Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6 (Utlåtande 1891:Ku6 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

N:o 6.

Ank. till Riksd, kansli don 9 april 1891, kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande.., i anledning af väckta motioner om
ändrad lydelse af §§ 17, 24 och 25 riksdagsordningen.

Vid innevarande riksdag hafva inom kamrarne blifvit väckta tre,
till konstitutionsutskottet hänvisade, motioner, nemligen inom Första
Kammaren, n:o 35, af herr Adelsköld, och inom Andra Kammaren, n:o 2,
af herr Beckman, och n:o 169, af herr G. Ericsson från Stockholm, i hvilka
förslag till ändringar i riksdagsordningen framställas, i syfte att betrygga
rätten för flertalet af valmännen inom de särskilda valkretsarna
att bestämma utgången af riksdagsmannaval.

I nämnda motioner föreslås

af herr Adelsköld:

att § 17 i gällande riksdagsordning gifves följande förändrade
lydelse:

§ 17.

Vid så väl elektors- som riksdagsmannaval tillkomme hvarje röstande
en röst. För att vara vald till ledamot i Andra Kammaren fordras
vid omedelbara val att hafva erhållit minst hälften utaf de afgifna
rösterna samt minst en fjerdedel af de i röstlängden inskrifna väljares
antal, skolande, om ett sådant antal röster icke tillfaller någon, nytt
val anställas, hvarvid den är vald, som erhållit de flesta af de då afgifna
rösterna.

Bill. till Riksd. Prof.. 1891. 3 Sand. 6 Höft. (N:o 6).

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Vid medelbara val fordras för att vara vald till ledamot af Riksdagens
Andra Kammare minst hälften af elektorernas röster, skolande,
derest sådant rösteantal vid valet icke uppnås, men mer än halfva antalet
elektorer dervid är tillstädes, nytt val genast anställas, hvarefter den
är vald till riksdagsman, som erhållit de flesta af de afgifna rösterna;
hvaremot, om icke mer än hälften af elektorerna vid första valet är
tillstädes och deltager i valet, nytt val skall utsättas och anställas, hvarvid
den är vald, som erhållit flesta antalet röster.

Skulle rösterna utfalla lika på flera personer, skall den till åi’en
äldste förklaras vald;

af herr Beckman — hvilkens motion tillika innehåller förslag till
ändringar i riksdagsordningen jemväl i andra afseenden — att Riksdagen
måtte antaga och till vidare grundlagsenlig behandling förklara
hvilande följande förändrade lydelse af nedanstående paragraf i riksdagsordningen
:

§ 25.

Befinnes vid riksdagsmannaval —----ogild.

Om vid elektors- eller riksdagsmannaval afgifna valsedlar förklarats ogiltiga
till mer än halfva antalet, och detta förhållande finnes inverka på valets
utgång, skall nytt val anställas.

Ogillas riksdagsmannaval i anledning af deröfver anförda besvär, skall
den profvande myndigheten förordna om anställande af nytt val, men icke må
annan än den vid valförrättningen utsedde af myndigheten förklaras för riksdagsman; -

samt af herr Ericsson:

l:o att ur 17 § riksdagsordningen orden: »Den, som dervid erhållit
de flestes röster, vare lagligen vald, och skilje lotten emellan dem,
som erhållit lika röstetal», måtte utgå; samt

2:o att 24 § riksdagsordningen måtte erhålla följande ändrade
lydelse:

»Vid val af riksdagsmän vare den eller de valde, som erhållit mer
än hälften af de afgifna rösterna. När ej hela det antal riksdagsmän,
som väljas skall, vid första omröstningen blifvit utsedt, läte valförrättaren
ofördröjligen företaga ny omröstning till utseende af den eller de

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

återstående. Dervid må endast röstas mellan dem, som förra gången,
utan att vara valde, erhållit de flesta rösterna, till ett antal af två gånger
så många, som riksdagsmän då äro att välja; och äro de valde,
som då de flesta rösterna erhållit. Mellan lika röstetal skilje lotten.

Rösträtt vid — — — — sig inställer.»

