Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3

Utlåtande 1897:Ku3

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

1

'' > i! v ‘J* V- i i i {’> '' iO VA) I • i

•. n , ilÄ’":: N:o 3.

,,1,;., . Ank. till Riksd. kansli den 20 mars 1897, kl. 3 e. m.

i v : ni b linört fji-uPtit :ii-> - i-.-»/- v > u •-•. ] 1 t , .r !»;: b v jjr,

I , I ■ : ■! i il

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af § 75 riksdagsordningen.

rin •-1'' ; ‘*''7 n-1

Uti en från Andra Kammaren till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, n:o 147, har herr J. Nydahl väckt förslag om införande af det
proportionella valsättet vid val inom Riksdagens kamrar.

I fråga om de skäl, som tala för proportionella val, åberopar motionären
den utredning, som lemnats i en vid 1896 års riksdag af herr S. T.
Palme i Andra Kammaren väckt motion, n:o 113, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t behagade låta utreda frågan om det
proportionella valsättets användande vid val inom Riksdagens kamrar samt
inkomma till Riksdagen med af utredning föranledt förslag i ämnet.

Till stöd för sin framställning anförde herr Palme i sistnämnda motion
hufvudsakligen:

Ju mera det politiska lifvet utvecklades, desto mera slöte sig partierna
tillsammans inbördes, desto skarpare stälde de sig emot hvarandra, desto
större blefve den bitterhet, hvarmed de politiska meningsolikheterna bröte
sig mot hvarandra. En lefvande fosterlandskärlek, som kring stora, fullt
uppenbara fosterländska mål enade de mest skilda intressen, kunde naturligtvis
härför råda bot. Men i hvardagslifvets strider, der det ofta vore
förenadt med någon osäkerhet att bedöma hvad i hvarje särskildt fall vore
bäst, der många olika meningar ville göra sig gällande, och der partiernas
motsatser framstode i bjert belysning, der vore rättvisa och fördragsamhet
gent emot olika tänkande för visso af nöden. Under denna förutsättning
Bih. till liiksd. Prot. 1897. 3 Sami. 3 Käft. (N:o 3.)

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

mildrades mycken bitterhet, och meningsutbyten och förhandlingar befriades
från en skärpa, som ofta stälde sig hindrande, i vägen för ernåendet af
tillfredsställande resultat. Äfven om emellertid känslan för rättvisa och
fördragsamhet nått en än så hög utveckling, så kunde man naturligtvis icke
begära, att en afgjord majoritet, skulle rörande en viss, bestämd fråga votera
mot sina egna åsigter och med sina motståndare. Billigt och rättvist vore
deremot, att majoriteten gåfve äfven sina motståndare tillfälle att deltaga i
frågornas beredning samt dervid, och då öfverläggning sedermera egde rum,
uppmärksamt lyssnade äfven till sina motståndares skäl. Majoriteterna inom
den svenska Riksdagen hade under förgångna tider ofta visat prof på så
väl rättvisa som tolerans emot olika tänkande. Och man kunde till och
med - framvisa tillfällen, då majoriteterna, exempelvis i utskott, insatt äfven
ganska utpregläde motståndare. Ingenting hindrade emellertid en majoritet
att vid ett visst tillfälle åsidosätta en eljest såsom princip erkänd rättvisa
gent emot motståndare och att uteslutande taga hänsyn till sina egna önskningar
och sympatier. Detta kunde framför allt antagas inträffa i politiskt
upprörda tider, från hvilka håll majoriteten än vore hemtad. I hvarje
fall vore det också någonting helt annat för ett minoritetsparti att af

majoritetens gunst och nåd få sig tilldelad en eller annan utskottsplats,
hvilken vid ett annat tillfälle utan vidare kunde borttagas, än att hafva
det säkra och lugna medvetandet, att det vore lagen, hvilken såsom en
allom bjudande pligt sjelf häfdade rättvisans och billighetens höga grundsats
och sjelf bestämde öfver minoriteternas otvifvelaktiga moraliska rätt

att få sina åsigter tillbörligen representerade. Detta borde lämpligast ske
vid valtillfällen. För att en representation, af hvad slag som helst, skulle
vara ett fullständigt uttryck för de väljande, erfordrades egentligen, att

samtliga väljare vore medlemmar af representationen. Som detta af naturliga
och praktiska skäl i de flesta fall icke vore möjligt, så gälde det i

