Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2

Utlåtande 1892:Ku2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

1

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 11 mars 1892, kl. 1 e. in.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändring af § 46 regeringsformen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till utskottets behandling
hänvisad motion, n:o 3, har herr A. V. Ljungman hemstält, att Riksdagen
måtte antaga följande förslag till ändring af § 46 regeringsformen
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.

§ 46.

Landet skall förblifva indeladt i höfdingedömen under den vanliga
landtregeringen. Ingen generalguvernör inom riket må hädanefter förordnas.
Landshöfding må icke innehafva militärbefäl eller ordförandeplatsen
i landsting eller hushållningssällskap.

Till stöd för sitt förslag har motionären anfört, hurusom, efter
inrättandet af hushållningssällskap och landsting för rikets samtliga
län, landshöfdingarne till en början i regeln blefvo utsedde till ordförande
i dessa på grundsatsen af sjelfstyrelse hyllande korporationer.
Detta förfaringssätt, som uppenbarligen stode i strid med nämnda
grundsats, betingades då ofta af den kommunala sjelfstyrelsens ännu
alltför ringa utveckling, men detta skäl för en afvikelse från det fullt
konseqventa genomförandet af sjelfstyrelsegrundsatsen torde numera ej
längre förefinnas. Ett dylikt genomförande utgjorde en verklig förutsättning
för att berörda korporationer skulle i fullaste mått motsvara
sin bestämmelse, och då härtill komme, att landshöfdingarne genom
Bih. till Riksd. Vrot. 1892. 3 Sami. 2 Höft. (N:o 2.) 1

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

utöfningen af ifrågavarande funktion blefve stälda i ett mindre lämpligt
jäfsförhållande till de korporationer, inom hvilka de beklädde ordförandeplatsen,
och mången gång äfven dragits ned från den upphöjda
ställning, de gent emot korporationerna inom länet borde intaga, samt
att vid nämnda utöfning dessutom lätt på landshöfdingarne hopades
anspråk, som det ofta icke ens vore möjligt för dem att motsvara, torde
skäl alltså icke saknas för en förändring, hvarigenom icke blott dessa
olägenheter undanröjdes, utan äfven ifrågavarande korporationer allestädes
inom riket erhölle behörig sjelfständighet gent emot länsstyrelserna,
samt landshöfdingarne befriades från ett ansvar med hänsyn till
särskildt näringarnas administration, hvilket, icke borde åligga dem.

Hvad åter anginge den föreslagna bestämmelsen att landshöfding
icke finge innehafva militärbefäl, så hade, huru tydligt det än vore,
att den högsta civila och militära myndigheten inom ett län icke lämpligen
borde innehafvas af en och samma person, ett förenande af
nämnda myndigheter hos en person faktiskt egt rum, äfven sedan 1809
års regeringsform faststälts till efterrättelse; och torde derför ett inskränkande
tillägg till nämnda § äfven med hänsyn till detta fall vara
på sin plats.

Till hvad motionären anfört anser sig utskottet, i fråga om ordförandeskapet
i landsting, böra lägga nedanstående yttrande af den
komité, som år 1859 afgaf förslag till förordning om landsting:

»Om», säger komitén, »ändamålet med landstingets inrättande endast
vore det att af detsamma bilda en rådgifvande församling, hvilken
länets höfding egde sammankalla för att med henne ingå i rådplägningar
om medlen att befordra länets ekonomiska väl, skulle det vara
naturligt, att ordförandeplatsen blefve honom tillerkänd. Sådan är likväl
icke den institution, Rikets ständer, att sluta af deras i ämnet aflåtna
skrifvelse, med landstinget afsett; det är deremot en inom lagliga
gränser beslutande församling, som de önskat att i denna institution
se organiserad, och ur denna synpunkt har äfven nu ifrågavarande
förslag blifvit utarbetadt. Den beslutanderätt, landstinget skulle tillkomma,
innefattar väl icke den följd, att i allmänhet dess beslut ovilkorligen
skulle erhålla bindande kraft; men besluten skola dock uttrycka
landstingets sjelfständiga mening och erhålla verkställighet, såvidt
ej ett högre statsintresse eller allmän lag deremot lägger hinder.
Den pröfning och kontroll, som ur dessa sjmpunkter landstingets beslut
torde böra underkastas, och som uti detta förslag under §§ 58—60

Konstitutionsutslcottets Utlåtande N:o 2.

