Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4 (Utlåtande 1893:Ku4 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

N:o 4

Ank. till Riksd. kansli den 20 febr. 1893, kl 3 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af § 46 regeringsformen.

I en från Andra Kammaren till utskottet hänvisad motion, n:o 7, har
herr A. V. Ljungman föreslagit, bland annat, att Riksdagen måtte antaga
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling följande förslag till ändrad
lydelse af § 46 regeringsformen.

§ 46.

Landet skall förblifva indeladt i höfdingedömen under den vanliga landtregeringen.
Ingen generalguvernör inom riket må hädanefter förordnas.
Landshöfding må icke innehafva militärbefäl eller inom det honom anförtrodda
län utses till ordförande i eller ledamot af offentlig korporation, som
har till uppgift att rådslå och besluta om länets eller någon dess dels angelägenheter,
men ege i kraft af sitt embete att i dylik korporations förhandlingar
fast ej i besluten deltaga.

Förslag i hufvudsakligen enahanda syfte framstäldes af motionären vid nästlidet
års lagtima riksdag, och anförde då motionären, hurusom efter inrättan -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

det af hushållningssällskap och landsting för rikets samtliga län, landshöfdingarne
till en början i regel blefvo utsedda till ordförande i dessa på grundsatsen
af sjelfstyrelse hyllande korporationer. Men, anmärkte motionären, detta förfaringssätt,
som då ofta betingades af den kommunala sjelfstyrelsens ännu
alltför ringa utveckling, står uppenbarligen i strid mot nämnda grundsats, och
det skäl för eu afvikelse från det fullt konseqventa genomförandet af sjelfstyrelsegrundsatsen,
som förut kunde förefinnas, kan numera ej ega giltighet.
Ett dylikt genomförande, yttrade motionären vidare, utgör i sjelfva verket
en förutsättning för att berörda korporationer må i fullaste mått motsvara
sin bestämmelse, och då härtill kommer, att landshöfdingarna genom utöfningen
af ifrågavarande funktion blifva stälda i ett mindre lämpligt jäfsförhållande
till de korporationer, inom hvilka de bekläda ordförandeplatsen, och
att vid nämnda utöfning dessutom lätt på landshöfdingarna hopas anspråk, som
det ofta icke ens är möjligt för dem att motsvara, så lärer det icke saknas
skäl för en förändring, hvarigenom icke blott dessa olägenheter skulle undanrödjas,
utan äfven ifrågavarande korporationer allestädes inom riket komrae
att erhålla behörig sjelfständighet gent emot länsstyrelserna, samt landshöfdingarna
befrias från ett ansvar med hänsyn särskildt till näringarnas administration,
hvilket icke bör åligga dem. Beträffande hvad som föreslagits
derom, att landshöfding ej må innehafva militärbefäl, så har. anförde motionären
slutligen, huru tydligt det än är, att den högsta civila och militära
myndigheten inom ett län icke lämpligen bör innehafvas af en och samma
person, ett förenande af nämnda myndigheter hos en person faktiskt egt
rum äfven efter det 1809 års regeringsform faststälts till efterrättelse, och
derför bör ett inskränkande tillägg till ifrågavarande stadgande äfven med
hänsyn till detta förhållande vara på sin plats.

Till hvad motionären sålunda anfört ansåg konstitutionsutskottet sig
böra, i fråga om ordförandeskapet i landsting, foga nedanstående yttrande
af den komité, som år 1859 afgaf förslag till förordning om landsting:

»Om», yttrade komitén, »ändamålet med landstingets inrättande endast
vore det att af detsamma bilda en rådgifvande församling, hvilken länets
höfding egde sammankalla för att med henne ingå i rådplägningar om medlen
att befordra länets ekonomiska väl, skulle det vara naturligt, att ordförandeplatsen
blefve honom tillerkänd. Sådan är likväl icke den institution,
rikets ständer, att sluta af deras i ämnet aflåtna skrifvelse, med landstinget
afsett; det är deremot en inom lagliga gränser beslutande församling, som
de önskat att i denna institution se organiserad, och ur denna synpunkt
har äfven nu ifrågavarande förslag blifvit utarbetadt. Den beslutanderätt,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

landstinget skulle tillkomma, innefattar väl icke den följd, att i allmänhet
dess beslut ovilkorligen skulle erhålla bindande kraft; men besluten skola
dock uttrycka landstingets sjelfständiga mening och erhålla verkställighet,
såvidt ej ett högre statsintresse eller allmän lag deremot lägger hinder.
Den pröfning och kontroll, som ur dessa synpunkter landstingets beslut
torde böra underkastas, och som uti detta förslag under §§ 58—60 äfven
är reglerad, utgör ett hufvudskäl att icke i landstinget insätta landshöfdingen
såsom ordförande. Det vore att försätta honom i en falsk ställning,
som lätt kan undvikas genom den i sjelfva verket högre ställning, honom
enligt förslaget skulle tillkomma. Han skulle försättas i en falsk ställning,
om han, efter att i sin egenskap af landstingets ordförande hafva funnit
sina der försvarade meningar och förslag rörande länets angelägenheter underkända
af tingets pluralitet, skulle i sin egenskap af landshöfding, vidhållande
samma sina åsigter, anse sig föranlåten att vägra fastställelse på pluralitetens
beslut, äfven om goda skäl för en sådan vägran kunde anföras.
Missförstånd och misstydningar kunde så lätt derigenom framkallas och måhända
leda till eu splittring, som hvarken för saken eller i allmänhet för
institutionen vore nyttig, och som alltså redan derför bör afböjas; och då
härtill kommer, att det äfven vore stridande mot andan i vår lagstiftning
att låta samma ärende i två instanser af samma person handläggas och pröfvas,
hafva komiterade, efter öfvervägande af allt detta, låtit tanken på
landshöfdingens insättande såsom ordförande i landstinget falla och endast förbehållit
honom rättighet att deltaga i landstingets förhandlingar, när han så
finner för godt.»

