Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5 (Utlåtande 1895:Ku5 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

N:o 5.

Ank. till Eiksd. kansli den 12 mars 1895, kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af dels väckt motion
om ändring af §§ 12 och 13 riksdagsordningen, dels
ock motioner om ändrad lydelse af § 12 riksdagsordningen.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 157, har herr A. V.
Ljungman föreslagit, bland annat, att Riksdagen måtte såsom hvilande för
vidare grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till ändring af
§§72 och 73 riksdagsordningen:

§ 72.

1. A hvarje lagtima riksdag förordnas revisorer till ett antal af
tjugofyra för hvart år, hvilka till halfva antalet af hvardera kammaren
utses, att enligt regeringsformen och särskild instruktion granska statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning.
Hvarje revision skall omfatta ett års afslutade räkenskaper. Revisionsförrättningen
tager sin början å dag, som i instruktionen bestämmes,
och skall inom två månaders tid vara fullbordad.

2. Revisorerne välja sjelfve inom sig ordförande. I afseende på omröstning
och rätt för revisor att till berättelsen foga sin skiljaktiga mening
lände till efterrättelse hvad uti 48 § stadgats för Riksdagens utskott; dock
att vid omröstning för beslut om anmärkning blott fordras, att hälften af
de närvarandes röster tillstyrkt anmärkningen.

Bih. till Riksd. Bröt. 189.1. 8 Sami. 4 11 afl. (N-.o .1).

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

3. De anmärkningar, som revisorerne finna sig befogade att i sin
berättelse till Riksdagen framställa, skola, sedan förklaringar deröfver inkommit,
af näst följande lagtima Riksdag öfverlemnas till vederbörande
utskotts granskning och vidare behandling.

§ 73.

På samma gång och på lika sätt som fullmägtige och revisorer enligt
föregående två §§ utses, tillsättas jemväl suppleanter, att, vid inträffande
förfall för dem, träda i deras ställen, nemligen för fullmägtige i riksbanken
tre, för fullmägtige i riksgäldskontoret likaledes tre och för hvarje års
revisorer åtta.

Vidare har herr Cavalli i motion, n:o 5, inom Första Kammaren hemstält,
att § 72 riksdagsordningen måtte erhålla följande förändrade lydelse:

(Nuvarande lydelse):

A hvarje lagtima — — — —

— — fullbordad.

Revisorerna välja sjelfve inom sig
ordförande, hvilken eger afgörande
röst, derest, vid omröstning, rösterna
i något fall äro lika.

De anmärkningar — — — —

— — vidare behandling.

(Föreslagen lydelse):

A hvarje lagtima — — — —

— — fullbordad.

Revisorerna välja sjelfve inom sig
ordförande.

De anmärkningar — — — —

— — vidare behandling.

Uti afgifven berättelse om den år 188G af Riksdagens revisorer verkstad-
granskning af statsverkets styrelse och förvaltning under år 1885
anförde revisorerna, att de — som för fullgörande af berörda granskningsarbete,
i likhet med hvad under de senast föregående åren egt rum,
fördelat sig på tre afdelningar, hvardera afdelningen bestående af fyra ledamöter,
nemligen två bland de af Första Kammaren utsedde revisorerna och
två bland de af Andra Kammaren valde — i afseende å ärendenas fördelning
mellan de olika afdelningarna vidtagit den förändring i hvad som
i detta hänseende förut iakttagits, att den förberedande granskningen af
samtliga statsverkets räkenskaper öfverlemnats åt den första och den andra
af dessa afdelningar, under det att tredje afdelningen, som vid föregående
revisionsförrättningar fått till granskning mottaga, förutom banko- och
riksgäldsverkens räkenskaper, äfven viss del af redogörelserna angående
statsverket, erhållit uppdrag att uteslutande egna sitt arbete åt den förberedande
granskningen af räkenskaperna för Riksdagens verk, detta på den

