Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1903:Ku10 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

JT:o lO.

Ank. till Biksd. kansli den 7 maj 1903, kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj-.t angående upprättande af
ett nytt folkrepresentativt ämbete till kontroll öfver landets
militärväsende.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 187, hvilken blifvit
till konstitutionsutskottet hänvisad, har herr K. Ätet#hemställt, »att Riksdagen
måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta allsidigt utreda frågan om upprättande af ett nytt
folkrepresentativt ämbete — närmast efter mönstret af justitieombudsmansämbetet
— till kontroll öfver landets militärväsende samt för Riksdagen
framlägga förslag till de ändringar i gällande grundlagar, hvartill utredningen
gifver anledning.»

Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:

»Vid 1901 års riksdag väckte jag en så lydande motion:

Under diskussionen af så omfattande och vidtgående förslag till MoHonen.
förändring i försvarsorganisationen, som den nu till Riksdagens pröfning
framlagda härordningspropositionen innebär, tränger sig med nödvändighet
Bill. till Biksd. Prot. 1903. 3 Sami. 8 Höft. (N:o 10). 1

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

fram spörsmålet, huruvida den större trygghet utåt, som vi skulle kunna
vänta genom en på väsentligen vidgad värnplikt byggd organisation, står
att vinna utan en motsvarande tillväxt af den inre fara, som äldre och nyare
tiders erfarenhet ovedersägligen bestyrkt, att militärväsendet innebär.

Militarismens fara är icke ny. Snart sagdt öfverallt och alltid har
med skapandet af en slagfärdig och homogen krigsmakt varit förbunden
möjligheten, att denna krigsmakt skulle kunna i den ena eller andra formen
vända sig till en fara för samhällets sunda utveckling. Väl har man
hoppats, att förhållandet skulle blifva annorlunda, då hären, såsom genom
den moderna värnplikten ju är fallet, blefve ej en vid sidan af, gent
emot det öfriga samhället stående yrkesarmé, utan en folkhär, sammansatt
af nationens hela vapenföra ungdom och bildad ej genom penningens
makt, utan genom folkrepresentationens eget frivilliga åtagande af i lag
stadgad soldatplikt. Men detta hopp har kommit på skam. Faran finnes
kvar, ehuru den bytt gestalt. Värnpliktshären innebär ej eu politisk fara
i den meningen, som den besoldade hären, lätt ledd af en statsuppviglares
ränker eller köpt af hans löften, så ofta gjorde. Men den innebär en
social fara, i det att med försvarets bringande till den största möjliga
utveckling, som landet förmår bära, också med nödvändighet följer den
fasta befälspersonalens allt intensivare uppgående i det militära lifvet med
dess egendomligheter och allt större fjärmande från det borgerliga lifvets
vanor, sysselsättningar och åskådningar, Så uppstår den fördärfliga militära
kastanda, hvars verkningar vi äro i tillfälle att studera i Tyskland
och Frankrike — de stora kulturella värnpliktsländerna. Det är denna
kastanda, genom disciplinens makt undanröjande alla humanitetens och
moralens hinder, som frambringar de för oss så upprörande fallen af rått
öfvermod, gående ända till svår misshandel gent emot underordnade, i
Tyskland och de hemska intrigerna, urartande ända till förfalskning och
mened, i Frankrike.

Att nu påstå, att vi här i Sverige skulle vara så immuna för militarismens
gift, att det hos oss ej skulle kunna utbryta i sociala sjukdomsyttringar
af allvarlig art, är för visso alldeles förhastadt. Väl är det
sant, att i Tyskland segerkänslan från fransk-tyska kriget och Bismarcksväldet
bidragit till att låta militarismens vågor stiga så högt, som de gjort.
Då man i hären såg uttrycket för det enade Tysklands ära och triumf,
var det lätt för Bismarck med hans enorma prestige att täppa munnen
till på motståndarne och att bringa den allmänna uppfattningen till att se
genom fingrarna med alla militarismens oarter, blott känslan af orubbad

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

styrka utåt kunde bibehållas. Vill tir det också sant, att jesuitismens
ständigt lurande makt i Frankrike synes hafva förbundit sig med militarismen
för att där frambringa de resultat, som satt hela världen i spänning
och skräck. Men däraf, att militärväldet i dessa länder för att
utveckla sina mest afskyvärda egenskaper behöft vissa faktorer, hvilka ej
finnas hos oss, följer ej, att all möjlighet för dess utveckling hos oss
skulle saknas. Yi känna i allmänhet så litet om de möjligheter, som
framtiden bär i sitt sköte, och så litet om de möjligheter, en nation gömmer
på, att det skulle vara höjden af lättsinne att utan vidare resonera
så, som om faror, hvilka visat sig verkliga i andra länder, aldrig" skulle
kunna blifva ens möjliga hos oss.

För öfrigt går det icke an att förneka, att redan nu, trots de jämförelsevis
ogynnsamma förhållanden för utveckling af militära ensidigheter,
som hittills hos oss rådt, frön till sådana understundom låtit sig spåras.

Det torde här ej vara lämpligt att ingå på en utförligare framställning
af enskilda fall — hvar och en, som opartiskt betraktar saken, måste
ändock, åtminstone för sig själf, erkänna, att drag af despotism, af
brutalitet, af slöseri med allmänna medel, af hemlighetsmakeri, af illojalt
undanhållande från. offentligheten utaf förefallande missbruk, af försök att
illojalt öfverskyla begångna misstag, o. s. v. förekommit inom vårt försvarsväsende.
Hvem djärfves påstå, att dessa frön, därest militarismen äfven
hos oss finge så att säga fast mark under fötterna, icke kunde komma
att utvecklas till skada för samhället samt för individernas frihet och
rättssäkerhet?

Då man vid frågan om en ny härordning inom breda och djupa
samhällslager visat ett omisskännligt intresse för att en dylik måtte föregås
af en omarbetning utaf gällande krigslagar i syfte att befordra de
underordnade militärernas större rättssäkerhet, har detta intresse naturligtvis
haft sin rot i betraktelser af i viss mån liknande art som de här
ofvan framställda. Utan tvifvel kan man också vinna mycket genom en
grundlig revision af den militära lagstiftningen. Man kan humanisera
straffen, man kan förbättra rättsskipningen, man kan sätta vissa skrankor
för : godtycket.

