Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 12

Utlåtande 1890:Ku12

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 12.

1

No 12.

Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1890, kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion
om tillägg till tf 16 regeringsformen.

I en inom andra kammaren väckt motion, n:o 205, hafva herrar V.
Vahlin och P. Andersson i Högkil föreslagit, att Riksdagen ville besluta
följande förändrade lydelse af § 16 regeringsformen:

»Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och
orätt hindra och förbjuda, ingen förderfva eller förderfva låta, till lif, ära,
personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och
ingen afhända eller afhända låta något gods, löst eller fast, utan ransakning
och dom, i den ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskrifva;
ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort till annan förvisa;
ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid
en fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke störer samhällets
lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen läte en hvar
blifva dömd af den domstol, hvarunder han rätteligen hörer och lyder.

Ej må det förmenas svenske medborgare att sammankomma för öfverläggning
i allmänt eller enskildt ärende. De föreskrifter, som erfordras till
förekommande af missbruk af denna församlingsrätt, meddelas i lag, som
stiftas af Konungen och Riksdagen gemensamt.»

Bih. till Riksd. Prof. 1890. 3 Samt. 9 Höft.

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 12.

Till stöd för den föreslagna grundlagsändringen hafva motionärerna
hufvudsakligen anfört: »Bland svenska folkets dyrbaraste rättigheter är utan
tvifvel församlingsrätten; men denna rättighet är icke hos oss, såsom i
många andra länder, garanterad i grundlagen. Under det att regeringsformen
tillförsäkrar svenska folket religionsfrihet, tryckfrihet och skydd till
person och egendom mot magtmissbruk, innehåller nämnda grundlag ingenting
om församlingsrätten. Då vår nu gällande strafflag stiftades, infördes
ej heller deri något stadgande till betryggande af nämnda rättighet; den
förutsattes, enligt hvad Riksdagen i sin skrifvelse till Kongl. Maj: t om
strafflagens antagande anförde, »såsom gifven». Emellertid har detta haft
till följd, att församlingsrätten blifvit gång efter annan i administrativ väg
inskränkt, nemligen dels genom ordningsstadgan för rikets städer den 24
mars 1868, dels ytterligare genom kongl. kungörelsen den 10 december
1886 angående ändring i nämnda stadga.

Här är icke stället att ingå i bedömande af befogenheten af dessa
stadganden; vi hafva endast velat fästa uppmärksamheten på dem för att
derigenom visa det angelägna deri, att den ifrågavarande rättigheten kommer
att åtnjuta grundlagens hägn. Att bestämmelser kräfvas för att vid
offentliga sammankomster upprätthålla allmän ordning, är uppenbart; ingen
kan mer än vi ogilla och beklaga de missbruk af församlingsrätten, som
vid flera tillfällen egt rum; men dessa ordningsföreskrifter, hvilka medföra
inskränkning i församlingsrätten, äro efter vårt förmenande af den vigt,
att de icke böra bero af den administrativa regeringsmagten, utan beslutas
af Konung och Riksdag gemensamt.»

Bland de i § 16 regeringsformen genom uttryckligt stadgande bekräftade
allmänt medborgerliga rättigheterna finnes ej församlingsrätten upptagen.
Detta oaktadt har det aldrig satts i fråga, att ej svenske medborgare
egde att sammankomma för öfverläggning i allmänt eller enskildt
ärende. Denna rätt har alltid ansetts såsom i sakens natur gifven, och
denna uppfattning kom, såsom motionärerna erinrat, till ett synnerligen
tydligt uttryck under förarbetena till den nu gällande strafflagen. Enligt
det af Konungen framstälda förslaget skulle kap. 10 § 14 strafflagen
hafva erhållit följande lydelse: »Ej vare menighet å landet eller i stad

förment att sammankomma till öfverläggning om mål eller ärende, som
menigheten rörer; ej heller må sådan sammankomst af offentlig myndighet

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 12.