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

grund, att sistnämnda afdelning ansetts icke kunna under den korta tid,
inom hvilken revisionsförrättningen borde vara afslutad, fullständigt granska
räkenskaperna för Riksdagens verk, om dess tid skulle tagas i anspråk äfven
för andra förberedande granskningsarbeten. Men att äfven under den sålunda
vidtagna förändrade anordningen den tid, som af Riksdagens revisorer
kunde egnas åt bedömandet af ifrågavarande penningverks styrelse
och förvaltning, vore allt för knappt tillmätt för att kunna medgifva eu
tillräckligt omfattande och genomgående granskning, framginge, enligt
revisorernas åsigt, bland annat deraf, att, medan riksbankens förvaltning
i dess helhet underkastades revision af fyra personer, hvilka under de två
månader, revisionsförrättningen påginge, derjemte skulle ej allenast egna
en förberedande granskning åt riksgäldskontorets förvaltning utan äfven
behandla de af statsrevisorernas öfriga afdelningar framstälda förslag i
anledning af granskningen af statsverkets förvaltning, så vore ett lika antal
revisorer tillsatta för en förberedande granskning af hvart och ett af riksbankens
afdelningskontor i orterna, hvilka sistnämnde revisorer egde att
för revisionsarbetet använda, vid afdelningskontoret i Göteborg en månad,
vid afdelningskontoret i Malmö tre veckor och vid hvart och ett af de
öfriga afdelningskontoren två veckor.

Den vid omförmälda revision sförrättning gjorda fördelning af ärendena
hade emellertid, yttrade revisorerna vidare, medfört den olägenhet,
att allt för många räkenskaper hopats på hvardera af de två afdelningar,
hvilka haft till uppdrag att förberedande granska statsverkets styrelse och
förvaltning. Oafsedt den fortgående tillökningen i verksamheten inom
Riksdagens verk, hade genom den utveckling, som oafbrutet egt ruin inom
administrationens olika grenar, och genom bildandet af nya institutioner
räkenskapernas omfång och antal allt jemt tilltagit och nått en sådan vidlyftighet,
att ej ens den ytligaste granskning kunde egnas dem alla. Särskilt
erinrade revisorerna om den under de senare årtiondena tillväxande
jern vägsförvaltningen, hvilken under flera år ansetts kräfva en särskild
förberedande revision.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt ifrågasatte revisorerna, huruvida
icke den ändring i gällande bestämmelser angående revisionen af
stats-, banko- och riksgäldsverken borde vidtagas, att två delegationer af
revisorer årligen af Riksdagen utsåges, den ena, med samma antal medlemmar
som Riksdagens nuvarande revisorer, för granskning af statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning, och den andra, med något mindre
antal ledamöter, för granskning af riksbankens och riksgäldskontorets förvaltning.

Med hufvudsaklig anledning af denna revisorernas framställning hafva

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

sedermera under hvardera af åren 1890, 1891, 1892 och 1893 hos Riksdagen
väckts motioner i det af 1886 års revisorer ifrågasatta syfte. Då
utskottet hade att vid 1892 års lagtima riksdag behandla en af herr M.
Andersson i Stigen i ämnet väckt motion, yttrade utskottet, att det syntes
helt naturligt, om i betraktande toges den betydliga utveckling, såväl
statsförvaltningen som riksbankens och riksgäldskontorets verksamhet vunnit
under det fjerdedels sekel, som förflutit från gällande riksdagsordnings
tillkomst, att den af Riksdagen genom dess revisorer nu utöfvade granskning
af statsverkets samt riksbanks- och riksgäld sverkens styrelse och förvaltning
icke längre kunde gifva ett fullt tillfredsställande resultat. > Särskilt»,
anförde utskottet vidare, »torde det med revisionens nuvarande
sammansättning och den för granskningen tillmätta korta tid icke vara
möjligt för revisorerna att öfver förvaltningen af Riksdagens verk utöfva
en tillräckligt omfattande kontroll; och torde det derför vara nödigt att,
för så vidt icke revisorernas verksamhet skall blifva allt för ytlig, söka
tillföra revisionen större förmåga att behörigen fylla sitt ändamål, än den
nu eger. Härvid har utskottet icke kunnat undgå att i första hand fästa
sin uppmärksamhet vid det inom revisionen nu rådande arbetssättet. Till''
befordrande af revisionsförrättningarnas skyndsamma gång sammanträda
revisorerna på afdelningar, som hvar för sig åt ärendena egna en förberedande
behandling, men alla frågor om anmärkningar eller anmälanden
skola alltid slutligen in pleno föredragas och afgöras. Då det emellertid
för bedömandet af riksbankens och riksgäldsverkens förvaltning fordras i
någon man andra insigter, än som i allmänhet kräfvas för granskningen
af statsverkets tillstånd och förvaltning, kan ett sådant förfaringssätt icke
annat än framstå såsom en oegentlighet, ty, utom den onödiga omgång
och tidsutdrägt samt försvårande af revisionsarbetet i dess helhet, som
härigenom otvifvelaktigt alltid åstadkommes, måste det anmärkta arbetssättet
i de flesta fall hafva till följd, att vid ärendenas behandling in pleno
flertalet revisorer komma att deltaga i anmärkningar eller framställningar
om förhållanden, hvarmed de icke kunnat eller åtminstone icke haft tillfälle
att göra^ sig förtrogna. ^ Utskottet finner för den skull inrättandet,
pa sätt 1886 ars revisorer ifragasatt och herr Andersson i sin förevarande
motion föreslagit, af en särskild revision för granskning af riksbanks- och
riksgäldsverkens styrelse och förvaltning vara både högst nödigt och nyttigt.
Med afseende å sistnämnda gransknings vigt ocli omfattning synes antalet
af dessa revisorer icke kunna sättas lägre än till sex.»