Men säkert misstager man sig, om man tror sig kunna genom eu
sådan revision en gång för alla råda bot för militarismen. Äfven om
denna revision blefve så genomgripande, som önskligt vore, lär helt visst
mycket af det specifikt militära, som väcker farhågor, komma att sta kvar
äfven inom själfva det område, som revisionen skulle beröra. Så lär nog

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

t. ex. den disciplinära bestraffningsrätten ej kunna helt och hållet upphäfvas.
Och äfven om så vore! De militära ensidigheterna och öfverdrifterna
framträda dock i ofantligt många andra yttringar än de, hvilka
visa sig i form af otillfredsställande rättsskipning och inhuman bestraffning.
De kunna framträda i afseende på själfva utbildningen, på öfningarnas
användning, på de militära anslagens rätta begagnande och mycket
annat.

Nej, krigslagstifningens revision är visserligen nödvändig, men den
är alldeles ej tillräcklig för att värja oss emot militarismens faror. Därtill
fordras äfven något annat.

Man torde med sanning kunna påstå, att ett af de mest utmärkande
dragen i det moderna stats- och samhäll slifvet är dess sträf van att genom
en särskildt anordnad kontrollerande verksamhet skapa ett skydd mot
missbruk. Man har nämligen alltmera gjort den erfarenheten, att lagar
och institutioner, hvilka tillkommit för allmänna ändamål och för hvilkas
upprätthållande i lagstiftarens anda ej kan påräknas verksam eller tillräcklig
hjälp af de enskildes intressen, kräfva särskilda skyddsanordningar för
att ej i tillämpningen urarta eller råka i vanhäfd.

Man fordrar sålunda inspektion, det vill säga kontroll för öfvervakande
af den sociala lagstiftningens tillämpning, man fordrar kontroll öfver fattigvården,
öfver vidsträckta delar af undervisningsväsendet o. s. v.

Men han något vara i större behof af kontroll än just försvarsväsendet?
Försvarsväsendet slukar ju en högst väsentlig del af de skatter, som
folket till statsändamålets främjande pålägger sig. Det måste då vara af
vikt, att full säkerhet vinnes för att dessa väldiga summor användas på
det bästa och mest fruktbringande sätt.

Försvarsväsendet ålägger vidare medborgarne betydliga personliga bördor,
och om dess utveckling på allmänna värnpliktens grund kommer till
stånd, blifva dessa bördor mångdubbelt större. Det måste då vara af vikt,
att trygghet vinnes för att jämväl dessa personliga uppoffringar tagas i
anspråk på det klokaste och för fosterlandet nyttigaste sätt.

Ej nog därmed. De personliga tjänster, som kräfvas af landets ungdom,
äro af den alldeles särskilda beskaffenhet, att denna ungdom utan
afseende på dess egen vilja sättes under helt andra lagar än dem, hvilka
gälla för medborgarne i allmänhet — under lagar, hvilka, om de gällde
för medborgarne i allmänhet, skulle betraktas såsom innebärande det mest
olidliga tillstånd, helt stridande mot de allra enklaste frihetsbegrepp. Det
måste då vara af högsta vikt, att denna af härd nödvändighet fordrade

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

undantagsställning ej i tillämpningen göres onödigt tryckande och framför
allt befrias från allt, som kan hänföras till nyck eller godtycke.

Då vi härvid betänka, att frågan gäller att skapa kontroll ej öfver
en detalj i samhällslifvet, utan öfver ett helt stort område af statsväsendet,
och öfverväga, huruvida vi därtill äga någon förebild, framställer sig
såsom eu sådan förebild helt naturligt det för vårt land egendomliga
j ustitieombudsmansäm betet.

För hvar och en, som kastar en blick på vårt lands inre historia
under det sist förflutna seklet, skall det för visso klart framstå, hvilken
värdefull statsinrättning våra förfäder gåfvo osa i arf genom upprättandet
af justitieombudsmansämbetet. Här kan ej vara platsen att ens tillnärmelsevis
antyda, huru ämbetets innehafvare den ene efter den andre
skött sitt värf, endast några allmänna reflexioner, till sammanfattning af
hvad som efter min mening framstår såsom kärnan af institutionen och
dess verksamhet, må här framställas.

Det är för det första af icke ringa betydelse, att lagstiftarne utgå
från den fullt medvetna och klara förutsättningen, att landets domare och
ämbetsmän behöfva kontrolleras, och att detta behof är så starkt, att
kontrollen måste gifvas helgd i rikets främsta grundlag. Lagstiftarne
hafva därigenom på det mest verksamma sätt, som varit dem möjligt, uttalat
en varning till sina efterkommande att se till, att efter partiväldets
fall och efter enväldets fall ej ett ämbetsmannavälde måtte uppstå. De,
som i byråkratien se en fara för landet, hafva således i den åskådning,
hvarifrån gällande konstitution utgår, ett mäktigt stöd för sin uppfattning
gent emot dem, hvilka aldrig kunna förmås att se en fara i ämbetsväldet
och därför ej heller att sätta skrankor däremot.

Det är vidare betydelsefullt, att denna tanke utfördes på det sätt,
att vården om medborgarnes fri- och rättigheter öfverlämnades ej åt en
Konungens, utan åt en Riksdagens ämbetsman, hvarigenom sålunda tydligt
framträdde en misstro till, att en Konungens ämbetsman skulle kunna så
fullständigt lösrycka sig ifrån allt obehörigt beroende, som nödvändigt vore.

Det är ytterligare ej oviktigt, att åt denne ämbetsman gafs en särskild,
grundlagsbestämd, hög ställning, motsvarande Konungens justitiekanslers.

Det kan vidare framhållas, huru, såsom ett slags korollarium eller
komplement till hans kontrollerande verksamhet, åt honom öfverlämnades
att öfva inseende öfver tryckfriheten — en åtgärd, hvarigenom lagstiftarne
med profetisk blick redan på förhand antydt, huru den närmast kommande

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

tiden skulle komma att bevittna tryckfrihetens kamp med det administrativa
och byråkratiska godtycket.

Jag vågar nu tro, att man i det stora hela kan säga, att justitieombudsmans-institutionen
väl fyllt sitt värf, och att den gjort det just på
grund af den särskilda anordning, hvars hufvuddrag nyss återgifvits. Man
hör nämligen ej glömma, att de domare och ämbetsmän, hvilka gjort sig
skyldige till förseelser, ju skola åtalas inför och dömas af personer, tillhörande
samma stånd, med samma grundåskådning i det hela, ofta med
samma fördomar och ensidigheter, som äro för dem själfva utmärkande.
Det är därför, som det är af ovärderlig vikt, att den obetydlige medborgaren,
som lidit eu oförrätt, får en taleman, hvilken förmår att med
imponerande auktoritet göra gällande rättens kraf. Man kan vara viss på,
att det är just denna auktoritet, som ofta lika mycket som, ja, kanske i
själfva verket mera än den fällande domen öfver den felande ämbetsmannen,
efterlämnat nyttiga verkningar. Ty då justitieombudsmannen värjer
den ringaste bland medborgare, gör han ju därigenom hans sak så att
säga till Riksdagens, till folkets, till själfva den hotade medborgerliga
rättssäkerhetens sak.