Enligt herr Adelskölds förslag skulle således, för att vid val af
ledamot till Andra Kammaren någon må anses hafva blifvit utsedd till
riksdagsman, erfordras ej mindre att en viss del af de röstberättigade
i valet deltagit, än äfven att minst hälften af de afgifna rösterna tillfallit
samma person. I nära öfverensstämmelse med sistberörda fordran
innehåller herr Ericssons förslag, att vid val af riksdagsmän endast
den skall anses vald, som erhållit mer än hälften af de afgifna rösterna,
och anser nämnde motionär, att i detta afseende samma bestämmelser
böra gälla för val såväl till Första som Andra Kammaren. I händelse
det efter dessa grunder förrättade valet ej blifvit afgörande, skall,
enligt båda motionärernas förslag, nytt val anställas, dervid den är
vald, som erhållit de flesta af de då afgifna rösterna. För dessa senare
val innehåller herr Ericssons förslag derjemte den särskilda bestämmelsen,
att dervid må röstas endast mellan dem, som, utan att hafva
blifvit utsedde, vid det föregående valet erhållit de flesta rösterna, till ett
antal af två gånger så många, som vid det senare valet skola väljas.

Herr Beckman afser med sitt förslag att förekomma, att riksdagsmannaval
skulle kunna få en utgång, som strede mot åsigten hos valmännens
flertal, derigenom att på grund af fel, begångna af de väljande, deras
röstsedlar måste i större utsträckning kasseras. Han föreslår i detta
afseende, att nytt val skall anställas, om vid elektors- och riksdagsmannaval
afgifna valsedlar förklarats ogiltiga till mer än halfva antalet, derest
nemligen detta förhållande finnes inverka på valets utgång. Derjemte
framställer han i samband dermed, att myndighet, som, i anledning af
anförda besvär öfver val, haft att pröfva desamma, ej må ega förklara
annan än den vid valförrättningen utsedde för riksdagsman, samt att
den profvande myndigheten skall förordna om anställande af nytt val,
i händelse riksdagsmannaval ogillas.

I öfrigt innehålla de framstälda förslagen ej någon annan förändring
i gällande stadganden, än att herr Adelsköld i stället för bestämmelsen
i § 17 riksdagsordningen, att lotten skall skilja mellan
dem, som vid elektors- och riksdagsmannaval erhållit lika röstetal, vill
hafva stadgadt, att i detta fall den till åren äldste skall förklaras vald.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Erfarenheten har, enligt utskottets åsigt, ej i någon mån visat
behofvet af en bestämmelse om, att vid riksdagsmannaval en viss del
af de röstberättigade skola hafva i valet deltagit, för att detta må
anses giltigt. Någon egentlig fördel synes ej heller kunna vinnas genom
ett dylikt stadgande, men deremot skulle det säkerligen medföra en
betydande olägenhet på grund af de många omval, som derigenom
skulle förorsakas; och kan utskottet derför ej tillstyrka bifall till hvad
herr Adelsköld i detta afseende föreslagit.

Hvad angår det i herrar Adelskölds och Ericssons motioner framstälda
förslag, att den första omröstningen vid riksdagsmannaval skulle
vara för valets utgång afgörande endast i de fall, då absolut majoritet
dervid uppnåtts, hafva framställningar i enahanda syfte varit föremål för
Riksdagens pröfning vid riksdagarne åren 1885 och 1887 på grund af
då väckta motioner (motioner i Andra Kammaren år 1885, n:o 143, och
år 1887, n:o 68, af herr C. J. Petersson i Eksebo), utan att vid dessa
tillfällen hafva vunnit understöd af konstitutionsutskottet eller bifall af
någondera af Riksdagens kamrar.

Ehuru ett riksdagsmannaval bör om möjligt blifva uttryck af
uppfattningen hos valmännens flertal, synes det likväl ej utskottet
lämpligt att, såsom motionärerna föreslagit, anställa nytt val, i händelse
vid ett riksdagsmannaval det visat sig, att ingen erhållit absolut majoritet.
Af ett sådant val synes nemligen framgå, att ingen af de vid
valet ifrågakomna af de väljandes flertal ansetts i främsta rummet böra
blifva valkretsens representant. Ett nytt val kunde visserligen understundom
gifva ett annat och med valkretsens åsigt bättre öfverensstämmande
resultat, än om, såsom enligt gällande bestämmelser, den,
som erhållit de flestas röster, omedelbart förklaras vald. De fall, då
detta kunde antagas blifva förhållandet, skulle likväl, enligt utskottets
åsigt, blifva jemförelsevis få, och den fördel, som af en dylik anordning
vunnes, komme säkerligen ej att uppväga den olägenhet, som
deraf skulle uppstå. Det antal fall, då omval på denna grund finge
företagas, blefve nemligen mycket stort redan efter nuvarande förhållanden
att döma, och det komme uppenbarligen att efter förändringens
genomförande än ytterligare stegras.

