Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1905:Ku10 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 11 maj 1905, kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner
dels i fråga om landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementens
förening till ett departement, dels och om skrifvelse
till Rungl. Majit angående inrättande af ett nytt
departement för handel, industri och sjöfart.

Uti särskilda inom Kamrarne afgifna, till konstitutionsutskottet hän- Motioner
visade motioner hafva förslag väckts dels rörande landtförsvars- och sjöfö
rs v ar s dep artementen s förening till ett departement, dels och om skrifvelse
till Kung! Maj:t angående inrättande af ett nytt departement för handel,
industri och sjöfart.

I afseende å frågan om sammanslagning af de båda försvarsdcparte- .VoUonäreme*
raenten hafva i motioner inom Andra Kammaren yrkats: förslag.

af herr Carl J. Ödman, i motionen n:o 60, att Riksdagen i skrifvelse
till Kung! Maj:t anhåller om utredning af möjligheten och förutsättningarna
för en sammanslagning af landt- och sjöförsvarsdepartementen
under en gemensam chef;

af herr Gösta Tamm, i motionen n:o 98, att Riksdagen måtte antaga
följande förslag till ändrad lydelse af §§ 5, 6 och 15 regeringsformen att
hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

Bill. till Riksd. Prot. 1005. 3 Sami. 9 Höft. (N:o 10.)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

Regeringsformen.

§ 5.

Statsrådet skall bestå af tio ledamöter, bland hvilka----

ledamöter af statsrådet.

§ 6.

Af statsrådets ledamöter skola sju vara chefer och föredragande, hvar
för sitt departement, nämligen:

ministern för utrikes ärendena för utrikesdepartementet;

en chef för justitiedepartementet;

en för försvarsdepartementet, hvilken tillika vare Konungens rådgifvare
i kommandomål;

en för civildepartementet;

en för jordbruksdepartementet;

en för finansdepartementet;

en för ecklesiastikdepartementet.

Den närmare fördelningen af ärendena, departementen emellan, bestämmes
af Konungen genom en särskild! utfärdad, offentligen kungjord
stadga.

Bland de tre statsråden utan departement böra minst två hafva förvaltat
civil beställning.

§ 15.

Kommandomål, hvarmed förstås sådana, som Konungen, i egenskap
af högste befälhafvare öfver krigsmakten till lands och sjöss, omedelbarligen
besörjer, må Konungen, då han själf förer riksstyrelsen, afgöra i
närvaro af chefen för försvarsdepartementet. Honom åligge, vid ansvar,
att, då dessa mål-----göra det afseende, honom godt synes; samt

af herr A. Th. Carlheim-Gyllensköld, i motionen n:o 179, att Riksdagen
måtte besluta att till hvilande grundlagsenlig behandling antaga
följande förändrade lydelse af regeringsformens §§ 5, 6 och 15, nämligen:

Regeringsformen.

§ 5.

Statsrådet skall bestå af tio ledamöter, bland hvilka Konungen---

--etc. lika med nuvarande lydelse.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

§ 6.

Af statsrådets ledamöter skola sju vara cliefcr och föredragande för
hvar sitt departement, nämligen:

ministern för utrikes ärendena för utrikesdepartementet,
en chef för justitiedepartementet,

en för försvarsdepartementet, hvilken tillika vare Konungens rådgifvare
i kommandomål för armén och flottan,

eu för civildepartementet o. s. v. lika med nuvarande lydelse till 6:te
§:ns slut och

§ 15.

Kommandomål, hvarmed förstås sådana, som Konungen, i egenskap
af högste befälhafvare till lands och sjöss, omedelbarligen besörjer, må
Konungen, då han själf förer riksstyrelsen, afgöra i närvaro af förvarsdepartementets
chef. Honom åligger etc etc. lika med nuvarande lydelse.

Beträffande ifrågasatt skrifvelse till Kuiigl. Maj:t angående inrättande
af ett nytt departement för handel, industri och sjöfart hafva framställningar
gjorts i två lika lydande motioner, nämligen:

motionen inom Första Kammaren, n:o 37, af herrar John Redig, Axel
G. Andersson, A. L. Apelstam, J. H. Dieden, E. A. Enhörning, E.
Fränekel, P. Em. Lithander, P. Lundsten, H. E. Montgomery, Gottfr. Olein,
Axel Petri, fl. Eternhagen, P. G. Tamm och Vollrath Timra, i hvilken
motions syfte herrar grefve. W. v. Hallwyl, A. E. Håkansson, John Lovén,
Martin Hisser och Ridt. Åkerman instämt, samt

motionen inom Andra Kammaren, n:o 225, af herrar C. J. F. Ljunggren,
P. A. Bengtsson, Fridtjuv Berg, Oskar Berg, Elof Biesért, friherre
Carl Carlson Bonde, A. Brodin, A. F. Broström, Carl Buren, Axel Bökelund,
Julius Centerwall, R. Ekholm, C. Faxe, A. Th. Carlheim-Gyllensköld,
C. J. Hammarström, Henrik Hedlund, K. G. Karlsson, K. Killander, S. H.
Kvarnzelius, B. Lindgren, G. O. V. Lindgren, Carl Lindhagen, Victor
Moll, S. Hatt och Dag, Sixten Heiglick, Th. Hordström, Alfred Ohlsson,
And. Olsson i Mårdäng, Sven Palme, A. Reuterskiöld, E. Räf, Hugo Segerdald,
C. H. Setterberg, Ivan Svensson, A. Thylander, Oscar drapp, Conrad
Vahlquist, G. O. Wallenberg, Edvard Wavrinsky, Erik Wijk, Carl J.
Ödman och Henne öhngren.

1 dessa två motioner hemställes, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riks -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

(fägen framlägga förslag till inrättandet af ett nytt statsdepartement, omfattande
handel, industri och sjöfart.

Dessutom har i en inom Andra Kammaren af herr M. Dalin väckt
motion, n:o 157, ofvan omförmälda båda frågor upptagits till behandling;
och har af denne motionär föreslagits, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande af förslag till inrättande af
ett statsdepartement för handel, sjöfart och industri samt förslag till sammanslagning
af de båda försvarsdepartementen till ett departement.

Herrar Tamm och Carlheim-Gyllensköld hafva alltså hemställt om
vissa grundlagsändringar, livilka endast i formuleringen något afvika från
hvarandra, i ändamål att åvägabringa landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementens
förening till ett departement, under det herrar Ödman och Dahn
föreslå en skrifvelse till Kungl. Maj:t i detta syfte. Af såväl den sistnämnde
som ock af herr Retlig in. fl. samt herr Ljunggren in. fl. har
framställning gjorts om en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om
framläggande af förslag till inrättande af ett nytt departement för handel,
industri och sjöfart.

emes Till stöd för sitt förslag har herr Ödman uti motionen n:o 60 framlagt
in,J'' följande motivering:

>Det är icke första gången, som den fråga, hvilken jag här tillåter
mig framhålla till kammarens uppmärksamhet och behjärtande, blifvit i
motionsväg underställd Riksdagens pröfning, ehuru den af åtskilliga skäl
icke vunnit dess bifall. När jag nu ånyo upptager densamma, sker det,
emedan förhållandena inom och utom vårt land tagit eu vändning, hvilken
synes mig så afgjordt tala till fördel för den reform jag åsyftar, att tiden
för dess genomförande kan anses vara fullt mogen.

Jag syftar på sammanslagningen af landt- och sjöförsvarsdepartementen
under en gemensam chef såsom högste ansvarig ledamot af Kungl. Maj:ts
regering.

Fråga härom har upprepade gånger blifvit väckt i Riksdagen. För
att ej gå längre tillbaka i tiden än under det nuvarande representationsskicket,
har det skett vid flera tillfällen, af hvilka jag här endast vill
särskildt nämna ett par. Det ena var redan vid 1868 års riksmöte, då
möjligheten däraf påpekades af själfva konstitutionsutskottet.

Det andra var vid 1880 års riksdag, då därom väcktes särskilda
motioner i denna kammare af tvenne män, hvilkas mogna omdöme och
fosterlandsälskande sinnelag i all tid skola göra deras namn till en prydnad

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

i vår riksdagshistoria: framlidne landshöfdingen grefve Eric Sparre och
herr Ola Andersson, då i Burlöf. Äfven sedan hafva liknande yrkanden
gjorts. Samtliga dessa motioner syftade emellertid icke enbart till den
åtgärd, som jag nu föreslår, utan ställdes i samband med mer eller mindre
ingående förändringar i regeringskonseljens sammansättning och departementschefernas
verksamhetssfärer, vanligen för inrättande af ett särskild!
departement för jordbruk och andra näringar, och skulle då de bägge
försvarsdepartementens sammanslagning till ett gemensamt på sätt och vis
uppväga tillkomsten af en ny departementschef i Konungens råd.

Sedan den tiden har detta gamla önskningsmål åtminstone delvis
blifvit fylldt genom inrättande af jordbruksdepartementet, men skälen för
deri af mig nu föreslagna reformen äro i och för sig talande, och jag tror
mig äfven äga ett ganska allmänt stöd för mitt förslag i den allmänna
meningen inom landet.

Når jag hår ofvan yttrat, att förhållandena både inom och utom vårt
land tala för den af mig föreslagna åtgärden, vill jag, med hänsyn till
det senare icke inlåta mig på några storpolitiska konsiderationer beträffande
den hotade ställning, hvaruti Sverige befinner sig eller kan komma att
under nagra europeiska konflikter råka gentemot främmande makter, då
gifvetvis vår försvarskraft skall sättas på de allvarligaste prof och enheten
i dess ledning varder mer än någonsin absolut nödvändig. Jag fäster mig
endast vid att den anordning af försvarsväsendet, som jag vill föreslå,
redan år inom flera länder genomförd och där visat sig utan någon
olägenhet, men tvärtom fullt tillfredsställande fungerar. Så är bland
annat fallet i Norge och har nyligen skett äfven i vårt grannland Danmark.
Där hade en bestämd schism uppstått mellan krigs- och marinministern,
hvilken ej kunde biläggas annat än genom bägge dessa ministrars afgång
och deras ämbetens förläggande i händerna på en enda man — till på
köpet en civil.

