Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1890:Ku11 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

N:o 11.

Ant. till Riksd. kansli d. 21 april 1890, kl. 1 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98
och 109 §§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73
§§ riksdagsordningen, äfvensom i anledning af väckt
motion om ändringar i 71 och 72 r§§ regeringsformen.

Till konstitutionsutskottets handläggning hafva båda kamrarne hänvisat
Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition n:o 29, deruti Kongl.
Maj:t till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framlagt följande
förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98 och 109 §§ regeringsformen samt
32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen.

Förslag till ändringar i regeringsformen.

§ 50.

Riksdagen skall sammanträda i rikets hufvudstad, utom i de fall, då
fiendens framträngande eller pest eller andra lika vigtiga hinder göra det
omöjligt eller för Riksdagens frihet och säkerhet vådligt. I dessa fall tillkommer
Konungen att, efter samråd med de af Riksdagen valde fullmägtige
i riksbanken och fullmägtige i riksgäldskontoret, annan riksdagsort
utsätta och kungöra.

§ 70.

När i fråga om reglemente för riksbanken, dess inkomster och utgifter,
kamrarne stanna i stridiga beslut, skola kamrarne derom hvar för
sig rösta, såsom i nästföregående § sägs.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

§ 72.

l:o. Riksbanken förblifver under Riksdagens garanti samt förvaltas
enligt särskild lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt.

2:o. Riksbankens styrelse utgöres af nio fullmägtige, förordnade tre
af Konungen och sex af Riksdagen. Fullmägtige förordnas för tre år i
sänder, och skola tre af dem årligen afgå, en bland de af Konungen och
två bland de af Riksdagen utsedde. Har ansvarsfrihet blifvit fullmägtige
af Riksdagen vägrad, skall nytt förordnande af samtlige fullmägtige ega
rum för nästkommande tre år. Afgående fullmägtig kan återväljas. Har
fullmägtig före utgången af den för honom bestämda tjenstgöringstid aflidit
eller af annan orsak afgått, förordnas ny fullmägtig i den afgångnes
ställe för den återstående tiden.

För fullmägtige skola finnas sex suppleanter, utsedda för ett år i
sänder, två af Konungen och fyra af Riksdagen.

3:o. Riksbanken eger rätt att utgifva banksedlar. Dessa sedlar skola,
vid anfordran, inlösas af banken med guld efter deras lydelse och må, så
länge de sålunda inlösas, för mynt i riket erkännas.

§ 98.

I händelse justitieombudsmannen, under det riksdag är församlad,
afsäger sig det erhållna förtroendet eller med döden åtgår, skall Riksdagen
i embetet genast insätta den man, som blifvit till hans efterträdare
utsedd. Skulle justitieombudsmannens utsedde efterträdare, under riksdag,
afsåga sig det erhållna förtroendet eller i justitieombudsmans-embetet insättas
eller med döden afgå, utväljes, på ofvan stadgade sätt, en annan
behörig man i hans ställe. Inträffar något af dessa fall emellan riksdagarne,
skall Riksdagens rätt härutinnan genom de af Riksdagen valde
fullmägtige i riksbanken och fullmägtige i riksgäldskontoret utöfvas.

§ 109.

Lagtima riksdag kan ej utan egen begäran upplösas förr än den
varit fyra månader tillsammans, derest icke Konungen, såsom i riksdagsordningen
sägs, förordnar om nya val till båda kamrarne eller den ena
af dem, i hvilka fall Riksdagen skall, med bibehållande af sin egenskap
utaf lagtima, sammanträda å den tid inom tre månader från det Riksdagen
blef upplöst, som Konungen bestämmer, samt må ej vidare åt
Konungen upplösas förr än efter fyra månader från det senare sammanträdets
början.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

Urtima riksdag eger Konungen, när han för godt finner, åtskilja, och
vare urtima riksdag alltid upplöst innan tid för lagtima riksdags sammanträde
infaller.

Der så oförmodadt skulle hända, att Riksdag, när den afslutas, icke
hade staten reglerat eller någon ny bevillning till bestämdt belopp sig
åtagit, fortfara den förra statsregleringen och bevillningen intill nästa riksdag.
År åter bevillningens hela belopp bestämdt, men kamrar ne icke om
fördelningen deraf ense, då skola, efter den faststälda bevillningssummans
förhållande till den, som vid föregående riksdag blifvit fördelad, de i den
sista bevillningsförordningen stadgade artiklar jemlikt ökas eller minskas;
och uppdrage Riksdagen åt de af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken
och fullmägtige i riksgäldskontoret att en ny bevillningsförordning
på sådan grund uppgöra och utfärda.

Förslag till ändringar i riksdagsordningen.

§ 32.

1. Den, som blifvit till riksdagsman vald, skall, första gången han
efter valet till riksdag sig inställer, inför chefen för justitiedepartementet,
eller den Konungen i hans ställe förordnar, sin fulimagt till granskning
uppvisa å den dag riksdagen sammanträder eller, om riksdagsman senare
sig inställer, så snart derefter ske kan. Denna granskning, som skall ske
i närvaro af tre bland de af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken
och tre bland fullmägtige i riksgäldskontoret, har till föremål att undersöka,
huruvida fullmagterna blifvit i föreskrifven form utfärdade, och skall
vid den riksdag, för hvilken nya val af begge kamrarnes eller enderas
samtliga ledamöter egt rum, vara inom tre dagar fulländad, men vid
andra riksdagar samma dag, då fullmagterna uppvisas.

2. Hvardera kammaren tillkommer dock sedan att pröfva behörigheten
till riksdagsmannakallets utöfvande, ej mindre för sådana dess medlemmar,
hvilkas fullmagter ej blifvit godkända, än äfven för dem, emot
hvilka eljest, till följd af denna grundlag, anmärkning förekommer. Den,
om hvars riksdagsmannarätt fråga är hos kammare väckt, bibehåller
emellertid sin befattning såsom ledamot i kammaren, intill dess han blifvit
dertill obehörig förklarad.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

§ 65.

När i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller angående reglemente
för riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller angående riksgäld
skontorets styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, kamrarne
fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda
sammanjemkade, skola begge kamrarne hvar för sig rösta om de olika
beslut, hvari hvardera förut stannat; kommande den mening, som dervid
erhåller de flesta ledamöters af båda kamrarne sammanräknade röster,
att gälla såsom Riksdagens beslut. För att vid sådan omröstning förekomma
lika antal röster, skall i Andra Kammaren afläggas och förseglas
er sedel, hvilken, i händelse de öfriga sammanräknade rösterna utfalla
lika, öppnas och afgör frågan. År pluralitet redan vunnen, bör den aflagda
sedeln ouppbruten genast förstöras.

§ 68.

Till följd af regeringsformens 96 § skall hvarje lagtima Riksdag förordna
en för lagkunskap och utmärkt redlighet känd man att hafva tillsyn
öfver lagarnes efterlefnad af domare och embetsman samt att inför den
riksrätt, som i bemälde grundlags 102 § till dess inrättning och göromål
beskrifves, eller vid andra vederbörliga domstolar, i laga ordning tilltala

dem, som i sina embetens utöfning anses af veld, mannamån eller annan
orsak hafva någon olaglighet begått eller underlåtit att sina embetspligter
behörigen fullgöra.

Denne Riksdagens justitieombudsman, hvilkens rättigheter och åligganden
ytterligare så väl i regeringsformen som genom särskild instruktion
utstakas, väljes af fyratioåtta för tillfället nämnde valmän, af hvilka
hvardera kammaren inom sig utser tjugofyra. Desse valmän, hvilka böra
till valförrättningen sammanträda samma dag, då de blifvit utsedde, och
ej må åtskiljas förr än valet är fulländad^ skola först samfäldt, medelst
slutna sedlar, hvar för sig föreslå den man, som de anse böra komma
under omröstning. Falla dervid rösterna till mer än hälften på en man,
är han behörigen vald. Äro åter rösterna så delade mellan flere, att
sådan pluralitet för någon icke eger rum, anställes ny omröstning med
slutna sedlar till antagande af den, som de flesta rösterna erhållit, eller,
om han icke antages, af den, som näst honom blifvit af de fleste kallad

o. s. v. Skulle, sedan alla omröstningarne sålunda försiggått, likväl ingen
hafva erhållit den här föreskrifna pluralitet, anställes ny omröstning öfver
alla dem, som vid den första omröstningen blifvit satte i fråga; skolande

den, som erhållit de flesta rösterna, anses behörigen vald.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

Valmännen böra vid samma tillfälle, då justitieombudsman utses, och
på enahanda sätt, välja en man af de egenskaper, som hos denne embetsman
erfordras, för att honom efterträda, i fall han, innan nästa lagtima
Riksdag anstalt nytt val af justitieombudsman, skulle med döden afgå,
samt att utöfva embete! under den tid justitieombudsmannen kan vara af
svår sjukdom eller annat laga förfall derifrån hindrad.

I händelse justitieombudsmannen, under det riksdag är församlad,
afsäger sig förtroendet, eller med döden afgår, insätter Riksdagen genast
i embetet den man, som blifvit till hans efterträdare utsedd. Skulle
justitieombudsmannens utsedde efterträdare, under riksdag, afsåga sig det
erhållna förtroendet eller i justitieombudsmansembetet insättas eller med
döden afgå, utväljes på ofvan stadgade sätt en annan behörig man i hans
ställe.

Inträffar något af dessa fall mellan riksdagarne, skall Riksdagens rätt
härutinnan genom de af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken och
fullmägtige i riksgäldskontor utöfvas.

§ 71.

1. Hvarje lagtima Riksdag skall genom fyratioåtta valmän, af hvilka
hvardera kammaren inom sig utser tjugofyra, företaga det val af fullmägtige
i riksbanken, hvarom i 72 § regeringsformen stadgas. Valet skef
medelst slutna sedlar.

