Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1 (Utlåtande 1890:Ku1 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

M:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 3 mars 1890, kl. 12 midd.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om
ändring af §§ 6 och 13 riksdagsordningen.

Förslag till ändring af gällande stadgande» angående förhållandet
emellan folkmängden och antalet representanter i Riksdagens ena eller
båda kamrar väcktes första gången vid 1880 års riksdag (motion i
Andra Kammaren, n:o 154, af herr Nils Petersson). Det då framlagda
förslaget var rigtadt emot det missförhållande, som enligt motionärens
uppfattning skulle ligga deri, att städernas riksdagsmän inom Andra
Kammaren hvar för sig representera en till folkmängden mindre valkrets
än landsbygdens. Enligt förslaget skulle dels representationsrätten
för landsbygden utsträckas, så att å landet domsaga skulle ega
välja eu riksdagsman för hvarje fullt tal af 20,000 invånare, dels representationsrätten
för städerna inskränkas genom höjande af den folkmängdssiffra,
som erfordrades för utseende af riksdagsman för desamma.
Städer med en folkmängd af 10,000 till och med 20,000 skulle utse
en riksdagsman, och derutöfver eu för hvarje fullt tal af 20,000, och
öfriga städer skulle ordnas i valkretsar, hvilka hvardera skulle utse en
riksdagsman och innehålla minst 10,000 och högst 20,000 invånare.

Vid 1884 års riksdag framkom derefter ett förslag (motion i Andra
Kammaren, n:o 140, af herr Nils Petterson), som närmast afsåg att förekomma
städernas alltjemt växande inflytande inom Andra Kammaren
och i detta syfte ville en gång för alla fastslå, att antalet af städernas
riksdagsmän skulle till antalet af landsbj^gdens förhålla sig såsom 5
Bih. Ull Biktd. Prof. 1890. 3 Sami. 1 Höft. 1

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

till 18, hvilket förhållande motionären ansåg hafva varit det af riksdagsordningen
ursprungligen afsedda. — Vid samma riksdag föreslogs äfven
(motion i Första Kammaren, n:o 48, af herr Wallenberg), för att hindra den
fortgående starka och obegränsade ökningen af riksdagsmännens antal,
att bestämma antalet ledamöter i en hvar af Riksdagens båda kamrar
eu gång för alla till en viss siffra, nemligen 120 för Första Kammaren
och 180 för Andra Kammaren, deraf omkring V, för landet och Va för
städerna.

Två år senare framkom ett nytt förslag (motion i Andra Kammaren,
n:o 192, af herr Nils Petersson), enligt hvilket dels ledamöterna i
Första Kammaren skulle utses af landsting och de städer, som ej i
landsting deltaga, efter förhållandet af en riksdagsman för hvarje fullt
tal af 40,000 invånare, och ytterligare en för öfverskjutande tal af minst
20,000, dels ock för val af ledamöter i Andra Kammaren skulle följas
den grundsats, att stad och domsaga med minst 20,000 invånare skulle
hvar för sig utgöra en valkrets, som hade att utse en riksdagsman för
hvarje 20,000-tal invånare, hvaremot domsaga och stad, hvilkas folkmängd
understege 20,000, skulle välja, domsaga tillsammans med den
bland närgränsande domsagor, som Konungen bestämde, samt stad
tillsammans med den domsaga, der den vore belägen.

År 1887 väcktes i samma syfte fyra särskilda motioner (motioner
i Första Kammaren, n:o 30, af herr N. P. Nilsson och i Andra Kammaren,
n:o 20, af herr Ljungman, n:o 23, af herr Nils Petersson samt
n:o 31 af herr Eliasson) med ej mindre än fem olika förslag till ändring
af föreskrifterna angående Andra Kammarens sammansättning. Förslagen
hade olika stadganden angående den folkmängd, som stad skulle
ega för att vara berättigad till sjelfständigt val af riksdagsman, i det
att denna i ett förslag bestämdes till 10,000, i två andra till 15,000
och i de två återstående till 20,000 invånare, öfverensstämmande
stadgade deremot samtliga förslagen, att först för hvarje ytterligare
ökning af 20,000 invånare utöfver det sålunda bestämda invånareantalet
stad skulle medgifvas rätt att sända ytterligare en riksdagsman. Äfven
beträffande de städer, livilka ej ega att sjelfständigt utse riksdagsman,
gjorde förslagen en inskränkning i representationsrätten, i det att de
höjde de folkmängdssiffror, hvilka angåfvo gränserna för det invånareantal,
som de mindre städernas valkretsar skulle omfatta. Tre af de
nämnda förslagen utsträckte derjemte representationsrätten för landsbygden,
i det att två af förslagen bestämde, att domsaga skulle ega
välja en riksdagsman för hvarje fullt tal af 20,000 invånare, och det
tredje att länen, hvart för sig, skulle fördelas i valkretsar med en folk -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

mängd af minst 20,000 och högst 40,000, Indika valkretsar hvardera
hade att utse en riksdagsman.

Samtliga de nu omnämnda förslagen blefvo af utskottet afstyrkta
och af Riksdagen förkastade.

Med anledning af de vid 1887 års riksdag väckta motioner framlade
utskottet i sitt betänkande n:o 7 ett förslag till ändring af mom.
3 § 13 riksdagsordningen, hvilket gick ut derpå, att i stad, som egde
en folkmängd af 10,000 eller mer, skulle utses en riksdagsman, och
derutöfver eu för hvarje fullt tal af 15,000, hvarmed folkmängden
öfverstege 10,000. Ingen af kamrarne fattade emellertid beslut helt
och hållet i öfverensstämmelse med utskottets förslag. Första Kammaren
biföll detsamma, men med den modifikation, som innebars i en
vid utskottets betänkande fogad reservation af innehåll, att de städer,
hvilka vid 1885 års slut haft och fortfarande hade en folkmängd af
minst 20,000, äfven för framtiden skulle ega att utse en riksdagsman
för hvarje fullt tal af 10,000, dock ej för större folkmängd, än de
hade vid nämnda års slut, hvaremot ett ökadt antal riksdagsmän ej
finge utses annorlunda än som enligt förslaget stadgats för städerna i
allmänhet. Andra Kammaren godkände utskottets förslag med den
ytterligare ändring af nyssberörda mom. i § 13 riksdagsordningen,
hvilken af reservanter från samma kammare föreslagits, nemligen att
de städer, hvilkas invånareantal ej uppgick till 10,000, skulle förenas
i valkretsar med eu folkmängd af minst 8,000 och högst 16,000, hvilka
valkretsar hvardera hade att utse en riksdagsman.

År 1888 framkommo ånyo tre olika förslag (motioner i Första Kammaren,
n:o 5, af herr O. Forssell och, n:o 72, af herr P. M. Söderberg samt
i Andra Kammaren, n:o 174, af herr A. P. Lind och, n:o 175, af herr A.
V. Ljungman), angående förevarande fråga. Ett af dessa berörde så
väl Första som Andra Kammarens sammansättning. Första Kammaren
skulle enligt detsamma bestå af ledamöter, som af landstingen och af staasfullmägtige
i de städer, som hafva 40,000 invånare eller deröfver, utsågos
för hvarje fullt tal af 40,000, dock att, om folkmängden ej uppginge till
40,000, men öfverstege 30,000, likväl en riksdagsman skulle väljas. För val
till Andra Kammaren skulle landet, hvartill förslaget i fråga om riksdagsmannaval
äfven räknade köpingar och städer med mindre än 3,000
invånare, indelas i valkretsar, hvilka skulle omfatta minst 25,000 och
högst 30,000 invånare och hvardera utse eu riksdagsman. Stad med
15,000 och derutöfver, intill 30,000 invånare, skulle välja en riksdagsman.
Öfriga städer med 3,000 invånare och derutöfver skulle fördelas
i valkretsar om minst 15,000 och högst 20,000 invånare, och skulle

Konstitutionsutskottets Utlåtande 1V:o 1.

hvarje sådan valkrets för sig välja en riksdagsman. Af de öfriga två
förslagen hvilade det ena på samma grund, som Första Kammarens
vid 1887 års riksdag fattade beslut. Det afvek från detsamma egentligen
deruti, att stad, som hade en folkmängd, öfverstigande 10,000,
skulle utse ytterligare riksdagsman endast för hvarje fullt tal af 20,000,
samt att de mindre städernas valkretsar skulle innehålla en folkmängd
af minst 8,000 och högst 20,000. Det andra af de nu ifrågavarande
förslagen ville åt landsbygden bereda fördelen att få välja en riksdagsman
för hvarje tullt tal af 20,000 af en domsagas folkmängd. Derjemte
inskränkte det städernas representationsrätt på det sätt, att stad,
som egde en folkmängd af 10,000 intill 30,000, skulle utse en riksdagsman
och derutöfver en för hvarje fullt tal af 20,000, hvarmed
folkmängden öfverstege 10,000. Öfriga städer skulle indelas i valkretsar,
som hvardera egde utse en riksdagsman, och som skulle innehålla
en folkmängd af minst 8,000 och högst 24,000.

Ej heller något af dessa förslag tillstyrktes af utskottet eller bifölls
af Riksdagen. Utskottet delade emellertid motionärens uppfattning,
att gällande stadganden medförde stora olägenheter, och framlade
fördenskull till Riksdagens godkännande ett inom utskottet utarbetadt
förslag till ändring af §§ 6 och 13 riksdagsordningen. Enligt
detsamma skulle antalet riksdagsmän en gång för alla bestämmas för
representationen i dess helhet och för hvardera kammaren särskildt
samt inom Andra Kammaren för landsbygden och för städerna. Detta
utskottets förslag återremitterades af båda kamrarne och förföll, då
yttrande al utskottet i anledning af återremissen ej före riksdagens
afslutande afgafs.

Vid 1889 års riksdag väcktes i förevarande ämne tre motioner,
(motioner i Andra Kammaren, n:o 23 af herr E. Westin, n:o 51 af herr K.
E. Holmgren och n:o 77 af herr Nils Petersson). Den ena af dessa innehöll,
att domsaga och stad med en folkmängd af 20,000 eller mera
skulle sända en riksdagsman för hvarje fullt tal af 20,000, samt att
öfriga städer med egen jurisdiktion äfvensom domsaga jemte köpingar
skulle fördelas i valkretsar, som hvardera skulle välja en riksdagsman
och innehålla en folkmängd af minst 10,000 och högst 20,000. De
båda andra deremot hvilade på samma grund som det, hvilket af utskottet
afgifvits vid 1888 års riksdag, dock att i den ena af dem antalet af
riksdagens ledamöter och dessas fördelning på de båda kamrarne bestämdes
något annorlunda.

Utskottet upptog ånyo vid denna riksdag i oförändrad form sitt
vid den föregående riksdagen framstälda förslag. Vid ärendets be -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

handling i Första Kammaren blef samma förslag af kammaren förkastad!
(§ 6 efter omröstning med 63 röster mot 53, Indika afgåfvos för
bifall). Af Andra Kammaren blef det deremot godkändt (§ 13 efter
omröstning med 149 röster mot 58, Indika afgåfvos för afslag).

Vid innevarande riksdag hafva flere motioner, som beröra ifrågavarande
ämne, blifvit väckta, nemligen inom Första Kammaren n:o 11
(af herr P. M. Söderberg — hvilken motion äfven innehåller förslag till
ändring af § 15 riksdagsordningen — och n:o 45 af herr O. Alin samt
idiom Andra Kammaren n:o 19 af herr Ollas A. Ericsson, n:o54afherr
Hals Petersson i Rnntorp, n:o 81 af herr E. Westin, med hvilken herrar
Niis Hansson och A. Göransson förenat sig, n:o 91 af herr friherre
C. \ Carlsson Bonde, n:o 94 af herr K. E. Holmgren, n:o 99 af herr li.
Andersson i Nöbbelöf — hvilken motion tillika innehåller förslag till
ändring af § 16 mom. 1 riksdagsordningen — n:o 152 af herr P. Larsson
i Fole och n:o 202 af herr Elowson.

(De af herrar Petersson, Westin, friherre Bonde, Holmgren och
Andérsscm framstälda förslagen till ändring af §§ 6 och 13 riksdagsordningen
hvila på samma grund, som utskottets ofvan omförmälda, vid
1888 och 1889 års riksdagar framlagda förslag.

Herrar Westin och Holmgren, hvilka båda oförändradt upptagit utskottets
nyssnämnda förslag, föreslå följande lydelse af §§ 6 och 13
riksdagsordningen.