Pa det att, i enlighet med hvad sålunda framhållits, en särskild revision
af Riksdagens verk skulle kunna anordnas och likväl tillräckliga
krafter förbehållas för granskning af statsverkets räkenskaper och förvalt -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

ning, fann utskottet, att kela antalet af Riksdagens revisorer borde ökas.

I afseende å vidden af denna ökning ansåg utskottet, att ledamöternas
antal i den revision, som skulle kafva till föremål att granska statsverkets
räkenskaper och förvaltning, borde bestämmas till tolf, eller så stort antal,
att revisorerna lämpligen kunde fördela sig på tre afdelningar. Genoin^
en sådan tillökning i arbetskrafter skulle, enligt utskottets åsigt, revisionen
sättas i stånd att med större uppmärksamhet, än hittills kunnat ske, följa
förvaltningens gång äfvensom att inom dess olika grenar gifva uppslag
till förbättringar, allt till väsentligt gagn för det allmänna.

I afseende å antalet suppleanter för Riksdagens revisorer ansåg utskottet,
att detta lämpligen borde bestämmas till sex för revisorerna af
statsverket och till fyra för revisorerna af riksbanks- och riksgäldsverken.

Det af utskottet i enlighet härmed framstälda förslag blef emellertid
i Första Kammaren förkastadt utan votering, under det att i Andra Kammaren
utskottets förslag utan diskussion antogs.

Vid 1893 års riksdag framlades af herr Ljungman, i motion inom
Andra Kammaren, alldeles enahanda förslag som det af utskottet ar 1892
tillstyrkta och af Andra Kammaren antagna. Utskottet förordade a nyo
detta förslag, hvilket emellertid inom Riksdagens kamrar rönte samma
öde som 1892.

Då, enligt hvad utskottet funnit, en af de förnämsta orsakerna till
den utgång, förevarande fråga fått, åtminstone vid de tvenne sista riksdagar,
vid hvilka densamma förelegat till pröfning, torde hafva varit det
starka motstånd, som förslaget om inrättande af två från hvarandra skilda
revisioner städse mött inom Första Kammaren, föreställer sig utskottet, att
ett förslag af sådan beskaffenhet som det nu af herr Ljungman i ämnet
framstälda, hvilket afser att vinna det eftersträfvade målet att åstadkomma
en förstärkning af revisorernas granskningsförmåga uteslutande genom en
ökning af revisorernas antal, skall hafva större utsigt till framgång inom
Riksdagens båda kamrar än de förslag, som förut i frågan blifvit väckta;
och som utskottet finner det vara synnerligen önskvärd!, att Riksdagen
inom en snar framtid bereder sina revisorer möjlighet att kunna på ett
både för det allmänna och för dom sjelfva mera tillfredsställande, sätt, ån
som under nuvarande förhållanden kan ske, fullgöra sitt ansvarsfulla förtroendeuppdrag,
tvekar utskottet icke att uttala sig till förmån för ett förslag,
hvilket utskottet anser vara egnadt att i afsevärd grad för revisorerna
underlätta ett verksamt granskningsarbete.

