensvärd, Johnsson och Vahlin, ''
hvilka yttrat:

»(Protokoll öfver landtförsvarsärenden den 22 mars, punkten 15.)

Uti skrifvelse den 10 januari 1895 hade chefen för 6:e arméfördelningen
i underdånighet anmält, att vid den brödmönstring och inspektion,
som af honom den 12 näst förutgångne december förrättats med kongl.
Norrlands dragonregementes å Drottningholm förlagda skolor, de remonter,
hvilka från Ottenby remontdepot i början af november 1894 aflemnats till
berörda regemente, befunno sig uti mindre god kondition, hvilket enligt
af chefen, för nämnda regemente leinnad uppgift härrörde deraf, att desamma
vid ankomsten till regementet voro i dåligt skick, magra och till
ytterlighet slappa, på grund hvaraf, enligt bemäldé regementschefs meddelande,
remontdressyren ej kunnat, såsom afsedt varit, taga sin början
omedelbart efter remonternas ankomst till skolan, utan skulle, med anledning
af det anmälda förhållandet, två till tre månader af den till remontdressyr
anslagna tiden komma att gå förlorade. Härförutom skulle, enligt
veterinärens utsago, flera remonter antagligen ej hinna att under den för
remontutbildningen bestämda tid (l år) komma i full kraft samt derför
sannolikt blifva såsom odresserade inkommenderade till nästa års remontskola.
Då dessa förhållanden synts arméfördelningschefen kunna ogynsamt
inverka på regementets tjensteduglighet samt det derför borde vara ömkligt,
att sådan ändring beträffande remonternas skötsel och vård vid remontdepoten
vidtoges, att remonterna vid aflemnandet från densamma framdeles
måtte befinnas uti mera tillfredsställande skick, hade arméfördelningschefen
ansett sig skyldig att låta berörda förhållanden komma till Kongl.
Maj:ts kunskap.

öfver förenämnda anmälan skulle jemlikt nådig remiss den 14 januari
1895 arméförvaltningen å intendentsdepartementet, efter chefens för
remon terings väsendet och chefens för Ottenby remontdepot hörande, afgifva
underdånigt utlåtande.

Chefen för remonteringsväsendet anförde:

att, då han i slutet af oktober månad 1894 inspekterade Ottenby remontdepot
för att på samma gång uttaga de remonter, som i november
skulle aflemnas till Norrlands dragonregemente, såväl dessa som öfriga vid
depoten befintliga hästar befunnos i ett mycket godt skick;

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6. 17

att hästarne då utfodrades med till hälften vinterration och till hälften
sommarration;

att chefen för remontdepoten då hade träffat aftal med en af Kalmarsundsbåtarnes
befälhafvare, att denne skulle mottaga hästarne vid Degerhamn
samt transportera dem till Kalmar för att derifrån vidare fortskaftas
med jernväg till Stockholm, från hvilken sistnämnda plats hästarne skulle
landvägen afgå till Drottningholm;

att emellertid vid ankomsten med hästarne till Degerhamn depotchefen
möttes af den underrättelsen, att ångbåtsbefälhafvaren vägrat inga till
denna plats och i stället anlöpt Mörbylånga, till hvilken ort hästarne alltså
måste föras, samt att vid ankomsten till Mörbylånga omförmälde befälhafvare
förklarade, att den af honom förda ångbåten ej kunde flyta^ut,
om hästarne inlastades, hvarför dessa, efter att hafva öfvernattat, maste
fortsätta till Färjestaden, derifrån de slutligen kommo öfver till Kalmar;

att det vore helt naturligt, att djuren, hvilka endast hade ett löst
gräsbeteshull, skulle efter fem mils landsvägstransport i dåligt väder och
väglag, efter uppehåll i Kalmar samt tvenne dagars jern vägstransport till
Stockholm och en mils ytterligare landsvägstransport till Drottningholm,
framkomma till sistnämnda plats i ett bedröfligt tillstånd, samt att derefter
troligtvis alla remonter komme att till regementena aflemnas från
Ottenby i samma tillstånd, såvida afleinnandet äfven för framtiden skulle
ega rum så sent som i oktober manad direkt från gräsbete samt transporten
verkställas på samma långsamma sätt;

att, derest någon kronoångare kunde föra remonterna från Degerhamn
till Stockholm och Malmö, från hvilka platser de med lätthet kunde transporteras
vidare till de olika regementena, den stora fördel skulle vinnas,
att hästarne på mycket färre dagar och betydligt mindre ansträngda skulle
framkomma till vederbörande bestämmelseorter;

att det med generalpoststyrelsens medgifvande torde kunna träffas
aftal med befälhafvaren å postångaren Öland om verkställande af dylika
transporter;

att, på grund af hvad sålunda anförts, chefen för remonteringsväsendet
ansett sig böra föreslå, dels att remonterna minst tvenne månader,
innan de utlemnas till regementena, sättas pa lull vinterration och dels
att remonternas transport verkställes med någon kronoangare direkt från
Degerhamn till bestämmelseorten Stockholm eller Malmö.