§ 6-

1. Första Kammaren skall bestå af etthundrafemtio ledamöter,
hvilka för en tid af nio år utses af landstingen och städs fullm ägtige i
de städer, som ej i landsting deltaga. Hvarje landstingsområde och
sådan stad, som nu är nämnd, utgör en valkrets, för hvilken, efter
folkmängden inom dess område, väljes en riksdagsman för hvarje fullt
tal, motsvarande en etthundrafemtiondedel af rikets folkmängd.

2. För valkrets, som har mindre folkmängd än i mom. 1 sägs,
väljes dock eu riksdagsman.

3. Derest det antal riksdagsmän, som med tillämpning af stadgandena
i mom. 1 och 2 bör utses, icke uppgår till etthundrafemtio,
skola, för ernående af detta antal, de valkretsar, hvilkas folkmängd

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

mest öfverskjuter det tal, som enligt mom. 1 är bestämmande för riksdagsmännens
antal inom valkretsarne, vara berättigade att hvardera
välja ytterligare en riksdagsman.

4. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets, enligt ofvan angifna
grunder, eger utse, bestämmes hvart tionde år af Konungen; och skall
vid tillämpning af den sålunda faststälda ordningen iakttagas, att inskränkning
icke sker i vald riksdagsmans rätt att under föreskrifven
tid utöfva riksdagsmannakallet.

5. Upphör stad att i landsting deltaga under den tid, för hvilken
den af Konungen faststälda ordningen är gällande, inträder stadens
rätt att utse riksdagsman, dock icke förr än ledighet uppstår i den
valkrets, staden förut tillhört.

§ 13- (

1. Andra Kammaren skall bestå af tvål]undra!] ugufem ledamöter,
deraf etthundrafemtio för landet och sjuttiofem för städerna. Deissa
ledamöter väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari
månads början året, näst efter det, under hvilket valet skett.

2. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven räknas
köpingar, utses för hvarje domsaga en riksdagsman. Understiger domsagornas
antal etthundrafemtio, skola för ernående af det bestämda
antalet riksdagsmän de folkrikaste domsagorna, så vidt ske kan häradsvis,
indelas i två valkretsar, som hvardera välja en riksdagsman, öfverstiger
domsagornas antal etthundrafemtio, skola, i den mån sådant erfordras,
angränsande domsagor, som hafva minsta folkmängd, förenas,
två och två, till en valkrets.

3. I stad, hvars folkmängd uppgår till eller öfverstiger en sjuttiofemtedel
af folkmängden i rikets alla städer, väljes efter stadens folkmängd
en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en sjuttiofemtedel
af städernas folkmängd. Städer med mindre folkmängd än
nu är sagdt ordnas, så vidt lämpligen ske kan länsvis, i så många valkretsar,
som, med iakttagande af att hvardera utser en riksdagsman,
erfordras för uppnående af det i mom. 1 föreskrifna antal riksdagsmän
för städerna.

4. Indelningen af omförmälda valkretsar så ock riksdagsmännens
antal för hvar och en af de städer, hvilkas folkmängd i och för sig
berättigar dem att utan förening med annan stad välja riksdagsman,
bestämmes, efter ofvan angifna grunder, hvart tionde år af Konungen.
Den ordning, som sålunda fastställes, vinner tillämpning vid de val,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

hvilka näst derefter, enligt § 15 mom. 1, skola ega rum. Köping, som
erhåller stads privilegier, räknas i fråga om riksdagsmannaval fortfarande
till landet, till dess ny valkretsordning varder faststäld.

Med nu intagnå förslag öfverensstämmer det, som innehålles i herr
friherre Bondes motion, dock att enligt detta sistnämnda indelningen
till valkretsar såväl till Första som till Andra Kammaren skall ske
hvart nionde år, samt att hvad i § 13 inom. 4 är stadgadt om köping,
skall gälla om köping eller annat samhälle.

I herr Peterssons motion är antalet representanter bestämdt till
140 för Första Kammaren och för Andra Kammaren till 210, deraf 145
för landet och 65 för städerna, men med undantag af de förändringar
i redaktionen, som deraf föranledas, är herr Peterssons förslag till ändring
af §§ 6 och 13 riksdagsordningen till alla delar lika med det,
som framstälts af herrar Westin och Holmgren.

På alldeles samma grund hvilar äfven det af herr Andersson afgifna
förslag till ändring af samma §§. Då det emellertid i flere afseenden
innehåller derifrån afvikande bestämmelser intages det här nedan,
så lydande:

§ 6.

Mom. 1. Första Kammaren skall bestå af 145 ledamöter, hvilka
för en tid af nio år utses af landstingen och stadfullmägtige i de städer,
som ej i landsting deltaga. Hvarje landstingsområde och sådan
stad, som nu är nämnd, utgör en valkrets, för hvilken, efter folkmängden
inom dess område, väljes en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande
en 145-del af rikets folkmängd.

Mom. 2. För valkrets, som har mindre folkmängd än i mom. 1
sägs, väljes dock en riksdagsman.

Mom. 3. Derest det antal riksdagsmän, som med tillämpning af
stadgandena i mom. 1 och 2 bör utses, icke uppgår till 145, skola för
ernående af detta antal de valkretsar, hvilkas folkmängd mest öfverskjuter
det tal, som enligt mom. 1 är bestämmande för riksdagsmännens
antal inom valkretsarne, vara berättigade att hvardera välja ytterligare
eu riksdagsman.

Mom. 4. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets, enligt ofvan angifna
grunder, eger utse, bestämmes hvart nionde år af Konungen;
och skall vid tillämpning af den sålunda faststälda ordningen iakttagas,
att inskränkning icke sker i vald riksdagsmans rätt att under föreskrifven
tid utöfva riksdagsmannakallet.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

Mom. 5. Upphör stad att i landsting deltaga under den tid, för
hvilken den af Konungen faststälda ordningen är gällande, inträder
stadens rätt att utse riksdagsman dock icke förr, än ledighet uppstår
i den valkrets, staden förut tillhört.

§ 13-

Mom. 1. Andra Kammaren skall bestå af 225 ledamöter, deraf
150 för landet och 75 för städerna. Dessa ledamöter väljas för en
tid af tre år, räknad t från och med januari månads början året näst
efter det, under hvilket valet skett.

Mom. 2. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven
räknas köpingar, utses för hvarje domsaga en riksdagsman. Understiger
domsagornas antal 150, skola, för ernående af det bestämda antalet
riksdagsmän, de folrikaste domsagorna, så vidt ske kan häradsvis,
indelas i två valkretsar, som hvardera välja en riksdagsman. Öfverstiger
domsagornas antal 150, skola, i den mån sådant erfordras, angränsande
domsagor, som hafva minsta folkmängd, förenas, två och
två, till en valkrets.

Mom. 3. I stad, hvars folkmängd uppgår till eller öfverstiger en
75-del af folkmängden i rikets samtliga städer, väljes efter stadens
folkmängd en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en 75-del
af städernas folkmängd. Städer med mindre folkmängd än nu är sagdt
ordnas, så vidt ske kan länsvis, i så många valkretsar, som, med iakttagande
af att hvardera utser en riksdagsman, erfordras för uppnående
af det i mom. 1 föreskrifna antal riksdagsmän för städerna.

Mom. 4. Indelningen af omförmälda valkretsar så ock riksdagsmännens
antal för hvar och en af de städer, livilkas folkmängd i och
för sig berättigar dem att utan förening med annan stad välja riksdagsman,
bestämmes efter ofvan angifna grunder hvart nionde år af Konungen.
Den ordning, som sålunda fastställes, vinner tillämpning vid de val,
Indika näst derefter, enligt § 15 mom. 1, skola ega rum. Köping eller
annat samhälle, som erhåller stadsprivilegier, räknas i fråga om riksdagsmannaval
fortfarande till landet, till dess ny valkretsordning varder
faststäld.

Öfriga här ofvan omförmälda och vid denna riksdag väckta motioner
åsyfta, så vidt de beröra frågan om valkorporationer och representantantal,
endast en förändring i stadgandena, angående Andra
Kammarens sammansättning. Hvad herr Ericsson föreslår, har be -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

lydelse för både landsbygdens och städernas representationsrätt och
afser att åstadkomma likställighet mellan land och stad i fråga om
valrätt till Andra Kammaren. Herr Söderbergs motion innehåller ett
förtydligande med afseende på tiden för domsagas indelning i valkretsar
samt ett stadgande i syfte att minska antalet af de mindre, i valkretsar
förenade städernas representanter, men i öfrigt afse såväl herr Söderbergs
som herrar Larssons, Alins och Elowsons motioner endast att
inskränka de stora städernas representationsrätt.

Uti nu berörda motioner föreslås följande förändrade lydelse af § 13
riksdagsordningen, nemligen af

herr Ericsson:

§ 13.

Mom. 1. Andra Kammarens ledamöter — — — ■—• — — — —
under livilket valet skett.

Mom. 2. I hvarje stad och på landet hvarje domsaga, som eger
en folkmängd af 20,000 eller mer, utses en riksdagsman för hvarje fullt
tal af 20,000. Ofriga städer med egen jurisdiktion och domsaga jemte
köpingar skola första gången af Konungen och derefter hvart tionde
år af Kammaren ordnas, så vidt ske kan länsvis, i särskilda valkretsar,
som hvardera utse eu riksdagsman, och skall hvarje sådan valkrets
innehålla en folkmängd af minst 10,000 och högst 20,000;

herr Larsson:

§ 13-

1. Andra Kammaren — — — — — — — — — — — — —

3. I stad, som eger en folkmängd af tiotusen eller mer, utses en
riksdagsman och derutöfver eu för hvarje fullt tal af femtontusen, hvarmed
folkmängden öfverstiger tiotusen, öfriga städer — — — af minst
sex tusen och högst tolftusen;

herr Söderberg:

§ 13.

1. Andra Kammarens ledamöter — — — — — — valet skett.

2. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven räknas
köpingar, utses för hvarje domsaga en riksdagsman. Domsaga, som,

Bill. till Likså. Prof. 1890. 3 Sand. 1 Höft. 2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

oberäknad! dertill börande städer, har större folkmängd än fyratiotusen,
varde dock af Konungen, så vidt ske kan häradsvis, hvart tredje år
indelad i två valkretsar, som välja hvardera en riksdagsman.

3. I hvarje stad, som eger en folkmängd af tiotusen eller mer,
utses en riksdagsman och derutöfver en för hvarje fullt tal af tjugutusen,
hvarmed folkmängden öfverstiger tiotusen. Ofriga städer skola hvart nionde
år af kammaren ordnas, så vidt ske kan länsvis, i särskilda valkretsar,
som hvardera utse eu riksdagsman, och skall hvarje sådan valkrets
innehålla en folkmängd af minst åttatusen och högst tjugutusen.

4. Stad, som vid 1889 års slut hade och fortfarande har en folkmängd
af minst tjugutusen, eger dock, på sätt förut varit stadgadt, intill
slutet af år 1920 utse en riksdagsman för hvarje fullt tal af tiotusen, men
ej för större folkmängd, än den hade vid först nämnda års slut, och må
ej utse ökadt antal annorlunda än här ofvan för städerna i allmänhet är
stadgadt;

samt af herrar Alin och Elowson, beträffande samma §:s tredje inom.:

3. I stad, som eger en folkmängd af tiotusen eller mer, utses
följande antal riksdagsmän, nemligen: en riksdagsman för en folkmängd
af tiotusen; derutöfver en för hvarje fullt tal af tiotusen, hvarmed folkmängden
öfverstiger tiotusen, men ej sextiotusen; derutöfver en för
hvarje fullt tal af femtontusen, hvarmed folkmängden öfverstiger sextiotusen,
men ej etthundrafemtiotusen; derutöfver en för hvarje fullt tal
af tjugutusen, hvarmed folkmängden öfverstiger etthundrafemtiotusen,
men ej tvåhundrafemtiotusen; derutöfver en för hvarje fullt tal af tjugufemtusen,
hvarmed folkmängden öfverstiger tvåhundrafemtiotusen, men
ej trehundrafemtiotusen; derutöfver en för hvarje fullt tal af femtiotusen,
hvarmed folkmängden öfverstiger trehundrafemtiotusen, men ej
femhundratusen; och derutöfver en för hvarje fullt tal af etthundratusen,
hvarmed folkmängden öfverstiger femhundratusen. Öfriga städer--

högst tolftusen.

