Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 22 (Utlåtande 1893:Ku22 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 22.

N:o 22.

Ank. till Biksd. kansli den 10 april 1893, kl. 3 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse af § 14
regeringsformen, dels ock väckta motioner om ändring af
samma § i regeringsformen.

Till konstitutionsutskottets behandling hafva Riksdagens kamrar
öfverlemnat Kongl. Maj:ts proposition n:o 37, deri till Riksdagens pröfning
i grundlagsenlig ordning framlagts följande förslag till ändrad lydelse
af § 74 regeringsformen:

§ 74.

Från den dag, då rikets krigsmagt eller någon del deraf ställes på
krigsfot, vare sig för rikets skyddande från inblandning i krig mellan främmande
magter eller för hotande krigsfaras afvärjande eller för utförande af
redan uppkommet krig, och intill den dag, då krigsmagten skall återgå till
fredsfot, ege Konungen att i den ordning, på det sätt och på de vilkor
samt med den skyldighet för staten till ersättning, som bestämmas i särskilt
af Konungen och Riksdagen samfäldt stiftad lag, låta af kommuner
eller enskilda utfordra förnödenheter och tjenstbarheter, som må vara att
i orten tillgå och som erfordras för fyllande af sådane krigsmagtens oundgängliga
behof, hvilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet
tillgodoses.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1893. 3 Sami. 11 Höft. (N:o 22).

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 22.

I sammanhang med behandlingen af denna proposition har utskottet
till pröfning förehaft tre inom Andra Kammaren väckta motioner, den ena,
n:o 7, af herr A. V. Ljungman, i hvad den afser ändrad lydelse af § 74 regeringsformen,
och de båda andra, n:is 219 och 220, af herr A. Hedin, de
senare jemväl innefattande förslag till ändring af samma § i regeringsformen.
Det i herr Ljungmans motion framstälda ändringsförslag är af följande
lydelse:

Huru utskrifning af hästar, fordon, födande varor, tillfälligt arbetsbiträde
och dylikt under uppkommet krig må ega rum mot ersättning med
penningar af statsmedlen till de levererande, derom förordnas uti af
Konungen och Riksdagen, på sätt 87 § 1 mom. stadgar för allmän civiloch
kriminallag, samfäldt stiftad lag.

Herr Hedins i motionen n:o 219 framstälda ändringsförslag är af
denna lydelse:

Från den dag då, efter utfärdande af riksdagskallelse, rikets krigsrätt
eller någon del deraf ställes på krigsfot, vare sig för upprätthållande
af rikets neutralitet, derest den, vid krig mellan främmande magter, af
någon bland de krigförande skulle hotas eller kränkas, eller för afvärjande
af ett befaradt eller börjadt angrepp, och intill den dag (o. s. v. lika med
propositionen).

Till detta förslag afser herr Hedins motion n:o 220 att foga ett
tillägg, så lydande: •

Från den dag då, enligt beslut af Konungen i statsrådet och efter
utfärdande af riksdagskallelse, rikets krigsmagt (o. s. v. lika med den i
den föregående motionen föreslagna lydelsen).

Af ett vid propositionen fogadt utdrag af protokoll i statsrådet
inhemtas, hurusom chefen för justitiedepartementet vid ärendets föredragning
inför Kongl. Maj:t yttrat:

»Behofvet af tidsenliga lagar, genom hvilka rikets krigsmagt vid
mobilisering vare sig för rikets skyddande från inblandning i krig mellan
främmande magter eller för hotande krigsfaras afvärjande eller för utförande
af redan uppkommet krig tillförsäkras det för härens behof erforderliga
antal hästar äfvensom möjlighet att genom reqvisition inom orterna få
sådana oundgängliga behof fylda, hvilka icke kunna med tillräcklig skyndsamhet
på annat sätt tillgodoses, torde vara erkändt.

I proposition till 1889 års Riksdag framlade Eders Kongl. Maj:t för
Riksdagen förslag till dylika lagar, men frågan om deras antagande förföll
till följd af kamrarnes olika beslut. Andra Kammaren gillade nemligen
den af lagutskottet i dess utlåtande i ämnet uttalade åsigt, att lagförslagen

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 22.

icke utan föregående grundlagsändring kunde af Riksdagen antagas,
hvaremot inom Första Kammaren en annan mening gjorde sig gällande,
enligt hvilken grundlagen ansågs icke lägga hinder i vägen för förslagens
antagande.