Hos oss har visserligen icke någon till uppenbar konflikt ledande
meningsskillnad, åtminstone såvidt allmänheten har sig bekant, förekommit
försvarsministrarne emellan, men ett annat förhållande bär däremot kunnat
iakttagas, hvilket med all säkerhet inverkat menligt på planmässigheten af
våra försvarsanordningar och med alldeles bestämd Visshet ökat kostnaderna
därför. Det har, såsom i denna kammare yttrats, »ibland blåst sjövind,
ibland landvind», och i bäggedera fallen ha anslag äskats och blifvit beviljade,
utan att ett strängt samband mellan de lör hvarandra nära no»''
främmande organisationerna kan skönjas.

När frågan var före vid 1874 års riksdag, anfördes såsom hufvudsaklig!
skäl mot förslaget, att omfattande arbeten då förestode för utred -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

ning och uppgörande af förslag till ordnande af landets försvar; men äfven
en och annan, som uttalade denna mening, medgaf, att en sammanslagning
af de båda krigsdepartementen förr eller senare sannolikt skulle ske, och
det nekades knappt af någon, att nyttan af försvarets ordnande efter en
gemensam plan vore påfallande, samt medgafs, att helt visst äfven en ickesjöman
ganska val kunde vara sjöminister. — (Erfarenheten från andra
länder visar också, att detsamma kan gälla krigsministern.)

Nu äro många arbeten undangjorda i den antagna försvarsorganisationen,
men ännu återstår mycket att utföra både för armén och flottan,
och den enhetliga ledningen saknas fortfarande.

Bland de oomtvistliga fördelar, en sådan skulle medföra, kan äfven
påräknas besparingar i de på betänkligt sätt alltjämt växande statsutgifterna
å nuvarande 4:de och 5:te hufvudtitlarne.

Konstitutionsutskottet vid samma 1874 års riksdag grundade sitt anslag
på motionerna förnämligast därpå, att en sådan reform borde utgå
från regeringen.

Detta är äfven min åsikt i hvad som rör den gemensamma organisationens
genomförande. Men ingenting hindrar, att Riksdagen uttalar sin
principen.»

mening om er

Det af herr Tamm uti motionen n:o 98 framställda förslaget beledsagas
af eu så lydande motivering:

»Sedan Riksdagen genom sina beslut af år 1899 och 1900 genomfört
upprättandet af det nuvarande jordbruksdepartementet, vill det synas, som
om ett af Andra Kammarens önskemål, hvilket vid upprepade tillfällen
med styrka framhållits, nämligen eu sammanslagning af landt- och sjöförsvarsdepartementen,
kommit att falla i glömska. Den kung!, propositionen till
1899 års riksdag hade dock omedelbart föregåtts af den utredning, soin företagits
af den år 1894 tillsatta kommittén, hvilken till full evidens bevisade,
att den af densamma förordade sammanslagningen icke endast kunde utföras,
utan äfven borde genomföras, och detta alldeles oberoende af ett
eventuellt samtidigt upprättande af ett nytt statsdepartement.

Kommittén säger härom bland annat: »Sålunda bör, om malsmanskapet
för rikets hela försvarsväsen lägges i eu enda mans hand, kunna
vinnas den betydande fördelen af eu mera systematisk och enhetlig administration
med häraf följande förenklingar och besparingar, ej minst vid
anskaffning af materiel och förråd af hvarjehanda slag. Särskild! borde
detta önskningsmål främjas genom den förening af armé- och marinförvaltningarne,
hvilken kommittén ansett böra blifva en följd af de båda departementens
förening. Ett märkligt exempel på de administrativa missförhållanden,
som kunna framkallas af försvarsärendenas fördelning på två

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

skilda departement, erbjuder förhållandet med våra kustbefästningar. Denna
brist på enhet, hvilken framträder äfven på andra områden, om ock icke
så iögonenfallande, kan tydligen ej vara till gagn för förvaltningen under
fredstid och kunde under krig blifva synnerligen olycksbringande. Om
de båda departementen förenades till ett, skulle dylikt ej vidare kunna
ifrågakomma.»

Visserligen tillägger kommittén, att »flera omständigheter synas tala
därför, att föreningens genomförande ej alltför mycket påskyndas», och
1899 års konstitutionsutskott skyndar att just på dessa ord bygga sin
motivering för afslag å en i Andra Kammaren väckt motion om försvarsdepartementens
sammanslagning, då det yttrar: »Därtill kommer, att i
den af motionären åberopade kommitté för utredning af frågan om landtoch
sjöförsvarsdepartementens sammanslagning, hvars betänkande afgafs
den 17 december 1895, kommitténs pluralitet, på samma gång den förordade
en dylik sammanslagning, likväl äfven framhöll, att flera omständigheter
syntes tala för att densammas genomförande ej alltför mycket
påskyndades. Inom landtförsvarets område påginge nämligen, yttrade
kommitterade, ett organisationsarbete, som åtminstone under de närmaste
åren icke torde hinna afslutas, och äfven för sjöförsvaret torde man kunna
motse en kraftigare utveckling. Då därjämte såväl genomförandet af
departementens sammanslagning som armé- och marinförvaltningarnes
förening till ett ämbetsverk, för hvilken jämväl erfordrades eu föregående
utredning, utan tvifvel komme att medföra ett omfattande organisationsarbete,
ansåge kommitterade det vara af vikt att tillse, det ej alla dessa
arbeten komme att fortgå samtidigt och därigenom inverka störande på
hvarandra.»

Men om det ock är sant, att den sedermera beslutade arméorganisationen
i än högre grad, än hvad år 1899 var fallet, ökat arbetsbördan
hos såväl landt- som sjöförsvarsdepartementet, så torde det icke vara
mindre visst, att en allt innerligare samverkan dem emellan blir mera
önskvärd för hvarje ökning i förs var skråf t en och för hvarje nytt anslag,
som till försvaret begäres. Dessutom kan det numera icke bestridas, att
svenska folket och dess representanter kommit till full insikt om nödvändigheten
af en verklig, gemensam försvarsplan, öfvervägd med hänsyn
icke allenast till ögonblickets kraf, utan äfven till en öfverskådlig framtids
fordringar, och därför noga afpassande anslagskrafven, icke efter eu för
tillfället blåsande land- eller sjövind, utan efter landets ekonomiska bärkraft
och dess berättigade fordran på ett verkligt, effektivt försvar.
Härom yttrar äfven 1894 års kommitté: »Häraf, att landets försvar bör
anförtros åt här och flotta såsom en organism, synes följa, att bådas ut -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

veckling bör ske efter en gemensam plan och att, då bådas medverkan
vid försvaret förutsattes, samarbete och samöfningar dem emellan måste
äga rum. Den år 1880 tillsatta landtförsvarskommittén yttrade i detta
afseende: »Såväl landt- som sjöförsvar hafva samma stora syftemål: fäderneslandets
försvar. De skola därför, då de tagas i anspråk i kriget,
handla i närmaste öfverensstämmelse med hvarandra. Detta kan endast
ske, om de redan i freden utvecklas efter en gemensam plan samt om
den uppgift, som ställes på det ena eller det andra, under utvecklingen
begränsas i förhållande till de medel, öfver hvilka vid hvarje tillfälle förfogas.
De två hufvuddelarna i försvarsväsendet, landt- och sjöförsvaren,
måste sålunda uppställa sina mål med fäst afseende på hvarandra, så att
hvad det ena sträfvar efter må stå i nära samband med det andras uppgift.
» De grundsatser, som sålunda uttalats, hafva emellertid endast i
ringa mån vunnit tillämpning. Allt hvad som kan bidraga till en sådan
samverkan mellan här och flotta, hvarom landtförsvarskommittén på det
anförda sättet uttalat sig, måste dock vara ägnadt att i väsentlig grad
öka vårt lands försvarskraft. Ett kraftigt medel för befordrande af denna
samverkan skulle tydligen vara landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementens
förening under en gemensam chef, hvilken skulle hafva att söka
åstadkomma den öfverensstämmelse i härens och flottans organisation och
utveckling, som är bäst ägnad att sätta dem i stånd att fylla hvardera
sin särskilda uppgift vid det gemensamma försvaret.»

Den tidpunkt är säkerligen förbi, då en tillfällig opinion vid en tidpunkt
alldeles kunde förbise vikten af flottans roll vid försvaret och vid
en annan kunde disponera eu alltför stor del af öfverskottsmillionerna till
ett förhastadt byggande af pansarfartyg utan att dock samtidigt beräkna
alla därmed förbundna kostnader; nu lärer väl icke existera en enda
tänkande vän af landets försvar, som icke inser, att flottans betydelse vid
försvaret är jämbördig med arméns, och just denna omständighet borde
väl förstumma dem, som af en sammanslagning frukta, att flottan skulle
tillbakasättas. Hvem som än månde komma att bekläda posten som försvarsminister
— en landtmilitär, en civil eller flottans man — lärer lian
väl icke kunna undgå att tillerkänna försvarets alla delar den dem med
rätta tillkommande betydelse.

