Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2 (Utlåtande 1896:Ku2 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1896, kl. 1 e. m.

Konstitionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående införande af proportionell
valsätt vid val inom Riksdagens kamrar.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till utskottets behandling
hänvisad motion, n:o 113, har herr 8. T. Palme föreslagit, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Majrt behagade
låta utreda frågan om det proportionella valsättets användande vid val
inom Riksdagens kamrar samt inkomma till Riksdagen med af utredningen
föranledt förslag i ämnet.

Till stöd för denna framställning har af motionären hufvudsakligen
anförts:

Ju mera det politiska lifvet utvecklades, desto mera slöte sig
partierna tillsammans inbördes, desto skarpare stälde de sig emot hvarandra,
desto större blefve den bitterhet, hvarmed de politiska meningsolikheterna
bröte sig mot hvarandra. En lefvande fosterlandskärlek,
som kring stora, fullt uppenbara fosterländska mål enade de mest skilda
intressen, kunde naturligtvis härför råda bot. Men i hvardagslifvets
strider, der det ofta vore förenadt med någon osäkerhet att bedöma
hvad i hvarje särskildt fall vore bäst, der många olika meningar ville
göra sig gällande, och der partiernas motsatser framstode i bjert belysning,
der vore rättvisa och fördragsamhet gent emot olika tänkande
för visso af nöden. Under denna förutsättning mildrades mycken bit Bik

till Rilcsd. Prof. 1896. 3 Sami. 1 Höft. 2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

terhet, och meningsutbyten och förhandlingar befriades från en skärpa,
som ofta stälde sig hindrande i vägen för ernåendet af tillfredsställande
resultat. Äfven om emellertid känslan för rättvisa och fördragsamhet
nått en än så hög utveckling, så kunde man naturligtvis icke begära,
att eu afgjord majoritet skulle rörande en viss, bestämd fråga votera
mot sina egna åsigter och med sina motståndare. Billigt och rättvist
vore deremot, att majoriteten gåfve äfven sina motståndare tillfälle
att deltaga i frågornas beredning samt dervid, och då öfverläggning
sedermera egde rum, uppmärksamt lyssnade äfven till sina motståndares
skäl. Majoriteterna inom den svenska Riksdagen hade under förgångna
tider ofta visat prof på så väl rättvisa som tolerans emot olika tänkande.
Och man kunde till och med framvisa tillfällen, då majoriteterna
exempelvis i utskott insatt äfven ganska utpreglade motståndare. Ingenting
hindrade emellertid en majoritet att vid ett visst tillfälle åsidosätta
en eljest såsom princip erkänd rättvisa gent emot motståndare
och att uteslutande taga hänsyn till sina egna önskningar och sympatier.
Detta kunde framför allt antagas inträffa i politiskt upprörda tider,
från hvilka håll majoriteten än vore hemtad. I hvarje fall vore det
också någonting helt annat för ett minoritetsparti att af majoritetens
gunst och nåd få sig tilldelad en eller annan .utskottsplats, hvilken vid
ett annat tillfälle utan vidare kunde borttagas, än att hafva det säkra
och lugna medvetandet, att det vore lagen, hvilken såsom en allom
bjudande pligt sjelf häfdade rättvisans och billighetens höga grundsats
och sjelf bestämde öfver minoriteternas o tvifvel äktiga moraliska rätt
att få sina åsigter tillbörligen representerade. Detta borde lämpligast
ske vid valtillfällen. För att en representation, af hvad slag som helst,
skulle vara ett fullständigt uttryck för de väljande, erfordrades egentligen,
att samtliga väljare vore medlemmar af representationen. Som
detta af naturliga och praktiska skäl i de flesta fall icke vore möjligt,
så gälde det i hvarje fall att tillse, att de olika strömningar och de
skilda önskningar, som bland väljarne förefunnes, blefve i möjligast
vidsträckta mån företrädda bland representanterna. Ju mindre dessas
antal vore i förhållande till väljarne, desto talrikare måste väljarne
gruppera sig kring ett visst önskemål för att få detta representeradt.
Och å andra sidan, om ett i förhållande till antalet af dem, som skulle
väljas, tillräckligt antal väljare förenade sig om en fordran att få ett
visst önskemål representeradt, så syntes det endast vara i öfverensstämmelse
med rättvisans och billighetens fordringar att så skedde.
Om en valkorporation, exempelvis en af Riksdagens kamrar, bestode
af två ungefär jemnstarka partier, borde de rättvisligen hvardera få

