Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1891:Ku11 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 4 maj 1891, kl. 11 f. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af dels Kcmgl. Maj.ts
''proposition till Riksdagen angående ändrad lydelse af §
11 i regeringsformen och Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till ändrad lydelse af § 5 i den mellan Sverige
och Norge upprättade riksakt, dels ock enskild motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om revision af
riksakten.

Till konstitutionsutskottet hafva Riksdagens kamrar hänvisat Kongl.
Maj:ts proposition af den 31 sistlidne januari (n:o 13), hvarigenom Kongl.
Maj:t till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framlagt följande
förslag till förändrad lydelse af § 11 i regeringsformen.

»§ IT

Ministeriella mål, hvarmed förstås alla de, som angå rikets förhållande
till främmande magter, skola på det sätt, Konungen lämpligast synes, beredas
af ministern för utrikes ärendena, hvilken det tillhör att dessa mål anmäla
och föredraga inför Konungen i närvaro af statsministern och någon annan
statsrådets ledamot eller, der ministern för utrikes ärendena tillika är statsminister,
två andra tillkallade statsrådsledamöter. Är statsministern hindrad
att vara tillstädes, tillk alle Konungen i hans ställe en annan statsrådets
ledamot. Är ministern för utrikes ärendena frånvarande, föredrage den statsladets
ledamot, Konungen äfven i detta fall tillkalle. Sedan Konungen af
Bih. till Biksd. Prot. 1891. 3 Samt. 11 Käft. (No 11.) \

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

dessa embetsman inhemtat till protokoll anförda råd, för hvilka de blifva
ansvarige, fatte Konungen, i deras närvaro, besluten; åliggande det den
dertill särskild! förordnade att protokollet föra. Af sådana beslut må Konungen
låta till statsrådets kunskap komma hvad honom nyttigt synes, så att
kännedom äfven af denna riksstyrelsens gren måtte hos statsrådet finnas.
Alla meddelanden i ministeriella mål till främmande magt eller Konungens
sändebud i utlandet skola, utan afseende å ärendets beskaffenhet, ske genom
ministern för utrikes ärendena.

Mål, hvarom nu är sagdt, kunna ock, om Konungen finner det lämpligt,
i statsrådet afgöras.»

Enligt det den nådiga propositionen åtföljande utdrag af protokollet öfver
justitiedepartementsärenden för den 31 sistlidne januari, har departementschefen,
med hvilken statsrådets öfrige ledamöter instämt,- såsom grund för detta
förslag anfört följande:

»Enligt beslut, fattadt i sammansatt svenskt-norskt statsråd den 28
innevarande januari, skola till Riksdagen och till Norges Storting aflåtas nådiga
propositioner om ändring af och tillägg till 5 § i den riksakt, som är mellan
Sverige och Norge upprättad. Med nämnda beslut åsyftas, bland annat, att
i riksakten införa stadganden om ministeriella ärendens behandling; och är,
i fråga härom, föreslaget, att sådana ärenden skola kunna afgöras icke
allenast i ministerielt statsråd, bestående af tre ledamöter af det svenska
och tre ledamöter af det norska statsrådet, utan äfven, der Konungen finner
det lämpligt, i sammansatt svenskt-norskt eller norskt-svenskt statsråd. Då
emellertid 11 § i regeringsformen förutsätter, att endast tre statsrådsledamöter
skola närvara vid ministeriella ärendens afgörande, samt nyssnämnda föreslagna
nya bestämmelser i riksakten vid sådant förhållande skulle komma att
i viss mån afvika från ordalagen i grundlagen, men en dylik bristande
öfverensstämmelse bör förekommas, synes det mig vara nödigt att till sagda
11 § i regeringsformen foga ett tillägg af innehåll, att ministeriella mai
kunna föredragas och afgöras äfven i statsrådet in pleno.»

Riksdagens kamrar hafva likaledes till konstitutionsutskottet hänvisat
Ivongl. Maj:ts proposition af den 31 sistlidne januari (n:o 14), hvarigenom
Kongl. Maj:t föreslår Riksdagen att för sin del besluta ändring af och tillägg
till § 5 i den mellan Sverige och Norge upprättade riksakt, dock med förbehåll
att besluten icke blifva gällande med mindre dels Riksdagen antager
det här ofvan omförmälda förslag till ändrad lydelse af § 11 regeringsformen,
dels ock sådan ändrad lydelse af § 5 riksakten, som genom propositionen
föreslås Riksdagen till antagande, för Norges del beslutas af det Storting,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

som tidigast kan i ämnet fatta beslut; varande nämnda förslag till ändring
af och tillägg till § 5 riksakten af följande lydelse:

»Så väl den norske statsministern som de tvenne statsråd, Indika åtfölja
Konungen, skola hafva säte och öfverläggningsstämma i det svenska
statsrådet, enär ämnen der föreliafvas, hvilka angå begge rikena. I dylika
mål skall den i Norge varande regeringens betänkande inhemtas, så vida de
ej fordra ett så hastigt afgörande, att tiden sådant icke medgifver.

Då inför Konungen i det norska statsrådet, enär och ehvar det är
samladt, ämnen förehafvas, som angå båda rikena, skola tvenne ledamöter af
det svenska statsrådet der äfven hafva säte och stämma; och bör, så vida
ej ett hastigt afgörande är af nöden, utlåtande i dessa ämnen inhemtas från den
tillförordnade regeringen i Sverige.

Ministeriel^ (diplomatiska) mål, ehvad de omedelbart angå båda rikena
eller omedelbart blott det ena men tillika medelbart äfven det andra, så
ock frågor om tillsättande af sändebud hos främmande magter och tjensteman
vid beskickningar^ afgöras af Konungen i närvaro af tre ledamöter af
hvartdera rikets statsråd. Dock kan sådant ärende, der Konungen finner
det lämpligt, föredragas i statsråd, så sammansatt, som i första eller andra
stycket af denna § är nämndt. Föredragningen af de ministeriella (diplomatiska)
målen och ofvan nämnde utnämningar tillhör ministern för utrikes
ärendena; skolande samtlige närvarande statsrådsledamöter innan Konungen
fattar beslut till protokollet yttra sina meningar under den ansvarighet,
hvartdera rikets grundlag bestämmer.

Alla meddelanden i ministeriella (diplomatiska) mål till främmande
magt eller Konungens sändebud i utlandet skola utan afseende å ärendets
beskaffenhet ske genom ministern för utrikes ärendena.

Svenska Riksdagens konstitutionsutskott samt en af hvarje norskt
Storting vid början af dess förhandlingar utvald komité af högst tjugo ledamöter
ege att, hvar för sig, äska de öfver ministeriella (diplomatiska) ärenden
förda protokoll, dock endast i det, som rör er allmänt kända och af utskottet
eller komitén uppgifna händelser; och skola protokollen eller afskrifter deraf
till utskottet eller komitén utlemnas på Konungens befallning, meddelad i
den ordning, som ofvan föreskrifves i fråga om beslut i ministeriella (diplomatiska)
ärenden. Ej må utlemnadt protokoll eller något af dess innehåll
offentliggöras, der ej sådan åtgärd påkallas af bestämmelserna i regeringsformens
106 eller 107 § eller i norska grundlagens 30 §. I annat fall
eller i annan ordning än nu är sagd! må Riksdagen eller Stortinget icke
kunna fordra utlemnande af protokoll eller handlingar i ministeriella (diplomatiska)
ärenden.»

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

Af de propositionen bifogade och i densamma åberopade statsrådsprotokoll
framgår följande.

I sammansatt svenskt och norskt statsråd, hållet inför Hans Maj:t
Konungen den 17 januari 1891 behagade Hans Maj:t Konungen i nåder yttra:

»Af min konungsliga pligt manad att efter förmåga söka betrygga
och främja den förening, som till mina tvenne folks lycka nu redan under
tre fjerdedels sekel egt bestånd, tror jag det vara angeläget undanrödja allt,
som skulle kunna framkalla misstroende och misshälligheter emellan brödrafolken,
försvaga föreningen samt sålunda motverka det höga mål jag i mitt
valspråk uttålat.

De förenade folkens önskningar icke mindre än rikenas välförstådda
intressen anvisa dem en fredlig utveckling inom deras likasom af sjelfva
naturen utstakade gränser. Men de måste icke desto mindre vara tillreds
att skydda dessa intressen och önskningar, såsom det anstår fria och sjelfständiga
stater. Båda måste derför samvetsgrant deltaga i det gemensamma
försvarets bördor på ett sätt och i en utsträckning, som motsvarar hvartdera
rikets folkmängd och läge.

Hvad i detta hänseende återstår att göra blifver föremål för framtida
pröfning i laghestämd ordning. För ögonblicket och vid detta tillfälle framträder
för min tanke önskvärdheten af förändring af nu gällande riksakt i
syfte att vid behandlingen af ministeriella (diplomatiska) mål äfven åt Korge
må inrymmas ett deltagande, rättvist motsvarande dess genom föreningen tillförsäkrade
statsrättsliga sjelfständighet.

Detta kan naturligtvis nu endast ske under iakttagande af oundvikliga
hänsyn till de alltsedan lång tid tillbaka bestående faktiska förhållandena,
äfvensom ock i möjligaste måtto med anknytning till grundsatserna i redan
tillförene å bane bragta förslag rörande samma sak.

Ett mål, så vigtigt för brödrafolkens framtida styrka, frid och lycka,
så magtpåliggande äfven för hvarje unionskonung, hvilken önskar med oveld
skipa rätt åt båda sidor, är i sanning väl värdt ett ömsesidigt och ärligt
tillmötesgående. Det bör ock fordra detta.

Förtröstansfullt räknar jag derpå hos begge rikenas upplysta statsråd.

Emellertid tror jag, att ett så grannlaga ärende lättast skall kunna
bringas till godt slut i fall det först blifver förberedt mellan två af mig,
på hvartdera rikets statsråds hemställan utvalda statsrådsledamöter, eu
svensk och en norsk, innan det företages till behandling inför mig i
statsråd.