2. Genom samma valmän skola ock väljas fullmägtige att, jemlikt
särskilt reglemente, riksgäldskontorets medel och tillhörigheter förvalta.
Desse fullmägtige skola vara sju; egande ordföranden afgörande röst,
derest i frågor, som hos fullmägtige komma under omröstning, rösterna
för två skiljaktiga meningar utfalla lika. Valet sker medelst slutna sedlar
sålunda, att först utses den, som bland fullmägtige skall blifva ordförande,
och sedan de öfrige sex; tillkommande fullmägtige att sjelfve
bland sig välja en vice ordförande, att föra ordet när hinder för ordföranden
inträffar.

§ 73.

På samma gång och på lika sätt, som fullmägtige och revisorer enligt
föregående två §§ utses, tillsättas jemväl suppleanter, att, vid inträffande
förfall för dem, träda i deras ställe, nemligen för fullmägtige i riksbanken
fyra, för fullmägtige i riksgäldskontoret tre och för hvarje års
revisorer sex.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

De skäl, som ligga till grund för deri kongl. propositionen, innefattas
i ett af chefen för finansdepartementet i statsrådet den 28 februari 1890
afgifvet så lydande yttrande:

»Genom nådigt beslut den 5 oktober 1889 fann Eders Kongl. Maj:t
godt tillsätta en komité med uppdrag att utarbeta förslag till förändrad
banklagstiftning i hufvudsaklig öfverenstämmelse med de af mig till statsrådsprotokollet
den 21 december 1888 angifna grunder för bankväsendets
ordnande. Dessa grunder, hvilka i det väsentliga öfverensstämde med de
åsigter, som den år 1881 af Eders Kongl. Magt tillsatta bankkomité uttalat
i sitt den 14 december 1883 afgifna underdåniga betänkande, voro
hufvudsakligen följande:

De enskilda bankernas sedelutgifningsrätt skulle öfverflyttas på riksbanken,
men en sådan öfverflyttning borde icke ega rum, utan att i riksbankens
organisation vidtogos sådana ändringar, att tillräckliga garantier
vunnes för den måttfulla, bankmessiga och af politiska inflytelser oberörda
förvaltning, som borde utmärka ett bankinstitut med den grannlaga uppgiften
att besörja landets hela sedelutgifning. Fördenskull borde riksbankens
verksamhet inskränkas till vissa rörelsegrenar, lämpade för bankens
nya uppgift, grunderna för bankens sedelutgifning och rörelse i allmänhet
likasom för dess förvaltning fastställas genom lag, stiftad af Konung och
Riksdag gemensamt, äfvensom åt Konungen beredas inflytande på bankens
förvaltning. Öfvergången till ett sådant nytt banksystem borde emellertid
ske med den största varsamhet för att icke åstadkomma olägenheter för
den allmänna rörelsen; och jag förestälde mig, att denna öfvergång lämpligen
skulle kunna ske sålunda, att de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
vid 1893 års utgång, då de löpande oktrojerna gå till ända, begränsades
inom ett belopp af 45 millioner kronor i enlighet med det af Eders
Kongl. Maj:t år 1887 till Riksdagen afgifna förslag; att den sålunda begränsade
sedelutgifningsrätten blefve de enskilda bankerna tillagd för ett
bestämdt antal år, minst fem, dock med rätt för Eders Kongl. Maj:t att,
derest vid utgången af den sålunda bestämda tiden den allmänna ekonomiska
ställningen funnes vara sådan, att sedelutgifningsrättens fullständiga
indragning icke kunde utan våda ega rum, medgifva ett eller annat års
ytterligare uppskof med indragningen; samt att efter sedelutgifningsrättens
upphörande de enskilda bankerna för att fortfarande blifva i tillfälle att å
orter, dit riksbanken icke kunde antagas utsträcka sin verksamhet, betjena
rörelsen genom afdelningskontor finge under visst antal år af riksbanken
åtnjuta försträckning, mot låg ränta, till ett för hvarje bank bestämdt
belopp.

Bill. till Rihsd. Prot. 1890. 3 Sami. 7 Haft.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

Komitén har nu fullgjort det densamma i nåder lemnade uppdrag, i
det den till finansdepartementet inlemnat af motiv åtföljda och af komiterade
enhälligt biträdda förslag till
lag för Sveriges riksbank;

ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen;
ansvarighetslag för fullmägtige i Sveriges riksbank;
ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid Sveriges riksbanks
afdelningskontor; och

lag angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätt.
Komitén har utan tvekan slutit sig till åsigten om lämpligheten af eu
enda sedelutgifvande bank. Beträffande vilkoren för uppnående af detta
mål och dervid först riksbankens omorganisation finner komitén det uppenbart,
att, då man fordrar eu särskild begränsning för hvarje sedelutgifvande
banks verksamhet, denna fordran måste än kraftigare göra sig gällande
mot en bank, som får det ansvarsfulla värfvet att ensam ombesörja ett
lands sedelutgifning. Myntväsendets upprätthållande, hvilket är en sådan
banks främsta uppgift, ålägger den, enligt komiténs mening, att afstå från
åtskilliga, med sedelemissionen icke rätt förenliga, om ock i och för sig
fullt legitima rörelsegrenar; och då man åt denna enda bank öfverlemnat
hela sedelutgifningen och sålunda på denna väg tillförsäkrat den en fullt
tillräcklig vinst, kunde lagstiftningen ock utan tvekan uppdraga gränserna
för dess verksamhet med hela den stränghet, som påkallades af denna
dess främsta uppgift. Eu dylik bank borde sålunda hållas borta från alla
egentliga förlags- och spekulationsaffärer eller i allmänhet från all sådan bankrörelse,
vid hvilken de af banken utlemnade försträckningarne återvände
till banken först efter en allt för lång eller allt för obestämd tid. Icke heller
borde en bank, som genom den honom tillerkända rättighet att ensam utgifva
sedlar erhållit den stora förmånen att af allmänheten upptaga räntefria
lån, tillika bedrifva inlåning mot räntegodtgörelse. Genom att af lull! a
sig från detta slags rörelse skulle banken frigöra sig från tvånget att behöfva
uppsöka affärer för att kunna genom utlåning göra fruktbärande
medel, å hvilka den sjelf skulle erlägga ränta; och en bank, som måste
söka efter låntagare, löpte tydligtvis alltid större fara att råka ut för
mindre goda sådana än den bank, som kunde i allt lugn vänta på, att
affärer erbjödes honom, och bland dessa för sig utvälja de säkraste och
mest passande.

Det skulle således i regel blifva riksbanken förbjudet att mot räntegodtgörelse
emottaga penningar å deposition eller i löpande räkning; och
vidare borde riksbankens utlåningsrörelse inskränkas till diskontering af
affärsvexlar samt beviljande af lån på kortare tid eller på kort tids uppsägning
mot pant af goda värdepapper eller af varor. Komitén har likväl

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o It.

bibehållit rätten för riksbanken att utlemna kassakreditiv på tolf månader
samt lån mot förbindelser till återbetalning af minst en femtedel af beloppet
hvar sjette månad, men har betecknat detta såsom en eftergift, betingad
af hos oss rådande kreditbruk. Hvad särskildt beträffade de s. k.
afbetalningslånen, ansåg komitén dem ega allt för djupa rötter i våra vanor
och kanske äfven allt för väl motsvara några samhällsklassers, särskildt
mindre jordbrukares och industriidkares, verkliga lånebehof för att kunna
utan afsaknad eller böra utan tvingande skäl plötsligen indragas. Komitén
har emellertid föreslagit, att afbetalningslånen, hvartill enligt gällande reglemente
för riksbanken må användas högst 12 millioner kronor, sammanräknade
ej finge öfverstiga 10 millioner kronor, samt att kassakreditiv
skulle få beviljas endast mot pant af obligationer, aktier eller i fast egendom
intecknade skuldebref.

Komitén framhåller i sammanhang härmed, att de verksamhetsfält,
från hvilka riksbanken af anförda skäl borde utestängas, kunde och borde
med så mycket större fördel bearbetas af de enskilda bankinrättningarne;
och sålunda skulle mellan bankerna åstadkommas en arbetsfördelning, som
borde lända till styrka för det hela samt vara till gagn både för riksbanken
och de enskilda bankinstituten.

I fråga om grunderna för riksbankens styrelse och förvaltning erinrar
komitén att Sveriges riksbank vid jemförelse med andra europeiska centralbanker
företer, åtminstone om man bortser från Norges bank, den egendomligheten,
att landets representantförsamling ensam har beslutande rätt
öfver dess förvaltning. Endast den inskränkning funnes i Riksdagens magt
öfver banken, att en del föreskrifter, nemligen de som vore upptagna i
lagen för Rikets Ständers bank den 1 mars 1830, hade fått karakteren af
civillag, till hvars ändring eller upphäfvande således fordrades samtycke
äfven af Konungen. Dessa föreskrifter anginge bankens skyldighet att vid
anfordran inlösa sina sedlar, förfarandet, om den vägrade detta, storleken
af bankens grundfond och reservfond samt skyldigheten för banken att för
hvarje månad och år offentliggöra öfversigter öfver sin ställning. Det
förstnämnda och vigtigaste af dessa stadganden eller om bankens skyldighet
att inlösa sina sedlar med mynt vore dessutom upphöjdt till grundlagsbud,
hvarjemte grundlagarne innehölle stadgande!) om antalet fullinägtige
i riksbanken och sättet för deras väljande. Alla öfriga bestämmelser
för riksbanken lemnades deremot af Riksdagen allena, och denna
utsåge enväldigt bankens styrelse samt utöfvade ensam tillsyn öfver dess
förvaltning.