Chefen för remontdepoten vid Ottenby yttrade:

att de remonter, hvilka den 1 och 2 november 1894 nfsändes från
Otteby till Norrlands dragonregemente, voro, pa ett par undantag när,
allesammans vid godt hull;

Wh. till Riksd. 1''rot. 181)11. •''! Sand. ö Höft. ''*

18 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

att treåriga remonter, hvilka under 5 månader gått på gräsbete och
omedelbart derifrån borttransporterats under så särskildt svåra förhållanden,
skolat vid framkomsten till bestämmelseorten vara i dåligt skick,
magra och till. ytterlighet slappa, så att de icke genast efter framkomsten
kunnat sättas i dressyr, hade synts depotchefen vara alldeles naturligt, men
att flera af dessa remonter ej skulle under ett helt år efter aflemnandet
hinna att komma i full kraft, hade deremot, oaktadt veterinärens utsago,
förefallit honom föga sannolikt, såvida icke under tiden tillstött sjukdom
eller .annan missgynnande omständighet, som dock icke torde rimligtvis
tillskrifvas förhållandena vid Ottenby;

att transporten af remonterna från Ottenby till Drottningholm ef t
rum under ogynsamma förhållanden;

att man allmänt torde vara öfverens derom, att 3V2 års gamla hästar
ej böra tagas till dressyr, men om sådant likväl måste ske, vore 5 månaders
gräsbete omedelbart förut gifvetvis en dålig förberedelse, enär det
hull, hästarne fa pa gräsbete, alltid är löst och knappast medgifver en
omedelbart derefter börjande dressyr;

att, så länge en stor del treåringar måste utlemnas till truppförbanden,
det säkerligen vore välbetänkt, att dertill icke utvaldes sådana, som förut
under sommaren gått på gräsbete;

att äfven hästar, som vore 4Y2 är gamla eller deröfver, icke heller
borde tagas. direkt från gräsbete till dressyr, utan först sättas på någon
tids stallfodring, och hade en sådan behandling af remonterna vid Ottenby
synts depotchefen vara förutsatt i den af Ivongl. Maj:t nådigst faststälda
staten för Ottenby, hvaruti antagits, ätt remonterna -skulle från depoten
aflemnas i slutet af september, etter hvilken tid remonterna förutsatts
komma att stallfodras vid vederbörande regementen åtminstone en månad,
innan skolorna toge sin början;

att depotchefen alltså för sin del icke funne någon ändring i remonternas^
.skötsel och vård vid Ottenby remontdepot vara af nöden samt att
det dåliga skick, hvari remonterna ankommit till Drottningholm, tillskrefves
den. svara transporten, hvarförutom han ansåge, att hästarne ej borde hafva
tagits från Ottenby så sent som i början af november månad.

För egen del hade arméförvaltningen beträffande remonternas utfodring
vid depoten samt deras transport derifrån till vederbörande truppförband
i underdånighet anfört, att, enär höstbete i allmänhet ej egde synnerligen
stort näringsvärde och detta värde minskades ju längre på hösten betet
begagnades, i synnerhet om väderleken vore ogynsam för gräsets återväxt,
tilläggsrationen borde, på det intet afstannande i remonternas utveckling
matte ega rum, utfodras i god tid, så snart betet syntes blifva knappt

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

och således otillräckligt till remonternas underhåll, samt ofördröjligen ersättas
af den för vinterfodringen afsedda högre rationel då näringsvärdet
hos gräsbetet ytterligare minskats, äfven om kastanie för motions skull
under några timmar dagligen utsläpptes pa betesmarkerna. Beträffande
hästarnes transport från Ottenby torde det, fortsatte arméförvaltningen, få
anses mindre lämpligt att, såsom chefen för remonteringsväsendet föreslagit,
verkställa densamma sjöledes till Stockholm och Malmö, enär hästarne,
om storm inträffade, otvifvelaktigt lede mera deraf än af färd på jernväg.

Sådana olägenheter och svårigheter vid hästarnes transport till Kalmar,
som de ofvan anförda, torde lätteligen kunna undvikas, om depotchefen,
hvilken, enligt hvad under hand upplysts, vore. i tillfälle att använda vid
Ottenby befintlig #telefon och derigenom kunde komma i förbindelse med
rikets telegrafnät,” genom meddelande med respektive ångbåtsbefälhafvare
kort före den för remonternas afsändande bestämda tiden, gjorde sig förvissad
om, att hinder för transporten icke förefunnes.