Här förtjänar upptagas till belysande ett förhållande, som skulle
kunna af dem, hvilka till äfventyra hysa en — ännu ej måhända öppet
uttalad, men dock befintlig — ovilja mot justitieombudsmansämbetet, med
ett sken af beviskraft åberopas mot mitt resonemang. Man skulle kunna
framhålla, hurusom Riksdagens justitieombudsmän ju faktiskt fyrfaldiga
gånger, kanske oftast, utsetts just bland Konungens ämbetsmän, och man
kan då till äfventyrs våga det påståendet, att, om de väl utfört sitt värf
såsom Riksdagens ombudsmän, de ock bort kunna utföra det såsom Konungens,
samt att alltså det kunde vara betydelselöst, huruvida justitieombudsmannen
varit af Konungen utsedd eller af Riksdagen vald.

Härtill vill jag genmäla, att det för det första naturligtvis ingalunda
är gifvet, att den egendomliga karaktär, som skänktes detta ämbete, skulle
hafva blifvit bibehållen, om det gjorts till ett kungligt ämbete. Det är
tvärtom synnerligen sannolikt, att det väsentligen förändrat karaktär; medborgareskyddets
prägel hade säkert ej med samma styrka bevarats åt institutionen.
Och för det andra har jag alldeles ej den uppfattningen, att
icke åtskilliga af de funktionärer, som fått sig det höga värfvet anförtrodt,
verkligen själfva i viss mån undergått en förändring genom dess utöfning.
Nya synpunkter hafva helt säkert hos dem gjort sig gällande, en ansvarskänsla
af annan art än den redan förut befintliga — en ansvarskänsla,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

som sagt dem, att det för dem gällde att upprätthålla något af det dyrbaraste
i nationens arf och andliga egendom, har för visso framträda
Det behöfver ej vara någon motsägelse i att samme man, hvilken såsom
justitieombudsman med skärpa och energi beifrat ämbetsinannagodtycke
och häfdat höga medborgerliga grundsatser, kunde i en annan ställning
hafva varit böjd att snarare sympatisera med godtycket och ringakta de
medborgerliga synpunkterna. Han behöfver därför ej hafva afsiktligt
bytt åskådning. Men det förtroende, han fått, kan hafva gifvit hans åskådning
en vidsträcktare horisont och en djupare riktning.

Justitieombudsmannens uppgift är ingalunda inskränkt till det civila
området. Han äger att åtala militära ämbetsmän likafullt som civila.
Sådant har också förekommit.

Men den kontroll, han genom direkt inspektion har att utöfva, synes
vara inskränkt till lagskipningen och fångvården. Väl heter det i 19 §
af den för honom gällande instruktionen, att, om han i ärenden rörande
allmänna hushållningen eller eljest af allmän beskaffenhet skulle förmärka
någon anstalt nödig till befrämjande af Konungens och rikets bästa och
vältrefnad, han må hos Kungl. Maj:t underdånig anmälan därom göra,
till den uppmärksamhet Kungl. Maj:t i nåder finner sådant förtjäna. Men
denna obestämda antydan innebär tydligen knappast ens en anmaning, än
mindre ett åläggande att genom eget initiativ förskaffa sig kännedom om
förhållanden, som skulle kunna föranleda en dylik anmälan. Den säger
endast, att han, om dylika förhållanden tillfälligtvis komma till hans
kännedom, ej är betagen rättigheten att göra framställning — något, som
väl nästan utan all antydan därom finge anses själffallet.

Nu skulle man emellertid kunna ifrågasätta att vinna kontroll öfver
försvarsväsendet genom en så enkel åtgärd som en utvidgning af justitieombudsmannens
verksamhetsfält. Han äger ju redan åtalsrätt öfver alla,
äfven militära ämbetsmän. Ålägg honom då eu inspektionsplikt äfven å
det militära området, och kontrollen är vunnen!

Så lätt är dock ej saken. Redan de allmänna antydningar, jag ofvan
gifvit om hvad den ifrågasatta kontrollen skulle omfatta, lära tydligt
ådagalägga, att denna ej låter sig förena med justitieombudsmannens
verksamhet, utan att vare sig hans hittillsvarande eller hans nya uppgift

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

skulle lida däraf. Och lika svårt, som det skulle vara för en man att
hinna utföra ett så mångsidigt värf, lika svårt skulle det säkerligen vara
att finna den man, som i sin person förenade förutsättningarna för ett
arbete, innefattande så ytterst olikartade uppgifter.

Nej, en annan ordning måste utfinnas, och lag skall söka uppdraga
konturerna däraf.

Justitieombudsmansämbetet kan väl ej i sig upptaga de helt olikartade
uppgifter, som kontrollen öfver försvarsväsendet skulle innefatta,
men vi hafva i detta redan bestående ämbete ett förträffligt mönster
att följa.

Likasom det finnes en särskild ombudsman för justitieväsendet, så
borde det finnas en för försvarsväsendet.

Som justitieombudsmannen, så bör ock denne nye ombudsman äga
en fullt själfständig ställning gent emot ämbetsmän och ämbetsverk, gent
emot konungamakt och regering. Han måste vara en Riksdagens ombudsman
äfven han.

Likasom justitieombudsmannen är utrustad med en hög värdighet,
så bör äfven denne nye ombudsman vara det, således fullt likställd med
den förre och med justitiekanslern.

Hans benämning är ju en smaksak — jag har tänkt på »riksauditör»,
»generalauditör», »ombudsman för försvarsväsendet», men stannat vid
»militieombudsman», för att få ett ord, som redan genom sin yttre
formning erinrar om det redan invanda »justitieombudsman».

Hans kvalifikationer böra vara personlig redbarhet och kunskap i de
ärenden, som höra till försvarsväsendet. Huru hans verksamhet närmare
skulle gestaltas, skall jag nu söka visa.

Vid mitt försök att uppdraga grundlinjerna för den föreslagne ämbetsmannens
verksamhet, sådan jag tänkt mig densamma, må det först tillåtas
mig att undanröja en möjlig missuppfattning. Om nämligen någon skulle
af den omständigheten, att justitieombudsmansämbetet af mig redan flera
gånger framhållits till jämförelse med den nya institutionen, ja, till och
med uttryckligen angifvits såsom det tjänliga mönstret för denna, sluta,
att jag ansåge en slafvisk efterhärmning vara att förorda, så vore detta
visserligen ett stort misstag. Två synpunkter kunna tvärtom leda till rätt

Konstitutionsutskottets Utlåtande N-o 10.

väsentliga afvikelser. Den ena är den erfarenhet, man under snart hundra
år vunnit under utöfningen af justitieombudsmansämbetet, den andra är
olikheten i uppgifter och mål de bägge institutionerna emellan.