Då nu, för att åter citera merberörda kommitté, »landt- och sjöförsvaret
hafva hvar sin representant vid Konungens rådsbord, och då
hvar af dem måste antagas — äfven utan förbiseende af det helas kraf
— företrädesvis benägen att uppskatta vikten särskildt af den försvarsgren,
hvars talan han har att föra, och att verka i främsta rummet
för dennas tillgodoseende, lärer det näppeligen kunna undvikas, att en

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

täflan uppstår mellan de båda försvarsministrarne. Detta förhållande bolde
icke i och för sig medföra några olägenheter för försvarsväsendet, snarare
tvärtom; men då man tager i betraktande, att de tillgångar, som kunna
ställas till försvarsväsendets förfogande, äro ganska begränsade, ter sig
saken annorlunda. Uppgiften blifver då, att mellan de särskilda grenarne
af försvaret fördela de befintliga tillgångarne på det sätt, som för det
hela är mest gagneligt, och denna utomordentligt svåra och grannlaga
uppgift måste, så länge de båda försvarsministrarne anse sig böra hufvudsakligen
sörja hvardera för sin gren af försvaret, vid olika meningar dem
emellan inom regeringen lösas af andra: konseljens öfriga medlemmar, af
h vilka man icke kan begära nödig sakkunskap i detta afseende, och i sista
hand af Konungen. Det lärer icke kunna förnekas, att det ur flera synpunkter
skulle medföra fördel, att frågor af nu antydda beskaffenhet bl ef ve
hufvudsakligen beroende på en just för deras afgörande ansvarig stats rådsledamot.
»

Den dualism, som nu förefinnes inom Konungens råd i afseende på
försvarsfrågor, har icke — och erfarenheten från senaste statsregleringar
torde ej jäfva den uppfattningen — verkat lyckligt vid afvägning^ af
de alltjämt stigande anslagskrafven; och om äfven den direkta besparingen
genom en sammanslagning skulle blifva alldeles betydelselös, så torde
helt visst den indirekta vinsten genom minskning af försvaret tlarnés slutsummor
blifva så mycket större, på samma gång som landets försvarskrafr
skulle tillväxa, ty, såsom kommittén vidare anför, »på den rätta fördelningen
mellan försvarets särskilda grenar af de för ändamålet tillgängliga
medel beror i själ! va verket förs var skr afton i det hela högst väsentligt,
och med en mindre summa, rätt fördelad, torde ofta nog vinnas en ansenligare
ökning i landets samlade försvarskraft än med en större summa,
mera slumpvis fördelad».

Såsom skäl för sin i motionen n:o 157 gjorda hemställan bär herr
Dalin anfört följande:

»Vid inrättandet af jordbruksdepartementet framhölls i synnerhet den
betydelse jordbruket såsom landets modernäring intager och som syntes
berättiga det till att vid Konungens rådsbord erhålla en särskild målsman
för tillvarataga]}det• af de viktiga intressen, som därmed vore förbundna.

Ru har emellertid under senare tiden en annan näring bos oss, nämligen
industrien, tagit ett utomordentligt uppsving. Genom handelsagenters
anställande har man sökt bereda den marknad i utlandet; och Sveriges
exportförening har på hvarjehanda sätt stått den till tjänst. Regelbundna
sjöfartsförbindelser med transmarina länder hålla på att komma till stånd

Bill. till Rikad. Prof. 1005. 3 Samt. .9 Höft. 2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

till båtnad för såväl vår utrikes handel och sjöfart som vår industri.
Men dessa näringar hafva ännu ej någon särskild malsman vid Konungens
rådsbord att tillvarataga deras för vårt land och vår handelsbalans allt
betydelsefullare intressen. Kommerskollegii chef är ju icke någon handelsminister.

Att inrätta ett departement för handel, sjöfart och industri synes mig
därför i och för sig välbehöfligt, men kan därjämte motiveras därmed, att
om det kommer till sådan uppgörelse med Norge i konsulatfragan, att
länderna få särkonsuler, så böra äfven de svenska konsulerna enligt min
åsikt tillsättas genom annat departement än utrikesdepartementet.

Ett departement för handel, sjöfart och industri blefve då särdeles
lämpligt att hafva om hand konsulatväsendet, som sorterade under detta
departement, inför hvars chef våra konsuler hade att svara och redogöra
liksom de norska konsulerna inför norskt departement, så att utrikesdepartementet
endast hade att skaffa de respektive konsulerna exekvatur
och naturligtvis, ifall någon konsul, vare sig svensk eller norsk, gaf anledning
till någon diplomatisk konflikt, ställa om hans återkallande genom
vederbörande departement. I en så grannlaga sak vände sig väl den utländska
regeringen till vår utrikesstyrelse för att få vederbörande återkallad
hellre än att själf nödgas återtaga honom beviljad exekvatur.

Statsrådens antal skulle dock ej behöfva ökas genom inrättande af
ett nytt departement. Det finnes två vägar att na detta mai: antingen
genom att minska de konsultativa statsrådens antal från nuvarande tre
till två eller också genom sammanslagning af landt- och sjöförsvarsdepartementen
till ett försvarsdepartement.

I konstitutionsutskottets utlåtande vid 1899 års riksdag, n:o 6 sid. 11,
heter det bland annat: »då, på sätt ock blifvit af chefen för civildepartementet
framhållet, ett förslag till de administrativa besvärsmålens öfverflyttande
från statsrådet till en särskild regeringsrätt för närvarande lärer
sakna stöd i den allmänna meningen, synes nu icke böra ifrågasättas någon
inskränkning i de konsultativa statsrådens antal», hvilket uttalande väl
får tolkas så, att om en regeringsrätt då funnits eller haft utsikter att
med det första blifva införd, borde en sådan inskränkning utan olägenhet
kunna ske.

Ett förslag till regeringsrätt hvilar ju nu till vidare grundlagsenlig
behandling, och utgången lär väl ej vara oviss. Det bör ju således finnas
göda utsikter att genom indragning af en konsultativ statsråd splats kunna
inrätta ifrågasatta departement, utan att statsrådens antal behof ver ökas.

Men bästa sättet att få ett nytt departement till stånd, med bibehållande
af de nuvarande statsrådens antal, vore utan ^tvifvel de båda försvarsdepartementens
förening till ett departement. Dåvarande chefen för

Konstitutionsutskottets Utlåtande K:o 10.

sjöförsvarsdepartementet yttrar till statsrådsprotokollet af den 9 januari
1871 angående ombildningen af sjöärendena bland annat följande: »Jag
anser mig härvid böra tillägga, att den riktning, Sveriges sjöförsvar under
senare tiden erhållit och hvilken i betraktande af landets tillgångar antagligen
kommer att framdeles följas, hänvisar därpå, att Sveriges försvar
till sjöss hufvudsakligen kommer att utföras i omedelbart samband med
dess landtförsvar. Full enhet i ledningen af de olika slagen stridskrafter
är under sådana förhållanden nödvändig, och behofvet af en förening af
landt- och sjöförsvarsdepartementen under ledning af en gemensam chef
synes mig af denna anledning sannolikt förr eller senare komma att erkännas.
» Och vid 1874 års riksdag yttrar sig en ledamot af Andra Kammaren,
grefve Björnstjerna, angående sammanslagningen af försvarsdepartementen
på följande sätt: »Jag är icke bland dem, som anse det vara omöjligt
eller skadligt att sammanslå landt- och sjöförsvarsdepartementen.
Tvärtom är jag öfvertygad, att sådant i eu framtid mycket väl låter sig
gorå, sedan Sverige icke längre kart uppträda som stormakt allra minst
på hatvet; våra tillgångar på såväl penningar som folk förbjuda detta.
Sedan vi således äro inskränkta till ett blott försvarssystem, är det gifvet,
att flottan endast bör betraktas som en del af och stöd för försvaret till
lands. Fn mycket viktig del, jag medgifver det, men dock endast en del
däraf. Det förefaller mig då, som om sammanslagningen af de två departementen
icke kan blifva annat än nyttig för det stora hela.»

Den åt Kungl. Maja tillsatta s. k. sammanslagningskommittén säger:
»På den rätta fördelningen mellan försvarets särskilda grenar af de för
ändamålet tillgängliga medel beror i själfva verket försvarskraften i det
hela högst väsentligt, och med eu mindre summa, rätt fördelad, torde ofta
nog vinnas en ansenligare ökning i landets samlade försvarskraft än med
en större summa, mera slumpvis lördelad». Sålunda bör, om målsmanskapet
för rikets hela försvarsväsen lägges i en enda mans hand, kunna vinnas
den betydande fördelen af en mera systematisk och enhetlig administration
med däraf följande förenklingar och besparingar, ej minst vid anskaffning
af materiel och förråd af hvarjehanda slag. Särskildt borde detta önskningsmål
främjas genom den förening af armé- och marinförvaltningarna,
hvilken kommittén ansett böra blifva en följd af de båda departementens
förening.»

