Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5 (Utlåtande 1892:Ku5 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

N:o 5.

Ant. till Riksd. kansli den 22 mars 1892, kl. 3 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
af § 60 regeringsformen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till utskottets behandling
hänvisad motion, n:r 151, har herr E. Thermcenius föreslagit, att Riksdagen
måtte för sin del besluta sådan ändring af § 60 regeringsformen,
att till bevillningär komme att räknas jernvägs-, telegraf- och telefonmedlen.

Till stöd för detta förslag anför motionären, hurusom chefen för
finansdepartementet uti yttrande till det vid Kong!. Majrts innevarande
år aflat na proposition angående ändring i vissa delar af skattelagstiftningen
fogade statsrådsprotokoll, trott sig kunna med säkerhet förutsäga
att, likasom ett väsentligen ökadt öfverskott af postmedlen hädanefter
kunde för statsverket påräknas, inkomsterna af statens järnvägstrafik
komme att fortfarande stiga, och att den tidpunkt icke kunde vara
aflägsen, då öfverskott af telegrafinkomsterna kunde disponeras för statsregleringen,
hvarjemte departementschefen trott sig kunna bebåda, att
statens telefonväsende snart skulle nå den utveckling, att dess stat, i
likhet med hvad som egde rum med telegrafverkets, kunde komma att
föreläggas Riksdagen.

I afseende å dessa inkomstkällor förefunnes emellertid den oegentlighet,
att Riksdagen, som enligt § 57 regeringsformen borde allena
reglera tillflödet af desamma, faktiskt icke egde att bestämma öfver
mer än en af dessa källor, nemligen postmedlen; och då jernvägar,
telegraf och telefon, om hvilka inrättningar man vid den tidpunkt, då
det i § 60 regeringsformen bestämdes hvad som skulle till bevillningär
räknas, ännu icke hade någon aning, vore till sin natur väsentligen lika

Bill. till Riksd. Prof. 1893. 3 Sand. 5 Höft. (N:o 5). 1

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

postverket, förefölle det oförklarligt, att man vid tidpunkten för de nya
inrättningarnas framträdande kunnat uraktlåta att meddela bestämmelse,
hvarigenom inkomsterna deraf kommit att inordnas bland bevillningarna.
Men om en genom nämnda uraktlåtenhet uppkommen oegentlighet under
eu lång följd af år vunnit ett visst burskap, borde man icke derför låta
densamma fortfara, utan tvärtom tillse, att svenska folkets beskattningsrätt
ej längre måtte i en så vigtig del af förvaltningen, som denna, ligga
i orätta händer. Och en förändring till undanrödjande af nämnda
oegentlighet borde nu ske desto hellre, som man allvarligen sökte flytta
skattebördans tyngdpunkt, och vederbörande sjmtes fästa särskild betydelse
vid de inkomster, som vore att förvänta af jernvägarne samt
telegraf- och telefonverken. Skäl till den föreslagna ändringen funne
motionären jemväl i den tillämnade sammanslagningen af post- och telegrafverken:
det förefölle nemligen oegentligt att, om sammanslagningen
komme till stånd, Riksdagen skulle bestämma om medlen för den ena
delen af det nya verket, och Kongl. Maj:t för den andra.

