Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20 (Utlåtande 1908:Ku20 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

N:o 20.

Anis. till Riksd. kansli den 15 maj 1908, kl. 5 e. m.

Konstitutionsutskottets utlutande, i anledning eif väckt motion angående
skrifvelse till Konungen i fråga om ändrade bestämmelser
rörande valrätten till Riksdagens Andra
Kammare m. rn.

m Uti en. inom Första Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, n:o 71, har herr G. Benedichs hemställt, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
genom representanter för skilda politiska riktningar låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändrade bestämmelser rörande
valrätten till Riksdagens Andra Kammare och öfriga i samband därmed
erforderliga ändringar i grundlagarna, att de samhällsbevarande intressena
alltjämt må bibehållas vid den andel i representationen, som
de enligt grundlagens mening böra äga.

Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:

»Fn af de viktigaste lärdomar historien gifver oss är, att ett folks
lycka i väsentlig grad beror på den styrelseform, hvarunder det lefver.
År denna byggd på riktiga grundsatser och i öfrigt anpassad efter
folkets allmänna karaktär och skaplynne, då finner man nästan utan
undantag, hurusom lycka, lugn och välstånd äro rådande. År däremot
ett lands konstitution i ena eller andra hänseendet bristfällig, visar
detta sig ganska snart inom samhällslifvets skilda områden: maktmissbruk,
partistrider och omhvälfningar förekomma ofta; näringslifvet försummas
och landets finanser förstöras.

Ser man på vår egen historia, skall man där finna en fullgod
bekräftelse, på hvad, som ofvan anförts rörande den stora vikten af en
god konstitution. Få länder hafva en så rik erfarenhet i berörda
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 3 Sami. 20 Höft. (N;o 20). 1

2 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

hänseende som Sverige. Enväldet i dess olika former har här pröfvats,
och i regel visat sig vara för land och folk olyckligt. All makt samlad
i en hand, vare sig det nu är konungens eller folkets, leder till maktmissbruk
och ett lands olycka. Att det karolinska enväldet under Karl
XII och det gustavianska under Gustaf IV Adolf förde vårt land till
branten af undergång, är allt för bekant, för att i detta sammanhang
behöfva närmare omnämnas. Föga bättre har det varit, då folket haft
öfvermakten här i landet. Man behöfver endast erinra om den förnedringsperiod,
vårt land genomlefde under frihetstiden, eller, som det
äfven med rätta kallas, partitidhvarfvet. All makt låg hos Riksdagen
eller rättare hos dess sekreta utskott, Kungamakten var så kringskuren
och reducerad, att man slutligen ansåg sig kunna ersätta densamma
med en namnstämpel. Inom Riksdagen kämpade de olika partierna om
makten och för att tillförsäkra sig denna och komma sina motståndare
till lits, tvekade man icke att påkalla utländska makters inblandning
uti våra inre politiska förhållanden. Ansvarslösheten och partiförblindelsen
gick så långt, att man till och med af partipolitiska skäl
invecklade landet i krig med Ryssland 1741, ett krig, som slutade
olyckligt och gjorde oss nästan fullkomligt beroende åt det ryska inflytandet.
Mutsystemet blomstrade inom de politiska kretsarna i stor
utsträckning. Landets drätsel råkade i lägervall; industrien, som till
en början genom konstlade medel bragts till en viss utveckling, gick
tillbaka och fördärfvades fullständigt. Genom Gustaf Hirs kraftiga ingripande
räddades vårt land den gången från att dela Polens öde.

Det torde emellertid icke vara rådligt att allt för mycket lita på
att i dylika fall konungen skall kunna uppträda såsom landets räddare.
Det är nämligen betydligt svårare att afskaffa folkets envälde än att
skilja en enväldig konung från makten. Vår historia, vittnar om, att
det senare kan gå lätt nog, men den visar ock, hurusom en statskupp åt
den natur Gustaf III genomförde år 1772, kan misslyckas och leda till
en ytterligare inskränkning af konungamakten och ett än mera otygladt
parti välde. Adolf Fredriks misslyckade försök 1756 är ett vittnesbörd
härom.

Då vår nuvarande konstitution tillkom 1809, hade man sålunda
en rik erfarenhet att bygga på. Man hade sett, hvilka för land och
folk vådliga följder en enväldig konungamakt och en oinskränkt folkmakt
medförde. Den nya författningen sökte därför gå en medelväg
mellan dessa båda ytterligheter. Den skapade en stark konungamakt,
men ställde vid dennas sida en med vidtgående befogenhet utrustad
folkrepresentation. Makten delades sålunda mellan konung och folk.
Den dualistiska principen genomfördes för att förebygga ensidigt makt -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

missbruk. Denna fullkomligt riktiga grundsats har sedermera ytterligare
utvecklats, i det densamma lagts till grund för representationens fördelning
i tvenne med hvarandra fullt likställda och med samma behörighet
och myndighet utrustade kamrar. Under hägnet af denna
konstitution har vårt folk framlefva! en af de lyckligaste tidsskedena
i sitt lif och landet har på såväl den andliga som den materiella odlingens
område gått framåt med stora steg. Det är ingen öfverdrift, då man
säger, att det svenska folket är ett bland de lyckligast lottade folk i
världen. Ingenstädes åtnjuta medborgarna större frihet än här i landet.
Samvete- och yttrandefrihet förefinnas i vidsträcktaste mått. Den personliga
friheten är ock, såframt det afser ingrepp ofvanifrån, på allt
sätt lagfäst.

I betraktande af dessa förhållanden är det uppenbart, att man
måste med största försiktighet vidtaga förändringar uti en konstitution,
hvilken visat sig vara så i allo förträfflig som den svenska. Oaktadt
man sålunda kunnat hafva rätt att förvänta, det mogen eftertanke skulle
hafva gjort sig gällande vid den af nästlidet års riksdag beslutade rösträttsreformen,
har detta så långt ifrån varit fallet, att man tvärtom,
utan någon som helst tanke på följderna, slagit in på en väg, som helt
visst kommer att medföra olycka för vårt land. Den allmänna rösträtten,
hvarmed vi nu skola lyckliggöra^’, och det parlamentariska
styrelsesättet, som blir en gifven följd däraf, har nämligen öfverallt
visat sig medföra föga lycka för ett land, framför allt har detta varit
förhållandet i de länder, där en samhällsbevarande motvikt mot den
ytterliga radikalismen saknas. Huru vårt lands öde kommer att ställa
sig, därest det hvilande rösträttsförslaget varder genomfördt, kan man
ju aldrig med full visshet på förhand säga, då man gärna vill hoppas, att
resultatet må blifva det bästa möjliga. Men man behöfver icke se saken
alltför mörk för att hysa djupa farhågor för detta förslags verkningar.
Vill man nämligen göra sig det besväret, att närmare undersöka huru
de politiska och samhälleliga förhållandena gestalta sig i de främmande
länder, där den allmänna rösträtten blifvit genomförd, kan man icke
undgå att känna sig djupt nedslagen inför tanken på Sveriges framtid.

England är som bekant parlamentarismens hemland. Den allmänna
rösträtten är numera praktiskt sedt där genomförd. Därvid är dock att
märka, dels att man gått tillväga med stor försiktighet, i det man,
för undvikande af brådstörtade omhvälfningar, endast undan för undan
låtit de olika klasserna träda fram och komma i åtnjutande af politiska
rättigheter, dels gjort rösträtten beroende af en viss besutenhet. Sålunda
erfordras i allmänhet att antingen äga eller innehafva jord till
ett visst värde eller ock att äga, hyra eller innehafva en till visst be -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

lopp uppskattad bostad. Bestämmelserna härom äro dock så liberala,
att det är ett jämförelsevis ringa antal män, som sakna rösträtt till
underhuset. Oaktadt den allmänna rösträtten kan man dock säga, att
den engelska kontitutionen är väl anpassad efter det engelska folkets
skaplynne och samhällsförhållanden. Den engelska författningen är
visserligen icke byggd på den dualistiska principen om maktens delning
mellan konung och folk, såsom fallet är med vår nuvarande konstitution,
men denna princip kommer dock till uttryck i det parlamentariska
styrelsesättet, sådant detta under århundradenas lopp utvecklat
sig. Såsom bekant växlar makten mellan de båda stora partierna i
underhuset. Det parti, som äger majoriteten därstädes, bildar regeringen.
Men så snart denna förlorar sitt stöd i underhuset, öfvergår makten
till oppositionspartiet. Följden häraf är, att landet nästan alltid äger
eu stark och kraftig regering. Något maktmissbruk kan regeringen
och dess parti icke gärna göra sig skyldiga till, då en vaken opposition
städse kontrollerar och nagelfar alla dess göranden och låtanden. Åtskilliga
omständigheter hindra, att den stora massan tillskansar sig all
makt med tillhjälp af den allmänna rösträtten. Den socialistiska arbetarrörelsen
har i England icke haft samma framgång som i andra länder.
En väsentlig orsak härtill är, att fackföreningarna i allmänhet icke
lämnat densamma något stöd. Flertalet af dessa föreningar har nämligen
bildats och utvecklats långt innan den socialdemokratiska rörelsen
började utbreda sig och är baseradt på rent facklig grund och utgöres
mest af yrkesskieldiga arbetare. De disponera öfver störa fonder och
äro i regel socialisternas värsta fiender.