»Erfarenheten från gångna tider har» yttrar komitén vidare, »nogsamt
lärt, att Riksdagen såsom riksbankens principal icke varit rätt egnad att
skydda landets invånares på myntvärdet beroende egendom och rätt och

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

icke heller att åt bankens förvaltning i öfrigt gifva den kraft och den ornsigt,
som den nationella hushållningens utveckling och förkofran kräfde;
och man bör väl akta sig att i den omsorgsfulla vård, Riksdagen under
senare tider onekligen egna! riksbanken, se en garanti mot Övergrepp för
framtiden, ty det är icke under lugna, utan under oroliga tider, som lagstadgade
formers lämplighet sättes på prof. Om man än numera icke
behöfver befara så långt gående missgrepp i riksbankens förvaltning, som
förflutna tider bevittnat och som ofta berott på bristande erfarenhet om
vilkoren för en sund bankrörelse, qvarstår i allt fall den påtagliga vådan
deraf, att riksbanken är uteslutande beroende af en politisk riksförsamling,
hvilken isynnerhet under upprörda tider kan komma att, med åsidosättande
af bankens och det allmännas intressen, använda banken till främjande af
partisyften.»

Faran häraf har komitén velat i främsta rummet afvärja genom att i
vida större utsträckning, än nu eger rum, gifva karakteren af lag, stiftad
af både Konung och Riksdag, åt de stadganden, som normera riksbankens
rörelse och förvaltning.

I en sådan lag borde först och främst inrymmas icke blott, såsom nu,
bankens skyldighet att vid anfordran inlösa sina sedlar med guld, utan
äfven bestämmelserna om metalliska kassans storlek och beskaffenhet,
maximum för sedelutgifningen och de slag af valutor, som för densamma
skulle tjena till betäckning. Om icke äfven åt dessa senare föreskrifter
bereddes civillags helgd, kunde budet om riksbankens skyldighet att inlösa
sina sedlar blifva illusoriskt. Då nemligen föreskrifterna om vilkoren och
gränserna för sedelutgifningsrätten när som helst kunde af Riksdagen ensam
ändras, kunde under vissa förhållanden frestelsen till en för stor sedelutgifning
blifva så stark, att klokhetens och försigtighetens gräns öfverskredes
och den lagstadgade skyldigheten att vid anfordran inlösa sedlarne
icke längre kunde fullgöras.

En lag för riksbanken borde vidare upptaga grunderna för bankens
utlånings- och inlåningsrörelse samt för dess öfriga verksamhet äfvensom
innehålla de konstitutiva bestämmelserna i fråga om bankens styrelse. Det
vore nemligen lätt insedt, att en klok och förtänksam nation icke borde åt
ett bankinstitut, öfver hvars hela organisation och verksamhet en tillfällig
Riksdagens majoritet egde magt att utan ansvarighet besluta, öfverlemna
den vigtiga och grannlaga uppgiften icke allenast att genom sina sedlar
förmedla hela landets penningeomsättning, utan äfven att vara främsta
stödet för dess ekonomiska Rf.

De detaljerade föreskrifter, som derutöfver tid efter annan kunde befinnas
erforderliga för att närmare reglera riksbankens verksamhet, vore
det deremot lämpligt att, likasom hittills, meddela i ett särskild^ af Riks -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

dagen utfärdadt reglemente, å hvilket dock den fordran naturligen måste
uppställas, att det icke finge strida mot de i sjelfva lagen för riksbanken
gifna bestämmelser.

Då komitén på anförda skäl, som synas mig väl grundade, icke velat
upptaga det af 1881 års komité framstälda förslag om enskilde delegares
inrymmande i riksbanken, utan bibehållit riksbankens karakter af uteslutande
statsbank, har komitén ansett det vara så mycket mera angeläget,
att förändrade bestämmelser komma till stånd i fråga om tillsättningen af
riksbankens styrelse.

»Allvarliga hafva», yttrar komitén, »de anmärkningar vant, som framstälts
mot det nuvarande sättet härför, och det kan icke med fog förnekas,
att desamma i hufvudsak äro berättigade. Redan den omständigheten att
fullmägtige utses för endast ett år, hvarigenom det kan inträffa, att hela
styrelsen af skäl, som äro främmande för riksbankens intressen, på en gång
aflägsna^, innebär en våda, som ökas i samma mån bankens uppgift vidgas.
Faran af dessa årliga val framträder ännu tydligare vid tanken på sjelfva
valsättet, ty det kan ju mycket väl inträffa, att de valmän, som hvardera
kammaren '' utser för val af fullmägtige, stå stridiga emot hvarandra och
att sammansättningen af bankstyrelsen i dess helhet sålunda blifver beroende
på lottkastning.»

För att förebygga en dylik våldsam rubbning i riksbankens styrelse
har komitén upptagit det flera gånger förut väckta förslaget, att fullmägtige
i riksbanken skola utses för tre år, dock så att en tredjedel af dem
årligen underkastas omval.

»Men det är», fortsätter komitén, »icke mindre otillfredsställande, att
Riksdagen ensam tillsätter riksbankens styrelse. Häremot tala redan de
skäl, som blifvit anförda mot Riksdagens envälde i fråga om lagbestämmelser
för riksbanken, och dessa skäl äro här än mera påtagliga, då det
ju ligger i sakens natur, att man icke hos en politisk riksförsamling kan
under alla förhållanden påräkna den oveld och den frihet från politisk hänsyn,
som vid val af en centralbanks styrelse böra göra sig gällande.

Om det ock härvid kan erinras, att Riksdagen, åtminstone under de
senare årtiondena, med omsorg bevarat kontinuiteten i riksbankens styrelse,
må det dock icke förbises, att ansatser till ett motsatt förfaringssätt, hvilka
tillräckligt visa önskvärdheten af en förändring, ingalunda uteblifvit.

Kan det således icke anses för det allmänna betryggande, att Riksdagen
allena fortfarande utser riksbankens styrelse, och lemnar man åsido
tanken på enskilde delegares upptagande i riksbanken, är det uppenbarligen
åt regeringsmagten, man bör inrymma befogenhet att med Riksdagen deltaga
i tillsättande af denna styrelse.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

Denna fordran framgår för öfrigt redan med bjudande konseqvens af
bankens egen art. År nemligen inom staten regeringen i allmänhet ansvarig
för hela förvaltningens gång; är riksbanken och skall den enligt
komiténs förslag förblifva en statsinstitution; skall dess verksamhet regelbindas
af lag, som stiftas af Konung och Riksdag gemensamt; och är slutligen
redan nu genom den jemväl af komitén upptagna bestämmelsen i 2
§ af 1830 års banklag stadgadt, att, om riksbanken blifver oförmögen att
uppfylla sina förbindelser, hvilket i de flesta fall måste antagas härflyta
af styrelsens förvållande, det är Konungen, som har att vidtaga nödiga
åtgärder för upprätthållandet af det allmänna förtroendet och för bankens
återupprättande — så fordrar oemotsägligen följdrigtigheten, att Konungen
ej uteslutes från inflytande på tillsättningen af riksbankens styrelse. Denna
fordran blifver oafvislig, då riksbanken för framtiden skall, i egenskap af
en med hela sedelutgifningsrätten utrustad, verklig centralbank, blifva bäraren
af hela vårt penningeväsende. Det kan ej vara rigtigt, att, då banken
är en statsbank och då regeringen i vårt land eljest har på det ekonomiska
området så stor befogenhet och så vidsträckt ansvar, regeringsmagten
skall hållas utestängd från en punkt af statsmaskineriet, så vigtig,
att, om den råkar i olag, deraf följe]- en ögonblicklig förlamning af landets
hela ekonomiska lif.

Men det inflytande på sammansättningen af riksbankens styrelse, som
således bör inrymmas åt Konungen, skulle, i komiténs tanke, blifva vida
mer ett sken, en formsak, än en verklighet, om det inskränktes till hvad
förut vant ifrågasatt, eller rätt för Konungen att utse en ledamot i styrelsen.
Äfven om denna ledamot i och med den kungliga utnämningen
gjordes sjelfskrifven att vid styrelsens förhandlingar föra ordet, vore dermed
tydligtvis snarare sörjdt för hans yttre ställning än för hans verkliga
inflytande. Vald icke af styrelsen sjelf, icke heller af dem, hvilka den
öfriga styrelsen måste betrakta såsom sina egentliga principaler, skulle eu
sådan ordförande, isolerad och stäld på annan fullmagtsgrund än styrelsen
i öfrigt, lätteligen känna sig sjelf och af öfriga styrelseledamöter betraktas
såsom eu främling, hvilken man derför så vidt möjligt hölle utanför den
egentliga bankförvaltningen.»

Såsom den lämpligaste anordningen i detta afseende har komitén derför
föreslagit, att åt Konungen lemnas att utse en tredjedel af bankstyrelsen,
under det att öfriga två tredjedelar utses af Riksdagen. Samtliga styrelseledamöter,
oberoende af huru vida de utsetts af Konungen eller af Riksdagen,
skulle sinsemellan vara fullt likstälda och ega att gemensamt inom sig uppsöka
och utvälja de krafter, de ansåge dugligast att på ordförande- och direktörsplatserna
sättas i spetsen för bankförvaltningen. Endast så kunde man,
enligt komiténs mening, få dessa från olika håll insatta element att sam -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

mansmälta till verklig enhet; endast så kunde man bibehålla Riksdagens
förherskande magtställning inom banken och på samma gång likväl lemna
statens öfverhufvud, Konungen, ett lämpligen afvägdt inflytande på statens
bank, der detta inflytande säkerligen skulle dels tillföra bankstyrelsen ett
värdefullt tillskott af bankinsigter och bankerfarenhet, dels ock betrygga
kontinuiteten, om under politiskt upprörda tider de af Riksdagen valda
ledamöterna någon gång skulle komma att allt för snabbt vexla.