Ett antagande af hvad motionärerna föreslagit skulle för öfrigt ej
heller medföra trygghet för att det senare valet komme att gifva ett
säkert uttryck för majoritetens inom valkretsen mening. Beträffande
herr Adelskölds förslag torde detta få anses uppenbart, då enligt detta
valet vid den senare omröstningen vore i alla afseende!! lika obegränsadt
som vid den föregående. Enligt herr Ericssons förslag skulle

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

visserligen vid det senare valet omröstning endast få ske mellan dem,
som förut fått de högsta röstetalen, till dubbla antalet af dem, som
skola väljas; men det kan dock, såsom konstitutionsutskottet vid föregående
tillfällen anfört, inträffa att t. ex. i en stad, som har att utse
två riksdagsmän, 1,000 valmän deltaga i valet, och att dervid af de
fyra personer, som då komma under omröstning, A. erhåller 900, B. och
C. hvardera 450 och D. 200 röster. Dessutom lemna förevarande förslag
obeaktade just de hithörande förhållanden, i fråga om hvilka, enligt
utskottets åsigt, en rättelse företrädesvis hade bort sökas. Trots densamma
skulle de olägenheter väsentligen komma att qvarstå, som visat
sig deri, att ett flertal af de valberättigade helt och hållet kunna uteslutas
från att inverka på valets utgång derigenom, att deras afgifna
röster blifva kasserade på grund af ett af de väljande begånget, ofta ganska
ursäktligt misstag. Det är nemligen gifvet att vid beräkning af den enligt
förslagen erforderliga, absoluta majoriteten icke några andra röster
finge räknas än de, som af valförrättaren eller den högre myndigheten
blifvit godkända, och att det således fortfarande kunde inträffa, att en
obetydlig minoritet bestämde valets utgång. Hvad särskildt herr Ericssons
förslag angår, skulle genom dettas antagande ställningen ej blifva
synnerligen förbättrad för majoriteten, äfven om nytt val uti dessa fall
komme att anställas. Då nemligen valmännen vid det nya valet endast
finge välja på ett visst antal af dem, som vid den föregående
omröstningen erhållit röster, men majoriteten, hvars röster förklarats
ogilda, naturligtvis ej i någon mån medverkat till bestämmande af
mellan hvilka det således vid det senare valet skall röstas, så blefve
följden, att majoriteten vore inskränkt till att rösta på dem, som blifvit
uppstälda af minoriteten.

Då sålunda genom de af herrar Adelsköld och Ericsson i förevarande
afseende föreslagna ändringar i riksdagsordningen en betydlig
olägenhet skulle förorsakas genom den mängd omval, som deraf komme
att framkallas, utan att likväl vunnes säkerhet för att flertalets röster
skulle bestämma utgången af valen, samt då derigenom den olägenhet
ej kunde anses upphäfd, som uti ifrågavarande afseende uppväckt de väsentliga
klagomålen, finner utskottet sig ej kunna tillstyrka nämnda förslag.

Hvad beträffar de förslag, som innehållas i herr Beckmans motion,
så hafva deremot svarande förslag framstälts vid tre föregående riksdagar
(motioner i Andra Kammaren år 1887, n:o 52, af herr Hammarlund
och i Första Kammaren år 1888, n:o 40, och 1889, n:o 18, af herr von
Ehrenheim) utan att då hafva vunnit understöd af konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

eller bifall af Riksdagen. Första Kammaren visade likväl genom sitt
beslut vid 1888 års riksdag, att den då gillade förslagets sjette.

Utskottet anser, att ett verkligt behof framträdt af en sådan
ändring i grundlagen, att ej en minoritet af de röstande må kunna
tillsätta riksdagsmän, ehuru omröstningen vid valet utvisat, att emot
denna minoritet står ett bestämdt flertal af valmännen, fastän detta
flertal på grund af något af detsamma vid valet begånget fel ej kunnat
bestämma dettas utgång. Rättelse i detta förhållande synes utan svårighet
kunna, på sätt motionären föreslagit, ernås genom anställande
af nytt val, i händelse mer än hälften af de afgifna rösterna vid första
omröstningen blifvit ogillade, och underkännandet af dessa röster inverkat
på valresultatet. Att meddela dylik bestämmelse äfven i fråga om elektorsval
är dock, enligt utskottets förmenande, ej nödigt, då sådana endast
i undantagsfall äro af beskaffenhet att dervid möjligen förekommande
oegentligheter inverka på riksdagsmannavalets utgång. Till vinnande
af större tydlighet torde derjemte herr Beckmans i förevarande
afseende framstälda förslag böra undergå en viss redaktionsförändring.

