Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1 (Utlåtande 1905:Ku1 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

X:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 17 febr. 1905, kl. 3 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
tillägg till § 7 riksdagsordningen.

. Uti en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion,_ n:o 148, har herr A. Jönsson i Yngsjö hemställt, att
Riksdagen ville till hvilande i grundlagsenlig ordning antaga ett tillägg
till § 7^ riksdagsordningen af ungefär följande lydelse:

»1 ill suppleanter för ledamöter i Första Kammaren äger landsting
välja det antal personer, som anses nödigt, att i den ordning de blifvit
valda inträda , i tjänstgöring efter ordinarie ledamöter, som afgå, tills
lagtima landsting väljer nya ordinarie ledamöter. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
meddelar suppleant, när han skall inträda, Inträffar
ledighet under pågående riksdag, måste suppleant inom 14 dagar efter
bevisligen mottagen underrättelse sig vid riksmötet infinna.»

Nämnda paragraf har följande lydelse:

»Riksdagsordningen.

§ 7.

Val till riksdagsman i Första Kammaren anställes af vederbörande
landsting och stadsfullmäktige, så ofta ledighet uppstår, eller då
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 3 Sami 1 Haft. (N:o 1) 1

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1,

Konungen förordnat nya val. Landsting sammanträder för det ändamål,
där så erfordras, till urtima möte.»

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:

»Redan så strax efter nu gällande riksdagsordnings antagande som
1867 framhölls motionsvis i Andra Kammaren en brist i dess bestämmelser
för val af ledamöter i Första Kammaren, som säkerligen i nuvarande
tid är mera kännbar och till större olägenhet än någonsin förr.
Motion väcktes nämligen det nämnda året i Andra Kammaren om sådant
tillägg till riksdagsordningens § 7, att landstingen äfven må kunna
välja suppleanter till Första Kammaren, att inträda, då någon ledamot
mellan landstings sammanträden afgår, aflider eller af någon orsak blir
diskvalificerad för riksdagsmannauppdraget.

Förslaget motiverades af hänsyn till de kostnader för det allmänna
och besvär för landstingsmännen, sammankallandet af urtima landsting för
val af ledamöter af Första Kammaren orsakar. 1867 års konstitutionsutskott
afstyrkte emellertid motionen, därvid bland annat yttrande, »att,
då riksdagsordningens § 7 stadgar, det val till riksdagsman i Första Kammaren
skall af vederbörande landsting och stadsfullmäktige anställas, så
ofta ledighet uppstår», härmed otvifvelaktigt varit afsedt att åt valförsamlingen
förvara dess rätt att vid hvarje tillfälle utse till riksdagsman
den, för hvilken de väljande då Iwsa största förtroendet. Skulle åter vid
riksdagsmannaval jämväl utses suppleanter, men desse först efter en längre
tids förlopp inträdde i utöfningen af riksdagsmannakallet, och det således
icke kunde tagas för gifvet, att de representerade de åsikter, som vid detta
deras inträde vore rådande hos valförsamlingen, så blefve icke desto mindre
denna genom det föregående valet af suppleanter beröfvad sin rätt att
till representant utse den, som då ansåges därtill vara den lämpligaste.
Äfven utan att behöfva förutsätta en sådan längre tids förlopp, är det
tänkbart, att saknad af de i riksdagsordningens § 9 för ledamöter i
Första Kammaren föreskrifna kvalifikationer vid det förra valet utgjort
ett hinder för valmännen att till representant utse en person, som i annat
fall funnits böra företrädesvis ifrågakomma, men att, detta hinder bortfallit,
när någon af de valde riksdagsmännen afginge, utan att valförsamligen
likväl då kunde till representant utse en sådan person, emedan
en under andra förhållanden vald suppleant redan inträdt i den afgångnes
ställe.

Mig synes, att dessa de egentligen enda skäl, som kunnat anföras
mot den nämnda motionens syfte, fullständigt undanröjas därigenom, att

ett visst antal suppleanter till Första Kammaren vid hvarje lagtima lands -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

tingssammanträde väljas, att i denna egenskap kvarstå intill nästa lagtima
landsting, då såväl riksdagsmän i de under året afgångnes ställe väljas
som ock val af det behöfliga antalet suppleanter utses. Suppleantvalet
skulle således ske årligen — eu för lanöstingsarbetet föga betungande
åtgärd — och valförsamlingen blefve därigenom oförhindrad att lägga,
i och med valet, de åsikter i dagen, hvilka den ville hafva särskildt betonade
i och för Riksdagen. De årligen återkommande suppleantsvalen
kunde därjämte tjäna till att gifva de ordinarie representanterna en
kanske icke alltid obehöflig vink om stämningen bland deras valmän,
hvilken onekligen kan under den långa tid, för hvilken valen till Första
Kammaren gälla, höget väsentligt förändras, utan att vederbörande riksdagsman,
helst om han är bosatt långt borta från landstingsområdet, har
behöflig kännedom därom. Jag vågar därför tro, att redan ur denna
synpunkt årliga val inom landstingen af ersättare för afgående riksdagsmän
i Första Kammaren icke skulle vara utan ett visst gagn för
det allmänna.

Rörande de fördelar och lättnader, som med afseende å kostnader
och besvär kunde vinnas genom val af suppleanter till Första Kammaren,
yttrade 1867 års konstitutionsutskott, att kostnaderna och besvären för
fyllnadsval till Första Kammaren äro af samma art som vid riksdagsmannaval
i allmänhet, »hvilka alla i mer eller mindre mån äro med besvär
och kostnader förenade, utan att likväl några åtgärder till förekommande
af deras förnyande blifvit af motionären ifrågasatta».