Vid 1889 års riksdag framstäldes till ändring af 13 § riksdagsordningen
ett förslag, som var ordagrant lika med det, som nu innehålles
i herr Ericssons motion. Utskottet ansåg sig då på angifna skäl ej
kunna tillstyrka detsamma, och det vann ej heller bifall af någondera
kammaren. Utskottet har ej nu funnit någon anledning att frångå sin
då uttalade mening. Blefve herr Ericssons förslag gällande lag, och

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

antoge man äfven, att städer med ett invånareantal mellan 10,000 och
20,000 valde hvar sin riksdagsman, samt att de städer, hvilka ej kunde
bilda egen valkrets, emedan deras folkmängd ej uppginge till 10,000,
finge välja en riksdagsman för i medeltal 15,000, skulle dock, med
tillämpning af folkmängdsförhållandena vid 1888 års slut, samtliga städer
tillhopa ej ega välja mer än 48 riksdagsmän, d. v. s. ett antal ej obetydligt
mindre än det, som städerna hade att utse till den år 1867
sammanträdande riksdagen. Att nu, såsom motionären föreslagit,
ändra riksdagsordningens bestämmelser om Andra Kammarens sammansättning
i den rigtningen, att städernas representationsrätt i så hög
grad skulle inskränkas, under det att landsrepresentanternas nuvarande
antal skulle ej blott bibehållas, utan äfven kunna ökas i högre grad än
gällande bestämmelser medgifva, i händelse domsaga finge öfver 60,000
invånare, finner utskottet vara en åtgärd, som ej bör tillrådas.

Herr Larssons förslag hvilket är lika lydande med det, som af
utskottet vid 1887 års riksdag framlades, skulle inverka allenast på
de städers representationsrätt, hvilka enligt riksdagsordningens föreskrift
ega att välja mer än en riksdagsman. Efter 1888 års folkmängdsförhållanden
och med tillämpning af förslagets bestämmelser skulle antalet
af dessa städers representanter nedgå från 45 till 29, hvarigenom
således antalet af städernas representanter i Andra Kammaren skulle
komma att minskas med 16. Då, enligt nu gällande stadganden, de
folkrikare städerna i förhållande till såväl landsbygden som de mindre
städerna erhållit ett synnerligen stort inflytande i representationen,
finner väl utskottet ur denna synpunkt herr Larssons förslag vara
ganska beaktansvärdt; men å andra sidan skulle säkerligen motionens
uppgifna syfte, att begränsa representantantalets allt jemt fortgående
ökning, om förslaget blefve antaget, endast ofullständigt uppnås, och
någon varaktig lösning af förevarande fråga ej vinnas.

Hvad angår herr Söderbergs förslag, skulle detta, om det blefve
gällande lag, ej omedelbart medföra annan inskränkning i städernas
representantantal än den, som skulle förorsakas af den genom förslagets
bestämmelser nödvändiggjorda nya valkretsindelningen af småstäderna.
Efter folkmängdsförhållandena vid 1888 års slut och under antagande
af 14,000 såsom medeltal af folkmängden inom de valkretsar, i hvilka
dessa städer borde förenas, skulle städernas samtliga representanter
derigenom minskas med 6. Förhållandet mellan städernas och landsbygdens
representationsrätt skulle emellertid komma att förändras till
fördel för landsbygden ej blott på grund af denna minskning i städernas
representantantal, utan äfven derigenom att de städer, som redan

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

nu välja minst två riksdagsmän, icke efter nu gällande grunder finge
utse ökadt antal riksdagsmän i mån af deras stigande invånareantal,
under det att å andra sidan landsbygdens riksdagsmän, såsom förut,
kunde till antalet ökas dels derigenom, att domsaga, hvars befolkning
öfverstege 40,000 invånare, indelades i två valkretsar, dels derigenom
att domsaga delades i två eller flere domsagor. Att, såsom förslaget
bestämmer, intill slutet af år 1920 bibehålla de städer, som nu ega en
folkmängd af minst 20,000, vid deras nuvarande representationsrätt,
synes utskottet vara synnerligen oegentligt först och främst af det
skäl, att dessa städer derigenom skulle bibehållas vid en större representationsrätt
än den, som enligt förslagets grunder ansetts böra tillkomma
desamma. Derjemte skulle förslaget leda till den oegentliglieten,
att eu stad, som nu närmar sig till ett invånareantal, enligt
hvilket den efter nuvarande förhållanden skulle ega välja mera än en
riksdagsman, likväl förvägrades detta, äfven när dess folkmängd ökats
så, att den öfverstege folkmängden i en stad, som nu väljer två riksdagsmän,
och detta endast beroende på den tillfälligheten, att förstnämnda
stad vid 1889 års slut icke hade 20,000 invånare.

De af herrar Alin och Elowson framstälda, sins emellan till alla
delar öfverensstämmande motionerna afse allenast eu inskränkning i
de största städernas representationsrätt. Motionärerna anse, att man
med bibehållande af den grundlagens princip, enligt hvilken ökad betydelse
för städerna skall betinga ökadt inflytande för dem inom representationen,
bör sätta de folkmängdssiffror, enligt hvilka representantantalet
bestämmes, i en sådan serie, att ökning i representantantalet
eger rum endast på grund af en folkmängdstillväxt, som är så pass
stor, att den kan anses beteckna eu verklig tillväxt i stadens betydelse.

Utskottet är ense med motionärerna deri, att eu stads ökade representationsrätt
bör bero på densammas ökade betydelse, samt att en
numerisk lika stor folkmängdstillväxt alldeles icke spelar samma roll i
fråga om höjande af en stads betydelse, sedan dess folkmängd nått
en viss större siffra, som under de tidigare skedena af dess utveckling.
Ehuru utskottet således anser detta förslag vara förtjent af rätt mycken
uppmärksamhet, kan deremot med fog anmärkas, att, då förslaget lemnar
oberörd de städers representationsrätt, hvilkas invånareantal ej öfverstiger
60,000, det synes, som om genom antagande af förslaget förevarande
fråga likväl ej skulle erhålla någon afgörande och varaktig
lösning, då man med stor säkerhet kan förutse, att just de städer,
hvilkas folkmängd ej öfverstiger 60,000, i framtiden ej obetydligt
skulle bidraga till ökningen af riksdagsmännens antal. Under antagande

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

af att ifrågavarande förslag nu vore gällande lag, skulle antalet af
städernas riksdagsmän för det närvarande utgöra 68, men redan vid
nästa allmänna val, enligt hvad tillgängliga folkmängdsuppgifter gifva
vid handen, komma att stiga till minst 71.

Såväl beträffande nödvändigheten af en förändring af gällande
stadgande!! angående riksdagens sammansättning som i fråga om den
rigtning, i hvilken en sådan förändring bör ske, hyser utskottet samma
uppfattning, som ledde till framställande af ofvan berörda, af utskottet
vid 1888 och 1889 års riksdagar framlagda förslag till ändring af §§
6 och 13 riksdagsordningen.

En förändring i det lagstadgade förhållandet emellan landsl^gdens
och städernas representationsrätt måste, enligt utskottets åsigt, ske,
då till följd af det företräde, som gafs åt städerna vid den nya representationens
införande, och på grund af den i städerna allt mera tillväxande
befolkningen, dessa i förhållande till landsbygden redan fått
eu större representationsrätt än vid riksdagsordningens antagande åsyftades,
samt detta missförhållande antagligen allt jemt kommer att ökas.
Att döma, af hvad justitiestatsministern vid föredragningen i statsrådet
den 5 januari 1863 af förslaget till nu gällande riksdagsordning anförde,
är anledningen till det åt städerna i förevarande afseende gifna
företrädet att söka deri, att man ville försäkra ett antal platser i Andra
Kammaren åt dem, hvilka ej tillhörde det af de forna riksstånden, som
antogs kunna komma att utöfva ett afgörande inflytande på valens utgång.
Vid den riksdag, som första gången sammanträdde efter den gällande
riksdagsordningens antagande, hade beräknats, enligt nyssberörda
justitiestatsministerns anförande, att städerna skulle sända 50 riksdagsmän
till Andra Kammaren, landsbygden 130. Förhållandet stälde sig
dock redan då något fördelaktigare för städerna, i det att deras representanter
vid samma riksdag utgjorde 55, riksdagsmännen från landsbyggden
135, och sedermera har förhållandet emellan antalet af städernas
och af landets representanter ställt sig allt gynsammare för städerna
(se bil. litt. A). Vid innevarande riksdag består Andra Kammaren
af 76 af städerna och 146 af landet valda riksdagsmän. Sedan
städerna erhållit ett så stort antal representanter och då dessa utgöra
omkring V3 af hela antalet riksdagsmän inom Andra Kammaren, synes
numera, å ena sidan, tillräcklig möjlighet finnas för de olika, i städerna
koncentrerade intressena att blifva representerade, och, å andra sidan,
den fara vara försvunnen, som låg deri, att städerna, såsom för svagt
representerade, ej skulle kunna utöfva tillbörligt inflytande inom representationen.
Men är detta fallet, så förefinnes ej vidare den grund,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

som riksdagsordningen hade, att bereda städerna en företrädesvis stor
representationsrätt, och intet skäl tinnes enligt utskottets åsigt, hvarför
städerna böra berättigas att få sitt inflytande än ytterligare stegradt.

Vid den förändring, som fördenskull, enligt utskottets åsigt, bör vidtagas
till inskränkning af städernas representationsrätt, synes dock en
väsentlig rubbning af deras nuvarande ställning inom representationen
ej böra ske. Städernas folkmängd och relativa betydelse för hela
landet hafva nemligen efter representationsförändringens genomförande
i betydande mån tilltagit, hvarför det icke torde vara obilligt, att de
få hufvudsakligen bibehållas vid det inflytande på riksdagens sammansättning,
de för närvarande ega, om ock, såsom ofvan visats, skäl förefinnes
att icke låta detta inflytande än vidare stegras. Att, såsom upprepade
gånger föreslagits, åstadkomma en förändring i förevarande afseende
allenast genom höjande af det invånareantal, som erfordras för
utseende af representant, anser utskottet vara förenadt med synnerligen
stora svårigheter. Då för bestämmandet af antalet representanter
för landsbygden folkmängdsförhållandena spela en jemförelsevis underordnad
roll, synes det nemligen föga troligt, att man i den nyssnämnda
rigtningen på förevarande fråga skulle kunna finna en lösning, som,
utan att medföra nya oegentligheter, borttog. städernas företräde i afseende
på representationsrätten, men likväl fortfarande bibehöll dem
vid deras redan vunna inflytande inom riksdagen. Deremot anser
utskottet detta kunna och höra ske genom fastställande en gång
för alla ej mindre af hela antalet ledamöter i Andra Kammaren, än
äfven inom densamma af förhållandet mellan riksdagsmännens antal
för landet och för städerna. Ett dylikt bestämmande af antalet
ledamöter i Andra Kammaren kan dock på grund af de båda kamrarnes
ställning till hvarandra ej rimligen ske, utan att i sammanhang dermed
äfven antalet ledamöter i Första Kammaren fixeras, och således representantantalet
i sin helhet fastställes till en viss siffra.

En begränsning af antalet riksdagsmän torde i alla händelser vara af
behofvet påkallad, då detsamma nu nått en sådan höjd, att en fortgående
ökning deraf ej kan vara till något gagn för riksdagsarbetet, men väl medföra
ett förslösande af vigtig arbetskraft samt ett förlängande och fördyrande
af riksdagarne, utan att gifva ökad säkerhet för mera mogna beslut.
Visserligen måste i ett folkfattig^ land, såsom Sverige, representationen
vara jemförelsevis större än i ett folkrikare land med liflig förbindelse
och vexelverkan emellan de olika delarna, men jemför man förhållandet
emellan folkmängden och representantantalet i andra länder, finner man,
att, äfven med fästadt afseende på detta förhållande, Sverige har en

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1. 15

synnerlig talrik representation. Enligt beräkningar, som utskottet i
sitt betänkande n:o 1 vid riksdagen 1889 anförde, utgjorde då representanterna
i förhållande till folkmängden: i Sverige 1 på 12,936, i
Norge 1 på 17,403, i Danmark 1 på 11,720, i Tyska riket 1 på 118,024,
i Österrike 1 på 38,312, i Frankrike 1 på 43,980, i Belgien 1 på 27,319,
i Nederländerna 1 på 29,672, i Storbritannien 1 på 31,171, i Schweiz
1 på 15,059, i Spanien 1 på 24,445, i Italien 1 på 36,383 och i Grekland
1 på 13,333. Antalet representanter i förhållande till folkmängden
var således i Sverige ej obetydligt större än till exempel i
Norge och i Schweiz. — Äfven om man jemför förhållandet nu med
det, som förefans, när den nya riksdagsordningen första gången blef
tillämpad, finner man att en begränsning bör ske uti ifrågavarande
afseende. 1867 hade riksdagen 315 ledamöter, innevarande riksdag
har 367. Fn ökning af ej mindre än 52 ledamöter bär således under denna
tid skett, och det* finnes ingen anledning att antaga, att tillväxten ej
än vidare skall fortgå i samma mån som hittills. Att detta dock ej
är nödigt eller för landet nyttigt, anser utskottet uppenbart.

