Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1 (Utlåtande 1896:Ku1 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

N:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1896, kl. 1 e. m.

Konstitutionsutkottets utlåtande, i anledning af vackt motion om ändrad
lydelse af §§ 16, 17 och 18 riksdagsordningen.

Uti en från Andra Kammaren till konstitutionsutskottets behandling
öfverlemnad motion, n:o 27, har herr J. Andersson i Lysvik föreslagit,
att Riksdagen måtte förklara i grundlagsenlig ordning hyflande
följande förslag till ändrad lydelse af nedanstående delar af gällande
riksdagsordning:

§ 16. Å landet förrättas valen inför domhafvanden i den domsaga,
till hvilken valkretsen hörer, eller, om två domsagor äro förenade
till en valkrets, inför domhafvanden i den af dessa domsagor, hvilken
den största folkmängden eger. I de valkretsar, som bestå af två eller
flera städer, förrättas valen inför magistraten i den stad inom valkretsen,
som eger största folkmängden. Vid dessa val afgifvas rösterna
särskildt för hvarje kommun inför kommunalstämmas ordförande, magistrat
eller den för staden särskildt tillsatta styrelse; och skola för
rösternas sammanräknande och fullmagts utfärdande åt den, som de
flesta rösterna erhållit, valprotokollen till vederbörande valförrättare
ofördröjligen insändas.

I stad (o. s. v. oförändradt).

§ 17. Vid riksdagsmannaval tillkommer hvarje röstande en röst.

Den, som (o. s. v. oförändradt). _ # „ ...

§ 18. Konungens befallningshafvande åligger att, när val till
riksdagsman i Andra Kammaren erfordras, derom underrätta vederBill.
till Rilcsd. Prof. 1896. 3 Samt. 1 Höft. (N:is 1, 2.) 1

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

börande valförrättare, som låter tid och ort för valet i kyrkorna kungöra.
Skulle i någon församling offentlig gudstjenst ej förrättas å söndag,
då kungörelsen bör uppläsas, skall på presterskapets anmodan
vederbörande kronobetjent kungörelsen skyndsamt kringsända.

Såsom hufvudsakligt skäl för sitt ändringsförslag har motionären
framhållit, att under den tid, som förflutit efter den nya riksdagsordningens
införande, antalet af de valkretsar, som antagit omedelbart valsätt
vid val till Andra Kammaren, varit så stort, att öfvergången till
detta valsätt kunde anses snart fullbordad. Dess användning vore numera
öfverallt regel, och motsatt förhållande egde rum endast i ett
fåtal undantagsfall. Det omedelbara valsättets stadigt fortgående utbredning
inom landsbygden såväl som i städerna framginge af uppgifter,
som motionären hemtat ur den officiella valstatistiken. Enligt
dessa, i motionen intagna uppgifter, hade vid 1866 års allmänna val
af landsbygdens 136 valkretsar endast 6 antagit det omedelbara valsättet,
medan vid senaste val år 1893 icke mindre än 120 af landsbygdens
till antal af 145 då uppgående valkretsar öfvergått till nämnda
valsätt; och redan vid 1881 års allmänna val hade samtliga de valkretsar,
som bestodo af två eller flera städer, begagnat det omedelbara
valsättet. Häri hade visserligen skett en återgång, då i följd af den
under år 1886 verkstälda omregleringen af städernas valkretsar ej
mindre än 11 kretsar blefvo till sin omfattning förändrade och endast
2 af dessa hunno fatta beslut om antagande af omedelbart valsätt så
tidigt, att det kunde tillämpas vid valen till 1887 års senare riksdag;
men redan vid allmänna valen för perioden 1888—1890 hade 8 af de
återstående å nyo öfvergått till omedelbart valsätt, hvilket sedan 1890
års . val åter användts af samtliga stadsvalkretsarne. Då, enligt hvad
statistiken sålunda utvisade, endast 25 landtkretsar och ingen stadsvalkrets
valde medelbart, ansåge motionären förevarande fråga nu vara
mogen för reform. Att under nämnda förhållanden bibehålla det medelbara
valsättet kunde väl anses olämpligt. I det yttrande till statsrådsprotokollet,
som innehöll motiveringen till nu gällande riksdagsordning,
hade, åberopar motionären, justitiestatsministern De Geer angående
olägenheterna af sistnämnda valsätt anfört bland annat följande:

»I fråga om medelbara eller omedelbara val hyser jag för min
del ingen tvekan att tillerkänna företrädet åt de senare, så vida de
förra skola förrättas genom elektorer, hvilka utses endast för att förrätta
ett visst val utan att i öfrigt hafva något med hvarandra gemensamt.
Af de valberättigade lärer man nemligen icke kunna förvänta

Konstitutionsutskottets Utledande N:o 1.

något intresse för den förberedande åtgärden att välja elektorer, om de
icke hysa intresse för det slutliga resultatet eller utgången af sjelfva
riksdagsmannaval. Men hysa de intresse för det slutliga resultatet,
så utse de sannolikt till elektor den, som röstar på deras egen kandidat,
utan afseende på huru vida elektorn för denna befattning eger de
utmärktaste egenskaper, hvilka dessutom äro svåra att bedöma, och
hela syftemålet med de medelbara valen är då förfeladt. Härtill kommer,
att faran för otillbörlig inverkan på valen är vida mindre, om
denna måste rigtas mot en hel menighet än om blott ett ringa antal
elektorer behöfva vinnas.»

