Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2 (Utlåtande 1893:Ku2 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 17 febr. 1893 kl. 1 e. in.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af § 86 regeringsformen.

Vid 1892 års lagtima riksdag väckte ej mindre herr V. Vahlinoch
herr P. Andersson i Högkil än äfven herr J. Mankell förslag om införande
i grundlagen af bestämmelse till församlingsfrihetens betryggande.
Enligt förstnämnda motionärers förslag borde detta grundlagsstadgande
erhålla form af ett tillägg till § 16 regeringsformen af innehåll, att det ej
finge förmenas svenske medborgare att sammankomma för öfverläggning
i allmänt eller enskildt ärende och att de föreskrifter, som erfordrades
till förekommande af missbruk af denna församlingsrätt, skulle
meddelas i lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt. Herr Mankells
förslag innefattade, dels att bland de Konungens förpligtelse!'', som afhandlas
i § 16 regeringsformen, skulle upptagas jemväl att ingen bord
hindras i församlingsfrihetens utöfvande, dels ock att till denna rä
ytterligare betryggande skulle i § 86 regeringsformen stadgas, att ed
församlingsfrihet förstodes svenske mäns rättighet att utan före ende
anmälan eller tillstånd sammankomma för öfverläggning o lmänt
eller enskildt ärende samt med öfverläggningen fortfara, så '' ge intet
mot lag stridande förekomme; och skulle närmare bes " elser i afseende
å denna rätts utöfvande meddelas genom lag, sti d i den ordning,
§ 87 mom. 1 regeringsformen föreskrefve.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

På anförda skäl och under åberopande jemväl af hvad konstitutionsutskottet
anfört vid 1890 års riksdag i anledning af en då i enahanda
syfte väckt motion, hemstälde emellertid utskottet, att ändringsförslagen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Denna hemställan
blef af Första Kammaren utan votering bifallen. Andra Kammaren
deremot biföll en af herr Ljungman med flere vid utskottets utlåtande
afgifven reservation.

Med återupptagande af det i nämnda reservation framstälda förslag
hemställer nu herr B. Persson i Tällberg i en från Andra Kammaren
till utskottet hänvisad motion, n:o 19, att Riksdagen måtte antaga nedanstående
förslag till ändrad lydelse af § 86 regeringsformen att hvila
till vidare grundlagsenlig behandling.

§ 86.

1. Med tryckfrihet förstås hvarje svensk mans rättighet att, utan
några af den offentliga magten i förväg lagda hinder, utgifva skrifter,
att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll
och att icke i annat fall kunna derför straffas, än om detta innehåll
strider emot tydlig lag, gifven att bevara allmänt lugn, utan att
återhålla allmän upplysning. Alla handlingar och protokoll i hvad mål
som helst, de protokoll undantagna, som uti statsrådet och hos Konungen
i ministeriella ärenden och kommandomål föras, må ovilkorligen genom
trycket kunna utgifvas. Ej må tryckas banko- och riksgäldsverkens
protokoll och handlingar rörande ärenden, hvilka böra hemliga hållas.

2. Med församlingsfrihet förstås svenske mäns rättighet att sammankomma
för öfverläggning om allmänt eller enskildt ärende samt
att med öfverläggningen fortfara, så länge intet mot lag stridande förekommer.
Närmare bestämmelser i afseende på denna rätts utöfvande
meddelas genom lag, som stiftas i den ordning, 87 § 1 mom. stadgar.

Då herr Persson icke särskildt motiverat sitt förslag, har utskottet
ansett sig böra omförmäla de vigtigaste skäl, som till stöd för en grundlagsändring
i anmärkta syftet blifvit anförda; och då den uppfattning,
som i förevarande motion fått sitt uttryck, kraftigast framburits af
herrar Vahlin och Andersson i deras omförmäld a motion, tillåter utskottet
sig att derur framhålla de synpunkter, som för dessa motionärer varit
bestämmande.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