Att, såsom herr Ljungman föreslagit, öka antalet af Riksdagens revisorer
till tjugofyra, hvilket antal, enligt hvad motionären inom utskottet

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

framhållit, af honom valts med hänsyn till förhållandet under ståndsrepresentationens
tid, synes dock icke vara behöflig!, utan har utskottet
ansett det vara för det afsedda ändamålet tillräckligt, att nämnda antal
bestämmes till aderton, eller så stort, att vid de förberedande gransknings|irbetena
statsverkets revisorer kunna fördela sig på tre afdelningar ined
fyra ledamöter i hvarje, samt de återstående sex revisorerna må kunna
egna sig åt den vigtiga och omfattande granskningen af riksbanks- och
riksgäldsverkens styrelse och förvaltning.

Antalet suppleanter för Riksdagens revisorer torde i enlighet härmed
jemväl böra ^ökas; och anser utskottet detta antal lämpligen kunna bestämmas
till åtta, såsom i herr Ljungmans motion föreslagits.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa:

_ Lo) att Riksdagen, i anledning af herr Ljungmans
motion, n:o 157, i hvad den afser ändrad lydelse af § 72,
första stycket, och § 73 riksdagsordningen, måtte antaga
följande förslag till ändring af nämnda grund lagsstadganden
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

(Nuvarande lydelse:)

A hvarje lagtima riksdag förordnas
revisorer till ett antal af tolf
för hvart år, hvilka till halfva antalet
af hvardera Kammaren utses,
att enligt regeringsformen och särskild
instruktion granska statsverkets,
Riksbankens och Riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning.
Hvarje revision skall omfatta
ett års afslutade räkenskaper. Revisionsförrättningen
tager sin början
å dag, som i instruktionen bestämmes,
och skall inom två månaders
tid vara fullbordad. .

(Föreslagen lydelse:)

A hvarje lagtima riksdag förordnas
revisorer till ett antal af aderton
för hvart år, hvilka till halfva antalet
af hvardera Kammaren utses,
att enligt regeringsformen och särskild
instruktion granska statsverkets,
Riksbankens och Riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning.
Hvarje revision skall omfatta
ett års afslutade räkenskaper. Revisionsförrättningen
tager sin början
å dag, som i instruktionen bestämmes,
och skall inom två månaders
tid vara fullbordad.

§ 73.

Pa samma gång och pa lika sätt, På samma gång och på lika sätt,
som Fullmägtige och Revisorer en- som Fullmägtige och Revisorer en -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

(Nuvarande lydelse:)

ligt föregående två §§ utses, tillsättas
jemväl suppleanter, att, vid inträffande
förfall för dem, träda i deras
ställen, nemligen för Fullmägtige i
Riksbanken tre, för Fullmägtige i
Riksgäldskontoret likaledes tre och
för hvarje års revisorer sex.

(Föreslagen lydelse:)

Beträffande den uti båda de föreliggande motionerna väckta, frågan
om upphäfvande af den afgörande röst, som enligt § 72 riksdagsordningen
tillkommer ordföranden hos Riksdagens revisorer, derest vid omröstning
inom revisionen rösterna i något fall äro lika, anmärker herr Cavalli i sin
motion, att påföljden af nämnda stadgande måste, ifall någon meningsskiljaktighet
af betydelse kunde väntas uppstå mellan ledamöterna från de
olika kamrarne, blifva den, att valet af ordförande egde rum icke med
hufvudsakligen fästadt afseende på att välja den, som vore för uppdraget
skickligast och lämpligast, utan den, hvilken med sin utslagsröst kunde
föra fram den mening, som den ena eller andra sidan ville göra gällande.
Fn samvetsgrann man måste det i öfrigt, anser motionären, förefalla synnerligen
obehagligt, att många och vigtiga frågor afgjordes genom hans röst,
och att ansvaret för besluten drabbade snart sagdt endast honom.

