Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3 (Utlåtande 1891:Ku3 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

N:o 3.

Ank, till Riksd. kansli den 13 mars 1891, kl. 12 midd.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om
ändring af § 52 regeringsformen och §§ 33 och 51
riksdagsordningen.

Uti en inom Första Kammaren väckt och till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, n:o 46, har herr Hallenborg erinrat, att det ej finnes
någon föreskrift om, hvilken det tillkommer att utöfva talmansbefattningen,
derest så väl talmannen som vice talmannen uti någon af Riksdagens
kamrar samtidigt vore förhindrad att tjenstgöra, samt under
framhållande af den stora olägenhet, som saknaden af dylikt stadgande
skulle kunna förorsaka, föreslagit följande förändrade bestämmelser i
nedanstående paragrafer i riksdagsordningen:

§ 33.

Så snart fullmagterna — — — — begäre hvardera kammaren
ofördröjligen hos Konungen medelst deputation talman och vice talmän.
Konungen utnämner då för hvardera kammaren bland dess ledamöter talman
och två vice talmän.

Då i något af de fall — —--eger hvardera kammaren att

inom sig välja talman och vice talmän. Innan — — — — som är
till lefnadsåren äldst.

Bill. till Biksd. Prof. 1891. 3 Sami. 3 Höft.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

§ 51.

Talmännen åligger — —--något dess sammanträde afsluta.

I händelse af förfall för talman träder en af kammarens vice talmän i
hans ställe, efter den ordning, hvari de hlifvit utnämnde.

Herr A. B. Olsson har likaledes i en inom Andra Kammaren väckt,
till konstitutionsutskottet hänvisad motion, n:o 171, framhållit nödvändigheten
af att afhjelpa berörda olägenhet, och då motionären på denna
. grund ansett sig höra föreslå en förändring i grundlagens bestämmelser
i detta afseende, har han i sammanhang dermed åter upptagit frågan
om kamrarnes rätt att sjelfva utse sina talmän samt anhållit, att Riksdagen
för sin del täcktes besluta,

att § 52 regeringsformen samt 33 § riksdagsordningen må erhålla
den förändrade lydelse, att Riksdagens båda kamrar må hvar för sig
välja en talman samt två vice talmän.

Då enligt nu gällande bestämmelser jemte talmannen blott en
vice talman utses för hvardera kammaren, kan otvifvelaktigt, i händelse
af samtidigt inträffande förfall för så väl talmannen som vice talmannen
i eu af Riksdagens kamrar, saknaden af föreskrift om, hvem det åligger
att under sådana förhållanden derstädes leda förhandlingarna, lätt förorsaka
betänkliga rubbningar i Riksdagens verksamhet. Den utväg,
motionärerna anvisat, till förebyggande af denna svårighet, torde vara
väl egnad att på ett enkelt sätt förekomma densamma, ty blefve, såsom
motionärerna föreslagit, antalet vice talmän bestämdt till två för hvardera
kammaren, synes den framstälda olägenheten ej vidare vara att
befara, och utskottet anser för den skidl en förändring i grundlagen i
detta syfte böra vidtagas.

Det af herr Olsson i ofvanberörda motion framstälda förslag om
kamrarnes rätt att sjelfva utse sina talmän har redan vid tre riksdagar
varit föremål för kamrarnes pröfning. Motioner i enahanda syfte hafva
nemligen framstälts vid riksdagarne 1872 (motion i Andra Kammaren,
n:o 209, af herr Törnfelt), 1873 (motion iFörsta Kammaren, n:o 44, af herr
A. O. Wallenberg) och 1884 (motion i Andra Kammaren, n:o 48, af herr
Borg). Samtliga dessa motioner hafva emellertid afstyrkts af konstitutionsutskottet
och af Riksdagen förkastats. Inom Andra Kammaren visade

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

sig likväl vid 1872 års riksdag ej ringa sympatier för förslaget, ehuru
kammaren med ogillande af utskottets motivering lät vid utskottets
hemställan bero. Vid 1873 års riksdag återremitterades ärendet af
samma kammare till utskottet, utan att dock återremissen kunde föranleda
någon åtgärd, då utskottets hemställan af Första Kammaren
bifölls.