Enär Kongl. Maj:t i nådigt bref den 5 oktober 1894 föreskrifvit, att
antalet reinonter, som borde för kronans räkning i depot vinterfödas,
skulle tillsvidare utgöra 200 stycken, samt i nådig stat för remontdepoten
vid Ottenby den 25 maj samma år remonternas antal vid nämnda depot,
hvilken efter den 15 maj 1895 komme att upptaga alla kronans för uppställande
i depot afsedda remonter, beräknats till 400 under sommarmånaderna
och 200 under vintermånaderna, syntes det lör arméförvaltningen,
som skulle, sedan dessa tal uppnatts, för framtiden det förhållande
komma att i regeln inträffa, att de remonter, som på höstarne från depoten
utsändes, vore sådana, som under våren och sommaren föregående år
blifvit inköpta och till depoten öfversända, under det att de under samma
års vår och sommar inköpta remonter komme att bilda den kommande vinterns
remontdepotbesättning. Till förekommande af hvarje missuppfattning
derutinnan, torde dock törhända eu nådig föreskrift i den sålunda antydda
rigtningen vara behöflig. Depotchefen, hvilken enligt gällande bestämmelser
°egde meddela nödiga föreskrifter i fråga om remonternas utfodring,
komme derigenom att för framtiden ega kännedom om, hvilka hästar för
hvarje höst skulle från depoten aflemnas, och komme följaktligen äfven i
tillfälle att egna dessa remonter en noggrannare tillsyn lör utrönande,
huruvida för dessa till insättande i dressyr derpå följande vinter afsedda
hästar särskilda åtgärder borde vidtagas, på det att de måtte erhålla det
hull och den kraft, som kunde anses erforderliga, för att hästarne skulle
kunna motsvara de fordringar, som under den närmaste framtiden komme
att ställas på dem, och skulle detta antagligen i icke ringa mån komma
att bidraga dertill, att anledning till anmärkningar af ofvan angifna art

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

för framtiden icke torde förekomma. Då det likväl icke torde vara chefen
för remonteringsväsendet förbjudet att vid enstaka tillfällen till Ottenby
öfversända äfven sådana remontera som skulle samma års höst till truppförband
utdelas, borde, af ofvan antydd anledning, chefen för remontdepoten
vid sådana tillfällen alltid blifva om förhållandet underrättad.
Något vidsträcktare användande af denna chefen för remonteringsväsendet
lemnade rätt borde för öfrigt icke ifrågakomma äfven af den anledning,
att ett ofta påkommande ombyte af i depot uppstälda remonter måste
komma att förorsaka ökade transportkostnader och derigenom förhöja remonternas
medelpris.

Med återställande af den nådiga remissen liemstälde arméförvaltningen
alltså i underdånighet, att Ivongl. Maj:t måtte i nåder föreskrifva, att från
remontdepoten vid Ottenby skulle till truppförbanden i regeln endast utlemnas
sådana remonter, som varit vid depoten uppstälda minst ett år
samt att såsom följd deraf det skulle åligga chefen för remonteringsväsendet
att, derest af särskilda orsaker en eller annan af de till depoten försända
remonter skulle afses att på vederbörande truppförband fördelas redan
samma år, hvarunder den inköpts, derom lemna depotchefen underrättelse.

Beträffande de åtgärder, som med hästarnes transport från remontdepoten
borde vidtagas till förekommande af ett upprepande af de svårigheter,
för hvilka Norrlands dragonregementes remonter hösten 1894 varit
utsatta, torde föreskrifter böra af arméförvaltningen å intendentsdepartementet
utfärdas.

b öredragande statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet hemstälde,
att Kongl. Maj:t täcktes föreskrifva, att från remontdepoten vid
Ottenby skulle till truppförbanden i allmänhet utlemnas endast sådana
remonter, som varit vid depoten uppstälda minst ett år, samt att såsom
följd häraf det skulle åligga chefen för remonteringsväsendet att, derest
af särskilda orsaker en eller annan af de till depoten försända remonterna
vore afsedd att till vederbörande truppförband öfverlemnas redan samma
år, hvarunder den inköpts, derom lemna depotchefen underrättelse.

Såsom utaf handlingarna framgår, hade chefen för 6:te arméfördelningen
i sin underdåniga anmälan ifrågasatt, huruvida icke anledning
funnes till det antagande, att det kräfdes en ändring beträffande skötseln
och vården af de vid Ottenby uppstälda remonterna. Herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet synes emellertid icke hafva egnat
någon uppmärksamhet åt den af arméfördelningschefen framhållna tanken.
Statsrådsprotokollet mäler endast derom, att en tillstyrkan gjordes i den
rigtning, att remonterna skulle i allmänhet qvarhållas minst ett år vid
Ottenby. Om remonterna blifvit magra och slappa under en kortare tids

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

uppehåll vid Ottenby, så kunde man befara, att deras tillstånd skulle
ytterligare försämras under eu längre tids qvarhållande derstädes. Om
skal förefunnes till det antagande, att remontera kommit i en dålig kondition
i följd deraf, att de vid Ottenby utfodrades under otillfredsställande
förhållanden, så vill det synas vara uppenbart, att de skulle ytterligare
försämras genom ett längre qvarstannande under den vård, som egnades