Jemväl denna fråga har förut varit föremål för Riksdagens öfverläggning
och beslut. Då vid 1885 års riksdag en proposition med förslag
till ny gemensam instruktion för Riksdagens revisorer af stats-, banko- och
riksgäldsverken förekom till behandling inom Första Kammaren, franr
stäldes der åtskilliga anmärkningar mot den i förslagets 3 § intagna bestämmelsen,
att vid lika röstetal ordföranden skulle ega afgörande röst.
Förslaget i nämnda del blef väl af kammaren godkändt, men att så skedde,
berodde, enligt hvad af diskussionen synes framgå, uteslutande af den omständigheten,
att grundlagens utti-yckliga föreskrift lade hinder i vägen för
införande af det förfaringssätt, som vid omröstning inom Riksdagens utskott
tillämpas. Uti en vid 1893 års riksdag af herr J. H. G. Fredholm inom
Andra Kammaren väckt motion i ämnet framhölls äfven den af herr Cavalli
påpekade olägenhet, som ifrågavarande stadgande medförde i afseende
å valet af ordförande hos revisorerna. Denna olägenhet ansåg dock
motionären vara mindre betydande än den, som framstälde sig, då man
underkastade revisorernas afgilha berättelser en granskning. Deraf ville

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

det nemligen synas motionären, som om den ena kammarens revisorer allt
mera bildade ett parti för sig gent emot revisorerna från den andra kammaren.
I samma mån som detta förhållande blefve fullt utbildadt, skulle,
menade motionären, den likaberättigade ställning, båda kamrarnes revisorer
enligt grundlagen borde till hvarandra intaga, faktiskt komma att häfvas,
och detta skulle å sin sida hafva till följd en menlig inverkan på resultaten
af statsrevisionens arbeten. Mot en sådan den ena kammarens
befarade magtställning inom revisionen gåfves visserligen äfven med nu
gällande stadgande i 72 § riksdagsordningen det korrektiv, att man vid
val af ordförande alltid läte lotten blifva afgörande för hvilkendera
kammarens revisorer ordföranden skulle tillhöra, och genom ett konseqvent
vidhållande af detta tillvägagångssätt borde Andra Kammarens
ledamöter inom revisionen för framtiden försättas i ett mera gynsamt läge
än det, hvari de befunnit sig på grund af hittills följda förfaringssätt.
Men äfven om härigenom jemvigt skulle kunna åvägabringas i den likaberättigade
ställning, som begge kamrarnes revisorer enligt grundlagen
borde till hvarandra intaga, så undginge man, enligt motionärens förmenande,
ändock icke den för statsrevisionens betydelse betänkliga faran, att
den ena kammarens revisorer kunde, om de så ville, under hela revisionsförrättningen
ensamma bestämma, hvad som i revisionsberättelsen skulle
göras till föremål för anmärkning eller icke. Denna fara förebyggdes helt
och hållet genom en ändring af § 72 riksdagsordningen i den rigtning,
att, då inom statsrevisionen omröstning med slutna sedlar anstäldes, en
sedel alltid borde, i likhet med hvad i § 48 riksdagsordningen stadgades
rörande omröstning inom Riksdagens utskott, uttagas och förseglas samt endast
i det fall öppnas, att rösterna vid sammanräknandet befunnes lika delade.

Konstitutionsutskottet, som hade att öfver detta förslag afgifva yttrande,
förkläde sig finna hvad motionen i denna del innehölle klart och tydligt
ådagalägga behofvet af att i afseende å omröstningarna hos statsrevisorerna
infördes samma ordning, som gälde inom Riksdagens utskott, samt tillstyrkte
alltså på de af motionären anförda skäl en ändring af § 72 riksdagsordningen
i sådan rigtning.

Då vid denna frågas behandling inom kamrarne intet blifvit anfördt,
som kunnat rubba den sålunda af utskottet förut i ämnet uttalade uppfattning,
anser sig utskottet, i anledning af de nu förevarande motionerna,
böra ånyo tillstyrka upphäfvandet af ifrågavarande grundlagsstadgande.

I afseende å sättet, hvarpå denna grundlagsförändring bör ske, hafva
olika förslag blifvit af motionärerna framstälda. Under det nemligen herr
Cavalli, i likhet med konstitutionsutskottet vid 1898 års riksdag, ansett
förändringen enklast kunna ske genom eu uteslutning af stadgandet i

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

§72 riksdagsordningen om ordförandens afgörande röst, har deremot lierr
Ljungman upptagit det af herr Fredholm uti ofvan omförmälda motion
framstälda förslag i detta hänseende, enligt hvilket ett särskildt stadgande
skulle i förevarande paragraf införas derom, att vid revisionens förhandlingar
skulle, i afseende å omröstning, tillämpas enahanda ordning, som
iakttages inom Riksdagens utskott.