Det antal fullmägtige, Riksdagen enligt komiténs förslag hade att utse,
skulle blifva i det närmaste detsamma som för närvarande. Komitén har
nemligen ansett, att riksbankens fullmägtige för framtiden borde blifva
nio, af hvilka således Riksdagen skulle förordna sex och Konungen tre.
Då emellertid de i 50, 98 och 109 §§ regeringsformen samt i 32 och 68
§§ riksdagsordningen åt fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret
gifna uppdrag enligt sin natur icke borde eller kunde tillkomma jemväl
de af Eders Kongl. Maj:t förordnade fullmägtige i riksbanken, men någon
anledning icke funnes att utesluta de af Riksdagen utsedde fullmägtige i
riksbanken från dessa funktioner, har komitén föreslagit en sådan förändring
i lydelsen af nämnda §§, att endast de af Riksdagen utsedde fullmägtige
i riksbanken skulle jemte fullmägtige i riksgäldskontoret utöfva
ifrågavarande uppdrag.

Fullmägtige skulle årligen bland sig utse ordförande och vice ordförande.
Den dagliga förvaltningen skulle handhafvas af fyra deputerade,
bestående af en af fullmägtige inom sig tillsatt direktör och en vice direktör
samt två andra fullmägtige.

Den nuvarande anordningen i afseende å ärendenas föredragning och
beredning samt handhafvandet af de löpande göromålen har komitén icke
funnit tillfredsställande, då den lätteligen kunde föranleda och väl äfven
under vissa tider föranledt slitningar mellan de två jemnstälde deputerade,
som hade dessa göromål sig anförtrodda. Häraf måste, enligt komiténs
mening, banken blifva lidande, då ju för hvarje affär och icke minst för
eu stor bank enhet i ledningen vore af synnerlig vigt; och det vore uppenbarligen
just för att ernå en sådan enhet och sammanhållning, som alla våra
enskilda bankinstitut, likasom utlandets banker, satt i spetsen för förvaltningen
en person, hvilken i sin hand samlar och sammanhåller alla de
olika trådarne från de skilda förvaltningsgrenarne samt bär ansvaret för
rörelsens jemna och ostörda gång. Komitén anser en reform i denna retning
nyttig och tidsenlig och har derför föreslagit, att för riksbanken skall
utses en direktör, som handhafver de löpande förvaltningsbestyren och
särskild! har sig anförtrodt att verkställa köp och försäljning af utländska
vexlar. Derjemte skulle tillsättas en vice direktör att biträda direktören
och, vid ledighet eller förfall för denne, träda i hans ställe. Direktören

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

och vice direktören, hvilka närmast skulle motsvara de nuvarande två deputerade,
komme att, såsom förut nämnts, tillhöra kretsen af de af komitén
föreslagna fyra deputerade, hvilken benämning ansetts lämpligen kunna
begagnas för ledamöterna i styrelsen för den dagliga förvaltningen.

För fullmägtige skulle finnas tre suppleanter, utsedde för ett år i
sänder, en af Konungen och två af Riksdagen. Dessa suppleanter skulle
inkallas i tjenstgöring i den ordning, fullmägtige genom lottning dem emellan
bestämt.

Enligt komiténs mening bör indragningen af den enskilda sedelutgifningsrätten
kunna vara förd till slut tio år efter utgången af de nu löpande
oktrojerna samt redan under nämnda tid väsentliga begränsningar
af denna sedelutgifningsrätt ega rum.

Såväl för de enskilda bankerna sjelfva som för de ekonomiska förhållandena
i landet anser komitén det vara bättre, att öfvergångsperioden
från början bestämdt begränsas, äfven om den då skulle göras något längre,
än att den sättes kortare och i stället åt Konungen lemnas öppet att medgifva
en ytterligare utsträckning deraf. De enskilda bankerna skulle i senare
fallet möjligen, i förhoppning på ett dylikt uppskof, underlåta att
förbereda sig på sedelutgifningsrättens slutliga upphörande; och om detta
uppskof sedermera icke beviljades, blefve måhända svårigheterna för bankerna
och deras låntagare större, än de eljest behof! blifva. I hvarje fall
skulle en dylik dispensrätt medföra ett osäkerhetstillstånd, för hvilket landets
penningväsen icke torde böra utsättas.

Komitén erinrar, att den sedelutgifningsrätt, som enligt kongl. kungörelsen
den 12 juni 1874 tillkommer de enskilda bankerna, aldrig ens
närmelsevis till fullo begagnats och således vore större, än af behofvet påkallades.
Så hade under åren 1883—1888 de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
vexlat mellan 75,3 och 70,v millioner kronor, under det att
deras utelöpande sedlar under samma tidsperiod utgjort högst 56,7 och
lägst 43,7 millioner kronor.

Medeltalet af de enskilda bankernas utelöpande sedlar utgjorde under
åren 1878—1882 ett belopp af 48,v millioner och under åren 1881—1885
af 50,ii millioner kronor; under åren 1886, 1887 och 1888 var det respektive
47,9, 47,4 och 51,5 millioner kronor.

Med hänsyn till den af de enskilda bankerna under de senare åren
sålunda begagnade sedelutgifningsrätt har komitén föreslagit, att efter 1893
års utgång, då nu löpande oktrojer gå till ända, de enskilda bankerna
icke må medgifvas att till hopa utgifva högre belopp sedlar än 50 millioner
kronor.

Om den föreslagna öfvergångstiden verkligen skulle motsvara sin bestämmelse,
kunde det dock icke vara till fyllest att endast meddela före -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

skrifter, som vid dess början begränsade de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt.
I sådant fall skulle denna rätt vara lika stor och tilläfventyrs
i samma utsträckning begagnad vid öfvergångstidens slut som vid dess
början. För att förebygga detta syntes det vara både för bankerna sjelfva
och den allmänna rörelsen tryggast att i lag föreskrifva eu ytterligare
minskning af sedelutgifningsrätten under öfvergångstiden.

Komitén har fördenskull föreslagit, att, utom det att gränsen för sedelutgifningsrätten
vid öfvergångstidens början sättes till 50 millioner
kronor, denna gräns efter fem års förlopp ytterligare inskränkes, så att
sedelutgifningsrätten minskas till hälften, eller 25 millioner kronor, för att
efter ytterligare fem år helt och hållet upphöra.

Såsom ett medel att förebygga de rubbningar i allmänna rörelsen,
som tilläfventyrs kunde blifva eu följd af indragningen utaf de enskilda
bankernas sedlar, har komitén upptagit ett inom Riksdagen förut väckt
förslag att bevilja dessa banker rätt att i riksbanken ^diskontera af dem
öfvertagna vexlar. Fn dylik rediskonteringsrätt innebure för de enskilda
bankerna den förmånen, att de icke behöfde hafva alla de af dem diskonterade
vexlarne liggande i sina portföljer till förfallotiden, utan egde tillfälle
att derförut förvandla dem i gångbart mynt, hvarigenom de således
i sina vexelportföljer skulle erhålla en pålitlig kassareserv.

Men äfven för riksbanken borde en sådan ^diskontering vara välkommen.
Riksbanken finge derigenom tillfälle att i allmänna rörelsen sprida
sina sedlar mot erhållande af sådana papper, som vore mer än andra passande
för en sedelutgifvande centralbank; och då härtill komme, att de
enskilda bankernas indorso tryggade riksbanken för hvarje förlust å dessa
vexlar, syntes fullgoda skäl tala för, att ett billigare diskonto än det eljest
gällande borde tillämpas vid denna rediskontering.

Komitén har derför föreslagit, dels att åt de enskilda bankerna må i
lag inrymmas formlig rätt att under öfvergångstiden ^diskontera vexlar
i .riksbanken, dels ock att diskontot härvid icke må utgöra mer än två
tredjedelar af det diskonto, som vid de särskilda tillfällen, då rediskontering
kommer i fråga, eljest är i riksbanken gällande.

Fn dylik rediskonteringsskyldighet kunde dock icke utan våda för
riksbanken utsträckas alltför långt, i synnerhet om den skulle ega rum på
förmånligare vilkor än annan diskontering. Först och främst borde härvid
gälla, att rediskonteringsrätten icke afsåge andra vexlar, än dem riksbanken
eljest egde i sin rörelse mottaga. De finge derför icke vara dragna på
längre tid än sex månader och skulle vara af den beskaffenhet, att de
kunde anses grunda sig på verkliga han delsaffärer. Det vore dock endast
ur dessa båda synpunkter, likasom i fråga om vexlarnas formella giltighet,
en pröfningsrätt skulle tillkomma riksbanken, enär den enskilda bankens
Bill. till Riksd. Prof. 1890. 3 Sami. 7 Raft. 3

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

indorso borde göra hvarje pröfning af vexelgäldenärernas soliditet obehöflig.

Vidare kunde det naturligtvis icke sättas i fråga, att vexlar till huru
högt belopp som helst skulle få rediskonteras mot ett så lågt diskonto som
det förenämnda. Då denna förmån borde ställas i närmaste samband med
den tjenst, de enskilda bankerna lemnade riksbanken genom att sprida dess
sedlar i stället för sina egna, hade man i den sedelutgifningsrätt, hvaraf
de underläte att begagna sig eller som under oktrojtiden dem fråntoges,
lämplig grund, hvarefter storleken af denna rediskonteringsrätt borde bestämmas.
Komiténs förslag innehåller derför, att det vexelbelopp, enskild
bank skulle ega att mot ofvannämnda låga diskonto hafva på en gång
rediskonteradt i riksbanken, finge under de fem första åren af den nya
oktrojtiden, eller under åren 1894—1898, icke öfverstiga bankens enligt
senaste officiella månadsrapport öfver bankernas ställning obegagnade sedelutgifningsrätt
samt under de återstående fem åren af oktrojtiden, eller åren
1899—1903, ej utgöra högre summa, än som motsvarade den sedelutgifningsrätt,
banken gått förlustig genom stadgandet, att dess rätt att utgifva
sedlar från och med år 1899 skulle nedsättas till hälften mot hvad den
förut varit.

