Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14 (Utlåtande 1893:Ku14 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

N:o 14.

Ank. till Riksd. kansli den 20 mars 1893, kl. 3 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner,
innefattande förslag till dels ändrad lydelse af §§ 1, 4,
5, 7 och 12 i den mellan Sverige och Norge upprättade
riksakt dels ock dermed sammanhängande ändringar i
regeringsformen, riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen.

I motion n:o 7 inom Andra Kammaren har herr A. V. Ljungman
anfört, bland annat, hurusom de under det sist förflutna året med
ovanlig styrka framträdande frågorna om ordnandet af unionsförhållandena
med Norge, föranledt honom att till Riksdagens pröfning framlägga
förslag till ändring af såväl riksakten som regeringsformen, riksdagsordningen
och tryckfrihetsförordningen.

Förslaget till ändring af riksakten är så lydande:

Riksakten.

§ I 1.

Konungarikena Sverige och Norge, af hvilka hvardera förblifver
ett fritt, odelbart och sjelfständigt rike, skola vara oupplösligen
förenade under en Konung med inbördes jemlikhct och sidoordnad
ställning, på sätt denna riksakt närmare bestämmer.

Bih. till Riksd. Prot. 1893. 3 Sami. 7 Haft. (IjI:o 14).

Konstitutionsutskottets frilåtande N:o 14.

2. Utöfver hvad i denna riksakt finnes stadgadt ordnas de förenade
rikenas unionella förhållanden genom gemensamma lagar, för
hvilkas stiftande, förklarande, ändrande eller upphäfvande fordras bifall
af Konungen och begge nationalrepresentationerna, i öfverensstämmelse
med hvad hvartdera rikets grundlag föreskrifver om allmän lags stiftande.

3. Krig och fred äro städse för rikena gemensamma. Genom
anfall eller förolämpning emot det ena förnärmas äfven det andra.
Vid förhandlingar med främmande magt, äfven om föremålet angår
endast det ena af rikena, uppträder Konungen alltid i egenskap af
begges gemensamme regent.

§ 4.

1. Konungen har högsta befälet öfver krigsmatgen till lands och
sjös i hvartdera af de förenade rikena. Han är berättigad att sammandraga
och att mot rikenas fiender använda hela den på hvarje tid i
rikena befintliga styrka, utan andra inskränkningar och vilkor än de,
som varda faststälda i af Konungen och begge nationalrepresentationerna,
på sätt i § 1 mom. 2 föreskrifves, stiftad gemensam lag för de
förenade rikenas försvarsväsende.

De förenade rikena åligger att hvar för sig icke allenast under
fredstid städse underhålla en efter folkmängden lämpad krigsmagt, så
organiserad, öfvad och utrustad att den, så snart krig utbryter, kan gå
i strid, samt försedd med erforderliga förråd och tillräckligt ersättningsmanskap,
utan äfven att, i händelse af krig, gifva åt denna krigsmagt
den ytterligare tillökning, rikenas tillgångar medgifva och upprätthållandet
af deras sjelfständighet fordrar. Hvartdera rikets nationalrepresentation
tillkommer att bevilja de medel, den för krigsmagtens underhåll,
öfning och utrustning anser nödiga.

När det i anledning af krig eller krigsfara nödigt blifver, att någon
del af krigsmakten utrustas, bör, i den mån det med tillbörligt afseende
å för handen varande omständigheter lämpligen ske kan, hvartdera
riket efter sin folkmängd i rustningen deltaga.