En annan omständighet, som i hög grad bidrager till att oskadliggöra
den allmänna rösträttens verkningar i England, är det konservativa
draget hos landets befolkning. Obenägenhet för omstörtande
förändringar, vördnad för häfdvunna seder och bruk utmärker den
engelska folkkaraktären.

Ett starkt konservativt inflytande utöfvas också af den ganska
talrika adeln, hvilken genom sin rikedom och sin sociala ställning gifvetvis
måste spela en betydande roll i det engelska samhällslifvet. Eu
stor del af den engelska jorden befinner sig i adelns händer. I ecklesiastikt
hänseende utöfvar densamma också ett betydande inflytande.
Af Englands 13,350 pastorat äro nämligen icke mindre än 8,151 patronella.
Att denna samhällsklass skall äga eu betydande makt, ligger i
öppen dag. Huru mycket lyckligare äro då icke förhållandena hos oss,
där de samhällsbevarande krafterna hittills kunnat göra sig gällande,
utan att olikheterna folkklasserna emellan varit så oerhördt stora som i
England.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

Do stora kostnader, valen till underhuset medföra, utgöra jämväl
eu stark motvikt mot den allmänna rösträttens verkningar. Följden
häraf är, att endast förmögne eller åtminstone välbergade män kunna
låta invälja sig i parlamentet. Medan omkostnaderna för ett val förr
kunde uppgå till flera hundra tusen kronor, har på senare tiden genom
lag bestämts, att utgifterna för ett val ej få öfverstiga 5,000 pund.
Men denna summa, i svenskt mynt motsvarande 90,000 Icronor, är tillräckligt
stor för att i allmänhet hindra socialistiska och radikala yrkespolitici
att komma in i underhuset. Trots den allmänna rösträtten härtill
och med det liberala partiet häraf en ganska konservativ anstrykning.
Det nu anförda jämte åtskilliga andra omständigheter göra, att
den allmänna rösträtten icke kommit att för England medföra några
skadliga verkningar.

Samma förhållande råder i Tyskland, där jämväl den allmänna
rösträtten tillämpas vid valen till den tyska riksdagen. Som bekant
infördes denna af politiska skäl och icke på grund af någon stark tro
hos de maktägande på dess teoretiska berättigande. Genomförandet af
Tysklands enhet kräfde det. Man förbisåg emellertid icke att nödiga
motvikter mot densamma erfordrades. Det förnämsta bålverket mot
dess farliga verkningar utgöres af förbundsrådet, hvilket består af ombud
för de olika förbundsstaternas regeringar och utgör en bergfast
första kammare. Ingen af riksdagen beslutad lag kan komma till stånd
utan detta förbundsråds bifall och medverkan. En annan omständighet,
som är ägnad att verka i konservativ riktning, är den bestående valkretsindelningen.
Denna är uti lag bestämd och växlar icke efter folkmängdens
tillväxt. Följden häraf är, att exempelvis socialdemokraterna,
trots att de räkna omkring en tredjedel af alla afgifna röster, icke
förmå insätta ett motsvarande antal representanter i riksdagen. Den
stora tillväxten i deras röstetal faller nämligen på de stora städerna,
och dessas representantantal är iixeradt. Oaktadt goda garantier sålunda
finnas mot den allmänna rösträttens verkningar, har man dock
icke helt och hållet gått fri för dess olägenheter. Liksom öfverallt
annorstädes, där den tillämpas, hafva dessa visat sig på det finansiella
området. Man har nämligen måst slå in på lånevägen, icke därför att
landet icke skulle kunna åstadkomma mycket högre årliga statsinkomster,
utan därför att Riksdagen under lång tid icke velat bevilja några nya
tullar, som skulle kunna blifva gifvande, utan i stället med socialisterna
i spetsen endast pålagt ytterligare inkomstskatter och progressiva
skatter.

Af ven i Preussen finner man starka garantier mot den allmänna
rösträtten. Först och främst har man att märka, att konungamakten i

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

detta land är synnerligen stark och utgör den bästa motvikten mot
den ytterliga radikalismen. Vidare äro valen till Abgeordnetenhaus
(andra kammaren) indirekta och verkställas efter ett valsystem, som
tillförsäkrar de högre beskattade det afgörande inflytandet. Den för
närvarande i Preussen pågående rörelsen för införandet af den allmänna,
lika och direkta rösträtten kan visserligen komma att medföra en förändring
af valsystemet, men därom kan man vara förvissad, att de
maktägande icke utan vidare skola öppna portarna på vid gafvel för
den framstormande demokratien. Slutligen är att märka, att Herrenhaus
(första kammaren), hvilket har en utpräglad konservativ karaktär,
intager eu stark och själfständig ställning och utgör eu kraftig motvikt
mot demokratiens inflytande och ett säkert stöd för kronan. Det
var endast med denna kammares medverkan Bismarek lyckades genomföra
Tysklands enhet.

Oaktadt den allmänna rösträttens tillämpning uti ofvannämnda
länder hafva de politiska förhållandena därstädes gestaltat sig på ett i
stort sedt lyckligt sätt. Att så blifvit fallet, beror uppenbarligen därpå,
att de samhällsbevarande intressena, hvilka äro af lika stor vikt och
betydelse som de liberala och radikala, för att nu icke tala om de
socialdemokratiska, beredts tillfälle att utöfva ett tillbörligt inflytande
å landets politik antingen inom representationen eller genom konungamakten.
I de länder däremot, där detta icke är förhållandet, utan
fältet lämnats öppet för demokratiens fulla och fria utveckling, utan
att de samhällsbevarande intressena fått göra sig gällande, där finner
man, hurusom den allmänna rösträtten verkat på ett för dessa länder
synnerligen olyckligt sätt.

Innan jag öfvergår till att närmare redogöra för, huru de politiska
förhållandena utvecklat sig i dessa länder, vill jag yttra några ord
rörande Nordamerikas Förenta Stater och Italien. Uti Förenta Staterna
är som bekant den allmänna rösträtten införd vid val af ledamöter i
kongressens representanthus. Huru densamma därstädes verkat, torde
för en hvar vara något så när bekant. Fn oerhörd korruption råder
inom det offentliga lifvets flesta områden. Man behöfver endast erinra
om den beryktade Tammanyringen för att få en föreställning om, huru
det fördärfliga mutsystemet blomstrar. Valmännens röster köpas och
säljas alldeles ohöljdt och det har träffande sagts, att röstköp vid kongressvalen
är det enda sättet för kapitalet att kunna öfva något inflytande
på det politiska lifvet. Den rådande korruptionen gör också,
att rättvisa mången gång är synnerligen svår att uppnå i detta land.
De stora trusterna och bolagen tveka icke att muta domstolarna för att
på detta sätt kunna undandraga sig sina förpliktelser. Ett bolag, Penn -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

syl vank järnvägsaktiebolag, innehar, som bekant, hela järnvägsnätet
inom staten Pennsylvanien. Endast i staten Philadelphia blefvo för
åtskilliga år sedan flera hundra personer ihjälkörda af järnvägarna.
Ehuru nästan ingen annorstädes i världen utdömes så stor ersättning
för förspillda människolif som i Förenta Staterna, undandrog sig bolaget
i förenämnda fall all ersättningsskyldighet. Alla domare i staten voro
nämligen, enligt hvad som uppgafs, mutade af bolaget. Saken gick
till och med så långt, att man fann sig föranlåten att stifta en lag, som
medgaf* anliängiggörandet af talan mot stora bolag i andra stater, än
där bolaget hade sitt säte. Ett annat stort bolag, Standard Oil Company,
skall, enligt uppgift, utöfva det bestämmande inflytandet vid tillsättandet
af konsulerna och tjänstemännen i utrikesdepartementet, en utväg, som
bolaget begagnar sig af för att förhindra framkomsten af för densamma
obehagliga reklamationer. Oaktadt dessa beklagliga förhållanden, har
den allmänna rösträtten dock icke inom det rena politiska området
åstadkommit så stor skada, som man skulle vara böjd för att antaga.
Orsaken härtill är, att senaten utgör eu synnerligen stark motvikt mot
representanthuset, och den verkställande makten mot kongressen i dess
helhet. Den politiska tyngdpunkten inom kongressen ligger nämligen
hos senaten, hvilken ju utgöres af ombud för de särskilda förbundsstaterna.
De personliga kvalifikationerna hos senatorerna äro betydligt
större än hos representanthusets medlemmar, hvilka till största delen
utgöras af rena yrkespolitici, ’politicians’, en benämning, hvari man i
Amerika alltid inlägger en föraktfull betydelse. Härtill kommer, att
senaten enligt författning är utrustad med eu del synnerligen viktiga
befogenheter, som icke tillkomma medkammaren. Sålunda skall senaten
gifva sin bekräftelse åt utnämningar af högre ämbetsmän och å utrikespolitiken
utöfvar den jämväl ett bestämmande inflytande. Den starka
ställning, senaten intager i förhållande till det genom allmän rösträtt
utsedda representanthuset, gör, att detta kommer att spela en mycket
underordnad roll i Förenta Staternas politiska lif. Presidentens själfständiga
och oberoende ställning gentemot kongressen medför också en
synnerligen god garanti mot eu allt för långt gående demokratisk reformlusta.
Den vetorätt, som enligt författningen tillkommer honom, begagnas
i stor utsträckning och ett afsevärdt antal mer eller mindre
omogna, af kongressen beslutade lagförslag blifva förkastade; så afslog
presidenten Cleveland under sin 4-åriga ämbetstid mer än 300 olika
lagförslag. Det parlamentariska styrelsesättet, som plägar vara förenadt
med den allmänna rösträtten, förefinnes som bekant icke i Amerika,
utan intager regeringen en fullt oberoende ställning till kongressen.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

Ministrarna hafva icke en gång tillträde till densamma, en omständighet,
som alltid innebär en stor styrka för regeringen.