dem vid Ottenby. ,

Blotta genomläsningen af de förklaringar, soin afgafvos öfver den åt

arméfördelningschefen till Kongl. Maj:t stälda skrifvelsen, synes gifva eu
osökt anledning till en närmare undersökning af förhållandena vid Ottenby.
Ifrågavarande förklaringar innehålla nemligen stridiga uppgifter, ba anför
t. ex. chefen för remonteringsväsendet, dels att remonterna i slutet åt
oktober voro vid godt hull, dels att de då utfodrades till hälften med
sommarration och till hälften med vinterration, under det chefen för
remontdepoten framhåller olämpligheten af att transportera remonterna
omedelbart från gräsbete till det truppförband, för hvilket de voro alsedda.
Derjemte söka förklarandena skylla skulden till de af armefordelningschefen
anmärkta missförhållandena pa omständigheter, som enligt
deras förmenande icke skulle stått i något sammanhang med värden om
remonterna. Så framhålla förklarandena t. ex., hurusom vissa uppgiga
svårigheter vid transporten skulle hafva varit orsaken till det bedröfiiga
tillstånd, hvari hästarne framkommit till bestämmelseorten. Ett närmare
aktgifvande på innebörden af dessa svårigheter visar emellertid, att desamma
alldeles icke äro af beskaffenhet att kunna utgöra grunden till de

uppgifna följderna. r , ...

De afgifna förklaringarna lemna redogörelse för transporten åt de till

Norrlands dragonregemente afsedda remonterna. Hästarne fördes nemligen
från Ottenby till Degerhamn för att der tagas ombord å fartyg. Da
emellertid det ångfartyg, med hvars befälhafvare aftal träffats om transpoi ten
till Kalmar, icke inlöpte till Degerhamn, fördes hästarne vidare till Mörbylånga.
Icke heller der blefvo hästarne af uppgifyet skäl tagna ombord,
hvadan de fördes vidare till Färjestaden och derifrån öfver till Kalmar.
Uppenbart vill det synas, att hvarken promenaden ifrån Otterfby till färjestaden
— en väglängd, som uppgifves till 5 mil — eller de ofrivilliga
rasterna kunde i och för sig försvaga hästarne. Under förutsättning att
hästarne erhöllo närande föda och tillika vatten, så vill det synas, som
skulle eu marsch utefter landsvägen vara eu mycket lämplig förberedelse
för deras dressyr i ridskola. Vidkommande de raster, som under vägen
inträffade emot afsändarens afsigt, så torde desamma icke hafva menligt
inverkat hvarken på hästarnes nerver eller lynne. Dessa raster maste

22 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

tvärtom kunna antagas hafva bidragit till att stärka hästarne, för såvida
de icke voro utsatta för vanvård. Transporten ifrån Kalmar på jernväg
till Stockholm och derifrån landsvägen till Drottningholm borde äfvenledes
hafva tjenat såsom en rätt god träning för deras stundande dressyr.

I förklaringarna uppgifves det såsom helt naturligt, att hästarne skulle
framkomma till Drottningholm i ett bedröfligt tillstånd. Att så skett må
vara ett faktum. Men detta faktum erhåller alldeles icke sin förklaring
af transporten såsom sådan. Transporten kunde och borde vara en lämplig
träning af hästarne, förutsatt att de derunder erhållit ändamålsenlig skötsel
och vård.

Om alltså hästarne framkommit till Drottningholm i ett bedröfligt
tillstånd, sa. synes den omständigheten hafva bort leda uppmärksamheten
på nödvändigheten att söka de verkliga orsakerna dertill. Det vill synas,
som skulle herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet haft
i de afgifna förklaringarna eu fullgiltig anledning att tillstyrka ett beslut
om undersökning saväl af förhallandena vid Ottenby som af remonternas
behandling och utfodring under transporten. Då så icke skett, kan man
icke gerna komma ifrån den tanken, att här föreligger en uraktlåtenhet.

I öfverensstämmelse härmed hafva vi inom utskottet hemstält, att
konstitutionsutskottet bort jemlikt 107 § regeringsformen för Riksdagen
tillkännagifva, hvad sålunda anmärkt blifvit»;

. af herrar Johnsson, Bengtsson, Boström, Dalin, Gyllensvärd och Valilin,

livilka anfört:

»(Protokoll öfver landtförsvarsärenden den 25 januari 1895, n:o 13).

Sedan Kongl. Maj:t under olika tider i kommandoväg beslutat om
vidtagande af åtgärder, livilka föranledt statsutgifter, har arméförvaltningen
a mtendentsdepartementet jemte anmälan, att följande kostnader ännu icke
blifvit ersatta, nemligen:

för aflöning och underhåll åt manskap, som beordrats till den genom
generalorder nadigst anbefalda gevärshandtverkarekursen, dels 745 kronor
48^öre, dels 448 kronor 29 öre, dels ock kostnader för honnörsvakter
1,871 kronor 29 öre, i underdånighet hemstält, att beträffande kostnaderna
for gevärshandtverkarekurserna 1,193 kronor 77 öre dessa måtte utgå från
volontärvakansmedels-fonden hvaremot kostnaderna för honnörsvakter torde
fa gäldas från anslaget till durchmarsch-kostnader.

Pa _ föredragandens hemställan biföll Kongl. Maj:t, hvad arméförvaltningen
i saväl det ena som andra hänseendet hemstält.