Den rediskonteringsrätt i riksbanken, komitén för de enskilda bankerna
föreslagit, såsom påkallad af inskränkningen i deras sedelutgifning, ansågs
dock icke vara tillräcklig att förmå bankerna att frivilligt afstå större eller
mindre del af sin sedelutgifningsrätt, åtminstone icke under de fem senare
åren af öfvergångstiden, då rediskonteringsrätten vore på förhand en gång
för alla till sin storlek bestämd. Ansåge man med rätta en dylik frivillig
afsägelse af sedelutgifningsrätten önskvärd för att landets penningeväsen så
fort som möjligt ordnades på grundvalen af en enda sedelutgifvande bank,
borde en billig kassatillgång i riksbanken ytterligare beredas de enskilda
bankerna, för den händelse och i den mån de frivilligt afstode från denna
sin rätt. I sådant syfte har komitén föreslagit, att enskild bank, som efter
1898 års slut vill helt och hållet eller delvis afstå från sin då återstående
sedelutgifningsrätt, må ega att hos riksbanken erhålla kassakreditiv till
storleken motsvarande den sedelutgifning, banken sålunda afsäger sig, och
mot vilkor att ränta för medel, som å detta kreditiv uttagas, icke får utgöra
mer än högst två procent för år, äfvensom att kreditivafgift icke påföres.
Dessa kreditiv, som sålunda skulle utgöra ett medel för riksbanken
att likasom lösa till sig den enskilda sedelutgifningsrätten, blefve således
i viss mån jemförliga med de vexlingsförskott af riksbanken, som bereddes
de enskilda bankerna vid den år 1879 skedda indragningen af deras femkronesedlar.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

På det att de enskilda bankerna lättare må blifva- i tillfälle att ställa
den säkerhet, som för dylika kreditiv kan pröfvas nödig, är ock föreslaget,
att bankerna, då deras sedelutgifningsrätt nedsättes till hälften mot förut,
eller vid 1898 års utgång, äfven skola vara berättigade att utfå hälften af
deras i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek.

Beträffande formen för bestämmelserna om den enskilda sedelutgifningsrättens
indragning och de föreslagna lättnaderna under öfvergå-ngstiden
har komitén inrymt desamma i eu särskild författning, som skulle
erhålla karakteren af lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt. I
de afseenden, der denna lag lemnade särskilda föreskrifter, blefve de stadganden
i kong!, kungörelsen den 12 juni 1874 angående enskilda sedelutgifvande
banker, som icke öfverensstämde med dessa nya föreskrifter,
naturligtvis kraftlösa. Det följde således af sig sjelf!, att bestämmelserna
i nämnda kungörelse om sedelutgifningsrättens omfattning skulle lida den
inskränkning, som påkallades af de nya stadgandena om sedelutgifningens
storlek. Det vore ock gifvet, att bestämmelsen i 1874 års kungörelse, att
Konungen egde indraga de enskilda bankernas sedlar å tio kronor, icke
vidare kunde komma att tillämpas, då ju nya gränser för den enskilda
sedelutgifningen vore i den särskilda lagen noga uppdragna. En uttrycklig
ändring af 1874 års kungörelse i denna del ansågs emellertid icke vara
behöflig, och en ändring i öfriga delar borde enligt komiténs mening äfven
kunna undvikas.

Komitén har nemligen utgått derifrån, att de enskilda bankerna äfven
under den öfvergångstid, hvarom här är fråga, skulle fortlefva på grundvalen
af 1874 års kungörelse jemte den föreslagna författningen om sedelutgifningens
begränsning, enär det icke kunde anses behöflig! eller ens
lämpligt att för en kortare öfvergångstid vidtaga några genomgripande förändringar
i grunderna för de enskilda bankernas verksamhet. Sedan deras
sedelutgifningsrätt upphört, syntes icke något skäl förefinnas att behandla
dessa banker annorlunda än vanliga aktiebanker; och de komme väl äfven
enligt komiténs förmenande att, för sä vidt de fortsatte sin verksamhet,
ombilda sig till bankaktiebolag enligt lagen af den 19 november 1886,
hvarigenom en särskild lagstiftning för dem då icke längre blefve af nöden.

Till det hufvudsakliga af hvad komitén föreslagit och som icke i mycket
afviker från de åsigter jag, såsom ofvan är nämndt, i frågan uttalat, kan
jag ansluta mig.

Det har med rätta blifvit sagdt-, att ett på solida grunder hvilande
enbankssystem framför det i Sverige nu rådande systemet med flera sedelutgifvande
banker erbjuder fördelarne af större visshet om sedelmyntets
inlösbarhet, ökad trygghet för sedelemissionens behöriga begränsning samt
mera fasthet och kraft i farliga tider. Men dessa fördelar blifva en verk -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

låghet endast under förutsättning att den bank, som får sedelemissionen
sig anförtrodd, organiseras så, att den blir skickad att uppbära denna vigtiga
uppgift, och att Sveriges riksbank med sin nuvarande organisation icke
är härtill egnad, har komitén tydligen visat, Hvad koinitén föreslagit i
afseende å sättet för utseende af riksbankens styrelse, begränsning af bankens
verksamhet samt fastställande af grunderna för bankens organisation,
rörelse och förvaltning i lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt,
synes mig oundgängligen knifvas, för så vidt en förändring af vårt banksystem
i angifna rigtning må kunna eg a rum.

Da de fullmägtige i riksbanken, hvilka komme att af Eders Kongl.
Maj:t förordnas, enligt föreliggande förslag ej skulle deltaga i utförandet
af de uppdrag, hvilka enligt 50, 98 och 109 §§ regeringsformen samt 32
och 68 .§§ riksdagsordningen åligga fullmägtige i riksbanken och fullmägtige
i riksgäldskontoret gemensamt, blir väl häraf en följd, att vid ifrågavarande
ärendens behandling riksgäldskontoret kan komma att representeras
af sju, men riksbanken endast af sex ledamöter, under det att, å andra
sidan, vid sådana gemensamma sammanträden, som föranledas af de full—
mägtige i de båda verken af Riksdagen särskilt gifna, i grundlagar^ icke
omförmälda uppdrag, såsom utseende af styrelseledamot i Göta kanalbolag,
förvaltning af byggnadsfonden för riksdags- och riksbankshus m. in., och i
hvilka intet hinder finnes för samtlige fullmägtige i riksbanken att deltaga,
riksbanken kan komma att företrädas af nio, men riksgäldskontoret endast
af sju ledamöter. Men då vid ifrågavarande ärendens handläggning fråga
ej är om något riksbankens eller riksgäldskontorets särskilda intresse, utan
fullmägtige i de båda verken hafva dessa uppdrag sig anförtrodda endast
i sin allmänna egenskap af Riksdagens utsedde förtroendemän, torde någon
verklig olägenhet ej kunna, vara att befara af det vid vissa tillfällen möjligen
olika antalet fullmägtige från hvartdera verket.

Skulle emellertid Riksdagen hysa en motsatt åsigt eller finna någon
oegentlighet ligga i det anmärkta förhållandet, står det naturligtvis Riksdagen
Öppet att i de reglementen, Riksdagen för riksbanken och riksgäldskontoret
utfärdar, föreskrifva, att ett lika antal fullmägtige från hvartdera
verket skall närvara vid behandling af de utaf Riksdagens fullmägtige gemensamt
gifna uppdrag, i hvilket afseende jag tillåter mig erinra om det
nu gällande reglementsstadgandet, att vid fullmägtiges i banken och riksgäldskontoret
gemensamma sammanträden böra, så vidt beslut skall kunna
fattas, fem af fullmägtige i hvartdera verket vara tillstädes. I fråga åter
om de gemensamma uppdrag, hvilka på grund af regeringsformens och
riksdagsordningens föreskrifter åligga fullmägtige, skulle ett motsvarande
stadgande, om det funnes behöfligt, få sin plats i grundlagarne, men då
jag af skäl, som här ofvan antydts, för min del ej funnit upptagandet i

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

Eders Kongl. Maj:ts förslag af en dylik, enligt sakens natur närmast på
Riksdagens åtgärd beroende bestämmelse erforderligt, har jag ansett mig
endast böra härmed fästa uppmärksamheten på förhållandet.

I afseende å vissa andra detaljer af de föreliggande förslagen synas
mig några jemkningar böra ske.

Så har komitén i 72 § regeringsformen bibehållit den nuvarande bestämmelsen,
att riksbanken förblifver under Riksdagens »garanti och vård»,
och motsvarande bestämmelse är införd i 1 § af förslaget till lag för Sveriges
riksbank. Då emellertid Eders Kongl. Maj:t enligt förslaget skulle
tillsätta en del af riksbankens styrelse och riksbanken, såsom just i nämnda
grundlagsparagraf angifves, skulle förvaltas enligt lag, stiftad af Eders
Kongl. Magt och Riksdagen gemensamt, komme riksbanken icke längre att
stå uteslutande under Riksdagens vård. Orden »och vård» synas derför
böra, såsom mindre egentliga och i allt fall obehöfliga, uteslutas i nämnda
två lagrum.