Italien företer liknande förhållanden med Förenta Staterna. Äfven
där tillämpas i det närmaste den allmänna rösträtten och man har fått
göra samma erfarenhet som annorstädes. Korruptionen frodas mångenstädes
ganska ohöljdt. Man behöfver endast erinra om det inflytande
de bekanta förbunden maffian och oamorran utöfva i politiskt hänseende,
för att få klart för sig, huru tillståndet är i detta land. Den lägre
befolkningen är nedtryckt af skatter och pålagor. 1 parlamentet sysslar
man mera med partistrider och personliga intriger än med arbete för
landets väl. Ehuru förhållandena sålunda måste betecknas såsom synnerligen
dåliga, finnes det dock i parlamentets öfre kammare, senaten, en
konservativ motvikt mot den i deputeradekammaren öfvermäktiga demokratien.
Senaten utgöres nämligen af personer, hvilka sitta där dels
på grund af sin ställning och dels på grund af regeringens utnämning.
Uppenbart är, att en sådan kammare skall innebära en betydligt större
garanti för en sansad och samhällsbevarande politik än en, som framgår
ur allmän rösträtt. Ehuru senaten, på grund af sättet för dess bildande,
i den allmänna uppfattningen icke har så stort anseende, hav dess inflytande
i det italienska parlamentet dock mången gång visat sig vara
af stor nytta för landet. Så långt som önskligt vore, har dess makt
dock icke sträckt sig. Trots de uppenbara missförhållandena, som ännu
existera, går dock landet alltjämt framåt både i ekonomiskt och socialt
hänseende.

Till denna grupp kan man äfven räkna Danmark, Holland och
Belgien, där, oaktadt allmän rösträtt är införd, förhållandena äro mindre
olyckliga än i många andra länder, tack vare att de hafva öfverhus, i
hvilka de samhällsbevarande elementen kunna göra sig gällande.

Glår man nu vidare och ser till, huru förhållandena gestalta sig
i de länder, där icke någon konservativ motvikt finnes mot den allmänna
rösträtten, skall man snart finna, hvilka olägenheter, för att ej
säga olyckor densamma därstädes medför.

Det oss närmast liggande och mest lärorika exemplet härpå erbjuder
Norge. Man finner där en synnerligen god bekräftelse på hvad
ofvan sagts, rörande konstitutionens stora betydelse för ett lands lycka.
Ehuru det norska folket är af samma stam som det svenska och i stort
sedt företer samma allmänna karaktär, finner man dock, hurusom den
politiska utvecklingen därstädes gått i eu riktning, som för hvarje
tänkande person måste betecknas såsom synnerligen olycklig. Orsaken
härtill är gifvetvis i främsta rummet att söka uti den radikala konstitution,
hvarmed detta land lyckliggjorts’. Helt visst har man där icke

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

ursprungligen tänkt sig en så utpräglad demokrati, som utvecklingen
medfört. Frånvaron af en stark konungamakt och af betryggande representation
för de konservativa samhällsintressena hafva emellertid ledt
därhän, att radikalismen tillskansat sig det afgörande inflytandet i de
allmänna angelägenheterna. Alltsedan Sverdrups bekanta ord fälldes i
stortinget: ''Afl makt skall samlas i denna säl’ har denna utveckling
pågått i allt hastigare tempo. Sedan konungamakten år 1884 kapitulerat
inför stortinget, har intet hinder ställts i vägen för vänsterns radikaliseringsplaner.
År 1898 infördes den allmänna rösträtten, 1905 sprängdes
unionen med Sverige, 1906 erhöllo kvinnorna politisk rösträtt och
1907 afslöts med stormakterna eu trakt åt, som ställde landet under deras
förmyndarskap. Ser man på de inre förhållandena i detta land, kan man
sannerligen icke finna dem annat än minst sagdt bedröfliga. Som bekant
hafva skatterna ökats till en höjd, som nästan förkväfver och tillintetgör
industri och kapitaltillväxt. Sålunda lärer, enligt uppgifter meddelade
i tidningarna, i Kristiania minsta beskattningen för en fabrik vara
23 Va procent, under det densamma för andra uppgått ända till 54 procent
af inkomsten. Fn fabrik lärer på ett år hafva utbetalt i skatt
mera än den sammanlagda utdelningen under 10 år. En annan, nybyggd
sulfitfabrik, som efter att hafva kostat cirka 1,700,000 kronor förgäfves
utbjudits till 1,500,000 kronor och 1,000,000 kronor, har till sist sålts för
560,000 kronor. Tre väfverier nedlades på ett år. Ett bland Norges
största sågverk, Oleinmingeverken, har nedlagts och skogarna försålts
till följd af socialisternas framfart. Ser man efter, huru detta skattesystem
ställer sig inom kommunerna, finner man förhållandena därstädes
lika sorgliga. Stadskommunernas utgifter blefvo nästan jämnt fördubblade
under tiden 1893—1901 (från 17,8 till 35,4 miilioner kronor),
medan landtkommunernas utgifter under samma tid växte med 80 procent
(från 12,2 till 18,2 millioner kronor). Kommunernas skuldbörda
företer en ännu mera imponerande ökning, städernas från 38 till 95,l
millioner kronor och landsbygdens från 10,8 till 20,8 millioner kronor,
tillsammans en ökning af 137,5 procent. För jämförelses skull må nämnas,
att under perioden 1893—1902 de svenska kommunernas skuldbörda
ökades med 66 procent. I Kristiania har utvecklingen varit rent
våldsam. Under de 20 åren 1880—1900 ökades utgifterna från 5,2 till
22,9 millioner kronor, alltså med omkring 300 procent, och hvad den
kommunala skuldbördan angår, ökades den ensamt på de fem åren
1895—1900 från 20 till 53 millioner kronor, alltså med 165 procent.
Kontrasten med Stockholm är här ganska slående; dess skuldbörda
ökades under åren 1895—1902 (alltså under sju år) från 627a till 967a
millioner kronor, det vill säga med 54 procent. I verkligheten är
Bih. till Rik sd. Prof. 1908. 3 Samt. 20 Häft. 2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

Kristianias kommunala ekonomi långt mera undergräfd än de anförda
siffrorna ge vid handen. Att dessa förhållanden skola verka i hög
grad tryckande på alla möjliga företag är uppenbart. Redan ofvan har
jag anfört eu del exempel på huru industrien går under. Jag vill i
detta sammanhang endast erinra om hurusom i Kristiania kommunens
spårvägar, som i anläggning kostat omkring en och en half millioner
kronor, ett år lämnat en behållning af föga mer än 3,000 kronor; gasverket,
hvars inkomster i staten beräknats till 197,000 kronor, lämnade
endast 7,000 kronor. En mångfald dylika talande exempel skulle ytterligare
kunna andragas för att visa, hvarthän den radikala styrelsen fört
landet. Enligt en af vederbörande expeditionschef lämnad uppgift äro
landets finanser så dåliga, att det icke har råd att låta folkskolebarnen
få undervisning under mera än tolf veckor under året. Statsskulden
har gifvetvis också år från år ökats. År 1905 uppgick den till 149
kronor per invånare, medan den i Sverige var 72 kronor. Antalet
emigranter, som år 1900 utgjorde 6,699, hade år 1903 uppgått till omkring
27,000, således på fyra år fyrdubblats. Medan emigrationen från
Sverige år 1906 var fyra utvandrare på tusen invånare, var den från
Norge nio. Särskildt anmärkningsvärd t är, att en hel del förmögna
personer utvandra. Enligt hvad en norsk nationalekonom uppgifver,
lärer i Köpenhamn finnas ’en hel koloni af norske skatteflygtere’ . . .
Det anförda kan vara nog för att visa resultatet af denna på den allmänna
rösträtten grundade politik.

I likhet med Norge har jämväl Finland lyckliggjorts med allmän
rösträtt och enkammarsystem. Huru förhållandena därstädes komma att
gestalta sig, vet man ej, då man hittills icke har någon erfarenhet att
bygga sitt omdöme på. Med största sannolikhet kommer dock utvecklingen
här att gå i samma riktning som i Norge och andra länder med
enkammarsystem. Att månglerskor och köksor hafva säte i landtdagen
behöfver ju icke i och för sig innebära något förkastligt, men det
utgör dock ett bevis för intelligensnivån hos den nya landtdagen.

Huru förhållandena äro i Serhien och Grekland, också länder med
enkammarsystem och allmän rösträtt, torde icke behöfva närmare omnämnas.
Det kan vara nog att här erinra om de rådande partistriderna
och hurusom de krig mot grannstaterna, som af parlamenten beslutats,
utfallit olyckligt och medfört stora olyckor för dessa länder.

Uti Spanien och Portugal ser man samma exempel på den allmänna
rösträttens verkningar. Såväl de offentliga som de enskilda
finanserna äro i ett bedröfligt skick, styrelsen dålig och förvaltningen
usel. Den allmänna rösträtten har där haft samma följder som öfverallt
annorstädes, där konservativa motvikter saknas.

, Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

Såsom en yttring af den allmänna rösträtten torde jämväl böra
nämnas några ord om huru den progressiva beskattning verkat, som
införts i Sclmeiz. Bestämmelserna härom äro olika i olika kantoner.
I Genéve och Lausanne har emellertid denna beskattning medfört, att
den ena kapitalisten efter den andra öfverflyttat till Basel, där någon
sådan beskattning icke finnes. Sålunda lärer det hafva gått så långt,
att vederbörande roteman besökt de högst beskattade borgarne och förmått
dem att mot en reduktion af 50 å 60 procent på skatten stanna
kvar i kantonen. Basel har emellertid, enligt hvad som uppgifves,
genom denna invandring blifvit den på millionärer relativt rikaste stad
i världen.

Vi vilja härefter se till, huru förhållandena gestalta sig i det
land, där den allmänna rösträtten först genomfördes, nämligen Frankrike.
Under det sekel den där tillämpats har den ena omhvälfningen
efter den andra ägt rum. Den ena konstitutionen efter den andra liar
antagits för att efter någon kortare tid afskaffa^ och ersättas af en
helt annan författningstyp. Med den allmänna rösträttens tillhjälp har
monarkien störtats och republiken införts upprepade gånger, och landet
har naturligen blifvit lidande på dessa ständiga omhvälfningar. Den
lugnaste tiden inträffade under andra kejsardömet, då ett personligt
regeringssystem tillämpades. Då däremot Napoleon III gaf efter för
do radikalas påtryckningar om ett parlamentariskt styrelsesätt, började
olyckorna tränga in öfver landet. Man har visserligen gifvit Napoleon
III skulden för fransk-tyska kriget 1870, men det torde icke kunna
bestridas, att större delen af ansvaret föll på det radikala parlamentet,
som först vägrade att bevilja erforderliga anslag till armén och därigenom
i hög grad försvagade landets försvarskraft samt därefter så
godt som tvang kejsaren emot hans vilja begynna kriget. Efter den
tredje republikens införande och radikalismens fullständiga genombrott
har det allt mer och mer visat sig, hvarthän det leder, då de samhällsbevarande
krafterna icke hafva tillfälle att öfva något inflytande på
landets politik. Korruptionen har allt mer och mer genomträngt Frankrikes
offentliga lif. Man beliöfver blott erinra om Panama för att få
en föreställning härom. Sedan radikaler och socialister omhändertagit
ledningen af landets öden, hafva förhållandena än mera tillspetsat sig.
Ehuru Frankrike kanske är det rikaste landet i Europa, laborerar staten
likväl med dåliga finanser. Statsskulden har ökats i mycket hög grad.
1870 utgjorde densamma 8 å 9 milliarder francs, men för närvarande
uppgår den till nära 31 milliarder. Af denna stora ökning utgör den
till Tyskland utbetalade krigsskadeersättningen 5 milliarder. Omkring
6 milliarder hafva användts till arméns och flottans omorganisation.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

De öfriga 11 milliarderna hafva trots årliga stora budgeter plottrats
bort på än det ena än det andra hållet. Orsaken till de många onödiga
utgifterna är till stor del att söka därutinnan, att regeringen måste
tillfredsställa alla de oftast synnerligen obefogade önskemål, som framställas
af de till dess parti hörande deputerade, hvar och eu för sitt
departement. Då de deputerade för att visa sig måna om sin valkrets
ofta framkommo med förslag om järnvägar, landsvägar, hamnar, skolor
eller andra dylika ändamål, hvilka ur allmän synpunkt voro i inånga
fall alldeles onödiga och öfverflödiga, måste regeringen understödja
dessa, för att de deputerade skulle få behålla sina mandat och fortfarande
kunna lämna densamma sitt understöd. Ett bevis på hur slösande
man blifvit, är, att Frankrikes representation kostar landet årligen
13 millioner francs, under det den tyska riksdagen endast drager en
kostnad af omkring 1 million francs. Den franska budgeten har upprepade
gånger visat eu årlig brist på mellan 200 och 250 millioner
francs. Ehuru det franska folket är framför andra kändt för sin stora
sparsamhet, kommer således denna egenskap föga till synes i dess
representation. Förutom dåliga finanser har Frankrike att dragas med
eu hel del missförhållanden, hvartill den allmänna rösträtten ytterst
bär skulden. Skilsmässan mellan kyrka och stat, som föranledt så
svåra inre strider och slitningar, har som bekant genomdrifvits af de
socialradikala elementen i representationen. Yissa radikala lagstiftningsåtgärder
hafva gifvit anledning till betänkliga oroligheter inom
landet. Man behöfver i detta sammanhang blott erinra om den under
nästlidet år i södra Frankrike pågående så kallade vinodlarstrejken,
hvilken utvecklade sig till ett formligt uppror. Osäkerheten till lif och
lem har under de senare åren i betänklig grad ökats. Krögarne, som
förut alltid stodo på polisens sida i dess kamp mot brottslingarna,
hafva, till följd af att makten öfvergått från myndigheterna till massan,
ställt sig på den senares sida. Ett annat ganska belysande exempel
på huru förhållandena kunna gestalta sig, när makten öfvergå!'' till den
stora okritiska hopen, erbjuder den franska staden Brest. Denna har
alltsedan år 1904 haft en socialistisk kommunalstyrelse. Denna stad
har gifvit världen ett belysande exempel på socialdemokratisk administrationsförmåga.
De stora reformer, som utlofvades, hafva uteblifvit, men
åtskilliga andra åtgärder hafva vidtagits, som tydligen visa, hvarthän
socialisterna syfta. Skatten beräknas i Frankrike efter den hyra man
betalar. Den nya kommunalstyrelsen beslöt emellertid att fritaga alla
hyresbetalare under 150 francs från skatt. Därigenom minskades de
skattskyldiges antal till hälften, och de kvarstående fingo följaktligen
så mycket mera att betala. Skatten på en hyra af 1,200 francs växte

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

med 70 procent, och för större hyresbelopp blef ökningen ända till
200 procent. Dessutom infördes en hel del andra skatter,"Indika i våra
dagar verka rätt komiska. Sålunda infördes den öfverallt annorstädes
afskaffade s. k. skorstensskatten, d. v. s. man måste betala skatt för
hvarje skorstenspipa, enär dessa, som det hette i motiveringen, ''tjänade
till värme för de idka’. Välståndet i staden har under det socialistiska
regementet betänkligt sjunkit. Stadens ekonomi har förstörts, handeln
minskats och industrien betydligt decimerats. En staden tillhörig fond
å 460,000 tres har försvunnit. Staden Toulouse lär ock lefva under
samma förhållanden som Brest.

Af särskildt intresse är att se, hvilka verkningar den allmänna
rösträtten medfört i Australien och Nya Zeeland. Båda dessa stater
hafva lånat sina styrelseformer från moderlandet England. I spetsen
lör den verkställande makten står en af engelska kronan utsedd guvernör.
Representationen är fördelad på tvenne kamrar och styrelsesättet är
parlamentariskt. Regeringen tages nämligen alltid ur och bestämmes
af majoriteten i representanthuset (andra kammaren). Oaktadt denna
yttre öfverensstämmelse med den engelska konstitutionen, hafva dock
såväl Australiens som Nya Zeelands författningar verkat i en helt annan
riktning än Englands. Orsaken härtill är, att i nämnda författningar
icke tagits någon hänsyn till de samhällsbevarande intressena. Följden
bär också blifvit, att socialister och radikaler sitta inne med all makt.
Uti Nya Zeeland hade de konservativa före år 1891 majoritet i lagstiftande
rådet (första kammaren), hvars medlemmar utnämndes på lifstid
af regeringen. Till största delen utgjordes dessa af förmögne godsägare
och industriidkare samt personer af mera framskjuten samhällsställning.
Den oberoende ställning, kammaren då intog gent emot
regeringen och medkammaren, har emellertid numera fullständigt förändrats^
Det torde icke sakna sitt intresse att erfara, huru därvid tillgått.
År 1890 utbröt af eu obetydlig anledning en hamnarbetarstrejk,
som snart grep vida omkring sig. Arbetsgifvarne, hvilka i god tid
förberedt sig och anskaffat stora kassor, segrade i striden. Detta blef
emellertid deras olycka. På inrådan af liberalernas ledare beslöto arbetarne
att till det yttersta utnyttja den allmänna rösträtten för att förskaffa
sig makten inom representationen och därigenom det bestämmande
inflytandet på landets lagstiftning. Detta lyckades också, och
år 1891 blefvo arbetarne allenarådande uti andra kammaren. Den nya
regering, som då bildades, framlade en mängd vidtgående radikala lagförslag,
hvilka emellertid alla förkastades af lagstiftande rådet. För att
bryta detta motstånd framlade regeringen ett förslag, enligt hvilket
mandattiden till denna kammare skulle begränsas till sju år. Detta

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

förslag blef antaget af representkammaren, men af lagstiftande rådet
förkastadt. Då guvernören uti den uppkomna konflikten ställde sig på
lagstiftande rådets sida, blef lian lämnad i sticket af den engelska
regeringen, hvilken i frågor rörande koloniernas inre styrelse numera
städse följer non-interventionsprincipen, och ersatt af en ny guvernör.
Sedan denne i samråd med den radikala regeringen utnämnt en hel
del af arbetarpartiets anhängare till ledamöter af lagstiftande rådet,
blef förslaget om mandattidens begränsning äfven här antaget. Så
småningom blef nu denna kammares karaktär fullständigt omskapad.
Motståndarne till regeringen ersattes af anhängare till dess politik, och
en vacker dag voro arbetarne obestridda herrar äfven i denna kammare.