Af den i § 59 regeringsformen gifna föreskrift, att Konungen i
sammanhang med uppvisandet af statsverkets tillstånd och behof skall
för Riksdagen framställa förslag rörande sättet att genom bevillningar
fylla hvad staten kan utöfver de ordinarie inkomsterna erfordra, framgår,
att bevillningarna till sin natur äro extra ordinarie inkomster, som
Riksdagen år efter annat åtager sig att tillföra statsverket till fyllande
af de statsutgifter för följande år, hvilka ej kunna bestridas genom de
ordinarie inkomsterna. Häraf lärer med nödvändighet följa, att, då de
af staten inrättade kommunikationsanstalterna tillkommit i ändamål att
befordra landets ekonomiska och andliga utveckling, men icke till fyllande
af ett visst statsverkets behof af inkomster, de från nämnda inrättningar
till statsverket inflytande inkomster, hvilka sålunda i första
hand äro afsedda att betäcka de för detta statsändamåls vinnande erforderliga
kostnader, icke begreppsenligt äro af bevillnings natur. Att
detta oaktadt 1809 års grundlagsstiftare i § 60 regeringsformen upptagit
postmedlen bland bevillningarna, är ett faktum, som icke förringar
rigtiglieten af den uttalade slutledningen, men om en gång postmedlen
af skäl, som numera i fråga om öfriga kommunikationsanstalter svårligen
kunna göras gällande, kommit att upptagas bland bevillningarna,
så lärer deraf icke kunna liemtas något giltigt stöd för eu
åsigt att till dessa hänföra äfven inkomsterna af de öfriga kommunikationsanstalterna.
Oegentligheten af en sådan anordning framträder med

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

särskild styrka, om och då de ifrågavarande inrättningarna omsider lemna
en behållen inkomst, som tillförlitligen låter sig för hvarje år beräknas, ty
just på grund af deras egenskap att vara på förhand gifna, torde dessa
inkomster i sjelfva verket alltid komma att vid statsregleringens uppgörande
beräknas såsom ordinarie inkomster.

Af jernvägs-, telegraf- och telefonmedlens likhet med postmedlen
kan sålunda, enligt hvad ofvan blifvit anfördt, motionären icke hemta
något giltigt stöd för sitt förslag om de förras inordnande bland bevi''11-ningarna; tvärtom borde, derest en blott formel oegentlighet i grundlagen
utgjorde tillräckligt skäl för en ändring, gående ut på att rätta
denna oegentlighet, ändringen gå i den rigtning, att postmedlen uteslötes
från bevillningarna. Men lika litet som det till vidtagande af
en sådan åtgärd för närvarande finnes någon anledning, lika litet lärer
något verkligt skäl kunna anföras, hvarför det för Riksdagen skulle
vara önskligt att jernvägs-, telegraf- och telefonmedlen inordnades bland
bevillningarna. Skulle Riksdagen någon gång finna såväl det allmännas
som inrättningarnas bästa fordra, att eu förändring vidtoges i afseende
på det sätt, hvarpå jernvägstrafiken samt telegraf- och telefonväsendet
handhafves, lärer en af Riksdagen till Kongl. Maj:t härom
gjord framställning otvifvelaktigt vara tillräcklig att i detta hänseende
åstadkomma nödig rättelse.

Hvad särskildt jernvägsmedlen angår, skulle dessa medels öfverflyttande
till bevillningarna medföra att, derest något verkligt resultat
af en sådan öfverflyttning skulle komma till stånd, Riksdagen finge för
hvarje år beräkna såväl inkomsterna af trafiken som ock utgifterna för
dess drift och underhåll. I afseende härå förekommer emellertid att
Riksdagen, i enlighet med hvad en år 1876 på Riksdagens begäran i
ändamål att företaga viss granskning af styrelsens för statens jernvägstrafik
förvaltning tillsatt komité i afgifvet betänkande yttrat, i skrifvelse
till Kongl. Maj:t den 22 maj 1877 framhållit oegentligheten deraf,
att uti riksstaten upptoges såväl bruttoinkomsterna af jernvägstrafiken
som utgifterna för dess drift och underhåll. Jernvägstrafiken syntes nemligen
böra betraktas såsom en utom statsförvaltningen stående industri, hvars
omkostnader icke lämpligen borde, på sätt då egde rum, år efter år
skenbart stegra statsutgifterna; och vore det derför vida lämpligare om,
med iakttagande deraf att arfvodestaten för trafikpersonalen hädanefter
såsom dittills blefve af Kongl. Maj:t och Riksdagen reglerad, i riksstaten
allenast intoges den behållna inkomst, som staten kunde för året
af jernvägstrafiken påräkna, dervid föregående års nettovinst kunde läggas
till grund för beräkningen.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