Kär ärendet af dessa tvenne förtroendemän blifvit nöjaktigt berest och
alltså utsigterna till öfverenskommelse befästade — hvilket jag varmt önskar
ej måtte länge dröja — då synes mig ögonblicket inne att företaga denna

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

frågas realitet i ett statsråd af samma art, som det här nu församlade.
Sedan derefter den'' norska regeringens betänkande såsom vanligt blifvit inhemtadt,
kommer saken åter till slutligt afgörande. *

Sedan Hans Maj:t Konungen derefter åt chefen för justitiedepartementet
och en ledamot af den norska statsrådsafdelningen härstädes uppdragit att,
med hänsyn till hvad Hans Maj:t Konungen sålunda yttrat, gemensamt utarbeta
förslag till ändring i och tillägg till den nu gällande riksakten, föredrogs
den 23 januari i sammansatt svenskt och norskt statsråd det förslag
till riksaktsbestämmelse om behandlingen af ministeriella mål, som i följd af
nämnda nådiga uppdrag blifvit utarbetadt, och var detta förslag åtfölja af
ett så lydande yttrande:

»I det vi, såsom af förslaget svnes, för öfrigt hållit oss inom omfånget
för de tidigare i frågan förda förhandlingar, hafva vi ansett oss böra föreslå,
att det skall vara Konungen förbehållet att låta ministeriella mål behandlas
i sammansatt statsråd, hvarigenom icke allenast den hittills i detta hänseende
följda praxis blefve lagfäst, utan äfven tillfälle öppnades att i större
utsträckning än hittills öfverföra ministeriella mål till behandling i sådant
statsråd. Derjemte hafva vi trott oss böra begagna tillfället att i andra
stycket af riksaktens 5:te § införa tillägg om inhemtande af den i Sverige
tillförordnade regeringens betänkande i mål, som behandlas i norskt-svenskt
statsråd, hvilket tillägg fullständigt motsvarar bestämmelsen i första stycket
om inhemtande af den i Norge varande regeringens betänkande i mål, som
handläggas i svenskt-norskt statsråd. Det har synts oss vara så mycket
mera skäl att på angifvet sätt fullständiga det ifrågavarande stycket, som,
efter hvad ofvan är antydt, det sammansatta statsrådets verksamhetsfält
kunde komma att utvidgas. Tillägget skulle, så vidt de faktiska förhållandenas
olikhet medgifver, på det här ifrågavarande området införa full
ömsesidig likställighet, ty, likasom den motsvarande bestämmelsen i §:ns första
stycke, häntyder tillägget på det i regeln bestående förhållandet, att i det
rike, af hvars statsråd blott tre ledamöter skola vara närvarande i det sammansatta
statsrådet, finnes tillsatt en regering, som fungerar under Konungens
frånvaro.

På sätt förut är nämndt, hafva vissa ministeriella mål, enligt gammal
praxis, blifvit behandlade i sammansatt statsråd. Häraf har följden vant,
att protokoll och handlingar i dessa mål blifvit förelagda Riksdagen och Stortinget
till konstitutionel granskning; och vi förutsätta, att så äfven kominer
att förhållas, om det af oss afgifna förslaget antages.»

Sedan norska regeringens betänkande öfver nu ifrågavarande förslag
blifvit den 26 januari afgifvet, föredrogs förslaget åter i sammansatt svenskt
och norskt statsråd den 28 januari jemte bemälda betänkande, hvilket inne -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

fattade ett fullständigt instämmande i det utlåtande, som norska justitiedepartementet
öfver förslaget afgifvit, och hvilket utlåtande var af följande
lydelse:

»Forslaget skiller sig fra det af Departementet under 15 Marts 1886
fremlagte Udkast hovedsagelig deri, åt det aabner Adgang til åt indbringe
diplomatiske Sager til Behandling i sammensat Statsraad. Som det af Departementets
i Aftryk vedliggende Föredrag (Sth. Prp. N:o 62 for 1886
Pag. 27) vil sees, var det Forudsaetningen ved Departementets Udkast, åt
der ikke skulde ske nogen Förändring i de gjaeldende Regler om, hvilke
Sager der er Gjenstand for ministeriel Behandling, og åt Sager angaaende
udenrigske Forhold saaledes fremdeles i samme Udstraekning som hidtil vilde
blive åt behandle i almindeligt sammensat Statsraad. Denne Forudsaetning
ligger, som det sees, ogsaa til Grund for det nu udarbeidede Förslag; men
ved Siden deraf vil der ifölge Forslaget blive Adgang til efter Omstaendighederne
åt överföre tillige andre Sager til sammensat Statsraad. Da Behandlingen
i sammensat Statsraad i Almindelighed maa antages åt afgive
större Betryggelse end Behandlingen i ministeriel!, maa den her omhandlede
Förändring utvivlsomt ansees for åt vaere en Forbedring, og man gaar ud
fra, åt Fölgen af eu Bestemmelse som den foreslaaede vil vaere, åt alle
diplomatiske Sager af nogen Betydenhed efterhaanden vil, forsaavidt ikke i
de foreliggende Tilfaelde saeregne Forhold er tilstede, blive inddragne under
sammensat Statsraad. Fn Betingelse for, åt diplomatiske Sager i videre
Udstraekning skal kunne behandlas i sammensat Statsraad, antages det imidlertid
åt vaere, att der haves Sikkerhed for, att Forhandlingerne i Statsraadet
og de sammesteds fremlagte Dokumenter kan, om det ansees nödvendigt,
holdes hemmelige; i motsat Fald vil selvfölgelig de Sager, hvis
Offentliggjörelse er utilraadelig, maatte afgjöres i ministeriel! Statsraad. Overensstemmende
med denne Betragtning sees ogsaa Forslaget i det Yaesentlige
uforandret åt have gjengivet de i det tidligere Udkast indeholdte Bestemmelser,
ifölge hvilke diplomatiske Sager er undtagne fra åt forelaegges den
samlede Nationalrepresentation, hvorunder det er forudsat, åt — foruden
Sager af den Slags, som hidtil har värnet behandlede i sammensat Statsraad
— ogsaa andre i saadant Statsraad behandlede Sager i Regelen vil blive
Gjenstand for sedvanlig Foreleggelse.

Efter den norske Grundlov har Storthinget hidtil i det Store taget
ikke havt nogen statsretlig begrundet Adgang til åt blive bekjendt med og
öve konstitutionel Kontrol over diplomatiske Sagers Behandling, idet der —
bortseet fra § 26 — i Grundloven ingen anden Regel haves om diplomatiske
Sagers Behandling end, åt Sagerne ikke skal foredrages i Statsraadet (§ 28),
hvoraf, naar den sidst citerede § sammenholdes med § 75 /, fölger, åt Stor -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

thinget i Medhold af Grundloven ingea Adgang har til att öve kontrollerande
Indflydelse paa andre diplomatiske Anliggender end de i § 75 g nsevnte
Förbund och Traktater. Den videre Adgang, Storthinget i saa Henseende
faktisk har havt, stötter sig paa administrative Anordninger, der ved åt
överföre visse diplomatiske Sager til sammensat Statsraad indirekte har medfört,
att disse Anliggender er blevet undergivne almindelig Kontrol fra Storthingets
Side. Heri vil ske Förändring ved de nu foreslaaede ovenfor nsevnte
Bestemmelser, der gjennem sine Forskrifter i Tilslutning til den bestaaende
Praxis vil give Storthinget en statsretlig begrundet Adgang til konstitutionel
G-ranskningsret med Hensyn til diplomatiske Sager, svarende til den, som
den svenske Riksdag har. Ligestillethed niellera Rigerne vil saaledes i dette
Punkt opnaaes gjennemfört.

Forslaget afviger ligeledes fra Departementets tidligere Udkast deri,
åt Ordene »lios Kongen» i sidste Afsnit samt Slutningstiradens 8:die Afsnit
(»i Overensstemmelse med, hvad hvert Riges Grundlov herom föreskriver»)
er udeladte. Slöifningen af de förstnsevnte Ord begrundes i den i Forslaget
givne udvidede Adgang til åt behandle diplomatiske Sager i sammensat Statsraad,
der medförer, att den norske — ligesom eventuelt den svenske —
Regjerings Betänkning kan komme til åt indhentes i Sager, hvis Hemmeligholdelse
er nödvendig. Paa Forelteggelsen af Betsenkninger i Sager af den
Slags, som tidligere er foreskrevet henlagt til sammensat Statsraad, vil
Udslettelsen efter det ovenfor anförte ikke have nogen begrsendsende Indliydelse.
Udeladelsen af den omliandlede Slutningstirade maa fra norsk
Synspunkt snarest regnes for en Fordel. Ordene kan, som det tildels alt
har vist sig, vgere Gjenstand for forskjellig Tydning. Hvad de antageligvis
naermest har tilsigtet åt skulle sikre, tiltrsenger formentlig ikke åt omgjserdes
med nogen sseregen Udtalelse i Rigsakten, idet det siger sig selv, åt det
maa tilkomme hvert Riges Grundlov, forsaavidt Rigsakten intet Motsat indeholder,
til enhver Tid åt hestemme, hvilke af Statsraadets Medlemmer der
skal tiltrsede Behandlingen af diplomatiske Sager.

De öfrige vEndringer, der er foretagne, er af underordnet Betydning
og har vaesentlig kun en redaktionel Karakter, naar undtages det Tillseg,
der er givet §:ens andet Afsnit om, åt den tilforordnede svenske Regjerings
Betänkning betingelsesvis skal indhentes, för en Sag behandles i sammensat
norsk-svensk Statsraad. Dette Tillaeg tiltrsenger medlertid, efter det i Prsemisserne
til Forslaget anförte, ingen nsermere Belysning.

Med Hensyn til Spörgsmaalet om Udenrigsministerens Nationalitet ligger
det i Forslaget, ligesom i Departementets tidligere Udkast, åt det i saa Henseende
bestaaende Fördold lades uforandret.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o It.