Nu började ett storartadt experimenterande på den sociala lagstiftningens
område i förening med ett våldsamt ingripande uti de enskilda
medborgarnes fri- och rättigheter. Sålunda kan omnämnas,
hurusom minimilöner fastställdes för alla möjliga yrken. Bland annat
bestämdes, att landtbruksarbetarne skulle hafva en dagpenning af 7
shillings eller 6 kr. 30 öre, ett belopp, som icke af någon finge underbjudas,
vare sig af arbetare eller arbetsgifvare, utan att straff därför
följde. Arbetarne, som till en början voro synnerligen belåtna med
denna anordning, fingo emellertid snart erfara, att de icke hade skäl
att rosa den nya lagstiftningen. Resultatet blef nämligen den bittraste
nöd för dagsverkarne, då endast helt få arbetsgifvare hade råd att betala
sådana löner. Ett annat exempel på den nya lagstiftningen kan
ock förtjäna anföras. För att betrygga lugnet å arbetsmarknaden inrättades
''särskilda förliknings- och skiljedomstolar. De förra hafva visat
sig icke medföra någon vidare nytta, då endast ett mycket litet antal
arbetstvister där kunnat utjämnas. De hafva dock ansetts böra bibehållas,
enär de äro de enda organ, hvarigenom en fullständig utredning
af de föreliggande tvistepunkterna kan ernås. Hvad skiljedomstolarna
däremot beträffar, hafva dessa städse intagit en mot arbetsgifvarne
fullständigt afvog hållning. Detta är också helt naturligt, då man betänker,
huru de äro sammansatta. Enligt lagens bestämmelser skall
skiljedomstolen bestå af tre ledamöter, en utsedd på förslag af arbetsgifvarne
och en på fackföreningarnes. Den tredje ledamoten utses af
regeringen, men då denna helt och hållet är beroende af arbetarpartiet
i parlamentet, kommer denne ledamot att alltid blifva en för arbetarnes
fordringar gynnsamt stämd person. Det blifver således i domstolen två
representanter för arbetarne och eu för arbetsgifvarne. Resultatet har
också blifvit att skiljedomstolarne nästan alltid ställt sig på arbetarnes
sida. Då härtill kommer, att alla strejker och lockouter äro förbjudna

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

vid ofantligt höga böter, kan man förstå, att arbetarne skola känna sig
såsom fullkomliga herrar i landet, under det arbetsgifvarne äro förtviflade.
Att med framgång bedrifva någon industri i dessa länder, är
knappast möjligt längre. Den exportindustri, som förut funnits, bär
nästan helt och hållet nedlagts. Läder och mjöl äro nämligen de enda
industriartiklar, som för närvarande exporteras i någon större mängd.
Landtbruket arbetar också med stora svårigheter, då det icke kan betala
den lagligen fastställda dagpenningen.

Såsom öfverallt annorstädes, där den allmänna rösträtten användes
och de konservativa intressena icke gifvits tillräcklig plats i representationen,
har man jämväl i Australien och Nya Zeeland fått bevittna,
hurusom statens finanser handhafves på ett synnerligen lättvindigt sätt.
Sparsamhet med allmänna medel äger icke rum. Anslag till en hel del
mer eller mindre onödiga företag beviljas och bestridas med lånemedel,
i den mån skatterna ej därtill förslå. Som exempel på huru man går
till väga, kan nämnas, att, då arbetsbrist föreligger, staten ofta besluter
anläggandet af järnvägar in i ödemarkerna, företag, som sakna alla
betingelser för att kunna bära sig. Då kostnaderna för dylika och
andra liknande företag i de flesta fall läggas på framtiden, är det
uppenbart, att statsskulden skall växa till olantliga belopp. Enligt
hvad det uppgifves, hade Australien, som har omkring en million
invånare mindre än Sverige, 1905 en statsskuld af 4,152,000,000 kronor.
År 1906 utgjorde den 4,292,000,000 kronor, således en ökning på ett
enda år af 140,000,000 kronor. Nya Zeeland, med en folkmängd af
948,649, både år 1905 en statsskuld af 1,033,000,000 kronor och år
1906 1,074,000,000. Således en ökning af 41,000,000 kronor. Därest
man i vårt land anlitat lånevägen i samma utsträckning som i Nya
Zeeland, skulle vi haft en statsskuld å omkring 6,100,000,000 kronor,
och om vi skuldsatt oss på samma sätt som Australien, en statsskuld
af c:a 5,000,000,000 kronor. Huru ofantligt mycket bättre ställdt det
är här i landet, framgår däraf, att vår statsskuld år 1907 endast utgjorde
420,852,244 kronor. Oäfvet är, att under sådana förhållanden skatterna
skola uti ifrågavarande länder vara mycket högt uppdrifna. Men de
makten innehafvande arbetarne hafva vetat skydda sig. Sålunda äro
inkomster intill 3,888 kronor skattefria. Ett annat exempel på den
ojämna fördelningen af skattebördan är, att ägare af mer än 400 hektar
jord måste erlägga dubbel skatt. En mångfald dylika exempel på huru
det socialistiska herraväldet farit fram i dessa länder skulle kunna
andragas, men det anförda torde vara nog för att belysa ställningen
därstädes.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

Betecknande för förhållandena i Australien är äfven, att, då ännu
under förra århundradets sista årtionde en betydlig invandring ägde
ruin, som sedan för hvarje år minskats, har däremot utvandringen ökats,
hufvudsakligen från landsbygden, så att den år 1905 uppgick till icke
mindre än 46,686 personel''''. Samma år utvandrade från Sverige 24,046
personer.

Af hvad som ofvan anförts rörande de politiska förhållandena i
de länder, där den allmänna rösträtten blifvit införd, finner man, att
öfverallt, där de samhällsbevarande intressena erhållit tillbörligt inflytande
i representationen, tillståndet i landet kan betecknas såsom tämligen
lyckligt och tillfredsställande. I de länder åter, där sådan motvikt mot
den allmänna rösträtten saknas, är förhållandet motsatt. Man ser sålunda,
hurusom i dessa länder radikaler och socialister tillskansat sig all makt
och huru de begagna densamma för att ensidigt befordra sina intressen
på bekostnad af de andra samhällsklassernas. Statens finanser handhafvas
på ett sätt, som måste innebära den allra största fara för dessa
länders ekonomiska själfständighet. I den mån medel till betäckande
af de inånga mer eller mindre onödiga utgifterna icke kunna erhållas
genom en hård och mången gång orättfärdig beskattning af kapital
och industri, anlitas lånevägen i en utsträckning, som måste anses
synnerligen vådlig för landets framtid. På lagstiftningens område filett
ständigt experimenterande, som helt naturligt måste alstra en ständig
osäkerhet på alla områden, minska aktningen för lagens helgd och komma
industri och kapital att lämna landet.

Med dessa resultat af den allmänna rösträtten för ögonen är det
uppenbart, att, därest man önskar en lugn och lycklig framtid för vårt
land, man måste ställa sig absolut afvisande inför hela det nu kritande
rösträttsförslaget med dess brist på samhällsbevarande garantier.

Enligt detta förslag skall den allmänna rösträtten införas vid valen
till Andra Kammaren. Antalet valmän, som, enligt den statistiska centralbyråns
redogörelse för allmänna valen till denna kammare för riksdagsperioden
1906—1908, år 1905 utgjorde omkring 530,000, kommer att
på en gång ökas till öfver 1,000,000. Då nästan alla de nytillkomna
valmännen tillhöra kroppsarbetarnes klass och ett mycket stort antal
af de nuvarande valmännen intaga enahanda samhällsställning, är det
alldeles gifvet, att de valmän, som tillhöra arbetarklassen, komma uti
en öfverväldigande majoritet och få det afgörande bestämmandet vid
valen. Då man så vidare tager i betraktande, att kroppsarbetare till
stor del äro mer eller mindre öppna anhängare af de socialistiska
samhällslärorna, kan man med ganska stor visshet förutsäga, att den

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

nya Andra Kammaren kommer att till stor del bestå af socialistiska
arbetarerepresentanter. Nu kan man visserligen häremot invända, att
det proportionella valsättet skall utgöra ett hinder för att en enda klass
tillskansar sig ett större antal platser än som enligt dess styrka tillkommer
detsamma och att minoriteterna därigenom skola erhålla tillbörlig
andel i representationen. Teoretiskt sedt låter detta resonemangmycket
tilltalande, men i praktiken kommer det helt visst att ställa
sig helt annorlunda. När man talar om proportionalismen såsom en
garanti för minoriteterna, förbiser man en sak af största vikt, nämligen
att valkretsarna måste vara så stora eller med andra ord hafva att utse
så många representanter, att proportionaliteten Jean verka. Då de förmögna
och burgna (enligt en af professor Fahlbeck i ett föredrag meddelad
uppgift) endast utgöra omkring 6 procent af landets befolkning,
skulle det följaktligen fordras valkretsar med 16 representanter, för att
denna minoritet skulle kunna få någon af sina män vald. Som vi veta,
skulle emellertid valkretsarna blifva betydligt mindre. I regel komma
endast 3 å 5 representanter på hvarje valkrets. Under sådana förhållanden
är det tämligen uppenbart, att de samhällsbevarande intressena
icke skola få tillbörligt rum i den nya Andra Kammaren. Äfven om
så skulle vara, att de lyckas därstädes förskaffa sig ett litet antal
representanter, blifver detta dock af ringa eller ingen betydelse, då
radikaler och socialister i hvarje fall komma uti eu öfverväldigande
majoritet. Den kraftiga organisation och fullständiga disciplin, som, i
motsats till hvad förhållandet är inom de borgerliga meningsgrupperna,
förefinnes inom det socialistiska partiet, kommer att från första stund
i hög grad bidraga härtill.