Ser man då först på den förra synpunkten, torde man lätteligen
finna, att den svaghet, som hos justitieombudsmansinstitutionen företrädesvis
gifvit sig till känna, varit, att den ålagts för litet initiativ. Man
kan ej säga, att den utrustats med för liten möjlighet till initiativ. Ty
justitieombudsmannen lian ju enligt grundlag och instruktion göra framställningar
på snart sagdt alla statslifvets områden till både Kungl. Maj:t
och Riksdagen. Men det är möjligt, att, om på ett något inskränktare
område ett bestämdare åläggande gifvits honom att inkomma med förslag
till förbättringar och reformer, hans reformverksamhet blifvit större och
mera fruktbringande, och hvad beträffar hans kontrollerande verksamhet
finner man, att hans rätt att vara närvarande vid alla ämbetsverks, kollegiers
etc. sammanträden och taga kännedom om alla deras handlingar
m. m. har ledt till vida mindre resultat än hans skyldighet att inspektera
domstolar och granska de s. k. fånglistorna. Det bör således vara att
anbefalla, att för militieombudsmannen må uppställas en i enskildheterna
mera bindande instruktion än den, som finnes för justitieombudsmannen.

Den andra synpunkten utgår från olikheten mellan de bägge ämbetsmännens
uppgifter. I det afseende! synes mig klart, att en af justitieombudsmannens
uppgifter ej behöfver, kanske ej ens bör tillhöra militieombudsmannen.
Det är åtalsskyldigheten. Det synes mig nämligen ej
nödvändigt eller önskligt att stadga såsom villkor för militieombudsmannen,
att han skall vara lagkunnig. Nödvändigt är det ej, ty han kan öfverlämna
åt justitieombudsmannen att, där han uppdagar missbruk, som synas
honom kunna föranleda åtal, gifva justitieombudsmannen del af saken till
den åtgärd, som denne kan anse påkallad, önskligt är det icke heller,
ty det skulle tydligen i hög grad inskränka det område, inom hvilket
till det nya ämbetet lämpliga personer vore att söka.

Med tillämpning af hvad i det föregående anförts skall jag nu söka
angifva punkt för punkt de särskilda hufvuduppgifter, som böra åligga
Riksdagens militieombudsman.

1. Han skulle hafva att i allmänhet å Riksdagens vägnar vaka öfver
att ej några missförhållanden må utbilda sig inom landets krigsmakt, vare
sig hären eller flottan.

Denna punkt torde efter det förut sagda ej behöfva någon särskild
förklaring.

Bih. till ltiksd. Prof. 1903. 3 Samt. 8 Höft.

Konstitutionsutskottets Utlåtande Ko 10.

2. Han skulle vidare hafva att särskilt noga tillse, att den militär -disciplinära bestraffningsrätten utöfvas med oväld och insikt. För detta
ändamål skulle, samma dag beslut fattas om dylik bestraffning, till honom
insändas besked om bestraffningen och grunden därtill. Funne han därvid,
att någon oriktig eller oförståndig tillämpning af gällande föreskrifter ägt
rum, skulle han gifva justitieombudsmannen sådant till känna.

Äfven därest man får hoppas, att en tillfredsställande revision af
krigslagarna kunde komma till stånd, lär det dock ej kunna förmodas,
att ej fortfarande en disciplinär bestraffningsmyndighet, lagd — om ock
ej uteslutande — i befälhafvarens händer och utöfvad efter summarisk
procedur, skulle bibehållas. Det synes då vara af vikt att skapa en
verksam kontroll häröfver, och i sådant afseende synes den granskning af
militieombudsmannen, som här är föreslagen, kunna verka godt. Äfven en
annan form kunde tänkas, nämligen att denna granskning lades direkt
på justitieombudsmannen. Jag har emellertid utgått från att hela den
särskilda kontroll öfver försvarsväsendet, som skulle tillskapas, borde vara
samlad på en hand och först då frågan blifver om rättsligt åtal justitieombudsmannen
borde tillitas.

3. Militieombudsmannen skulle vidare åligga såväl att noggrannt pröfva
de anmärkningar om oriktig eller'' olämplig behandling af manskapet, otillräcklig
föda, dålig utrustning eller andra missförhållanden, hvilka kunna
till honom inkomma, som ock att, där anmärkningar utan särskild anmälan
komme till hans kännedom, verkställa vederbörlig undersökning och, om han
finner missbruk eller missförhållanden föreligga, vidtaga lämplig åtgärd förderas
afhjälpande.

Det är af stor vikt att inskärpa hos ombudsmannen, att ingalunda
allenast anmälningar böra gifva honom anledning att ingripa, utan att
jämväl t. ex. anmärkningar, som i pressen förekomma eller annorledes
blifva honom kunniga, böra påkalla hans uppmärksamhet. Detta är desto
viktigare, som det synnerligen ofta torde inträffa, att den, hvilken blifvit
förorättad och som således skulle vara närmast att göra en anmälan, saknar
mod därtill, ity att han — understundom med rätt, understundom
med orätt — fruktar, att följderna af hans anmälan skulle blifva en än
värre rättskränkning än den, hvarom anmälan skett.

4. Militieombudsmannen skulle vidare hafva att öfvervaka, att den
militära utbildningstiden i allo användes på det nyttigaste sätt, d. v. s. för
krigets fordringar, ej för paradens.

Denna punkt är en af de allra viktigaste och innefattar en uppgift,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

hvilken, om den rätt fylldes, borde mera än något annat kunna bidraga
att gifva folket och dess representanter den trygga tillförsikten, att de
enorma penninguppoffringar, som erfordras för fredens bevarande och
själfständighetens upprätthållande, också tagas i] anspråk på det mest
fruktbringande sätt.

Ur denna synpunkt förefaller det mig, som om militärerna själfva
borde vara de främsta att önska framgång åt mitt förslag. Det borde
vara för dem bugnesamt, att deras ärliga arbete blefve rätt uppskattadt
och att anledningen till misstro undanröjdes, och huru skulle detta kunna
ske bättre än genom att de finge ställa sitt arbete och dess frukter direkt
under ögonen på en Riksdagens ombudsman?