Skjönt det Förslag, der saaledes nu er udarbeidet, ikke fuldt ud fyldestgjör,
livad der fra norsk Side maa fastholdes som det endelige Maal,
antages Forslaget dog — ved åt tilveiebringe Ligestillethed med Hensyn till
Antallet af Medlemmer for hvert Båge i det ministerielle Statsraad, ved åt
give udtrykkelig grundlovsmtessig Hjemmel for diplomatiske Sagers Behandling
i almindeligt sammensat Statsraad, samt ved åt skaffe Storthinget densamme
Adgang til konstitutionel Kontrol med Hensyn til diplomatiske Sagers
Behandling, som der tillkommer Sveriges Rigsdag — åt frembyde saa vaesentlige
Fordele for Norge, åt Departementet ikke kan vaere i Tvivl om åt
maatte anbefale det. Åt der er aabnet Adgang til åt indhente svensk tilforordnet
Regjerings Betänkning i Tilfaelde lignende dem, hvori der efter
Grundlov og Rigsakt er Adgang til åt indhente den Norske Regjerings Betänkning,
findes tilsagt af Hensyn til Gjensidighedens Krav og turde derhos
i enkelte Tilfaelde stille sig som en faktisk Betingelse for åt Behandling i
sammensat norsk-svensk Statsraad vil blive benyttet istedetfor ministerielt
Statsraad.

Departementet tillader sig saaledes i Underdanighed åt tilraade, åt der
overensstemmende med det foreliggende Förslag befales udarbeidet Udkast til
naadigste Propositioner til Norges Storthing og Sveriges Rigsdag angaaende
Förändring i Rigsaktens § 5, idet tilföies, åt Departementet i Tilfselde vil
vaere betaenkt paa samtidig med Fremssettelsen af saadan Proposition betraeffende
Rigsakten åt foranledige fremsat for Storthinget naadigst Proposition
til en i Samklang med den eventuel^ nye Rigsaktsbestemmelse staaende
Förändring i Grundlovens §§ 28 og 75. >

Sedan chefen för svenska justitiedepartementet redogjort för innehållet
af detta utlåtande, afgaf det svenska statsrådet följande gemensamma
yttrande:

»Ehuru hvarken riksakten eller någon annan unionel lag åt Norge
inrymmer delaktighet i de ministeriella målens behandling, har dock härvarande
norske statsministern, enligt ett i ministerielt statsråd fattadt samt den
13 april 1835 af Kongl. Maj: t i norskt statsråd tillkännagifvet och i Norge
offentliggjordt beslut, derefter öfvervarit behandlingen af dylika mål. Sedan
Norge sålunda blifvit representerad! i det ministeriella statsrådet, var det
att emotse, att den år 1885 vidtagna ändringen af 11 § i Sveriges regeringsform
skulle frammana och i viss mån gifva stöd åt de anspråk, hvilka
från norsk sida tid efter annan framstälts om inrymmande åt det norska
statsrådet af ett ökadt inflytande vid ministeriella målens afgörande. Den
nämnda grundlagsändringen, hvarigenom antalet af de i behandlingen af
dylika mål deltagande svenska statsråden ökats från två till tre, synes väl
icke utgöra anledning att i den ministeriella konseljen bereda plats åt mer

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

än en ledamot af det norska statsrådet jemte den norska statsministern.
Men då vid de förhandlingar i förevarande ämne, hvilka egde rum åren 1885
och 1886, Eders Kongl. Maj:t på tillstyrkande af statsrådet gifvit befallningom
utarbetandet af förslag till lag, enligt hvilken den ministeriella konseljen
skulle bestå af tre ledamöter af det svenska och tre ledamöter af det norska
statsrådet, samt eu sådan anordning synes vara egnad att, så vidt sådant är
möjligt utan väsentligen genomgripande ändringar i de för föreningen gällande
bestämmelser, utjemna den olika uppfattning, som råder i fråga om det inflytande
hvardera riket bör hafva pa de ministeriella ärendenas behandling,
finner det svenska statsrådet den ståndpunkt i samma fråga, hvilken sålunda
vid ett föregående tillfälle från svensk sida intagits, böra vidhållas. Vid
detta förhållande och enär det af chefen för justitiedepartementet och en
ledamot af härvarande norska statsrådsafdelning nu utarbetade förslag till
ändring af riksaktens 5 §, ordnar den ministeriella konseljens sammansättning
så, som nyss är nämndt, samt med förslaget tillika åsyftas dels att
reglera och lagfästa en länge följd praxis, enligt hvilken ministeriella mål
kunna föredragas och afgöras jemväl i sammansatt statsråd, dels ock att
i andra stycket af ifrågavarande § införa eu bestämmelse om inhemtandet
af den i Sverige tillförordnade regeringens utlåtande i mål, som handläggas
i norskt-svenskt statsråd, alltså biträder det svenska statsrådet samma
förslag.

Härvid vill svenska statsrådet emellertid, med afseende å de skiljaktigheter,
som förefinnas mellan det 1885 från svensk sida framlagda förslaget
och det nu förordade, särskildt betona, att det sistnämnda förslaget utöfver
hvad ofvan angifvits, icke gör någon som helst rubbning i det nu bestående
sättet för de ministeriella ärendenas handläggning, och att således dylika ärendens
föredragning fortfarande tillkommer den ledamot af svenska statsrådet,
som är chef för utrikesdepartementet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer det svenska
statsrådet, att Eders Kongl. Maj:t, med gillande af det ifrågavarande förslaget
till bestämmelser angående ändring af och tillägg till § 5 i den
mellan Sverige och Norge upprättade riksakt, täcktes besluta dels att föreslå
Sveriges Riksdag och Norges Storting att antaga samma förslag,
dels ock att i hvartdera rikets särskilda statsråd utfärda propositioner i
ämnet.»

Hans exellens norske statsministern och de norska statsråden åberopade
den norska regeringens betänkande samt instämde uti hvad det svenska statsrådet
hemstält.

Uih. till Riksd. Prot. 1891. 3 Sami. 11 Raft.

Konstitutionsutskottets Utlåtande Ko 11.

Förutom nu oiuförmälda propositioner har Riksdagens Andra Kammare
till konstitutionsutskottet hänvisat en af herr S. J. Boethius med anledning''
af Kong! Maj:ts proposition om ändring af § 5 riksakten väckt motion
(n:o 172), hvari föreslås, att Riksdagen må till Kongl. Maj:t ingå med
underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga nödiga åtgärder för
en revision af riksakten, byggd på vissa i motiven till motionen antydda
grunder.

Såsom skäl för detta förslag anför motionären, sedan han redogjort för
de omständigheter, som enligt hans åsigt göra Kongl. Maj:ts förslag till
ändring af § 5 riksakten oantagligt, följande:

»Men om jag således mot det kongl. förslaget har anmärkningar att
framställa, som synas mig höra föranleda dess förkastande, så följer icke
deraf, att jag icke till fullo erkänner de ädla och för de förenade folkens
väl ömmande afsigter, som framkallat detta förslag. Jag inser lika klart och
behjerta!'' lika varmt som någon den önskan och sträfva!), hvarifrån detta
förslag utgått — sträfvandet att undanrödja allt, som skulle kunna framkalla
misshällighet emellan det svenska och norska folket, bemödandet att söka
betrygga föreningen dem emellan. Det vill dock förefalla mig, som om icke
alla anledningar till misshällighet mellan de båda folken — för så vidt dessa
misshälligheter kunna hemta sin grund från de konstitutionella bestämmelsernas
bristfälligheter — skulle vara undanröjda, äfven om det nu föreliggande
förslaget blefve antaget. Hvad Sverige angår, så torde en ändring i
de konstitutionella unionella stadgandena, som ökar Norges inflytande vid
behandlingen af de ärenden, hvilkas behandlingssätt kan leda till krig, utan
att öka Norges risk för den händelse att dessa ärenden behandlas på ett
sådant sätt, att krig derigenom framkallas, icke vara egnad att stäfja det
missnöje med de unionella förhållandenas ordning, som vid olika tillfällen
framträdt. Och hvad Norge angår, synes det kongl. förslaget ej heller der
vara tillräckligt för att undanrödja misshällighetens frön. På samma gång
norska regeringen tillstyrker förslaget, förklarar den nemligen, att det »Sleke
fuldt ud fyldestgjör, hvad der tfa norsk Side maa fastholdes som det endelige
Maal», och ser man på uttalanden i den norska tidningspressen, så finner man,
att en inflytelserik del af denna press anser förslaget bjuda så litet, att det
i verkligheten innebär nästan en förolämpning mot Norge. Förslagets antagande
synes således ej komma att medföra fred, ej ens vapenstillestånd;
striderna om unionella konstitutionella förhållanden skulle sannolikt
omedelbart efter dess antagande utbryta på nytt, och frukten af förslagets
antagande skulle endast vara, att ett af Norges motiv att undanrödja de
nu befintliga hindren för det gemensamma försvarets ordnande hade försvunnit.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

Under sådana förhållanden synes det mig, som om man borde göra
ett nytt allvarligt försök att med ens aflägsna de frön till misshällighet
emellan de båda folken, som ligga i det bristfälliga sätt, hvarpå deras förhållanden
i konstitutionelt afseende äro ordnade. För att vinna detta mål
och för att vinna en tillfredsställande anordning af unionens hufvudändamål,
det gemensamma försvaret, anser jag, att Sverige kan och bör gå långt i
eftergifter i fråga om Norges deltagande i de gemensamma ärendenas behandling.
Med sådant tänkesätt är det, som jag härmed vägar föreslå, att
Riksdagen måtte ingå till Kong! Maj:t med en underdånig anhållan om åtgärder
för en revision af riksakten, en revision, som bör gå ut på ordnande
af de konstitutionella förhållanden mellan de båda rikena, som under unionens
tillvaro varit töremål för allvarligare tvister, såsom frågan om det sammansatta
statsrådets organisation och verkningskrets, formen för de diplomatiska
ärendenas behandling, bestämmelserna om det gemensamma försvaret och
riksaktens ställning till de båda rikenas särskilda grundlagar».