Finner Konungen nödigt att meddela en för rikena gemensam
föreskrift angående någon angelägenhet, som i begge såsom kommandomål
är att anse, skall han, på det i hvartdera riket stadgade sätt, inhemta
deras mening, som, enligt de der gällande bestämmelser, vid
stadgadt ansvar hafva att ärendet föredraga, samt fatta sitt beslut i

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

deras samtidiga närvaro. År fråga om krigsrustningar eller krigsföretag,
böra cheferna för vederbörande militära regeringsdepartement
inom begge rikena, äfven om de ej hafva att föredraga målet, vid
dess afgörande vara tillstädes, så vida det utan olägenhet ske kan.
Finner någon af rådgifvarne Konungens förehafvande till sin beskaffenhet
eller sina följder vådligt, bör han tillstyrka Konungen att, innan
det verkställes, till ett krigsråd deröfver kalla tvenne eller flere högre
militära embetsmän, helst lika många från hvartdera riket; Konungen
dock obetaget att fatta sitt beslut, utan att sådant krigsråd hålles, eller
att, om det sammankallas, å dess yttrade tankar göra det afseende,
honom godt synes. Öfver gemensamma kommandomål, äfvensom öfver
förhandlingar i ofvannämnda krigsråd, föres protokoll, som undertecknas
af de tillstädesvarande.

2. Konungen eger att begynna krig och sluta fred, ingå och upphäfva
förbund, traktater och andra öfverenskommelser med främmande
magter, affärda och emottaga sändebud, samt utnämna och erkänna
konsuler.

Vill Konungen begynna krig eller sluta fred, skall han uti det i
nästföljande stycke omförmälda unionella statsrådet för behandling af utrikes
ärenden framställa de skäl och omständigheter, som i anledning
häraf böra tagas under öfvervägande, och deröfver från hvartdera rikets
hela statsråd inhemta betänkanden samt, så vidt tiden det tillåter, fullständiga
berättelser om rikenas tillstånd i afseende på finanser, försvarsanstalter,
med mera. Konungen sammankallar derefter ministern för
utrikes ärendena och så många af sina rådgifvare från begge rikena,
som äro eller efter omständigheterna kunna komma tillstädes, till ett utomordentligt
unionelt statsråd, i hvilket ofvannämnda betänkanden och de
afgifna berättelserna skola för honom föredragas. Hvarje närvarande
ledamot af detta statsråd skall då till protokollet, vid den ansvarighet
hvartdera rikets grundlag bestämmer, yttra sitt af- eller tillstyrkande,
hvarefter Konungen eger att fatta och utföra det beslut, han finner för
rikena gagneligast.

Årenden, som angå det ena rikets eller begge de förenade rikenas
förhållande till främmande magter, äfvensom frågor om tillsättande eller
entledigande af minister för utrikes ärendena, sändebud hos främmande
magter och tjenstemän vid beskickningarne samt öfriga till utrikesdepartementet
hörande embets- och tjenstemän, föredragas inför Konungen
af ministern för utrikes ärendena eller den hans ställe företräder.
Vid föredragningen skola jemväl, till i regeln lika antal från hvartdera
riket, minst två ledamöter af hvartdera rikets statsråd vara tillstädes.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

Föredraganden och samtlige närvarande statsrådsledamöter skola till
protokollet yttra sina meningar under den ansvarighet, hvartdera rikets
grundlag bestämmer, och fatte Konungen i deras närvaro besluten.
Alla meddelanden i dessa ärenden till främmande magt eller till Konungens
sändebud i utlandet skola, utan afseende å äreudets beskaffenhet,
ske genom ministern för utrikes ärendena.

Till minister för utrikes ärendena, sändebud bos främmande magter
samt embets- och tjensteman vid beskickningarna och i utrikesdepartementet
kunna säväl svenske som norske män och till konsulsbeställningar
jemväl utländingar nämnas.

Hvartdera rikets bidrag till utgifterna för utrikes ärendenas handhafvande
lämpas efter förhållandet mellan rikenas folkmängd, hvaremot
bidraget till konsulatväsendet bestämmes med hänsyn ej allenast till
folkmängden, utan äfven till handelsflottans drägtighet inom hvartdera
riket samt storleken af dettas varuomsättning med utlandet, och så att
afseende tillika fästes å hvad hvartdera rikets fartyg erlägga i konsulatafgifter.
Härigenom är dock icke någon inskränkning gjord i den hvartdera
riket tillkommande rätt att pröfva utgifternas nödvändighet.