Äfven om man ej kan godkänna den uppfattningen, att rätten att
deltaga i val af riksdagsmän är en alla medborgare tillkommande
naturlig rätt, utan i stället måste hålla på den åskådningen, att den
bestämmande normen vid afgörande! af frågan, i hvilken utsträckning
den politiska rösträtten må tillkomma de enskilda medlemmarna i ett
samhälle, bör vara hela samhällets väl, skulle man dock möjligen kunna
lämna den ifrågasatta rösträttsreformen sitt understöd, om den inskränktes
till att afse endast Andra Kammaren. Därest Första Kammaren lämnades
orubbad och således fortfarande komme att utgöra en representation
för de samhällsbevarande intressena, för bildningen, förmögenheten
och den större erfarenheten, skulle densamma nämligen bilda en motvikt
mot radikalismen i Andra Kammaren och därigenom blifva i stånd
att i väsentlig mån hindra de mest betänkliga verkningarne af den
Bill. till RiJcsd. Prof. 1908. 3 Sami. 20 Höft. " '' 3

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

allmänna rösträttens införande. Nu blefve emellertid detta icke fallet.
Rösträttsfrågans lösning skall köpas för ett pris, som innebär uppgifvande!
af grunderna för Första Kammarens ställning inom representationen.
På tvåkammarsystemet bär i landet infördes, afsåg man, såsom
motiveringen till det nya representationsförslaget år 1865 utvisar, att
åt Första Kammaren gifva en sådan sammansättning, att den komme
att utgöra ett uttryck för en mera bestående politisk åskådning och
därigenom blifva ägnad att hindra förhastade beslut och allt för häftiga
omkastningar och systemskiften, hvilka kunde menligt inverka på
samhällets lugna utveckling och framåtskridande. Kammarens uppgift
är således att skydda och tillvarataga de konservativa intressena i
samhället.

Frågar man sig nu, huruvida Första Kammaren skall kunna på
ett tillfredsställande sätt fylla denna sin uppgift, därest det hvilande
rösträttsförslaget varder slutligt antaget, måste, efter allt att döma,
svaret härå blifva nekande. Därest man stannat vid att såsom af
konstitutionsutskottet vid 1906 års riksdag föreslogs, införa det proportionella
valsättet endast vid valen inom landstingen och stadsfullmäktige,
hade faran för, att de konservativa intressena ej skulle få tillbörlig
representation, ej varit så stor. Väl hade då åtskilliga af kammarens
medlemmar kommit att tagas från mer eller mindre avancerade vänsterpartier,
men i stort sedt hade kammarens karaktär af en representation
för de samhällsbevarande intressena kommit att blifva oförändrad.
Genom den totala omgestaltning af den kommunala rösträtten, som
ursprungligen af ingen begärts i samband med en rösträttsreform, utan
blott tillkommit för att kunna införa det proportionella valsättet, hvars
värde som konservativ garanti härvidlag saknar hvarje betydelse,
kommer Första Kammaren att fullständigt radikaliseras i likhet med
Andra Kammaren. Den företagna begränsningen af den kommunala
röstskalan är nämligen af så genomgripande natur, att arbetarklassen
kommer att blifva fullständiga herrar jämväl i denna kammare. Man
behöfver blott komma ihåg, att de kommunala röstskalorna skulle blifva
så beskaffade, att fyra, högst fem arbetare kunna kullrösta det största
bolag. När man vidare betänker, att de burgna i landet, såsom ofvan
erinrats, endast representera omkring sex procent af befolkningen, är
det ju alldeles uppenbart, att de kroppsarbetande klasserna och dem
närstående skola komma att behärska valen till landstingen.

Detta kommer att än mer blifva förhållandet i framtiden, när
penningvärdet på grund af ökad guldproduktion faller. År 1887 var
hela världens guldproduktion nära 548,000,000 francs och år 1906 om -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

kring 2,100,000,000 francs. Sålunda nära fyrdubblad på mindre än 20
år. Omkring år 1855 var lönen för ett dagsverke på många ställen i
vårt land 50 öre, men nu är den mera än fyrdubblad. Då denna ökning
i guldproduktionen efter upptäckten af fyndigheterna i Transvaal antagligen
kommer att fortgå, är det mycket möjligt och troligt, att inom
50 år härefter en arbetares nuvarande inkomst fyrdubblats. Enligt den
nu föreslagna röstskalan kommer han då att förfoga öfver samma antal
röster, som de förnämsta röstägare.

Nu kan man visserligen äfven här göra samma invändning som
i fråga om Andra Kammaren, nämligen att det proportionella valsättet
skall förhindra, att en enda klass lägger beslag på alla platser i landstingen.
Men som redan förut påvisats, kan detta valsätt icke tå någon
betydelse i nu förevarande fall, enär det antal landstingsmän, som i
hvarje valkrets skall utses, är alltför ringa för att proportionaliteten
skall kunna göra sig gällande, då de konservativa och radikala partiernas
numerär är så olika. Man har sålunda all anledning förvänta, att landstingen
komma att få eu mycket utpräglad radikal läggning, hinder
sådana förhållanden är det alldeles uppenbart, att jämväl första Kammaren
kommer att till öfvervägande del bestå af radikaler och socialister.
Ty hvarför skulle icke arbetarne här som i Australien och Nya 3,Zeeland
insätta representanter ur eyna led? Kammarens allmänna karaktär kommer
följaktligen att genomgå en fullständig och genomgripande förändring.
Dess likhet med Andra Kammaren blifver så mycket större
som den beslutade nedsättningen af valbarhetscensus och införandet af
arfvode för ledamöterna lämna tillfälle för valmännen att utse representanterna
blott bland sig själfva. Den närmaste följden blifver således,
att bildningen och de samhällsbevarande intressena icke i nämnvärd
grad få några målsmän inom kammaren. Dess allmänna bildningsnivå
kommer följaktligen att sjunka i högst betänklig grad.

Resultatet af Första Kammarens ombildning blifver således, att de
samhällsbevarande intressena mista sin andel i representationen och att
följaktligen ingen motvikt mot den allmänna rösträtten längre kommer
att finnas inom densamma. Detta är så mycket mer betänkligt, som
man icke numera kan hos konungamakten påräkna en sådan motvikt.
Redan sedan låna: tid tillbaka har man nämligen kunnat konstatera eu
ständigt fortgående inskränkning uti Konungens maktsfär. Denna förändring
i maktställning kommer visserligen icke så mycket till synes
i det yttre, men är så mycket mera påtaglig i reellt hänseende. Genom
införandet af årliga riksdagar och statsrådens deltagande i kamrarnas
öfverläggningar har Kungl. Maj:t blifvit allt mer och mer beroende af

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

Riksdagen. Det ena området efter det andra af Konungens ekonomisktadministrativa
lagstiftning har dragits in under Riksdagens medbestämmanderätt.
Det gifves numera tyvärr knappast någon enda fråga af
större vikt och betydelse, där Kungl. Maj:t fattar ett beslut utan Riksdagens
hörande. Därest det hyflande rösträttsförslaget antages, kommer
konungamakten att blifva i än högre grad beroende af Riksdagen. Det
stöd den för närvarande kan påräkna i Första Kammaren mot alltför
långt gående ingrepp i dess maktsfär,
mares radikalisering, hvilket är så mycket mera betänkligt, som Kungl.
Maj:t i dubbelt måtto har varit i behof af detta stöd vid den allmänna
rösträttens införande till Andra Kammaren. Då det parlamentariska
styrelsesättet är en naturlig konsekvens af det föreliggande förslaget,
kommer konungamakten att blifva än mera försvagad än för närvarande.
Dess beroende af Riksdagen och det där härskande majoritetspartiet blifver
fullständigt. Den starka konungamakt, för hvilken vårt folk alltid haft
en bestämd förkärlek, och som vår författning velat skapa såsom en
motvikt mot en enväldig riksdag, kommer helt och hållet att försvinna
och nedsjunka till ett verkställande organ för det inom Riksdagen
mäktigaste partiet.