Med afseende på den grundlagsenliga befogenheten att i kommandomål

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

besluta i frågor, som kunde föranleda till utgifter, för hvilka anslag ej
vore beviljade, yttrade 1894 års konstitutionsutskott: »Det lärer vara af

synnerlig vigt, att användningen af den ordning, grundlagen med afseende
å kommandomålen föreskrifver, icke mer än nödigt utsträckes. Enligt
hvad ordalydelsen af § 15 regeringsformen gifver vid handen, har det
ingalunda undgått grundlagsstiftarnes uppmärksamhet, att dessa ärenden
i vissa fall kunna ega en för hela rikets välfärd afgörande betydelse, men
de hafva icke ansett sig deraf förhindrade att ej allenast utesluta dessa
mål från den mångsidiga pröfning, som egnas öfriga regeringsärenden,
utan äfven, på sätt §§ 38 och 105 regeringsformen utvisa, väsentligen inskränkt
den ende rådgifvarens ansvarighet, Ehuru dessa omständigheter
bort mana till den största möjliga vaksamhet och noggrannhet vid uppdragandet
af gränslinien mellan kommandomålen och de allmänna regeringsärendena,
sakna grundlagarne hvarje stadgande i detta afseende med undantag
af bestämmelsen i § 15 regeringsformen, hvilken blott utgör en omskrifning
af ordet: »kommandomål». Denna betänkliga brist i grundlagsstiftningen
uppmärksammades också redan kort efter det nya statsskickets införande.
Sedan Ivongl. Maj:t genom särskilda författningar den 19 juni
1810 och den 24 januari 1815 sökt uppdraga en bestämd gränslinie mellan
de embetsåligganden, som skulle tillkomma å ena sidan dåvarande rådgifj
varne i kommandomål, generaladjutanterna för armén och flottan och å
den andra statssekreteraren för krigsärendena, framlade Kongl. Maj:t i proposition
den 31 mars 1818 för Riksens Ständer förslag om införande i
regeringsformen af närmare bestämmelser i förevarande afseende. Enligt
detta förslag, som innefattade de grundsatser, hvarpå sistnämnda förordningar
hvilade, skulle med kommandomål förstås sådana enkla militäriska
mål, som icke efter grundlagen höra till föredragning i statsrådet och
statssekreterarens expedition, icke leda till stiftande af nya, icke till ändring,
förklaring eller rubbning af gällande lagar och allmänna ekonomiska förvaltningar,
eller till disposition af allmänna medel. Dessa uttryck för Kongl. Maj:ts
uppfattning om innebörden af grundlagarnes bestämmelser i nu ifrågavarande
ämne samt ett noggrant aktgifvande på öfriga stadganden i dessa
lagar, hvilka i nämnda hänseende kunna lända till upplysning, synas utvisa,
att allenast enkla militära mål, som afse rena verkställighetsåtgärder, böra
i kommandoväg behandlas.»

Kongl. Maj:t bar emellertid vid tillämpningen frångått sin sålunda uttalade
åsigt om kommandomålens område, och det torde vara öfverflödigt
att erinra, hurusom konstitutionsutskottet vid flera tillfällen funnit sig föranlåtet
att fästa Riksdagens uppmärksamhet derpå, att i kommando-löre -

24 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

dragning inblandats ämnen, som bort från densamma vara alldeles afskira.

Ofvan omförmälda, under nästlidet år afgjorda ärende måste enligt
beslutet i statsrådet anses såsom en följd af det i kommandoväg skedda
afgörandet och eger derför endast formel betydelse — en ordning för
behandlingen af dylika frågor, hvilken ingalunda är förenlig med den uppfattning
af omfånget för kommandoföredragningen, som är med grundlagen
öfverensstämmande. Ett dylikt förfarande kan nemligen, enligt hvad
1868 års konstitutionsutskott i likartadt ärende jemväl anmärkt, leda derhän,
att Kongl. Maj:t i kommandoväg skulle kunna komma att disponera
statens medel till ändamål, låt vara i och för sig nyttiga, men hvilka
Kongl. Maj:t, då medlen sedermera skola i statsrådet utanordna^, funnits
hafva bort stå tillbaka för vigtigare ändamål.

Hvad sålunda förekommit har synts oss så mycket hellre bort för
Riksdagen anmälas, som de kostnader, hvilka blifvit en följd af de i kommandoväg
fattade besluten, utgått från anslag till helt andra ändamål»;

af herr Vahlin, som yttrat:

»(Protokoll öfver ecklesiastikärenden för den 22 mars 1895, punkt 37.)

Af anförda protokoll inhemtas, att apotekare-societetens direktion i underdånig
skrifvelse af den 29 januari 1894 hos Kongl. Maj:t anhållit om
sådan ändring af apotekarereglementet, att såsom vilkor för att till elev
å apotek kunna antagas skulle föi''eskrifvas att hafva aflagt mogenhetsexamen.