3. Ett af hvartdera rikets nationalrepresentation för sig vid början
af dess förhandlingar hvarje år valdt utskott af högst tjugu ledamöter
ege att, särskilt för sig, äska de i föregående tvenne moment omförmälda
protokoll, dock endast i det, som rörer allmänt kända och af utskottet
uppgifna händelser; och skola protokollen eller afskrifter deraf
till utskottet utlemnas på Konungens befallning, meddelad i den ordning,
som ofvan föreskrifves i fråga om beslut i utrikes ärenden. Ej må utlemnadt
protokoll eller något af dess innehåll eller till detsamma hörande
handlingar offentliggöras, så framt det icke påkallas deraf att, enligt
det ena rikets eller begge rikenas grundlagar, mot Konungens rådgifvare
beslutats åtal inför riksrätt eller anmälan om entledigande. I annat
fall eller i annan ordning, än nu är sagdt, må nationalrepresentationerna
icke kunna fordra utlemnande af protokoll eller handlingar rörande
samma ärenden.

En af hvartdera rikets nationalrepresentation för sig hvarje år utsedd
revision af högst tolf ledamöter eger att särskildt för sig, enligt
af vederbörande nationalrepresentation faststäld instruktion, granska förvaltningen
af de medel, som af utrikesdepartementet handhafvas för
bestridande af utgifterna för de förenade rikenas gemensamma angelägenheter.

Ministern för utrikes ärendena kan för embetsförbrytelser ställas
under tilltal, på sätt hvartdera rikets grundlag bestämmer om tilltal in -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

för riksrätt, men dömes efter af Konungen och begge nationalrepresentationerna
i den ordning, § 1 mom. 2 föreskrifver, stiftad gemensam lag
utaf en unionel riksrätt, bestående af fyra de äldste ledamöterna af hvardera
rikets högsta domstol, dervid den äldste ledamoten från det rike,
den åtalade tillhör, förer ordet, och mer än hälften af samtlige ledamöternas
röster fordras för den åtalades fällande.

Sändebud hos främmande magter samt embets- och tjensteman vid
beskickningarna och i utrikesdepartementet kunna för embets förbrytelser
tilltalas endast efter Konungens befallning och i det af rikena han bestämmer.
Konsuler må tilltalas för embetsförbrytelser i det af rikena,
Konungen förordnar, så vida icke förbrytelsen innefattar förnärmelse
särskildt emot det ena riket eller dess undersåtar, i hvilket fall den
skyldige ställes till ansvar inom detta rike.

§ 5.

Såväl den norske statsminister som de tvenne norska statsråd,
hvilka åtfölja Konungen, skola hafva säte och öfverläggningsstämma i
det svenska statsrådet, när inrikes ärenden der föredragas, hvilka angå
begge rikena.

Då inför Konungen i norska statsrådet, när eller hvar det är samladt,
inrikes ärenden föredragas, som angå begge rikena, skola trenne
ledamöter af det svenska statsrådet der äfven hafva säte och stämma.

I dylika mål skall i förra fallet den i Norge och i senare fallet
den i Sverige varande regeringens betänkande inhemtas, så vida de ej
fordra ett så hastigt afgörande, att tiden sådant icke medgifver.

§ 7.

1. Intill dess begge rikenas representanter äro församlade och
hafva förordnat om regeringen under Konungens minderårighet, skall
ett af lika antal svenske och norske ledamöter sammansatt unionelt
statsråd, under namn af Sveriges och Norges interimsregering, förestå
rikenas styrelse, med iakttagande af dessas ömsesidiga grundlagar.