Utskottet anser det uppenbart, att under ett utbildadt konstitutionelt
statsskick representationen bör ega att sjelf utse sin ordförande;
och ser man på förhållandena inom andra konstitutionella länder, synes
denna grundsats hafva vunnit allmän tillämpning. I Norge, Danmark,
Belgien, Tyskland, Frankrike och Schweiz eger representationen att
fullt sjelfständigt utöfva denna rätt, Uti Italien, Österrike, Ungern och
Spanien välja deputerade kamrarne sjelfva sina presidenter. Regeringen
utser deremot president för den del af representationen, som motsvarar
svenska Riksdagens Första Kammare. Härvid är dock att märka, att
denna afdelning af ifrågavarande länders representation helt och hållet
eller till hufvudsaklig del består af personer, som der taga plats
antingen på grund af utnämning af konungen eller på grund af
börd eller embetsmannaställning. I Nederländerna utser konungen
presidenter för generalstaternas båda afdelningar. Vid nämnandet af
president för andra kammaren är han dock bunden vid ett af kammaren
uppgjordt förslag på tre personer, af hvilka de två, som ej vid tillfället
nämnts af konungen, sedermera tjenstgöra såsom vice presidenter.
I England väljer underhuset sjelf talman. Valet skall visserligen bekräftas
af regeringen, men denna bekräftelse är en ren formsak. I
öfverhuset är en af ministrarne, d. v. s. en af den parlamentariska
majoritetens förtroendemän, sjelfskrifven talman. — I Sverige åter har
berörda grundsats alls icke vunnit någon tillämpning. Den svenska
Riksdagen är utesluten från hvarje inflytande på bestämmandet af hvem
det må tillkomma att leda förhandlingarna inom Riksdagens kamrar.

Till förmån för de nu gällande bestämmelserna uti ifrågavarande
afseende har såsom en omständighet af väsentlig betydelse blifvit framhållet,
att Konungens rätt att utse talmän skulle ega ett stöd i den för
vår grundlag egendomliga myndighet, som blifvit talmannen förlänad,
att, när han finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse, vägra
proposition. Det saknar icke sin vigt, har man sagt, att den, åt hvilken
tolkningen af rikets grundlagar i ty fall anförtros, erhållit sitt uppdrag
af Konungen och derigenom kan förutsättas innehafva en i förhållande
till de åsigter, hvilka inom kammaren från motsatta håll möjligen
söka göra sig gällande, oberoende ställning.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

Den . anförda omständigheten talar emellertid, enligt utskottets
åsigt, ej i någon mån för bibehållande af nuvarande stadgande. Man
torde nemligen ej med. skäl böra förutsätta, att kamrarne skulle till
ledare af sina förhandlingar utse personer, som i en sådan ställning
icke skulle göra till sin högsta .uppgift att städse iakttaga grundlagens
föreskrifter. Skulle åter en dylik fara få anses möjlig, så synes denna
i alla händelser icke större än den, som under motsvarande förhållanden
kan hota från den af Konungen utsedde talmannen. Utskottet vill ock
erinra . derom, att. talmännens rätt att vägra proposition var stadgad
redan i 1723 års riksdagsordning, samt att enligt samma riksdagsordning
talmännen skulle utses ej af Konungen, utan af de särskilda stånden.
Dessa bestämmelser gälde sedan ända till år 1772, d. v. s. under hela
den s.^ k. frihetstiden, utan att man från denna tid torde kunna framvisa
några svårare olägenheter, som förorsakats af talmans rätt att
vägra proposition, om än inom de särskilda stånden tvister ej sällan
på grund deraf uppstodo. Efter Gustaf Hirs statshvälfning'' blefvo
samtliga talmännen, utom erkebiskopen, som var sjelfskrifven talman
i prestestandet, utnämnda af Konungen, och deras rätt att vägra proposition
framträder nu såsom ett vigtigt medel för Konungen att inverka
på ständernas beslut. Upprepade exempel finnas derpå, att talmännen
vägrat proposition på befallning af Konungen eller i enlighet
med hans antydda vilja.