hvarje fall att tillse, att de olika strömningar och de skilda önskningar,
som bland väljarne förefunnes, blefve i möjligast vidsträckta mån företrädda
bland representanterna. Ju mindre dessas antal vore i förhållande till
väljarne, desto talrikare måste väljarne gruppera sig kring ett visst önskemål
för att få detta representeradt. Och å andra sidan, om ett i förhållande
till antalet af dem, som skulle väljas, tillräckligt antal väljare förenade sig
om en fordran att få ett visst önskemål representeradt, så syntes det endast
vara i öfverensstämmelse med rättvisans och billighetens fordringar, att så
skedde. Om en valkorporation, exempelvis en af Riksdagens kamrar,
bestode af två ungefär jemnstarka partier, borde de rättvisligen hvardera få
tillsätta halfva antalet af dem, som skulle väljas. Att detta vore öfverensstämmande
med rättvisa och billighet, vore sjelfkärt., likasom det ock vore

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

3

sjelf klart, att, i fall Andra Kammaren vore delad i två partier på resp. 115
och 113 medlemmar, det senare partiets medlemmar djupt skulle känna
orättvisan af nu gällande bestämmelser, om det två röster starkare partiet
hänsynslöst besatte alla utskottsplatser ur sina egna led. I fall det ena
partiet vore dubbelt så stort som det andra, så borde det förra rättvisligen
få bestämma öfver 2/s af platserna, medan hälften deraf, eller endast 1/8, påräknades
för det andra partiet. På samma sätt kunde antalet af de platser,
som hvarje enskildt parti rättvisligen borde kunde påräkna, i hvarje fall lätt
bestämmas, i fall man kände förhållandet mellan de olika partiernas medlemsantal.
Ett så enkelt sätt för att åstadkomma dylik, proportionel representation
vore emellertid i regel icke användbart i praktiken. Man hade derför under
olika tider föreslagit olika metoder för att praktiskt kunna utföra s. k. proportionella
val. I utlandet tillämpades proportionalitetsprincipen på flera
ställen, i Amerika, i England, i Danmark o. s. v. I sistnämnda land valdes
t. ex. äfven riksdagens utskott efter denna princip. I allmänhet kunde man
säga, att införandet af proportionella val hörde till de frågor, som, stående
på dagordningen inom flertalet kulturländer, icke kunde falla, utan som måste
bringas till sin lösning. Svårigheten hade hittills varit att framställa en på
vetenskaplig grund hyflande, för alla tänkbara fall fullt säkert och rättvist
verkande metod att praktiskt tillämpa proportionalitetsprincipen. Genom införandet
af proportionelt valsätt vid utseendet af medlemmarne af Riksdagens
utskott, nämnder m. m., eller i allmänhet vid alla de val, som af Riksdagen
förrättades, skulle rättvisans och billighetens kraf tillgodoses, derigenom skulle
skärpan af partistriderna inom Riksdagen väsentligen mildras, derigenom
skulle de valda blifva ett mera fullödigt adeqvat uttryck för hvardera kammaren,
och derigenom skulle frågornas förberedande behandling vinna i allsidighet
och grundlighet. Visserligen kunde invändas, att intet af de hittills
använda, proportionella valsätten i allo vore tillfredsställande. Men deremot
torde kunna genmälas, dels att ett synnerligen rikt material numera funnes
för frågans grundliga pröfning, dels att under senare år af en svensk vetenskapsman,
professor E. Phragmén, en efter hvad det ville synas fullt tillfredsställande
lösning blifvit funnen. Det återstode endast att gifva denna, inför
kongl. vetenskapsakademien först meddelade och i dess handlingar intagna
samt i mera vetenskaplig form förefintliga lösning en för den praktiska tilllämpningen
lämpad form.

Redan vid den första riksdagen efter det nuvarande representationsskickets
antagande väcktes, i sammanhang med upprättande af arbetsordning
för Andra Kammaren, förslag om den proportionella rösträttens tillämpning
vid val af ledamöter till vissa utskott, men, ehuru frågan endast af formella
skäl dä ej ens kunde komma under Riksdagens pröfning, fick den likväl