Denna unionella interimsregering skall bestå af ministern för utrikes
ärendena, en svensk och en norsk statsminister samt så många
af hvardera rikets statsråd inom sig utsedde ledamöter, att hela antalet
medlemmar i intcrimsregeringen varder åtta och af dessa fyra svenske

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

och fyra norske män. Vid förfall för ministern för utrikes ärendena
förordne interim sregeringen annan svensk eller norsk man i hans ställe,
dervid iakttages, att, om ställföreträdaren tillhör annat rike än den ordinarie,
det ofvan stadgade förhållandet emellan svenske och norske
medlemmar genom motsvarande inträde af ny och utträde af befintlig
statsrådsledamot återställes. Vid längre tids förfall för någon af öfrige
ledamöter väljer statsrådet i det rike, till hvilket han hörer, annan af
sina medlemmar att under tiden i regeringen ingå.

Interimsregeringen skall hafva sitt säte i Sveriges hufvudstad, om
icke sådana hinder möta, som göra det omöjligt eller olämpligt.

De föreskrifter, hvardera rikets grundlag innehåller angående förordnande
af särskild regering för det rike, i hvilket Konungen icke
uppehåller sig, gälla likaledes, när styrelsen föres af interimsregeringen.
Denna kan äfven i den utsträckning, den sjelf bestämmer, till statsrådet
i det rike, der den har sitt säte, uppdraga afgörandet af sådana detta
rike rörande inre angelägenheter, som icke angå begge rikena.

Med målens föregående beredning och granskning förhålles i öfrigt
enligt de i vederbörande rike gällande föreskrifter.

Föredragningen af de hos interimsregeringen förekommande mål
fördela dennas ledamöter sig emellan såsom de lämpligt finna. Interimsregeringen
öfverlägger och beslutar, utan att öfrige ledamöter af statsrådet
äro tillstädes. I fråga om den ministern för utrikes ärendena
åliggande skyldigheten att föredraga ärenden, som angå förhållandet till
främmande magt, gälla föreskrifterna i § 4. Med föredragning och
afgörande af kommandomål förhålles efter ty derom i allmänhet är
stadgadt.

Ordet föres vexelvis af främste ledamoten från hvardera riket.
Ombyte sker hvarje vecka, och afgöres genom lottning hvilken af dem
första gången skall föra ordet. Interimsregeringens ledamöter kunna
dock, för att undgå sådant ombyte, inom sig välja ständig ordförande,
dervid ingen anses lagligen vald, så framt icke mer än hälften af samtlige
ledamöterna gifvit honom sina röster.

Interimsregeringen kan ej fatta giltigt beslut, der ej minst två ledamöter
från hvardera riket äro tillstädes. I händelse af skiljaktiga
meningar, fattas beslutet efter de flestes röster. Åro rösterna lika delade,
gälle, om ordföranden är af interimsregeringen vald, den mening,
han biträder, utom när i angelägenhet, som ej angår förhållandet till
främmande magt, beslut fattas allenast för det rike, till hvilket han ej
hörer. I sådana mål bestämmer främste ledamoten från det rike utslaget.
År ordföranden icke af interimsregeringen vald, bär ministern

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

för utrikes ärendena eller den hans embete förestår den afgörande rösten
i mål, som angå förhållandet till främmande magt. I andra ärenden
deremot skall, när beslut fattas allenast för det ena riket, dettas
främste medlem, men eljest den, som för tillfället förer ordet, bestämma
utslaget.

I interimsregeringen föres protokoll öfver gemensamma ärenden
på begge rikenas, men, om målet angår blott det ena riket, endast på
dettas språk. Protokoll och utgående expeditioner underskrifvas af
samtlige tillstädesvarande ledamöter.

2. Vid alla de tillfällen, då, efter rikenas grundlagar, styrelsen föres
af statsrådet, skall denna interimsregering, på sätt ofvan stadgats,
utöfva samma styrelse; dock att Konungen, när han utom de förenade
rikena reser eller varder så sjuk, att han icke regeringsärendena vårdar,
eger förordna ordförande och de ledamöter, som eljest skolat af rikenas
statsråd utses, samt att sådan ordförande alltid tillkommer den afgörande
rösten, då vid besluts fattande rösterna äro lika delade.

