Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4 (Utlåtande 1895:Ku4 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 12 mars 1895, kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om.

ändring af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen.

Uti eu från Andra Kammaren till utskottet hänvisad motion, n:o 152,
har herr O. B. Olsson i Maglehult hemstält, bland annat, att Riksdagen
måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse af § 52 regeringsformen
och § 33 riksdagsordningen att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

Regeringsformen.

§ 52.

Riksdagens kamrar utse hvar för sig bland sine ledamöter talman
samt en förste och en andre vice talman.

Riksdagsordningen.

§ 33.

1. Så snart — — — meddelad kamrarne, hvar i hvad dess ledamöter
angår, väljer hvardera kammaren bland sina ledamöter talman samt
en förste och en andre vice talman.

Bill. till Riksd. Prot. 181)5. 3 Sami. 3 Käft. (N:o 4).

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

2. Innan talmän blifvit valde, föres i hvardera kammaren ordet af
den derstädes närvarande ledamot, som de flesta riksdagar bevistat, och,
der två eller flere ledamöter i lika många riksdagar deltagit, den af dem,
som är till lefna dsåren äldst.

3. Vid samtidigt förfall i en af Riksdagens kamrar för både talman
och vice talmän utses, på sätt vid val af talman eger rum, eu af kammarens
öfrige ledamöter att tjenstgöra såsom talman för tillfället.

Till utskottets behandling har härjemte öfverlemnats eu inom Andra
Kammaren väckt motion, n:o 158, deruti herr G. Ryding, för att söka afhjelpa
den betänkliga brist i grundlagarna, hvilken läge deri, att föreskrift
saknades, huru förfaras skulle vid samtidigt inträffande förfall för så väl
talmannen som vice talmannen i en af Riksdagens kamrar, samt för att på
en grund, om hvilken alla borde kunna enas, vinna eu, så vidt på talinansplatsen
berodde, fullständig säkerhet för riksdagsgöromålens obehindrade
gång, hemstält om antagande af nedanstående tillägg till 33 § riksdagsordningen,
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

Vid samtidigt förfall för både talmannen och vice talmannen i någon
af Riksdagens kamrar utses af denna kammare under enahanda ordförandeskap,
som nyss är nämndt, en af kammarens öfriga ledamöter att tjenstgöra
såsom talman, till dess förfallet upphört.

De frågor, som härmed blifvit Riksdagens pröfning understälda, nemligen
dels angående rätt för kainrarne att sjelfva utse sina talmän och dels
rörande behöfligheten af en föreskrift om hvem det ålåge att föra ordet vid
samtidigt inträffande förfall i en af Riksdagens kamrar för både talmannen
och vice talmannen, hafva vid åtskilliga föregående tillfällen utgjort föremål
för Riksdagens öfverläggningar och beslut. Redan vid 1872 och 1873 års
riksdagar framstäldes motioner med förslag i förstberörda ämne, men dessa
blefvo af konstitutionsutskottet afstyrka och af Riksdagen förkastade. Inom
Andra Kammaren visade sig likväl vid riksdagen 1872 ej ringa sympatier
för det förslag, som då förelåg, ehuru kammaren med ogillande af utskottets
motivering lät vid utskottets hemställan bero. Vid riksdagen 1873
återremitterades ärendet af samma kammare till utskottet, utan att dock
återremissen kunde föranleda någon åtgärd, då utskottets hemställan af
Första Kammaren bifölls. Frågan återkom vid 1884 års riksdag men rönte
då samma öde, i det båda kamrarne, på konstitutionsutskottets hemställan,
förkastade den då i ämnet väckta motion. Härefter förekom ärendet ej
inom Riksdagen förr än år 1891, då herr O. B. Olsson, i syfte att söka
lösa den andra af här förut omförmälda frågor, föreslog eu ändring af