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

sedermera hvila ända till 1878 års Riksdag. Då väcktes inom Andra Kammaren
af herr H. L. Rydin en motion om införande i § 75 riksdagsordningen
af ett tillägg, genom hvilket de olika meningsgrupper, som kunde inom
kamrarne förefinnas, skulle beredas utväg att, i ett visst förhållande till
hvarje sådan grupps personantal, i Riksdagens utskott insätta medlemmar,
samt såmedelst skulle kunna förebyggas, att utskottsvalen ginge uteslutande
i den retning, som en enda menings flertal funne för godt att bestämma.
Konstitutionsutskottet afstyrkte emellertid motionen, och denna hemställan
blef af båda kamrarne utan diskussion bifallen, hvarefter frågan icke förr än
vid denna riksdag återkommit. Såsom skäl för sitt afstyrkande hade konstitutionsutskottet
hufvudsakligen anfört: att samtliga de valsystem, som grundade
sig på den proportionella rösträttens princip, blifvit uppstälda i syfte
att vinna tillämpning företrädesvis vid val af medlemmar till national representantförsamlingar,
men att ringa eller ingen vigt blifvit fästad vid frågan
om dessa systems tillämplighet vid val af de komitéer, byråer eller utskott,
som utsåges af och inom sjelfva representantförsamlingarna; att den proportionella
rösträtten ej heller kommit till användning inom något annat lands
riksförsamling än den danska, oaktadt andra länders representantförsamlingar
ansåge sig böra iakttaga mycken omsorg vid tillseende deraf, att medlemmar
af olika meningsgrupper blefve insatta uti de komitéer eller byråer, som motsvarade
vår Riksdags utskott, ett förhållande, som förtjenade desto mera
att beaktas, som de politiska partistriderna i en del af dessa länder utmärkte
sig för en synnerlig skärpa, såsom ofta utgående från olika åsigter om sjelfva
styrelseformen äfvensom från missnöje med sociala förhållanden; att häraf
således kunde anses framgå, att den benägenhet för åsidosättande af minoritetens
skäliga anspråk, som vid rösträttens utöfning för val af medlemmar
till representantförsamlingar framträdde såsom ett karaktersdrag hos majoriteten,
dock i fråga om representantförsamlingarnas val af egna komitéer,
byråer eller utskott i allmänhet ej skulle visat sig starkare, än att denna
benägenhet kunde af majoriteten sjelfmant tillbörligen begränsas; att, om med
det i riksdagsordningen bestämda arbetssätt — enligt hvilket, i olikhet med
hvad som egde rum inom andra representantförsamlingar med två kammare,
der hvardera kammaren arbetade i särskilda komitéer eller byråer, den förberedande
utredningen hos oss skulle handläggas inom utskott, sammansatta
af ett lika antal medlemmar ur begge kamrarne — utskotten skulle hafva
erhållit ett något ensidigt uttryck af kamrarnes särskilda majoriteter, så
torde den olägenhet, som möjligen deraf varit att befara, dock i väsentlig
mån hafva motverkats af samma omständighet, som antagligen utgjort en
icke ovigtig anledning till en sådan valens utgång, eller att Första Kammarens
majoritet vanligtvis tillhört samma meningsgrupp som Andra Kam -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

5

marens minoritet, hvadan kammarmajoriteterna, med afseende härå till äfventyr
ansett sig, utan men för ärendenas behandling i utskotten, kunna vid
dessa val med större frihet än eljest följa sina politiska böjelser; att derest
ändock önskligt och nyttigt vore, att vid tillsättande af utskotten minoritetens
anspråk blefve än mera tillgodosedda, än som dittills skett, så torde
väl ett sådant mål med lika framgång hos oss som inom andra representantförsamlingar
kunna bäst och lämpligast eftersträfvas och äfven vinnas på
öfvertygelsens väg samt följaktligen blifva, hvad det verkligen borde vara,
ett uttryck af representanternas känsla utaf en gemensam pligt att i främsta
rummet tillse det allmännas fördel; samt att, då det af herr Rydin föreslagna
valsätt såsom berättigad grund förutsatte tillvaron af mer eller
mindre förherskande partier inom kamrarne, så skulle dess antagande måhända
föranleda dertill, att partierna slöte sig fastare tillsammans, så att en
mera skarp gräns komme att dem emellan uppdragas, än som då för tiden
kunde sägas ega rum.