Såsom kändt är, inrymmer hvarken riksakten eller någon annan unionel
lag åt Norge delaktighet i de ministeriella målens handläggning, utom för
så vidt dessa mål äro af sådan beskaffenhet, att de enligt regeringsformen
skola afgöras i statsråd, i hvilket fall de enligt riksakten skola afgöras i
sammansatt statsråd. Under de första 20 åren af föreningens tillvaro
saknade också Norge — med nämnda undantag — hvarje regelmässig andel
i dessa ärendens behandling. Det var först 1835, som Norge erhöll en
dylik andel deri, dä norske statsministern i Stockholm genom en kongl. resolution
erhöll plats i den ministeriella konseljen vid sidan af de tvenne svenske
statsrådsledamöter, af hvilka denna konselj enligt § 11 regeringsformen
då skulle utgöras.

Denna brist på likställighet mellan de förenade rikena har sin motsvarighet
i bristen på likställighet i ett annat afseende. Medan svenska
regeringsformen lemnar konungen fullkomlig frihet att på det sätt han finner
lämpligt använda Sveriges krigsmagt för att möta de eventualiteter, som
kunna framkallas af det sätt, hvarpå utrikes politiken handhafves, så
förbjuder Norges grundlag (§ 25) Konungen att utan Stortingets samtycke
använda de norska trupperna och den norska skärgårdsflottan till anfallskrig
och innehåller dessutom ovilkorligt förbud mot att landtvärnet och öfriga
norska trupper, som icke kunna räknas till linietrupper, nyttjas utom Norges
gränser. Och då Norges grundlag intet innehåller om hvad med linietrupper
eller landtvärn skall förstås, och ej heller stadgar något om styrkan af

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o il.

dessa olika afdelningar af Norges krigsmagt, så kan Norge genom att öfverflytta
den bästa och mest öfvade delen af sina trupper till landtvärnet,
bringa linien, eller den del af armén, som får användas till de förenade
rikenas gemensamma försvar, ned till en styrka som icke står i något rimligt
förhållande till storleken af den armé, hvarmed Sverige bidrager till
Norges så väl som till Sveriges försvar; och detta kan så mycket lättare
ske som ett beslut af Stortinget i fråga om armé-lagstiftningen kan vinna
gällande kraft utan Konungens medverkan, medan i Sverige Konungens
samtycke ovilkorligen fordras för att krigsmagtens styrka skall kunna ned
bringas under den, som gällande lagar och författningar stadga.

De inskränkningar i Konungens dispositionsrätt öfver Norges krigsmagt,
som Norges grundlag stadgar, blefvo 1814 insatta i denna lag med anledning
af norska rikets förening med Sverige, likasom det var med anledning af
denna förening och vid samma tillfälle, som den bestämmelse om formen för
de diplomatiska ärendenas handhafvande, hvilken förut fans i denna grundlag,
blef utesluten derutur. Dessa båda åtgärder stodo med hvarandra i naturligt
samband. På samma gång man aflägsnade det hinder, som norska
grundlagen, om den lemnats oförändrad, skulle hafva uppstält för de diplomatiska
ärendenas handhafvande af Sverige, sökte man genom att inskränka
Konungens dispositionsrätt öfver krigsmagten minska de vådor, som för Norge
skulle kunna uppkomma genom det sätt, hvarpå nämnda ärenden kunde komma
att af Sverige handhafvas. Detta samband berodde tydligen på den inre
förbindelse, som eger rum mellan å ena sidan rätten att inverka på den
yttre politikens ledning och å andra sidan skyldigheten att bära den risk,
som denna rätts utöfning kan medföra, en förbindelse, som i verkligheten
måste betraktas såsom oupplöslig.

Denna förbindelse har ock intill är 1885 så godt som utan undantag
tryckt sin pregel på alla förhandlingar om sådana ändringar i unionsstadgandena,
hvarigenom Norges rätt att inverka på ledningen af de förenade
rikenas yttre politik skulle utvidgas. Den framträder ock i Hans Maj:t,
Konungens här ofvan intagna diktamen till statsrådsprotokollet den 17 sistlidne
januari, om den också ej fått sitt uttryck i den ordning för de båda
frågornas lösning, som der antydes, i det att frågan om Norges deltagande
i de ministeriella målens behandling der angifves såsom den, hvilken
först bör vinna sin lösning, hvadan ock det nådiga förslag till riksaktens
ändring, som nu utgör föremål för utskottets yttrande, endast angår sistnämnda
fråga.

Redan den omständigheten att förslaget endast rör den ena af de
tvenne frågor, hvilka med hvarandra stå i en förbindelse, som är så intim
som den här ofvan antydda, utgör för utskottet ett tillräckligt skäl att af -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

styrka dess antagande. Förslaget lagstadgar Norges andel i den ministeriella
konseljen; det ökar antalet af Norges ledamöter i denna konselj till samma
storlek som Sveriges; det innehåller en bestämmelse, som utan tvifvel skall,
såsom norska regeringen i sitt betänkande öfver förslaget yttrar, leda till att
alla diplomatiska ärenden af någon betydenhet komma att, der ej särskilda
förhallanden i något fall annat föranleda, dragas under behandling i sammansatt
svenskt-norskt eller norskt-svenskt statsråd, och det ger norska stortinget
en rätt till konstitutionel kontroll i fråga om de ministeriella ärendenas
handhafvande, som det nu saknar och hvars utöfning kan genom den ställning,
som Stortinget intager i det norska statslifvet, blifva af oberäknelig
betydelse för dessa ärendens behandling. Förslaget innebär i följd af allt
detta, såsom herr Boethius i sin motion anmärker, en principiel förändring
i fråga om Norges rätt att utöfva inflytande på de ärenden, som röra de
förenade rikenas förhållanden till främmande magter. Men förslaget förändrar
intet af gällande bestämmelser i fråga om vidden af Norges skyldighet att,
i händelse dessa ärenden bandhafvas på ett sådant sätt, att det invecklar de
förenade rikena i krig med en främmande magt, lemna bidrag till rikenas
gemensamma försvar; det borttager ingen af de inskränkningar i Konungens
rätt att råda öfver Norges krigsmagt, som insattes i norska grundlagen
på samma gång handhafvandet af Norges yttre politik öfverlemnades åt
Sverige; det borttager ej ens den bestämmelse, som innefattar grundlagsförbud
mot att till det gemensamma försvaret använda den del af Norges
krigsmagt, till hvilken Stortinget i följd åt sin magt öfver lagstiftningen kan
öfverflytta den bästa och mest öfvade delen af norska hären. Förslaget kan
derför enligt utskottets mening ej anses öfverensstämma med de intressen,
som Sverige har att vid de unionella frågornas ordnande bevaka. Ett förslag
af detta innehåll kan ej heller med skäl hemta sin grund från den förändring
i den ministeriella konseljens sammansättning, som, i följd af statsministerembetets
inrättande 1876 af Sveriges Konung och Riksdag beslöts 1885 och
som ej innefattade annat, än att — likasom norske statsministern tjugu år
efter unionens afslutande genom kongl. resolution erhållit säte i nämnda
konselj — äfven svenske statsministern der skulle hafva plats.

Med afseende på förslagets affattning har utskottet att erinra hufvudsakligen
detsamma, som af svenska statsrådet 1886 anfördes mot det förslag
i denna fråga, som af norska regeringen då blifvit framlagdt (se handlingar
angående frågan om de ministeriella ärendenas behandling, Stockholm 1886
s. 25 f.). Det ovilkorliga stadgandet om tre norska statsrådsledamöters närvaro
i den ministeriella konseljen synes göra det omöjligt för Konungen att,
utan ett för föreliggande ärenden möjligen menligt uppskof, i Sverige hälla
dylik konselj, så vida någon af de härvarande tre norska statsrådsledamöterna

14 Konstitutionsutskottets Utlåtande cN:o 11.

skulle vara af förfall hindrad att komma, tillstädes. — Den punkt, hvari
bestämmes, hvilka* ärenden äro af natur att höra förekomma i ministeriel
konselj, är, ehuru bättre affättad än motsvarande punkt i norska regeringens
nyssnämnda förslag, dock så formulerad, att den kan lemna rum för den
uppfattningen, att ärenden kunna finnas, som angå det ena rikets förhållande
till främmande magter, utan att ens medelbart angå det andra
riket, — en uppfattning, som är så stridande mot unionens grundtanke
och så farlig för dess framtid, att i riksakten intet bör förekomma,
som kan lemna den något, vore det ock det allra ringaste, stöd. —
Lika litet kan utskottet gilla, att i det kongl. förslaget intagits en bestämmelse,
som lemnar rum för tvetydighet i fråga om den statsrådsledamots
nationalitet, som i egenskap af minister för utrikes ärendena
skall vara föredragande i den ministeriella konseljen. Det kan väl med
allt skäl synas, som om någon tvetydighet i detta afseende icke skulle vidlåda
den nu ifrågavarande bestämmelsen, om den nemligen sammanställes
med det alltifrån unionens början bestående, och äfven af Norges förnämsta
statsrättsliga auktoritet såsom rättsligt erkända förhållandet, att ministern
för utrikes ärendena måste vara ledamot af svenska statsrådet. Men i annat
ljus framstår saken, om man sammanställer den nu föreslagna bestämmelsen
med förhandlingarne om nu förevarande ämne af år 1886. Motsvarande
bestämmelse i norska regeringens då afgifna förslag var af samma lydelse
som den nu föreslagna. Mot denna bestämmelse anmärkte då svenska statsrådet,
att den lemnade frågan om utrikesministerns nationalitet oafgjord;
han kunde, utan att riksaktens ifrågavarande § ändrades, lika väl vara
ledamot af det norska statsrådet som af det svenska; skälet till denna förslagets
affattning vore ej af norska regeringen angifvet, och man vore derför
hänvisad att söka förslagets betydelse och syfte i de yttranden i ämnet, som
året förut blifvit inför norska stortinget afgifna af norska regeringens fiämste
man; af dessa yttranden framginge, att denne vid jemförelse mellan det
förslag till ny föreningsakt, som år 1869 framlades för rikenas representationer,
och den anordning, som 1885 förbereddes, ansett den senare innebära
ett företräde derutinnan, att genom densamma ej blefve i grundlag fastslaget,
att ministern för utrikes ärendena skulle vara svensk statsrådsledamot.
Inför så beskaffade uttalanden måste, enligt svenska statsrådets åsigt, en
redaktion af den ifrågavarande riksaktsbestämmelsen, som med full tydlighet
återgåfve den svenska uppfattningen af densamma, vara en oafvislig fordran
å svensk sida. Det svenska statsrådet ansåg sig emellertid icke behöfva
för detta ändamål förorda en sådan redaktion af bestämmelsen, att utrikesministerns
svenska nationalitet derigenom skulle uttryckligen stadgas. Det
inskränkte sig — och visserligen med fullt skäl — till att yrka på en