Förutom de i detta yttrande anförda olägenheter förefunnes,
enligt motionärens mening, äfven andra, såsom: osäkerhet och villrådighet
vid hvarje valkretsindelning och hvarje ny femårsperiod, då fråga
om förändring kunde väckas; besvär, tidsförlust och oreda vid ombyte
af valsätt samt valmannens ovisshet vid elektorsval, om hans röst tillfölle
den han önskade vald som riksdagsman — olägenheter nog besvärliga
för den stora allmänheten, som önskade stadga i den vedertagna
ordningen och frihet från onödiga besvär. Deremot torde svårligen
kunna uppvisas sådana eller andra olägenheter af ifrågavarande
reform, som tvärtom, enligt motionärens förmenande, ur alla synpunkter
kunde anses utgöra en både nödig och nyttig grundlagsändring. 1
hvarje fall utvisade händelsernas förlopp en alldeles bestämd tendens
hos valmännen att göra det omedelbara valsättet enrådande öfver hela
landet. Detta vore det enda rätta och äfven en följdrigtig tillämpning
af en enkel och klar, för alla fall lika regel, som öfver allt, der den
hittills tillämpats, visat sig ega de företräden, som riksdagsordningens
författare framhållit. Hvad särskildt anginge det lifligare intresse förvalen,
som detta sätt vore egnadt att väcka, så vunne det en synnerligt
slående bekräftelse genom den jemförelse mellan deltagandet i de
omedelbara och medelbara valen, som hemtats ur förutnämnda valstatistik
och som i motionen funnes införd. Härtill komme, att olägenheten
af nu gällande föreskrifter, enligt hvilka återgång till medelbara
val oberoende af valmännens önskan inträffade så ofta valkretsarnes
omfång förändrades, på ett särdeles tydligt sätt komme att visa sig
vid första tillämpningen af de genom 1894 års grundlagsändring införda
bestämmelserna om sättet för Andra Kammarens bildande. 1 kraft af
dessa bestämmelser komme nemligen vid 1896 års val ett ovanligt
stort antal kretsar både på landet och i städerna att mot sin vilja
återgå till val genom elektorer. Enligt den nya ordningen komme
antalet af landsbygdens valkretsar att ökas från 145 till 150, och de

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

kretsar, som bestode af flera städer, skulle ökas från 25 till 30 (eller
möjligen 31). På landsbygden måste således fem domsagor, som nu
valde hvardera en riksdagsman, fördelas i två valkretsar, hvarigenom
alltså tio nya kretsar uppstode, som för längre eller kortare tid vore
hänvisade till val genom elektorer. I städerna komme detsamma att
inträffa med ett vida större antal kretsar, då tillkomsten af fem eller
sex nya stadskretsar medförde en fullständig omstörtning af nu gällande
kretsindelning för städerna. Då uppgifterna om folkmängden vid 1895
års slut, som skulle läggas till grund för de nya valkretsarnes bildande,
efter vanligheten knappast torde i fullständigt skick hinna framläggas
af statistiska centralbyrån förrän frampå sommaren, kunde regeringen
icke medhinna att utföra valkretsarnes reglering så tidigt, att beslut
om öfvergång till omedelbara val kunde fattas inom de nybildade
kretsarne, innan de första riksdagsvalen fön-ättades. Uti detta missförhållande
kunde visserligen ingen rättelse vinnas genom den grundlagsändring,
som af motionären ifrågasattes, enär det afgörande beslutet
om densamma, i fall den vunne Riksdagens bifall, tidigast kunde fattas vid
den riksdag, som komme att sammanträda först efter nyssnämnda val.
Men den rubbning i valsättet, som vid detta tillfälle utan valmännens
önskan och oftast i strid med deras bestämdt uttalade vilja komme att
inträda, utgjorde i sjelfva verket det mest talande skäl för nödvändigheten
af en ändring i nu gällande bestämmelser rörande valsättet uti
det syfte, som i motionen blifvit antydt.