Herr Ccirlheim-Gyllensköld har gifvit sitt i motionen n:o 179 framställda
förslag följande motivering:

»Dualismen i nationalförsvarets ledning har länge visat sig vara en
anordning, som icke befordrat den följdriktiga enhet och den planmässighet,
hvarförutan denna nationens viktiga angelägenhet icke kan tillfreds -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

ställande ordnas. Det intima samarbete mellan der bägge cheferna för
hardt- och sjöförsvarsdepartementena, som är en halfklar förutsättning
för att nationalförsvaret skall blifva val genomfördt, effektivt och lämpade
efter Sveriges materiella resurser, har alltför länge uteblifvit, och man
har t. o. m. anledning förmoda, att ingen af Kungl. Maj:t fastställd enhetlig
försv.arsorganisationsplan förefinnes, som pa förväg beräknat och afvigt''"den
roll, de tre försvarsmedlen armé, flotta och fästningar hafva sig
tilldelade att gemensamt och stödjande hvarandra vid en mobilisering
uppträda i och för neutralitetens upprätthållande eller samverka vid eu
invasion. Maningar till eu dylik samverkan hafva icke saknats. Sa hai,
utom annat, senaste sjökriusmaterielkonimittc anfört som eu af flottans
främsta uppgifter »att med stöd af det strategiska sambandet med armén
förhindra eu fientlig invasion öfver hafvet». Denna saväl som andra
dylika maningar hafva emellertid blifvit obeaktade,_ hufvudsakligen för
vår dualistiska ledning af försvaret, och vi fortgå alltjämt pa den dyraste
och sämsta vägen att maximalt utveckla ett försvarsmedel i sänder, utan
enhetlig plan och utan samband med de andra samt minst af allt att
taga hänsyn till kostnaderna. Och på denna olycksbringande väg komma
vi att fortgå, intill dess att Riksdagen ingriper till astadkommande ai en
enhetlig förs v ars organ i sati o n s pl an under ledning af eu för land!- och sjöförsvaret
gemensam departementschef, lind ast en gemensam föisvais
minister är i stånd att både fasthålla do stora synpunkterna, tillbakahålla
slentrianmässiga specialkraf och begränsa kostnaderna. Dppgiften är icke
lätt, då däremot gifvetvis resa sig de militaristiska sträfvande!!, som vilja
hafva militären till en stat i staten, eller kanske t. _o. in. en militärmakt,
som behärskar staten. Men blir arbetet med en dylik reorganisation a ena
sidan tungt, sa blir det a den andra tacksamt. Det enär nationen om ett
stort mål och ger den trygghet och intresse för försvaret, under det att
nu rådande förhållanden aflägsna dess intresse för detsamma, da den ser,
att .ett flertal af organisations.anordningarne äro illa afvägda, så att de
icke passa ihop, hvarför ständiga än drings försök göras, och att det öfverallt
visas opålitlighet i kostnadsberäkningarne, så att dessa redan nu svällt
långt utöfver hvad de år 1901 förklarad^# skola bli efter öfyergångsårens
förlopp.

Det torde därför vara nödigt, att Riksdagen gör hvad den kan för
att åstadkomma den enhet och planmässighet samt kostnadsbegränsning,
som nationalförsvarets ordnande hittills saknat.»

I motionerna n:is 37 och 225 hafva herr Vettig och medmotjonärer
samt herr Ljunggren och in ed motionärer andragit följande:

»Med de växande statsutgifterna framträder i allt vidsträcktare kret -

Konstitutionsutskottet* Utlåtande

X:o 10. 13

sar eu viss oro öfver att inkomsterna i längden ej skola räcka till. Man
gläder sig visserligen åt att någon allvarligare påminnelse om möjligheten
af brist j statsbudgeten ännu ej förelegat, men visst är, att tankarna alltmera
riktats åt, det hållet. Särskild t torde detta varit fallet vid sådana
tillfällen, då Riksdagen under de senaste åren haft att besluta om mera
omfattande åtgärder, som kraft ej blott, störa utgifter för eu gång, utan
äfven stegrade sådana för framtiden.

Under dylika förhållanden synes det böra vara för representationen
angeläget att undersöka och pröfva, huruvida de element inom samhället,
som skola bära dessa alltjämt växande bördor, för närvarande och för
framtiden kunna anses äga i sådant hänseende tillräcklig inneboende kraft
och utvecklingsmöjligheter, samt om statsmakterna gjort hvad från deras
sida kunnat göras för deras befordrande.

De sista 50 åren hafva kännetecknats af en förut icke anad utveckling
på alla områden. Grunden till denna utveckling är måhända just behofvet
och nödvändigheten att i tätlingen mellan folken spänna krafterna till det
yttersta. De -senare årens enorma militära rustningar hafva gjort sådana
kraftansträngningar till ett nödtvång och statsmännen i de flesta länder
hafva med beaktande af detta funnit en af sina förnämsta uppgifter vara
att med all omsorg och flit främja näringdifvet. Där ligger källan till
nationernas kraftutveckling, till deras anseende utåt och till deras välmåga
inåt.

Handelspolitiken har därför i kulturländerna blifvit en af statsmännens
förnämsta omsorger. Denna omsorg har riktats på att i största möjliga
män tillvarataga alla resurser, utveckla jordbruket, industrien och andra
näringar, befrämja afsättning^! af landets produkter till andra marknader
samt att på lämpligaste sätt åt respektive länders egen industri, såvidt
möjligt, trygga den egna marknaden. För sådant ändamål’hafva de kraftigaste
och mest vidgående åtgärder vidtagits. Vetenskapsmännen hafva
i första hand klargjort grunddragen, teknikerna hafva sökt tillämpa dessa,
industriidkarna hafva i sina leder upptagit skickliga, väl utbildade ingenjörer,
hvilka användt förbättrade arbetsmetoder, och handelsvärlden bar
med hjälp af utvidgade kommunikationer och genom en i högre grad
uppdrifven utbildning beträffande kännedomen om handelns natur och om
de olika marknaderna och varuslagen sökt på bästa sätt för landet tillgodogöra
näringsflitens alster. Alla dessa olika kategorier hafva, inseende
omöjligheten af utveckling utan flit och arbete, på det mest energiska sätt
på hvar sitt område eftersträfvat att komma från stillastående till framåtskridande
och resultat.

Skola emellertid de enskildas sträfvande!! på detta område krönas

Konditutionmtshottets Utlåtande N:o 10.

med verklig framgång'', måste de inbördes stå i harmoni och växelverkan,
hvilket ej är tänkbart utan gemensam ledning. Om ej det hela funktionerar
väl, blifva de enskildas ansträngningar splittrade och till stor del
resultatlösa. Det fordras eu ledning, som ej blott sporrar och uppmuntrar,
utan äfven, där så erfordras, återhåller och korrigerar, och som angifver
den riktning, i hvilken de enskildas sträfvande!! böra gå.

Att denna ledning är en uppgift, som ej på tillfredsställande sätt
kan lösas af andra än statens organ, torde icke behöfva särskildt bevisas.
För enskilda torde det icke blifva möjligt vare sig att i tillräckligt omfattande
grad öfverskåda det hela eller att såsom ofvan antydts ingripa
korrigerande och ledande. Endast staten själf äger härför tillräcklig makt
och myndighet.

Det torde emellertid vara uppenbart, att, om denna statsuppgift skall
kunna fyllas på ett tillfredsställande sätt, den bör utöfvas af för detta
ändamål särskildt inrättade och kvalificerade organ. Andra länder hafva
icke hyst tvekan om behöfligheten häraf, och de länder, som i handelspolitiskt
hänseende gå i spetsen, hafva icke dragit i betänkande att förse
dessa statsorgan med rikliga arbetskrafter; ingen i frågan initierad torde
bestrida, att de härå nedlagda kostnader varit synnerligen väl använda.

I vårt land finnes emellertid icke något sådant organ för ledning af
landets ekonomiskt-industriella verksamhet i dess helhet. De funktioner,
som i Sverige hittills ansetts nödiga från statsmaktens sida för handelns,
industriens och sjöfartens ledning och utveckling, hafva dels fördelats på
olika statsdepartement, dels inom dessa sammanförts med andra för dem
främmande och delvis med dem stridiga uppgifter. Enligt den nya indelning
af göromålen å de olika statsdepartementen, som trädde i kraft
deri 1 april 19.00, är förnämsta delen af ledningen i detta hänseende förlagd
under finansdepartementet, hvars första och hufvudsakliga uppgift
ju är statsregleringen och som härjämte har om hand bland annat skatteväsendet,
såväl bevillningen som tullbeskattningen, jordeboksväsendet, öfverinseendet
öfver bank- och hypoteksinrättningar, kontrollen öfver tillverkning
och försäljning af brännvin, justeringsverket, myntväsendet in. m.
Men betydande frågor, som beröra sjöfart, handel och industri, äro dessutom
förlagda under civildepartementet, sjöförsvarsdepartementet och utrikesdepartementet,
hvarjämte jordbruksdepartementet ju har inseendet
öfver vissa delar af näringsväsendet, samt justitiedepartementet handlägger
åtskilliga frågor, som beröra näringslagstiftningen.

De olägenheter, som vållas af denna splittring af krafter och göromål,
skola nedan närmare belysas. Men härförinnan torde det vara af

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

intresse att redogöra för de förslag om inrättande af ett särskilt departement
för näringarna, som tidigare varit å bane.

Se vi på våra förhållanden alltifrån nya representationsskickets införande,
tinner man, att frågan om näringsdepartement upprepade gånger
varit före i Riksdagen.

Början gjordes redan år 1867 medelst motion i Andra Kammaren
om inrättande af ett jordbruksdepartement.

Följande år — 1868 — förelåg såväl kung! proposition rörande inrättande
af departement för näringarna och allmänna arbeten som äfven
motion om departement för jordbruket och kommunikationerna.

Först år 1874 var sistnämnda fråga ånyo föremål för Riksdagens
pröfning och återupptogs densamma äfven därpå följande året.

År 1880 förekommo olika motioner i Ändra Kammaren om inrättande,
, af ett departement för landtbruket och öfriga näringar.

A.ren 1881 och 1884 återupprepades en af de sistnämnda motionerna.

År 1885 förelåg, på grund af anhållan af hushållningssällskapens
ombud samt af det sommaren 1884 samlade in d u striid kar em ötet, kungi.
proposition med förslag om inrättande af ett landtbruks-, industri- .och
handelsdepartement, hvarjemte enskild motionär i Andra Kammaren i anledning
af nämnda proposition återupptog en året förut afgifven motion
rörande annan ändring af 6 § regeringsformen, men hvilken motion nu
kompletterats med det af Kungl. Maj:t föreslagna näringsdepartementet.
Riksdagen antog till hvilande i grundlagsenlig ordning Kungl. Maj:ts förslag.
Sedan emellertid på Kungl. Maj:ts framställning majriksdagen 1887
beslutat att till nästföljande riksdag uppskjuta behandlingen af förenämnda
hvilande grundlagsändringsförslag, företogs ärendet till slutligt
afgörande af 1888 års Riksdag, hvarvid Andra Kammaren antog, men
Första Kammaren afslog det hvilande förslaget. Frågans fall föranledde
flerårigt uppskof med nya förslag rörande näringarnas representation i
Konungens råd.