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

tillsätta halfva antalet af dem, som skulle väljas. Att detta vore öfverensstämmande
med rättvisa och billighet, vore sjelfklart, likasom det
ock vore sjelfklart, att, i fall Andra Kammaren vore delad i två partier
på resp. liö och 113 medlemmar, det senare partiets medlemmar djupt
skulle känna orättvisan af nu gällande bestämmelser, om det två röster
starkare partiet hänsynslöst besatte alla utskottsplatser ur sina egna
led. I fall det ena partiet vore dubbelt så stort som det andra, så
borde det förra rättvisligen få bestämma öfver 2/a af platserna, medan
hälften deraf, eller endast Va, påräknades för det andra partiet. På
samma sätt kunde antalet af de platser, som hvarje enskildt parti rättvisligen
borde kunna påräkna, i hvarje fall lätt bestämmas, i fall man
kände förhållandet mellan de olika partiernas medlemsantal. Ett så
enkelt sätt för att åstadkomma dylik, proportionel representation vore
emellertid i regel icke användbart i praktiken. Man hade derför under
olika tider föreslagit olika metoder för att praktiskt kunna utföra s. k.
proportionella val. I utlandet tillämpades proportionalitetsprincipen på
liera ställen, i Amerika, i England, i Danmark o. s. v. I sistnämnda
land valdes t. ex. äfven riksdagens utskott efter denna princip. I allmänhet
kunde man säga, att införandet af proportionella val hörde till
de frågor, som, stående på dagordningen inom flertalet kulturländer,
icke kunde falla, utan som måste bringas till sin lösning. Svårigheten
hade hittills varit att framställa en på vetenskaplig grund hyllande, för
alla tänkbara fall fullt säkert och rättvist verkande metod att praktiskt
tillämpa proportionalitetsprincipen. Genom införandet af proportionelt
valsätt vid utseendet af medlemmarne af Riksdagens utskott, nämnder
in. m., eller i allmänhet vid alla de val, som af Riksdagen förrättades,
skulle rättvisans och billighetens kraf tillgodoses, derigenom skulle
skärpan af partistriderna inom Riksdagen väsentligen mildras, derigenom
skulle de valda blifva ett mera fullödigt adeqvat uttryck för
hvardera kammaren, och derigenom skulle frågornas förberedande behandling
vinna i allsidighet och grundlighet. Visserligen kunde invändas,
att intet af de hittills använda proportionella valsätten i allo
vore tillfredsställande. Men deremot torde kunna genmälas, dels att
ett synnerligen rikt material numera funnes för frågans grundliga
pröfning, dels att under senare år af en svensk vetenskapsman, professor
E. Phragmén, eu efter hvad det ville synas fullt tillfredsställande
lösning blifvit funnen. Det återstode endast att gifva denna, inför
kongl. vetenskapsakademien först meddelade och i dess handlingar intagna
samt i mera vetenskaplig form förefintliga lösning en för den
praktiska tillämpningen lämpad form.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

Redan vid den första riksdagen efter det nuvarande representationsskickets
antagande väcktes, i sammanhang med upprättande af
arbetsordning för Andra Kammaren, förslag om den proportionella rösträttens
tillämpning vid val af ledamöter till vissa utskott, men ehuru
frågan endast af formella skäl då ej ens kunde komma under Riksdagens
pröfning, fick den likväl sedermera hvila ända till 1878 års Riksdag.
Då väcktes inom Andra Kammaren af herr H. L. Rydin en motion
om införande i § 75 riksdagsordningen af ett tillägg, genom hvilket
de olika meningsgrupper, som kunde inom kamrarne förefinnas,
skulle beredas utväg att, i ett visst förhållande till hvarje sådan grupps
personantal, i Riksdagens utskott insätta medlemmar, samt såmedelst
skulle kunna förebyggas, att utskottsvalen ginge uteslutande i den retning,
som eu enda menings flertal funne för godt att bestämma. Konstitutionsutskottet
afstyrkte emellertid motionen, och denna hemställan
blef af båda kamrarne utan diskussion bifallen, hvarefter frågan icke
förr än vid denna riksdag återkommit. Såsom skäl för sitt afstyrkande
hade konstitutionsutskottet hufvudsakligen anfört: att samtliga de valsystem,
som grundade sig på den proportionella rösträttens princip, blifva
uppstälda i syfte att vinna tillämpning företrädesvis vid val af medlemmar
till nationala i’epresentantförsamlingar, men att ringa eller ingen
vigt blifvit fästad vid frågan om dessa systems tillämplighet vid
val af de komitéer, byråer eller utskott, som utsåges af och inom sjelfva
representantförsamlingarna; att den proportionella rösträtten ej heller
kommit till användning inom något annat lands riksförsamling än den
danska, oaktadt andra länders representantförsamlingar ansåge sig böra
iakttaga mycken omsorg vid tillseende deraf, att medlemmar af olika
meningsgrupper blefve insatta uti de komitéer eller byråer, som motsvarade
vår Riksdags utskott, ett förhållande som förtjenade desto mera
att beaktas, som de politiska partistriderna i en del af dessa länder
utmärkte sig för en synnerlig skärpa, såsom ofta utgående från olika
åsigter om sjelfva styrelseformen, äfvensom från missnöje med sociala
förhållanden; att häraf således kunde anses framgå, att den benägenhet
för åsidosättande af minoritetens skäliga anspråk, som vid rösträttens
utöfning för val af medlemmar till representantförsamlingar
framträdde såsom ett karaktersdrag hos majoriteten, dock i fråga om
representantförsamlingarnas val af egna komitéer, byråer eller utskott
i allmänhet ej skulle visat sig starkare, än att denna benägenhet kunde
af majoriteten sjelfmant tillbörligen begränsas; att, om med det i riksdagsordningen
bestämda arbetssätt — enligt hvilket, i olikhet med hvad
som egde rum inom andra representantförsamlingar med två kammare,