3. I afseende på det ansvar och den granskning af deras förvaltning,
ledamöterna i interimsregeringen underkastade äro, gälle hvad ofvan
i § 4 mom. 3 samt i rikenas grundlagar derom är stadgadt.

§ 12.

1. Denna riksakt skall i begge rikena hafva kraft och giltighet
såsom grundlag samt gälla framför deras särskilda grundlagar. Vid de
tillfällen, då ed aflägges till någotdera rikets grundlagar eller konstitution,
anses riksakten derunder inbegripen.

2. Ändringar i eller tillägg till riksakten kunna endast ske genom
Konungens och begge rikenas nationalrepresentationers sammanstämmande
beslut och för öfrigt i den ordning, som för grundlagsändringar
i hvardera riket bestämmes; dock att Konungens sanktion af förändringar
i eller tillägg till denna akt kan meddelas inom sextio dagar
efter det den af nationalrepresentationerna, som senast handlagt ärendet,
åtskilts.

De med detta förslag närmast sammanhängande ändringar i regeringsformen
äro följande:

§ 1-

1. Sveriges rike skall styras af en konung och vara ett arfrike
med den årsföljd, som i faststäld successionsordning stadgad är.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

2. Sveriges rike är under samme konung oupplösligen förenadt
med konungariket Norge, på sätt närmare bestämmes i en af Konungen
och båda rikenas nationalrepresentationer antagen riksakt, hvilken gäller
framför rikets särskilda grundlagar.

§ 5.

Statsrådet skall bestå af nio ledamöter, bland hvilka Konungen utnämner
en att vara statsminister och statsrådets främste ledamot. Desse
ega att alla i statsrådet förekommande ärenden öfvervara. Ej må fader
och son eller bröder på en gång vara ledamöter af statsrådet.

§ 32.

Minister för utrikes ärendena, sändebud hos främmande magter och
tjenstemän vid beskickningarna samt öfriga till utrikesdepartementet
hörande embets- och tjenstemän nämne och entledige Konungen i den
ordning, som i 11 § i fråga om utrikes ärendens behandling föreskrifven
är.

Öfriga af förslaget föranledda eller dermed sammanhängande ändringar
återfinnas, i regeringsformen under §§ 5, 6, 7, 11, 12, 13, 34,
35, 36, 38, 43, 85, 86, 105, 106 och 107; i riksdagsordningen under
§ 38 mom. 2, §§ 43, 53, 57, 72 och 73 samt i tryckfrihetsförordningen
under § 2; och tillåter utskottet sig att beträffande dessa ändringar
hänvisa till motionen.

Härförutom har herr Ljungman uti motion nr 210 af anledning
att afskiljandet af utrikes regeringsärendena från öfriga i »statsrådet»
föredragna ärenden och det fullt följdrigtiga genomförandet af en dylik
omgestaltning af rikets konstitutionella förhållanden förde med sig
ännu flera ändringar i grundlagarna, än de ofvan nämnda, samt dessutom
en betydande omarbetning af § 11 regeringsformen, hemstält om
ytterligare ändringar af §§ 4, 5, 11, 32, 35, 65 och 89 regeringsformen,
§ 38 mom. 2 och § 57 riksdagsordningen samt § 2 mom. 4
tryckfrihetsförordningen.

Enligt detta sistnämnda förslag skulle § 11 regeringsformen erhålla
denna lydelse:

§ n.