Jag tror icke, att man nuförtiden mera allmänt är böjd att så lättvindigt
som 1867 affärda frågan om besvären och .kostnaderna i samband
med det föreliggande ärendet. De anspråk, som i våra dagar ställas på
den intresserade och i det allmänna lifvet anlitade medborgaren, blifva år
för år alltmera kräfvande, i samma män samhällets uppgifter blifva flera
och mera invecklade. Det är också en i alla moderna samhällen allmän
klagan, att allt flera och flera dugande män draga sig undan de medborgerliga
uppdragen, emedan dessa taga deras krafter och tid så mycket
i anspråk, att det egna arbetet som följd däraf måste eftersättas. Under
sådana förhållanden blir det en alltmera bjudande plikt att söka ernå
iörenklingar i det medborgerliga arbetets organisation och besparingar
öfverallt, där sådant utan olägenheter för det allmänna är möjligt. Och jag
dristar bestämdt påstå, att ingen olägenhet skulle uppstå, om mellan landstingens
lagtima sammanträden uppkomna ledigheter i Första Kammaren
tylldes intill nästa landstingssammanträde af vid det närmast föregående lagtima
landstinget valda suppleanter. Valmännens åsikter komme därigenom
minst lika väl till synes och valförsamlingens rätt tiligodosåges i lika stor

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

utsträckning'', som om en af urtima landsting vald ordinarie ledamot loge
säte i kammaren. Alldeles säkert är, att rätt afsevärda kostnader för
länen ock mycket besvär för landstingsmännen därmed undkommes.
Om de ganska stora kostnader, ett urtima landsting drager, beköfver
jag i detta sammanhang helt visst endast erinra, liksom om det förhållandet,
att ingen garanti gifves mot den möjligheten, att ett landsting
kan nödgas sammanträda »urtima» flera gånger under ett enda år.

Hvad 1867 års konstitutionsutskotts anmärkning mot dåvarande
motionär i ämnet angår, nämligen att han intet föreslagit till aflägsnande
af med valen till Andra Kammaren förenade, liknande olägenheter,
så tillåter jag mig hänvisa till det kända förhållandet, att i det
af Kung], Maj:t för fjorårets Riksdag framlagda förslaget till förändrade
bestämmelser’ rörande val af ledamöter till Andra Kammaren stadgas,
att mellan de allmänna valen uppkomna ledigheter skola fyllas på det
sätt, att de, som vid de allmänna valen erhållit de näst efter de valde
högsta röstetalen, successivt inträda i kammaren. I flera andra länder
har man ju också redan infört systemet med suppleanter till nationalrepresentationens
olika afdeluingar.»

Hen närmare formuleringen af det föreslagna tillägget till ifrågavarande
paragraf har af motionären öfver!ämnats åt utskottet.

Det hufvudsakliga skäl, hvarpå motionären grundar sitt förslag
om införande af suppleantsystem vid val af ledamöter till Riksdagens
Första Kammare, synes vara, att därigenom skulle undvikas de kostnader
för det allmänna samt de besvär och de ekonomiska uppoffringar för
den enskilde landstingsmannen, hvilka äro förenade med urtima landsting,
då sådant måste för riksdagsmannaval sammanträda. Detta skal
lärer dock enligt utskottets uppfattning icke böra tillmätas någon större
betydelse. Enligt livad utskottet inhämtat, hafva under tiden från och
med år 1866 till och med år 1904, eller sålunda under en tidrymd af
39 år, i hela riket urtima landstingsmöten för berörda ändamål hållits
allenast vid 28 särskilda tillfällen. Vid sådant förhållande synes införandet
af suppleantval till Första Kammaren ur den åt motionären angifna
synpunkt icke vara af behofvet påkalladt.

Hvad angår den förmenta fördel af dessa suppleantval, som motionären
velat finna däri, att ledamöterna af Första Kammaren skulle
genom sådana va! erhålla behöflig kännedom om stämningen bland sina

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

valmäD, vill utskottet endast erinra, att riksdagsmannen, som i utöfningen
af sitt kall icke kan bindas af andra föreskrifter än rikets grundlagar,
helt visst på annat sätt kan vinna besked om eu möjligen ändrad
åskådning hos den korporation, af hvilken han blifvit vald.

Oansedt den omständigheten, att regelbundet återkommande val
för så kort tidrymd som ett år föga öfverensstämmer med våra politiska
valförhållanden i allmänhet, och framför allt med afseende å Första
Kammaren, håller utskottet före, att den föreslagna reformen äfven i andra
afscenden måste anses mindre lämplig. Sålunda kunde, då suppleantval
årligen skulle äga rum, däraf blifva en följd, att till suppleanter
valdes personer utan behörig hänsyn till deras benägenhet att åtaga sig
och deras lämplighet att utöfva representantkallet.

Slutligen vill utskottet icke underlåta att påpeka, att den af
motionären föreslagna grundlagsändringen för sitt genomförande kräfver
ändiingar jämväl i åtskilliga andra grundlagsbestämmelser rörande
Första Kammarens bildande, såsom i fråga om fullmakt och afsägelse.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må föranleda någon
Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 februari 1905.

På utskottets vägnar:

HUGO BLOMBERG.

Bih. till Biksd, Prof. 1905. 3 Sami. 1 Haft.