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

grundlagens bestämmelser i deri retning, att inom hvardera kammaren
skulle, utom talmannen, finnas två vice talmän; men i sammanhang
härmed återupptog han jemväl frågan om rätt för kamrarne att sjelfva
utse sina talmän. Konstitutionsutskottet tillstyrkte herr Olssons förslag,
och denna hemställan bifölls af Andra Kammaren med 94 röster
mot 86, under det att Första Kammaren utan votering antog ett af herr
Hallenboi''g väckt förslag, enligt hvilket Konungen skulle för hvardera
kammaren bland dess ledamöter utse talman och två vice talmän. 1 syfte
att genom eu sammanjemkning af de sålunda yppade olika meningarna
vinna den önskvärda säkerheten för riksdagsarbetets behöriga gång, framlade
herr G. Ryding vid 1892 års riksdag det ändringsförslag, att, derest
i en kammare förfall samtidigt inträffade för både talmannen och vice talmannen,
kammaren skulle ega att utse eu af sina öfriga ledamöter att
fungera såsom talman, till dess förfallet upphört. Detta förslag vann ej
understöd från utskottet, som i stället framlade ett nytt förslag, enligt
hvilket, vid samtidigt inträffande förfall för både talmannen och vice talmannen
i någon af Riksdagens kamrar, talmansbefattningen skulle utöfvas
af den kammarens ledamot, hvilken, jemlikt riksdagsordningen, egde att
föra ordet, innan talmän blifvit förordnade eller valde. Intetdera förslaget
blef af Riksdagen bifallet. Första Kammaren förkastade dem båda, hvaremot
Andra Kammaren utan votering antog till hyllande ett vid utskottets
utlåtande i form af reservation framstäldt förslag, lika lydande med det
af utskottet år 1891 framlagda, men derjemte afseende att till § 33 riksdagsordningen
foga ett tillägg af innehåll, att, vid samtidigt förfall i en af
Riksdagens kamrar för både talman och vice talman, skulle, på sätt vid
val af talman egde rum, en af kammarens öfriga ledamöter utses att tjenstgöra
såsom talman för tillfället. Yrid 1893 års riksdag upptogs af herr E. Norman,
i motion inom Andra Kammaren, nyssnämnda af denna kammare året
förut antagna förslag. Konstitutionsutskottet afstyrkte emellertid motionen,
och då kamrarne likasom förut stannade i olika beslut i ämnet, i det
Andra Kammaren, enligt 10 reservanters hemställan, biföll motionärens
förslag, men Första Kammaren antog ett i särskild reservation framlagdt
förslag om införande såsom tillägg till § 33 riksdagsordningen af en sådan
bestämmelse, hvarom herr1 Ryding vid 1892 års riksdag motionera^ föreslog
utskottet i afgifvet memorial den sammanjemkning, att Första Kammaren
skulle eftergifva sin fordran, att vice talmännen skulle utses af Konungen,
och att Andra Kammaren, som sålunda vunne sin önskan, att kamrarne
sjelfva skulle ega att utse vice talmännen, i stället skulle afstå från sitt
anspråk, att jemväl talmännen skulle väljas af kamrarne sjelfva, samt tillika
frånträda sitt beslut om utseende af två vice talmän. Härigenom skulle

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

det af båda kamrarne såsom önskvärdt ansedda tillägget till § 33 riksdagsordningen
kunna komma till stånd. Detta utskottets sammanjemkningsförslag
blef dock af såväl Första som Andra Kammaren förkastadt.

Såsom af denna redogörelse framgår, är det af herr Olsson vid innevarande
års riksdag i ämnet väckta förslag i allo öfverensstämmande med
det förslag, som af Andra Kammaren vid 1892 och 1893 års riksdagar
antagits. Herr Rydings nu föreliggande förslag är af samma innehåll som
det af honom vid riksdagen 1892 framstälda.

Till stöd för sitt förslag i fråga om kamrarnes rätt att sjelfva utse
sina talmän har herr Olsson åberopat den utredning, som härom lemnats
af konstitutionsutskottet vid 1891 års riksdag. I sitt då afgifna utlåtande
i ämnet anförde utskottet, bland annat, följande:

»Utskottet anser det uppenbart, att under ett utbildadt konstitutionelt
statsskick representationen bör ega att sjelf utse sin ordförande;
och ser man på förhållandena inom andra konstitutionella länder, synes
denna grundsats hafva vunnit allmän tillämpning. I Norge, Danmark,
Belgien, Tyskland, Frankrike och Schweiz eger representationen att fullt
sjelfständigt utöfva denna rätt. Uti Italien, Österrike, Ungern och Spanien
välja deputerade-kamrarne sjelfva sina presidenter. Regeringen utser deremot
president för den del af representationen, som motsvarar svenska Riksdagens
Första Kammare. Härvid är dock att märka, att denna afdelning
af ifrågavarande länders representation helt och hållet eller till hufvudsaklig
del består af personer, som der taga plats antingen på grund åt
utnämning af konungen eller på grund af börd eller embetsmannaställning.
I Nederländerna utser konungen presidenter för generalstaternas
båda afdelningar. Vid nämnandet af president för andra kammaren är
han dock bunden vid ett af kammaren uppgjordt förslag på tre personer,
af hvilka de två, som ej vid tillfället nämnts af konungen, sedermera
tjenstgöra såsom vice presidenter. I England väljer underhuset sjelf! talman.
Valet skall visserligen bekräftas af regeringen, men denna bekräftelse
är en ren formsak. I öfverhuset är en af ministrarne, d. v. s. en
af den parlamentariska majoritetens förtroendemän, sjelfskrifven talman. —
I Sverige åter har berörda grundsats alls icke vunnit någon tillämpning.
Den svenska Riksdagen är utesluten från hvarje inflytande på bestämmanmandet
af hvem det må tillkomma att leda förhandlingarna inom Riksdagens
kamrar.

»Till förmån för de nu gällande bestämmelserna uti ifrågavarande
afseende har såsom en omständighet af väsentlig betydelse blifvit framhållet,
att Konungens rätt att utse talmän skulle ega ett stöd i den för

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

vår grundlag egendomliga myndighet, som blifvit talmannen förlänad,
att, när han finner väckt, fråga strida mot grundlags lydelse, vägra proposition.
Det saknar icke sin vigt, har man sagt, att den, åt hvilken
tolkningen af rikets grundlagar i ty fall anförtros, erhållit sitt uppdrag af
Konungen och derigenom kan förutsättas innehafva en i förhållande till de
åsigter, hvilka inom kammaren från motsatta håll möjligen söka göra sig
gällande, oberoende ställning.

»Den anförda omständigheten talar emellertid, enligt utskottets åsigt,
ej i någon mån för bibehållande af nuvarande stadgande. Man torde
nemligen ej med skäl böra förutsätta, att kamrarne skulle till ledare af
sina förhandlingar utse personer, som i en sådan ställning icke skulle göra
till sin högsta uppgift att städse iakttaga grundlagens föreskrifter. Skulle
åter en dylik fara få anses möjlig, så synes denna i alla händelser icke
större än den, som under motsvarande förhållanden kan hota från den af
Konungen utsedde talmannen. Utskottet vill ock erinra derom, att talmännens
rätt att vägra proposition var stadgad redan i 1723 års riksdagsordning,
samt att enligt samma riksdagsordning talmännen skulle utses ej
af Konungen, utan af de särskilda stånden. Dessa bestämmelser gälde
sedan ända till år 1772, d. v. s. under hela den s. k. frihetstiden, utan
att man från denna tid torde kunna framvisa några svårare olägenheter,
som förorsakats af talmans rätt att vägra proposition, om än inom de
särskilda stånden tvister ej sällan på grund deraf uppstodo. Efter Gustaf
III:s statshvälfning blefvo samtliga talmännen, utom erkebiskopen, som var
sjelfskrifven talman i prest estå ridet, utnämnda af Konungen, och deras
rätt att vägra proposition framträder nu såsom ett vigtigt medel för
Konungen att inverka på ständernas beslut. Upprepade exempel finnas derpå,
att talmännen vägrat proposition på befallning af Konungen eller i enlighet
med hans antydda vilja.

»I 1809 års regeringsform bibehölls visserligen Konungens rätt att
utnämna talman, men enligt 1 810 års riksdagsordning tillädes konstitutionsutskottet
den utskottet ännu tillkommande vigtiga befogenheten att skilja
emellan kammare och dess talman, då den senare vägrar proposition, eu
bestämmelse, hvartill den hufvudsakliga grunden säkerligen är att söka
i de missförhållanden, som framträdde under den närmast föregående
perioden.

»Då numera på grund af denna bestämmelse eu talmans propositionsvägran
kan underställas kostitutionsutskottets pröfning och afgörande, torde
å ena sidan Konungens rätt att nämna kamrarne* talmän ej vidare kunna
anses ega qägon betydelse för Konungens och Riksdagens inbördes magtställning.
A andra sidan finnas såväl i nyss berörda stadgande som i de

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

båda kamrarnes inbördes förhållande till hvarandra och i den grundlagsstadgade
rätten för hvarje riksdagsman att till protokollet fritt tala och
utlåta sig fullt betryggande garantier för att ej någon olägenhet skulle
följa, om kamrarne berättigades att sjelfva välja sina talmän.