I anledning af denna Riksdagens skrifvelse föreslog Kongl. Maj:t
i sin till 1878 års Riksdag angående statsverkets tillstånd och behof
aflåtna proposition, att frågor om förändring i gällande, af Kongl. Maj:t
och Riksdagen gemensamt antagna grunder för aflöning åt embets- och
tjenstemän samt betjente vid statens jernvägstrafik skulle fortfarande
underställas Riksdagens pröfning, men att bland anslagen under sjette
hufvudtiteln icke vidare skulle upptagas och beräknas det för statens
jernvägstrafik erforderliga belopp. Detta Kongl. Maj:ts förslag blef af
Riksdagens båda kamrar utan diskussion antaget; och har på grund
häraf alltsedan år 1878 de i stats regleringen upptagna inkomster utaf
jernvägstrafiken utgjorts af skilnaden mellan de beräknade bruttoinkomsterna
och bruttoutgifterna.

Långt ifrån således att, såsom motionären antager, det nu bestående
sättet för jernvägsmedlens upptagande i statsregleringen skulle
uppvisa en genom uraktlåtenhet uppkommen oegentlighet, som under
en lång följd af år vunnit ett visst burskap, har, på Riksdagens eget
initiativ och efter sorgfällig granskning, en reglering för ej lång tid
sedan egt rum af de förhållanden, i hvilka motionären nu vill åstadkomma
eu förändring. Något skäl till frångående af hvad Riksdagen
år 1878 beslutit har af motionären ej anförts; och då, hvad telegrafoch
telefonmedlen beträffar, det visserligen synes utskottet lägligt, att,
i händelse en sammanslagning af post- och telegrafverken framdeles
kommer till stånd, dessa medel i riksstaten upptagas under samma
rubrik som postmedlen, men det, enligt hvad ofvan anförts, med skäl
kan sättas i fråga, huruvida icke i sådant fall postmedlen borde upphöra
att räknas till bevillningar, hemställer utskottet,

att herr Ther in minus’ motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 mars 1892.

På utskottets vägnar:

0. Bergius.

Konstitutionsutslcottets Utlåtande N:o 5.

Reservationer;

af herr Ljungman, som ansett, att utskottet bort med anledning af
norr E. Thermaenius’ motion hemställa,

det Riksdagen måtte antaga nedanstående förslag
till ändring af §§ 60, 61 och 69 regeringsformen samt
§ 65 riksdagsordningen att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling:

» Regeringsformen.

§ 60.

1. Till bevillningar räknas tullmedlen, bränvinstillverknings-
och andra aceismedel, stämpelmedeln
samt hvad hvarje Riksdag dessutom särskild! såsom
bevillning sig åtager.

2. Afgifter för begagnande eller omedelbar
förmån af statens inrättningar eller för påkallande af
embetsåtgärd fastställas af Riksdagen. Dylika afgifter,
hvilka pålagts näring för bekostandet af anstalter
eller åtgärder till densammas främjande, må dock,
äfven om de ingå till statsverket, endast få för det
med dem åsyftade ändamålet användas.

3. Ej må några allmänna afgifter af hvad namn
och beskaffenhet som helst utan Riksdagens samtycke
kunna förändras, tullen å inkommande spannmål allena
undantagen, hvilken må kunna nedsättas. Ej heller
må Konungen statens inkomster förpakta eller, till
vinning för sig och kronan eller enskilde personer,
några monopol fastställa eller annorlunda än i enlighet
med i författning bestämda grunder meddela koncessioner
å anläggning af jernvägar, kanaler, telegrafer
och andra samfärdsanstalter af sådan beskaffenhet,
att de alls icke eller endast i otillräcklig grad
medgifva täflan mellan flera dylika i samma trakt.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

4. Konungen eger att fastställa de afgifter,
som af korporationer eller enskilde personer må upptagas
för begagnandet af sådana inrättningar till enskildes
gemensamma nytta och beqvämlighet, Indika
alls icke eller endast i otillräcklig grad medgifva täflan
mellan flera dylika å samma ort.

§ 61.