Åt lagen för Sveriges riksbank har komitén velat bereda civillags
natur genom införande i 72 § regeringsformen af den bestämmelse, att
lagen skall stiftas i den ordning 87 § 1 mom. regeringsformen stadgar.
Häraf skulle blifva en följd, att högsta domstolens yttrande måste äskas
icke blott vid lagens stiftande, utan ock vid hvarje förändring, som i densamma
kan finnas erforderlig. Men om ock, vid det förhållande att lagen
för rikets ständers bank den 1 mars 1830, som genom den nya lagen
komme att upphäfvas, är tillagd allmän civillags natur, högsta domstolen
lärer böra yttra sig, innan nådig proposition angående den nya lagen förelägges
Riksdagen, synes det mig så mycket mindre lämpligt att fastslå, det
högsta domstolen måste vid eu hvar ändring af lagen höras, som i densamma
förekomma åtskilliga reglementarisk a föreskrifter, uti hvilka ändring
visserligen bör kunna ske utan att högsta domstolens yttrande infordras.
Det synes mig derför lämpligare, att, i öfverensstämmelse med mitt förenärnnda
uttalande till statsrådsprotokollet, ifrågavarande grundlagsbestämmelse
endast kommer att innehålla, det lagen för Sveriges riksbank skall
stiftas af Konung och Riksdag gemensamt, hvarigenom full säkerhet mot
häftiga rubbningar i densamma synes vara vunnen.

Såsom jag förut nämnt, skulle enligt förslaget (72 § regeringsformen
och 29 § lagen för Sveriges riksbank) för fullmägtige finnas tre suppleanter,
utsedde för ett år i sänder, en af Eders Kongl. Maj:t och två af Riksdagen.
Suppleanterne skulle inkallas i den ordning, fullmägtige genom lottning
dem emellan bestämt, hvarigenom således kunde inträffa, att den af Eders
Kongl. Maj:t utsedde suppleant komme att tjenstgöra för någon af de utaf
Riksdagen valde fullmägtige och tvärt om. Häremot måste jag erinra, att
riksbankens styrelse sålunda kunde komma att tidtals utgöras af ända till

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

åtta åt Riksdagen valde och endast en af Eders Kongl. Maj:t utsedd ledamot
eller af fyra utaf Eders Kongl. Maj:t utsedde och fem af Riksdagen valde
medlemmar, hvarigenom proportionen mellan de olika elementen inom styrelsen
skulle blifva allt för mycket förändrad. Och detta skulle särskildt
verka störande vid de förutnämnda i grundlagar^ bestämda sammanträdena
med fullmägtige i riksgäldskontoret, enär genom nämnda bestämmelse
angående suppleanterne riksbankens fullmägtige, som redan under
vanliga förhållanden skulle vid dessa sammanträden utgöras af endast sex
mot sju fullmägtige i riksgäldskontoret, skulle kunna komma att representeras
af endast fem personer, men också möjligen af ända till åtta. Jag
anser derför lämpligare, att de af Eders Kongl. Maj:t utsedde ledamöterne
vid förfall ersättas af suppleant, utsedd af Eders Kongl. Maj:t, och likaledes
de af Riksdagen välde fullmägtige af någon bland de utaf Riksdagen
utsedde suppleanter. Men med en sådan anordning måste ock antalet suppleanter
ökas och torde då lämpligen höra, utgöra sex, nemligen två utsedde
af Eders Kongl. Maj:t och fyra af Riksdagen.

Vidare kan jag icke biträda komiténs förslag (36 § i lagen för riksbanken)
att bland direktörens åligganden särskildt upptaga köp och försäljning
af utländska vexlar. En sådan bestämmelse skulle nemligen medföra
den olägenhet, att eu person, som i öfrigt vore väl qvalificerad för
direktörsbefattningen, utestängdes derifrån derför, att han saknade tillräcklig
erfarenhet i utländska vexelaffärer, hvilka ju i sådant fall skulle
kunna anförtros åt vice direktören.

De enskilda bankernas syndikat, som lemnats tillfälle att yttra sig i
frågan, har framstält betänkligheter deremot, att vid utgången af år 1903
skulle upphöra icke blott de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt och de
kreditiv, hvarmed denna sedelutgifningsrätt må, helt eller delvis, vara dessförinnan
aflöst, utan ock den enskilda bankerna medgifna rätt till rediskontering
i riksbanken, hvarigenom de medel, hvarmed de enskilda bankerna
betjenade . allmänheten, kunde komma att på en gång minskas med ända
till 50 millioner kronor. Jag kan så mycket mindre frånkänna dessa betänkligheter
ett visst berättigande, som jag i mitt förenämnda anförande
till statsrådsprotokollet antydde såsom en lämplig lättnad för de enskilda
bankerna, att dem bereddes eu billig kredit i riksbanken för någon tid
efter upphörande af deras sedelutgifningsrätt. Men då, under det jag antog
öfvergångstiden möjligen kunna begränsas till fem år efter nu löpande
oktrojera utgång, komitén utsträckt denna tid till tio år, hvarunder ju eu
omtänksam bankstyrelse har tillräckligt rådrum att småningom förbereda
sig. för de förändrade förhållanden, som derefter skola inträda; då rediskontering
i riksbanken, om ock icke till så väsentligen reduceradt diskonto
som förslaget innehåller, utan tvifvel blefve bankerna öppen äfven efter

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

1903, utan att en uttrycklig rättighet härtill fastställes; och då slutligen
upphäfvandet af riksbankens inlåning mot ränta måste antagas föranleda
dertill, att medel, som nu mot ränta innestå hos riksbanken, leta sig till
de enskilda bankinrättningarne, hvilkas förmåga att med försträckningar
betjena allmänheten härigenom ökas, har jag funnit någon utsträckning
utöfver öfvergångstiden af de förmåner, förslaget under denna tid inrymmer
åt de enskilda bankerna, icke vara af behofvet påkallad.

Deremot synes mig ett annat af syndikatet framburet önskningsmål
mycket behjertansvärdt. Under framhållande af de olägenheter, som de
under senare tider meddelade korta oktrojerna och det deraf förorsakade
osäkerhetstillstånd vålla de enskilda bankerna, hemställer nemligen syndikatet,
att, äfven om föreliggande förslag icke skulle blifva lag, de enskilda
bankerna må åter beviljas tioåriga oktrojer. Anledningen till de korta
oktrojerna, som allt ifrån början af 1880-talet meddelats, har uteslutande
varit den, att man velat undanrödja hindren för en snar tillämpning af
den förändrade banklagstiftning, som stått på dagordningen. Men om i
likhet med föregående förslag äfven det nu föreliggande faller, torde man
vara berättigad deraf draga den slutsats, att den allmänna meningen i
landet ännu icke är mogen för öfvergången till ett centralbankssystem och
att derför frågan härom lämpligen bör under några år hvila; och vid
sådant förhållande lärer anledning icke förefinnas att beröfva vårt enskilda
bankväsende den stadga och trygghet, de för något längre tid meddelade
oktrojerna utan tvifvel medföra.

Under förutsättning att de af komitén framlagda förslag till grundlagsändringar,
med de jemkningar jag nu angifvit såsom erforderliga, af Eders
Kongl. Maj:t godkännas och blifva vid innevarande riksdag antagna att
hvila till nästa års riksdag, så att möjlighet derigenom beredes, att de då
varda upphöjda till lag, är jag sinnad tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att till
1891 års riksmöte aflåta proposition om förändrad banklagstiftning i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med öfriga af komitén afgifna förslag med de
förändringar jag antydt; och hemställer jag derför i underdånighet, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes uppdraga åt chefen för justitiedepartementet att
låta utarbeta förslag till grundlagsändringar i ofvan omförmälda syftning».

Vidare har Andra Kammaren till utskottet hänvisat en inom Andra
Kammaren af herr M. Dalin väckt motion, n:o 226, deruti herr Dahn föreslår,
att Riksdagen ville besluta, det § 72 regeringsformen måtte erhålla
nedanskrifna förändrade lydelse och att i sammanhang härmed § 71 riksdagsordningen
får den lydelse, som den har i Kongl. Maj:ts proposition
(n:o 29).

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

Förslag till ändring i regeringsformen.

§ 72.

1) Riksbanken förblifver under Riksdagens egen garanti och vård, så
att den ostörd inå förvaltas af de fullmägtige, kamrarne dertill förordna,
efter de lagar och reglementen, hvilka redan äro eller framdeles varda
antagna.

2) Riksbankens styrelse utgöres af nio fullmägtige. Bankofullmägtige
välja inom sig en direktör, som skall vara underkastad omval för hvarje
år, och som är återvald, när han erhållit minst hälften af samtlige bankofullmägtiges
röster. Bankdirektören är oafsättlig från Riksdagens sida, så
länge han af fullmägtige återväljes, men afgår ur riksbanksstyrelsen, så
snart han ej blir återvald som direktör. De öfrige åtta fullmägtige förordnas
för fyra år i sänder, och skola två af dem årligen afgå. Har ansvarsfrihet
blifvit fullmägtige af Riksdagen vägrad, skall nytt val af samtlige
fullmägtige ega rum. Afgående fullmägtig kan återväljas. Har fullmägtig
före utgången af den för honom bestämda tjenstgöringstid aflidit
eller af annan orsak afgått, förordnas ny fullmägtig i den afgångnes ställe
för den återstående tiden. År det direktören, som afgått, tjenar deri genom
fyllnadsval förordnade — derest ej han sjelf blir vald till direktör — tills
den nyvalde direktörens tur att som fullmägtig afgå skulle egt rum. Tre
af fullmägtige skola vara affärsmän.

För fullmägtige skola finnas tre suppleanter, utsedde för ett år i
sänder.

3) Riksdagen allena eger rätt att genom riksbanken utgifva sedlar,
som för mynt i riket må erkännas. Dessa sedlar skola, vid anfordran,
efter deras lydelse, med guld af banken inlösas.

Förslag till ändring i riksdagsordningen.

§ 71.

Lika lydande med nämnda paragraf i Kongl. Maj:ts proposition (n:o 29).

Hvad chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet den 28
februari 1890 anfört, finner utskottet innefatta giltiga skäl för de föreslagna
grundlagsändringarne, och hemställer utskottet alltså,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

l:o) att följande genom Kong]. Maj:ts proposition framlagda förslag
till ändrad lydelse af nedannämnda §§ i regeringsformen och riksdagsordningen
må af Riksdagen antagas att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling

Regeringsformen.