»Under sådana förhållanden kan stadgandet om, hvem det må tillkomma
att utse kamrarnes talmän, enligt utskottets åsigt, ej betraktas
annorlunda än som en blott formbestämmelse, men då tinnes ej heller
något skäl hvarför den svenska Riksdagen ej borde få utöfva ifrågavarande,
för hvarje representation i ett konstitutionelt samhälle naturliga
rätt. Om än förändringen endast rörer en form, är denna dock af så
stor vigt för Riksdagens värdighet, att utskottet ej tvekar att tillstyrka
det af motionären framstälda förslag.»

Uti ofvan anförda uttalande rörande lämpligheten af att från Konungen
till kamrarne sjelfva öfverflytta, rätten att utse talmän och vice talmän
instämmer utskottet till alla delar; och hemtar utskottet af de i samma
uttalande åberopade skäl tillräckligt stöd för en hemställan om bifall till
hvad i herr Olssons motion i omförmälda fråga föreslagits.

Den omständigheten, att riksdagsordningen alls icke innehåller någon
föreskrift om hvem det skall åligga att leda förhandlingarna i eu af Riksdagens
kamrar, för den händelse att talmannen och vice talmannen samtidigt
skulle vara af något förfall hindrade att tjenstgöra, kan otvifvelaktigt
leda till betänkliga rubbningar i Riksdagens verksamhet och erkännes
också af alla såsom en anmärkningsvärd brist uti nämnda grundlag. De
af herrar Olsson och Ryding nu framstälda förslagen till afhjelpande af
berörda brist äro, ehuru tillkomna under olika förutsättningar, af enahanda
innebörd samt båda egnade att på ett fullt betryggande sätt förekomma
olägenheterna af en sådan eventualitet som den nyss omförmälda. Herr
Olssons förslag till föreskrift uti förevarande hänseende, hvilken föreskrift,
likasom den af herr Ryding ifrågasatta, skulle inflyta såsom ett särskildt
tillägg till § 33 riksdagsordningen, synes emellertid utskottet vara att
föredraga framför herr Rydings, då det förra närmare ansluter sig till det
förslag, som af utskottet i den först afhandlade frågan tillstyrkes.

För att minska behofvet af sistberörda föreskrifts tillämpning, som ju
alltid torde komma att något inkräkta på en kammares arbetstid, anser
utskottet lämpligt, att hvardera kammaren, på sätt herr Olsson i sin motion
föreslagit, vid hvarje riksdags början utser, förutom talman, två vice talmän,
en förste och en andre, med åliggande att i den ordning, benämningarna
utvisa, inträda såsom talmän.

Då enligt det af utskottet nu förordade förslag talmännen hädanefter
alltid skola väljas af kamrarne, bör andra momentet i § 33 riksdagsord -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

ningen helt och hållet utgå, och samma paragrafs tredje moment undergå
en mindre redaktionsförändring.

Slutligen anser sig utskottet här böra meddela, att utskottet i ett
blifvande betänkande kommer att uti § 33 riksdagsordningen föreslå
jemväl annan ändring, föranledd af herr Olssons i förevarande motion
äfven framstälda förslag om förändrade bestämmelser i afseende å riksdagsfullmagters
utfärdande och granskning.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, får utskottet hemställa:

l:o) att Riksdagen, med bifall till herr Olssons
motion n:o 152, i hvad den afser ändring af gällande
bestämmelser rörande talmansbefattningarna vid riksdagen,
ville antaga att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling följande förslag till ändrad lydelse af nedannämnda
grundlagsstadganden:

.rbl, i TUö.iir.!. >! ‘j- ,i ■ : -i • :• /t Tj!» f i:i<d)

Regeringsformen.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

§ 52.

Kamrarnes talmän och vice tal- Riksdagens kamrar utse hvar för
män utnämne Konungen. sig bland sine ledamöter talman samt

en förste och en andre vice talman.

MllisiU .do! <>:i: : rr--, V. :U (t..

Riksdagsordningen.

§ 33.

