Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3 (Utlåtande 1896:Ku3 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

N:o 3.

Ank. till Hiksd. kansli den 10 mars 189G, kl. 3 e. in.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af § 30 regeringsformen.

Herr C. J. Öberg har uti en inom Andra Kammaren väckt, till
konstitutionsutskottet hänvisad motion, n:o 119, hemstält, att Riksdagen
måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse af § 30 regeringsformen
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

§ 30.

Presterliga embeten och tjenster i församlingarna tillsättas genom
val af församlingarnas i kommunalt hänseende röstberättigade medlemmar
på det sätt och med de inskränkningar i församlingarnas rätt,
som angifvas uti särskild lag, hvilken af Konungen och Riksdagen
gemensamt stiftas.

Till stöd för detta förslag, som afser att göra de regala pastoraten
likstälda med de konsistoriella i afseende på rätten att utse
kyrkoherdar, har motionären hufvudsakligen anfört: att det torde vara
på tiden att afskaffa det nuvarande stadgandet i § 30 regeringsformen,
enligt hvilket Kongl. Maj:t egde att i de regala pastoraten, utan afseende
å församlingarnas uttalade önskan, utnämna kyrkoherdar, enär
Bill. till Jiiksd. Prot. 1896. 3 Sami. 2 Käft. (N:o 3.) 1

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

berörda stadgande, i stället för att, såsom ursprungligen åsyftats, vara
till gagn för kyrka och stat, numera snarare verkade raka motsatsen;
att bland vår tids likställighetskraf i mångt och mycket frågan om de
olika församlingarnas likställighet torde vara en af dem, som särskildt
förtjenade att beaktas, och detta såväl för att betrygga kyrkans anseende
och befästa bandet, hvilket sammanhölie vår kyrkliga ordning,
som för afvärjande af missnöje; att den skada, som statskyrkan tillskyndades
genom ett af olämpliga kyrkliga valförhållanden framkalladt
missnöje, vore af mer ingripande betydelse, än mången torde föreställa
sig; att, då Kongl. Maj:t till kyrkoherdar i regala pastorat kunde utnämna
hvilken kompetent person, han dertill funne för godt, och detta
äfven om församlingarna med den dem medgifna rätt enhälligt kallat
en annan, det syntes motionären, som om detta regeringsformens stadgande
innebure en orättvisa, hvilken det vore alla skäl att ju förr dess
hellre undanrödja, ty rättvisa och billighet syntes fordra, att, då presterliga
beställningar i regala pastorat skulle tillsättas, äfven dessas församlingsbor,
som sjelfva ju aflönade dessa sina tjenare, borde ega bestämmande
rätten i en för dem så vigtig angelägenhet som den om
val af själasörjare, af hvilka vals lyckliga utfall gifvetvis församlingsborna
hade största intresset; att föredömena från både de konsistoriel^
pastoraten och folkskoleväsendet ådagalade, att församlingarna icke
missbrukat den valrätt, som redan kommit dem till del; att erfarenheten
visat och visade, huru nödvändigt det vore, att församlingarna
egde denna rätt att sjelfva utse sina prestmän, för att förhållandet
mellan själasörjaren och hans församlingsbor skulle blifva godt och
preglas af det ömsesidiga förtroende, den aktning och kärlek, utan
hvilka intet verkligt och beståndande eller fruktbärande religiöst Barnlif
kunde tänkas; att ett sådant förfaringssätt, enligt hvilket personer,
hvilka mera utmärkt sig i skolans än i kyrkans tjenst, tilldelades göda
pastorat, ofta kanske med förbigående af väl meriterade prestmän, icke
längre syntes kunna godkännas, då det, enligt motionärens åsigt, vore
presterna, som skulle vara till för församlingarna, och icke församlingarna,
som skulle vara till för presterna; samt att någon skälig grund
icke heller borde kunna anföras för det nu rådande förhållandet eller
rättare missförhållandet, att af rikets församlingar blott de till konsistoriella
pastorat hörande skulle anses kompetenta att sjelfva utkora
sina prestmän, medan andra, såsom de regala, hvilka i regeln vore de
större, skulle anses inkompetenta härtill.