Till en början erinrade herrar Vahlin och Andersson, hurusom i
det af Kongl. Maj:t år 1863 till Riksdagens bepröfvande framlagda strafflagförslag
funnos intagna i hufvudsak samma bestämmelser rörande
församlingsrätten, som i en på rikets ständers förslag den 6 februari
1849 utfärdad förordning innehölles. Emellertid, anförde motionärerna,
vägrade Riksdagen genom alla fyra ståndens samstämmiga beslut sitt
godkännande åt den tvetydiga redaktion af det uttryck, hvarigenom
åt församlingsrätten, hvilken Riksdagen för sin del antog såsom gifven,
gafs erkännande, och den enligt Riksdagens åsigt obehöfliga inskränkning
deri, som skyldigheten att anmäla sammankomst medförde, blef
af Riksdagen utesluten. Detta beslut blef ock af Kongl. Maj:t godkändt.
Häraf, menade motionärerna, framginge osökt, att lagstiftningen rörande
församlingsrätten af båda statsmagterna erkänts såsom fallande under
det lagstiftningsområde, som angåfves af § 87 regeringsformen, och
derför hade äfven bestämmelserna i fråga om denna rätt icke heller
bort på annat sätt ändras än det, på hvilket de tillkommit. Emellertid
hade, hvad Riksdagen svårligen kunnat förutse eller förvänta, en dylik
ändring på annan väg blifvit bragt till stånd. Bestämmelsen om anmälan
hade nemligen redan år 1868 intagits i ordningsstadgan,för rikets
städer, och tid efter annan hade äfven andra bestämmelser, gående än
längre i strid mot Riksdagens uttalade och beaktade mening, der fått
sin plats. Detta sätt att till Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftning återbörda
hvad derifrån enligt gängse grundlagstolkning blifvit bestämdt
frånskildt var, enligt motionärernas åsigt, af beskaffenhet att icke böra
lemnas oanmärkt af en representation, som lärt uppskatta vigten af
konstitutionella formers noggranna iakttagande, men äfven derutöfver
egde frågan om församlingsrätten för ett om sin rätt och frihet medvetet
och ömtåligt folk den stora betydelse, att dess tillitsmän icke
borde underlåta att, i hvad på dem ankomme, söka åt denna rätt tillförsäkra
den plats inom lagstiftningen, som af dess natur och betydelse
angåfves. Ordningsstadgans föreskrifter syntes motionärerna vara afsedda,
icke att förekomma hinder i samfärdsel, tillfälliga oordningar och
dylikt, utan att, hvad en ovis tillämpning af dem än tydligare lagt i
dagen, inskränka eller upphäfva yttrandefriheten; och då denna frihet,
vid begagnandet af det tryckta ordet, ansetts vara så betydelsefull för
vårt folk, att bestämmelserna derom tillerkänts grundlags helgd, syntes
i analogi härmed rätten för hvarje medborgare att öppet inför andra
uttala sina åsigter böra tillmätas en annan och högre betydelse än att
i lagstiftning likställas med lindansning, kägelslagning, gatsopning och
mera dylikt. Hufvudsakligen af dessa skäl ansågo motionärerna, att Riks -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

9 l

dagen icke längre borde underkänna sin rätt och pligt att deltaga i
stiftandet af de lagar, som rörde församlingsrätten.

Utskottet har tagit förevarande fråga under förnyad, sorgfällig
ompröfning; men då, oaktadt visserligen församlingsfriheten ej blifvit
såsom en allmänt medborgerlig rättighet i grundlagen bekräftad, det
under nuvarande statsskick aldrig satts i fråga, att icke svenska medborgare
skulle eg a att sammankomma för öfverläggning i allmänt eller
enskildt ärende, utan tvärtom denna rätt alltid ansetts såsom i sakens
natur gifven; och då det icke i någon mån torde kunna visas, att fara
för dess fria utöfning är å färde, kan utskottet för sin del icke inse
behofvet af att i grundlagen införa bestämmelse till församlingsfrihetens
bekräftande.