I syfte att undanrödja de formella betänkligheter, som sålunda inom
Riksdagen yppat sig mot antagande af lagar af ifrågavarande slag, och då
det ur militär synpunkt ansågs vara af synnerlig vigt, att en mera tidsenlig
reqvisitionsrätt, än den redan i 74 § regeringsformen medgifna, blefve
stadgad, aflat Eders Kongl. Maj:t under den 24 januari 1890 till Riksdagen
proposition med förslag till ändrad lydelse af nämnda § i regeringsformen.

Detta förslag blef af konstitutionsutskottet tillstyrkt och af Första
Kammaren antaget, men förföll till följd af Andra Kammarens afslag.

Uti de vid Eders Kongl. Maj:ts proposition till sistlidet års urtima
Riksdag angående förbättrad härordning fogade bilagor är behofvet särskildt
af en lag angående hästanskaffning ytterligare framhållet, i hvilket afseende
chefen för landtförsvai’sdepartementet anfört bland annat, att organisationen
af vårt försvarsväsende i sjelfva verket icke kunde anses till fullo genomförd,
förrän säkerhet funnes, att det stora antal hästar och fordon, hvilket
vore för arméns mobilisering oundgängligen nödvändigt, också i farans
stund med minsta möjliga tidsutdrägt stode armén till buds.

Emellertid ansågs förslag till hästanskaffningslag, med hänsyn till
den formella behandling, som frågan om utskrifningslagar, på sätt ofvan
är nämndt, rönt vid 1889 och 1890 årens riksdagar, icke kunna återupptagas
utan föregående grundlagsändring, och dylikt förslag blef förty ej
heller för urtima Riksdagen framlagdt.»

I afseende å affattningen af det föreliggande förslaget ansåg departementschefen
sig böra erinra:

»att enligt det för 1890 års Riksdag framlagda förslaget till ändring
af sagde paragraf till densamma, sådan den nu lyder, skulle hafva fogats
ett tillägg af det innehåll, att, om nödigt funnes, att andra grunder än
de i paragrafen angifna blefve faststälda i fråga om anskaffande för krigsbehof
af hästar, fordon, födande varor, tillfälligt arbetsbiträde och dylikt,
derom skulle gälla hvad af Konungen och Riksdagen samfäldt stadgades;

samt att i särskilda vid konstitutionsutskottets betänkande fogade
reservationer äfvensom under öfverläggningen inom Andra Kammaren mot
nämnda förslag anmärktes:

dels att, om förslaget antoges, ändring i den i 74 § regeringsformen,
sådan den nu lyder, Konungen medgifna reqvisitionsrätt skulle
kunna ske i annan ordning än den för grundlagsändring i allmänhet stad -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 22.

gade, hvadan en fullständig omarbetning af ifrågavarande paragraf vore
att föredraga;

dels att ordalydelsen i det föreslagna tillägget — »anskaffande för
krigsbehof» — till äfventyrs skulle kunna så tolkas, som skulle utskrifning
af hästar m. m. kunna eg a rum utan att krig uppstått eller stode för
dörren;

dels ock att i öfrigt en så beskaffad uppräkning, som den i tilllägget
gjorda, af de fall, då reqvisition ffnge ske, ej vore uttömmande
och kunde föranleda nya frågor om grundlagsstridighet, derest icke en
prestation otvunget läte hänföra sig under något af de uppräknade
fallen.»