I andra stater, såsom i Norge, Danmark, Preussen, Tyska riket,
Frankrike, England, Österrike, Italien, ökas ej representanternas antal
omedelbart med folkmängdens tillväxt, utan hela antalet är bestämdt
genom en lag, som äfven fastställer fördelningen af representanterna
på de särskilda valkretsarne, och den sålunda träffade anordningen kan
endast genom en ny lag ändras. Härvid har dock den olägenheten
visat sig, att äfven i det fall, der den ursprungliga fördelningen af
representanterna på valkretsarne sker efter folkmängdsförhållandena
inom densamma vid den tid, fördelningen företages, en synnerligen stor
olikhet i förhållandet mellan folkmängden och antalet representanter
kan uppkomma inom de särskilda valkretsarna på grund af deras olika
utveckling. Denna olägenhet kan emellertid lätt undvikas derigenom,
att, ehuru hela representantantalet ställes oberoende af folkmängdens
vexlingar, detsammas fördelning på valkretsarne göres beroende af
folkmängdsförhållandena inom desamma. Detta åter sker på ett enkelt
sätt genom att, såsom i Italien, efter korta mellantider fimetaga revisioner
för återställande af proportionen mellan de särkilda valkretsarnes
folkmängd och representantantal.

Af nu anförda skäl anser utskottet, att riksdagens hela representantantal
bör fixeras och efter en bestämd proportion fördelas, å ena
sidan, emellan de båda kamrarne och, å andra sidan, med afseende på
representationsrätten inom Andra Kammaren, emellan landsbygden och
städerna, men att deremot fördelningen af riksdagsmännen på de sär -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

skilda valkretsarna bör underkastas periodvis återkommande revisioner,
för att derigenom må förekommas, att denna fördelning i någon högre
grad skulle komma att afvika från de grunder, som för densamma
stadgats.

Beträffande de tal, som i enlighet med den sålunda antagna
principen böra fastställas, föreslår utskottet, att ledamöterna i Första
Kammaren bestämmas till 150 och i Andra Kammaren till 225, samt
att af Andra Kammarens 225 ledamöter 150 utses för landsbygden
och 75 för städerna. Samtliga riksdagsmännens antal skulle således
blifva 375. Detta tal kan synas väl högt, men utskottet, som har utgått
från den åsigten, att det är lämpligast att göra minsta möjliga
rubbningar i de olika valkretsarnes befintliga representationsrätt, har
ej kunnat finna något mindre tal, som medgifver en så nära anslutning
till för handen varande förhållanden och deijemte en så lämplig afvägning
af proportionen emellan ej mindre ledamöterna i Första och i
Andra Kammaren, än äfven inom Andra Kammaren mellan representanterna
för landsbygden och för städerna.

Till stöd för bestämmandet af siffrorna 225 och 150, såsom angifvande
förhållandet emellan Andra Kammaren och Första Kammaren,
kan anföras, att dessa siffror innehålla i det allra närmaste samma
proportion som den, hvilken låg till grund för de siffror, som justitiestatsministern
vid föredragning af förslaget till nu gällande riksdagsordning
i stadsrådet den 5 januari 1863, i enlighet med 1861 års folkmängdsförhållanden,
angaf för att visa, huru proportionen emellan
kamrarne skulle komma att ställa sig, och hvilka sistnämnda siffror
voro 180 för Andra Kammarens och 119 för Första Kammarens ledamöter.
Andra Kammaren komme i följd häraf att, såsom från början
var afsedt, utgöra 3/s och Första Kammaren 2/ä af representationen.

Hvad beträffar proportionen inom Andra Kammaren emellan landsoch
'' stadsrepresentanterna, har utskottet utgått från de förhållanden,
som för närvarande äro rådande, och enligt hvilka de förstnämde utgöra
omkring % och de senare omkring y3 af ledamöterna i denna kammare.
Denna proportion afviker något från det förhållande emellan
dessa representanter, som vid riksdagsordningens antagande egde rum,
men hvilket dock ej kan anses hafva varit af lagstiftaren afsedt att
för alltid bibehållas. Ty bestämmelsen om rätt för städerna att, i jemförelse
med folkmängden, utse ett större antal riksdagsmän än landet
måste, med antagande af en fortgående folkmängdstillväxt såväl i städerna
som på landsbygden, leda till en större ökning af städernas
representanter än landets. Också visade sig, såsom ofvan anförts, att,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

under det, med afseende å 1861 års folkmängdsförhållanden, landet beräknades
komma att välja 130 och städerna 50 representanter i Andra Kammaren,
redan vid den första riksdagen efter antagandet af den nya riksdagsordningen
valdes 135 för landet och 55 för städerna, hvilka siffror
småningom förändrades så, att vid de val, som närmast föregingo år 1888,
landet utsåg 146 och städerna 76, dessa senare således något mer än ''A af
kammarens hela dåvarande antal 222. Till deii nämnda proportionen af
två representanter för landet mot en för städerna, såsom förhållandet är
jemväl i Norge, anser utskottet landets och städernas representationsrätt
böra bestämmas. Emot fastställande af denna proportion har anmärkts,
att det väl kan tänkas, att städernas sammanlagda folkmängd kan
komma att öfverstiga lU af hela rikets, och att i detta fall ifrågavarande
proportion mellan landets och städernas representationsrätt vore
uppenbart origtig. De officiella statistiska uppgifterna (se bil. litt. B.)
angående utvecklingen af förhållandet emellan lands- och stadsbefolkningen
visa emellertid, att stadsbefolkningen, som år 1850 utgjorde
10,09 procent, år 18 6 0 11,26 procent och 1870 12,95 procent af hela
landets befolkning, trots städernas synnerligen starka tillväxt under
senare tider, år 1880 ej uppgått till mer än 15,12 procent och för år
1887 utgjorde 17,78 procent af rikets folkmängd. Den tidpunkt, då
det förutsatta fallet, kan antagas komma att inträffa, synes för den
skull i alla händelser så aflägsen, att det ej är nödigt eller lämpligt
att nu för detsamma stifta lag.

Efter angifvande! af dessa allmänna grunder går utskottet öfver
till en närmare utveckling af de stadganden, som måste blifva en följd
af den nya anordningen med fixering af representantantalet.

Hvad då först beträffar sammansättningen af Första Kammaren,
så bibehålies oförändradt hvad i § 6 riksdagsordningen föreskrifves
derom, att ledamöterna af denna kammare skola utses af landsting och
stadsfullmägtige i de städer, som ej i landsting deltaga. För att utröna
huru många af kammarens 150 ledamöter hvarje dylik valkorporation
har att välja, måste rikets folkmängd först delas med 150; den qvot,
som dervid erhålles, blir bestämmande för antalet riksdagsmän för
landstingsområdet eller staden, i det att valkrets eger välja minst en
riksdagsman för hvarje fullt tal af sin folkmängd, som motsvarar nämnda
qvot. Således, då Viso af rikets folkmängd år 1888, eller 4,748,257
utgör 31,655, egde Elfsborgs län, med ett invånareantal af 277,024,
utse 8 riksdagsmän. Har valkrets mindre folkmängd än berörda qvot,
hvilket för närvarande är förhållandet endast med Norrköping, hvars
invånare uppgå till blott 30,836, eger den likväl, i enlighet med nu
Bih. till Biksd. Frat. 1890. 3 Sami. 1 Häft. 3

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

gällande bestämmelser om stad, som ej deltager i landsting, men hvars
folkmängd icke uppgår till 30,000, utse en riksdagsman.

Det torde väl icke någonsin inträffa, att den qvot, som är bestämmande
för antalet af valkretsens riksdagsmän, jemnt går upp i den
siffra, som betecknar folkmängden inom valkretsen, utan att öfverskott
uppstår; sålunda har Stockholms län ett öfverskott af 25,333, Upsala
län af 26,383, Södermanlands län af 26,604 invånare o. s. v. (se bil.
litt. C). Detta åter har till följd, att man genom sammanslagning af
det antal riksdagsmän, som för hvarje valkrets bestämmes efter den
folkmängd, som motsvarar förberörda qvot eller en hel multipel deraf,
och hvilka riksdagsmän, enligt hvad åberopade bilaga utvisar, uppgå
till endast 138, ej kan erhålla det erforderliga antalet riksdagsmän.
Det antal, som då fattas, skall fyllas från de valkretsar, som hafva
största öfverskjutande talen. I enlighet härmed får t. ex. Skaraborgs
län, hvilket eger en folkmängd af 249,704 och alltså är berättigadt
att utse 7 riksdagsmän, välja ytterligare en för ett öfverskott af 28,114,
och likaså öfriga län eller städer, allt eftersom deras vid den första
beräkningen icke använda folkmängdssiffra närmar sig qvoten 31,655,
tills antalet 150 blifvit fyldt. (bil. litt. C.)

Beträffande verkställandet af denna reglering af valkretsarne har
utskottet funnit lämpligast, att den företages af Konungen, och icke
af kammaren sjelf, då det endast gäller tillämpning af noga bestämda
grunder, och hela åtgärden således i intet afseende skiljer sig från en
vanlig förvaltningsåtgärd. Utskottet har vidare ansett, att en viss
stadga bör gifvas åt den sålunda en gång gjorda valkretsindelningen
och derför föreslagit, att förändringar i fråga om valkretsarne och det
antal riksdagsmän, de hvar för sig skola utse, få ega rum endast i
samband med periodvis återkommande allmänna omregleringar. I en
reservation till utskottets vid 1889 års riksdag afgifna betänkande, angående
förevarande fråga, anmärktes häremot, att inträffade förändringar
i folkmängdsförhållandena borde så snart som möjligt få öfva inflytande
på representationsrätten. I detta syfte föreslogs i samma reservation,
att Konungen, då förändrade folkmängdsförhållanden dertill föranledde
och val till följd af riksdagsmans afgång erfordrades, skulle bestämma,
i hvilken valkrets valet borde ske. I vissa fall kan väl genom ett
dylikt stadgande fördelningen af riksdagsmännen på valkretsarne komma
att ske i närmare öfverensstämmelse med förslagets grunder; men tager
man i betraktande, att, å ena sidan, såsom bestämd regel, kan antagas,
att omval kommer att förrättas i just den valkrets, i hvilken ledigheten
uppstått, och att, å andra sidan, enligt reservationen, äfven för

Konstitutionsutskottets Utlåtande N-.o 1.

dessa fall angående folkmängdsförändringarne en undersökning måste
ske, som ofta nog skulle komma att inverka synnerligen hinderlig! för
ett skyndsamt omval, synes det, som om öfvervägande fördelar skulle
vinnas genom att låta den en gång skedda regleringen gälla för en
viss period. Beträffande den tid, för hvilken den faststälda valkretsindelningen
bör gälla, har utskottet ej funnit anledning att frångå sin
vid riksdagen år 1889 uttalade mening, att densamma bör bestämmas
till 10 år, hvilken period utskottet på nedan angifna skäl ansett vara
den lämpliga äfven med afseende på motsvarande reglering af valkretsarne
för utseende af riksdagsman till Andra Kammaren.

Vid de omregleringar, som sålunda skola ske hvart tionde år, bör
likväl iakttagas, att, för den händelse valkrets, som utsett flere representanter,
sedermera förlorar rätt att välja lika stort antal, någon inskränkning
icke får ske i den af samma valkrets redan utsedde riksdagsmannens
befogenhet att under nio år vara riksdagsman. Då han
alltså fortfarande eger fullgöra sitt riksdagsmannauppdrag för den tid,
som kan återstå, blir deraf en följd, att den valkrets, som blifvit berättigad
att utöfver sitt förra antal utse ytterligare en riksdagsman,
dock icke får utöfva denna rätt, förrän förstnämnde riksdagsmans funktionstid
lupit ut, eller riksdagsmannen eljest afgår. Iakttoges icke detta,
skulle nemligen sammanlagda antalet riksdagsmän för kammaren komma
att öfverstiga 150.

Af samma skäl får icke heller stad, som under den tid, för hvilken
den af Konungen faststälda ordningen är gällande, upphör att deltaga
i landsting, genast välja riksdagsman, utan måste afvakta uppkommande
ledighet bland riksdagsmännen för det landstingsområde, staden
förut tillhört. Så snart emellertid en dylik ledighet yppar sig, inträder
staden i utöfningen all sin sjelfständigt representationsrätt, och landstingsområdet
blir från den tiden representeradt af en riksdagsman
mindre än förut. Skulle mot förmodan det fall inträffa, att stad, som
ej deltagit i landsting, sedermera komme att tillhöra detsamma, har
staden naturligtvis efter den tiden ingen sjelfständig representationsrätt,
utan eger endast att vid uppkommande ledighet utse riksdagsman
tillsammans med landstinget, hvithet — intill dess ny reglering
sker — har att utöfva den valrätt, som förut tillkommit både staden
och landstinget.