3

äfven är reglerad, utgör ett hufvudskål att icke i landstinget insätta
landsköfdingen såsom ordförande. Det vore att försätta honom i en
falsk ställning, som lätt kan undvikas genom den i sjelfva verket högre
ställning, honom enligt förslaget skulle tillkomma. Han skulle försättas
i en falsk ställning, om han, efter att i sin egenskap af landstingets
ordförande hafva funnit sina der försvarade meningar och förslag
rörande länets angelägenheter underkända af tingets pluralitet, skulle
i sin egenskap af landshöfding, vidhållande samma sina åsigter, anse
sig föranlåten att vägra fastställelse på pluralitetens beslut, äfven om
goda skäl för en sådan vägran kunde anföras. Missförstånd och misstydningar
kunde så lätt derigenom framkallas och måhända leda till
en splittring, som hvarken för saken eller i allmänhet för institutionen
vore nyttig, och som alltså redan derföre bör af böjas; och då härtill
kommer, att det äfven vore stridande mot andan i vår lagstiftning
att låta samma ärende i två instanser af samma person handläggas och
pröfvas, hafva komiterade, efter öfvervägande af allt detta, låtit tanken
på landshöfdingens insättande såsom ordförande i landstinget falla och
endast förbehållit honom rättighet att deltaga i landstingets förhandlingar,
när han så finner för godt.»

Af dessa skäl föreslog komitén, att »Kongl. Maj:t utser för hvarje
lagtima landsting, bland tingets ordinarie ledamöter, en ordförande,
livilkens befattning fortfar intill nästa lagtima sammankomst.»

Hvad åter beträffar de representativa korporationer i ett län, hvilka
mer direkt än landstingen afse näringarnas administration, så förete de
i anseende till arten af sin verksamhet och sitt förhållande till länsstyrelsen
en väsentlig likhet med landstingen; och gäller derför hvad
här ofvan om landstingen blifvit anfördt i tillämpliga delar äfven om
nämnda korporationer.

Vidkommande slutligen förslaget i den del, som afser att landshöfding
icke må innehafva militärbefäl, så hafva skälen derför vid flera
tillfällen blifvit, med anledning af den numera upphäfda föreningen i
en och samma hand af landshöfdingeembetet och militärbefälhafvarebefattningen
på Gotland, i förhandlingarna vid flera riksdagar före och
efter representationsförändringen så fullständigt framstälda, att det synes
tillräckligt att till dem hänvisa, med erinran derom, att, sedan år 1870
Andra Kammaren utan votering bifallit motion om anhållan hos Kongl.
Maj:t, det nämnda befattningar måtte åt särskilda personer anförtros,
tre år derefter ett förslag att dels hos Kongl. Maj:t göra nyssnämnda
anhållan, dels å nationalbeväringens stat anslå lön för militärbefälhafvaren
i gemensam votering förkastades med blott 3 rösters öfvervigt.

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

Frågan behöfde derefter icke vidare väckas inom representationen: när
1874 års Riksdag sammanträdde, var militärbefälhafvarebefattningen ej
längre förenad med landshöfdingeembetet.

Om sålunda ett länge öfverklagadt undantag från en redan i 1634
års regeringsform uttalad grundsats omsider faktiskt upphört, så finnes
likväl ej någon laglig garanti för orubbadt, upprätthållande af denna
grundsats. Utskottet anser frågan vara af den vigt, att säkerhet bör
beredas mot möjlig återgång till ett missbruk i vår administration,
som det kostat så mycken möda att få faktiskt afskaffadt, och vill utskottet
derför tillstyrka äfven hvad motionären i denna del föreslagit.

Utskottet, som sålunda biträder förslaget i alla dess grunder, har
dock ansett lämpligt att åt samma förslag gifva en med ett gruudlagsstadgandes
natur mera öfverensstämmande, i allmänna ordalag affattad
form; och hemställer alltså utskottet, i enlighet med hvad sålunda
blifvit anfördt,

att Riksdagen i anledning af herr Ljungmans
ifrågavarande motion måtte antaga att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling följande ändring af § 46
regeringsformen:

§ 46.

Landet skall förblifva indeladt i höfdingedömen
under den vanliga landtregeringen. Ingen generalguvernör
inom riket må hädanefter förordnas, och ej
heller må landshöfding innehafva militär befäl eller inom
det honom anförtrodda län utses till ordförande i offentlig
korporation, som har till uppgift att rådslå och besluta
om för länet gemensamma angelägenheter.

Stockholm den 11 mars 1892.

På utskottets vägnar:

O. BERGIUS.

Reservation:

af herrar Bergius, Alin, Behm, Lindahl, Gustaf Berg, Kaj er dt,
Samzelius, Buding, Nyström och friherre Wrangel von Brehmer, som ansett

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2. 5

att utskottet bort hemställa, att motionen icke måtte föranleda någon
Riksdagens åtgärd.

Herr von Strokirch har velat tillkännagifva, att han icke deltagit
i detta ärendes behandling inom utskottet.

Bih. till Biksd. Prot. 1892. 3 Sami. 2 Råft. (N:o 2.)

2