Nuvarande lydelse:

Riksdagen skall sammanträda i
rikets hufvudstad, utom i de fall,
då fiendens framträngande eller pest
eller andra lika vigtiga hinder göra
det omöjligt eller för Riksdagens
frihet och säkerhet vådligt. I dessa
fall tillkommer Konungen att, efter
samråd med Riksdagens fullmägtige
uti banken och riksgäldskontor et,
annan riksdagsort utsätta och kungöra.

När i fråga om riksbankens styrelse
och förvaltning, inkomster och
utgifter, kamrarne stanna i stridiga
beslut, skola kamrarne derom hvar
för sig rösta, såsom i nästföregående
§ sägs.

Riksbanken förblifver under Riksdagens
egen garantie och vård, så att
den ostörd må förvaltas af de fullmägtige,
kamrarne dertill förordna,
efter de ordningar, stadgar och reglementen,
hvilka redan gjorda äro
eller vidare af Riksdagen göras kunna.
Riksdagen allena eger rätt att genom

Bill. till Riksd. Prat. 1890. 3 Sand.

Föreslagen lydelse:

50.

Riksdagen skall sammanträda i
i rikets hufvudstad, utom i de fall,
då fiendens framträngande eller pest
eller andra lika vigtiga hinder göra
det omöjligt eller för Riksdagens
frihet och säkerhet vådligt. I dessa
fall tillkommer Konungen att, efter
samråd med de af Riksdagen valde
fullmägtige i riksbanken och fullmägtige
i riksgäldskontor et, annan riksdagsort
utsätta och kungöra.

70.

När i fråga om reglemente för
riksbanken, dess inkomster och utgifter,
kamrarne stanna i stridiga
beslut, skola kamrarne derom hvar
för sig rösta såsom i nästföregående
§ sägs.

72.

Bo. Riksbanken förblifver under
Riksdagens garantie samt förvaltas
enligt särskild lag, stiftad af Konung
och Riksdag gemensamt.

2:o. Riksbankens styrelse utgöres
eif nio fullmägtige, för ordnade tre
af Konungen och sex af Riksdagen.
Fullmägtige förordnas för tre år i
8 Käft. 4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

banken utgifva sedlar, som för mynt
i riket må erkännas. Dessa sedlar
skola, vid anfordran, efter deras
lydelse, med silfver eller guld af
banken inlösas.

I händelse justitieombudsmannen,
under det Riksdag är församlad, afsäger
sig det erhållna förtroendet
eller med döden afgår, skall Riksdagen
i embetet genast insätta den
man, som blifvit till hans efterträdare
utsedd. Skulle justitieombudsmannens
utsedde efterträdare, under
riksdag, afsåga sig det erhållna förtroendet
eller i justitieombudsmansembetet
insättas eller med döden afgå,
utväljes, på ofvan stadgade sätt,
en annan behörig man i hans ställe.
Inträffar något af dessa fall emellan

sender, och skola tre af dem årligen
afgå, en bland de af Konungen och
två bland de af Riksdagen utsedde.
Har ansvarsfrihet blifvit fullmägtige
af Riksdagen vägrad, skall nytt förordnande
af samtlig e fullmägtige eg a
rum för nästkommande tre år. Afgående
fullmägtig kan återväljas. Har
fullmägtig före utgången af den för
honom bestämda tjenstgöring stid aflida
eller af annan orsak af gått,
för ordnas ny fullmägtig i den afgångnes
ställe för den återstående
tiden.

För fullmägtige skola finnas sex
suppleanter, utsedde för ett år i sender,
två af Konungen och. fyra af
Riksdagen.

3:o. Riksbanken egen rätt att utgifva
banksedlar. Dessa sedlar skola,
vid anfordran, inlösas af banken m,ed
guld efter deras lydelse och må, så
länge de sålunda inlösas, för mynt
i riket erkännas.

98.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

riksdagarne, skall Riksdagens rätt
härutinnan genom dess fullmågtige
i banken och riksgäldskontor et utöfvas.

riksdagarne, skall Riksdagens rätt
härutinnan genom de af Riksdagen
valde fullmågtige i riksbanken och
fullmågtige i riksgäldskontor et utöfvas.

§ 109.

Lagtima riksdag — — — —
-— — — ■— början.

Urtima riksdag — — — —

— — — — infaller.

Der så oförmodadt skulle hända,
att Riksdag, när den afslutas, icke
Ii a de staten reglerat eller någon ny
bevillning till bestämdt belopp sig
åtagit, fortfare den förra statsregleringen
och bevillningen intill nästa
riksdag. År åter bevillningens hela
belopp bestämdt, men kamrarne icke
om fördelningen deraf ense, då skola,
efter den faststälda bevillningssummans
förhållande till den, som vid
föregående riksdag blifvit fördelad,
de i den sista bevillningsförordningen
stadgade artiklar jemnlikt ökas
eller minskas; och uppdrage Riksdagen
sine fullmågtige i banken och
riksgäldskontor et, att eu ny bevillningsförordning
på sådan grund uppgöra
och utfärda.

Lagtima riksdag — — — —

— — — — början.

Urtima riksdag — — — —

— — — — infaller.

Der så oförmodadt skulle hända,
att Riksdag, när den afslutas, icke
hade staten reglerat eller någon ny
bevillning till bestämdt belopp sig
åtagit, fortfare den förra statsregleringen
och bevillningen intill nästa
riksdag. År åter bevillningens hela
belopp bestämdt, men kamrarne icke
om fördelningen deraf ense, då skola,
efter den faststälda bevillningssummans
förhållande till den, som vid
föregående riksdag blifvit fördelad,
de i den sista bevillningsförordningen
stadgade artiklar jemlikt ökas
eller minskas; och uppdrage Riksdagen
åt de af Riksdagen valde fullmågtige
i riksbanken och fullmågtige
i riksgäldskontoret att en ny bevillningsförordning
på sådan grund uppgöra
och utfärda.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

Riksdagsordningen.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

1. Deri, som blifvit till riksdagsman
vald, skall, första gången han
efter valet till riksdag sig inställer,
inför chefen för justitiedepartementet,
eller den Konungen i hans ställe förordnar,
sin fullmagt till granskning
uppvisa å den dag Riksdagen sammanträder
eller, om riksdagsman senare
sig inställer, så snart derefter
ske kan. Denna granskning, som
skall ske i närvaro af tre bland fullmägtige
i rikets hank och tre bland
fullmägtige i riksgäldskontoret, har
till föremål att undersöka, huru vida
fullmagterna blifvit i föreskrifven
form utfärdade, och skall vid den
riksdag, för hvilken nya val af begge
kamrarnas eller enderas samtliga
ledamöter egt ruin, vara inom tre
dagar fulländad, men vid andra riksdagar
samma dag då fullmagterne
uppvisas.

2. Hvardera kammaren — — —
— —- — — förklarad.

När i fråga om statsutgifter eller
bevillning, eller angående riksbankens
eller riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning, inkomster och utgifter,
kamrarne fatta stridiga beslut, som
ej uppå vederbörligt utskotts förslag
varda sammanjemkade, skola begge
kamrarne hvar för sig rösta om de

32.

1. Den, som blifvit till riksdagsman
vald, skall, första gången han
efter valet till Riksdag sig inställer,
inför chefen för justitiedepartementet,
eller den Konungen i hans ställe förordnar,
sin fullmagt till granskning
uppvisa å den dag Riksdagen sammanträder
eller, om riksdagsman senare
sig inställer, så snart derefter
ske kan. Denna granskning, som
skall ske i närvaro af tre bland de
af Riksdagen valde fullmägtige i
riksbanken och tre bland fullmägtige
i riksgäldskontoret, har till föremål
att undersöka, huru vida fullmagterna
blifvit i föreskrifven form utfärdade,
och skall vid den riksdag, för hvilket
nya val af begge kamrarnas eller
enderas samtliga ledamöter egt rum,
vara inom tre dagar fulländad, men
vid andra riksdagar samma dag, då
fullmagterne uppvisas.

2. Hvardera kammaren---

— — _ — förklarad.

65.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

olika beslut, hvari hvardera förut
stannat; kommande den mening, som
dervid erhåller de flesta ledamöters
af båda kamrarne sammanräknade
röster, att gälla såsom Riksdagens
beslut. För att vid sådan omröstning
förekomma lika antal röster,
skall i Andra Kammaren afläggas och
förseglas en sedel, hvilken, i händelse
de öfrige sammanräknade rösterna
utfalla lika, öppnas och afgör
frågan. År pluralitet redan vunnen,
bör den aflagda sedeln ouppbruten
genast förstöras.

Till följd af — — — fullgöra.
Denne Riksdagens justitieombuds —

— — — vald.

Valmännen — — — hindrad.
I händelse justitieombudsmannen

— — — — ställe.

Inträffar något af dessa fall mellan
riksdagarna, skall Riksdagens rätt
härutinnan genom dess fuUmägtige
i länken och riksgäldskontor et utöfvas.

Hvarje lagtima Riksdag skall genom
fyratioåtta valmän, af hvilka
hvardera kammaren inom sig utser
tjugofyra, välja fuUmägtige att, jemlikt
särskilda reglementen, riksbankens
och riksgäldskontorets medel och tillhörigheter
förvalta. Desse fullmäg -

manjemkade, skola begge kamrarne
hvar för sig rösta om de olika beslut,
hvari hvardera förut stannat;
kommande den mening, som dervid
erhåller de flesta ledamöters af båda
kamrarna sammanräknade röster, att
gälla såsom Riksdagens beslut. För
att vid sådan omröstning förekomma
lika antal röster, skall i Andra Kammaren
afläggas och förseglas en sedel,
hvilken, i händelse de öfrige sammanräknade
rösterna utfalla lika, öppnas
och afgör frågan. År pluralitet
redan vunnen, bör den aflagda sedeln
ouppbruten genast förstöras.