Förslaget härtill synes emellertid vara föranledt, icke så mycket
af insigten om bestämmelsens behöflighet med hänsyn till församlingsrättens
betryggande, som fast mera af den uppfattning, att Kongl. Maj:t
genom de i ordningsstadgan för rikets städer meddelade föreskrifter, i
hvad de angå denna rätt, skulle obehörigen ingripit i den lagstiftningsmagt,
som rätteligen tillkommer Konung och Riksdag gemensamt. Eu
närmare granskning af alla de på frågan inverkande omständigheter
torde dock föranleda dertill, att åt denna uppfattning icke kan tillerkännas
full giltighet.

I det af Konungen till 1862—1863 års Riksdag framlagda förslag
till ny strafflag hade 14 § af 10 kapitlet följande lydelse: »Ej vare menighet
å landet eller i stad förment att sammankomma till öfverläggning
om mål eller ärende, som menigheten rörer; ej heller må sådan
sammankomst af offentlig myndighet upplösas, så framt dervid ej företages
något, som emot lag stridande är eller eljest allmän ordning
störer. Om tid och ställe för sammankomsten, der den ej redan, genom
lag eller särskild! stadgande, bestämd är, skall dock anmälan göras hos
offentligä myndigheten i orten eller staden så långt förut, att den kan
dervid tillstädesvara, om så nödigt anses. Sker sammankomst utan sådan
anmälan, vare den, som sammankomsten föranstaltade, förfallen till
böter från och med tjugu till och med tvåhundra riksdaler.»

Rikets ständer, hvilka ansågo att det sålunda föreslagna stadgandet
skulle kunna föranleda den slutsats, att offentliga sammankomster
af personer, som icke representerade en i judicielt-administrativt hänseende
redan bildad komnxun, skulle vara förbjudna, uttalade såsom
sin mening, att genom åtgärden att helt enkelt utesluta paragrafen

Bill. till Riksd. Prof. 1893. 3 Sami. 1 Häft. 2

10 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

skulle följden blifva, att sammankomster af alla slag, enär de icke vore
i lag förbjudna, borde anses tillåtna. Men då härigenom polismagten
skulle beröfvas alla vapen, i händelse samlingsfriheten skulle någon gång
missbrukas till brottsliga företag, och då det var af vigt att tillträde
till sådana sammankomster blefve genom lag tillförsäkradt den offentliga
myndigheten samt att denna måtte ega att upplösa desamma, om
dervid företoges något, som vore mot lag stridande eller eljest störde
allmän ordning, så gåfvo ständerna åt paragrafen en redaktion, hvarigenom
dessa rättigheter fortfarande förbehölles den offentliga myndigheten,
men som för öfrigt icke direkt uttalade något medgifvande i afseende
å samlingsfriheten, utan förutsatte denna såsom gifven. Deremot
och då ständerna hade sig bekant, att klagan försports öfver den
omgång och den tidsutdrägt, som genom skyldighet att anmäla sammankomst
ofta å landet förorsakades, då den offentliga myndighetens
representant vore boende på långt afstånd eller ej kunde anträffas, samt
ständerna ansågo att det ej skäligen kunde befaras att, med den utsträckning
offentligheten hos oss vunnit, sådan sammankomst skulle
kunna hållas hemlig, funno ständerna stadgandet, att sammankomst
skulle hos den offentliga myndigheten förut anmälas, böra ur förslaget
utgå.

Då Riksdagen sålunda tog del uti bestämmandet af det stadgande,
som nu återfinnes i 10 kap. 15 § strafflagen, utöfvade Riksdagen ej
annan befogenhet än den att gemensamt med Konungen stifta allmän
kriminallag. Föremålet för denna lagstiftning framstod för Riksdagen
sjelf så klart och tydligt, att då Konungen i sitt förslag till nämnda
stadgandes lydelse infört en bestämmelse, hvarigenom i främsta rummet
skulle bekräftas en allmänt medborgerlig rättighet och hvilken bestämmelse,
i hvad den rörde denna rättighet, uppenbarligen icke hörde till
strafflagen, Riksdagen, enligt hvad dess uttalande visar, helst skulle velat
utesluta hela stadgandet, om icke derigenom ett såsom nödigt ansedt
skydd för såväl polismagten som allmänheten skulle borttagits. Visserligen
uteslöt Riksdagen för sin del ur strafflagen bestämmelsen om anmälningsskyldighet
och anförde såsom skäl för denna åtgärd, att det ej
kunde befaras att offentliga sammankomster skulle kunna hållas hemliga.
Men om, såsom antagligt är, Kongl. Maj:t vid öfvervägande af
Riksdagens beslut icke delade Riksdagens åsigt i denna del, så utgjorde
den omständigheten ändock icke något hinder för Kongl. Maj:t att åt
strafflagsförslaget med de af Riksdagen beslutna ändringar gifva sin
stadfästelse. De särskilda ordningsföreskrifter, som kunde anses nödiga
för att polismagten skulle kunna sättas i stånd att utöfva den kontroll