Herr Beckmans förslag, att, om riksdagsmannaval ogillas i anledning
af anförda besvär, den profvande myndigheten skall vara skyldig
förordna om anställande af nytt val och icke eger befogenhet att förklara
annan för riksdagsman än den vid valförrättningen utsedde, skulle
leda till, att om t. ex. en person erhållit mer än hälften af de afgifna
rösterna, men dessa utan laga skäl förklarats ogilda, en sådan origtig
kassering ej kunde af högre myndighet rättas, utan ett nytt val måste
anställas, som måhända kunde gifva ett helt annat resultat än det först
hållna. Om vidare eu valförrättare begått det felet att låta obehöriga
personer deltaga i riksdagsmannaval, skulle, äfven om det kunde utrönas,
på hvilken eller hvilka de obehöriga röstat, en sådan felaktighet
ej heller kunna afhjelpas på det enkla sättet, att de af obehöriga personer
afgifna röster af den profvande myndigheten ej togos med i beräkning.
Likaså skulle, enligt motionärens förslag, nytt val blifva behöflig!,
om valförrättare^ i följd af origtigt sammanräknande af rösterna,
förklarat annan person vald än den, som rätteligen erhållit de
flesta rösterna. Utskottet håller dock före, att under dylika förhållanden
den högre myndigheten bör ega befogenhet att undanrödja verkan af
det origtiga beslutet och förklara den vald till riksdagsman, som erhållit
de flestes röster. Den profvande myndigheten, som förklarar
annan för riksdagsman än den vid valtillfället utsedde, afgör ju endast,
hvilken bland de vid valet ifrågakomna, som enligt valmännens mening,
sådan den vid valtillfället kommit till uttryck, bör representera val -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

kretsen, och någon anledning att frånkänna vederbörande myndighet
denna befogenhet synes desto mindre förefinnas, som den nu föreskrift^
behandlingen af riksdagsmannaval ej kan sägas i något afseende hafva
varit egnad att gifva föreställning om något obehörigt intrång från
myndigheternas sida.

livad slutligen angår den af herr Adelsköld föreslagna förändringen
i § 17 riksdagsordningen, att vid lika röstetal den till åren äldste
skall förklaras vald, synes denna ej vara af behofvet påkallad, och
anser sig utskottet fördenskull böra afstyrka densamma.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet:

l:o) att herr Adelskölds motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda;

2:o) att herr Ericssons motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda;

3:o) att herr Beckmans motion icke måtte till annan
Riksdagens åtgärd föranleda än att Riksdagen till hyllande
för vidare grundlagsenlig behandling antager följande
förslag till förändrad lydelse af

Riksdagsordningen

§ 25.

Befinnes — — — — ogild.

Äro valsedlar till större antal än hälften ogilda och
finnes det inverka på valets idgång, varde nytt val anstäldt.

Stockholm den 9 april 1891.

På utskottets vägnar:

0. Bergius.

Kmstitidionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Reserv atio ner:

af herr, Vahlin, beträffande andra punkten; samt
af herrar Bergius, Gilljam och Unger:

»Mot det af utskottet föreslagna tillägget till § 25 riksdagsordningen
få vi härmed anföra vår reservation. Ett liknande tillägg föreslogs
af en motionär vid 1887 års senare riksdagssammanträde och af
en annan motionär vid 1888 och 1889 års riksdagar. Förslaget afstyrktes
alla tre gångerna af utskottet och blef i sammanhang dermed afslaget
af båda kamrarne med det undantag, att Första Kammaren vid 1888
års riksdag, med afslag å utskottets hemställan, beslöt, att Riksdagen
skulle i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändringar i riksdagsordningen
i den af motionären anvisade rigtningen. — Till stöd för
vår uppfattning tillåta vi oss ur konstitutionsutskottets utlåtande n:o 8
för 1889 anföra följande:

»I anledning af en vid 1887 års till den 2 maj inkallade lagtima
riksdag väckt motion om tillägg till § 17 eller 25 riksdagsordningen,
af innehåll att, om vid elektors- eller riksdagsmannaval minst halfva
antalet af de afgifna rösterna kasserats, nytt val skulle anställas, yttrade
utskottet i sitt utlåtande n:o 4, att, ehuru utskottet erkände det oegentliga
deruti, att i följd af valsedlars ogillande en annan förklarades vald
till riksdagsman än den, hvilken valmännens flertal velat hugna med
sådant förtroende, utskottet likväl ansåge sig böra framhålla, att motionärens
syfte, att riksdagsmannavalen måtte blifva ett sant uttryck af
majoritetens bland valmännen åsigter, ej vunnes genom det af honom
framstälda förslaget. Det vore nemligen icke säkert, att de ogillade
valsedlarne afgifvits på samma person, eller att valet utan sådant ogillande
af röstsedlar inneburit ett uttryck af majoritetens åsigter.