Man finner sålunda, hurusom det hyllande rösträttsförslaget fullständigt
bryter med andan i vår författning. Den erkändt riktiga dualistiska
princip, som kommit till uttryck i maktens fördelning mellan
konung och riksdag, göres helt om intet. I stället för tvenne med samma
behörighet och myndighet utrustade karaktärsskilda kamrar, får man två
kamrar af alldeles samma skaplynne, hvilket i realiteten blir detsamma
som ett enkammar sys tern. Redan för närvarande hafva vi understundom
haft kännedom om hvart detta system lcan leda. De gemensamma
voteringarna innebära ju reellt sedt ingenting annat än ett upphäfvande
af tvåkammarsystemet i de fall, då kamrarna icke kunna ena sig rörande
vissa finansiella frågor. Till följd af Första Kammarens konservativa
karaktär och större homogenitet har denna kammare dock kunnat, trots
sitt ringare ledamotsantal, utöfva ett icke oväsentligt inflytande på de
gemensamma voteringarnas utgång. Efter den nya ordningen kommer
detta emellertid icke att blifva fallet. Redan vid en demokratisering
af enbart Andra Kammaren skulle Första Kammaren i de flesta fall
hafva kommit att ligga under vid de samfällda omröstningarna för
den öfvermäktiga radikala majoriteten i förstnämnda kammare. Sedan
äfven Första Kammaren grundligt radikaliserats, komma de konservativa
intressen, som tilläfventjns få en plats i representationen, att helt och
hållet blifva utlämnade på nåd och onåd åt socialister och radikaler.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20-

Frågar man sig nu, huru resultatet af den nya författningen skall
ställa sig i praktiken, är svaret icke svårt att afgifva. Helt visst kominer
clet att hos oss gå i alldeles samma riktning som i öfriga länder, där
den allmänna rösträtten blifvit införd och nödiga konservativa garantier
saknas. Någon anledning'' att antaga, det resultatet här skulle blifva
bättre, förefinnes icke. Väl vill jag icke bestrida, att till en början
något utrymme kommer att beredas åt de samhällsbevarande krafterna,
men i den mån de radikala lära känna, hvilken makt den nya författningen
lägger i deras händer, komma de förvisso att fullt utnyttja
densamma. Såvidt jag har mig bekant, finnes icke något land med eu
så radikal författning. Eu segrande revolution har knappast någonstädes
eu mera genomgripande konstitution. Man kan således, efter
mitt förmenande, med största visshet förutsätta, att den politiska utvecklingen
kommer att gå åt samma håll som exempelvis i Norge,
Frankrike, Australien och Nya Zeeland. På lagstiftningens område
kommer det att blifva ett experimenterande med alla möjliga sociala
reformprojekt. Gifvet är naturligen, att radikaler och socialister, efter
att hafva tillvällat sig makten inom representationen och det bestämmande
inflytandet på regeringens sammansättning, skola söka på alla områden
genomföra sina speciella önskemål på bekostnad af öfriga samhällsklassers
intressen. På det finansiella området kan man ock förvänta,
att nämnda partier skola, såsom fallet är uti nyssnämnda länder, begagna
sig af sin makt för att befordra sina intressen. För att få medel till
bestridande af alla de mer eller mindre onödiga företag, som komma
att beslutas, kommer man gifvetvis att i främsta rummet införa eu
härd beskattning af kapital och industri. Erfarenheten från andra länder
visar nogsamt detta. I den mån medel icke kunna på detta sätt anskaffas,
kommer man att anlita lånevägen. Man kan således med visshet
förutse, att statsskulden kommer att växa i eu hittills oanad grad, utan
att landet får någon verklig valuta för de stora utgifterna. Försvarsväsendet,
hvilket är eu lifsbetingelse för vårt lands framtid och själfständighet,
kommer att försummas. Då man vet, att försvarsnihilismen
räknar nästan alla sina anhängare inom det radikala och socialistiska
lägret, har man alla skäl att antaga, det så kommer att blifva förhällandet.
Den försvarsfient-liga agitationen, som af socialisterna under
de senare åren bedrifvits inom armén och flottan, vittnar också tillräckligt
tydligt härom. Såsom ett exempel på hvad denna agitation
redan nu kan åstadkomma, vill jag endast omnämna, hurusom uti en
af chefen för ett af våra landsortsregementen till vederbörande ingifven
rapport framhålles, att af 22 man vid reserven, som varit berättigade

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

till anställning- såsom vice korpraler i regementets reserv, endast 10
kunde förmås söka sådan anställning. De öfriga vågade det icke, enligt
hvad de uppgifvit, af fruktan för obehag från de s. k. ungsocialisternas
sida. Med dylika exempel för ögonen kan man sannerligen hafva skäl
att misströsta om vårt lands framtid.

Inom området för kommunernas verksamhet torde med all sannolikhet
förhållandena ej komma att blifva bättre. Genom den fullständiga
omstöpningen af den kommunala röstskalan kommer all makt i händerna
på en radikal och icke skattskyldig socialistisk arbetarklass. Hvilka
följderna däraf komma att blifva, har jag redan uppvisat genom att
åberopa förhållandena i vårt grannland Norge och i Frankrike. Liksom
i dessa länder komma äfven hos oss dryga skatter att utkräfvas, hvilka
framför allt drabba och förlama den industriella verksamheten. Då man
betänker, att arbetarne icke äro på samma sätt som den besuten delen
af befolkningen intresserade af att kommunernas skuldbörda ej allt för
mycket ökas, kan man vara viss på, att lånevägen kommer att anlitas
i mycket hög grad för att anskaffa erforderliga medel till bestridande
af kostnaderna för sådana ändamål, som direkt tjäna arbetarnes intressen.
Antagligen får man hos oss se kommunernas medel användas på samma
sätt som i Muhlhausen och Marseille, där kommunalstyrelserna beslöto
understöd åt strejkande arbetare, hvilket i främsta rummet fick betalas
af den utaf strejkerna drabbade industrien. Drygt betungande skatter
komma att utkräfvas af de nu burgna inom kommunerna för att användas
till företag och utgifter, som ej gifva någon afkastning, utan
blott äro till mer eller mindre tillfälligt gagn för den skattebestämmande
men föga skattebetalande delen bland kommunernas medlemmar.
Af ren egennytta kunna dyrbara företag beslutas och genomföras, som
för kommunerna medföra stora kostnader. I en kommun komma några
af dess medlemmar, en byggmästare, en murare, en målare och ett
par andra öfverens att skaffa sig en extra inkomst på kommunens
bekostnad. Därför föreslås uppförande af ett kommunalhus, naturligen
afsedt äfven till lokal för olika föreningars sammanträden. De föga
skattebetalande arbetarna se naturligen gärna, att ett sådant hus uppföres
och detta ännu mer genom löfte af förslagsställarne att få god
arbetsförtjänst vid husets byggande, hvarför det går lätt att med stor
majoritet genomdrifva beslutet på kommunalstämma, oaktadt protester
af ett fåtal, som äro nog olyckliga få betala kanske 9/io af kostnaderna.
När byggnaden är färdig, fortsättes på den inslagna vägen med uppförande
af skolhus, skolkök och »folkets hus», ja, inga hinder finnas,
att, sedan skolköket är uppfördt, beslut lättas på sätt som skett i en

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

kommun i Norge, att barnen skola hafva fri mat i skolan. Företag,
som tjäna ett allmänt intresse, komma däremot icke att röna samma
understöd. Så kommer, för att taga ett exempel, endast i undantagsfall
kommunerna att lämna sitt understöd åt nya järnvägsföretag. Den
föreskrifna majoriteten af två tredjedelar af alla rösterna, som skulle
erfordras för beviljande af ''anslag till nya ändamål eller behof’ (§21
i förordningen om kommunalstyrelse å landet enligt dess föreslagna
ändrade lydelse) kommer säkerligen endast i rena undantagsfall att
kunna uppdrifvas. Redan nu har det visat sig svårt att få enkel
majoritet för understöd åt nya järnvägsbyggnader, och likväl måste
man erkänna, att det knappt är något, som fört vårt land så framåt
som kommunikationsväsendets storartade utveckling.

Med det anförda har jag sökt visa, hvilka stora brister, som vidlåda
det hvilande rösträttsförslaget och som efter mitt förmenande göra
detsamma från konservativ och samhällsbevarande synpunkt fullkomligt
oantagligt. Hvari skall man då söka anledningen till att ett förslag,
som, enligt hvad all erfarenhet från främmande länder gifvit vid handen,
kommer att medföra stora olyckor för land och folk, kunnat af Riksdagen
preliminärt antagas? Orsakerna härtill ärö helt visst flere, men
jag tror mig icke taga miste, om jag säger, att den hufvudsakliga och
förnämsta anledningen till Riksdagens beslut varit, att man inom representationen
blifvit alldeles utledsen på den långvariga och kraftförödande
rösträttsstriden. Man ville hafva ett slut på densamma för att få tid
och ro att ägna sig åt arbetet med lösningen af de många andra viktiga
frågor, som stå på dagordningen här i landet. Striden har pågått så
länge och det ena förslaget efter det andra hade framkommit, pröfvats
och förkastats, att man slutligen ansåg sig böra taga hvad som bjöds
af fruktan att få något ännu sämre. För hvarje gång ett nytt förslag
framkom, flyttade radikaler och socialister sina positioner längre åt
vänster och det såg nästan ut, som om man på det hållet icke önskade
komma till en uppgörelse. För socialisterna kunde ett afblåsande af
striden icke gärna ses med blida ögon, då detta parti, som bekant,
haft sitt förnämsta agitationsmedel i rösträttsfrågan. I tanke på att
med en gång bringa denna ur världen, framlade Kungl. Maj:t 1907 ett
förslag, som stod vänster om liberalernas förslag och, ehuru detsamma
var åt sådan beskaffenhet, att det från konservativ synpunkt icke borde
bifallas, blef det dock antaget, och detta till och med sedan det ytterligare
radikaliserats. Man fick bevittna, icke blott huru tidningarna,
som dittills fört de samhällsbevarande intressenas talan, lämnade dessa
i sticket och anslöto sig till det radikaliserade förslaget, utan till och