Konstitutionsutskottets Utlåtande K:o 2._

der hvardera kammaren arbetade i särskilda komitéer eller byråer, den
förberedande utredningen hos oss skulle handläggas inom utskott, sammansatta
af ett lika antal medlemmar ur begge kamrarne — utskotten
skulle hafva erhållit ett något ensidigt uttryck af kamrarnes särskilda
majoriteter, så torde den olägenhet, som möjligen deraf varit att befara,
dock i väsentlig mån hafva motverkats af samma omständighet,
som antagligen utgjort en icke ovigtig anledning till en sådan valens
utgång, eller att Första Kammarens majoritet vanligtvis tillhört samma
meningsgrupp som Andra Kammarens minoritet, hvadan kammarmajoriteterna,
med afseende härå, till äfventyrs ansett sig, utan men för
ärendenas behandling i utskotten, kunna vid dessa val med större frihet
än eljest följa sina politiska böjelser; att derest ändock önskligt
och nyttigt vore, att vid tillsättande af utskotten minoritetens anspråk
blefve än mera tillgodosedda, än som dittills skett, så torde väl ett sådant
mål med lika framgång hos oss som inom andra representantförsamlingar
kunna bäst och lämpligast eftersträfvas och äfven vinnas
på öfvertygelsens väg samt följaktligen blifva, hvad det verkligen borde
vara, ett uttryck af representanternas känsla utaf en gemensam pligt
att i främsta rummet tillse det allmännas fördel; samt att, då det af
motionären föreslagna valsätt såsom berättigad grund förutsatte tillvaron
af mer eller mindre förherskande partier inom kamrarne, så
skulle dess antagande måhända föranleda dertill, att partierna slöte
sig fastare tillsammans, så att en mera skarp gräns komme att dem
emellan uppdragas, än som då för tiden kunde sägas ega rum.

Utskottet underskattar visserligen ingalunda vigten deraf, att vid
tillsättande särskildt af Riksdagens utskott skälig hänsyn tages till de
olika meningar, som kunna vara förtjenta af att der representeras, på
det att ärendena derigenom må erhålla en i möjligaste måtto allsidig
utredning. Men äfven om det sålunda kunde anses önskvärdt att en
minoritet uttryckligen tillerkändes rätt att i förhållande till sitt antal
blifva representerad uti de delegationer inom Riksdagen, som för ärendenas
beredande skola utses, torde dock i allt fall denna fråga ännu
icke kunna anses vara tillräckligt förberedd, för att det för närvarande
skulle kunna vara möjligt att utarbeta och framlägga något förslag till
reform i berörda hänseende. Såvidt utskottet kunnat inhemta, torde
nemligen de förslag, som, enligt hvad motionären antydt, hittills framkommit
i afsigt att lösa förevarande fråga i hvad angår val inom Riksdagen,
äfven om de från teoretisk synpunkt ej kunna frånkännas värde,
likvisst vara sådana, att de i den praktiska tillämpningen skulle med Bih.

till Riksd. Prof. 181)6. 3 Sand. 1 Höft. 3

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

föra ganska stora svårigheter; och att, på sätt motionären ifrågasatt,
af Kongl. Maj:t begära utrednings anställande rörande denna fråga,
som direkt angår sjelfva riksdagsarbetet, synes utskottet icke lämpligt.

: fit . . ''[■ | :

På grund häraf får utskottet hemställa,

att herr Palmes förevarande motion ej måtte föranleda
någon Riksdagens vidare åtgärd.

Stockholm den 3 mars 1896.

På utskottets vägnar:

O. Bergris.

Reservation

af herr Bergris, som yttrat:

»Enär en förändring af grundlagen i det af motionären angifna
syfte under nuvarande förhållanden icke lärer kunna anses vara högst
nödig och nyttig, hemställer jag,

att motionen icke må föranleda någon Riksdagens
åtgärd».

Herr Bengtsson har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.

V''

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1896.