I 1809 års regeringsform bibehölls visserligen Konungens rätt
att utnämna talman, men enligt 1810 års riksdagsordning tillädes konstitutionsutskottet
den utskottet ännu tillkommande vigtiga befogenheten
att skilja emellan kammare och dess talman, då den senare vägrar proposition,
en bestämmelse, hvartill den hufvudsakliga grunden säkerligen
är att söka i de missförhållanden, som framträdde under den närmast
föregående perioden.

Då numera på grund af denna bestämmelse en talmans propositionsvägran
kan underställas konstitutionsutskottets pröfning och afgörande,
torde å ena sidan Konungens rätt att nämna kamrarnes talmän
ej vidare kunna anses ega någon betydelse för Konungens och
Riksdagens inbördes magtställning. Å andra sidan finnas såväl i nyss
berörda stadgande som i de båda kamrarnes inbördes förhållande till
hvarandra och i den grundlagsstadgade rätten för hvarje riksdagsman
att till protokollet fritt tala och utlåta sig fullt betryggande garantier
för att ej någon olägenhet skulle följa, om kamrarne berättigades att
sjelfva välja sina talmän.

Under sådana förhållanden kan stadgandet om, hvem det må till -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

komma att utse kamrarnes talmän, enligt utskottets åsigt, ej betraktas
annorlunda än som en blott formbestämmelse, men då finnes ej heller
något skäl, hvarför den svenska Riksdagen ej borde få utöfva ifrågavarande,
för hvarje representation i ett konstitutionelt samhälle naturliga
rätt. Om än förändringen endast rörer en form, är denna dock af så
stor vigt för Riksdagens värdighet, att utskottet ej tvekar att tillstyrka
det af motionären framstälda förslag,

De förändringar, som, i enlighet med hvad utskottet sålunda anfört,
böra vidtagas i grundlagar^, inskränka sig till § 52 regeringsformen och
§ 33 riksdagsordningen. I § 52 regeringsformen, som nu bestämmer, att
kamrarnes talmän och vice talmän skola utnämnas af Konungen, skulle
i stället stadgas, att Riksdagens kamrar hvar för sig bland sina ledamöter
egde utse talman och två vice talmän, och motsvarande stadgande
skulle ock upptagas i § 33 mom. 1 riksdagsordningen i stället för der
nu intagna bestämmelse om sättet för tillsättande af talmän. Då vidare,
enligt förevarande förslag, talmännen hädanefter alltid skola väljas af
kamrarne, bör § 33 mom. 2 riksdagsordningen helt och hållet utgå, och
samma paragrafs 3:dje mom. undergå en mindre redaktionsförändring.

Något stadgande till bestämmande af ordningen mellan vice talmännen
har utskottet ej ansett nödigt eller lämpligt, då vice talmännen
till arten af sitt uppdrag äro att likställa med suppleanter, samt gällande
grundlag för suppleanter ej meddelar dylika bestämmelser.

_ I öfrigt har utskottet endast att anmärka, att det ej funnit skäl
att vidtaga någon förändring af § 80 mom. 2 riksdagsordningen, ehuru,
om den nuvarande lydelsen bibehålies oförändrad, den af utskottet
föreslagna ökningen af vice talmännens antal i viss mån kommer att
inverka på sättet för tillsättandet af tjenstemän i Riksdagens kansli.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med afslag å herr Hallenborgs
motion, ville, med bifall till herr Olssons motion, antaga
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling
följande förändrade lydelse af nedannämnda grundlagsstadganden: -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

Regeringsformen.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

§ 52.

Kamrarnes talmän och vice talmän Riksdagens kamrar utse hvar för
utnämne Konungen. sig bland sine ledamöter talman och

två vice talmän.

Riksdagsordningen.

§ 33.

Så snart fullmagterna undergått
den i mom. 1 af nästföregående
paragraf föreskrifna granskning
samt berättelse om förloppet dervid
blifvit af chefen för justiedepartementet,
eller den i hans
ställe förordnad är, meddelad kamrarna,
hvar i hvad dess ledamöter
angår, begäre hvardera kammaren ofördröjligen
hos Konungen, medelst deputation,
talman och vice talman, dem
Konungen då för hvardera kammaren,
bland dess ledamöter, utnämner.

Då i något af de fall, som i 91,
93 och 94 §§ regeringsformen omförmälas,
Riksdagen på de i samma grundlags
95 § nämnde vederbörandes kallelse
sammanträder, eger hvardera kammaren
att, inom sig, välja talman och
vice talman.