Konstitutionsutskottets Utlåtande K:o 11.

bestämmelse, som var så affattad, att den med all önskvärd tydlighet visade
sig utgå från den förutsättningen att utrikesministern skall vara ledamot af
svenska statsrådet. På detta yrkande, som ä norska sidan icke ansågs
kunna bifallas, strandade 1886 underhandlingarne beträffande nu förevarande
ämne, för att innevarande år återupptagas med det resultat, att den ifrågavarande
bestämmelsen blifvit framlagd för Riksdagen till antagande i samma
redaktion, mot hvilken svenska statsrådet 1886 fann sig böra inlägga nyssnämnda
gensaga. Hade förslaget till den sålunda formulerade bestämmelsen
varit atföljdt af förslag till sådan ändring af § 7 riksakten, hvarigenom de
i denna paragraf förekommande beteckningarna för vissa ledamöter af svenska
statsrådet hade bragts till öfverensstämmelse med de benämningar på dessa
statsrådsledamöter, som 1876 stadgades i regeringsformen, så hade utskottet
icke i den nu föreslagna redaktionen af stadgandet om föredragande i den
ministeriella konseljen funnit något skäl att afstyrka det kongl. förslaget,
ty någon tvetydighet i fråga om föredragandens nationalitet hade i sådant
fall icke kunnat läggas stadgandet till last. Men då den nu föreslagna
ändringen i riksaktens § 5 icke ens stälts i samband med denna enkla och,
såsom det vill synas, nödvändiga ändring af samma lags § 7, så måste utskottet
äfven med afseende på det sätt, hvarpå den nu ifrågavarande bestämmelsen
är formulerad, afstyrka förslagets antagande. Utskottet kan
nemligen icke tillstyrka ett förslag, som för några få år sedan från Sveriges
sida måste afvisas derför, att det, sedan grundsatsen om utrikesministeims
svenska nationalitet blifvit till sin rättsliga giltighet ifrågasatt, lemnade detta
spörsmål oafgjordt, och som, enligt hvad norske statsministern Stång under
debatterna i norska stortinget den 21 och 23 sistlidne februari till förslagets
förmån och såsom en »väsentlig förbättring» framhöll, genom uteslutning af
den i 1886 års norska förslag förekommande hänvisningen till de särskilda
rikenas grundlagar i ännu högre grad än sistberörda förslag lernnar denna
fråga sväfvande. Det skulle enligt utskottets åsigt vara till synnerligt men,
ej blott för Sveriges, utan i lika hög grad för unionens sanna intresse, att
godkänna ett förslag, som enligt upprepade yttranden af norska regeringens
främste man under de nyssnämnda stortingsdebatterna, å norska sidan anses
vara bygdt på den grundsatsen, att en sådan sak som frågan om utrikesministerns
nationalitet skall i rättsligt afseende betraktas såsom en öppen
fråga.

Med den Kongl. proposition, som utskottet nu granskat, åsyftas såsom
här ofvan är angifvet, bland annat, att i riksakten införa stadganden om ministeriella
ärendens behandling, som nu i denna lag saknas; och är, i fråga härom
föreslaget, att sådana ärenden skola kunna afgöras icke blott i en ministeriel
konselj, bestående af tre ledamöter af det svenska och tre ledamöter af det

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

norska statsrådet, utan äfven, der Konungen finner det lämpligt, i sammansatt
svenskt-norskt eller norskt-svenskt statsråd. »Då emellertid», yttrar
statsrådet och chefen för justitiedepartementet i sitt här ofvan intagna
yttrande till svenska statsrådets protokoll den 31 sistlidne januari, »It § i
regeringsformen förutsätter, att endast tre statsrådsledamöter skola närvara
vid ministeriel!» ärendens afgörande, samt nyssnämnda föreslagna nya bestämmelser
i riksakten vid sådant förhållande skulle komma att i viss mån
afvika från ordalagen i grundlagen, men eu dylik bristande öfverensstämmelse
bör förekoramas, synes det mig vara nödigt att till sagde 11 § i
regeringsformen foga ett tillägg af innehåll, att ministeriel!» mål kunna föredragas
och afgöras äfven i statsrådet in pleno.» I öfverensstämmelse härmed
har Kongl. Maj:t föreslagit det tillägg till §11 regeringsformen, att ministeriel!
a mål kunna, om Konungen finner det lämpligt, i statsrådet afgöras.

Den ifrågavarande paragrafen i regeringsformen stadgade i sin ursprungliga
lydelse, att den ministeriel!» konseljen skulle utgöras af utrikesministern
och hofkansler^ hvilken bestämmelse i följd af hofkanslersembetets
afskaffande 1840 ändrades så, att nämnda konselj skulle bestå af utrikesministern
och någon annan statsrådets ledamot. I följd af statsministerembetets
inrättande 1876 erhöll paragrafen år 1885 sin nu gällande lydelse,
som stadgar, att den ministeriella konseljen skall utgöras af ministern för
utrikes ärendena, statsministern och någon annan statsrådets ledamot, eller,
der ministern för utrikes ärendena tillika är statsminister, två andra statsrådsledamöter.

Dessa bestämmelser om sammansättningen af den konselj, der ministeriella
mål skola föredragas och afgöras, hafva vid särskilda tillfällen blifva
så tolkade, som om hvad deri stadgas om antalet af dess medlemmar
icke skulle behöfva iakttagas i vidsträcktare mån, än att detta antal icke
finge vara mindre, än det i paragrafen stadgade, hvaremot Konungen skulle
vara oförhindrad att afgöra ministeriella ärenden i eu konselj, som bestode
af ett större antal ledamöter än det i nu ifrågavarande paragraf bestämda.
På en dylik tolkning är den kongl. resolution b3rggd, hvarigenom norske
ministern i Stockholm 1835 erhöll rätt till säte i den ministeriella konseljen;
med stöd af samma tolkning är det ock, som Konungen stundom låtit sådana
ärenden, hvarom § 11 regeringsformen stadgar, behandlas i sammansatt statsråd.
Behörigheten af denna tolkning har emellertid vid.olika tillfällen bestridts,
och Kongl. Maj:t har nu ansett nödigt, att i grundlagen stadgas, att ministeriella
mål kunna föredragas och afgöras äfven i statsrådet in pleno.
Det tillägg till § 11 regeringsformen, som i följd häraf föreslagits, är emellertid,
enligt utskottets åsigt, icke tillräckligt för att bringa de af Kongl.
Maj:t föreslagna nya stadgandena i riksakten i öfverensstämmelse med

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

regeringsformen. Lika väl som en bestämmelse, hvarigenom åt Konungen
medgifves rätt att låta sådana ärenden, om livilkas behandling stadgas i §
11 regeringsformen, föredragas i statsråd, är af beskaffenhet att kräfva en
ändring af denna paragraf, lika väl skulle en bestämmelse, som medgåfve
dylika ärendens behandling i en konselj, bestående af de i berörda paragraf
nämnda statsrådsledamöter jemte tre ledamöter af norska statsrådet, för sin
giltighet kräfva regeringsformens ändring. Och i ännu högre grad måste
dylikt vara förhållandet med en bestämmelse, som, liksom den, hvilken nu
är föreslagen att intagas i riksakten, stadgar skyldighet för Konungen att
-— der han ej vill låta ministeriella mål föredragas i statsråd — afgöra
dem i en konselj, som skall bestå ej blott af tre ledamöter af det svenska
statsrådet, utan äfven af tre ledamöter af det norska. De former, enligt
hvilka Konungen jemlikt regeringsformen skall utöfva sin regeringsmagt,
kunna nemligen icke i annan ordning än den, som för grundlagsändring är
föreskrifven, och således icke endast genom riksaktsbestämmelse, göras trängre
eller mera tyngande än regeringsformen stadgar.

Det kongl. förslaget till riksaktens ändring anses af svenska statsrådet,
enligt dess yttrande till sammansatta statsrådets protokoll af den 28 sistlidne
januari, vara egnadt att, »såvidt sådant är möjligt utan väsentligen genomgripande
förändringar i de för föreningen gällande bestämmelser, utjemna
den olika uppfattning, som råder i fråga om det inflytande, hvartdera riket
bör hafva på de ministeriella ärendenas behandling.» Då emellertid norska
regeringen i sitt betänkande af den 26 januari förklarar, att förslaget icke
»fullt tillfyllestgör, hvad från norsk sida måste fasthållas såsom det slutliga
målet,» medan samma regering, enligt statsministern Stängs yttrande i stortinget
den 21 sistlidne februari, »noga har aktat sig för» att i sammanhang
med denna förklaring yttra något om, att — såsom norska statsrådsafdelningen
i Stockholm 1886 öppet och fullständigt medgaf — detta slutliga
mål icke kan vinnas utan »genomgripande förändringar i riksakten», så
synes det, som om man redan på grund af detta förhållande skulle vara berättigad
att tvifla på rigtigheten af svenska statsrådets nyssnämnda uppfattning''
i fråga om det resultat, som genom förslagets antagande skulle ernås.
Och i ännu högre grad synes detta tvifvel vara berättigadt, om man tillika
besinnar, att förslaget icke tillgodoser den fordran, som från Sveriges sida
vid olika tillfällen blifvit framstäld, att ökning af Norges inflytande på behandlingen
af ämnen, som röra de förenade rikenas förhållande till främmande
magter, bör åtföljas af förändring i de stadganden, som angå Norges
deltagande i de förenade rikenas gemensamma försvar. I sjelfva verket
kräfvas enligt utskottets åsigt mera omfattande förändringar i föreningsstadgandena
än de af Kongl. Maj:t nu föreslagna för att undanrödja de anhih.
till Piksd. Prot. 1891. 3 Sami. 11 Häft. 3