Åren 1892 och 1893 väcktes emellertid motioner om inrättande af
ett samfärdseldepartement, och Riksdagen behjärtade syftet i så måtto, att
i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 11 april 1893 anhölls, det Kungl. Maj:t
täcktes, efter förnyad pröfning af frågan om inrättande af ett nytt statsdepartement,
till Riksdagen afgifva proposition därom, hvarvid hänsyn
jämväl borde tagas till behofvet af att allmänna arbeten och angelägenheter,
som angå handeln, måtte sammanföras med kommunikationsanstalterna
under ett departement.

Konstitution sutskottets Utlåtande N:o 10.

Under flera år föranledde denna Riksdagens hemställan icke någon
Kung),. Maj:ts framställning till Riksdagen.

År 1896 väcktes därför ny motion i Riksdagen angående inrättande
af ett landibruks-, industri- och handelsdepartement, hvilken motion likväl
af konstitutionsutskottet afstyrktes i anledning däraf, att förevarande fråga
vore efter Riksdagens framställning beroende på Kung]. Mäj:ts pröfning
och det sålunda icke syntes lämpligt att fatta något beslut från Riksdagens
sida, innan berörda framställning blindt af Kungl. Maj:t besvarad.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Efter ytterligare tvenne års väntan på Kungl. Maj:ts åtgöranden i det

af Riksdagen genom 1893 års skrifvelse angifnä syftet väcktes år 1898

tre motioner rörande inrättande af ett nytt departement.

Två af dessa motioner, eu i hvardera kammaren, voro lika lydande

och gällde ett komplement till Riksdagens underdåniga skrifvelse den 11
april 1893, medelst hvilket komplement Riksdagen skulle fästa Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på önskvärdheten af att vid utredningen och undersökningen
om statsdepartementens ombildning äfven toges i betraktande
behofvet af ett statsdepartement för jordbruk, industri och handel, samt att
Kungl. Magt måtte, om möjligt till 1899 års Riksdag, aflåta proposition i
ämnet.

Den tredje motionen afsåg skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan
om förslag till nästa Riksdag rörande departement för jordbruk, skogar och
domäner.

Konstitutionsutskottet ansåg äfven nu, att samma skäl, som anfördes
år 1896, borde förhindra Riksdagen att bifalla de i ämnet väckta motionerna,
något som också bl ef Riksdagens beslut.

År 1899 aflat Kungl. Magt nådig proposition till Riksdagen rörande
inrättande af ett jordbruksdepartement och åberopades därvid i statsrådsprotokollet dels

Riksdagens skrifvelse den 11 april 1893, hvari Riksdagen uttalat sig
för inrättandet af ett nytt statsdepartement för kommunikationsainlälter,
allmänna arbeten och handel;

dels hushållningssällskapens år 1895 församlade ombuds underdåniga framställning
rörande särskildt departement för jordbruk och därmed sammanhängande
ärenden;

dels ock Sveriges allmänna handelsförenings år 1898 afgifna underdåniga
hemställan rörande departement för jordbruk, industri och handel.
Föredragande departementschefen yttrade bland annat till statsrådsprotokollet,
att, om man fäste sig vid vikten af att hos vederbörande departementschef
måtte finnas största möjliga sakkunskap i de ärenden, som

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

tillhöra hans departement, eller att — för att begagna ett i riksdagsmotionerna
ofta användt uttryck — man måtte komma därhän, att våra
hufvudnäringar hade hvar sin målsman vid Konungens rådsbord, så skulle
man egentligen, med bibehållande af civildepartementet såsom ett efter
andra staters mönster anordnad! »inrikesdepartement», behöfva skapa tre
nya departement, nämligen ett för samfärdselns, ett för jordbrukets och
ett för industriens och handelns behof.

Departementschefens yttrade vidare, att den allmänna meningen år
1899 och under närmast förflutna tid — i motsättning till hvad tidigare
kan hafva varit fallet —•• särskild! inom Riksdagen företrädesvis önskat
inrättandet af ett jordbruksdepartement för tillvaratagandet af landets
modernärings viktiga intressen.

Kungl. Maj:ts förevarande proposition afsåg sålunda ett speciellt jordbruksdepartement.

Af statsrådsprotokollet framgick, att Kungl. Magt icke ansett sig böra
fästa afseende vid det af kommitterade den 17 december 1895 afgifna
underdåniga betänkandet med förslag i fråga om landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementens
förening till ett departement. I anledning däraf omfattade
således propositionen en ökning af statsrådens antal från 10 till 11.

Såsom bekant, antogs Kungl. Maj:ts proposition att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling och stadfästes beslutet sedermera af 1900 års
Riksdag.

Sedan dess har krafvet på ökning af statsdepartementens antal eller
på ändring i deras grundlagsenliga förvaltning icke framställts förrän vid
innevarande års riksdag.

Af denna kortfattade historiska öfversikt framgår, att under de senare
årtiondena Riksdagens och allmänhetens intresse för inrättande af ett högsta
statsorgan för näringarna varit lifligt. Näringsidkarnas känsla af behofvet
af stöd från det allmännas sida har emellertid gifvit sig till känna äfven i
ett annat afseende, nämligen i de förslag, som varit å bane om inrättande
af vissa lokala organ för tillgodoseendet af näringarnas behof, s. k. handels-
och industrikammare.

Länge har man insett, att saknaden af lokala organ för näringarna
menligt inverkat på befästandet af det allmänna intresset för handel, industri,
bergsbruk, handtverk och sjöfart samt på tillgodoseendet af behofvet af statsmakternas
understöd åt dessa näringar. Man har därför sökt att finna eu
form för dylika organ och har trott, att det mest rationella sättet vore, att på
lämpliga platser i landet inrättades handels- och industri kammare med hufvudsakligaste
uppgift att på framställning åt myndigheter, kommuner, näringsidkarem.
fl. tillhandagå med upplysningar och afgifva utlåtanden rörande han Bili.

till Tliksd. Prof. 1905. 3 t''aml. 3 Haft. 3

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

del, industri, sjöfart, tullväsende, kommunikationer samt öfver hufvud taget
angående sådana spörsmål, som röra näringarna; vidare att med uppmärksamhet
följa såväl den stora som jämväl den lilla industriens, handelns och
sjöfartens ställning och behof samt föreslå särskilda åtgärder för dessa
näringars främjande.

De första framställningarna från handelsvärldens sida om inrättande
af dylika representativa myndigheter för bevakande af handelns och näringarnas
intressen gjordes af fjärde skandinaviska nationalekonomiska mötet
i Malmö år 1881 samt af femte allmänna svenska industriidkarmötet i
Norrköping år 1884. Sistnämnda möte uppdrog åt centralstyrelsen för
Sveriges industri- och handtverksorganisation att hos Kungl. Maj:t göra
underdånig framställning om åtgärders vidtagande för inrättandet af en
industri- och eu handelskammare särskilt för Stockholm och särskilt för
hvarje län, äfvensom af ett för hela riket gemensamt industri- och handelsråd.

Framställningen hänsköts till den redan år 1883 tillsatta kommittén
för utredning af frågan om kommerskollegii indragning eller ombildning,
hvilken, för detta nya uppdrag förstärkt med tvenne industriidkare, i underdånigt
betänkande af år 1885 föreslog inrättande i riket af industri- och
handelskammare och därvid bland annat yttrade, att, därest Kungl. Maj:,
skulle finna tjänligt att i fråga om denna institutions vidare utveckling
eller något annat ämne höra ombud för landets samtliga näringsidkare,
<i etta tills vidare syntes lämpligast kunna ske genom att låta delegerade
för de särskilda kamrarna sammanträda till gemensamma öfverläggningår.
Förslaget afsåg officiella rådsförsamlingar, utgångna genom direkta, på
viss census beroende val af näringarnas utöfvare.

Någon Kungl. Maj:ts åtgärd med anledning af detta förslag har icke
förekommit.

Sedan emellertid frågan år 1902 återupplifvats genom framställning
af Sveriges allmänna handelsförening, bär kommerskollegium, efter infordrande
af yttranden från en stor del af landets handels- och sjöfartsnämnder,
enskilda näringsidkare och korporationer, år 1903 i frågan afgifvit
ett yttrande, som särskild* är an märknings vär dt i det hänseendet,
att kollegium i motsats till 1883 års kommitté häfclar principen om det
enskilda initiativet för ernående af början till handels- och industrikammarinstitutionen.
Det heter sålunda i betänkandet, att »det icke synes
lämpligt att omedelbart skrida till ett obligatoriskt inrättande af dylika
kammare». Men kollegium förbiser ingalunda betydelsen för dessa institutioner
af kraftig medverkan från de centrala statsmyndigheterna, i def
kollegium härefter yttrar:

»Däremot synes kollegium icke blott sträfvan till frivilliga dylika in -

Konstitutionsutskottets Utlåtande X:o 10.

rättningars åvägabringande böra understödjas, utan ock åtgärd vidtagas
lör att tillförsäkra sädana inrättningar den auktoritet, hvarförutan betydelsen
af deras verksamhet torde komma att förringas. Det är i sådant
afseende kollegium håller före, att vissa normerande bestämmelser rörande
de ifrågasatta inrättningarnas organisation böra meddelas med tillerkännande
åt de inrättningar, som ställa sig dessa bestämmelser till efterrättelse,
af viss befogenhet. Sedermera, efter det tillräckligt antal dylika inrättningar
tillkommit, torde de kunna tjäna till lämpligt underlag för åstadkommande,
likaledes enligt på förhand meddelade normerande bestämmelser,
af ett centralorgan för handel och industri efter samma typ som
landtbruksriksdagen» med hushållningssällskapen till underlag inom jordbruksnäringen.
»

Kommerskollegium slutar sitt underdåniga utlåtande med hemställan,
huruvida icke Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för åstadkommande
af en ny utredning jämte förslag rörande inrättande af lämpliga organ
för handeln och industrien samt hvad därmed må stå i sammanhang.