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

med det,, såvidt jag vet, i vår riksdagshistoria oerhörda, att statsministern,
innan ännu ett ord i Riksdagen yttrats om detsamma, öfvergaf
den ståndpunkt Kungl. Maj:t enligt propositionen i ämnet intagit, och
anslöt sig till förslaget. Fruktan för att få något ännu värre hade så
bemäktigat sig de konservatives sinne, att de icke gåfvo sig tid att
närmare eftertänka, hvilka beklagliga följder detta förslag skulle komma
att medföra. Var obekantskapen med förslagets konsekvenser stor inom
Riksdagen, var den dock ännu större hos allmänheten, kragan om
valsättet hade i den allmänna diskussionen gjorts till hufvudsak, ehuru
denna fråga dock var af underordnad betydelse. Hufvudsaken åter,
den allmänna rösträttens införande utan några konservativa garantier,
hade skjutits alldeles åt sidan. En hel del af det konservativa partiet
har tröstat sig med att förslagets antagande icke skulle medföra sä
stora förändringar. Några flera valmän skulle tillkomma, Första
Kammaren få något mindre inflytande, och inom kommunerna skulle
allt nog reda sig hädanefter som hittills. Man har icke gjort sig mödan
att genomtänka förslagets konsekvenser. Rösträttsfrågans lösning kom
att ske i trötthetens och resignationens tecken. Under sådana förhållanden
och då allmänheten hittills hyst en för vårt land hedrande tilltro till
riktigheten af de lagar och författningar Kungl. Maj:t och Riksdagen
beslutat, är det icke att förundra sig öfver, att man mångenstädes, i
landet känt sig tillfredsställd med den lösning, som rösträttsfrågan vid
förra årets riksdag erhöll. Men detta är en sak, som icke kan eller
får inverka på bedömandet af förslagets förtjänster eller brister. År
det så, att detsamma kommer att medföra stora olyckor för vårt land,
och därom är jag förvissad, af skäl som jag ofvan anfört, då bör förslaget
förkastas och rösträttsstriden å nyo upptagas och fortsättas, tills
en för hela samhället verkligt lycklig lösning kan vinnas. Det är en
dålig politik att lösa en för land och folk så oerhördt viktig fråga
i trötthetens och slapphetens tecken.

Antagligen är det många, som hafva den åsikten, att en hvilande
grundlagsändring ovillkorligen måste antagas, men flere gånger har
det i vår riksdagshistoria inträffat, att representationsförslag antagits
och förklarats hvilande, som dock vid det slutliga afgörandet förkastats,
sedan de under en lugnare besinning och moget profvande befunnits
vara fotade på orätta grunder. Först framkom 1841 från regeringen
ett radikalt förslag med enkammarsystem, som modifieradt till tvåkammarsystem
antogs för att förkastas vid 1844 års riksdag. Nästa
förslag väcktes af regeringen 1848, hvilket var mindre radikalt, ehuru

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20-

det framkommit såsom ’en gärd af fruktan’, och afslogs vid 1851 års
riksdag. Det samma år af grefve G. Lagerbjelke väckta förslaget, som
sökte bibehålla konservativa element i Riksdagen, lyckades förklaras
hyllande, men rönte samma öde som de föregående, genom att afslås
vid 1854 års riksdag.

Nu är det visserligen min bestämda öfvertygelse, att, därest det
hyllande förslaget varder slutligen antaget, reaktionen mot detsamma
en gång kommer, sedan man erfarit, hvarthän det leder. Men huru
skall rättelse då kunna vinnas? De vapen de konservativa och samhällsbevarande
klasserna nu äga, hafva då vridits dem ur händerna. Det
parti, som då sitter vid makten, är icke kändt för att vika undan utan
strid. I stället för att taga lärdomar, af hvad som skett i andra länder
och kraftigt bekämpa de mot samhället fientliga makterna, skola vi
nu i stället åt dem utlämna hela den politiska makten. Detta är en
fullständig själfuppgifvelse och historien lär oss, att sådan alltid ledt
till undergång för en nation.

Af hvad som ofvan anförts är det uppenbart, att jag för min del
icke kan finna det h vilande förslaget vara af beskaffenhet att böra antagas.
Jag vågar till och med betvifla, att någon lösning af rösträttsfrågan
öfver hufvud är af behofvet påkallad. Det nuvarande 800-kronors
strecket är nämligen så lågt, att, därest en riktig taxering göres, allmän
rösträtt i det närmaste redan nu skulle finnas. Vill man dock icke
bibehålla detta streck, och jag erkänner, att det ur vissa synpunkter
sedt kan vara mindre lämpligt, så må man då besluta sig för införandet
af allmän rösträtt till Andra Kammaren. Men detta endast under förutsättning,
att samhällsbevarande garantier mot massans maktmissbruk
förefinnas. Dit räknar jag i främsta rummet en stark och af Andra
Kammaren oafhängig Första Kammare, där bildningen och de samhällsbevarande
intressena kunna tillbörligen representeras. Förutsättningen
härför är, att denna kammare lämnas till sin sammansättning orubbad,
eller ock, därest detta af en eller annan orsak icke skulle kunna ske,
att grunderna för dess bildande blifva sådana, att kammarens allmänna
karaktär af ett i ordets egentliga bemärkelse verkligt öfverhus icke
undergår någon mera väsentlig förändring. Denna sin karaktär skulle
Första Kammaren kunna bevara, om dess medlemmar delvis utsåges
af mera representativa korporationer och samfund inom samhället.
Sålunda skulle exempelvis väljas särskilda representanter för akademier,
högre undervisningsanstalter, för handel, sjöfart och industri etc., hvilka
senare näringar för närvarande hafva ett alldeles oproportionerligt litet
Bih. till BiJcsd. Prat. 1908. 3 Sami. 20 Höft. 4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

antal representanter i Riksdagen. Ett annat villkor för den allmänna
rösträttens införande vid val till Andra Kammaren är, att de gemensamma
voteringarna afskaffa, tv skulle dessa kvarstå, kommer Första
Kammaren att helt och hållet blifva utlämnad på nåd och onåd åt den
radikala och socialistiska majoriteten i Andra Kammaren. Vidare bör
mandattiden till sistnämnda kammare utsträckas, så att man åtminstone
må besparas alltför ofta återkommande valstrider. För ledamöterna
kan det aldrig vara annat än till afsevärdt gagn, att få någon tid på
sig att sätta sig in i riksdagsarbetet och förvärfva sig vana vid handläggningen
af alla de viktiga frågor, som komma under Riksdagens
behandling. Huruvida valsättet blir proportionellt eller icke, torde vara
af jämförelsevis mindre betydelse.

Därest de nu anförda synpunkterna vinna beaktande, torde icke
någon större fara för den allmänna rösträttens införande i vårt land
föreligga. Frågan blir då löst ur sypunkten af det helas väl, icke på
ett sätt, som endast tillfredsställer maktbegäret hos en viss klass. I
en för vårt land så viktig fråga gäller det mer än eljest att hafva i
minnet Konung Gustaf I:s ord till sina söner: Quidquid agis, prudenter
agas, et respice finem. (Hvad du än gör, handla klokt och betänk slutet!)»

Motionären sammanfattar slutligen skälen till sin hemställan i
följande punkter, nämligen att det hvilande rösträttsförslagets slutliga
antagande skulle leda därhän,

att i stort sedt en enda samhällsklass, arbetarne, kommer att besätta
nästan alla platserna i Andra Kammaren,

att samma samhällsklass jämväl får det afgörande inflytandet på
Första Kammarens sammansättning,

att följaktligen de samhällsbevarande intressena undanträngas från
det inflytande de alltid böra äga i en representation,

att konungamakten ytterligare försvagas och göres beroende af ett
inom Riksdagen härskande radikalt och socialistiskt majoritetsparti,

att sedan makten sålunda öfvergått till ett mot det nuvarande samhället
fientligt parti, ett för landets lugna och lyckliga framåtskridande
vådligt experimenterande på lagstiftningens område kommer att vidtagas,
att genom antagande af clet nu hvilande förslaget det kommer att
möta oöfverstigliga svårigheter, att på laglig väg åter införa en för landets
lugna utveckling tillfredsställande representation,

att statens finanser komma att i hög grad misskötas, skatterna i oroväckande
grad ökas, och utvandringen i hittills icke anad grad tilltaga,
att den kommunala makten kommer i händerna på de af korn -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 20.

munernas medlemmar, som äro minst intresserade för att kommunernas
utgifter hållas inom tillbörliga gränser,

att man följaktligen i vårt land får göra samma erfarenheter rörande
den kommunala styrelsen som exempelvis i Norge, samt

att försvaret till lands och sjöss kommer att försummas, så att
Sveriges urgamla frihet och själ fständighet äfventyras.

Då ett fullständigt förslag till ändrade bestämmelser rörande
valrätten till Riksdagens Andra Kammare af 1907 års Riksdag blifvit
antaget såsom hyflande till vidare grundlagsenlig behandling, får utskottet
hemställa,

att herr Benedicks’ förevarande motion ej må
föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 maj 1908.

Utskottets

yttrande.

På utskottets vägnar:
HUCfO BLOMBERG.