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

ledningar till misshällighet mellan de båda folken, som kunna förefinnas i de
för föreningen gällande bestämmelsernas brister. Dessa brister hafva under
föreningens tillvaro tid efter annan framträdt, ej minst under förhandlingarne
om den fråga, hvars ordnande åsyftas med det nu föreliggande kongl. förslaget.
Medan detta förslag enligt svenska statsrådets åsigt innefattar ett
medgifvande åt Norge, hvarpå detta rike icke rättsligen kan göra anspråk,
så framgår af handlingarna, att enligt norska regeringens åsigt samma förslag,
huru tillmötesgående det än från svensk sida kan anses vara, icke ens
lemnar Norge, hvad dess genom riksakten stadgade ställning inom unionen
gifver detta rike rätt att kräfva. Medan man å svensk sida anser, att en
förändring sådan som den af Kongl. Maj:t nu föreslagna endast kan genomföras
medelst öfverenskommelse mellan båda rikena, så har för några få år
sedan inom Stortinget väckts förslag att, oberoende af Sveriges samtycke, genomföra
den endast genom ändring af Norges grundlag. Och medan en i Sverige
vidt utbredd mening, som vid flerfaldiga tillfällen erhållit officiel uttryck,
anser ändringar i bestämmelserna om Norges ställning till den yttre politikens
ledning endast kunna medgifvas i sammanhang med ändringar i stadgandena
om Norges deltagande i det gemensamma försvaret, synes man numera
i Norge temligen allmänt hysa den uppfattningen, att denna åsigt
skulle i sin tillämpning innebära en kränkning af de rättigheter, som vid
unionens stiftande blefvo Norge tillförsäkrade. Dessa och dylika meningsskiljaktigheter
röja en olikhet i uppfattningen af unionsbestämmelsernas
verkliga innebörd, som för unionens framtid kan blifva ödesdiger, om den ej,
medan tid är, aflägsnas. Enligt utskottets åsigt kan den ej aflägsnas utan
en fullständig revision af föreningsbestämmelserna, och utskottet anser derför
en dylik revision böra företagas.

Denna revision borde naturligtvis utgå derifrån, att ingen rubbningsker
i den grundsatsen, att de båda under en konung förenade rikena skola
i fråga om inre angelägenheter vara fullt sjelfständiga i förhållande till hvarandra,
medan de i fråga om förhållandena till främmande magter utgöra en
organisk enhet med gemensamt försvar och gemensam styrelse; men de båda
folkens ömsesidiga skyldigheter i fråga om det gemensamma försvaret skulle
i föreningsakten bestämmas; den gemensamma styrelsen i fråga om yttre
angelägenheter skulle, i stället för att den nu är svensk och konstitutionelt
ansvarig endast inför svenska riksdagen, blifva unionel, så att utrikesministern
skulle kunna vara lika väl norrman som svensk, och verka under en för båda
rikena gemensam konstitutionel ansvarighet; vidare skulle en bestämd gränslinie
uppdragas mellan föreningsbestämmelserna och h vartd era rikets särskilda
konstitutionella rätt derigenom, att man i sjelfva föreningsakten upptoge
alla föreskrifter, Indika skola anses såsom unionella och alltså icke må för -

Konstitutionsutskottets Utlåtande JS:o 11.

ändras eller upphäfvas utan genom öfverensstämmande beslut af Konungen
och begge rikenas nationalrepresentationer.

Men om utskottet sålunda instämmer i den tanke, som ligger till
grund för herr Boethius’ motion, så finner sig utskottet dock icke kunna
tillstyrka bifall till det förslag, den innefattar. Utan att inlåta sig på
spörsmålet om den närvarande tidpunktens lämplighet för att upptaga revisionsfrågan
till lösning, anser nemligen utskottet, att, när denna vigtiga och
grannlaga fråga skall upptagas, initiativet dertill bör utgå frän Kongl. Maj:t,
som bäst är i tillfälle att bedöma, när tiden är lämplig att bringa henne
å bane.

På grund af hvad nu är anfördt och då utskottet för öfrigt anser, att
förslag till föreningsbestämmelsernas ändring, som utgå från regeringen,
böra samtidigt förekomma till behandling inom de båda rikenas representationer,
men sådant icke är möjligt med det nu föreliggande kongl. förslaget
till riksaktens ändring, får utskottet hemställa:

l:o) att Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse
af § 11 regeringsformen icke må till någon Riksdagens
vidare åtgärd föranleda;

2:o) att Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse af § 5 i den emellan Sverige och Norge upprättade
riksakt icke må af Riksdagen bifallas;

3:o) att herr Boethius’ motion om skrifvelse till Kong],
Maj:t med begäran om revision af riksakten icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 april 1891.

På utskottets vägnar:

O. BERGRIS.

Reservationer

af herr G. Elowson, beträffande tredje punkten:

»Inom utskottet har jag framhållit behöfligheten och önskvärdheten af,
att de bestämmelser, som angå föreningen emellan Sverige och Norge, blifva

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

föremål för en fullständig revision. L\:n härför nödiga utredningen torde
kunna uppdragas åt en komité af svenske och norske män, lika mänga från
hvartdera riket.

Derjemte har jag under öfverläggningarna i utskottet sökt göra gällande,
att såsom ledning för nämnda revision följande grunder böra hufvudvudsakligen
uppställas, nemligen:

att de båda under en konung förenade, rikena äro i fråga om inre
angelägenheter fullt sjelfständiga i förhållande till hvarandra;

att de båda rikena i fråga om förhållandena till främmande magter utgöra
en organisk enhet med gemensamt försvar;

att de båda folkens ömsesidiga skyldigheter i fråga om det gemensamma
försvaret bestämmas i en föreningsakt eller i riksakten;

att utrikesärendena föredragas och afgöras uti en på grundvalen af
likställighet bildad unionel konselj;

att såväl föredraganden som öfriga rådgifvande ledamöter af nämnda
konselj äro konstitutionelt ansvariga inför en unionel institution;

att till utrikesminister kan utnämnas antingen en svensk eller en norsk
man; samt

att en bestämd gränslinie uppdrages mellan föreningsbestämmelserna å ena
sidan och hvartdera rikets särskilda konstitutionella rätt å andra sidan derigenom,
att i sjelfva föreningsakten intagas alla föreskrifter, hvilka äro unionella
och såsom sådana icke kunna förändras eller upphäfvas utan genom öfverensstämmande
beslut af Konungen och begge rikenas nationalrepresentationer.

Ehuru utskottet afstyrkt ifrågasatt förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om revision af riksakten, har detsamma likväl uti sin
motivering intagit ungefär allt det, som under diskussionen förordades såsom
en dylik skrifvelses väsentliga innehåll. Då jag hyser den öfvertygelsen,
att unionsbandet stärkes genom ett öppet uttalande ifrån den svenska representationen
angående en revision af unionsbestämmelserna, så har jag ansett
mig icke böra underlåta att göra hemställan om en skrifvelse uti förevarande
vigtiga angelägenhet.

Jag hemställer alltså,

att Riksdagen ville med anledning af herr Boethius’
motion i ämnet medelst skrifvelse till Kongl. Maj: t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes, när tiden dertill pröfvas lämplig,
låta i öfverensstämmelse med här ofvan angifna grunder
företaga en revision af unionsbestämmelserna mellan de
båda rikena samt derefter för Riksdagen i Sverige och
Stortinget i Norge samtidigt framlägga de förslag, hvartill
förutnämnda revision kan gifva anledning.»

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11 21

af herr Hedin:

»Det har tillförene ansetts vara sjelffallet, att förslag till ändring i
unionsfördraget mellan Sverige och Norge borde samtidigt föreläggas båda
rikenas representationer, och det har likaledes hållits för önskvärd!, att afgörelsen
måtte, så vidt möjligt, ega rum samtidigt. Sålunda framlades 1818
för Riksdagen och Stortinget, såsom tillägg till riksakten, ett slags unionel
tryckfrihetslag, och år 1869 förslag till ny föreningsakt. Det förra kunde
väl icke förekomma till slutligt afgörande i båda länderna, såsom vederbörande,
i följd af en oförklarlig glömska af riksaktens § 12, hade förestält
sig. Men det senare afgjordes 1871 af båda representationerna, sedan nästföregående
Riksdag, på konstitutionsutskottets initiativ, för sin del beslutit
och Kongl. Maj:t lemnat sitt samtycke till uppskof med slutliga behandlingen
af förslaget. Anledningen till uppskofvet var icke blott och tvifvel utan
icke ens hufvudsakligen »den korta tid detta omfattande förslag varit hvilande»,
utan äfven och förnämligast »önskvärdheten deraf, att Riksdagen
och norska Stortinget komme att mera samtidigt fatta beslut i detta för de
båda folken så vigtiga och grannlaga ämne.»

Af anledningar, som icke blifvit offentliggjorda, har Kongl. Maj:t nu
förfarit helt annorlunda. Kongl. Maj:t har för Sveriges Riksdag framlagt dels
ett förslag till ändring i riksaktens § 5, hvilket af innevarande Riksdag
skall definitivt afgöras, dels ett förslag till ändring i § 11 regeringsformen,
hvilket ej kan af Riksdagen definitivt antagas förr än 1894; och är det förra
förslagets trädande i kraft såsom lag, derest det af Riksdagen blifver godkändt,
beroende af tvenne förutsättningar, af hvilka den ena, eller upphöjandet
till grundlag af den ifrågasatta ändringen i § 11 regeringsformen,
ej kan inträffa förr än 1894, medan den andra, eller norska Stortingets
samtycke till den i Sverige föreslagna förändringen i riksaktens § 5, så
mycket mindre kommer att ega rum, som förslag derom icke ens kommer
att för Stortinget framläggas.