Sedan kongl. medicinalstyrelsen och farrnaceutiska institutets styrelse sig
häröfver yttrat och apotekaer-societetens direktion med ytterligare skrift
inkommit, behagade Hans Maj:t Konungen, vid frågans föredragning af
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, på statsrådets tillstyrkan
besluta, att apotekarereglementet af den 11 augusti 1819, sådant
det lyder enligt kongl. kungörelsen af den 19 december 1879, skulle erhålla
följande förändrade lydelse:

»§ 1. För att blifva till elev å apotek antagen fordras, jemte vitsord
om godt uppförande, betyg om att hafva undergått godkänd mogenhetspröfning.
»

Enligt samma § i reglementet af år 1879 fordrades för att antagas till
apotekselev att vara uppflyttad i öfre sjette klassen, likväl med särskildt
pröfning i latin för realist. Genom nu beslutad förändring hafva dessa
fordringar ökats med ytterligare 3 års studier vid högre allmänt läroverk.

Apotekaresocietetens direktion liksom farrnaceutiska institutets styrelse
anföra såsom stöd för den gjorda anhållan, att de dittills gällande

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

fordringarna på apotekarelevs kunskaper visat sig otillfredsställande, sedan
kunskapsfordringarna numera väsentligen höjts för farmaciens utöfvare
samt skilnaden mellan det i nedre sjette klassen af högre allmänna läroverken
förvärfvade kunskapsmåttet och det, som vid fackstudierna bör inhemtas,
i samma mån blifvit större; att maturitetsexamen såsom vilkor för
inträde i yrket skulle tillföra apotekarecorpsen »ökad bildning, sjelfständighet
och mera ideala intressen» och bättre arbetskrafter än hvad nu i allmänhet
vore fallet. Särskildt framhålles elevernas låga betyg och svaga begåfning,
liksom önskligheten af större insigter i lefvande språk, matematik och
naturvetenskap, såväl för att bättre kunna draga fördel af undervisningen
vid institutet som för att kunna följa farmaciens utveckling i andra
länder. Farmaceutiska institutets styrelse erinrar äfven, att kemiska fabrikanter
slagit under sig en god del af det arbete, som hittills tillhört apotekarens
verksamhetssfer, »men också använder den kemiske fabrikanten endast
de bästa arbetskrafter, är ej nöjd med studenter blott utan fordrar
väl skolade kemister med universitetsstudier». Att ingen nämnvärd farmaceutisk
fabrikation hos oss kommit till stånd, tillskrifver apotekaresocietetens
direktion företrädesvis bristande kunskaper i lefvande språk hos våra
farmaceuter, och meddelar samma direktion, att »de flesta af Tysklands
stora fabriker för kemiska och farmaceutiska preparater leda sitt ursprung
från detta lands apotekarecorps, och vid dessa fabriker kunna numera
endast vetenskapligt bildade personer vinna anställning».

För så vidt af handlingarna framgår, fordras endast i Schweiz mogenhetsexamen
för inträde å den farmaceutiska banan, men vitsordar farmaceutiska
institutets styrelse, att farmaceuten i detta land framstår genom
»god bildning, taktfull uppträdande, ideala intressen och vetenskapligt lif».

Då det möjligen vore att förvänta, att i följd af höjda kompetensfordringar
svårighet kunde uppstå att erhålla nödigt antal elever, anser
sig apotekaresocietetens direktion böra framhålla, att, såsom befordringsförhållandena
inom yrket för närvarande gestalta sig, en längre tids skolgång
icke undanskjuter tidpunkten för framtida befordran till eget apotek, utan
endast minskar tiden för den föregående tjenstgöringen å apotek; att svårigheten
att erhålla elever i betraktande af den rådande öfverfyllnaden på
alla banor, för hvilka mogenhetsexamen utgör ett oeftergifligt vilkor, ej
bör tillmätas allt för stor betydelse och att »för många af dem, som efter
aflagd mogenhetsexamen förgäfves söka sig en framtid på något af dessa
olika arbetsfält borde — -—• — det vara en fördel att finna ännu ett för
sig öppet, nemligen farmaceutens».

Kongl. medicinalstyrelsen vill ej förneka, att höjda kunskapsfordringar
vore ett önskningsmål på grund af den utveckling farmacien vunnit och

Bill. till Itilcsd. Vrot. 1800. ii Sami. 5 Höft. 4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

