Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2 (Utlåtande 1897:Ku2 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1897, kl. 8 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af § 30 regeringsformen.

Uti en till konstitutionsutskottet från Andra Kammaren hänvisad motion,
n:o 144, har herr C. J. Öberg föreslagit, att Riksdagen måtte till hyllande
för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till ändrad
lydelse af § 30 regeringsformen:

§ 30.

Presterliga embeten och tjenster i församlingarne tillsättas på sätt i
särskild lag derom är stadgadt.

Beträffande motiveringen inskränker sig motionären att hänvisa till
sin under förra årets riksdag i Andra Kammaren väckta motion, n:o 119,
angående ändring af ifrågavarande grundlagsparagraf, hvarjemte han åberopar
en af herr A. Y. Ljungman m. fl. vid utskottets deröfver afgifna utlåtande,
n:o 3, fogad reservation. Med anledning häraf går utskottet att lemna en
redogörelse öfver frågans behandling vid 1896 års riksdag.

Bih. till Riksd. Prof. 1897. 3 Sami. 2 Häft. (N:o 2).

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

Det af motionären då framlagda förslaget till ändring af § 30 regeringsformen
utvisar, att motionärens syfte — såsom lian ock då uttryckligen
tillkännagaf — är, att de regala pastoraten skola göras likstälda med de
konsistoriel]a i afseende på rätten att utse kyrkoherdar. Förslaget var af
följande lydelse:

§ 30.

Presterliga embeten och tjenster i församlingarna tillsättas genom val
af församlingarnas i kommunalt hänseende röstberättigade medlemmar på
det sätt och med de inskränkningar i församlingarnes rätt, som angifves
uti särskild lag, hvilken af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftas.

Till stöd för detta förslag anförde motionären hufvudsakligen, att det
torde vara på tiden att afskaffa det nuvarande stadgandet i § 30 regeringsformen,
enligt hvilket Kong]. Maj:t egde att i de regala pastoraten, utan
afseende å församlingarnes uttalade önskan, utnämna kyrkoherdar, enär
berörda stadgande, i stället för att, såsom ursprungligen åsyftats, vara till
gagn för kyrka och stat, numera snarare verkade raka motsatsen; att bland
vår tids likställighetskraf i mångt och mycket frågan om de olika församlingarnas
likställighet torde vara en af dem, som särskildt förtjenade att
beaktas, och detta såväl för att betrygga kyrkans anseende och befästa
bandet, hvilket sammanhölie vår kyrkliga ordning, som för afvärjande af
missnöje; att den skada, som statskyrkan tillskyndades genom ett af
olämpliga kyrkliga valförhållanden framkalladt missnöje, vore af mer ingripande
betydelse, än mången torde föreställa sig; att, då Kongl. Maj:t
till kyrkoherdar i regala pastorat kunde utnämna hvilken kompetent person,
han dertill funne för godt, och detta äfven om församlingarne med den
dem medgifna rätt enhälligt kallat en annan, det syntes motionären, som
om detta regeringsformens stadgande innebure en orättvisa, hvilken det vore
alla skäl att ju förr dess hellre undanrödja, ty rättvisa och billighet syntes
fordra, att, då presterliga beställningar i regala pastorat skulle tillsättas,
äfven dessas församlingsbor, som sjelfva ju aflönade dessa sina tjenare,
borde ega bestämmande rätten i en för dem så vigtig angelägenhet som den
om val af själasörjare, af hvilka vals lyckliga utfall gifvetvis församlingsboma
hade största intresset; att föredömena från både de konsistoriel^
pastoraten och folkskoleväsendet ådagalade, att församlingarne icke missbrukat
den valrätt, som redan kommit dem till del; att erfarenheten visat

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

och visade, huru nödvändigt det vore, att församlingarne egde denna rätt
att sjelfva utse sina prestman, för att förhållandet mellan själasörjaren och
hans församlingsbor skulle blifva godt och preglas af det ömsesidiga förtroende,
den aktning och kärlek, utan hvilka intet verkligt och beståndande
eller fruktbärande religiöst samlif kunde tänkas; att ett sådant förfaringssätt,
enligt hvilket personel’,* hvilka mera utmärkt sig i skolans än i kyrkans
tjenst, tilldelades goda pastorat, ofta kanske med förbigående af väl meriterade
prestman, icke längre syntes kunna godkännas, då det, enligt motionärens
åsigt, vore presterna, som skulle vara till för församlingarne, och icke församlingarne,
som skulle vara till för presterna; samt att någon skälig
grund icke heller borde kunna anföras för det nu rådande förhållandet eller
rättare missförhållandet, att af rikets församlingar blott de till konsistoriel!a
pastorat hörande skulle anses kompetenta att sjelfva utkora sina prestman,
medan andra, såsom de regala, hvilka i regeln vore de större, skulle anses
inkompetenta härtill.