Enligt ofvan angifna grunder och med tillämpning af 1888 års
folkmängdsförhållanden (bil. litt. C), skulle Stockholms läns landsting
till Första Kammaren få utse 4 representanter, Upsala läns 3, Södermanlands
läns 4, Östergötlands läns 7, Jönköpings läns 6, Kronobergs

Konstitutionsutskottets Utlåtande Ko 1.

läns 5, Kalmar läns, norra delen, 2, Kalmar läns, södra delen, 4,
Gotlands läns 1, Blekinge läns 4, Kristianstads läns 7, Malmöhus läns
It), Hallands läns 4, Göteborgs och Bohus läns 6, Elfsborgs läns 8,
Skaraborgs läns 7, Vermlands läns 8, Örebro läns 5, Vestmanlands läns
4, Kopparbergs läns 6, Gefleborgs läns 6, Vesternorrlands läns 6,
Jemtlands läns 3, Vesterbottens läns 3, Norrbottens läns 3 samt Stockholm
7, Göteborg 3, Malmö 1 och Norrköping 1, eller således tillhopa
138. Detta antal fylles sedermera på det sätt, att de 12 valkretsar,
h vilkas folk mängd ssiffra företer det största, vid nyssnämnda beräkning
icke afsedda öfverskott, skola utse ytterligare hvar sin representant;
och äro dessa valkretsar Stockholms, Upsala, Södermanlands, Kalmar,
norra och södra delen, Gotlands, Blekinge, Elfsborgs, Skaraborgs,
Örebro och Vesterbottens läns landsting samt staden Malmö.

Vidkommande härefter sammansättningen af Ändra Kammaren, så
utgör fortfarande, i enlighet med hvad som stadgas i § 13 riksdagsordningen,
. på landet domsagan valkrets, likasom städerna, hvar för
sig eller i förening med andra städer, ega utse riksdagsman. Hvad
nu till en början landets representationsrätt angår, så har hvarje domsaga
att utse en riksdagsman. Men alldenstund domsagornas antal för
närvarande utgör endast 116, skola, för att det bestämda antalet riksdagsmän,
eller 150, må uppnås, 34 de folkrikaste domsagorna indelas
i två valkretsar, för hvilka hvardera väljes en riksdagsman (bil. litt. D).
Ehuru den tid torde vara långt aflägsen, då domsagornas antal må
komma att öfverstiga 150, har utskottet likväl, för fullständighetens
skull, ansett sig böra för detta fall föreslå, att domsagor, som gränsa
till hvarandra och hafva minsta sammanlagda folkmängden, skola, två
och två, med hvarandra förenas till valkretsar, som hvardera utse eu
riksdagsman.

Beträffande sedermera bestämmelserna om städernas representationsrätt,
så kunna dessa bestämmelser icke blifva lika enkla, som de
stadganden, hvilka ordna representationsrätten för landsbj^gden. Städerna
äro nemligen dels till antalet flere än de 75 representanter, de
ega utse, dels ock i förhållande till hvarandra af en betydligt olika
folkmängd, hvarför det måste tillses att å ena sidan alla städer få komma
i utöfning af sin representationsrätt och å andra sidan de större städerna,
i mån af deras högre folkmängdssiffra, få välja flere representanter.
För att vinna dessa syftemål har man till en början att gå till
våga på samma sätt, som föreskrifves med afseende på sammansättningen
af Första Kammaren. Folkmängden i rikets samtliga städer
skall nemligen delas med 75, då eu qvot erhålles, hvilken, efter folk -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

mängdsförhållandena år 1888 —eller 860,221 invånare — utgör 11,470.
Denna qvot blir bestämmande för antalet af städernas riksdagsmän.
Hvarje stad, hvars folkmängd uppgår till nämnda siffra, egen utse en
riksdagsman, och derutöfver flere, allt efter som folkmängden utgör en
hel multipel af den funna qvoten. Städer deremot, som hafva mindre
folkmängd, än nu är sagdt, skola, så vidt lämpligen ske kan, ordnas i
valkretsar, hvilka hvardera utse en riksdagsman. Stadgandet att valkretsindelningen
skall ske länsvis, så vidt lämpligen ske kan, har nödvändiggjorts
deraf, att förslagets bestämmelser ej medgifva ett fastställande
af gränser för befolkningens storlek inom valkretsarne. På
samma gång som detta stadgande innebär ett berättigande att till
samma valkrets hänföra städer från olika län, medför det en förpligtelse,
att detta ej må ske i andra fall, än när det för vinnande af
bästa möjliga valkretsindelning kan anses lämpligt. Huru många sådana
valkretsar erfordras, beror på, huru stort antal riksdagsmän återstår
att välja, sedan de städer, hvilka hvar för sig hafva att utse riksdagsmän,
fått sitt representantantal bestämdt.

Det har befarats att antagandet af utskottets förslag skulle leda
dertill, att de mindre städerna skulle komma att få sin representationsrätt
allt mer och mer inskränkt till fördel för de större städerna. På
grund af den fortfarande starka ökningen af folkmängden i de större
städerna, särskildt i Stockholm, har man nemligen ansett, att dessa
städers representantantal så småningom skulle erhålla en ej ringa tillväxt,
hvithet åter skulle medföra en motsvarande minskning för de mindre
städerna. Utskottet har låtit undersöka, huru, med tillämpning af
förslagets stadganden och med begagnande af de folkmängdsuppgifter
(se bil. litt. F), som tjenat till ledning vid de hittills förrättade allmänna
valen till Andra Kammaren, riksdagsmännens antal vid desamma
skulle hafva gestaltat sig, i fråga om de städer, hvilka ej äro i valkretsar
fördelade. Beräkningarne gifva vid handen (bil. litt. G), att
under tiden efter den nya representationens införande endast jemförelsevis
obetydliga rubbningar i detta afseende för de särskilda städerna
skulle hafva skett. De märkligaste förändringarna äro att iakttaga beträffande
Stockholm, hvars representantantal, å ena sidan, skulle hafva
sjunkit från 20, som denna stad för år 1865 efter detta års folkmängdsuppgifter
varit berättigad att utse, till 18 för år 1868 och, å andra sidan,
hastigt stigit från 18 år 1880, till 19 år 1883 och till 20 år 1885.
Härvid är dock att märka, dels att vid slutet af år 1868 i Stockholm
verkstäldes en särskild folkräkning, hvarigenom den uppgifna folkmängden
minskades till 131,400 från 140,251, som den enligt förut

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

använd beräkningsgrund skulle hafva utgjort; dels att åren 1881—1885
inflyttningen till Stockholm varit abnormt stor, samt att denna derefter
åter nedgått ungefärligen till sitt normala belopp®). Grunden till den
fasthet, som sålunda visat sig, beträffande antalet af riksdagsmännen
för de särskilda städerna, är att söka deri, att efter utskottets förslag
storleken af befolkningens numeriska tillväxt i och för sig ej betyder
något i fråga om förändring af riksdagsmännens antal för en viss stad,
utan endast denna tillväxts storlek i förhållande till folkmängdens ökning
inom samtliga städer. Skulle t. ex. Stockholms invånareantal ökas
till sitt dubbla belopp, kunde denna stad dock fortfarande hafva oförändradt
representantantal, om nemligen samtidigt hela stadsbefolkningens
storlek äfvenledes fördubblats. Endast i händelse invånareantalet
i Stockholm ökades eller minskades i förhållande till städernas
sammanlagda folkmängd, kunde antalet riksdagsmän för Stockholm ökas
eller minskas. Angående utvecklingen af förhållandet mellan folkökningen
i Stockholm, å ena sidan, och i landsortsstäderna, å andra
sidan, hafva beräkningar blifvit gjorda (se bil. litt. H) hvilka utvisa
att med undantag af perioden 1881—1885, då, som redan anförts, inflyttningen
till Stockholm var mycket stor, landsortsstäderna under de
särskilda perioderna från år 1816 till och med år 1885 proportionsvis
ökats mer än Stockholm. På grund af hvad sålunda anförts, anser
utskottet fog saknas för den uttalade farhogan, att de stora städerna,
enligt utskottets förslag, skulle komma att i hög grad inkräkta på de
mindre städernas representationsrätt.

Af skäl, som redan förut blifvit nämnda, har utskottet ansett, att så
väl bestämmandet af det antal riksdagsmän, hvarje stad, hvars folkmängd
uppgår till minst Vrs af folkmängden i alla rikets städer, eger välja, som
äfven indelningen af de öfrigå städerna i valkretsar bör periodvis företagas,
utan att under tiden någon förändring får ske i antalet valkretsar och det representantantal,
hvarje valkrets eger utse. Såsom lämplig period för denna
valkretsindelning har föreslagits, att den skulle företagas hvart nionde år,
men utskottet har funnit sig icke böra förändra det stadgande, som i sådant
hänseende redan förefinnes i § 13 mom. 3 riksdagsordningen, utan ansett,
att 10 år bör för densamma bestämmas. Utskottet förmenar, att ej någon
olägenhet kan uppkomma deraf, att en dylik omreglering af valkretsarna,
stundom — hvart 30 år — måste ske under samma år som de allmänna
valen till Andra Kammaren, enär i detta fall Konungen, hvilken enligt
förslaget verkställandet af valkretsindelningen skulle tillkomma, säkerligen
låter denna ske i så god tid, att tillräcklig möjlighet för förbe -

*) Jfr Statistisk tidskrift 1887, sid. 219,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

redelser till valet vinnes. Dessutom synes det utskottet vara en fördel,
att, i händelse föreliggande förslag nu skulle förklaras hvilande och
under loppet af nästkommande år blifva gällande lag, enligt ifrågavarande
bestämmelse, till grund för den då skeende och följande valkretsindelningar
kunde läggas de noggrannare siffror angående befolkningens
storlek, som erhållas vid de allmänna folkräkningarna, hvilka
numera förrättas hvart 10 år. Åtgärden med valkretsarnes reglering
bör, såsom redan nämnts, och af skäl, som angifvits vid utvecklingen
af bestämmelserna om Första Kammarens sammansättning, tillkomma
Konungen. Den ordning, Konungen i anledning deraf fastställer, bör
första gången tillämpas vid de allmänna val, som näst derefter, enligt
§ 15 mom. 1 riksdagsordningen, skola ega rum.

Då i förslagets § 13 mom. 2 stadgas, att i fråga om riksdagsmannaval
äfven köping räknas till landet, har utskottet ansett sig böra
meddela bestämmelse derom, att köping, som erhåller stadsprivilegier,
med afseende å riksdagsmannaval fortfarande räknas till landet, till
dess ny valkretsordning varder faststäld. Att i sammanhang härmed,
såsom blifvit föreslaget, upptaga motsvarande bestämmelser äfven för
annat samhälle, har utskottet ansett så mycket mindre nödigt, som det
väl ej torde inträffa, att samhälle, som ej är köping, någonsin erhåller
stadsprivilegier.

I öfverensstämmelse med dessa grunder och om 1888 års folkmängdsförhållanden
tillämpas (bil. litt. E), skulle Stockholm till Andra
Kammaren få utse 20 representanter, Upsala 1, Linköping 1, Norrköping
2, Jönköping 1, Kalmar 1, Karlskrona 1, Malmö 4, Lund 1,
Landskrona 1, Helsingborg 1, Göteborg 8, Örebro 1 och Gefle 1, eller
således tillhopa 44. Bland öfriga städer eger för närvarande Sundsvall
att sjelfständigt välja en riksdagsman, men då dess folkmängd — 11,085 —
icke uppgår till den siffra — 11,470—, som är bestämmande förrätten
att ensam utse representant, måste nämnda stad inräknas bland de
städer, som skola förenas i valkretsar. För närvarande utgöra dessa
valkretsar tillsammans 26, men antalet måste, i händelse af bifall till
utskottets förslag, höjas till 31, på det att städernas representanter i
Andra Kammaren måtte komma att utgöra det föreskrifna antalet 75.
Den nu bestående valkretsindelningen blifver således icke användbar,
utan måste ny bestämmas af Konungen. -— De hufvudsakliga förändringarne
med afseende på representationsrätten skulle således komma
att röra dels Stockholm, dels de till valkretsar fördelade städerna. Den
inskränkning, Stockholm i detta afseende skulle komma att lida, är
visserligen ej ringa, men kan, i betraktande af den synnerligen vid -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

sträckta representationsrätt, Stockholm för närvarande eger, alldeles icke
synas betydande. I förhållande till jemförliga städer inom andra länder
har Stockholm äfven efter förslaget att välja ett ovanligt stort
antal riksdagsmän (so bil. litt. I). De i valkretsar fördelade städerna
skulle deremot erhålla en betydande tillväxt i sin representationsrätt.
Medeltalet för en af sådana städer bildad valkrets är, efter folkmängdsuppgifterna
för år 1888, för närvarande 10,459, efter förslaget
9,130. På grund af dessa städers ogynsamma ställning, då städer
med olikartade intressen och föga eller ingen förbindelse med hvarandra,
ofta måste i valkretsar förenas, innebure dock äfven denna förändring
en förbättring af nuvarande förhållanden.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, föreslår utskottet:

l:o) att Riksdagen måtte till hvilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till
förändrad lydelse af

Riksdagsordningen.
(Nuvarande lydelse):

Första Kammarens ledamöter
skola, för en tid af nio år, utses
af landstingen och stadsfullmägtige
i de städer, som ej i landsting deltaga.
Hvarje landsting och sådan
stad, som nu nämnd är, väljer, efter
folkmängden inom sitt område,
en riksdagsman för hvarje fullt tal
af trettiotusen. Går ej folkmängden
upp till trettiotusen, väljes
dock en riksdagsman.