68.

Till följd af — — — fullgöra.

Denne Riksdagens justitieombuds —

— — — vald.

Valmännen — — — hindrad.

I händelse justitieombudsmannen

— — — — ställe.

Inträffar något af dessa fall mellan
riksdagarna, skall Riksdagens rätt
härutinnan genom de af Riksdagen
valde fuUmägtige i riksbanken och
fuUmägtige i riksgäldskontor et utöfvas.

71.

1. Hvarje lagtima Riksdag skall
genom fyratioåtta valmän, af hvilka
hvardera kammaren inom sig utser
tjugofyra, företaga det val af fullmägtige
i riksbanken, hvarom i 72 §
regeringsformen stadgas. Valet sker
medelst slutna sedlar.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

tige skola i hvardera verket vara sju;
eg ande ordföranden afgörande röst,
derest i frågor, som lios fullmägtige
komma under omröstning, rösterna
för två skiljaktiga meningar utfalla
lika. Valen ske medelst slutna sedlar
sålunda, att för hvardera verket först
utses den, som bland f ullmägtige skall
blifva ordförande, ock sedan de öfrig
e sex; tillkommande fullmägtige
för hvardera verket att sjelf ve bland
sig välja en vice ordförande, att föra
ordet när kinder för ordföranden
inträffar.

På samma gång och på lika sätt,
som fullmägtige och revisorer enligt
föregående två §§ utses, tillsättas
jemväl suppleanter, att, vid inträffande
förfall för dem, träda i deras
ställen, nemligen för fullmägtige i
riksbanken tre, för fullmägtige i riksgäldskontor
likaledes tre och för
hvarje års revisorer sex.

2. Genom samma valmän skola
ock väljas fullmägtige att, jemlikt
särskildIt reglemente, riksgåldskontorets
medel ock tillhörigheter förvalta.
Desse fullmägtige skola vara sju;
eg ande ordföranden afgörande röst,
derest i frågor, som kos fullmägtige
komma under omröstning, rösterna
för två skiljaktiga meningar utfalla
lika. Valet sker medelst slutna sedlar
sålunda, att först utses den, som
bland fullmägtige skall blifva ordförande,
ock sedan de öfrige sex;
tillkommande fullmägtige att sjelf ve
bland sig välja en vice ordförande,
att föra ordet när kinder för ordföranden
inträffar.

73.

På samma gång och på lika sätt,
som fullmägtige och revisorer enligt
föregående två §§ utses, tillsättas
jemväl suppleanter, att, vid inträffande
förfall för dem, träda i deras
ställe, nemligen för fullmägtige i
riksbanken fyra, för fullmägtige i
riksgäldskontor tre och för hvarje
års revisorer sex.

I följd häraf hemställer utskottet,

2:o) att herr Dahns motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 april 1890.

På utskottets vägnar:

O. BERGRIS.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

Reservationer:

af herrar Alin och Belim, hvilka i så måtto varit skiljaktige från utskottet,
att de ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att antaga, hvad Kongl.
Maj:t föreslagit med följande förändrade lydelse af regeringsformens § 72
punkt 1:

»Riksbanken förblifver under Riksdagens garantie samt förvaltas enligt
särskild lag, stiftad i den ordning § 87 mom. 1 stadgar»; samt

af herrar P. Larsson, Ivar Månsson, Per Nilsson, S. F. Norén, Anders
Svensson, (Jarl Andersson, J. Sjöberg och Per Persson:

»Då vi ej kunnat biträda det beslut, utskottet fattat genom att antaga
Kongl. Maj:ts proposition angående ändring af 50, 70, 72, 98
och 109 §§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen,
få vi härmed afgifva vår skiljaktiga mening. De föreslagna förändringarne
afse att, i motsats till hvad nuvarande stadganden föreskrifva,
nemligen att riksbanken förvaltas af Riksdagen och genom dess
fullmägtige, den hädanefter skulle förvaltas i enlighet med särskild lag,
stiftad af Konung och Riksdag gemensamt; att när i fråga om riksbankens
styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter kamrarne stanna i stridiga
beslut, skola, enligt nuvarande lag, kamrarne hvar för sig rösta, då den
mening, som dervid erhåller de flesta ledamöternas af båda kamrarnes
sammanräknade röster, gäller såsom besluf, hvaremot enligt Kongl. Maj:ts
proposition endast frågor om reglemente för riksbanken, dess inkomster
och utgifter skulle genom en sådan omröstning af göras; att riksbankens
fullmägtige eldigt den kongl. propositionen skulle blifva nio och väljas för
tre år, af hvilka fullmägtige Konungen skulle utse tre och Riksdagen sex,
och slutligen förslag om den s. k. tvångskursens upphörande — sålunda
förändringar af djupt ingripande beskaffenhet.

Först och främst skulle genom dessa förändringar, med inskränkning
af Riksdagens nuvarande rätt i detta hänseende, inrymmas åt Konungen
ett högst betydligt inflytande på riksbanken och dess förvaltning, hvarjemte
äfven skedde en ej oväsentlig inskränkning i Andra Kammarens inflytande
på besluten angående riksbankens förvaltning.

Öfver 200 år har riksbankens förvaltning varit hufvudsakligen öfverlemnad
åt rikets ständer eller Riksdagen, utan att, som vi tro, med fog
kan anmärkas något väsentligt emot det sätt, hvarpå Riksdagen fullgjort
denna funktion. Visserligen hafva framställningar gjorts esomoftast
dels derom, att enskilda delegare skulle få inträde i riksbanken, dels derom
att behof förefunnes, att enskilda banker lemnades än den ena, än den
andra utsträckningen i deras verksamhet, men vi vilja hålla före, att dessa

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

påtryckningar merendels härrört sig af intresse för de enskilda bankerna.
Ja, man kan säga, att en ständig strid länge pågått emellan det enskilda
bankintresset och intresset för Riksbanken. Hade ej en sådan strid funnits,
utan man med förenade krafter slutit sig till nationalbanken för att stärka
den, skulle de enskilda bankerna till stor del blifvit öfverflödiga, — åtminstone
skulle deras sedelutgifning varit det. Oaktadt detta har riksbanken
tillvunnit sig allt större och större sympatier inom riksdagen,
hvilket gifvit sig uttryck dels genom att förstärka riksbankens fonder,
dels genom stiftande af flera afdclningskontor för riksbanken och dels
genom framställningar om upphörande af de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt.
Då så är förhållandet, kunna vi för vår del ej inse, hvarför
det skulle vara nödigt att så, som i den kongl. propositionen föreslås,

inskränka på Riksdagens hittills häfda förvaltningsrätt. Hvad som deremot
torde hafva mera skäl för sig, med hänsyn till den vidgade verksamhet
riksbanken i en snar framtid skulle få, är att åt riksbankens

styrelse, genom förändrad lagbestämmelse, vinna säkrare kontinuitet, så
att inte en riksdag skall kunna omdana hela bankstyrelsen. Vi hafva
för den skull slutit oss till den kongl. propositionen i det afseendet, att fullmägtige
böra väljas för tre år, men då vi anse att nuvarande antalet bör
bibehållas oförändradt, hafva vi ansett oss böra föreslå till antagande i
hufvudsak Kongl. Maj:ts förslag vid 1886 års riksdag. Hvad åter beträffar
borttagandet af tvångskursen, så våga vi ej tillstyrka en sådan åtgärd,
emedan i händelse af högst svåra och kritiska tider det i alla fall
blefve nödigt påbjuda sådan, och då tro vi det är nyttigare att hafva nuvarande
stadgande qvar i grundlagen. Vi vilja för den skull, under yrkande
om afslag å förevarande kong], proposition n:o 29 och den i ämnet väckta
motion, föreslå, det Riksdagen måtte antaga som hvilande följande förslag
till ändring af § 71 riksdagsordningen.

§ 71.

Riksdagen skall genom fyratioåtta valmän, af livilka hvardera kammaren
inom sig utser tjugufyra, välja fullmägtige att, jemlikt särskilda
reglementen, riksbankens och riksgäldskontorets medel och tillhörigheter
förvalta. Desse fullmägtige skola i hvartdera verket vara sju. Valen ske
medelst slutna sedlar.

Fullmägtige i riksbanken väljas å lagtima riksdag för en tid af tre
år. Den, som bland fullmägtige skall vara ordförande, väljes särskild!.
Af de öfriga sex skola årligen tvenne afgå. Vid de tillfällen, då på eu
gång val af samtlige fullmägtige eger rum, bestämmes genom lottning den

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

ordning, i hvilken de fullmägtige, ordföranden undantagen, skola afgå.
Afgående fullmägtig kan återväljas. Har fullmägtig före utgången af den
för honom bestämda tjenstgöringstid aflidit eller af annan orsak afgått
eller har ansvarsfrihet honom vägrats, anställes val för den tid som för
honom återstått.

Val af fullmägtige i riksgäldskontoret sker hvarje lagtima riksdag.
Först utses den, som bland fullmägtige skall vara ordförande, och sedan
de öfrige sex.

Ordföranden bland fullmägtige för hvartdera verket eger afgörande
röst, derest i frågor, som hos fullmägtige komma under omröstning, rösterna
för två skiljaktiga meningar utfalla lika. Fullmägtige välja sjelfve
bland sig vice ordförande att föra ordet, när hinder för ordföranden inträffar.
»

Herrar Gilljam och Fosser hafva begärt få antecknadt, att de i följd
af annat dem af Riksdagen meddeladt uppdrag varit förhindrade att deltaga
i detta ärendes behandling inom utskottet.

Bih. till JRiksd. Prof. 1890.

3 Sami.

8 Raft.