Utrikes regeringsärenden, hvarmed förstås alla de, som angå rikets
förhållande till främmande magter, skola, på det sätt Konungen lämp -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

ligast synes, beredas och handhafvas, under i 106 och 107 §§ stadgadt
ansvar, af ministern för utrikes ärendena, eller den hans ställe företräder,
tillsammans med statsministern och chefen för samfärdselsdepartementet.
Ministern för utrikes ärendena tillhör att dessa mål inför
Konungen föredraga och anmäla i närvaro af nämnde ledamöter af
statsrådet, Konungen dock obetaget att flere sådane tillkalla. År statsministern
eller är chefen för samfärdselsdepartementet hindrad att vara
tillstädes, tillkalle Konungen i den hindrades ställe en annan statsrådets
ledamot. Sedan Konungen af desse embetsmål! inhemtat till protokoll
anförda råd, för hvilka de blifva ansvarige, fatte Konungen i
deras närvaro besluten; åliggande det den dertill särskildt förordnade
att protokollet föra. Finna nämnde rådgifvare Konungens beslut vara
af beskaffenhet att medföra för riket vådliga förvecklingar med främmande
magt, åligge det dem kraftiga föreställningar göra. Af besluten
i dessa ärenden må Konungen låta till statsrådets kunskap komma
hvad honom nyttigt synes, så att kännedom äfven af denna riksstyrelsens
gren måtte hos statsrådet finnas. Alla meddelanden i dessa
mål till främmande magt eller Konungens sändebud i utlandet skola,
utan afseende å ärendets beskaffenhet, ske genom ministern för utrikes
ärendena, som vare ansvarig för att meddelandena öfverensstämma med
enligt förestående stadgande till protokoll förda beslut.

Beträffande öfriga i samma motion föreslagna grundlagsändringar
hänvisar utskottet till motionen.

Då, enligt utskottets åsigt, under nuvarande förhållanden icke något
förslag till ändring af de för föreningen mellan Sverige och Norge
gällande stadganden bör från svenska Riksdagens sida framställas, hemställer
utskottet,

att herr Ljungmans motioner n:is 7 och 210 i
ofvan anmärkta delar icke måtte föranleda någon
Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 mars 1893.

På utskottets vägnar:

O. BERGIUS.

Bill. till llihd. Brot. 1893. 3 Samt. 7 luft.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

Reservationer:

af herr Ljungman, som ansett att utskottet, med anledning af ifrågavarande
delar af motionerna i Andra Kammaren n:is 7 och 210, bort
hemställa,

»att följande förslag till ändrad lydelse af §§ 7, 11, 12, 13, 32,
35, 36, 38, 43, 86 och 105 regeringsformen, § 38 mom. 2 riksdagsordningen
samt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen måtte af Riksdagen
antagas att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

Regeringsformen.

§ i Alla

regeringsärenden med undantag af sådana, som i 11, 13 och
15 §§ omförmälas, skola inför Konungen i statsrådet föredragas och
der afgöras.

§ 11-

Utrikes regeringsärenden, hvarmed förstås alla de, som angå rikets
förhållande till främmande magter, skola på det, sätt, Konungen lämpligast
synes, beredas och handhafvas af ministern för utrikes ärendena
tillsammans med statsministern och någon annan statsrådets ledamot
eller, der ministern för utrikes ärendena tillika är statsminister, två
andra statsrådsledamöter. Ministern för utrikes ärendena tillhör att,
med undantag för de fall, hvarom 13 § handlar, dessa mål inför
Konungen föredraga och anmäla i närvaro af nämnde ledamöter af
statsrådet. År statsministern hindrad att vara tillstädes, tillkalle Körningen
i hans ställe en annan statsrådets ledamot. År ministern
för utrikes ärendena frånvarande, föredrage den statsrådets ledamot,
Konungen äfven i detta fall tillkalle. Sedan Konungen af desse
embetsman inhemtat till protokoll anförda råd, för hvilka de blifva
ansvarige, fatte Konungen i deras närvaro besluten; åliggande det
den dertill särskild!, förordnade att protokollet föra. Finna nämnde
rådgifvare Konungens beslut vara af beskaffenhet att medföra för riket
vådliga förvecklingar med främmande magt, åligge det dem kraftiga