Så snart fullmagterne undergått 1. Så snart fullmagterne underden
i mom. 1 af nästföregående pa- gått den i mom. 1 af nästföregående
ragraf föreskrifna granskning samt paragraf föreskrifna granskning samt
berättelse om förloppet dervid blifvit berättelse om förloppet dervid blifvit
af chefen för justitiedepartementet, af chefen för justitiedepartementet,
eller den i hans ställe förordnad är, eller den i hans ställe förordnad är,
meddelad kamrarna, hvar i hvad dess meddelad kamrarna, hvar i hvad dess
ledamöter angår, begäre hvardera kärn- ledamöter angår, väljer hvardera kärn -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

maren ofördröjligen hos Konungen,
medelst deputation, talman och vice
talman, dem Konungen dd för hvardera
kammaren, bland dess ledamöter,
utnämner.

Dd i något af de fall, som i 91,
93 och 94 ,§§ regeringsformen omförmälas,
Riksdagen på de i samma
grundlags 95 § nämnde vederbörandes
kallelse sammanträder, eget'' hvardera
kammaren att, inom sig, välja talman
och vice talman.

Innan talmän äro förordnade eller
valde, efter thy ofvan sägs, föres i
hvardera kammaren ordet af den derstädes
närvarande ledamot, som de
flesta riksdagar bevistat, och, der två
eller flere ledamöter i lika många
riksdagar deltagit, den af dem, som
är till lefnadsåren äldst.

maren bland sine ledamöter talman
samt en förste och en andre vice talman.

2. Innan talmän blifvit valde,
föres i hvardera kammaren ordet af
den derstädes närvarande ledamot,
som de flesta riksdagar bevistat, och,
der två eller flere ledamöter i lika
många riksdagar deltagit, den af dem,
som är till lefnadsåren äldst.

3. Vid samtidigt förfall i en
af Riksdagens kamrar för både talman
och vice talmän utses, på sätt
vid val af talman eg er rum, en af
Kammarens öfrige ledamöter att tjenstgöra
såsom talman för tillfället.

2:o) att herr Rydings motion, n:o 158, icke måtte
till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 mars 1895.

På utskottets vägnar:

O. BERGI US.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

Reservationer:

af herr Ber gins, som yttrat:

»En förändring i grundlagen, hvarigenom från Konungen till Riksdagens
kamrar öfverfiyttades rättigheten att utse deras talmän och vice
talmän, skulle visserligen, enligt min uppfattning, icke innebära någon
fara, men jag tror icke heller, att för närvarande något giltigt skäl tinnes
att vidtaga en sådan grundlagsändring; och hyser man den åsigten, att
talmän och vice talmän fortfarande skola utses af Konungen, så synes det
mig jemväl böra tillkomma Konungen att utse kamrarnes ordförande i det
undantagsfall, att både talman och vice talman äro hindrade att tjenstgöra.
I följd häraf har jag ansett, att utskottet bort hemställa, att hvad
herrar O. B. Olsson och Ryding uti förevarande hänseende föreslagit icke
må föranleda någon Riksdagens åtgärd»;

af herr von Strokirch, som instämt med herr Bergius;
af herrar Behm och Nyström, hvilka anfört:

»Då vi anse utskottets förslag att från Konungen till Riksdagens
kamrar öfverflytta rättigheten till utseende af talmän samt att öka vice
talmännens antal sakna giltiga skäl, hafva vi icke kunnat biträda detsamma.

Deremot finna vi högst nödigt att i § 33 riksdagsordningen införes
bestämmelse om, huru förfaras skall, i händelse både talman och vice talman
i någon af Riksdagens kamrar äro på en gång hindrade att tjenstgöra;
och hafva vi i sådant afseende inom utskottet påyrkat antagande af
ett sista moment i nämnda paragraf, så lydande:

Vid samtidigt inträffande förfall för både talmannen och vice talmannen
i någon af Riksdagens kamrar utses under enahanda ordförandeskap,
som nyss är nämndt, en af kammarens öfrige ledamöter att såsom
talman tjenstgöra»;

af herr Gustaf Berg;
af herr Helander;

af herr friherre Wrangel von Brehmer;
af herr Samzelius;
samt af herr Unger.

Herr Alin har velat tillkännagifva, att han ej deltagit i detta ärendes
slutliga behandling inom utskottet.

Herr Restadius har jemväl begärt att här få antecknadt, att han
icke öfvervarit ärendets handläggning inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prof. 1833 3 Sand. 3 Haft.