Alla afgifter, som Riksdagen under de i mom. 1
af föregående paragraf nämnda titlar beviljat, skola
utgöras intill slutet af det år, under hvars lopp den
nya bevillningen af Riksdagen faststäld blifver.

§ 69.

Då statsutskottets förslag rörande antingen statens
reglerande eller bevillningens derefter lämpade
hela belopp eller allmänna afgifter, eller hvad till
riksgäldskontorets utgifter och inkomster hörer, eller
grunderna för riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,
till pröfning hos Riksdagen förehafves, gälle
hvad angående behandlingen af utskottets afgifna förslag
uti riksdagsordningen stadgas. Fatta kamrarne
stridiga beslut, som ej varda sammanjemkade, skola
kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari
hvardera förut stannat; kommande den mening, som
dervid erhåller de fleste ledamöters af båda kamrarne
sammanräknade röster, att gälla såsom Riksdagens
beslut.

jRiksdagsordningen.

§ 65.

När i fråga om statsutgifter eller bevillning eller
annan allmän afgift eller angående riksbankens eller
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, inkomster

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

och utgifter, kamrarne fatta stridiga beslut, som ej
uppå vederbörligt utskotts förslag varda sammanjemkade,
skola begge kamrarne hvar för sig rösta om de
olika beslut, hvari hvardera förut stannat; kommande
den mening, som dervid erhåller de flesta ledamöters
af båda kamrarne sammanräknade röster, att gälla
såsom Riksdagens beslut. För att vid sådan omröstning
förekomma lika antal röster, skall i Andra Kammaren
afläggas och förseglas en sedel, hvilken, i händelse
de öfriga sammanräknade rösterna utfalla lika,
öppnas och afgör frågan. År pluralitet redan vunnen,
bör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras.»

af herr Samzélius i afseende å utskottets motivering;

af herrar Bengtsson, Björkman, Boström, Balm, Johnsson, Wikstén och
Vahlin, som yttrat:

»Då så väl jernvägstrafik- som telegraf- och telefonmedlen obestridligen
äro af samma statsekonomiska natur som postmedlen, då följaktligen
förstnämnda statsinkomster och skattetitlar otvifvelaktigt, i fall
de inrättningar, som gifvit upphof till desamma, vid tiden för nu gällande
regeringsforms antagande funnits till, i likhet med postmedlen
såsom arter af bevillning blifvit upptagna under 60 § regeringsformen,
då vidare fortfarande uraktlåtenhet att inordna merbemälda statsinkomster
med deras växande betydelse under skyddet af nyssnämnda
paragraf och således deras fortsatta undandragande Riksdagens maktsfer
ej synes stå väl tillsammans med den 57 § regeringsformen (om svenska
folkets urgamla rätt att sig beskatta genom Riksdagen allena) och detta
ej minst med hänsyn till inkomsten af statsbanorna, för hvilkas åstadkommande
nationen iklädt sig en skuld af hundratals millioner kronor;
så hafva vi ansett, att utskottet bort hemställa,

att med anledning af herr Thermsenii motion Riksdagen
till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling
måtte antaga följande förslag till förändrad lydelse
af

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

Begeringsformen.

§ 60.

Till bevillningar räknas tull- och accismedlen,
postmedlen, jernväg&trafikmedten, telegraf- och telefonmedlen,
stämpelmedlen, bränvinstillverkningsrnedlen
samt hvad hvarje Riksdag dessutom särskilt såsom
bevillning sig åtager. Ej må några allmänna afgifter
af hvad namn och beskaffenhet som helst, utan Riksdagens
samtycke kunna förhöjas, tullen å inkommande
och utgående spanmål allena undantagen. Ej heller
må Konungen statens inkomster förpakta eller, till
vinning för sig och kronan eller enskilda personer
och korporationer, några monopolier fastställa.»

samt af herr Hedin, som yrkat bifall till motionen med den förändring,
att till bevillningar komme att hänföras äfven konsuhatafgifter.

Herr Elowson bär velat tillkännagifva, att han ieke deltagit i ärendets
slutliga behandling inom utskottet.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1892.