Frågorna om inrättande af lokala handels- och industrikammare och
af en central statsmyndighet såsom högsta organ för statens handledning
af den enskilda näringsverksamheten stå uppenbarligen i ett nära samband
med hvarandra. Denna sistnämnda myndighet skall vara det sammanhållande
bandet, som enar de i orterna arbetande krafterna till ett nyttigt
arbete för det hela; handels- och industrikamrarna samt deras delegerade
skola vara denna myndighets organ och föreningslänken mellan densamma
och de enskilda näringsidkarna.

Båda frågorna vänta ännu på sin lösning. Vi hafva emellertid ansett
och tro oss i det ofvan anförda hafva funnit ett stöd för, att inrättandet
af handels- och industrikammare, såsom på ena eller andra sättet
kräfvande ett medverkande och normerande ingripande från statens sida,
bäst skulle kunna förverkligas, om arbetet härå stöddes af ett särskildt
statsdepartement för näringarna. Handelskammare finnas redan i Stockholm,
Borås och Luleå. I Göteborg samt i städerna i Skåne arbetas ifrigt
för inrättande af sådana institutioner och på många andra orter lär förefinnas
liflig önskan om erhållande af dylika. Men vi tro, att denna rörelse
icke kan taga rätt fart förr, än det erhållit det nödiga stödet från statens
sida.

Får genom det nu anförda anses tillfyllestgörande visadt, att för utöfvande
af statens normerande och handledande inverkan å näringslifvet
kräfves ett särskildt organ, uppstår närmast frågan, huruvida dettas uppgifter
icke kunna på tillfredsställande sätt lösas af kommerskollegium,
vare sig i dess nuvarande gestalt eller ombildadt — såsom af 1883 års

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

kommitté föreslogs — till eu kungl. styrelse för handel och näringar.
Visserligen är kommerskollegii uppgift att med uppmärksamhet följa tillståndet
hos rikets handel, sjöfart och industriella näringar och, efter omständigheterna,
vidtaga eller hos Kung]. Maj:t föreslå de åtgärder, det
anser lämpliga för befrämjandet af de näringar, som falla inom området
för dess verksamhet. Men dess ställning såsom ett centralt, ett eller flera
departement underordnadt ämbetsverk torde icke blott beröfva det den
fulla auktoritet, som endast kan finnas hos landets högsta myndighet och
som är nödvändig för statens verksamhet på detta område,, utan åstadkommer
äfven, att dess chef icke kan personligen och omedelbart i denna
sin egenskap föra näringarnas talan vare sig vid Konungens rådsbord eller
i Riksdagen. Af båda dessa omständigheter torde äfven följa, att man
af kommerskollegium, hvars styrka såsom delvis kollegialt ämbetsverk
ligger i den större mogenhet och allsidighet, hvarmed dess omdömen afgifvas,
icke kan begära den grad af initiativ och snabbhet i handling,
som kan väntas af en departementschef, hvilken från sin ståndpunkt
lättare kan öfverskåda tillståndet inom landet och inom administrationen
i dess helhet. För öfrig! är åt kommerskollegium uppdragen en sådan
mängd rena förvaltningsbestyr, att dess tid och krafter redan härigenom
torde vara tillräckligt tagna i anspråk. Till följd af dessa bestyr, hviska
icke lämpligen kunna utföras af ett statsdepartement, såsom våra departement
äro organiserade, torde å andra sidan kommerskollegii bibehållande
såsom ett under ett blifvande näringsdepartement lydande centralt ämbetsverk
vara nödvändigt, liksom man ju vid inrättandet af jordbruksdepartementet
ansåg landtbruksstyrelsen fortfarande behöflig.

Här åsyftade näringar behöfva alltså en särskild representant vid
Konungens rådsbord och inför Riksdagen. Deras intressen och utveckling
kräfva, att hithörande angelägenheter blifva, formellt och reellt tillgodosedda
i full jämbredd med öfriga statsärenden.

För detta ändamål krafvel inrättandet af ett särskildt departement.
Såsom ofvan inledningsvis framhållits, är statens omsorg om näringarna
nu fördelad på flera departement. De merkantila och industriella näringarna
kunna således betraktas som hemlösa, och alltför många myndigheter
äro deras målsmän. Visserligen; är större delen af de näringslifvet
berörande göromålen samlad hos finansdepartementet, men under detta
departement hör,, som redan nämndt, eu stor mängd göromål, som hafva
intet med näringarna att skaffa, men taga departementschefens tid och
krafter så i anspråk, att endast en mindre del af dessa kunna ägnas åt
omsorgen om förkofran af landets näringar. Härtill kommer, att till hans
förfogande inom departementet icke ställts vare sig kvantitativt eller

Konstitutionsutskottets Utlåtande K:o 10.

kvalitativt tillräckliga krafter för denna utomordentligt viktiga statsuppgift.
Följden häraf har blifvit, att under de senare årtiondena inånga viktiga
näringsfrågor alltför länge fatt vänta på sin lösning.

Men hvad som ur synpunkten af näringarnas intresse är ännu betänkligare.
är, att en del af de andra göromål, som. åligga, chefen för
finansdepartementet, äro af den beskaffenhet, att intresset för dem kan
komma i viss motsats mot intresset för näringarna och deras utvecklande.
Vi tänka härvid naturligtvis i första rummet på beskattningen.
Under en följd af år hafva mer eller mindre betydande statsöfverskott
förelegat, och det har varit jämförelsevis lätt att uppgöra budgeten. En
annan tid har emellertid redan börjat, och om ännu ingen större svårighet
förelegat att erhålla inkomster för de nödiga utgifternas täckande, ha dock
redan många nya skattekällor måst uppsökas, och den tid torde, med
hänsyn till stegrade behof såväl för värnande om landets nationella
själfständighet som för tillgodoseende af kulturella ändamål,, måhända icke
vara alltför aflägsen, då vårt fosterlands skatteförmåga sättes på ännu
hårdare prof. Det är endast alltför lätt tänkbart, att den, som i första
rummet fått åt sig anförtrodd uppgiften att uppgöra statens budget och
därför äfven tillser, hvar nya beskattningsföremål: kunna finnas, i sådant
afseende kastar sina blickar på näringarna, på sätt som kan komma i
strid med deras framtida förmåga i detta afseende och därmed äfven med
en klok och framsynt statshushållning. Under sådana omständigheter är
det icke blott i näringarnas, utan i hela statens intresse nödvändigt, att
vid hans sida vid råclsbordet sitter en representant för handel, industri
och sjöfart, hvilken har till uppgift att värna om sistberörda intressen och
hvilken blifvit utsedd uteslutande för detta syfte.

Men äfven oafsedt det. nu berörda förhållandet är det ur nationalekonomisk
synpunkt en oafvislig nödvändighet, att staten gör allt, hvad i
dess makt står, för understödjandet af landets näringar, ty därigenom kan
den ekonomiska utvecklingen främjas och utsikter yppas till ernående af
en förbättring i landets handelsbalans.

Att ett särskild! statsdepartement för de merkantila och industriella
näringarna skall komma att i en mycket afsevärd grad gagna såväl näringarna
själfva som. ock landet i dess helhet,, ligger i så öppen dag, att
detta förhållande knappast tarfvar vidare belysning. Men vi önska dock
framhäfva, att det först och främst med bestämdhet lärer kunna förut
sättas, att handelns, industriens och sjöfartens män, med fullt behjärfande
af den omsorg, som statsmakterna sålunda visa dem, skola komma i tillfälle
att ännu kraftigare än hittills arbeta på näringarnas utveckling, då

Konstitutionsutskottets Utlutande K:o 10.

de veta, att deras verksamhet följes med sakkunnigt intresse hos regeringen.

Rörande åter den praktiska nyttan af ett nytt näringsdepartement,
torde man kunna vara fullt förvissad därom, åt t, med ett berättigadt inflytande
ä regeringsarbetet från de hittills alltför svagt representerade näringarnas
sida, man kan få emotse nya och för landet gynnsamma förslag
och åtgöranden, ägnade att stärka våra ekonomiska förhållanden och
verksamt tillgodogöra våra resurser.

Att så måste komma att ske, lärer visst ingen betvifla. Desto snarare
bör man kanske kunna förvänta, att tillbörligt intresse skall visas en
motion med syfte att fylla ett länge kändt och öfverallt i landet lifligt
erkändt behof af ett departement, omfattande ärenden rörande handel, industri
och sjöfart.

Den icke minsta betydelsen i inrättandet af ett handels- och näringsdepartement
torde slutligen ligga däri, att Sverige härigenom skulle erhålla
ett fullt kvalificeradt organ för handhafvandet af dess handelspolitik.
Att närmare ingå på en utveckling af hvad som ligger i detta enda
ord skulle föra för långt. Men ingen, som äger kunskap i dessa frågor,
kan vara i ovisshet om att Sverige i afseende å tillvaratagandet af sina
handelspolitiska intressen under årtionden försummat mycket. Icke minst
på grund af bristande krafter har Sveriges handelspolitiska ställning till
utlandet varit vacklande och ej tillräckligt initiativkraftig. Andra länder,
ej blott de stora, oss i resurser vida öfverlägsna, utan äfven stater af
andra rang, hafva länge fört en klar och målmedveten handelspolitik. Under
allt detta har vårt land stått tvekande eller overksamt. Stora ekonomiska
intressen blifva därför ofta hos oss åsidosatta, ehuru de kunde tillvaratagas,
om endast de nödiga krafterna funnes till hands. Äfven för
jordbruket bör ett kraftigt och framgångsrikt uppryckande af handeln
och näringarna vara af stor betydelse genom, bland annat, den stegrade
afsättning af landtmannaprodukter, som är en följd af ökadt välstånd hos
andra befolkningslager.»