A de sålunda framstälda anmärkningarna förklarade departementschefen
sig hafva vid uppgörandet af det ifrågavarande förslaget fästat allt
det afseende, som synts honom möjligt; och yttrade departementschefen
vidare: »Hvad särskildt angår den sist omförmälda anmärkningen och de
yrkanden, som i sammanhang dermed inom Riksdagen gjordes om ett
fullständigt angifvande redan i grundlagen af hvad som finge blifva föremål
för reqvisition, torde — med hänvisning till de förslag till lagar angående
skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra reqvisitioner
för krigsbehof och att till krigsbruk afstå hästar och fordon, hvilka blifvit
af chefen för landtförsvarsdepartementet till mig aflemnade och hvilka
torde få såsom bilagor (Litt. A och B) åtfölja detta protokoll — böra
erinras att, för att det med dylika lagar afsedda ändamål jemväl skall
varda uppnådt, det lärer varda nödigt bereda krigsmagten möjlighet att
på dylikt sätt fylla för densamma uppkommande behof af födande varor
till menniskor och kreatur tillhörande hären, bränsle, lägerhalm, qvarter,
stallrum, förvaringsrum för materiel och andra effekter, hästar och andra
anspann med eller utan fordon och formän, fartyg och båtar med eller
utan bemanning äfvensom andra transportmedel, kanaler, slussverk, jernvägar,
telegraf- och telefoninrättningar med tillhörande materiel och personal,
vägvisare, budbärare, arbetsmanskap, materialier, verktyg och redskap
för tillfälliga för krigsändamål erforderliga väg-, bro-, befästnings- och andra
arbeten jemte till sådana arbeten nödig mark, byggnader och verkstäder,
stenkol, tåg och trävirke samt andra för utrustning af krigsfartyg erforderliga
materialier, vård hos befolkningen för sjuke och sårade menniskor
och hästar, tillhörande krigsmagten, samt undantagsvis jemväl beväpningsoch
utrustningspersedlar, läkemedel och förbandsmaterialier äfvensom till
biträde vid sjukvården erforderlig personal.

Att i en grundlagsparagraf inrycka en detaljerad uppräkning af
förutnämnda olikartade förnödenheter och tjenstbarheter synes mig — oaf -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 22.

sedt svårigheten att finna en formulering, som med den för en grundlagsparagraf
tillbörliga begränsning förenar nödig fullständighet och tydlighet —
icke väl stå tillsammans med den frihet att besluta i detaljfrågor, som
lärer böra tillkomma Konung och Riksdag vid stiftande af och möjligen
sedermera skeende ändring i de blifvande reqvisitionslagarne. Om i stallet,
såsom i det nu framlagda förslaget skett, angifves, att de förnödenheter,
och tjenstbarheter, som må blifva föremål för reqvisition, skola vara i orten
tillgängliga, för krigsmagtens oundgängliga behof erforderliga samt icke
kunna på annat sätt med tillbörlig skyndsamhet anskaffas, så torde detta,
sammanstäldt med hvad den föreslagna nya grundlagsparagrafen i öfrigt
innehåller, innefatta betryggande grundlagsgarantier mot reqvisitionsrättens
utsträckning utöfver hvad behofvet oundgängligen kräfver.»

Herr Hedin erinrar i motiveringen till de af honom väckta förslag,
hurusom landet flera gånger i mannaminne varit helt nära att störtas i
krig uteslutande genom sin regerings eget förvållande, eller rättare sagdt
genom regentens personliga beslut och åtgärder. »1 Kongl. Maj:ts förslag
till ändrad lydelse af regeringsformens 74 § har man», anmärker motionären
vidare, »med största omsorg undvikit att uttala eller antyda, att
den reqvisitionslag, som genom grundlagsändringen skulle möjliggöras, är
af behofvet påkallad blott för det fall, antingen att riket angripes, eller
att, vid krig mellan främmande magter, någon af de krigförande icke
respekterar vår neutralitet. Man har låtit sig angeläget vara att så välja
de krigiska ordalagen, att de icke i minsta mån påminna vare sig om den
freds- och neutralitetspolitik, som är svenska folkets, eller om Kongl. Maj:ts
pligt att hafva fred och neutralitet till ständigt högsta ögonmärke, och att
blott till försvar använda den vidsträckta och i många hänseenden vådliga
befogenhet, för hvilken den ifrågasatta grundlagsändringen är afsedd att
bana väg;» och håller motionären af sådan orsak före, att den af Kongl.
Maj:t föreslagna lydelsen af § 74 är oantaglig.

Utskottet finner hvad departementschefen anfört utgöra giltigt skäl
för ändring af regeringsformen i angifna rigtning; och då i afseende å lagbestämmelsens
affattning herr Ljungmans förslag icke synes ega- företräde
framför Kongl. Maj:ts förslag, samt utskottet icke delar de betänkligheter,
som ligga till grund för de af herr Hedin i ämnet gjorda yrkanden,
hemställer utskottet:

l:o) att herr Ljungmans motion, n:o 7, i hvad den
afser ändrad lydelse af § 74 regeringsformen icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 22.

2:o) att herr Hedins motioner, n:is 219 och 220,
icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd; men

3:o) att Riksdagen måtte såsom hvilande till vidare
grundlagsenlig behandling antaga det förslag till ändrad
lydelse af § 74 regeringsformen, som innefattas i Kongl.
Maj:ts proposition.