Härefter anförde utskottet att, hvad beträffade de representativa korporationer
i ett län, hvilka mer direkt än landstingen hade befattning med
näringarnas administration, så företedde de i anseende till arten af sin verksamhet
och sitt förhållande till länsstyrelsen en väsentlig likhet med landstingen;
och gälde derför hvad om landstingen blifvit anfördt i tillämpliga
delar äfven om nämnda korporationer.

Slutligen anmärkte utskottet, vidkommande förslaget i den del, som
afsåg att landshöfding icke finge innehafva militärbefäl, hurusom skälen
för denna redan i 1634 års regeringsform uttalade grundsats vid flera tillfällen
blifvit, med anledning af den numera upphäfva föreningen i en och
samma hand af landshöfdingeembetet och militärbefälhafvarebefattningen på
Gotland, i förhandlingarna, vid flera riksdagar före och efter representationsförändringen
så fullständigt framstälda, att det syntes tillräckligt att till dem
hänvisa; och ansåg utskottet frågan vara af den vigt, att säkerhet borde

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

beredas mot möjlig återgång till ett missbruk i vår administration, som det
kostat mycken möda att få faktiskt afskaffadt.

I öfverensstämmelse med de åsigter, som sålunda blifvit framhållna,
framlade utskottet inför Riksdagen ett förslag till ändring af § 46 regeringsformen,
enligt hvilket landshöfding ej finge innehafva militärbefäl eller
inom det honom anförtrodda län utses till ordförande i offentlig korporation,
som hade till uppgift att rådslå och besluta om för länet gemensamma
angelägenheter. Detta förslag förkastades väl af Första Kammaren, men af
Andra Kammaren blef utskottets hemställan utan votering bifallen.

Det af motionären till innevarande Riksdag framlagda förslag till ändring
af § 46 regeringsformen innebär allenast den skiljaktighet från det
förslag, som af utskottet sistlidet år till bifall förordades, att landshöfding
ej heller må utses till ledamot i korporation, hvarom ofvan blifvit nämndt,
samt att landshöfding i kraft af sitt embete väl må ega att deltaga i dylik
korporations förhandlingar, men ej i dess beslut. Derjemte har motionären
vid affattandet af sitt förslag tagit hänsyn till det förhållande, att länen
alltid bestå af flera kommuner äfvensom att inom ett och samma län
kan finnas mer än ett landsting, ett hushållningssällskap.

Motionärens förslag att genom ett tillägg till § 46 regeringsformen
skulle meddelas den bestämmelse, att landshöfding ej må ega att deltaga i
landstings eller hushållningssällskaps beslut, anser utskottet sig icke kunna
tillstyrka. En dylik bestämmelse torde icke lämpligen hafva sin plats i rikets
grundlag.

Beträffande åter förslaget i den del, som afser att landshöfding ej må
innehafva militärbefäl eller inom det honom anförtrodda län utses till ledamot
eller ordförande i landsting, hushållningssällskap eller annan representativ
korporation, som inom länet är eller kan varda inrättad, så har utskottet
ej funnit något vara anfördt, som kan rubba utskottets åsigt om nyttan
och behofvet af ett grundlagsstadgande i sådan rigtning; och vill utskottet
alltså ånyo tillstyrka bifall till hvad motionären i denna del med
förslaget åsyftat. Med anledning af en vid behandlingen inom Första Kammaren
förlidet år af utskottets då i ämnet framlagda förslag gjord anmärkning,
har utskottet emellertid, på det att intet missförstånd om hvad som
afses med förslaget skall kunna ega rum, ansett skäligt att i ändringsförslaget
utbyta ordet »offentlig» mot »x-epresentativ» äfvensom att genom tilllägg
af ordet »allmänna» framför »angelägenheter» förebygga hvarje möjlighet
till misstydning.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen i anledning af herr Ljungmans motion
måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse af § 46
regeringsformen att hvila till vidare grundlagsenlig behandling
:

(Nuvarande lydelse:)

Landet skall förblifva indeladt i
höfdingedömen under den vanliga
landtregeringen. Ingen generalguvernör
inom riket må hädanefter
förordnas.

46.

(Föreslagen lydelse:)

Landet skall förblifva indeladt i
höfdingedömen under den vanliga
landtregeringen. Ingen generalguvernör
må inom riket hädanefter
förordnas och ej heller må landshöfding
innehafva militärbefäl eller
inom det honom anförtrodda län
utses till ledamot eller ordförande
i representativ korporation, som har
till uppgift att rådslå och besluta
om länets eller någon dess dels
allmänna angelägenheter.

Stockholm den 20 februari 1893.

På utskottets vägnar:

O. Bergius.

Reservation

af herrar Bergius, Alin, Behm, von Strokirch, friherre Wrangel von Brehmer,
Helander, Samzelius, Nyström, grefve Douglas och Rudebeck, som
ansett, att utskottet bort hemställa, att motionen icke måtte föranleda någon
Riksdagens åtgärd.

Herr Gustaf Berg har velat tillkännagifva, att han ej deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1893. 3 Sami. 2 Höft.