KonstitutionsutsTcotleis Utlåtande N:o 3. o

Sedan äldre tider hafva i vårt land församlingarna uti såväl
regala som konsistoriella past orat haft sig''tillerkänd rätten att, om än
i olika grad, öfva inflytande vid tillsättandet af kyrkoherdebefattningar
inom församlingarna, ett förhållande, hvilket är motsatt mot det, som
är rådande i våra grannländer, hvarest församlingarna icke ega rätt
till ett sådant inflytande, utan kyrkans öfverstyrelse är allena rådande
i fråga om alla dylika befattningars tillsättande. Den önskan, som hos
oss någon gång sökt göra sig gällande och som funnit sitt uttryck i
nu förevarande motion, att församlingarnas nuvarande rätt uti omförmälda
hänseende skulle än ytterligare utvidgas, synes utskottet icke
vara berättigad. Utskottet kan nemligen icke finna, att en sådan utvidgning
skulle lända till församlingarnas, kyrkans eller landets verkliga
gagn. Motionären framhåller, att det, enligt hans förmenande, torde
verka till skada för kyrka och stat, att Konungen begagnar sig af den
genom ifrågavarande grundlagsstadgande honom tillförsäkrade rätt att,
såsom motionären uttrycker sig, genom förlänande af presterliga embets-
och. tjenstebefattningar belöna män, som i ena eller andra afseendet
å den andliga odlingens fält, vare sig inom kyrkan eller skolan,
utmärkt sig för nit, redlighet och dugande förmåga. Rigtigheten häraf
torde dock med skäl kunna ifrågasättas redan deraf, att det väl måste
antagas, att personer, som på omförmälda sätt utmärkt sig, skola,
derest de vinna sådan anställning, som nu är i fråga, verka till kyrkans
och derigenom också till statens gagn; och detta antagande torde icke
af erfarenheten kunna jäfvas. Ifrågavarande grundlagsstadgande torde
emellertid icke, såsom motionären synes förmena, hafva tillkommit
endast för att bereda Kongl. Maj:t tillfälle att belöna förtjente män,
utan grunden till detsamma torde väl i främsta rummet hafva varit,
att derigenom skulle förefinnas en garanti för att inom kyrkan
kunde blifva anstälde verkligt dugande personer. En sådan garanti lär
icke kunna finnas, om det är uteslutande öfverlemnadt åt en tillfällig
majoritet att bestämma hvem som skall blifva en församlings lärare.
Motionären synes antaga, att församlingarna alltid använda den rätt de
ega i afseende å kyrkoherdeval på ett gagnande sätt, och att det endast
är intresset för kyrkans och församlingarnas sanna väl, som vid sådana
val plägar vara det styrande motivet. Erfarenheten torde emellertid
hafva gifvit vid handen, att så icke alltid varit fallet, utan att, mången
gång motiv kunnat göra sig gällande, som varit långt ifrån öfverensstämmande
med ett sannt intresse för kyrkans bästa; och då under
sådana förhållanden ingen säkerhet finnes, att församlingarna träffa det
bästa valet, synes det, för betryggande af kyrkans anseende, vara

4 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

lyckligast, att Kongl. Maj:t har den rätt han för närvarande eger att
tillföra kyrkan dugande förmågor.

Såsom skäl för den ifrågasatta grundlagsändringen har vidare
framhållits, att det nu rådande förhållandet alstrade missnöje inom de
regala pastoraten. Utskottet håller dock före, att, om ock i ett eller
annat fall dylikt missnöje skulle hafva yppat sig, en sådan omständighet,
som lika lätt torde kunna inträffa i ett konsistorielt pastorat, då
församlingen sjelf kallat kyrkoherde, dock ingalunda berättigar till ett
borttagande af Kongl. Maj:ts ifrågavarande rätt, hvartill väl i första
hand torde såsom ett nödvändigt vilkor böra förutsättas, att en allmännare
önskan i sadant hänseende gjort sig gällande hos invånarne
i de regala pastoraten, något som emellertid icke torde kunna sägas
hafva varit fallet hittills.