Utskottet yttrade i sitt öfver motionen afgifna utlåtande:

»Sedan äldre tider hafva i vårt land församlingarne uti såväl regala
som konsistoriella pastorat haft sig tillerkänd rätten att, om än i olika grad,
öfva inflytande vid tillsättandet af kyrkoherdebefattningar inom församlingarne,
ett förhållande, hvilket är motsatt mot det, som är rådande i våra grannländer,
hvarest församlingarne icke ega rätt till ett sådant inflytande,
utan kyrkans öfverstyrelse är allena rådande i fråga om alla dylika befattningars
tillsättande. Den önskan, som hos oss någon gång sökt göra
sig gällande och som funnit sitt uttryck i nu förevarande motion, att församlingarnes
nuvarande rätt uti omförmälda hänseende skulle än ytterligare
utvidgas, synes utskottet icke vara berättigad. Utskottet kan nemligen
icke finna, att en sådan utvidgning skulle lända till församlingarnes,
kyrkans eller landets verkliga gagn. Motionären framhåller, att det, enligt
hans förmenande, torde verka till skada för kyrka och stat, att Konungen
begagnar sig af den genom ifrågavarande grundlagsstadgande honom
tillförsäkrade rätt att, såsom motionären uttrycker sig, genom förlänande
af presterliga embets- och tjenstebefattningar belöna män, som i ena
eller andra afseende! å den andliga odlingens fält, vare sig inom kyrkan
eller skolan, utmärkt sig för nit, redlighet och dugande förmåga. Rigtigheten
häraf torde dock med skäl kunna ifrågasättas redan deraf, att det
väl måste antagas, att personer, som på omförmälda sätt utmärkt sig, skola,
derest de vinna sådan anställning, som nu är i fråga, verka till kyrkans

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

och derigenom också till statens gagn; och detta antagande torde icke af
erfarenheten kunna jäfvas. Ifrågavarande grundlagsstadgande torde emellertid
icke, såsom motionären synes förmena, hafva tillkommit endast för att
bereda Kongl. Maj:t tillfälle att belöna förtjente män, utan grunden till
detsamma torde väl i främsta rummet hafva varit, att derigenom skulle
förefinnas en garanti för att inom kyrkan kuncfö blifva anstälde verkligt
dugande personer. En sådan garanti lär icke kunna finnas, om det är
uteslutande öfverlemnadt åt en tillfällig majoritet att bestämma hvem som
skall blifva en församlings lärare. Motionären synes antaga, att församlingarne
alltid använda den rätt de ega i afseende å kyrkoherdeval på ett
gagnande sätt, och att det endast är intresset för kyrkans och församlingar!]es
sanna val, som vid sådana val plägar vara det styrande motivet. Erfarenheten
torde emellertid hafva gifvit vid handen, att så icke alltid varit fallet,
utan att mången gång motiv kunnat göra sig gällande, som varit långt
ifrån öfverensstämmande med ett sant intresse för kyrkans bästa; och då
under sådana förhållanden ingen säkerhet finnes, att församlingarne träffa
det bästa valet, synes det, för betryggande af kyrkans anseende, vara lyckligast,
att Kongl. Maj:t har den rätt han för närvarande eger att tillföra
kyrkan dugande förmågor.

Såsom skäl för den ifrågasatta grundlagsändringen har vidare framhållits,
att det nu rådande förhållandet alstrade missnöje inom de regala
pastoraten. Utskottet håller dock före, att, om ock i ett eller annat fall
dylikt missnöje skulle hafva yppat sig, en sådan omständighet, som lika
lätt torde kunna inträffa i ett konsistorielt pastorat, då församlingen sjelf
kallat kyrkoherde, dock ingalunda berättigar till ett borttagande af Kong].
Maj:ts ifrågavarande rätt, hvartill väl i första hand torde såsom ett nödvändigt
vilkor böra förutsättas, att en allmännare önskan i sådant hänseende
gjort sig gällande hos invånarne i de regala pastoraten, något som emellertid
icke torde kunna sägas hafva varit fallet hittills.