Yttrande8 Sedan genom departementalstyrelsens genomförande år 1840 krigsSammansiag-
ärendena fördelats på två statsdepartement, landtförsvars- och sjöförsvars"^^[""^■departementen,
med särskilda chefer för hvartdera departementet, hvilka
sjöförsvars- tillika skulle vara Konungens rådgifvare i kommandomål för armén och

departementenfgr flottan, har frågan om de båda departementens förening
ment vid flera tillfällen varit föremål för Kung!. Maj:ts

till ett departeoch
Riksdagens

Konstitutionsutshottits Utlåtande N:o 10.

pröfning i samband med ifrågasatt inrättande af ett nytt statsdepartement.
Vid 1874 års riksdag framlade sålunda konstitutionsutskottet förslag till
sådana ändringar af §§ 6 och 15 regeringsformen, hvarigenom de båda
försvarsdepartementen skulle komma att sammanslås till ett gemensamt
krigsdepartement. Till följd af Kamrarnes skiljaktiga beslut förföll emellertid
detta förslag. Af enskilde motionärer vid 1880 och 1893 årens
riksdagar i enahanda syfte gjorda framställningar blefvo af konstitutionsutskottet
afstyrkta och vunno icke heller Riksdagens bifall.

Med anledning af eu vid sistnämnda års-riksdag till Kungl. Maj:t
afbiten skrifvelse om inrättande af ett nytt statsdepartement, uppdrog
Kungl. Maj:t, som ansåg, att, innan detta ärende slutligen pröfvades, utredning
borde företagas, huruvida landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
kunde och boi''de till ett departement förenas och i så fall under hvilka
villkor detta borde ske, den 9 augusti 1894 åt en kommitté att verkställa
denna utredning och till Kungl. Maj:t inkomma med det betänkande och
de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda. Kommittén afgaf den 17
december 1895 betänkande i ämnet och uttalade sig därvid för en förening
af de båda försvarsdepartementen under vissa af kommittén angifna
villkor och förutsättningar. Tre af kommitténs sju ledamöter hyste emellertid
en motsatt uppfattning och afstyrkte på anförda grunder en dylik
sammanslagning. Vid framläggande till 1899 års Riksdag af proposition
om inrättande af ett nytt statsdepartement, jordbruksdepartementet, fann
Kungl. Maj:t ej heller skäligt föreslå ändring i den nuvarande anordningen
med två försvarsdepartement.

Slutligen torde böra omnämnas, att såväl vid 1896 som 1899 årens
riksdagar förslag förelegat i syfte att bringa till stånd ett gemensamt försvarsdepartement,
hvilka förslag emellertid hvarken vunnit utskottets
understöd eller Riksdagens bifall.

Hvad man genom de båda försvarsdepartementens sammanslagning
framför allt velat vinna har varit en gemensam planläggning af försvarsanstalterna
och en enhetlig administration af försvarsverket i dess helhet.
Härigenom skulle å ena sidan skapas en organisation af vårt försvarsväsende,
som erbjöde ett bygga dt och effektivt försvar, och å andra sidan
möjliggöras förenklingar och besparingar inom olika militära områden.
Utskottet håller emellertid före, att sådana fördelar icke kunna med säkerhet
af den ifrågasatta reformens genomförande väntas, men att däremot
väsentliga olägenheter äro förknippade med de båda departementens
förening. Det torde till en början icke kunna bestridas, att betydande
svårigheter måste yppa sig att finna en person med sådana militära fackinsikter
och den öfverblick öfver hela vårt försvarsväsendes särskilda

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

grenar, att lian skulle kunna befinnas duglig och lämplig att ensam leda
hela vårt försvarsväsen; och dessa svårigheter måste särskild t med hänsyn
till den genomgripande omdaningen af vårt landtförsvar och de omfattande
arbeten till stärkandet af vår flotta, som för närvarande pågå, blifva
än mer framträdande. Vidare synes ligga i sakens natur, att chefen för
ett gemensamt försvarsdepartement, vare sig han förut tillhört armén eller
flottan, i främsta rummet låter sig angeläget vara att tillvarataga och befordra
den afdelnings af försvaret intressen, åt hvilken han ägnat sin
föregående verksamhet, hvarigenom den andra försvarsgrenens lika berättigade
kraf lätteligen kunna blifva obehörigen tillbakasätta. Under förutsättning
åter, att till chef för försvarsdepartementet utsåges en icke militärt
utbildad man, skulle enligt utskottets förmenande fara vara för handen,
att han, hvilken administrativ förmåga han än besutte, icke mäktade på
ett tillfredsställande sätt handhafva alla de viktiga ärenden, som skulle
komma att tillhöra departementet.

Hvad särskildt vidkommer handläggningen af kommandomålen, skulle
dessa enligt herrar Tamms och Carlheim-Gyllenskölds förslag föredragas
af den gemensainme försvarsministern. En sådan anordning synes emellertid
utskottet ingalunda betryggande. Dessa mål kräfva nämligen otvifvelaktigt
sådana speciella fackkunskaper, att de nödvändigtvis böra handhafvas
särskildt af en arméns och eu flottans man. Ofvan omförmälda
kommitté har ock, under full insikt härom, föreslagit, att den allmänna
befattningen med kommandomålen skulle uppdragas åt två generaladjutanter,
en för armén och en för flottan, Indika för den rätta utöfningen
af denna befattning skulle stånda konstitutionellt ansvar. Detta åter skulle
innebära en tillbakagång till eu anordning, liknande den, som var gällande
under tiden från 1809 till 1840, då dessa mål inför Konungen föredrogos
af två särskilda generaladjutanter, under det föredragningen i statsrådet
af de i egentlig mening administrativa krigsärendena verkställdes af statssekreteraren
för dessa ärenden. Erfarenheten från denna tid gifver emellertid
vid handen, att krigsförvaltningens delning i högsta instans mellan
eu generaladjutant, hvilken innehade personalbefälet, och en ledamot af
statsrådet, hvilken i öfrigt utöfvade högsta chefskapet, medförde splittring
och förlamade bådas verksamhet. Med anledning häraf öfverflyttades
kommandomålen i samband med genomförandet af 1840 års omorganisation
af statsrådet på cheferna för land!- och sjöförsvarsdepartementen.

Om ock genom den nuvarande anordningen med två särskilda försvarsministrar
svårigheter med hänsyn till upprätthållandet af önskvärd enhet
och planmässighet i den högsta ledningen af vårt försvar kunna yppas,
håller utskottet likväl med stöd af hvad ofvan anförts bestämdt före, att

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

förverkligandet af raotionärernes syfte att bringa till stånd ett gemensamt
försvarsdepartement ingalunda är ägnadt att undanröja dessa svårigheter.

Slutligen vill utskottet erinra, att de stater af större betydenhet,
där särskildt sjöförsvar finnes, i allmänhet hafva särskilda krigs- och sjöministrar.
Undantag härifrån bilda Österrike-Ungern och Norge, hvarjämte
i Danmark, hvars grundlag icke bestämmer statsdepartementens
antal eller ärendenas fördelning mellan dem, utan öfverlämnar bestämmandet
häraf åt Konungen, krigs- och sjöministerierna tidtals stå — hvilket
för närvarande är förhållandet — under ledning af en gemensam minister.

Da jordbruksdepartementet år 1900 inrättades, hade därmed det sedan/«rä«ande af
länge närda önskningsmålet att för näringsväsendet erhålla en särskild
representant inom Konungens råd delvis blifvit förverkligadt. Det lärer * midjor
ock med fog kunna sägas, att de förhoppningar, som vid jordbruksdeparte- in^str facit
mentets tillkomst ställdes på dess verksamhet till jordbrukets och därmed sjöfart.0
i samband stående näringars fromma, ingalunda blifvit gäckade. Men jämsides
med yrkandet på ett högsta förvaltningsorgan för dessa näringar har
med knappast mindre styrka från såväl Kungl. Majrts som Riksdagens sida
gjorts gällande, att äfven öfriga näringar vore i behof af den medverkan
till deras befrämjande, som genom ett sådant organ kunde vinnas. Härjämte
hafva ock tid efter annan framställningar gjorts därom, att jämväl åt
kommunikationer och allmänna arbeten borde inrymmas en mera själfständig
plats inom den departementala förvaltningen.

De förslag, som framlagts om inrättande af ett nytt statsdepartement
i syfte att tillgodose nu nämnda kraf, hafva dessutom haft till ändamål
att minska de nuvarande departementens, särskildt civildepartementets, arbetsbörda.

Från Ivungl. Maj:ts sida hafva framställningar om ett nytt departement
afgifvits, förutom vid 1899 års riksdag, då det förslag om jordbruksdepartementets
inrättande, som år 1900 antogs, förklarades hyllande, vid
riksdagarna åren 1856—58, då förslaget gällde ett departement för allmänna
arbeten och kommunikationsanstalter, år 1868, därvid Kungl. Maj:t
föreslog upprättande af ett departement för näringar och allmänna arbeten,
samt år 1885, då framställningen åsyftade ett landtbruks-, industri-och handelsdepartement.
Af enskilde motionärer eller något Riksdagens utskott
hafva förslag framställts om inrättande af ett nytt statsdepartement vid
icke mindre än 13 föregående riksdagar, nämligen åren 1867, 1868, 1874,

1875, 1880, 1881, 1884, 1892, 1893, 1896, 1898, 1899 och 1903; och hafva
dessa förslag i de flesta fall afsett, att till det nya departementet i främsta
rummet skulle förläggas ärenden angående näringsväsendet.