3

upplösas, så framt dervid ej företages något som emot lag stridande är
eller eljest allmän ordning störer. Om tid och ställe för sammankomsten,
der den ej redan, genom lag eller särskildt stadgande, bestämd är, skall
dock anmälan göras hos offentliga myndigheten i orten eller staden så långt
förut, att den kan dervid tillstädes vara, om så nödigt finnes. Sker sammankomst
utan sådan anmälan, vare den, som sammankomsten föranstaltade,
förfallen till böter från och med tjugo till och med tvåhundra riksdaler.»
— Rikets Ständer, som ansågo, att det sålunda föreslagna stadgandet skulle
kunna föranleda den slutsats, att offentliga sammankomster af personer, som
icke representerade en i judicielt-administrativt hänseende redan bildad kommun,
skulle vara förbjudna, föreslogo i stället för samma paragraf en ny
redaktion, som enligt hvad ständerna anförde i sin skrifvelse till Konungen
angående förevarande fråga, »förutsätter samlingsfriheten såsom gifven».
I öfverensstämmelse med hvad ständerna föreslagit erhöll berörda stadgande
sin nuvarande lydelse.

Äfven om lagstiftaren emellertid ansett nödigt att i grundlagen uttryckligen
garantera församlingsrätten och för den skull i § 16 regeringsformen
upptagit densamma bland de öfriga derstädes berörda allmänt medborgerliga
rättigheterna, skulle detta i och för sig ej hafva lagt något hinder
i vägen för att församlingsfriheten kunnat blifva närmare bestämd genom
föreskrifter, meddelade af Konungen på grund af den honom enligt
§ 89 regeringsformen tillkommande lagstiftniugsmagt. Regeringsformens
16 §, som förutsätter att der omnämnda rättigheter kunna begränsas, meddelar
nemligen ingen bestämmelse om, huru sådana begränsningar skola
fastställas. Huruvida dessa kunna bestämmas af Konungen ensam eller
äro underkastade Konungens och Riksdagens gemensamma beslutanderätt,
detta beror på förhållanden, som ej beröras i denna §, hvilken alls icke
afser att uppdraga någon gräns mellan Konungens och Riksdagens magt.
För den skull kan ej heller saknaden i grundlagen af ett allmänt erkännande
af församlingsfriheten i något som helst afseende betraktas såsom
orsak till, att, enligt motionärernas förmenande, genom Konungens lagstiftning
vissa inskränkningar i densammas utöfning blifvit gjorda.

Motionärerna föreslå emellertid, att i § 16 regeringsformen skall intagas
ett uttryckligt stadgande derom, att de föreskrifter, som erfordras till förekommande
af missbruk af församlingsrätten, skola meddelas i lag, som stiftas
af Konungen och Riksdagen gemensamt. Derigenom skulle således beträffande
församlingsfriheten i § 16 upptagas en bestämmelse, som, enligt hvad
ofvan visats, innebure ett för paragrafen i öfrigt främmande reglerande af

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 12.

Konungens och Riksdagens inbördes magtställning. Behofvet af en dylik
grundlagsändring kan utskottet ej anse vara ådagalagdt. Motionärerna hafva
icke på något sätt visat, att de af Konungen meddelade ordningsföreskrifter
i förevarande ämne öfverskridit hvad som erfordras för upprätthållande af
allmän ordning och för förekommande af församlingsfrihetens missbruk.
Men äfven om hithörande stadganden i vissa afseenden skulle kräfva en ny
lagstiftning, så är det genom ändring af dessa stadganden, rättelse bör åstadkommas,
och en förändring i grundlagen för detta ändamål kan ej anses
nödvändig.

Då således, enligt utskottets åsigt, ett bekräftande af församlingsfriheten
genom intagande i § 16 regeringsformen af ett allmänt stadgande
derom ej är bebo!ligt, vid det förhållande att församlingsfriheten hos oss
äfven utan dylik bestämmelse anses för gifven, samt då utskottet håller
före, att äfven om en förändrad lagstiftning skulle vara af nöden i fråga
om förevarande ordningsföreskrifter, denna likväl ej påkallar den föreslagna
förändringen i grundlagen, får utskottet hemställa,

att förevarande, af herrar Valilin och Andersson
väckta motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 28 april 1890.

På utskottets vägnar:

O. BERGrlUS.

Herrar Månsson och Nilsson hafva begärt få antecknadt, att de icke
deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet, den förre i följd af
annat honom af Riksdagen meddeladt uppdrag och den senare på grund
af beviljad ledighet från riksdagsgöromålen.

Stockholm, Gernandts Boktryckeri-Aktiebolag, 1890.