Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3

Utlåtande 1893:Ku3

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

1

N:o 3.

Ank. till Riksd. kansli den 20 febr. 1893, kl. 3 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändring af 37 m. jl. §§ i regeringsformen.

I en från Andra Kammaren till utskottet hänvisad motion, n:o 107,
föreslår herr Joh. Nydahl att Riksdagen måtte för sin del besluta att upphäfva
första stycket af § 37 regeringsformen, börjande med orden: »Konungen
eger att i adligt stånd upphöja» och slutande med orden: »närmast
berättigad är», samt i samband dermed vidtaga de grundlagsändringar, särskilt
hvad § 39 regeringsformen beträffar, hvartill ett sådant beslut kan
föranleda.

Efter det motionären erinrat om ett inom 1812 års konstitutionsutskott
gjordt uttalande, enligt hvilket ändamålen med adelskapsinrättningen icke
kunde vara flera än två: det ena att åt en utmärkt förtjenst lemna en belöning
genom ett anseende i opinionen och det andra att bibehålla ett tillräckligt
antal medlemmar inom det med en konstitutionel röst begåfvade
riksstånd, som bär namn af ridderskap och adel, anför motionären till stöd
för den föreslagna åtgärden hufvudsakligen, att, enär, sedan ridderskapet och
adeln upphört att vara ett riksstånd, det förnämsta skälet för adelskapsinrättningens
upprätthållande bortfallit, och då det nu mera kräfves helt
andra förutsättningar, än erhållandet af adlig värdighet, för att förvärfva
ett anseende i den allmänna meningen, så förefinnes ej anledning att i grundBih.
till Riksd. Prof. 1833. 3 Sami. 2 Häft. (N:is 3—5) J

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

lagen bibehålla ett stadgande, hvarigenom sådan värdighet må kunna meddelas.
De i § 37 regeringsformen jemväl förekommande bestämmelserna
om adelskaps öfvergående från en till annan af adelns medlemmar genom
arf eller annorledes anser motionären icke heller vara af natur att fortfarande
böra bibehållas i rikets grundlag, tv för ridderskapets och adelns medlemmar,
de enda, för hvilka dessa bestämmelser numera hafva någon betydelse,
synes det medföra tillräcklig trygghet, om bestämmelserna upptagas i
riddarhusordningen.

Utskottet finner de af motionären anförda skäl icke vara af beskaffenhet
att böra föranleda till den föreslagna åtgärden. Motionären har icke
ens påstått att ifrågavarande, i § 37 regeringsformen Konungen tillerkända
rätt blifvit af honom utöfvad på ett sätt, som för Riksdagen kan utgöra
giltig anledning att för sin del besluta om rättighetens upphörande; och då
utskottet för öfrigt icke anser den ifrågasatta grundlagsändringen vara högst
nödig eller nyttig, hemställer utskottet,

att herr Nydahls motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 februari 1893.

På utskottets vägnar:

O. Bergius.

Reservationer:

af herrar Ljungman, Bengtsson, Boström, Dahn och Wikstén;

samt af herrar Johnsson, Vahlin, Elowson och Hedin, hvilka yttrat:
»Ett fortgående utjemnande af klasskiljaktigheter och med dem sammanhängande
företrädesrättigheter och härigenom öppnandet för alla medborgare
af lika möjlighet att, utan vare sig hinder eller fördel af börd eller stånd,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

3

kunna göra sina personliga egenskaper gällande, är en rättsuppgift, som, företrädesvis
genom senare tids reformarbete, så inom vårt som andra länder allt
mer förverkligats, och hvars stora betydelse för menskligt framåtskridande
icke torde af någon underkännas. Men äfven om denna personliga likställighet
är hos oss både garanterad i lag och eger fullt stöd i den allmänna
meningen, torde dock kunna påvisas, att adlig börd, för egare deraf, ännu
understundom förmedlat en framgång, som endast kunnat vinnas genom underkännande
af andras bättre rätt.

För bibehållande af en utmärkelse af dylik art som adelskap kan icke
heller, som äfven af motionären uppvisats, numera hos oss anföras några giltiga
skäl. För verklig framstående förtjenst kan en blott tom titel icke medföra
ökadt anseende eller vara någon eftersträfvansvärd belöning, men deremot
kan dess egande för mången medföra en falsk uppskattning af så egen
som andras personlighet och derigenom förmedla eu äfven vid bedömande
af vigtiga samhällsfrågor felaktig uppfattning af allmänna rättsgrundsatser.

Det har af dessa skäl synts reservanterna att i svensk grundlag åtminstone
icke längre borde lemnas något medgifvande till eu fortgående utveckling af
adelsinstitutionen, så mycket mindre som denna institution, i följd af senare
ändringar i vårt statsskick, hvarigenom just de förutsättningar, på hvilka
den grundats, underkänts, numera helt och hållet förlorat konstitutionel betydelse.

För att äfven vid behandling af denna fråga fullgöra den konstitutionsutskottet
ålagda ansvarsfulla pligt att vaka öfver, att icke grundlagsbestämmelser,
afpassade för en tids uppfattningar och förhållanden, lemnas att qvarstå
i bestämd strid med en annan tids helt och hållet ändrade, anse vi, att
utskottet bort, med bifall till motionärens förslag, hemställa,

att följande förslag till ändrad lydelse af §§ 37 och
39 regeringsformen måtte af Riksdagen antagas att hvila
till vidare grundlagsenlig behandling:

§ 37.

Riddarhusordningen, som fastställes af Konungen samt
ridderskapet och adeln gemensamt, bestämmer huru ridderskapet
och adeln må sammanträda, för att om sina
gemensamma angelägenheter besluta.

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

§ 39.

Vill Konungen utom Sverige och Norge resa, meddele
Han Statsrådet in pleno denna Sin föresats och inhemte
dess tankar deröfver, på sätt 9 § omtalar. Besluter
Konungen derefter sådan resa och den verkställer,
befatte Sig ej med rikets styrelse eller utöfve den Konungsliga
magten, så länge Han utom Sina riken vistas, utan
föres riksstyrelsen under Konungens frånvaro, i Hans
namn, af den till tronföljden närmast berättigade Prins,
om Han uppnått den ålder, som i 41 § sägs. Han styre
såsom Regent med all Konungslig magt och myndighet,
enligt denna regeringsform; dock må Han ej riddarvärdighet
utdela; äfvensom alla lediga förtroendesysslor endast
tillsvidare kunna förvaltas af dem, som Regenten
dertill förordnar.

Finnes ej till tronföljden berättigad Prins, eller har
den dertill närmast berättigade ej uppnått den i 41 §
för myndighet stadgade ålder, eller är Han af sjukdom
eller af vistande utom Sverige och Norge hindrad att
riksstyrelsen öfvertaga, före Statsrådet styrelsen med
samma magt som Regent.

Huru förhållas skall, derest Konungen längre tid än
tolf månader ur riket blifver, derom varder i 91 §
stadgadt.»