Medan Kongl. Maj:t sålunda för Riksdagen framlagt två förslag, af
hvilka det ena måste definitivt afgöras i år, det andra ej kan slutligen
antagas förrän 1894, hafva deremot i Norge förslag till motsvarande ändringar
i Norges grundlag och i riksakten, hvilken i Norge är grundlag, icke blifvit
framlagda, utan har blott tillkännagifvits, att man ämnade framlägga dem
1892, då det grundlagsenlig! först kan ske. Om detta tillkännagifvande, som
lemnades norska Stortinget i februari månad, komme att gå i fullbordan, sä
skulle Stortingets beslut i frågan först kunna fattas år 1895. Det är således
tydligt, att ingenting kunde vara mera onödigt, än den afvikelse från
den förut såsom rigtig erkända samtidighetsprincipen, som egde rum, då för
1891 års Riksdag unionsfrågor framlades, hvilka ej förr än 1892 kunna
föreläggas Stortinget.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

Som bekant, är nämnda tillkännagifvande faktiskt, om än ej formelt,
återkalladt i och med ministérförändringen i Norge.

Då sålunda den farkost, der den allra nyaste unionella statskonsten
befann sig ombord, lidit hafveri redan i hamnen, har jag ansett konstitutionsutskottet
icke behöfva eller böra, såsom motiv för afstyrkandet af Kongl.
Maj:ts propositioner nås 13 och 14, anföra någonting annat än denna fullt
konstaterade olyckshändelse. Och hvad angår den af en motionär i Andra
Kammaren väckta fråga om en revision af riksakten, lärer det vara tillräckligt
att erinra att, om en gång en sådan fråga kan väckas, med utsigt
till framgång, eller åtminstone utan att göra skada, initiativet måste hafva
en allmän sammanstämmande mening inom båda länderna att stödja sig på,
hvilket- nu icke alls är händelsen.

Utskottets majoritet har emellertid funnit ögonblicket lämpligt för
åtskilliga så väl retrospektiva betraktelser som framtidsfunderingar, hvilka
påkalla följande genmäle.

Utskottet uppgifver, att Norges uteslutande från »delaktighet i de
ministeriella målens handläggning» har sin motsvarighet i den brist på
likställighet mellan de förenade rikena, som egen rum i ett annat afseende,
nemligen att Konungen i Norge ej har samma dispositionsrätt öfver Norges,
som Konungen i Sverige öfver Sveriges stridskrafter; och söker utskottet att
ställa dessa båda förhållanden i ett historiskt samband med hvarandra.

Här är först att anmärka, att den inre konstitutionella frågan om
konungamagtens större begränsning och folkrepresentationens större magt i
det ena riket, om den förres större och den senares ringare rätt i det andra
riket är en helt annan fråga, än den folkrättsliga om båda unionsstaternas,
om de förenade folkens ömsesidiga rätt i unionen. Den förra bör ej sammanblandas
och kan ej utan skada sammanblandas med den senare. Om
svenska regeringsformen gifvit Konungen den farliga rättigheten att, såsom
utskottet säger, »på det sätt han finner lämpligt använda Sveriges krigsmagt
för att möta de eventualiteter, som kunna framkallas af det sätt, hvarpå
utrikespolitiken handhafves», och om i detta afseende »likställighet» ej finnes
mellan konungamagten i Sverige och konungamagten i Norge, så afhjelpes
denna brist lämpligast genom en grundlagsförändring, som fråntager Konungen
i Sverige rätt att utan Riksdagens samtycke börja krig. Och om Norge
är utestängdt från jemlik andel med Sverige i de ministeriella målens handläggning,
så lär detta ej vara någon förmån för Sveriges folk, om det än
af konungamagten i’äknas för en fördel, att den konstitutionella kontrollen på
detta område är så svag som möjligt. Den som af ovilja mot likställighet i
detta fall ej vill förbättra nämnda kontroll på det enda effektiva sättet,
nemligen genom de ministeriella målens förläggande under statsrådet, tjenar

Konstitionsutsliottets Utlåtande N:o 11.

endast den ansvarslösa sjelfrådigheten i handhafvande! af de ärenden, som
angå förhållandet till främmande magter, men motverkar båda folkens intresse
och unionens bästa.

Detta i förbigående. Jag går nu att tillse, hur det förhåller sig med
det förmenta historiska »sambandet» mellan inskränkningarna i Norges
Konungs dispositionsrätt öfver landets stridskrafter och bestämmelserna om de
ministeriella målen.

Korska grundlagen i dess ursprungliga lydelse undantager, i § 30,
frän föredragning och afgörande i statsrådet »diplomatiske og egentlige militaere
Commandosager.» Om de förra stadgades i § 33, att den statsrådsledamot,
»som forestaaer det udenlandske Departement, bör have en egen Protocol,
hvori de Sager indföres, som ere af den Natur, åt de ikke bör forelaegges
det samlede Statsraad. Por övrigt gjselder i dette Tilfselde samme Bestemmelser,
som i § 32 ere fastsatte» (d. v. s. rådgifvarnes pligt att frimodigt
säga sin mening, Konungens pligt att höra den, rådgifvarnes pligt
att till protokollet göra kraftiga föreställningar).

A urtima Stortinget föreslogo Karl XIILs kommissarier, att § 30
(= n. v. § 28) skulle bibehållas och § 33 utgå, hvithet ock af Stortinget
beslöts.

Var det då Stortingets afsigt, när föreningen med Sverige beslöts, att
kasta bort all konstitutionel kontroll öfver, hvarje ministerielt ansvar för
handhafvandet af Norges utrikespolitik samt, i motsats mot Eidsvoldsmännen,
på detta område göra Konungen enväldig?

Ett sådant antagande är orimligt. Man behöfver för öfrigt icke stanna
vid suppositioner såsom svar på frågan. Ty Stortinget antog, likaledes i
öfverensstämmelse med Karl XIILs kommissariers förslag (§ 34), »i stället
för» § 33 den bestämmelse, som utgör § 38 i den reviderade grundlagen
och som lyder: »Saavel den Norske Statsminister, som de tvende Norske
Statsraader, der fölge Kongen, have Saede og delibererende Stemme i det
Svenske Statsraad, naar sammesteds forhandles Gjenstande, som angaae begge
Rigel’. I saadanne Sager bör tillige den i Norge vterende Regjerings Betänkning
indhentes, med mindre Sagerne udfordre saa hastig Afgjörelse, åt
Tid dertil ei gives.» Denna bestämmelse inrycktes sedermera i riksakten
(§ 5) med det tillägget, att då inför Konungen i det norska statsrådet, enär
och ehvar det är samladt, ämnen förehafvas, som angå båda rikena, skola
trenne ledamöter af det svenska statsrådet der äfven hafva säte och
stämma.

Detta är icke några på fri hand uppgjorda förmodanden, utan intygas
af det urtima Stortingets protokoll, der det heter, att den af Stortinget förordnade
komité, som mottog meddelanden från Karl XIILs kommissarier, till

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

Stortinget afgaf det utlåtandet, (»Munk og Birkeland: Storthingsefterretninger
1814—1833, l:e b., s. 168), att Eidsvolds-grundlagens § 33 (om det norska
utrikesdepartementet) kunde — på sätt kommissarierne föreslagit —- »efter
Comiteens Pormening bortfalde, men i dens Steel antages en ny af fölgende
Indhold: Saavel den Norske Statsminister som de tvende Norske Statsraader,
der fölge Kongen, liave Ssede og Stemme i det Svenske Statsraad, naar
sammesteds forhandles Gjenstande, som angaae begge Rigel-. I saadanne
Sager bör tillige det Norske Statsraads Betänkning indhentes, med mindre
Sagerne udfordre saa hastig Afgjörelse, åt Tid dertil ei levnes.» Och i
enlighet härmed beslöt Stortinget.

Stortinget hade således upphäft den grundlagsbestämmelse, som handlade
om utrikesdepartementet, det hade för unionens skull uppoffrat rätten
att hafva en egen utrikesminister, men det hade ej på samma gång velat
undandraga de ärenden, som angå rikets förhållande till främmande magter,
all konstitutionel kontroll och öfverlemna dem åt Konungens personliga envälde,
utan antog i stället en grundlagsbestämmelse, som afsåg att dessa
ärenden skulle läggas under sammansatt svenskt-norskt statsråd.

Man har nu sagt, men utan att derför kunna åberopa något bevis,
att urtima Stortinget omöjligen kan hafva menat, hvad dess protokoll dock
säger att det menat, i ty att Stortinget ej skall kunna hafva varit okunnigt
derom, att enligt svenska regeringsformen diplomatiska angelägenheter icke
höra under »statsrådet», och sålunda den i stället för § 33 antagna grundlagsbestämmelsen
om sammansatt statsråd ej var tillämplig å diplomatiska
saker. Omöjligheten af ett sådant misstag förefaller dock ej så absolut, om
man besinnar, att det fyratiofem år senare fans svenske folkrepresentanter,
som icke kände riksakten bättre, än att de kunde påstå, att densamma innehöll
stadgande om Konungens rätt att till ståthållare förordna en norrman
eller en svensk. Men äfven om Stortinget lagt märke till motsägelsen mellan
den nya bestämmelsen och svenska regeringsformen, kan det icke dess mindre
hafva ansett den förre leda till målet, alldenstund den förre, som följande
året blef ett riksaktsstadgande, ju borde, i likhet med unionskontraktets,
riksaktens, samtliga föreskrifter, gälla framför stadganden i båda ländernas
särskilda grundlagar.*)

*) Riksakten, säger Rydin (Föreningen mellan Sverige och Norge, s. 251), är
de särskilda rikenas grundlagar »öfverordnad, så till vida, som densamma, såsom angående
båda rikena och stöld under bådas samfälda lagstiftande magt, eger giltighet framför
de särskilda grundlagarne, så att hvarhelst någon stridighet skalle förekomma mellan ett
grundlag sbud och ett riksaktsstadgande, det sistnämnda erkånnes såsom gällande».