»Detta yttrande eger, enligt utskottets förmenande, i hufvudsaklig
mån giltighet jemväl med afseende på föreliggande motion. Bifall till
deri föreslagna stadgande!! skulle nemligen hafva till följd, att, om ett
riksdagsmannaval utfallit t. ex. så, att A. erhållit 150 röster samt B. och
C. hvardera 100 röster, och någon anmärkning mot rösternas giltighet
icke förekommit, valet varder beståndande och A. utsedd till riksdagsman,
men att, i händelse de på B. och C. afgifna röster, i följd deraf
att dessa icke äro valbare, eller af annan orsak, förklarades ogiltiga, nytt

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

val skall eg a rum. Enligt utskottets uppfattning förefinnes icke något
skäl till olika förfaringssätt i dessa två fall. Har åter majoriteten af
valmännen gifvit sina röster åt en person, som icke varit valbar, synes
denna omständighet icke ovilkorligen böra medföra rätt för dem att vid
ett nytt val uttrycka sin åsigt om, hvilken person i den först valdes
ställe bör till riksdagsmannakallet komma i fråga. En viss grad af
vaksamhet måste nemligen alltid iakttagas af den, som vill tillgodonjuta
en rätt, och vid en så vigtig handling som riksdagsmannaval
synes denna pligt icke kunna efterlåtas. Finnes något lifligare intresse
för valet bland de röstande, torde det i allmänhet icke erbjuda synnerligen
stora svårigheter att förvissa sig om, huruvida den, åt hvilken de
vilja gifva sina röster, är valbar. Går alltså valmannen till sitt värf,
utan att hafva förskaffat sig visshet härutinnan, eller äfventyra!- han
sin röst, oaktadt han har anledning att känna sig tveksam, torde det
icke vara oberättigadt, att de, som förfarit med större omtänksamhet,
äfven blifva bestämmande vid valet. Majoritetens inflytande på riksdagsmannavalen,
såvida detsamma är beroende af valmännens kännedom
om deras valbarhet, som komma under omröstning, kan derför,
utan lagstiftningens hjelp, i de flesta fall betryggas derigenom, att valmännen
med mera sjelfständighet och intresse förbereda sig på denna
förrättning. I den mån vårt folk utvecklar sig i politiskt afseende,
skola äfven de nämnda egenskaperna allt mer verka derhän, att vid
riksdagsmannaval!! majoritetens mening blifver gällande.

»Detta syftemål, om det genom lagbestämmelser skall vinnas,
synes öfverhufvud icke kunna uppnås, såvida icke till de af motionären
föreslagna stadganden jemväl meddelas föreskrift om absolut majoritet.
Denna grundsats tillämpas visserligen nu vid landstingsmannavalen på
det sätt, att, om ingen vid första omröstningen erhållit mer än hälften
af de afgifna rösterna, ny omröstning skall anställas emellan dem, som
erhållit de flesta rösterna, till dubbla antalet af dem, som skola väljas,
dervid den är vald, som vid den senare omröstningen fått de flesta
rösterna, således icke ovilkorligen mer än hälften; men för öfrigt är
principen om absolut majoritet i det hela främmande för vårt valsätt.
Ehuru utskottet, såsom redan blifvit antydt, delar motionärens åsigt
om önskvärdheten af att riksdagsmannaval^! måtte blifva ett uttryck
af uppfattningen hos valmännens flertal, anser utskottet sig likväl icke
böra tillstyrka en lagbestämmelse om absolut majoritet vid ifrågavarande
val. Ty, såsom utskottet framhöll i sitt vid 1885 års riksdag
afgifna betänkande n:o 9 i anledning af en då väckt motion, som afsåg
tillämpning vid riksdagsmannaval af det vid landstingsmannaval före Bih.

till Riksd, Prof. 1891. 3 Sami. 6 Häft. 2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

skrilla valsätt, hvarken kan eller bör det åsyftade önskningsmålet vinnas,
så att säga, på konstladt sätt — genom att tvinga valmännen att
rösta på andra, än de sjelfve vilja. Dessutom skulle en dylik föreskrift
tvifvelsutan ofta föranleda omval och dermed förenade olägenheter.»

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.