Stockholm den 10 april 1893.

På utskottets vägnar:

O. BERGRIS.

Reservationer:

af herr Ljungman, som ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen
att till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande förslag
till ändrad lydelse af § 74 regeringsformen:

§ 74.

Från den dag, då rikets krigsmagt eller någon del
deraf ställes på krigsfot för skyddande af rikets neutralitet
eller vid infallande krig och intill den dag, då krigsmagten
skall återgå till fredsfot, ege Konungen, sedan
han hela statsrådets tankar deröfver inhemtat och, i
händelse Riksdagen ej är samlad eller skall inom tjugu
dagar sammanträda, Riksdagen sammankallat, att i den
ordning, på det sätt och på de vilkor samt med den
skyldighet för staten till ersättning, som bestämmas i
särskild af Konungen och Riksdagen samfäldt stiftad lag,
låta af kommuner eller enskilde fordra förnödenheter och
tjenstbarheter, som finnas att i orten tillgå och äro af

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 22

nöden för fyllande af sådana krigsmagtens oundgängliga,
behof, hvilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig
skyndsamhet tillgodoses;

af herrar Vahlin, Wikstén, Nilson, Wallmark och A. Olsson, som

yttrat:

»Då det torde vara obestridligt, att för den snabba mobilisering af
en armé, som af nutidens stridsföring påkallas, rätten att reqvirera för
denna mobiliserings genomförande oundgängliga förnödenheter och prestationer
måste finnas — för att icke tagas —, och då ett på förhand ordnadt
och kändt. tillvägagående vid dessa reqvisitioner alltid måste i hög grad
underlätta deras såväl utfordrande som fullgörande, hafva vi ansett oss höra
tillstyrka sådan förändring af § 74 regeringsformen, att hinder deraf icke
möter för antagande af en fullständig reqvisitionslag. Men på samma gång
har det synts oss, att tillämpningen af en rätt af så ingripande beskaffenhet
som reqvisitionsrätten först bör inträda, då faror af så allvarsam art
hota vårt land, att Riksdagens sammankallande deraf bör vara eu gifven
följd. Då våra grundlagsbestämmelser icke lemna garantier för, att åtgärder,
som kunna indraga landet i strid med främmande magter, icke i
flera fall kunna utan tillräcklig pröfning beslutas, kan emellertid den af
oss föreslagna inskränkning i reqvisitionsrättens inträdande äfven ega den
betydelse att åtminstone i ett fall medföra ökad trygghet för landet, genom
att försvåra sådana militära demonstrationer, hvilka möjligen äro mer egnade
att föranleda krigsfara än af verklig sådan påkallade.

På nu anförda skäl anse vi, att utskottet, med förklarande, att Kongl.
Maj:ts förslag icke kunnat af utskottet oförändi’adt tillstyrkas, bort i enlighet
med herr Hedins motion, n:o 219, hemställa,

att följande förslag till ändrad lydelse af § 74
regeringsformen måtte af Riksdagen antagas att hvila
till vidare grundlagsenlig behandling:

Regeringsformen

§ 74.

Från den dag då, efter utfärdande af riksdagskallelse,
rikets krigsmagt eller någon del deraf ställes
på krigsfot, vare sig för upprätthållande af rikets neutralitet,
derest den, vid krig mellan främmande magter,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 22.

af någon bland de krigförande skulle hotas eller kränkas,
eller för afvärjande af ett befaradt eller börjadt angrepp,
och intill den dag, då krigsraagten skall återgå till fredsfot,
ege Konungen att i den ordning, på det sätt och på
de vilkor samt med den skyldighet för staten till ersättning,
som bestämmas i särskilt af Konungen och
Riksdagen samfäldt stiftad lag, låta af kommuner eller
enskilda utfordra förnödenheter och tjenstbarheter, som
må vara att i orten tillgå och som erfordras för fyllande
af sådana krigsmagtens oundgängliga behof, hvilka icke
på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses»
;

af herr Elowson;

samt af herrar Hedin, Johnsson och Gyllensvärd, som anfört:

»Om vi ej kunnat biträda utskottsmajoritetens hemställan om bifall
till Kongl. Maj:ts förslag, så beror detta ej deraf, att vi skulle underkänna
behofvet af en tidsenlig reqvisitionslagstiftning, eller förbise, att för dess
åstadkommande en ändring af 74 § regeringsformen erfordras. Tvärtom
hafva vi erkänt så det ena som det andra och i den ifrågavarande reformens
intresse yrkat vissa jemnkningar i Kongl. Maj:ts förslag, men utskottets
flertal har hvarken lyssnat till våra framställningar i detta hänseende,
eller, ännu mindre, till uttalade önskningar om framläggande af
förslag till sådana ändringar i grundlagen, de der innebure garanti för en
mera konstitutionel och mera betryggande behandling af sådana ärenden,
som angå rikets förhållande till främmande magter.

Yi hafva yrkat, att § 74 borde så redigeras, att den tydligt uttryckte,
att om svenska folket genom sina representanter åtager sig den
tunga börda, som i kraft af en reqvisitionslagstiftning kan åläggas det, och
i Kongl. Maj-.ts hand öfverlemnar en högst betydande, ny magtbefogenhet,
detta sker uteslutande i afsigt att skydda neutraliteten, om den vid krig
mellan andra magter skulle hotas, och afvärja ett angrepp, men icke för
att underlätta en politik, som kan leda dertill, att riket af annan anledning
invecklas i krig. Vi hafva i sammanhang dermed yrkat, att behandlingen
af en så ytterst vigtig angelägenhet, som frågan om ställande på krigsfot
af rikets krigsmagt eller någon del deraf, måtte ske under iakttagande af
sådana konstitutionella former, som vår grundlag ansett nödigt att stadga
för vida mindre vigtiga ärenden.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 22.

I förra hänseendet hafva vi ansett anledningarna till krigsmagtens
ställande på krigsfot böra annorlunda uttryckas än i Kongl. Maj:ts proposition,
nemligen med följande ord: »för upprätthållande af rikets neutralitet,
derest den, vid krig mellan främmande magter, af någon bland dem skulle
hotas eller kränkas, eller för afvärjande af ett befaradt eller börjadt angrepp.
» Anledningen till detta förslag framgår lätt af en jemförelse med
ordalagen i Kongl. Maj:ts förslag.

I senare hänseendet hafva vi ansett det böra stadgas, att beslut om
krigsmagtens ställande på krigsfot skall fattas i statsrådet och föregås af
riksdagskallelse.

Skälen för detta förslag äro följande.

När det funnits böra föreskrifvas (§ 63 regeringsformen), att Konungen
ej eger att »till rikets försvar eller andra högst vigtiga och angelägna
ändamål» lyfta det s. k. mindre kreditivet, med mindre »hela statsrådets
tankar deröfver blifvit inhemtade», ej heller att, vid infallande krig, lyfta
det s. k. större kreditivet, förrän han »statsrådet in pleno hört och riksdagen
sammankallat», så torde det, om man erkänner, att krigsmagtens
ställande på krigsfot är en vida mer betydelsefull åtgärd än lyftandet af
det mindre kreditivet, också böra erkännas vara någonting mera än en
blott formel konseqvens, om man yrkar, att ett beslut om nämnda åtgärd
skall fattas i statsrådet och föregås af riksdagskallelses utfärdande.

Det förslag till »Lag angående skyldighet för kommuner och enskilde
att fullgöra reqvisitioner för krigsmagtens behof», som åtföljer den kongl.
propositionen, utsäger icke, att förordnande om krigsmagtens ställande på
krigsfot skall af Konungen i statsrådet meddelas. Och då det i samma
förslags § 1 mom. 4 säges, att reqvisitionsrätt tillkommer de militära
myndigheter, åt hvilka Konungen, »i den ordning som i § 13 sägs», sådan
rätt meddelat, men den §, till hvilken sålunda hänvisats i afseende på
denna »ordning», derom intet innehåller, så innebär detta giltig anledning
till farhåga, att meningen kan vara, att icke blott beslut om hvilka militära
myndigheter reqvisitionsrätt skall tillkomma, utan ock beslut om krigsmagtens
ställande på krigsfot skulle få af Konungen meddelas i komrnandoväg.