5. Militieombud''smannen borde och äga skyldighet att pröfva behöflighetm
af militära anskaffningar. För sådant ändamål borde vederbörande
myndighet opåmint till honom insända protokoll öfver anskaffningsbeslut
— åtminstone då de gällde belopp af en viss storlek — och borde,
såvida militieombudsmannen inom viss tid efter protokollets erhållande
tillkännagåfve sin afsikt att hos Kungl. Magi afstyrka anskaffningen,
dylika beslut ej få gå i verkställighet, förrän Kungl. Maj:t besluta i
ärendet.

Det är bekant, att arméförvaltningen under sin beslutanderätt har
stora, i klump anslagna summor till bestridande af anskaffning för
regementenas räkning. Någon skarpare kontroll i sak, huru dessa medel
användas, förefinnes för närvarande ej. Det är denna väl behöfliga kontroll,
som skulle åstadkommas genom ombudsmannens pröfning och rättighet
att, i händelse han finner anskaffningens behöflighet tvifvelaktig, underställa
densamma Kungl. Maj:ts pröfning.

6. Vidare skulle en sådan ämbetsman till Riksdagen inkomma med de
framställningar och förslag, hvartill han kunde finna anledning, samt årligen
afgifva sin ämbetsberättelse till Riksdagen och däruti särskildt yttra sig om
försvarsväsendets tillstånd och skötsel.

7. Äfven skulle han till vederbörligt utskott afgifva utlåtande i fråga
om behöfiigheten och ändamålsenligheten af dej till försvarsverket fordrade
anslag, angående hvilka utskottet begärde sådant utlåtande.

Punkterna 6 och 7 afse, som synes, att göra militieombudsmannens
sakkunskap och förmåga direkt nyttig för Riksdagen. Helt visst skulle
det bidraga att stärka Riksdagens förtroende för försvarsbudgetens riktiga
afpassning efter behofven, ifall den sålunda alltid hade tillgång till sakkunniga
och opartiska upplysningar. Väl kunna sådana understundom

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

vara att tillgå inom Riksdagen själf. Men den omfattande och allsidiga
öfversikt öfver hela försvarsväsendet, som kunde förutsättas hos en för
dess permanenta öfvervakande särskildt vald ämbetsman, är dock säkerligen
endast mera undantagsvis att påräkna hos någon Riksdagens
ledamot.

8. Gifvetvis skulle militieombudsmannen äga skyldighet att årligen företaga
inspektionsresor och därvid göra sig noga underrättad om manskapets
behandling, öfningstidens användning och mera dylikt, likasom äfven att närvara
vid mera betydande fältöfningar.

Denna punkt torde ej erfordra någon särskild kommentar.

Såsom af ofvanstående utkast framgår, skulle de åtgärder, till hvilka
militieömbudsmannens egna iakttagelser eller pröfning af inkomna anmälningar
kunde gifva anledning, vara af trenne slag. Dels kunde han
hänskjuta saken till justitieombudsmannens handläggning, detta, då åtal
syntes kunna komma i fråga, dels kunde han inkomma med framställning
till Kungl. Maj:t och dels kunde han ingå med framställning
till Riksdagen.

Det synes vara lämpligt, att, såsom i fråga om justitieombudsmannen,
själfva hufvuddragen af den nya ombudsmannens verksamhet
blefve stadgade i grundlagen, under det att detaljerna utarbetades i form
af särskild instruktion.

Intet nytt förslag af så pass omfattande beskaffenhet som det nu af
mig framställda lärer undgå invändningar af både ett och annat slag,
och jag skall här söka att på förhand bemöta ett och annat af de inkast,
jag kan förutse såsom möjliga.

Från något håll skall man törhända till den föreslagna kontrollens
afvärjande söka framdraga den invändningen, att en dylik kontroll skulle
innefatta eller åtminstone kunna medföra en maktutvidgning af representationen,
ett inskridande på konungamaktens område. Man skall kanske
söka göra gällande den uppfattningen, att den nye ombudsmannen genom
en inspektion i detalj öfver Kungl. Maj:ts och hans underordnade organers
verksamhet skulle komma att utgöra ett medel för Riksdagen att förskaffa
sig ett större inflytande på administrationens detaljer, än grundlagen
afsett. Det torde emellertid ej kräfvas många ord för att visa oriktigheten
af en sådan uppfattning.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

Den nye ombudsmannen skulle ju lika litet som justitieombudsmannen
kunna gifva några som helst föreskrifter eller befallningar. Allt hvad
han kan göra är att granska, att anmärka och att gifva de beslutande
myndigheterna förslag till afhjälpande af de brister, han anmärkt. Det
är väl påtagligt, att denna art af verksamhet står i fullständig samklang
med hela den ställning, som våra grundlagar anvisa åt folkrepresentationen.

År 1809 befarade man på vissa håll, att »skakningar i samhället»
skulle kunna åstadkommas af justitieombudsmannens ämbetsverksamhet.
Erfarenheten har till fullo vederlagt denna farhåga. Och ingen anledning
finnes att antaga, att den skulle vara mera berättigad i fråga om den
nu föreslagne ombudsmannens verksamhet.

Vidare kommer väl att påstås, att institutionen är helt och hållet
onödig, att man hittills kunnat hjälpa sig densamma förutan, och att
intet skäl finnes, hvarför man ej skulle kunna göra så äfven hädanefter.

Härtill må svaras, att äfven om 1809 års män icke tillskapat justitieombudsmansämbetet,
är det ganska troligt, att man kunnat »hjälpa sig
därförutan». Men däraf kan ej slutas, att det varit onödigt. Om statens
institutioner och anordningar till medborgarnes bästa och de medborgerliga
rättigheternas skyddande endast afse det allra nödtorftigaste, för
att ej alltsammans skall brista sönder, då har justitieombudsmansämbetet
varit onödigt. Ty det är ej troligt, att någon ödeläggande katastrof
skulle hafva inträffat, om det saknats. Men om dess existens blifver berättigad
genom att det upprepade gånger bidragit att hålla i helgd betydelsefulla
principer och afvärja ämbetsmannamaktens kränkningar af den
enskildes rättigheter, då har ämbetet ej varit onödigt.

Och om en dylik kontrollerande myndighet öfver den civila ämbetsmakten
visat sig behöflig, då borde den för visso visa sig än mera behöflig
för den militära ämbetsmakten. Ty denna är starkare genom sina
extraordinära maktmedel och farligare genom sin afskilda ställning och
fasta sammanslutning än den civila. Och att både dess styrka, dess afskildhet
och dess sammanslutning skulle väsentligen ökas genom antagande
af en härordning, byggd på den nu föreliggande kungl. propositionens
principer, behöfver intet bevis.