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

Mot ostridiga fakta är i mina ögon den gissningen betydelselös, att
Stortinget icke afsåg, hvad dess protokoll dock säga, att det både i sigte.
Och mot dem, som roat sig med dylika utläggningar, förtjenar anföras, hvad
den första unionskomitén — utan någon reservation från de svenska ledamöterne,
herrar Aug. von Hartmansdorff, J. P. Lefrén, B. Rosenblad, C. Gf.
Warberg — härom yttrar. (Handlingar angående frågan om revision af
föreningsfördraget mellan Sverige och Norge, II, 75):

— — — — — — »Då således sistnämnde § (= § 38 i Norges
grundlag) blef uti grundlagen af den 4 november 1814 upptagen, för att
gälla om diplomatiska ärendena, kan icke nekas, att afsigten var att Norge
skulle deltaga i behandlingen af nämnda ärenden på der föreskrifvet sätt;
men då uttrycken inskränka sig till de för begge rikena gällande ärenden,
som behandlas’ i'' svenska statsrådet, så uttolkades dessa uttryck sålunda, att
Norge alldeles uteslöts från deltagande i dessa ärendens behandling.»

Detta om det s. k. naturliga sambandet.

Då utskottet funnit lämpligt att orda om, huruledes det står i Norges
skön att nedbringa sin andel i det gemensamma försvaret till ett minimum,
»som icke står i något rimligt förhållande» till storleken af Sveriges andel,
synes det mig, att utskottet äfven borde hafva meddelat en säkerligen för
alla svenskar och norrmän lika välkommen som oväntad upplysning om, huru,
när och till hvad »storlek» Sveriges andel i det unionella försvaret blifvit
bestämd, och hänvisa till de, om än ej unionelt kontraktsmessigt, åtminstone
såsom svensk lag gällande föreskrifterna härom. Om åter utskottet ej är i
stånd att anföra några sådana stadganden, borde må hända jämförelsen mellan
två faktorer, af hvilka den ena — den svenska — är okänd, hafva
uteblifvit. Och om utskottet tagit i öfvervägande, att Norges^ Konung utan
Stortingets samtycke eger, enligt lagen af 16 juni 1885, att på svensk mark
till vårt lands försvar använda linietrupper till en manskapsstyrka åt 18,000
man, samt dermed jemfört den styrka, som Sverige enligt utskottets åsigt
kan sända till Norge, sä torde det hafva blifvit klart, att hvad utlåtandet
säger om det unionella försvaret ej innehåller en upplysande jemförelse, men
åtminstone ser ut som en vilseledande, af ingenting rättfärdigad insinuation.

Hvad slutligen angår utskottets unionella framtidsvyer, hvilka dess
värre äro nog dimmiga och förete allt för mycket sönderflytande konturer,
tillåter jag mig att anmärka, att om utskottet (sid. 18) åsyftar en unionel
representation för ett eller flere slag af ärenden, utskottet utan tvifvel misstagit
sig, derest det föreställer sig att någotdera folket vill frånhända de
särskilda folkrepresentationerna någon magtbefogenhet, för att öfverlåta den
åt en på mycket svag grund livilande unionel representation, enär följden
Bih. till Riksd. Prof. 1891. 3 Samt. 11 Höft. 4

2 fi

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

deraf endast kunde blifva minskning af det konstitutionella ansvaret och
utvidgning af en lysten konungamagts faktiska magister.»

af herr Johnsson, som ansett att utskottets yttrande bort hafva följande
lydelse:

»Som kändt är, inrymmer hvarken riksakten eller någon annan unionel
lag. åt Norge delaktighet i de ministeriella målens handläggning, utom för
savidt dessa mal äro åt sådan beskaffenhet, att de enligt regeringsformen
skola afgöras i statsråd, i hvilket fall de skola afgöras i sammansatt statsråd.
Under de första 20 åren af föreningens tillvaro saknade också Norge —
med nämnda undantag — hvarje regelmessig andel i dessa ärendens behandling.
Det var först 1835, som Norge erhöll eu dylik andel deri, då norske
statsministern i Stockholm genom en kongl. resolution erhöll plats i den
ministeriella konseljen vid sidan af tvenne svenske statsrådsledamöter, af
hvilka denna konselj enligt § 11 regeringsformen då skulle utgöras. Denna
brist på likställighet mellan de förenade rikena har sin motsvarighet i bristen
pa likställighet i ett annat afseende. Medan svenska regeringsformen lemnar
Konungen ^ frihet att använda Sveriges krigsmagt till de förenade rikenas
försvar, så förbjuder Norges grundlag Konungen att utan Stortingets samtycke
använda andra norska trupper, än som räknas till linietrupper, utom
Norges gränser. Dertill kommer, att då någon bestämmelse om hvad som
menas med linietrupper icke är intagen i Norges grundlag, och ändring der af
Stortinget kan vidtagas utan Konungens samtycke, så synes i detta afseende
en tastare grundval för de förenade rikenas gemensamma försvar vara
önskvärd.

Grunden för det gemensamma försvaret torde böra i riksakten bestämnias,
hvarigenom Kong]. Maj:t skulle berättigas använda, utom båda
rikenas stamtrupper, vissa årsklasser af de värnpligtige i Sverige likasom
ett lika antal årsklasser i Norge till de förenade rikenas försvar.

Redan den omständighet att förslaget således endast berör den ena
af de tvenne frågor, hvilka med hvarandra torde böra stå i ett sammanhang,
utgör för utskottet ett tillräckligt skäl att afstyrka detsamma.

Med den kongl. propositionen åsyftas, bland annat, att i riksakten införas
stadganden om ministeriella ärendens behandling, som nu i denna lag saknas; och
är i fråga härom föreslaget, att sådana ärenden skola afgöras icke blott i en
ministeriel konselj, bestående af tre ledamöter af det svenska och tre ledamöter af
det norska statsrådet, utan äfven, der Konungen finner det lämpligt, i statsrådet.
Då emellertid, yttrar statsrådet och chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet
den 31 sistlidne januari, 11 § regeringsformen förutsätter, att
endast tre statsrådsledamöter skola närvara vid ministeriella ärendens af -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

görande, samt nyssnämnda föreslagna nya bestämmelser i riksakten vid sådant
förhållande skulle komma att i viss mån afvika från ordalagen i grundlagen,
men en dylik bristande öfverensstämmelse bör förekomma^, synes det mig
vara nödigt att till sagde § 11 i regeringsformen foga ett tillägg af innehåll,
att ministeriella mål kunna föredragas och afgöras äfven i statsrådet in pleno.
I öfverensstämmelse härmed har Kongl. Maj:t föreslagit det tillägg till § 11
regeringsformen, att ministeriella mål kunna, om Konungen finner det lämpligt,
i statsrådet afgöras.

Till sistnämnda af Kongl. Maj:t uttalade anvisning i fråga om lösningen
af de ministeriella ärendenas behandling vill utskottet ansluta sig.
Derigenom att de ministeriella ärendenas behandling handlägges i statsrådet
vinnes icke allenast en större trygghet att ärendena blifva allsidigt skärskådade,
utan äfven den likställighet, att, då de norska ledamöterna i detta
statsråd borde vara lika många som de svenska, det ena rikets statsråd icke
kan utöfva större inflytande på ärendenas afgörande än det andra rikets
statsråd samt jemväl i afseende å ansvarigheten den likställighet vinnes, att
då de svenska statsråd, som deltagit i sammansatt statsråd, äro ansvarige
inför svenska Riksdagen, de norska ledamöterna af samma statsråd borde vara
ansvariga inför Stortinget.

Utskottet är öfvertygadt, att såväl Sveriges som Norges folk är besjäladt
af den af Hans Maj:t Konungens till statsrådsprotokollet den 17 sistlidne
januari uttalade önskan om undanrödjande af de missförhållanden, som
kunna på sådant sätt störa dess samarbete och hindra den inre utvecklingen
af tvenne folk, hvilkas öden genom deras säregna läge synas vara förknippade,
och är tillika förvissadt derom, att Kongl. Maj:t ej skall underlåta att, då
tidpunkten är lämplig, vidtaga åtgärder för frågans lösning.

På grund af hvad nu är anfördt, och då utskottet anser, att förslag
till föreningsbestämmelsernas ändring, som utgå från regeringen, böra samtidigt
förekomma till behandling inom båda rikenas representationer, men
sådant icke är möjligt med det nu föreliggande kongl. förslaget till riksaktens
ändring, får utskottet hemställa:

(Lika med utskottets förslag).»

af herr Vall,Un:

»Ehuru jag instämmer i de beslut i sak, hvartill utskottet kommit,
kan jag deremot icke instämma i den motivering, på hvilken utskottet
grundar dem.

Utskottets afstyrkande så väl af det föreslagna tillägget till § 11
regeringsformen som dermed sammanhängande ändring af § 5 riksakten
synes mig tillräckligt motiveras deraf, att förslag till ändring i förenings -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

bestämmelserna icke kunnat samtidigt förekomma till behandling inom de
begge rikenas representationer.

En revision af föreningsbestämmelserna anser äfven jag, i väsentlig
del i likhet med utskottet, böra utgå derifrån, att ett fullt erkännande
lemnas den grundsatsen, att de båda under en Konung förenade rikena skola
i fråga om inre angelägenheter vara fullt sjelfständiga i förhållande till
hvarandra, medan de i fråga om förhållande till främmande magter utgöra
en organisk enhet med gemensamt försvar och gemensam, på ömsesidig
jemlikhet grundad styrelse, men de båda folkens skyldigheter i fråga om
det gemensamma försvaret liksom formerna för den gemensamma styrelsen i
fråga om yttre angelägenheter skulle i föreningsakten bestämmas; vidare
skulle en bestämd gränslinie uppdragas mellan föreningsbestämmelserna
och hvalidera rikets särskilda konstitutionella rätt derigenom, att man i
sjelfva föreningsakten upptoge alla föreskrifter, livilka skola anses som
unionella och alltså icke må förändras eller upphäfvas utan genom öfverensstämmande
beslut af Konungen och begge rikenas nationalrepresentationer.

I likhet med utskottet gillar jag det syfte, som förestafva! herr
Boethius’ motion, men finner den, af samma skäl som utskottet, icke böra
till någon Riksdagens åtgörande föranleda.»

Herr von Strokirch har begärt få antecknadt, att han på grund af
sjukdom varit förhindrad att deltaga i ärendets slutliga behandling inom
utskottet.

Stockholm, Assoeiations-Boktryckeriet, 1891.