(Föreslagen lydelse):

1. Första Kammaren skall bestå
af etthundrafemtio ledamöter, hvilka
för en tid af nio år utses af landstingen
och stadsfullmägtige i de
städer, som ej i landsting deltaga.

2. Plvarje landstingsområde och
sådan stad, som nu är nämnd, utgör
en valkrets, för hvilken, efter
folkmängden inom dess område,
väljes en riksdagsman för hvarje
fullt tal, motsvarande en etthundrafemtiondedel
af rikets folkmängd.

3. För valkrets, som har mindre
folkmängd än i mom. 2 sägs, väljes
dock en riksdagsman.

4. Derest det antal riksdagsmän,
som med tillämpning af stadgandena
i mom. 2 och 3 bör utses,
icke uppgår till etthundrafemtio,
skola, för ernående af detta

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

(Nuvarande lydelse):

1. Andra Kammarens ledamöter
väljas för en tid af tre år, räknade
från och med januari månads början
året näst efter det, under hvilket
valet skett.

2. Å landet, hvartill i fråga om
riksdagsmannaval äfven räknas köpingar,
utses för hvarje domsaga
en riksdagsman. Domsaga, som,
oberäknadt dertill hörande städer,
Bih. till Piksd. Prot. 1890. 3 Sami.

(Föreslagen lydelse):
antal, de valkretsar, hvilkas folkmängd
mest öfverskjuter de tal,
som enligt mom. 2 äro bestämmande
för riksdagsmännens antal
inom valkretsarne, vara berättigade
att hvardera välja ytterligare en
riksdagsman.

5. Det antal riksdagsmän, hvarje
valkrets, enligt ofvan angifna grunder’,
eger utse, bestämmes hvart
tionde år af Konungen; och skall
vid tillämpning af den sålunda faststälda
ordningen iakttagas, att inskränkning
icke sker i vald riksdagsmans
rätt att under föreskrifven
tid utöfva riksdagsmannakallet.

6. Upphör stad att i landsting
deltaga, må, så länge då gällande
ordning för valen länder till efterrättelse,
stadens rätt att utse riksdagsman
inträda allenast i det fall,
att ledighet uppstår i den valkrets,
staden förut tillhört.

13.

1. Andra Kammaren skall bestå
af tvåhundratjugufem ledamöter,
deraf etthundrafemtio för landet
och sjuttiofem för städerna. Dessa
ledamöter väljas för eu tid af tre
år, räknade från och med januari
månads början året näst efter det,
under hvilket valet skett.

2. Å landet, hvartill i fråga om
riksdagsmannaval äfven räknas köpingar,
utses för hvarje domsaga
en riksdagsman. Understiger domsagornas
antal etthundrafemtio,

1 Käft. 4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

(Nuvarande lydelse):
har större folkmängd än fyratiotusen,
varde dock af Konungen, så
vidt ske kan häradsvis, indelad i
två valkretsar, som välja hvardera
en riksdagsman.

3. I hvarje stad, som eger en
folkmängd af tiotusen eller mer,
utses en riksdagsman för hvarje
fullt tal af tiotusen. Öfriga städer
skola första gången af Konungen,
och derefter hvart tionde år af
kammaren, ordnas, så vidt ske kan
länsvis, i särskilda valkretsar, som
hvardera utse en riksdagsman, och
skall hvarje sådan valkrets innehålla
en folkmängd af minst sex
tusen och högst tolf tusen.

(Föreslagen lydelse):
skola, för ernående af det bestämda
antalet riksdagsmän, de folkrikaste
domsagorna, så vidt ske kan häradsvis,
indelas i två valkretsar,
som hvardera välja eu riksdagsman.
Öfverstiger domsagornas antal etthundrafemtio,
skola, i den mån sådant
erfordras, angränsande domsagor,
som hafva minsta sammanlagda
folkmängden, förenas, två
och två, till en valkrets.

3. I stad, hvars folkmängd uppgår
till eller öfverstiger en sjuttiofemtedel
af folkmängden i rikets
alla städer, väljes efter stadens
folkmängd en riksdagsman för
hvarje fullt tal, motsvarande en
sjuttiofemtedel af städernas folkmängd.
Städer, med mindre folkmängd
än nu är sagdt, ordnas, så
vidt lämpligen ske kan länsvis, i
så många valkretsar, som, med
iakttagande af att hvardera utser
en riksdagsman, erfordras för uppnående
af det i mom. 1 föreskrifna
antal riksdagsmän för städerna.

4. Indelningen af omförmälda
valkretsar så ock riksdagsmännens
antal för hvar och en af de städer,
hvilkas folkmängd i och för sig
berättigar dem att utan förening
med annan stad välja riksdagsman,
bestämmes, efter ofvan angifna
grunder, hvart tionde år af Konungen.
Den ordning, som sålunda
fastställes, vinner tillämpning vid
de val, hvilka näst derefter, enligt
§ 15 mom. 1, skola ega rum. Köping,
som erhåller stadsprivilegier,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

(Föreslagen lydelse):
räknas i fråga om riksdagsmannaval
fortfarande till landet, till dess
ny valkretsordning varder faststäld.

I följd häraf — och med tillkännagifvande att utskottet framdeles
skall afgifva utlåtande öfver de förslag, som blifvit, väckta af herr Söderberg
angående ändring af § 15 riksdagsordningen och af herr Andersson
angående ändring af § 16 mom. 1 riksdagsordningen — hemställer
utskottet

2ro) att

a) herr Söderbergs motion, i hvad den afser ändring af § 13 riksdagsordningen,

b) herrar Alins och Elowssons motioner,

c) herr Ericssons motion,

d) herr Peterssons motion,

e) herrar Westins och Holmgrens motioner,

f) herr friherre Bondes motion,

g) herr Anderssons motion, i hvad den afser ändring af §§ 6 och
13 riksdagsordningen samt

h) herr Larssons motion

icke må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 mars 1890.

På utskottets vägnar:

O. BERGIUS.

Reservationer.

1. Af herr Alin: »Såsom framgår af den historik, som meddelas i
utskottets utlåtande, leder det förslag, som af utskottet framställes,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

egentligen sitt upphof från den oproportionerligt starka tillväxt, som antalet
stadsrepresentanter i Ändra Kammaren hotar att vinna. Äfven
enligt min mening krafvel- detta förhållande rättelse. Men denna rättelse
synes mig kunna vinnas genom sådana ändringar i riksdagsordningen,
som uteslutande röra städernas representationsrätt, och kan
detta ske, så synes mig ock det rigtiga vara, att man dertill inskränker
sig. Att besluta andra ändringar än dem, som äro för rättande af det
uppkomna missförhållandet nödvändiga, och deribland sådana, som i ett
fall införa en helt ny princip för Riksdagens sammansättning, synes
mig icke vara öfverensstämmande med den grundsats, som vid grundlagsändringar
bör följas, och jag nödgas derför mot utskottets förslag
afgifva min reservation.

Då den ifrågavarande oproportionerliga tillväxten i stadsrepresentanternas
antal i Andra Kammaren uteslutande beror på den starka
ökningen af de största städernas representantantal, synes det mig vara
klart, att man bör söka den önskade rättelsen i en inskränkning af
dessa städers representationsrätt, och det så mycket hellre, som uppenbart
är, att den riksdagsordningens bestämmelse, som möjliggjort och
möjliggör den starka ökningen i dessa städers representantantal icke
är med rigtiga lagstiftningsprinciper förenlig. Utgår man, såsom riksdagsordningen,
derifrån, att ökad betydelse för en stad bör medföra
ökning i dess representantantal, så måste man ock se till, att de siffror,
som bestämma ökningen i representantantalet sättas så, att de beteckna
en sådan tillväxt i stadens verkliga betydelse, att ökning i representantantalet
deraf bör blifva en följd. Det är emellertid klart, att en siffra,
som för en stad med 20,000 å 30,000 invånare betecknar en sådan
tillväxt i stadens betydelse, att ökning i representantantalet deraf bör
följa, alldeles icke spelar samma rol i fråga om tillväxten af en stads
betydelse, som nått ett folkmängdsantal af t. ex. 100,000 å 200,000.
Då den oproportionerliga tillväxt i städernas representantantal, som nu
skall förekommas, enligt min mening uteslutande grundar sig derpå,
att det nu påpekade förhållandet blifvit vid riksdagsordningens författande
förbisedt, synes mig det rigtiga vara, att man söker rätta ifrågavarande
förbiseende, och detta torde kunna ske på det sätt, som i de
af herr Elowson och mig väckta motioner föreslagits.

Utskottet förklarar sig godkänna den princip, som ligger till grund
för detta förslag, på samma gång det sjelft afger ett förslag, hvari
denna princip blott i obetydlig mån är tillgodosedd. Utskottet anmärker
mot förslaget, att det ej åt nu förevarande fråga ger någon afgörande
och varaktig lösning, då man nemligen med stor säkerhet kan förutse,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

att just de städer, hvilkas representationsrätt förslaget lemnar oberörd,
i framtiden ej obetydligt skulle bidraga till ökningen af riksdagsmännens
antal. Då frågan om begränsningen af antalet riksdagsmän i det
hela enligt min mening ej här är hufvudfrågan, kan jag ej vid denna
anmärkning fästa samma vigt som utskottet. Enligt min åsigt är här
hufvudfrågan den att med hänsyn till ändrade förhållanden reglera den
i riksdagsordningen bestämda proportionen mellan antalet representanter
från landsbygden och från städerna. Detta anser jag kunna på ett
enkelt och naturligt sätt ske genom att rätta den i riksdagsordningen
stadgade proportionen mellan de särskilda städernas representantantal.
Att fastläsa städernas hela representantantal vid eu viss siffra anser
jag vara en åtgärd, som utan nödtvång upphäfver en i riksdagsordningen
stadgad princip, på samma gång det synes mig vara föga förenligt
med grunderna för en lyckobringande lagstiftning att vidtaga en dylik
åtgärd just under en period af kraftig och snabb utveckling af städernas
betydelse.

På grund af hvad jag nu anfört och för öfrigt med åberopande af
motiveringen till de af herr Elowson och mig väckta motioner får jag,
på samma gång jag tillåter mig hemställa, att § 6 riksdagsordningen
bibehålies oförändrad, vördsamt föreslå, att Riksdagen må förklara hvilande
för vidare grundlagsenlig behandling följande förslag till ändrad
lydelse af § 13 Riksdagsordningen:

1. Lika med nuvarande lydelse.

2. Lika med nuvarande lydelse.

3. I stad, som eger en folkmängd af tiotusen eller mer, utses
följande antal riksdagsmän, nemligen: en riksdagsman för en folkmängd
af tiotusen; derutöfver en för hvarje fullt tal af tiotusen, hvarmed folkmängden
öfverstiger tiotusen, men ej sextiotusen; derutöfver en för
hvarje fullt tal af femtontusen, hvarmed folkmängden öfverstiger sextiotusen,
men ej etthundrafemtiotusen; derutöfver en för hvarje fullt
tal af tjugut.usen, hvarmed folkmängden öfverstiger etthundrafemtiotusen,
men ej tvåhundrafemtiotusen; derutöfver eu för hvarje fullt tal
af tjugofemtusen, hvarmed folkmängden öfverstiger tvåhundrafemtiotusen,
men ej trehundrafemtiotusen; derutöfver en för hvarje fullt tal
af femtiotusen, hvarmed folkmängden öfverstiger trehundrafemtiotusen,
men ej femhundratusen; och derutöfver en för hvarje fullt tal af etthundratusen,
hvarmed folkmängden öfverstiger femhundratusen. Öfriga
städer skola första gången af konungen, och derefter hvart tionde år
af kammaren, ordnas, så vidt ske kan länsvis, i särskilda valkretsar,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N-.o 1.

som hvardera utse en riksdagsman, och skall hvarje sådan valkrets
innehålla en folkmängd af minst sextusen och högst tolftusen.»