Bill. till Riksd. Prof. 1905. ■'') Samt. .9 Raft.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

De synpunkter, som särskildt af herr Rettig in. ti. ocli af herr Ljunggren
in. fl. i deras ofvan intagna motioner gjorts gällande i fråga om
behofvet och nyttan af ett nytt statsdepartement för handel, industri och
sjöfart, synas utskottet väl värda beaktande.

Samhällets materiella välstånd och styrka beror naturligen på det sätt,
hvarpå de produktiva ekonomiska krafterna tillvaratagas och utvecklas.
Väl är det i första hand det enskilda initiativet, som har att verka för
ett tillfredsställande utnyttjande af landets naturliga hjälpkällor samt eu
planmässig förädling och omsättning af dessa hjälpkällors alster. Men å
andra sidan ligger det makt uppå, att sträfvandena till näringarnas upphjälpande
och befrämjande från administrationens sida erhålla det stöd
och den ledning, hvarförutan dessa sträfvanden ofta blifva utan åsyftadt
resultat. Det behöfves enligt utskottets uppfattning i detta hänseende ett
statsorgan, som med sakkunskap i afseende å näringslifvets förhållanden
och insikt om hvad som kan vara ägnadt att befordra dess utveckling
och förkofran förenar förmåga att framhålla näringarnas kraf och föreslå
lämpliga åtgärder att tillgodose desamma. Detta behof synes under nuvarande
förhållanden, sedan för jordbruket och detsamma närstående
näringar skapats ett särskildt statsdepartement, icke fullständigt kunna
tillgodoses på annat sätt än att ett departement inrättas, hvars hufvuduppgifter
blifva handel, industri och sjöfart. Det synes enligt utskottets
mening så mycket mera angeläget, att en dylik administrativ representation
för dessa grenar af landets näringsväsende inom den närmaste framtiden
kommer till stånd, som vårt näringslif på förevarande områden under
senare tider företett en allt snabbare fortgående utveckling. Vid upprättandet
af ett dylikt statsdepartement lärer uppmärksamheten ock böra
fästas på åstadkommandet af tillfredsställande former för en samverkan
mellan detta organ och ifrågavarande näringars praktiska idkare, hvarigenom
dessa kunna utöfva ett behörigt inflytande på förarbetena för den
lagstiftning, hvaraf näringarna beröras, och på sådana organisationsfrågor,
hvilka afse deras befrämjande.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra, hurusom i flertalet europeiska
länder ifrågavarande näringars intressen äro företrädda antingen
genom ett särskildt statsdepartement eller ock genom ett ministerium,
som har att handlägga äfven ärenden, som röra andra näringar, kommunikationsanstalter
eller allmänna arbeten.

En slutlig pröfning af de olika förhållanden, som på förevarande
frågas afgörande äga inflytande, lärer emellertid böla föregås af en genom
Kungl. Maj:ts försorg åvägabragt allsidig utredning af hithörande spörsmål,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

efter hvars verkställande Kungl. Maj:t varder 1 tillfälle att för Riksdagen
framlägga ett fullständigt utarbetadt förslag i ämnet.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa:

l:o) att a) herr Ödmans motion n:o 60,

b) herr Tamms motion n:o 98,

c) herr Carlheim-Gyllenskölds motion n:o

179, och

d) herr Dahns motion n:o 157, i hvad den

afser sammanslagning af försvarsdepartementen,

icke må föranleda någon Riksdagens åtgärd; men

2:o) att Riksdagen, i anledning af herr Dahns motion
i öfrigt samt herr Rettigs in. fl. motion n:o 37 och herr
Ljunggrens in. fl. motion n:o 225, må i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till inrättande
af ett nytt statsdepartement, omfattande handel,
industri och sjöfart.

Stockholm den 9 maj 1905.

På utskottets vägnar:

HUGO BLOMBERG.

Reservationer:

A) mot utskottets hemställan i l:a punkten:

af herrar af Callerholm, Elowson, Johnsson, Nydal, Bergström, Darin,
Staaff och Andersson,

hvilka ansett, att utskottet, med anledning af den i ämnet förebrngta
utredning och i anslutning till Andra Kammarens år 1893 fattade beslut,
bort hemställa,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

att Riksdagen måtte såsom hyllande till vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till
ändrad lydelse af §§ 5, 6 och 15 regeringsformen:

Regeringsformen.

(Nuvarande lydelse:)

§ 5/

Statsrådet skall bestå af elfva ledamöter,
bland hvilka Konungen utnämne
en att vara Statsminister och
Statsrådets främste ledamot. Dessa
äga att alla i Statsrådet förekommande
ärenden öfvervara. Ej må
fader och son eller bröder på en
gång vara ledamöter af Statsrådet.

§ 6.

Af Statsrådets ledamöter skola åtta
vara chefer och föredragande, hvar
för sitt departement, nämligen:

Ministern för utrikes ärendena för
Utrikesdepartementet;

En chef för Justitiedepartementet;

En för Landtförsvarsdepartementet,
hvilken tillika vare Konungens rådgifvare
i kommandomål för armén;

En för Sjöförsvarsdepartementet,
hvilken tillika vare Konungens rådgifvare
i kommandomål för flottan;

En för Civildepartementet;

En för Jordbruksdepartementet;

En för Finansdepartementet; samt

En för Ecklesiastikdepartementet.

Den närmare fördelningen af ärendena,
departementen emellan, bestämmes
af Konungen genom en särskildt
utfärdad, offentligen kungjord stadga.

Bland de tre statsråden utan departement
böra minst två hafva förvaltat
civil beställning.

(Föreslagen lydelse:)

§ 5.

Statsrådet skall bestå af tio ledamöter,
bland hvilka Konungen utnämne
en att vara Statsminister och
Statsrådets främste ledamot. Dessa
äga att alla i Statsrådet förekommande
ärenden öfvervara. Ej må
fader och son eller bröder på en
gång vara ledamöter af Statsrådet.

§ 6.

Af Statsrådets ledamöter skola sju
vara chefer och föredragande, hvar
för sitt departement, nämligen:

Ministern för utrikes ärendena för
Utrikesd epartem entet;

En chef för Justitiedepartementet;

En för Försvarsdepartementet, hvilken
tillika vare Konungens rådgifvare
i kommandomål;

En för Civildepartementet;

En för Jordbruksdepartementet;

En för Finansdepartementet ; samt

En för Ecklesiastikdepartementet.

Den närmare fördelningen af ärendena,
departementen emellan, bestämmes
af Konungen genom eu
särskildt utfärdad, offentligen kungjord
stadga.

Bland de tre statsråden utan departement
böra minst två hafva förvaltat
civil beställning.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N.o 10.

(Nuvarande lydelse:)

§ 15.

Kommandomål, hvarmed förstås
sådana, som Konungen, i egenskap
af högste befälhafvare öfver krigsmakten
till lands och sjöss, omedelbarligen
besörjer, må Konungen, då
han själf förer riksstyrelsen, afgöra
i närvaro af den bland krig sdepartementens
chefer, till hvars departement
ärendet hörer. Honom åligge,
vid ansvar, att, då dessa mål beredas,
sin mening yttra öfver de företag
Konungen besluter, samt att, då hans
mening icke med Konungens beslut
öfverensstämmer, föra sina yttrade
betänkligheter och råd till ett protokoll,
hvars riktighet Konungen medelst
Sin höga påskrift besanne. Finner
nämnde ämbetsman dessa företag vara
af en vådlig riktning eller omfattning,
eller grundade på ovissa eller
otillräckliga medel att dem utföra,
tillstyrke han jämväl, att Konungen
ville kalla, till ett Krigsråd däröfver,
tvenne eller fl ert; af de närvarande
högre militära ämbetsmän; Konungen
dock obetaget, att å denna tillstyrkan
och, där den bifalles, å Krigsrådets
till protokoll anförda tankar gorå
det afseende, Honom godt synes.

(Föreslagen lydelse:)

§ 15.

Kommandomål, hvarmed förstås
sådana, som Konungen, i egenskap
af högste befälhafvare öfver krigsmakten
till lands och sjöss, omedelbarligen
besörjer, må Konungen, då
han själf förer riksstyrelsen, afgöra
i närvaro af chefen för Försvarsdepartementet.
Honom åligge, vid ansvar,
att, då dessa mål beredas, sin
mening yttra öfver de företag Konungen
besluter, samt att, då hans mening
icke med Konungens beslut
öfverensstämmer, föra sina yttrade
betänkligheter och råd till ett protokoll,
hvars riktighet Konungen medelst
Sin höga påskrift besanne. Finner
nämnde ämbetsman dessa företag
vara af en vådlig riktning eller
omfattning, eller grundade på ovissa
eller otillräckliga medel att dem utföra,
tillstyrke han jämväl, att Konungen
ville kalla, till ett Krigsråd däröfver,
tvenne eller flere af de närvarande
högre militära ämbetsmän;
Konungen dock obetaget, att å denna
tillstyrkan och, där den bifalles, å
Krigsrådets till protokoll anförda
tankar göra det afseende, Honom
godt synes.

B) vid punkten 2:o:

af herrar Gustaf Axel Berg och Lars Berg, som yrkat, att utskottets
motivering bort afslutas med följande uttalande:

»Vid utarbetande af ett sådant förslag synes ock böra komma under
öfvervägande, om och i så fall hvilka åtgärder kunna anses lämpliga för
tillgodoseende af krafvet på en kraftig ledning och sakkunnig pröfning
inom den högsta förvaltningen af de ärenden, som angå samfärdseln och

Hill. till liilcsd. Prof: W05. ,? Samt. .9 Haft.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

allmänna arbeten, liksom om i samband därmed möjligen kunde ernås en
jämnare fördelning af göromålen statsdepartementen emellan.»

Herrar Jansson och Hammarskjöld, hafva begärt få bär antecknadt,
att de icke deltagit i behandlingen af frågan om landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementens
förening till ett departement.

STOCKHOLM, IVAK HjEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B., 1605,