Konstitutionsutskottet, som hade att afgifva yttrande öfver herr Palmes
motion, anförde i sitt utlåtande n:o 2:

»Utskottet underskattar visserligen ingalunda vigten deraf, att vid
tillsättande särskildt af Riksdagens utskott skälig hänsyn tages till de olika
meningar, som kunna vara förtjenta af att der representeras, på det att
ärendena derigenom må erhålla en i möjligaste måtto allsidig utredning.
Men äfven om det sålunda kunde anses önskvärdt, att en minoritet uttryckligen
tillerkändes rätt att i förhållande till sitt antal blifva representerad uti
de delegationer inom Riksdagen, som för ärendenas beredande skola utses,
torde dock i allt fall denna fråga ännu icke kunna anses vara tillräckligt
förberedd, för att det för närvarande skulle kunna vara möjligt att utarbeta
och framlägga något förslag till reform i berörda hänseende. Såvidt utskottet
kunnat inhemta, torde nemligen de förslag, som, enligt hvad motionären
antydt, hittills framkommit i afsigt att lösa förevarande fråga i hvad angår
val inom Riksdagen, äfven om de från teoretisk synpunkt ej kunna frånkännas
värde, likvisst vara sådana, att de i den praktiska tillämpningen
skulle medföra ganska stora svårigheter; och att, på sätt motionären ifrågasatt,
af Kongl. Maj:t begära utrednings anställande rörande denna fråga,
som direkt angår sjelfva riksdagsarbetet, syntes utskottet icke lämpligt.»

På grund häraf hemstälde utskottet, att herr Palmes motion ej
måtte föranleda någon Riksdagens vidare åtgärd; och blef denna hemställan
af båda kamrarne bifallen.

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

Uti den nu väckta motionen anföres, bland annat, att, sedan herr
Palmes motion således blifvit afslagen, frågan om införande af proportionella
val erhållit ofantligt ökad betydelse, i det Kongl. Maj:ts proposition
till sistlidet års Riksdag, n:o 41, om utvidgad valrätt till Andra Kammaren,
föreslog detta valsätts tillämpning vid riksdagsmannaval inom de större städerna.
Äfven detta förslag föll i sin ordning, men i det afseende, som nu
åsyftades, säger motionären, hade det fört med sig, att det proportionella
valsättet hos oss blifvit öfverfördt från de teoretiska spekulationernas till de
praktiska samhällsfrågornas område. Enär, fortsätter motionären, detta val
sätt ännu vore föga kändt inom vida kretsar af vårt folk, och dess rätta
innebörd af mången vore missförstådd, torde med fog kunna sättas i fråga,
huruvida rätta ordningen för dess införande hos oss vore att genast börja
med dess tillämpning i så stor utsträckning, som fallet skulle blifvit, om det
kongl. förslaget antagits. Bättre syntes då vara att till en början, om dess
införande ansåges önskvärdt, bringa det till användning inom en trängre krets
af väljare, som egde förutsättningar för att lättare kunna sätta sig in i detsamma
och efter vunnen erfarenhet deraf kunna göra det mera kändt och
dess värde allmännare erkändt. Intet slags valförrättningar syntes motionären
bättre lämpade för detta ändamål än de, som Riksdagens kamrar hade att
utföra i och med tillsättandet af sina utskott och nämnder m. m. Men äfven
de, som i teorien villigt medgåfve, att hvarje mening och hvarje röst
borde vid dylika val få gälla allt hvad de kunde, skyggade tillbaka för
idéns praktiska tillämpning, så länge den visade sig behäftad med de svårigheter,
hvilka åtföljde alla hittills inom vårt land offentligen framstälda
förslag i detta syfte, det nyssnämnda kongl. förslaget från förlidet år icke
undantaget. För att undanrödja dylika välgrundade betänkligheter gåfves
det blott ett sätt, nemligen att så vidt möjligt söka undanrödja de nämnda
praktiska svårigheterna.

Den af professor Phragmén framlagda, af herr Palme i hans förenämnda
motion omförmälda lösning af frågan om användande af proportionella
val, syntes visserligen i principielt afseende fullt tillfredsställande, men
valsättet enligt denna metod vore i hög grad svårt att fatta och till följd
deraf i lika hög grad svårt att tillämpa för dem, som saknade matematiska
förutsättningar. Ett förslag, som emellertid i lika hög grad egde förtjensten
att åstadkomma ett rättvist valresultat, men dermed förenade en större lättfattlighet
och tillämplighet, hade blifvit framstäldt för motionären. Till sina
hufvudgrunder anslöte sig detta förslag närmast till den nästlidet år af
Kongl. Maj:t föreslagna valmetoden, af hvilken det dock ville anses utgöra en
förenkling, som på samma gång skulle trygga ett rättvisare valresultat.
Denna valmetod utgjorde som bekant en i någon mån modifierad tillämpning

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

7

af det valsätt, som intill år 1891 användes vid val af ledamöter i danska
riksdagens landsting och i dess utskott.