de härmed stegrade fordringarna på apotekareyrkets utöfvare; äfven styrelsen
hade funnit svaga betyg hos de nu mottagna eleverna och ansåge att
ökade förkunskaper vore till gagn. Men vill det synas styrelsen, att
apotekaresocietetens direktion liksom farmaceutiska institutets styrelse allt
för mycket öfverskattat maturitetsexamens betydelse och de i de högsta
skolklasserna förvärfvade kunskaperna, som endast i ringa mån hafva några
beröringspunkter med farmaceutens blifvande studier. Kunde deremot en
del af den för maturitetsexamens afläggande ifrågasatta förlängningen af
studietiden användas för inhemtande af ökade specialkunskaper, så skulle
helt visst derigenom större gagn uppstå för framtiden, än som genom
maturitetsexamens afläggande kan nås. Äfven torde vara ytterst tvifvelaktigt,
huruvida den bättre urgallring af för yrket olämpliga personer,
som man genom fordran på maturitetsexamen hoppas åstadkomma, i sjelfva
verket skall vinnas. Det i många fall omättligt trägna och ensidiga arbete,
som tillkommer en apotekselev, kan svårligen i och för sig ega synnerlig
lockelse för en kunskapsrik student, som under nuvarande befordringsförhållanden
inom apotekarecorpsen dessutom bör hafva förhoppning om att
genom val af annat yrke långt tidigare nå sin utkomst och en sjelfständig
ställning. Endast de i sina studier svagaste studenterna torde derför i
regel komma att vända sig till apotekareyrket, och vinsten häraf för yrket
kan sannolikt icke blifva stor. Äfven torde vara tvifvelaktigt, »huruvida
det ur apotekareelevernas synpunkt kan vara önskligt, att deras studietid
än mera förlänges. Redan nu är deras kurs så lång, att den icke kan
afslutas på kortare tid än 7 år, från det att elevtiden vidtagit. Skulle
tiden för denna tjenstgörings början uppskjutas ytterligare trenne år, måste
den farmacie studeranden alltså uppnå en jemförelsevis ganska hög ålder,
innan han kan hinna afsluta sina examensstudier».

»Onekligen föreligga alltså rätt allvarliga betänkligheter mot den
hemställan, som af apotekaresocietetens direktion blifvit gjord. Men då
apotekareelevs förkunskaper under nuvarande förhållanden visat sig otillräckliga
för fullföljande af studierna vid farmaceutiska institutet; då hvarje
tillökning af deras kunskapsmått otvifvelaktigt länder dem till gagn, och
då slutligen på andra områden, der afslutade skolstudier torde vara mindre
nödvändiga än på den farmaceutiska banan, maturitetsexamen faststälts
såsom kompetensvilkor, anser sig medicinalstyrelsen icke böra afstyrka den
underdåniga framställningen.»

Generaldirektör Almén anförde särskilda

»För min del anser jag, att fordringarna på maturitetsexamen såsom
vilkor för inträde vid en del embetsverk och på en del studiebanor medfört
och fortfarande medför många olägenheter och i det hela mer ondt

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

än godt. Härmed vill jag dock icke bestrida, att ju icke mogenhetsexamen

med bättre skäl kan fordras af apotekare än t. ex. af tandläkare.---».

»Ehuru jag i hufvudsak vidblifver de åsigter, som uttalats^ i styrelsens
underdåniga utlåtande den 18 augusti 1890 rörande denna fråga, så anser
jag mig dock, om än med mycken tvekan, lika med styrelsens öfriga ledamöter
kunna förorda nådigt bifall till den underdåniga framställningen,
enär det stora flertalet af landets apotekare omfattat denna fråga med
ovanligt stort intresse och deraf vänta sig stora fördelar för farmaciens
framtida utveckling hos oss samt derjemte förklarat sig beredda att bära
de af ett bifall till förslaget följande olägenheter»^

I det af generaldirektör Almén åberopade utlåtandet af den 18 augusti
1890 hade medicinalstyrelselsen föreslagit, att, för att kunna till apotekareelev
antagas, skulle fordras att vara uppflyttad i nedre 7:de klassen vid
allmänt läroverk, och att farmaceut, som aflagt mogenhetsexamen, skulle
vid ansökning till apoteksprivilegium ega tillgodoräkna sig 2 år utöfver
den tid han styrkt sig hafva varit som farmaceut å apoteksinrättning
anstäld.

En omorganisation af våra allmänna läroverk har under senare tiden
blifvit ett i allt vidare kretsar kändt och erkändt önskningsmål. Bland
mer eller mindre skiljaktiga uppfattningar om bristerna hos det nuvarande
systemet framträder såsom förherskande den asigten, att var elementära
studiekurs är för lång, att en del af hvad som derunder inläres icke för
flertalet lärjungar — särdeles de svagare begåfvade — eger tillräcklig betydelse
för fyllande af deras framtida lifsuppgifter eller är af den allmänt
bildande beskaffenhet, att det bör af alla inläras; att fordringarna på
mogenhetsexamen för utöfvande af en del tjenster eller privilegierade
yrken infört och qvarhåller på studiebanan mången yngling, som, om han
fått tidigare egna sig åt ett arbete, som bättre passat hans hag och begåfning,
helt säkert skolat nå en bättre utveckling och lemnat eu bättre
arbetsprodukt, än hvad nu blir förhållandet. En kortare, för inhämtande
af mer praktiskt användbart vetande anordnad studiekurs, vare sig jemnsides
med ett mera vetenskapligt studium grundläggande skolor eller såsom
underbyggnad för dessa, torde vara det praktiska önskningsmål, hvari de
flesta reformförslagen utmynna.

Någon åtgärd för förverkligande af detta önskningsmål har icke af
regeringen vidtagits, men deremot är det här omhandlade beslut, hvarigenom
aflagd mogenhetsexamen faststälts som vilkor för att kunna till
apotekareelev antagas, enligt min uppfattning, ett steg i bestämdt motsatt
rigta in g, som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet icke

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

åtminstone i det läge undervisningsfrågan för närvarande befinner sig —
bort tillstyrka Hans Maj:t Konungen att godkänna. En till så speciel uppgift
begränsad verksamhet, som den apotekaren utöfvar, torde svårligen
kunna erkännas vara af den art, att en fullständig elementarbildning,
vunnen genom en med icke mindre än trenne år förlängd studiekurs vid
de allmänna läroverken, kan anses vara härför oundgängligen erforderlig.