En annan invändning blir väl den, att upprättandet af ett dylikt
kontrollantämbete skulle visa en obehörig misstro mot militären, särskildt
officerskåren. Alldeles enahanda invändning gjordes i början af förra
århundradet mot justitieombudsmansämbetet. Den skulle emellertid vara
lika litet berättigad nu som då. Om erfarenheten visar, att missbildningar

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

af viss beskaffenhet lätt innästla sig på ett visst område, så är det ej
obehörigt misstroende mot detta områdes målsmän att anordna tillsyn och
kontroll gent emot missbildningarna. Det är ej obehörigt misstroende, som
föranledt anordnande af biskopsvisitationer, af fabriksinspektioner, af folkskoleinspektioner
etc. Det är en ständigt återkommande erfarenhet af
kontrollens nödvändighet, som framkallat densamma. Och allra minst
böra de beklaga sig öfver inspektion och kontroll, hvilka veta med sig,
att de väl vårda sitt yrke och hedra sitt stånd. Ty just genom en noggrann
kontroll, som förmår att rätta eller afskilja de ovärdiga elementen,
bibehålies en social grupp, t. ex. en officerskår, vid dess anseende. Saknas
kontrollen, skall allmänheten, det är det öfriga samhället, lätteligen låta
den skyldige lida med den oskyldige, och därigenom spilles ju hela kårens
anseende.

Naturligtvis skall man väl som alltid, då det gäller att införa något
godt på det militära området, mötas af invändningen, att »disciplinen
skulle sättas i fara». Härtill kan endast svaras, att en sådan invändning
måste bero på en falsk åsikt om disciplin, på samma falska åsikt, som
anser en officer, hvilken misshandlat en soldat, böra erhålla mindre straff,
än han egentligen förtjänat — för att upprätthålla disciplinen. För dem,
hvilka genomskådat hela den förvillande falskheten i denna uppfattning,
hvilka sålunda förstått, att den utgår från en i sig grundfalsk åskådning
af själfva disciplinen, såsom hvilande hufvudsakligen på fruktan för, ej på
förtroende till befälet, för dem skall denna invändning helt visst framstå
såsom fullständigt betydelselös. För dem måste nämligen saken te sig så:
då disciplinen — den äkta, den, som i farans stund är något värd —
hvilar på förtroende, och då intet säkrare medel att framkalla förtroende
finnes än rättvisa utan skillnad för hög och låg, kan en institution, som
afser bland annat att tillbakavisa godtycket och trygga rättssäkerheten,
ingalunda skada, utan måste tvärtom, rätt besedt, verksamt gagna disciplinen.

Den förväntade invändning, som på sitt sätt kanske är af den största
praktiska betydelse, är svårigheten att finna dugliga innehafvare till platsen.
Det låter sig nämligen ej förnekas, att ganska stora fordringar ställas på
en sådan. Personlig redbarhet och kunskap i militära ämnen skulle visserligen
vara de enda i grundlagen föreskrifna allmänna kvalifikationerna,
och de böra ju ej vara svåra att finna förenade hos en man. Men det
är gifvet, att utom dessa allmänna kvalifikationer faktiskt skulle erfordras
de öfriga egenskaper, förutan hvilka militieombudsmannen ej kunde förutsättas
sköta sina särskilda ämbetsgöromål tillfredsställande. En sådan

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

ämbetsman borde tydligen förena personlig oräddhet och frihet från militära
fördomar med sina militära kunskaper, han borde vidare äga ett
godt och skarpt omdöme och lätthet att sätta sig in i alla de olikartade
uppgifter, som äro förknippade med frågor om härens och flottans förseende
med nödig materiel och utrustning o. s. v. Att finna mannen tör
därför väl vid en och annan tidpunkt kunna visa sig svårt. Men det är
ett långt steg från svårt till omöjligt. Och att den förening af egenskaper,
som hos den rätte mannen borde finnas, skulle vara omöjlig att
upptäcka här i landet, får väl ej antagas. Åtminstone skulle ett sådant
fattigdomsbevis vittna bra dåligt om vårt hela försvarsväsende.

Jag tillåter mig för öfrigt i detta sammanhang erinra om hvad jag
yttrat om justitieombudsmannen, nämligen att det i fråga om honom
utan tvifvel till en viss grad gäller, att ämbetets utöfning, dess speciella
läggning och kraf sporrat dess innehafvare och hos honom väckt till lif
egenskaper, som måhända eljest skulle hafva slumrat. För min del tviflar
jag ej på, att samma iakttagelser skulle komma att göras äfven å det
föreslagna ämbetets blifvande innehafvare. Det skall äfven där visa sig,
att den höga och värdiga uppgiften att inom ett helt stort område af
statslifvet tillvarataga folkets rätt såsom dess valde målsman förmår att
utbilda egenskaper, hvilka eljest måhända aldrig trädt fram. Och för
öfrigt lär väl Riksdagen ej komma att af eget initiativ ombyta innehafvare
oftare i fråga om denna plats än i fråga om justitieombudsmansämbetet.
Militieombudsmannen lär väl således äfven han, där han sköter
sig tillfredsställande, kunna påräkna omval och sålunda till sina rent personliga
förutsättningar för platsens rätta skötsel lägga äfven erfarenheten.

För fullständighetens skull må äfven ett ord ägnas åt kostnadssynpunkten,
därvid dock så godt först som sist bör sägas, att denna för hvar
och en, hvilken med någon uppmärksamhet genomläst och öfvervägt min
motion, torde spela en försvinnande liten roll. Det är ju ofta fallet, att
man vid förslag om inrättande af ett nytt ämbete eller en ny institution
invänder: javäl, den skulle blifva nyttig, men den blir å andra sidan så
kostsam — uppväges således kostnaden af nyttan? Så kan frågan knappast
ens ställas här. Somliga kunna anse det föreslagna ämbetet onyttigt,
somliga kanske rent af skadligt. Men ingen, som anser det nyttigt,
lär kunna råka i ringaste tvekan om, huruvida dess nytta skulle uppväga
kostnaden. Och detta därför, att det just är anlagdt på bland annat att
förekomma onyttiga utgifter af enorm höjd. Må man betänka, att eu
enda hel- eller halfinillionsutgift, inbesparad genom militieombudsman -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

nens insikter, vaksamhet och goda omdöme, är tillräcklig för att hela ämbetet
för framtiden kan bestå och underhållas blott på räntan af denna
inbesparing, och man förstår, att ett erkännande af ämbetets ändamålsenlighet
i och med detsamma så att säga eliminerar kostnadssynpunkten.
Hela justitieombudsmansinstitutionen kostar enligt senaste statsreglering
21,750 kronor. Antag, att den nya institutionen kommer att kosta lika
mycket. Den skulle då visa sig helt och hållet oförmögen att fylla sitt
ändamål för att ej väga upp den summan! Ändtligen må framhållas,
att farhågan för de med nya institutioner förbundna kostnader ofta baseras
på tanken, att en utveckling af desamma kan komma till stånd, medförande
nya och alltid nya kostnader. I detta afseende är ju förhållandet
ett helt annat, då det gäller en institution, öfver hvilken Riksdagen ensam
har att helt och hållet råda och till hvars utveckling Kungl. Maj:t
ej har anledning — måhända knappast lust — att bidraga.