Om kommandomålen, hvilka af Konungen afgöras i blott en rådgifvares
närvaro, i hvilka protokoll ej behöfver föras, derest icke den
ende rådgifvarens — föredragandens — mening afviker från Konungens,
och i hvilka beslutet blifver gällande, utan att vara af Konungen underskrift
och af föredraganden kontrasigneradt — om kommandomålen, för
hvilkas omfattning hvarken i grundlag eller annan lag tydlig gräns finnes
uppdragen, — om dessa kommandomål har grundlagstiftaren sjelf, i 15 §
Bill. till Riksd. Prot. 1893. 3 Sami. 11 Höft. 2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 22.

regeringsformen, erkänt, att Konungens, utan någon verklig konstitutionel
garanti för en omsorgsfull pröfning, fattade beslut i sådana mål kunna
vara, såsom orden i den åberopade grundlagsparagrafen lyda, »af en vådlig
rigtning». Och på denna vådas beskaffenhet har 1809 års konstitutionsutskott,
i sitt memorial med förslag till regeringsform, anfört ett exempel,
då det — såsom skäl för att Konungen bör ega att »allena göra förbund
med främmande magter, börja krig och sluta fred» — anför, att, om
grundlagar^ förbjuda en konung att göra krig, »den krigslystne monarken»
ej saknar utvägar att »förmå sina grannar till ett fredsbrott», t. ex. genom
»öJningsläger, anstcilde nära deras gränsen. Om en sådan åtgärd, hvilken
Kongl. Maj:t eger att besluta i kommandoväg, kan vara af en så »vådlig
rigtning», så lärer detta ännu mera gälla om ett beslut att ställa rikets
krigsmagt på krigsfot. Denna senare åtgärd kan vara mera egnad att
framkalla fredsbrott, än af giltig farhåga för fredsbrott påkallad.

Hvarför utskottets flertal vägrat att med sådana konstitutionella garantier
för betänksam och omsorgsfull pröfning, som grundlagen ansett
högst nödiga för behandlingen af ojemförligt mindre betydelsefulla regeringsärenden,
omgifva handläggningen af en så ytterst vigtig och vidtutseende
fråga, som den om krigsmagtens ställande på krigsfot, har ej blifvit
under diskussionen upplyst och är för oss oförklarligt.

Flere ledamöter af minoriteten hafva önskat att, såsom redan under
diskussionerna förliden höst om utsträckning af värnpligten från flere håll
erkändes vara önskvärdt, grundlagens bestämmelser om de regeringsärenden,
hvilka angå rikets förhållande till främmande magter, borde ändras i den
rigtning, soin allt sedan 1856—1858 årens riksdag många gånger varit
ifrågasatt. Då utskottet ej velat tillmötesgå denna önskan, hafva vi, ehuru
först efter mycken tvekan, besluta att tillstyrka en förändring af 74 §.
Men vi kunna ej tillstyrka Kongl. Maj:ts proposition annat än med vissa
förändringar, hvilka, utan att i någon den minsta mån skada det syfte,
hvilket genom den tilltänkta reqvisitionslagstiftningen bör uppnås, likväl
undanrödja de betänkligheter, hvartill sjelfva redaktionen af Kongl. Maj:ts
förslag, jemfördt med förslagen till reqvisitionslagstiftning, gifver anledning.

På grund af det anförda hafva vi förenat oss om att hemställa,

att Riksdagen måtte såsom hvilande till vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till
ändrad lydelse af 74 § regeringsformen:

Från den dag då, enligt, beslut af Konungen i
statsrådet och efter utfärdande af riksdagskallelse, rikets

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 22.

krigsmagt eller någon del deraf ställes på krigsfot, vare
sig för upprätthållande af rikets neutralitet, derest den,
vid krig mellan främmande magter, af någon bland de
krigförande skulle hotas eller kränkas, eller för afvärjande
af ett befaradt eller börjadt angrepp, och intill
den dag, då krigsmagten skall återgå till fredsfot, ege
Konungen att i den ordning, på det sätt och på de vilkor
samt med den skyldighet för staten till ersättning,
som bestämmas i särskild af Konungen och Riksdagen
samfäldt stiftad lag, låta af kommuner eller enskilda utfordra
förnödenheter och tjenstbarheter, som må vara att
i orten tillgå och som erfordras för fyllande af sådana
krigsmagtens oundgängliga behof, hvilka icke på annat
sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses.»

Herrar friherre Wrangel von Brehmer, Billing, Bengtsson, Boström
och Dahn hafva velat tillkännagifva, att de icke deltagit i behandlingen af
de i detta utlåtande omförmälda frågor.