Derest församlingarnas rätt i afseende på presterliga tjensters
tillsättande skulle utvidgas på sätt nu föreslagits, föreställer sig äfven
utskottet, att detta icke sällan skulle komma att medföra, att medlemmar
af presterskapet blefve utsatta för frestelse till lycksökeri och
sträfvande^ efter popularitet; och dessutom skulle kanske ofta orättvisa
kunna blifva begången, i det att äldre förtjente prestmän, som redligen
arbetat i sin församlings tjenst men icke kunna vinna någon
röstpluralitet, skulle kunna blifva tillbakasätta och aldrig komma till
en välförtjent befordran, som nu kan beredas dem genom den rätt,
som är lagd i Kongl. Maj:t,s hand. Denna rätt torde slutligen äfven
vara af icke ringa betydelse såsom en välgörande motvigt mot ett allt
för mycket öfverhandtagande sektväsende inom kyrkan.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att herr Öbergs ifrågavarande motion icke måtte
föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 mars 1896.

På utskottets vägnar:
O. BERGIUS.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

Reservationer

af herrar Ljungman, Boström, Dahn, Gyllensvärd, Vahlin, Nilson, Liljeholm
och Hanson, hvilka anfört:

»Då obestridligt torde vara, att ingen annan grund för pastoratens
indelning i regala och konsistoriella än en rent historisk kan uppvisas,
och att det ingalunda kan anses vare sig nödigt eller nyttigt,
att eu dylik inredning finnes fastslagen i regeringsformen, så att derigenom,
oafsedt den olika rätt, som sålunda förlänats åt de skilda församlingarna,
hinder läggas i vägen för sådan ändring af gällande »lag
angående tillsättning af presterliga tjenster», som förutsätter eller skulle
medföra likställighet församligarna emellan i afseende på samma tjänsters
tillsättande, anse vi, det utskottet, med anledning af motionen,
bort tillstyrka Riksdagen att till hyllande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga följande förslag till ändrad lydelse af 30 § regeringsformen: §

30.

Presterliga embeten och tjenster i församlingarna tillsättas på
sätt i särskild lag derom är stadgadt;)) samt

af herr Olsson, som yttrat:

»I ''Schmalkaldiska Artiklarne’ hafva kyrkans reformatorer, rörande
församlingarnes rätt att kalla prester, uttalat sin på Guds ord grundade
uppfattning på följande sätt: »Hvarest församling är, der har man ock
rätt att predika evangelium; hvarföre det är nödigt att församlingen
behåller sin rätt att kalla, välja och ordinera prester. Och denna rätt är
en skänk, som egentligen är församlingen gifven, hvilken henne icke kan
fråntagas af något menskligt välde; såsom ock Paulus vitnar, sägande:
Han är uppstigen i höjden och häfver gifvit menniskorna gåfvor.»

Som jag anser att den kyrkliga lagstiftningen bör vara i öfverensstämmelse
med kyrkans lära, har jag yrkat bifall till det af herr
Ljungman framstälda förslaget i den afsigt, att genom en förändring
af § 30 i regeringsformen, ett hinder måtte undanrödjas för en lagstiftning
i öfverenstämmelse med kyrkans bekännelse.»

Bih. till Likså. Prof. 1896. 3 Sami. 2 Höft.

6 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

Herrar friherre Akerhielm, Bengtsson, Johnsson och friherre
Barnekow hafva begärt få antecknadt, att de icke deltagit i förevarande
ärendes behandling inom utskottet.

Herr Elowson har anhållit att få här antecknadt, att han ej öfvervarit
ärendets slutliga handläggning i utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1896.