2. Af herr Gilljam: »Mot utskottets förslag får jag, liksom under
de föregående två åren, anföra min reservation.

Hufvudskälet är, att den af utskottet föreslagna fixeringen af representanternas
antal inom Riksdagens olika afdelningar innebär en afvikelse
från nu gällande grunder, enligt hvilka representanternas antal
bestämmes af invånareantalet inom de särskilda valområdena. Befinnes
antalet representanter blifva allt för stort, har man efter riksdagsordningens
egen anvisning att söka afhjelpa felet genom att öka de folkmängdssiffror,
som medföra rätt att välja eu eller flere representanter.

Vidare synas mig de föreslagna reformerna vara mera omfattande,
än hvad hittills vunnen erfarenhet visat vara behöfligt. Första Kammaren
torde ännu icke vara talrikare, än i och för sig är lämpligt, och
i förhållande till Andra Kammaren har den efter min åsigt till och
med två ledamöter mindre, än den borde hafva efter de beräkningar,
som uppstäldes vid införandet af nuvarande riksdagsordning. Jemväl
landsbygdens representanter inom Andra Kammaren hafva företett eu
mycket måttlig ökning: sedan 1867 har deras antal ökats med 11,

deraf 4 närmast på grund af ökad t antal domsagor. Härtill kommer,
att de stadgade bestämmelserna beträffande sättet för utseendet af
landsbygdens representanter väsentligen förhindra en för snabb tillväxt
i dessas antal.

Deremot instämmer jag i allo med utskottets majoritet derutinnan,
att förändrade bestämmelser måste vidtagas för städernas representationsrätt
i Andra Kammaren. Antalet stadsrepresentanter har sedan 1867
ökats med ej mindre än 21 och hotar att för hvarje period växa i allt
större proportion. Det utgör redan nu mer än en tredjedel af ledamöternas
antal i Andra Kammaren, under det att städernas folkmängd
blott uppgår till något mer än en sjettedel af landsbygdens. Granskar
man emellertid närmare hithörande förhållanden, finner man snart, att
oegentligheterna i hufvudsaklig mån härleda sig från de största städerna
och i all synnerhet från hufvudstaden. Stockholm sänder nu 9
ledamöter mer än 1867, Göteborg 5, Malmö 2, men alla de öfriga städerna
tillsammans blott 5. Frånräkna!- man de tre största städerna,
måste hvar och en af de öfriga sjelfständigt väljande städerna se sin
folkmängd ökad med 33 intill 90 procent för rätten att sända en ny
riksdagsman, under det att för denna förmåns vinnande Malmös folkmängd
behöfver växa med ungefär 20 procent, Göteborgs med ungefär

Konstitutionsutskottets Utlåtande N-.o 1.

10 och Stockholms med föga mer än 4. Då Stockholms folkmängd
sedan 1865 i medeltal ökats med 4,000 personer årligen, har man således,
om, såsom sannolikt är, samma förhållande fortfarande kommer
att ega rum, att för hvarje treårsperiod motse minst en ny representant
för hufvudstaden, något, som efter hand måste leda till en orimlighet.

Ändringen i § 13 synes- sålunda kunna inskränkas till en begränsning
af städernas representationsrätt, då deras folkmängd vunnit en
betydligare tillväxt. Vid 1887 års riksdags senare sammanträde framlade
konstitutionsutskottet ett ändringsförslag, gående derpå ut, att i
stad, som eger en folkmängd af tiotusen eller mer, skulle utses en
riksdagsman och derutöfver en för hvarje fullt tal af femtontusen,
hvarmed folkmängden öfverstiger tiotusen. Tre reservanter, som i
öfrigt biträdde detta förslag, ville dock icke medgifva, att den nya
bestämmelsen skulle få återverkande kraft på de städer, som redan
valt flere än en riksdagsman, och det så mycket mindre som städernas
representantantal i Andra Kammaren derigenom skulle betydligt minskas.
De fordrade derför, att ett nytt moment skulle tilläggas i syfte,
att de nämnda städerna skulle få bibehålla det representantantal, de
redan hade, intill dess detta kunde blifva ökadt på grund af de nya
bestämmelser, som blifvit införda.

Denna reservation, som då antogs af Första Kammaren, men af
den Andra förkastades med 101 röster mot 105, förordades af mig vid
1888 och 1889 års riksdagar, men utan framgång. Under sådana förhållanden
vill jag, särskild! för att undvika en skadlig splittring, nu
förena mig med herr Alin i det förslag, som af honom framstälts i en
inom Första Kammaren väckt motion (N:o 45) och som är bifogadt
detta utlåtande såsom reservation. Jag anser mig så mycket hellre
kunna göra detta, som herr Alins förslag blir för städerna i allmänhet,
med undantag för Stockholm och till en början för Göteborg, fördelaktigare
än det af 1887 års reservanter framstälda. Men i öfverensstämmelse
med de åsigter, jag förut uttalat, kan jag icke för min del
medgifva, att de föreslagna förändringarna skola erhålla retroaktiv
kraft, utan synes det mig fortfarande både billigt och klokt att låta
hvarje stad få behålla de förmåner i afseende på representanternas
antal, som i grundlagsenlig ordning redan vunnits. I följd häraf måste
jag, för att kunna biträda herr Alins reservation, yrka, att till denna
fogas ett tillägg i syfte att åt städerna åtminstone bevaras det antal
riksdagsmän, de redan i Andra Kammaren hafva.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:ö 1.

På grund af hvad jag ofvan anfört, hemställer jag alltså, dels att
§ 6 riksdagsordningen må blifva oförändrad, dels att Riksdagen ville
förklara Infilande för vidare grundlagsenlig behandling följande förslag
till ändrad lydelse af 13 § riksdagsordningen:

1. Lika med nuvarande lydelse.

2. Lika med nuvarande lydelse.

3. Lika med yrkandet i herr Alins reservation.

4. Stad, som vid 1890 års slut hade och derefter fortfarande
har en folkmängd af minst tjugutusen, eger dock, på sätt förut varit
stadgadt, utse en riksdagsman för hvarje fullt tal af tiotusen, men ej
för större folkmängd, än den vid nämda års slut hade; och må ej utse
ökadt antal förr, än dess hela folkmängd, enligt hvad här ofvan för
städerna i allmänhet är stadgadt, dertill berättigar.»

• Herr Unger har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i detta
ärendes behandling inom utskottet.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 1.

Bil. Litt. A.

Ledamöternas antal i en hvar af Riksdagens båda kamrar de år, för hvilka
allmänna val till Ändra Kammaren företogos, utgjorde:

		1807.	1870.	1873.	1870.	1879.	1882.	1885.	1887.	1888.
Andra Kammaren	Summa från städerna............	55	55	57	61	64	64	69	75	76
	» » landsbygd .........	135	136	137	138	140	142	145	146	146
	Summa från hela riket ........	190	192	194	199	204	206	214	221	222
Första Kammaren		125	126	128	131	136	137	138	143	144
	Hela antalet riksdagsmän för
	båda kamrarne..................	315	318	322	330	340	343	352	304	366

Bil. Litt. B.

Proportionen mellan lands- och stadsbefolkningen:

År.	Lands- befolkning.	Stads- befolkning.	År.	1 Lands-’ befolkning.	Stads- befolkning.
	%	%		%	%
1850 ....................	89,91	10,09	1878 ....................	85,17	14,83
1860 .....................	88,74	11,26	1879 .....................	84,93	15,07
1870 .....................	87,05	12,95	1880 .....................	84,88	15,12
1871 .....................	86,89	13,11	1881 ....................	84,46	15,54
1872 .....................	80,63	13,37	1882 .....................	84,05	15,95
1873 .....................	86,42	13,58	1883 .....................	83,71	16,29
1874 .....................	86,18	13,82	1884 .....................	83,25	16,75
1875 .....................	86,00	14,00	1885 .....................	82,81	17,19
1876 .....................	85,7 6	14,24	1886 .....................	82,50	17,50
1877 .....................	■85,41	14,59	1887 .....................	82,22	17,78

Bill. till Riksd. Prof. 1800. 3 Sami. 1 Haft. 5

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

Bil. Litt. C.

Första Kammaren.

Rikets folkmängd den 31 december 1888 uppgick till 4,748,257;
deraf utgör 31.655. .Då denna qvot enligt förslaget således berät -

tigar till val af en riksdagsman, eger jemlikt nedanstående	tablå: Öfverskjutande folkmängd.
Stockholms län ............... in	ed 151,953	invånare	välja	4.	25,333.
Upsala län.........................	» 121,348	))	»	3.	26,383.
Södermanlands län .........	v 153,224	»	»	4.	26,604.
Östergötlands län............	» 235,020	)>	))	7.	13,430.
Jönköpings län ...............	» 195,045	))	»	6.	5,110.
Kronobergs län ...............	» 163,778	»	»	5.	5,503.
Kalmar län, norra delen	» 91,671	»	»	9 u.	28,361.
Kalmar län, södra delen Gotlands län .....................	j) 142,604	))	»	4.	15,984.
» 51,769	»	))	1.	20,114.
Blekinge län .....................	» 142,887	»	)>	4.	16,267.
Kristianstads län ............	» 224,912	))	))	7.	3,322.
Malmöhus län ..................	» 319,034	»	»	10.	2,484.
Hallands län .....................	» 136,708	»	))	4.	10,088.
Göteborgs och Bohus län	» 194,133	»	»	6.	4,198.
Elfsborgs län...................	» 277,024	»	)>	8.	23,779.
Skaraborgs län ...............	)» 249,704	»	»	7.	28,114.
Vermlands län.................	» 254,121	»	»	8.	876.
Örebro län ......................	» 182,444	»	»	5.	24,169.
Vestmanlands län...........	» 135,521	»	»	4.	8,901.
Kopparbergs län..............	» 195,514	»	»	6.	5,579.
Gelleborgs län..................	v 202,027	»	»	6.	12,092.
Vesternorrlands län ......	» 197,714	»	»	6.	7,779.
Jemtlands län .................	» 98,581	»	»	3.	3,616.
Vesterbottens län ............	» 118,675	)>	))	3.	23,710.
Norbottens län..................	» 101,090	»	»	3.	6,125.
Stockholms stad...............	» 234,990	»	))	7.	13,400.
Göteborgs stad ...............	» 99,647	))	»	3.	4,682.
Malmö stad........................	» 46,283	»	))	1.	14,628.
Norrköpings stad ...........	» 30,836	»	»	1.	—

138.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

Enär således, med tillämpning af den angifna beräkningsgrunden,
endast 138 riksdagsmän komma att utses, bör en hvar af de 12 valkretsar,
som hafva den största öfverskjutande folkmängden, utse ytterligare
en riksdagsman utöfver det antal, förestående tablå utvisar.
Dessa valkretsar äro, såsom af berörda tablå framgår: Stockholms,
Upsala, Södermanlands, Kalmar, norra och södra delen, Gotlands, Blekinge,
Elfsborgs, Skaraborgs, Örebro, Vesterbottens län samt staden
Malmö.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

Bil. Litt. I).

Andra kammaren.

1. Landet.

Domsagorna fördela sig på de olika länen på följande sätt:

Stockholms län	har	5 domsagor,	hvilka	skola	välja	5 riksdagsmän,
Upsala	))	b	3	»	»	»	»	3	)>
Södermanlands	b	))	3	»	»	»	»	3	B
Östergötlands	»	»	8	»	»	»	»	8	B
Jönköpings	»	b	5	»	»	»	»	5	»
Kronobergs	b	b	3	»	»	))	»	3	))
Kalmar	»	»	6	»	»	))	»	6	B
Gotlands	))	»	2	)>	»	»	))	2	»
Blekinge	»	b	4	))	»	»	»	4	)>
Kristianstads	2>	»	6	»	»	»	»	6	»
Malmöhus	»	»	7	»	»	»	»	7	»
Hallands	»	b	3	»	»	»		3	»
Göteb. o. Bohus	»	»	5	»	»	))	B	5	B
Elfsborgs	»	b	7	»	»	»	»	7	»
Skaraborgs	»	»	7	»	»	))	»	7	))
Vermlands	))	»	7	))	»	»	»	7	))
Örebro	»	»	4	y>	»	»	»	4	»
Vestmanlands	»	»	4	y>	»	»	»	4	»
Kopparbergs	»	b	5	»	»	»	B	5	B
Gefleborgs	»	»	4		»	»	B	4	B
Vesternorrlands	»	»	6	»	»		»	6	B
Jemtlands	»	»	4	»	»	»	»	4	»
Vesterbottens	»	b	4	»	»	»	))	4	B
Norrbottens	»	»	4		»	))	B	4	B

Summa 116 riksdagsmän.