På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag, att Riksdagen måtte
såsom hvilande antaga dels en så lydande ny § med nummer 103 i regeringsformen
:

»Hvarje lagtima Riksdag skall förordna en för kunskap i militära
ämnen och utmärkt redlighet känd man, att såsom Riksdagens ombud,
efter den instruktion Riksdagen för honom utfärdat, hafva tillsyn öfver
rikets försvarsväsende samt öfvervaka, att ej några missförhållanden må
utbilda sig inom krigsmakten, att ej en falsk och mot sann medborgerlighet
stridande anda där må vinna insteg, att krigslagarne tillämpas med
oväld och insikt, att öfningstiden användes på det mest fruktbringande
sätt, samt att de af Riksdagen till hären och flottan beviljade anslag varda
med sparsamhet och klokhet begagnade.

Denne Riksdagens militieombudsman, som, så länge han ämbetet innehafver,
skall i alla afseenden anses lika med justitieombudsmannen och
Konungens justitiekansler, väljes på sätt riksdagsordningen stadgar, och
bör därvid jämväl utses en man af de egenskaper, som hos denne ämbetsman
erfordras, att honom efterträda, ifall han, innan nästföljande lagtima
Riksdag anställt nytt val af militieombudsman, skulle med döden afgå,
samt att utöfva ämbetet under den tid, militieombudsmannen kan vara af
svår sjukdom eller annat laga förfall därifrån hindrad.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

I händelse militieombudsmannen, under det Riksdag är församlad,
afsäger sig det erhållna förtroendet eller med döden afgår, skall Riksdagen
i ämbetet genast insätta den man, som blifvit till hans efterträdare utsedd.
Skulle militieoinbudsmannens utsedde efterträdare under riksdag afsåga
sig det erhållna förtroendet eller i militieombudsmansämbetet insättas eller
med döden afgå, utväljes, på ofvan stadgade sätt, en annan behörig man
i hans ställe. Inträffar något af dessa fall emellan riksdagarne, skall
Riksdagens rätt härutinnan genom de af Riksdagen valde fullmäktige i
riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret utöfvas.

Riksdagens justitieombudsman så ock Konungens ämbetsmän i allmänhet
vare skyldige att lämna militieombudsmannen laglig handräckning.

Militieombudsmannen åligge att till hvarje lagtima Riksdag aflämna
redogörelse för sin förvaltning af det honom förtrodda ämbete samt däruti
redogöra för försvarsväsendets skötsel, anmärka de brister däri, han kan
hafva iakttagit, och uppgifva förslag till deras af hjälpande;»

dels ock ett tillägg till 68 § riksdagsordningen af nedanstående lydelse:

»Hvad i denna paragraf är föreskrifvet rörande val af justitieombudsman
och dennes efterträdare skall ock gälla om val af den militieombudsman,
som enligt regeringsformens 108 § skall af Riksdagen utses, och hans
efterträdare.»

Och anhåller jag, att konstitutionsutskottet, därest det med tillstyrkande
af själfva förslaget finner dess formella utförande tarfva någon
ändring, behagade själft föreslå sådan ändring.

Konstitutionsutskottet yttrade, att det vid behandlingen af motionen
funnit åtskilliga af de synpunkter, som däri framhållits, ganska beaktansvärda,
men afstyrkte det oaktadt på angifna skäl motionen.

Utskottets hemställan vann Första Kammarens bifall, hvaremot Andra
Kammaren med afslag å utskottets hemställan för sin del biträdde en af
fyra reservanter uttalad åsikt, att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes åt den kommitté, som
erhållit i uppdrag att företaga en revision af strafflagen för krigsmakten
samt förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes, uppdraga
att jämväl taga under ompröfning de i motionen framställda förslag.

Redan den sympati, hvarmed min framställning sålunda upptogs i
Andra Kammaren, bör ju gifva mig anledning att ej betrakta frågan
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 3 Samt. 8 Häft. 3

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

såsom för all framtid förfallen. Men därtill kommer, att under de två
år, som förflutit, talrika och otvetydiga vittnesbörd framkommit om de
sympatier, motionen väckt i mycket vida kretsar. Och ej minst betydelsefullt
har det synts mig, att —■ efter hvad många till mig gjorda enskilda
uttalanden gifva vid handen — man äfven inom militära kretsar med stor
glädje skulle hälsa den dag, då en å folkrepresentationens vägnar utöfvad
kontroll öfver militäriskt godtycke och militärisk ensidighet blefve verklighet.

Jag vågar således nu återupptaga grundtanken i min ifrågavarande
motion och därvid i allo åberopa den motivering och det utkast till den
nya institutionen, som däri gifvits.

Vid ärendets förra behandling framställdes den invändningen, att det
näppeligen vore tänkbart, att alla de särskilda ämbetsgöromål, som enligt
motionen skulle åt militieombudsmannen anförtros, kunde af en enda person
utföras. För min del tror jag dock, att denna invändning beror på
ett missförstånd. De direkta göromål, som ovillkorligen af militieombudsmannen
måste utföras, äro efter mitt förslag hvarken så många eller hvart
för sig så omfattande, att de ej godt af en person kunna medhinnas. Hvad
däremot beträffar de öfriga göromålen, det vill säga de, som ej kunna
preciseras annat än såsom en befogenhet till kontroll i vissa angifna riktningar,
är det ju gifvet, att dessa måste ordnas och jämkas efter tid och
lägenhet. Justitieombudsmannen har ju till uppgift, bland annat, att genom
resor personligen å ort och ställe granska underdomarnes ämbetsskötsel.
Men naturligtvis kan han ej årligen medhinna att på sådant sätt kontrollera
mera än en bråkdel af landets alla underdomstolar.