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o li.

föreställningar göra. Af besluten i dessa ärenden må Konungen låta
till statsrådets kunskap komma hvad honom nyttigt synes, så att kännedom
äfven af denna riksstyrelsens gren måtte hos statsrådet finnas.
Alla meddelanden i dessa mål till främmande magt eller Konungens
sändebud i utlandet skola, utan afseende å ärendets beskaffenhet, ske
genom ministern för utrikes ärendena, som vare ansvarig för att meddelandena
öfverensstämma med till protokoll förda beslut.

§ 12.

Konungen eger att i den ordning, föregående paragraf stadgar,
ingå i afhandlingar med främmande magter. Innebär sådan afhandling
begränsning af Riksdagens beskattnings- eller lagstiftningsmagt, skall
den underställas Riksdagens pröfning och godkännande.

§ 13.

Vill Konungen ingå förbund med främmande magt, börja krig eller
sluta fred, kalle då till ett utomordentligt statsråd statsrådets samtlige
ledamöter,---— — — — — — — — — — — —----

§ 32.

Sändebud hos främmande magter och tjensteman vid beskickningarna
samt öfriga till utrikesdepartementet hörande embete- och tjenstemän
nämne och entledige Konimgen i den ordning, som i 11 § i fråga om
utrikes regeringsärendens behandling föreskrifven är.

§ 35.

Statsrådets ledamöter, presidenter-------lifregemente!^

eorpser, cheferne för öfriga särskild!, för sig bestående militära corpser
eller bataljoner samt cheferne för artilleriet, fortifikations-, fältmätningsoch
sjömätningsväsendet hafva förtroendesysslor, hvarifrån —---

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

§ 36.

De, som bekläda domareembeten, så högre som lägre, samt alla
andra embete- och tjensteman, än de i 32 och 35 §§ nämnde,---

§ 38.

Alla ifrån Konungen — — — — — — stridande emot denna
regeringsform, göre han deremot föreställning; yrkar — — — — —

§ 43.

Går Konungen i fält — — — — — — Med de mål, Konungen
då sjelf afgör, förhålles på det sätt, som 8 och 11 §§ stadga.

§ 86.

Med tryckfrihet — — — — — — de protokoll undantagna, som
uti statsrådet och hos Konungen i utrikes ärenden och kommandomål
föras — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

§ 105.

Lagtima Riksdags konstitutionsutskott ege att äska de protokoll,
som öfver regeringsärenden hos Konungen blifvit förda, utom dem,
som angå utrikes ärenden och kommandomål -- — — — — — —

Riksdagsordningen.

§ 32.

2. Utskottet åligger ock att äska de öfver regeringsärenden hos
Konungen förda protokoll, med undantag af dem, som angå utrikes
ärenden och kommandomål — *— — — — — — — — — —--

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

Tryckfrihetsförordningen.

§ 2.

4:0. — — — — — — — — — — — — — — — —--

Att protokoll, hållna hos Konungen i utrikes ärenden och kommandomål
— — — — — — — — — — — — — — — —--

Att ej några handlingar eller diplomatiska personers enskilda anteckningar
eller berättelser rörande utrikes regeringsärenden, hvilka

---------------------;»

af herrar Hedin, Bengtsson, Johnsson, Vahlin, Wikstén och Elowson,
som ansett utskottets yttrande böra erhålla följande lydelse:

»Enär utskottet håller före, att de förändringar i riksakten, som
kunna finnas nödiga, svårligen torde låta sig genomföras på annat sätt,
än att förslag derom, efter aftal mellan båda ländernas regeringar, samtidigt
framlägges för Riksdagen och Stortinget, föranlåtes utskottet att
hemställa,

att motionerna ej må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.»

samt af herr Dahn.

Bih. till Riktd, Prot. 1803. 3 Sami. 7 Saft.