Enär således samtliga domsagorna utgöra ett antal af endast 116
har enligt förslaget en hvar af de 34 folkrikaste domsagorna att välja
två riksdagsmän, på det att hela representantantalet för landet må blifva
150. Dessa 34 domsagor äro:

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

I Upsala län. Upsala läns norra domsaga med

» Södermanlands b Nyköpings................. » »

b » b Oppundao.Villåttinge » »

b » » Lifgedingets............... » »

» Jönköpings » Östbo och Vestbo ... » »

» Kronobergs b Östra Värends ......... » b

»b » Vestra Värends......... b »

» » » Sunnebo ..................... » »

b Kalmar » Tjusts........................... » »

b b b Södra Möre .............. b b

b Kristianstads b Villands och Östra

Göinge ..................... b b

b Malmöhus b Luggude b b

b b b Rönnebergs, Onsjö

och Harjagers ........ b b

b b b Bara och Torna ...... b b

b b b Vemmenhögs, Lju nits

och Herrestads b b

b Hallands b Hallands läns Södra b b

b » b b b Mellersta b b

b Göteb. o. Bohus b Askims, Hising och

Säfvedals .................. b b

» » b b Sunnervikens ............ b b

b Elfsborgs b Vätle, Ale o. Kullings b b

» » b Kinds och Redvägs b b

» » b Marks, Vedens och

Bollebygds ............... b b

» » b Nordals, Sundals och

Valbo.......................... b b

b Vermlands b Östersysslets ............ b b

» » b Fryksdals..................... b b

b Örebro b Öster-Nerikes ............ b b

» » b Vester-Nerikes ......... b b

b Kopparbergs b Nedan Siljans............ b b

» » b Vester-Dalarnes........ b b

b Gefleborgs b Gestriklands............... b b

» » b Södra Helsinglands b b

b b b Norra Helsinglands b b

b Vesternorrlands b Medelpads östra b b

» » b Norra Ångermanlands b b

47,926

45,365

46,418

41,402

48,644

56.213
59,923
41,207
42,807
44,603

49,929

46,417

44,388

41,341

39,863

45,120

42,642

43,676

41,302

38.213
41,812

50,582

40,312

42,730

38,870

43,092

51,175

40,470

50,577

51,161

45,390

40,953

39,488

45,850

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

Bil. Litt. E.

2. Städerna.

Folkmängden i städerna den 31 december 1888 uppgick till 860,221;
deraf utgör 11,470, hvilken qvot bildar den bestämmande enheten
för det antal riksdagsmän, stad, som har sjelfständig valrätt, enligt
förslaget eger att utse.

a) Städer, hvilkas invånareantal öfverstiger 11,470 och hvilka skola
sjelfständigt utse riksdagsmän.

		Antal riksdagsmän	Överskju-tande folk-
Städer.	Folkmängd.	enl. Riks-dagsord-ningen.	enl. ut-skottets förslag.	mängd enligt utskottets förslag.
Stockholm .....................................................	234,990	23	20	5,590
Upsala...........................................................	21,710	2	1	10,240
Linköping .....................................................	12,010	1	1	540
Norrköping......................................................	30,836	3	2	7,896
Jönköping ......................................................	19,496	1	1	8,026
Kalmar .........................................................	11,948	1	1	478
Karlskrona.....................................................	20,354	2	1	8,884
Malmö............................................................	46,283	4	4	403
Lund ............................................................	14,769	1	1	3,289
Landskrona ...................................................	11,795	1	1	325
Helsingborg ....................................................	17,465	1	1	5,995
Göteborg........................................................	99,647	9	8	7,887
Örebro............................................................	13,891	1	1	2,421
Gefle ...........................................................	22,019	2	1	10,649
Summa	577,203	52	44	72,523

Konstitutionsutskottet Utlåtande N:o 1.

b) Städer, livilkas invånareantal understiger 11,470, och hvilka
således skola förenas i 31 valkretsar, att utse hvardera en riksdagsman,
på det att antalet riksdagsmän för städerna må blifva 75; varande
åsyftade städer, med undantag af Söderhamn och Sundsvall, redan nu
förenade i följande valkretsar.

Städer.	Folkmängd.	Städer.	Folkmängd.
Södertelge ...............................	4,209	Vestervik.................................	6,601
Norrtelge.................................	2.367	Eksjö.......................................	3,262
Östhammar.............................	672	Vimmerby ..............................	2,078
Öregrund................................	937	S:a	11,941
Sigtuna ..................................	640
Vaxholm .................................	1,667	Visby ..................................	6,843
		Borgholm.........................	825
S:a	10,292
		S:a	7,668
Nyköping.................................	5,782	Karlshamn ..............................	7,095
Torshälla.................................	1,207	Sölvesborg ........................	1,590
Mariefred...............................	932	Ronneby .................................	1,885
Trosa.......................................	636	S:a	10,570
Enköping.................................	3,266	Kristianstad
S:a	11,822	Simrishamn...............	1,983
		S:a	12,061
Eskilstuna ..............................	9,807
Strengnäs................................	1,675	Ystad ....................	7,989
		Trelleborg .................	2 441
S:a	11,482
		Skanör .....................	733
Vadstena......	2 404	Falsterbo .................................	369
Skenninge ..............	1,415	S:a	11,532
Söderköping ............;..............	1,878	Halmstad...................	10,492
Motala ....................................	2,366	Engelholm ..............................	2,017
Grenna ................ ..................	1,224	S:a	12,509
S:a	9,287	Laholm..................	1,578
		Varberg ...........	4,341
Vexiö ............	6,435	Falkenberg .....	1 810
Oskarshamn ...........................	5,489	Kungsbacka..............................	772
S:a	11,924	S:a	8,501

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

Städer.	Folkmängd.
Uddevalla.................................	7,522
Strömstad.................................	2,527
Marstrand ..............................	1,370
S:a	11,419
Venersborg .............................	5,286
Åmål.....................................	2,601
Kungelf .................................	1,103
S:a	9,050
Borås.......................................	7,372
Alingsås ................................	2,622
Ulricehamn..............................	1,177
S:a	11,171
Mariestad.................................	3,009
Skara.......................................	3,730
Sköfde ....................................	4,200
S:a	10,939
Lidköping .............................	5,161
Falköping.................................	2,800
Hjo ......................................	1,375
S:a	9,336
Karlstad .................................	8,405
Filipstad ................................	3,145
S:a	11,550
Kristinehamn...........................	5,675
Nora .......................................	1,388
Lindesberg ..............................	1,560
Askersund ..............................	1,633
S:a	10,250

Städer.	Folkmängd.
Vesterås .................................	7,502
Köping....................................	3,733
8: a	11,235
Arboga....................................	4,072
Sala .......................................	5,398
S:a	9,470
Falun ...................................	7,711
Hedemora .............................	1,544
Säter.......................................	558
S:a	9,813
Hernösand .............................	5,693
Umeå ....................................	2,856
Skellefteå.................................	1,084
Sta	9,633
Östersund ..... ........................	5,233
Hudiksvall ..............................	4,801
Sta	10,034
Luleå......................................	4,464
Piteå........................................	2,570
Haparanda .............................	1,243
Sta	8,277
Härtill komma:
Söderhamn ..............................	10,161
Sundsvall.................................	11,085
Sta Starum	283,018

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

Bil. Litt. F.

Folkmängdsförhållandena, å ena sidan, i de städer, hvilkas invånareantal uppgår till minst
10,000, och, å andra sidan, i de mindre, till valkretsar sammanslagna städerna

vid slutet af nedannämnda år.

	1865.	1868.	1871.	1874.	1877.	1880.	1883.	1885.	1886.	1888.
Stockholm...........	133,361	131,400	138,512	150,446	165,677	168,775	194,469	215,688	223,063	234,990
Göteborg............	45,541	53,448	57,360	63,748	71,707	76,401	81,507	91,033	92,805	99,647
Malmö ...............	21,889	23,461	26,426	30,676	34,439	38,054	41,678	44,532	45,346	46,283
Norrköping.........	22,694	23,634	24,916	26,365	27,226	26,735	27,961	28,503	28,993	30,836
Gefle..................	12,511	13,315	14,712	16,787	18,137	18,758	19,358	20,753	21,097	22,019
Upsala...............	10,247	11,156	11,705	12,367	13,466	15,675	17,682	20,202	20,955	21,710
Karlskrona .........	16,425	17,664	16,234	16,643	17,787	18,300	18,842	19,127	19,497	20,354
Jönköping ..........	—	10,494	11,254	12,548	14,460	16,147	18,321	19,344	19,487	19,496
Lund ..................	—	10,526	10,870	11,680	13,415	14,304	14,349	14,835	14,918	14,759
Örebro ...............	—	—	—	—	! 0,831	11,785	12,454	13,018	13,618	13,891
Helsingborg ........	—	—	—	---	10,639	11,550	13,462	15,230	16,160	17,465
Kalmar..............(	—	—	—	---	10,223	10,963	11,605	11,810	11,874	11,948
Linköping .........1	—		—	—	--	—	10,077	11,284	11,675	12,010
( Landskrona.........	—	■--	—	—	—	—	10,475	11,263	11,639	11,795
Sundsvall ...........	—	—	—	—	—	—	—	10,275	10,726	11,085
Summa	262,668	294,998	311,989	341,260	408,007	427,447	492,240	546,906	561,907	588,288
Småstäderna.........	236,314	228,841	239,117	258,930	246,347	262,984	257,647	258,147	263,483	271,933
Summa summarum	498,982	523,839	551,106	600,190	654,354	690,431	749,887	805,053	825,390	860,221

Bih. till Iliksä. Prat. 1890. 3 Samt. 1 Käft.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

Bil. Litt. G.

Uppgift å det antal riksdagsmän, som, med tillämpning af bestämmelserna i utskottets
förslag, bort på grund af folkmängdsuppgifterna för nedannämnda år utses
af de städer, hvilka enligt nu gällande riksdagsordning ega att sjelfständigt

utse riksdagsmän:

	1805.	1808.	1871.	1874.	1877.	1880.	1883.	1885.	1886.
Stockholm.................................	20	18	18	18	18	18	19	20	20
Göteborg..................................	6	7	7	7	8	8	8	8	8
Malmö.......................................	3	3	3	3	3	4	4	4	4
Norrköping................................	3	3	3	3	3	2	2	2	2
(folio ........................................	1	1	2	2	2	2	1	1	1
Upsala......................................	1	1	1	1	1	1	1	1	1
Karlskrona.................................	2	2	2	2	2	1	1	1	1
Jönköping.................................	—	1	1	1	1	1	1	1	1
Lund .......................................	—	1	1	1	1	1	. 1	1	1
Örebro.......................................	—	—	—	—	1	1	1	1	1
Helsingborg .............................	—	—	—	—	1	1	1	1	1
Kalmar .....................................	—	—	~	—	1	1	1	1	1
Linköping................................	—	—	—	—	—	—	1	1	1
Landskrona ..............................	—	—	—	—	—	—	1	1	1
Sundsvall.................................	—	—	—	—	1 —	—	—	—	—

Bil. Litt. IL.

Uppgift å folkmängdens årliga ökning för hvarje 1,000 invånare under nedannämnda
perioder, dels för Stockholm, dels för rikets öfriga städer:

	1816-40.	1841—50.	1851—60.	1861-70.	1871-80.	1881—85.
Stockholm....................................	5.7	10.1	16.7	19.8	22.9	46
Landsortsstäderna ........................	10.5	16.3	21.1	20.3	26.2	22.7

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 1.

Bil. Litt. I.

Uppgift, beträffande vissa länder och deras största städer, å antalet invånare samt
representanter i den mot svenska Riksdagens Andra Kammare svarande afdelning

af representationen:

	Folkmängd.	Represen- tanter.		Folkmängd.	Represen- tanter.
London........................	4,282,921	62	Storbritannien...............	37,453,574	670
Paris...........................	2,344,650	35	Frankrike ....................	38,218,903	576
Wien...........................	764,206	14*)	Österrike.....................	23,447,192	358
Berlin .........................	1,316,287	6	Tyska riket..................	46,855,704	397
		9	Preussen ...................... Holland........................	28,318,470 4,450,870	433 100
Amsterdam..................	390,016	9
Köpenhamn..................	234,860	9	Danmark .....................	1,980,259	102

f) Inberaknadt 2, som utses af handels- och industrikamrarne i Wien.