Enär obestridligen genom en sådan uttrycklig bestämmelses införande
i grundlagen hvarje tvekan i afseende å förfaringssättet vid omröstning
hos revisorerna efter borttagandet af ordförandens afgörande röst undanrödjes,
samt härtill kommer, att det af herr Ljungman framlagda förslaget
i detta hänseende vid förutnämnda riksdag blifvit af Andra Kammaren
utan votering antaget, anser sig utskottet hafva grundad anledning till att
nu ansluta sig till sistberörda förslag.

Enligt herr Ljungmans motion skulle emellertid tillika stadgas, att
vid omröstning för beslut om anmärkning blott skulle fordras, att hälften
af de närvarandes röster tillstyrkt anmärkningen. Då något giltigt
skäl för en dylik förändring icke blifvit af motionären anfördt-, kan utskottet
icke biträda hans förslag i denna del, särdeles som derigenom
otvifvelaktigt utsigterna inom Riksdagen för förslaget i öfrigt skulle betydligt
förminskas.

Herr Ljungmans motion innefattar slutligen äfven förslag derom, att
i § 72 riksdagsordningen måtte införas uttrycklig bestämmelse om rätt för
revisor att till revisionsberättelsen foga sin skiljaktiga mening, och att i
afseende derå skulle lända till efterrättelse hvad i § 48 riksdagsordningen
finnes stadgadt för Riksdagens utskott. Ett förslag i samma syfte framstäldes
af herr Fredholm uti hans förut omnämnda motion vid 1893 års
riksdag. Konstitutionsutskottet fann visserligen detta förslag värdt all
uppmärksamhet men afstyrkte likväl detsamma, enär utskottet ansåg, att,
om uttryckligt erkännande åt berörda rätt skulle gifvas, så vore det uti
den särskilda instruktion, hvilken innefattade närmare bestämmelser angående
revisorernas verksamhet, och ej i riksdagsordningen, som ett stadgande
härom skulle hafva sin plats. Första Kammaren biföll utskottets
hemställan, hvaremot Andra Kammaren utan votering antog ett i afgifven
reservation framlagdt förslag af samma innehåll som det nu af herr Ljungman
i förevarande hänseende framstälda.

Behofvet af en bestämmelse, hvarigenom den enskilde revisorn fullt
och otvetydigt tillerkännes rätt att reservera sig mot af revisionen fattade
beslut, torde icke af någon kunna bestridas; och då onekligen berörda
reservationsrätt säkrast varder betryggad genom en särskild grundlagsbestämmelse,
har utskottet, med fästadt afseende jemväl å den utgång,

Bill. till 1 liksd. Prat. 78,95, 3 Sami. 4 Iläft. 2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

förevarande fråga vid ofvannämnda riksdag erhöll inom Andra Kammaren,
funnit skäl vara för handen att nu förorda bifall till hvad af motionären
uti ifrågavarande hänseende föreslagits.

I enlighet med hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa:

2:o) att Riksdagen, i anledning af herr Cavallis
motion n:o 5 samt herr Ljungmans motion n:o 157, i
hvad den afser ändrad lydelse af § 72, andra stycket,
riksdagsordningen, måtte antaga följande förslag till
ändring af nämnda grundlagsstadgande att hvila till
vidare grundlagsenlig behandling:

(Nuvarande lydelse:)

Revisorerne välja sjelfve inom
sig ordförande, hvilken eger afgörande
röst, derest, vid omröstning,
rösterne i något fall äro lika.

(Föreslagen lydelse:)

Revisorerne välja sjelfve inom
sig ordförande. I afseende på omröstning
och rätt för revisor att till
berättelsen foga sin skiljaktiga mening
lände till efterrättelse hvad uti 48 §
stadgas för Riksdagens utskott.

Stockholm den 12 mars 1895.

På utskottets vägnar:
O. BERGRIS.