Det vore förenämnda för motionären framstälda förslag till användande
åt det proportionella valsättet, som motionären ville för Riksdagen framlägga,
då han nu föresloge, att Riksdagen måtte antaga såsom hvilande till vidare
grundlagsenlig behandling följande förslag till ändrad lydelse af § 75 riksdagsordningen:
i . bni! r. ii!

1: Vid alla val iakttages, att namnsedlarne, så framt de skola blifva

gällande, böra vara enkla, slutna,, hoprullade, omärkta och fria från all tvetydighet
i anseende till personernas namn. Der sådant namn förekommer,
skall det ej tagas i beräkning. . iffV

2. Der tre eller flere äro att välja, skola namnsedlarne inför talmannen
eller den hans ställe företräder, hvar efter annan, granskas och ordnas
i flockar, så att hvarje flock innefattar alla sedlar, der samma namn
förekomma i samma ordning, samt förses med löpande nummer för hvarje
flock särskildt, allt efter som de ordnas. Derpå skola de godkända namnsedlarne
på det sätt fördelas, att så ofta någon finnes i första rummet uppförd
på så stort antal namnsedlar, som motsvarar det högsta tal, hvilket kan
läggas till grund för röstfördelningen, skall han förklaras vald. Vid fördelningen
iakttages, att den talrikaste sedelflocken först tages i betraktande
och de öfrige i ordning efter sitt antal, samt att, der den å namnsedel i första
rummet uppförde finnes vara redan förklarad vald, hans namn förbigås
och närmast följande namn å person, som icke redan är vald, räknas såsom
i första rummet uppfördt. Derest det högsta tal, som kan läggas till grund
för röstfördelningen, möjliggör val af flere, än som äro att välja, skall röstfördelningen
afbrytas, så snart tillräckligt många finnas vara valde.

3. Mellan lika röstetal skiljes genom lottning, när så erfordras. I

I likhet med hvad utskottet nästlidet år antydde, anser utskottet,
att det väl kunde vara önskvärdt, om, beträffande valen inom Riksdagen
och särskildt valen af ledamöter i utskotten, en valmetod blefve använd,
hvarigenom de olika meningsgrupperna inom kamrarne kunde i förhållande
till sin storlek tillförsäkras inflytande å valresultatet.

Men å andra sidan måste, såsom motionären äfven uttalat, välgrundade
betänkligheter finnas mot införande af det proportionella valsättet, så
länge förslagen att lösa frågan skulle visa sig vara behäftade med afsevärda svårigheter
i tillämpningen. Sådana svårigheter hafva emellertid varit förenade

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

med alla de förslag, som tillförene blifvit i föreliggande fråga framstälda, och
icke heller det af motionären framlagda förslaget synes bättre uppfylla de
fordringar, som man bör uppställa på en praktiskt användbar valmetod. Redan
de exempel, hvilka i motionen blifvit anförda på förslagets tillämpning,
ådagalägga dess svaghet, och tydligt är, att förslaget skulle visa sig ännu mindre
tillfredställande vid tillämpning på mera invecklade fall.

På grund häraf får utskottet hemställa, :i !".<.• .

att heiT Nydahls förevarande motion ej måtte föranleda
någon Riksdagens vidare åtgärd.

j .Mi : /fn Tf?a[)<:•* T>U ''i.*!Xt>.i • il» t mbn•:;)♦''m; ; b-:i;^i‘,7t

Stockholm den 19 mars 1897.

i * i ''i 1(11 -ii i f(>!; • i;!''.1/'''' , l.i ifs ) 1noll i‘> !• 1HJ i .t

På utskottets vägnar:

O. BERGIUS. \

Reservation

af herr Bergius beträffande utskottets motivering.

'' •''■!. • 1'':i: ;ik - ni'' ■'' ~! ''.v ^i- • i;*T

inji\ - sjiuiu: rv-i;;.: ; jra--. ■

: :•) ii'', ''litii : u > > 1 .. ( illjii > . .-

Herrar Behrn och Johnsson hafva begärt få här antecknadt, att de
ej deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

’ . • /!<!./ '' obf''/5t"Jtn; .■ .ro;■ .. j ■■

iiii::?): y; t i v . ro :n> p: »!:•..Min/loji; : do k tv. .oh-icrn fV‘ 1 >> a r<s V.

■, jatCHfcV it.. • : i: !" SiniJnofö'' ; l •'' i i. 1 ■ *: i >. i i/! I •

■ .■ : _ i;:; ■ • ■ •. " i ._■ : ■ : ■ . ; 1 ■■ •'' .,)»£• p

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1897.