Äfven om, såsom i här refererade uttalanden framhållits, flertalet af
de ynglingar, hvilka vunnit anställning som apotekareelever, tillhört läroverkens
mindre begåfvade och mindre kunniga alumner, framgår deremot
alldeles icke af samma uttalanden, att orsaken till detta förhållande kan
ens företrädesvis sökas i hittills gällande kompetensfordringar. Andra orsaker
icke osannolikt af ekonomisk art — måste åtminstone i icke ringa
grad medverkat för att afhålla mera begåfvade ynglingar att, vare sig
från läroverkens tre högsta klasser eller efter aflagd mogenhets- eller teknisk
examen egna sig åt apotekareyrket, och dessa orsaker lära derför
icke heller genom nu höjda kompetensfordringar blifvit undanröjda. Andra
och bättre medel synas icke bort vara allt för svåra att finna, och torde
af de bestämmelser, som medicinalstyrelsen i sitt utlåtande af den 18 aug.
1890 föreslagit, varit att förvänta en säkrare verkan, än af nu vidtagna
åtgärd; likaså synes det förhållande, att oprivilegierade kemiska fabrikanter
icke saknat möjlighet att för sitt yrke vinna goda arbetskrafter, gifva grundad
anledning att antaga, att äfven apotekarecorpsen genom andra åtgärder, än
ökadt kompetenstvång, kunnat tillförsäkra sig samma fördel.

Genom här. påtalade åtgärd har ännu en väg stängts för föräldrar,
tillhörande de minst bemedlade samhällsklasserna, att kunna förskaffa sina
barn en, efter deras förmenande åtminstone, bättre och lyckligare samhällsställning,
än de sjelfva natt. bvårigheten att, äfven med mycket framstående
begåfning för liksom insigter i någon kunskapsgren, någon embetsutöfning
eller monopoliseradt yrke kunna — om man af förhållandena
hindrats att fullständigt genomgå vår långa skolkurs — erhålla tillfälle
att göra sig och samhället dessa egenskaper till godo, har, stor redan förut,
genom anförda åtgärd än mer förökats, och härmed ännu ett steg tagits
till skärpande af den klass-skilnad, som allt mer framträder som vår tids
största sociala fara.

Åtgärden eger icke betydelse endast i och för sig; den skall, om
den ^ af Riksdagen lemnas obeaktad, helt säkert inverka äfven på andra
områden. Mogenhetsexamen skall än mer exklusivt, än för närvarande
är förhållandet, göras till vilkor för inträde på banor, för hvilka den, lika
litet som för apotekareyrket, kan anses oundgängligen behöflig. Härigenom
skola de olägenheter, som från social synpunkt påvisats, erhålla ökad be -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o (i.

betydelse, och våra högre allmänna läroverk få behålla för att till studentexamen
framdrifva än flere alumner, som bristande håg eller svag begåfning
göra olämpliga för skolstudier. En så vunnen allmän bildning torde icke
böra tillmätas allt för högt värde, särdeles som anförda förhållanden icke
äro egnade att verka till ett framgångsrikt bedrifvande af undervisningen
vid våra högre läroverk och fasthållande af ej för lågt satta fordringar
på grundliga insigter vid mogenhetsexamen.

En åtgärd, som de yrkesidkare, hvilka derom gjort underdånig framställning,
icke förmått visa vara af beskaffenhet att med säkerhet kunna
förväntas afhjelpa öfverklagade olägenheter, som för dessa yrkesidkare
sjelfva icke osannolikt kan komma att medföra nya sådana, och hvilken
härutöfver är af ingripande betydelse på sociala förhållanden och på våra
undervisningsanstalter, hade kanske icke bort vidtagas på tillstyrkan af
endast en offentlig myndighet, af hvilken icke kunnat förväntas frågans
bedömande från andra och mer omfattande synpunkter, än främjandet af
den farmaceutiska vetenskapens utveckling och apotekarecorpsens intressen
— och än mindre synes anledning härtill förelegat, då denna myndighets
tillstyrkan föregås af uttalanden, som vida kraftigare och bestämdare motivera
ett afstyrkande af den gjorda framställningen.

Af här gifna skäl har jag yrkat, att anförda regeringsåtgärd skulle
för Riksdagen anmälas''>;

af herrar Bengtsson, Boström, Dalin, GyllensvärcL och Johnsson, hvilka
instämt med herr Vahlin;

samt af herr Ljungman.

Herr Alin har begärt få här antecknadt, att han till följd af sjukdom
varit förhindrad att deltaga i utskottets arbeten under större delen af den
tid, hvarunder statsrådsprotokollen granskats.

Bill. till Ri/csd. Prot. 1890. «V Sami. 5 Höft.