Derest församlingarnas rätt i afseende på presterliga tjensters tillsättande
skulle utvidgas på sätt nu föreslagits, föreställer sig äfven utskottet, att
detta icke sällan skulle komma att medföra, att medlemmar af presterskapet
blefve utsatta för frestelse till lycksökeri och sträfvanden efter popularitet;
och dessutom skulle kanske ofta orättvisa kunna blifva begången, i det att
äldre förtjente prestman, som redligen arbetat i sin församlings tjenst men
icke kunna vinna någon röstpluralitet, skulle kunna blifva tillbakasätta och
aldrig komma till en välförtjent befordran, som nu kan beredas dem genom
den rätt, som är lagd i Kongl. Maj:ts hand. Denna rätt torde slutligen

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

äfven vara af icke ringa betydelse såsom en välgörande motvigt mot ett
allt för mycket öfverhandtagande sektväsende inom kyrkan.»

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemstälde utskottet, att
motionen icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Vid ärendets behandling i kamrame förföll frågan, enär Första Kammaren
biföll utskottets hemställan, men Andra Kammaren, med afslag derå, biföll
eu af herr A. Y. Ljungman och sju andra ledamöter af Andra Kammaren
inom utskottet afgifven reservation, deruti de ansett, att utskottet bort med
anledning af motionen tillstyrka Riksdagen att till hvilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga det förslag till ändrad lydelse af § BO regeringsformen,
hvilket herr Öberg uti nu ifrågavarande motion oförändradt upptagit.

Såsom skäl för sitt förslag hade reservanterna anfört, att det torde
vara obestridligt, att ingen annan grund för pastoratens indelning i regala
och konsistoriella än en rent historisk kunde uppvisas, och att det ingalunda
kunde anses vare sig nödigt eller nyttigt, att en dylik indelning
funnes fastslagen i regeringsformen, så att derigenom, oafsedt den olika
rätt, som sålunda förlänats åt de skilda församlingarna, hinder lades i vägen
för sådan ändring af gällande »lag angående tillsättning åt presterliga
tjenster», som förutsatte eller skulle medföra likställighet församlingarne
emellan i afseende på samma tjensters tillsättande.

Då, såsom förut blifvit nämndt, syftet med ifrågavarande motion är
att göra de regala pastoraten likstälda med de konsistoriella i afseende på
rätten att utse kyrkoherdar, samt utskottet i denna fråga fortfarande hyser
samma åsigter, som utskottet uttalat i sitt här ofvan omförmälda, vid nästlidet
års riksdag afgifna utlåtande, n:o 3, får utskottet, under åberopande
af de i nämnda utlåtande anförda skäl, hemställa,

att herr Öbergs förevarande motion icke måtte
föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 mars 1897.

På utskottets vägnar:

O. BERGRIS.

Bih. till Rilcsd. Frat. 1827. 3 Sami. 2 Raft.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

Reservationer:

af herr Ljungman; samt

af herrar friherre Barnekow, Boström, Byllensvärd, Johnsson, Sjöberg och
J. Andersson i Öhrstorp, hvilka anfört:

»Då vi, i likhet med motionären, finna det önskvärdt och för församlingslifvet
nyttigare, om Kongl. Maj:t ej egde rätt att, såsom nu är förhållandet
i vissa fall, utan afseende å församlingens uttalade önskan, tillsätta kyrkoherdar,
hvilka till och med kunna vara för samtliga församlingsmedlemmar
alldeles okända, och då vi dessutom, frånsedt denna vår uppfattning, finna
det lämpligare att bestämmelser, huru det skall tillgå vid tillsättande af
presterliga embeten, finnas återgifna i en särskild lag, än att desamma
skola vara i regeringsformen upptagna, så anse vi, det utskottet, i öfverensstämmelse
med motionen, bort tillstyrka Riksdagen att, till hyllande för
vidare grundlagsenlig behandling, antaga följande förslag till ändrad lydelse
af BO § regeringsformen:

Presterliga embeten och fenster i församlingarne
tillsättas på sätt i särskild lag derom är stadgadt.»

Herrar friherre Åkerhielm och C. A. Andersson från Malmö hafva begärt
få här antecknadt, att de ej öfvervarit ärendets slutliga behandling
inom utskottet.

STOCKHOLM, YICTOR PETTERSONS BOKTR., 1897.