Det omedelbara valsättets principiella företräde framför det medelbara
framhölls redan, såsom äfven af motionären omförmälts, uti det
af honom delvis citerade anförandet af justitiestatsministern De Geer
vid framläggandet af förslaget till nu gällande riksdagsordning. Att,
detta oaktadt, icke i grundlagen införts ovilkorlig föreskrift om omedelbara
val annat än för de städer, hvilka ega att utan förening med
andra utse riksdagsmän, har berott derpå, att de omedelbara valen
i ett land så glest befolkadt som vårt ansetts i verkställigheten
kunna vara förenade med vissa svårigheter i följd deraf att, utan föregående
öfverläggningar, i allmänhet lätt kan uppkomma en allt för
stor splittring i rösterna, men talrikt besökta valmöten äro svårare att
åstadkomma, ju längre väg de väljande måste färdas till samlingsplatsen.
Detta skäl synes utskottet fortfarande tala för bibehållande
af de uti ifrågavarande afseende gällande bestämmelser. Det torde
nemligen icke vara välbetänkt att beröfva de valkretsar, som på grund
af afståndet mellan de kommuner, af hvilka de utgöras, kunna vara i

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1. 5

särskilt behof af det medelbara valsättet, rättigheten att, om de finna
det vara för sig lämpligt, använda detta valsätt. I ör de smärre städerna
torde det vara af icke ringa vigt att få behålla valfriheten mellan
det ena och det andra valsättet. Enligt nu gällande grundlagsbestämmelser
är det nemligen öfverlemnadt åt Konungen att indela nämnda
städer i valkretsar, endast med den inskränkning att det, såvidt möjligt,
skall ske länsvis. Under samma valkrets torde sålunda möjligen kunna
inrangeras städer, som i öfrigt hafva endast föga beiöring^ med hvar
andra och som icke känna till hvarandras särskilda förhall anden. I
sådana fall torde för de minsta städerna det medelbara valsättet vara
det enda, hvarigenom de verkligen kunna påräkna att utöfva något
inflytande på valen.

Af den omständigheten att flertalet valkretsar numera ölvergatt
till det omedelbara valsättet och att man fördenskull torde kunna antaga,
att detta valsätt för den större delen af landet är det under nuvarande
förhållanden lämpligaste, synes man emellertid ej vara berättigad att
draga den slutsatsen, att det medelbara valsättet nu bör afskaffas. Då
nemligen ett ej ringa antal valkretsar ännu bibehålla detta valsätt,
torde det sannolikt också vara med deras intresse bäst öfverensstämmande
att fortfarande få behålla detsamma; och för öfrigt utgör det
anförda förhållandet icke ett tillfyllestgörande bevis derför, att icke valkretsar,
som uppstå genom framdeles skeende omregleringar, kunna
anse, att de behöfva använda det medelbara valsättet.

Såsom en särskildt anmärkningsvärd olägenhet af de nuvarande
bestämmelserna angående medelbara och omedelbara val har framhållits,
att efter sådan indelning i valkretsar, som i § 13 mom. 4 riksdagsordningen
föreskrifves, hvarje nybildad valkrets, som önskar antaga
det omedelbara valsättet, måste derom fatta beslut, äfven om de till
kretsen hörande kommuner förut under då gällande indelning antagit
nyssberörda valsätt; hvartill skulle kunna komma ännu en olägenhet,
den nemligen att, om dylikt beslut icke hunne tillräckligt tidigt fattas,
en sådan nybildad valkrets kunde blifva tvungen att välja medelbait
emot den åsigt, som inom densamma vore rådande. Denna olägenhet
synes dock utskottet icke kunna vara af synnerlig betydelse. Det har
nemligen under den tid riksdagsordningen vant i tillämpning aldrig,
icke ens efter riksdagsupplösningen år 1887, inträffat, att någon valkrets
saknat möjlighet att efter en skedd omreglering fatta beslut om an
vändande af omedelbart valsätt i så god tid, att detsamma kunnat
användas vid det näst efter omregleringen inträffade val; och som
numera icke i något fall omreglering af valkretsar kan ega rum oftare

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

än hvart tionde år, kan, vid det förhållande att valen till Andra Kammaren
gälla för tre år, det endast hvart trettionde år förekomma, att
sådan omreglering infaller samma år som allmänna val ega rum. Då
härtill kommer, att utskottet ej kan föreställa sig annat, än att regeringen
skall låta sig angeläget vara att i tillräckligt god tid verkställa
hvarje omreglering, torde det näppeligen kunna inträffa, att eu valkrets
måste välja medelbart till följd deraf att den ej haft tillfälle att nog
tidigt fatta beslut om öfvergång till omedelbart valsätt.