Innan talmän är o förordnade eller
valde, efter ilig ofvan sägs, föres i

Så snart fullmagterna undergått
den i mom. 1 af nästföregående
paragraf föreskrifna granskning
samt berättelse om förloppet dervid
blifvit af chefen för justitiedepartementet,
eller den i hans
ställe förordnad är, meddelad kamrarna,
hvar i hvad dess ledamöter
angår, välje hvardera kammaren bland
sine ledamöter talman och två vice talmän.

Innan talmän blifvit valde, föres
i hvardera kammaren ordet af den

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

hvardera kammaren ordet af den derstädes närvarande ledamot, som
derstädes närvarande ledamot, som de flesta riksdagar bevistat, och,
de flesta riksdagar bevistat, och, der två eller flere ledamöter i lika
der två eller flere ledamöter i lika många riksdagar deltagit, den af
många riksdagar deltagit, den af dem, som är till lefnadsåren äldst,
dem, som är till lefnadsåren äldst.

Stockholm den 13 mars 1891.

På utskottets vägnar:

O. Bergris.

Reservation

af herrar Bergius, Alin, Behm, Gilljam, Lindahl, Carlborg, von Strokirch,
von Post, Gustaf Berg och Kajerdt, hvilka förenat sig om följande yttrande:

»Den rätt, som enligt våra grundlagar tillkommer Konungen, att
utse Riksdagens talmän och vice talmän, har under vårt nuvarande
statsskick, och i synnerhet under de sista femtio åren af dess tillvaro,
blifvit så utöfvad, att, långt ifrån att något behof af dess borttagande
framträdt, ej ens någon olägenhet af dess tillvaro har försports. Att
trots detta förhållande förslag väckes om den ifrågavarande rättens
borttagande, synes endast kunna förklaras af den stundom framträdande
benägenheten att bringa våra grundlagars stadganden i öfverensstämmelse
med vissa inom den allmänna statsrätten uppstälda och mer eller
mindre allmänt tillämpade grundsatser, hvilka, betraktade i och för sig
och oberoende af de förhållanden, under hvilka deras genomförande
yrkas, kunna ega en viss giltighet. Men mot dylika grundlagsändringar,
hvilka endast afse tillämpning af statsrättsliga teorier, utan att
betingas af praktiska behof, uttalar sig riksdagsordningen, såsom
konstitutionsutskottet vid föregående tillfällen framhållit, då den i sin
38 § ålägger konstitutionsutskottet att hos Riksdagen föreslå endast
sådana ändringar i rikets grundlagar, hvilka utskottet anser »högst
nödiga eller nyttiga». Denna grund torde ock vara den enda, efter
hvilken utskottet har att bedöma sådana förslag, som blifvit till dess

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

ompröfning från kamrarne hänskjutna. Bedömdt efter denna grund är
förslaget, att rätten att utse kamrarnes talmän och vice talmän skall
öfverflyttas från Konungen till kamrarne sjelfva, enligt vår åsigt, sådant,
att det bort af utskottet afstyrkas. Deremot synas oss de skäl, som
anförts för en sådan ändring i riksdagsordningens bestämmelse, att
tvenne vice talmän skola utses, ega full giltighet, och få vi derför
hemställa, att Riksdagen, med afslag å herr Ola Bosson Olssons motion,
må, i öfverensstämmelse med herr Hattenborgs motion, såsom hvilande
för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till ändrad
lydelse af §§ 33 och 51 riksdagsordningen:

§ 33.

Så snart fullmagterna —---begäre hvardera kammaren

ofördröjligen hos Konungen medelst deputation talman och vice talmän.
Konungen utnämner då för hvardera kammaren, bland dess ledamöter, talman
och två vice talmän.

Då i något af de fall — — — — eger hvardera kammaren att
inom sig välja talman och vice talmän.

Innan — — — — som är till lefnadsåren äldst.

§ 51.

Talmännen — — — — något dess sammanträde afsluta.

I händelse af förfall för talman träder en af kammarens vice talmän i
hans ställe, efter den ordning, hvari de blifvit utnämnde».

Herrar friherre von Essen och Enger hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.