Reservationer:

af herr Bergius, som anfört:

»I öfverensstämmelse med den mening, som vid lagtima riksdagarne
1890, 1891, 1892 och 1893 gjort sig gällande i Första Kammaren, håller
jag före, att de revisorer, som enligt § 72 riksdagsordningen skola utses
för att enligt regeringsformen och särskild instruktion granska statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning, icke
äro för få för att kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra den dem

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

åliggande granskning, under förutsättning att denna icke, mera än nödvändigt
är, utsträckes till en siffer- och detaljgranskning. Följaktligen
har jag icke kunnat biträda försla<jet om ökning af antalet revisorer och
deras suppleanter.

Beträffande derefter frågan om revisorernas reservationsrätt ber jag
att få åberopa ett, med anledning af herr Fredholms motion, af konstitutionsutskottet
vid 1893 års riksdag i utlåtande n:o 21 afgifvet yttrande,
så lydande:

»Utskottet finner väl hvad motionären anfört om reservationsrätten
vara värdt all uppmärksamhet, men till ändring af en rikets grundlag
torde de anmärkta omständigheterna dock icke föranleda. Väl är det sant,
att ledamöterna i Riksdagens utskott i riksdagsordningen uttryckligen tillförsäkrats
rätt att lemna kamrarne del af sina skiljaktiga meningar, men
hvar eljest skulle en dylik bestämmelse gifvas? 1 fråga om revisorerna
hänvisas deremot i § 72 riksdagsordningen till eu särskild instruktion, der
närmare bestämmelser angående revisorernas verksamhet sålunda skola
vara att finna. Att denna i motsats till instruktionen för Riksdagens revisorer
af riksbanken ingenting innehåller om reservationsrätten må vara
en brist, men om uttryckligt erkännande åt denna rätt skall gifvas, så är
det uppenbarligen i instruktionen och ej i riksdagsordningen, som stadgandet
skall hafva sin plats.»

Hvad slutligen angår det förslag, som dels af herr Ljungman och
dels af herr Cavalli blifvit väckt om upphäfvande af stadgandet i § 72
riksdagsordningen att revisionens ordförande eger afgörande röst, derest,
vid omröstning, rösterna i något fall äro lika, så erkänner jag gerna, att
rätt goda skäl blifvit anförda för denna grundlagsändring, men då jag är
tveksam, huruvida den skulle komma att innebära en verklig förbättring,
har jag ansett mig icke böra med min röst understödja densamma. Men
om en sådan förändring anses böra ega rum, torde flen, såsom herr Cavalli
föreslagit, lämpligast böra ske endast genom uteslutning af de i riksdagsordningen
§ 72 andra stycket förekommande orden: »hvilkén eger
afgörande röst, derest, vid omröstning, rösterna i något fall äro lika»; ett
särskilt stadgande härom i riksdagsordningen, såsom utskottet nu föreslagit,
är, så vidt jag förstår, icke erforderligt. I detta hänseende ber jag
äfven att få åberopa ett af konstitutionsutskottet i nyssnämnda utlåtande
afgifvet yttrande, hvilket synes mig vara fullt rigtigt. Detta yttrande
lyder sålunda:

»Beträffande det sätt, hvarpå denna grundlagsändring bör ske, har
herr Fredholm, enligt hvad af motionen framgår, ansett, att en bestämmelse
om huru vid omröstningen skall förfaras icke bör i grundlagen

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

saknas. Då det emellertid måste vara alldeles gifvet att, om i grundlagen
icke finnes någon bestämmelse, som tillägger revisorernas ordförande afgörande
röst, enahanda ordning, som vid omröstning inom Riksdagens utskott
iakttages, kommer att tillämpas vid revisorernas förhandlingar; och
då i allt fall, om eu uttrycklig bestämmelse i detta afseende skulle anses
nödig, denna rätteligen bör införas i instruktionen för revisorerna, torde
förändringen enklast och lämpligast ske genom en uteslutning af stadgandet
i § 7 2 riksdagsordningen att ordföranden egcr afgörande röst, derest
vid omröstning rösterna i något fall äro lika»;

af herr Gustaf Andersson, som instämt med herr Bergius;

af herr Gustaf Berg; samt

af herrar Helander, von Strokirch och Samzelius beträffande utskottets
hemställan i andra punkten.

Herrar Alin, Belial, friherre Wr angel von Brehmer och b Tiger hafva
velat tillkännagifva, att de icke deltagit i ärendets slutliga behandling
inom utskottet.

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri, 1895.