Slutligen och med afseende särskildt å valen på landet anser sig
utskottet äfven böra framhålla, att det nuvarande stadgande^ om det
medelbara valsättet såsom regel har historisk grund i de* bestämmelser.
uti ifrågavarande hänseende, som under ståndsrepresentationens
tid gälde för valen till bondeståndet, samt att vid sådant förhållande,
och då det visat sig att icke få valkretsar önska bibehålla just
detta valsätt, det ingalunda kan vara lämpligt att genom ett Riksdagens
beslut betaga landtvalkretsarne en af dessa hittills åtnjuten sjelfbestämmelserätt.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon
Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 mars 1896.

På utskottets vägnar:

O. Bergris.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o i.

Reservationer:

af herr Ljungman;

af herr Elowson;

af herr Vahlin, som yttrat:

»Det mål, som motionären afsett, synes mig lika väl vinnas genom
sådan omskrifning af § 16 riksdagsordningen, att det omedelbara valsättet
göres till regel. En dylik ändring lär svårligen kunna anses
förhastad, den skulle endast ge företrädesrätt åt det valsätt, som under
en tid af 30 år allt mer bestämdt tillerkänts företräde af våra valmanskorporationer,
göra till regel i lag hvad som allt mer undantagslöst
visat sig vara det i tillämpning.

Äfven efter dylik ändring vore de valkretsar, som kunna vilja
bibehålla eller öfvergå till medelbart valsätt, härtill oförhindrade. De
skäl, som af utskottets majoritet anförts och som vända sig mot ett
obligatoriskt införande af det omedelbara valsättet för alla valkretsar,
äro derför icke tillämpliga på här framlagda förslag.

På grund af hvad här anförts får jag föreslå,

att Riksdagen behagade antaga nedanstående förslag
till ändring af riksdagsordningen § 16 att hvila
till vidare grundlagsenlig behandling:

Riksdagsordningen.

§ 16.

Valen till riksdagsman förrättas omedelbart, och afgifvas rösterna,
särskildt för hvarje kommun, inför kommunalstämmas ordförande eller
magistrat; och skola för rösternas sammanräknande och fullmagts utfärdande
åt den, som de flesta rösterna erhållit, valprotokollen insändas,
för kommunerna å landet till domhafvanden och för städerna, der två
eller flere städer äro till en valkrets förenade, till magistraten i den
stad, som största folkmängden eger.

Stad, som har att ensam sända flere riksdagsmän, må, på sätt
om val till stadsfullmägtige är stadgadt, kunna indelas i valkretsar.

Kommuner, som hafva att gemensamt välja riksdagsman, ega
dock begagna det medelbara valsättet, derest flertalet af de röstborät -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

tigade så beslutar. Då förslag härom af de röstberättigade i en kommun
väckes medelst beslut, fattadt inför kommunalstämmas ordförande
eller magistrat, varder sådant meddeladt Konungens befallningshafvande,
som från öfriga till valkretsen hörande kommuner infordrar de röstberättigades
röster och utfärdar kungörelse om utgången, efter thy som
de flesta afgifna rösterna varit för bifall eller afslag. I sistnämnda
fall kan frågan icke förr, än en tid af fem år derefter förflutit, ånyo
upptagas. Beslutas åter förändringen, träder den i kraft vid det val,
som näst efter en månad från kungörelsens utfärdande inträffar, och
gäller för en tid af minst fem år, hvarefter beslut om dess upphörande
kan på lika sätt som om dess införande fattas.

Vid de medelbara valen väljes riksdagsman medelst elektorer.
Å landet utses för hvarje kommun inför kommunalstämmans ordförande
en elektor, och derutöfver, efter folkmängden, en för hvarje fullt tal
af ett tusen. Desse elektorer sammanträda till riksdagsmannaval inför
domhafvanden i den domsaga, till hvilken valkretsen hörer, eller, om
två domsagor äro förenade till en valkrets, inför domhafvanden i den
af dessa domsagor, hvilken den största folkmängden eger.

I de valkretsar, som bestå af två eller flera städer, utses inför
magistraten en elektor för hvarje stad, och derutöfver, efter folkmängden,
en för hvarje fullt tal af femhundra. Desse elektorer sammanträda
till riksdagsmannaval inför magistraten i den stad inom valkretsen,
som största folkmängden eger.

I stad, der magistrat ej finnes, skall den för sådan stad särskildt
tillsatta styrelse eller dess ordförande taga den befattning med riksdagsmannaval,
som enligt denna § samt §§ 18, 20 och 22 tillhör magistrat
eller dess ordförande»; samt

af herrar Dalm, Gyllensvärd, Johnsson, friherre Barnekow, Nilson,
Liljeholm och Hanson, hvilka instämdt med herr Vahlin.

Herrar Bengtsson och Boström hafva begärt få antecknadt, att de
icke deltagit i förevarande ärendes behandling inom utskottet.

Herr Restadius har anhållit att få här antecknadt, att han till
följd af annat offentligt uppdrag varit förhindrad att öfvervara ärendets
handläggning i utskottet.