Konstitutio-nsutskottets Utlåtande N:o 2.

och åt allmänheten bereda den säkerhet, som med stadgandet afsetts,
hade nemligen i sjelfva verket icke sin plats i vare sig strafflag eller
allmän civillag; de voro uteslutande af polisförfattnings natur; och i den
utaf Sveriges Konung af ålder utöfvade, för hvarje verklig styrelsemagt
nödvändiga och Konungen i regeringsformen jemväl, om än under en
oegentlig benämning, förbehållna lagstiftningsrätt egde Konungen ett
verksamt medel till bevarande af allmän säkerhet. Vid sådant förhållande
och då ordningsstadgans föreskrifter påtagligen äro tillkomna i
det allmännas intresse, för hvilket den enskildes frihet alltid i någon
mån måste vika, torde den åsigt icke sakna berättigande, som vill göra
gällande, att Konungen haft befogenhet till dessa ordningsföreskrifters
utfärdande.

Inom utskottet har det allmänt erkänts att vissa försigtighetsmått
äro nödvändiga för upprätthållandet, särskild! i de större städerna, af
allmän ordning och till förekommande af missbruk af församlingsfriheten.
Att genom de i ordningsstadgan för rikets städer i afseende å
denna frihets utöfvande meddelade föreskrifter öfverskridits hvad som
i förevarande afseende erfordras, har hittills icke blifvit ådagalagdt. Men
äfven om hithörande stadganden skulle i vissa afseenden befinnas icke
tillfredsställande, så är det i dessa stadganden som Riksdagen har att
söka vinna rättelse, och en förändring af grundlagen för detta ändamål
kan icke anses påkallad.

Utskottet hemställer alltså,

att herr Perssons motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 februari 1893.

På utskottets vägnar:

O. Bergius.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

Reservation

af herrar Ljungman, Bengtsson, Boström, Dahn, Johnsson, Vdhlin, Wikstén,
Gyllensvärd, Hedin och Persson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall
till motionen och hemställa,

det Riksdagen måtte antaga nedanstående förslag
till ändrad lydelse af § 86 regeringsformen att hvila
till vidare grundlagsenlig behandling:

§ 86.

1. Med tryckfrihet förstås hvarje svensk mans
rättighet att, utan några af den offentliga magten i
förväg lagda hinder, utgifva skrifter, att sedermera
endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras
innehåll, och att icke i annat fall kunna derför straffas,
än om detta innehåll strider emot tydlig lag, gifven
att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän
upplysning. Alla handlingar och protokoll i hvad
mål som helst, de protokoll undantagna, som uti statsrådet
och hos Konungen i ministeriel!a ärenden och
kommandomål föras, må ovilkorligen genom trycket
kunna utgifvas. Ej må tryckas banko- och riksgäldsverkens
protokoll och handlingar rörande ärenden,
hvilka böra hemliga hållas.

2. Med församlingsfrihet förstås svenske mäns rättighet
att sammankomma för öfverläggning om allmänt eller
enskildt ärende samt att med öfverläggningen fortfara, så
länge intet mot lag stridande förekommer. Närmare bestämmelser
i afseende på denna rätts utöfvande meddelas
genom lag, som stiftas i den ordning, 87 § 1 mom. stadgar.

Stockholm, tryckt hoa A. L. Normana Boktryckeri-Aktiebolag, 1898.