En viktigare invändning är måhända den, att så pass olikartade uppgifter
enligt förslaget skulle åläggas militieombudsmannen, att svårigheter
måste uppstå att finna den man, som är kompetent att sköta dem alla.
Det är visserligen ingalunda säkert, men å andra sidan ej omöjligt, att
denna invändning vid en närmare utredning kan visas äga fog. Skulle
så vara, bör detta tydligen endast kunna föranleda därtill, att de jämförelsevis
mindre nödvändiga uppgifterna finge utmönstras och afskiljas.
Något skäl att förkasta hela förslaget, om detta eljest finnes gagnande,
kan ju omöjligen däri sökas.»

Motionären har slutligen framhållit, att en noggrann utredning i
förevarande afseende vore af behofvet påkallad, samt med anledning däraf
föreslagit aflåtande af en skrifvelse till Kungl. Maj:t i ämnet med den
hemställan, som i det föregående omnämnts.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

Under det motionären sålunda till 1901 års Riksdag hemställt om
antagande såsom hyllande af ett förslag till vissa tillägg till regeringsformen
och riksdagsordningen, innehållande bestämmelser i afseende å val
af en Riksdagens militieombudsman samt rörande denne ämbetsmans uppgifter
och ställning, har motionären nu föreslagit, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående frågan om
upprättande af ett dylikt ämbete.

Den kontrollerande verksamhet, som enligt motionärens tanke skulle
af den utaf motionären ifrågasatte ämbetsmannen utöfvas, synes hufvudsakligen
beröra tre särskilda områden af militärväsendet, nämligen den
militära rättsskipningen, den militära yrkesutbildningen samt användandet
af de till militära ändamål anslagna medel.

Utskottet underskattar för sin del ingalunda vikten däraf, att, med
hänsyn särskildt till den utveckling af vårt försvar, som genomförandet
af den vid 1901 års riksdag beslutade nya härordningen innebär, den
behöfliga kontrollen i afseende å militärväsendet göres i största möjliga
mån ingående och effektiv. Gfifvet är nämligen, att, i samma mån svenska
folket för åstadkommande af ett tryggadt försvar underkastar sig allt
större personliga och ekonomiska uppoffringar, den största möjliga garanti
också bör åvägabringas för att dessa uppoffringar på bästa sätt skola tjäna
det med dem afsedda ändamålet, Utskottet kan emellertid lika litet nu
som vid 1901 års riksdag dela motionärens uppfattning, att det skulle
vara lämpligt att för tillgodoseende af behofvet af kontroll i omförmälda
afseende inrätta ett särskildt folkrepresentant ämbete med de befogenheter,
som motionären velat tillägga militieombudsmannen. Den af konstitutionsutskottet
vid 1901 års riksdag framhållna betänkligheten, att en
enda person näppeligen skulle kunna hos sig förena erforderliga insikter
och nödig erfarenhet inom det militära rättsväsendets, militärteknikens
och militärekonomiens stora och olikartade områden, och att
sålunda hos den ifrågasatte funktionären svårligen skulle kunna förväntas
förmåga att inom försvarsväsendets olika grenar utöfva en verksam kontroll,
synes icke genom hvad motionären härutinnan anfört hafva förlorat sin
betydelse.

Hvad särskildt beträffar tillsynen öfver det sätt, på hvilket militära
ämbets- och tjänstemän tillämpa de för krigsmakten gällande lagar samt
sina ämbeten och tjänster utöfva i förhållande till underordnade, håller
utskottet före, att denna tillsyn, hvilken enligt de om justitieombudsmannen
och justitiekansleren gällande grundlagsbestämmelser och för dem

Utskottet.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

utfärdade instruktioner faller inom ramen för dessa ämbetsmäns verksamhet,
fortfarande lämpligen kan af dem utöfvas samt att det af
motionären åsyftade mål att vinna en ökad kontroll i berörda afseende
bäst skulle ernås på sådant sätt, att genom uttryckliga bestämmelser
i nämnda instruktioner betonades vikten af denna kontroll. Innan resultatet
föreligger af det arbete, med hvilket den af Kungl. Maj:t tillsatta
kommitté för revision af strafflagen för krigsmakten och förordningen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes är sysselsatt, synes det
emellertid vara för tidigt att i detta hänseende afgifva något förslag;
och för öfrigt tillkommer det icke konstitutionsutskottet att framställa ett
dylikt förslag, då det icke faller inom grundlagsstiftningens område.

Vidkommande därefter den befogenhet till kontroll öfver den militära
yrkesutbildningen samt öfver användandet af de till militära ändamål
anslagna medel, hvilken enligt motionärens åsikt borde anförtros åt
militieombudsmannen, anser utskottet, att öfverlämnandet af en sådan befogenhet
åt eu af Riksdagen vald ämbetsman ingalunda kan anses tillrådligt.
Ty genom denne ämbetsmans ingripande i ledningen af det militära utbildningsarbetet
skulle utan tvifvel äfventyras, att denna utbildning förrycktes
och att den för upprätthållande af arméns krigsduglighet nödvändiga
disciplinen slappades; och därest en sådan ämbetsman skulle äga
rätt att pröfva behöfligheten af militära anskaffningar samt i öfrigt inblanda
sig i det sätt, på hvilket anslagen för militära ändamål användas,
kunde med skäl befaras, att handhafvandet af den militära förvaltningen
i dess helhet däraf skulle lida men samt särskildt att störande hinder i
denna förvaltnings obehindrade fortgång komme att uppstå. Om en utvidgad
kontroll i sistnämnda två afseenden kan anses erforderlig, torde
en sådan, såsom redan af 1901 års konstitutionsutskott framhållits, lämpligen
kunna vinnas genom utveckling af redan befintliga institutioner för
utöfningen af tillsyn på dessa områden.

Utskottet får, med stöd af hvad ofvan blifvit anfördt, hemställa,

att herr Staaffs motion icke må föranleda någon
Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1903.

På utskottets vägnar:

HUGO BLOMBERG.

Konstihitwnsviskoltets inlåtande N:o 10.

Reservation

af herrar friherre Barnekow, Eloivson, af Callerholm, Barm, Jansson, Johnsson,
Andersson i öhrstorp, Carlson, Bergström och friherre De Geer, hvilka
ansett, att utskottets utlåtande öfver herr Staaffs motion bort vara af
följande lydelse:

»Utskottet har funnit förevarande förslag angående ett nytt folkrepresentativt
ämbete, upprättadt efter mönstret af justitieombudsmannaämbetet
och afsedt till kontroll öfver landets militärväsen, vara i hög grad beaktansvärdt
såväl med afseende å dess syftemål som ock med hänsyn till
den tidpunkt, vid hvilken förslaget frainträdt. Ty om det i allmänhet
måste erkännas vara en angelägenhet af vikt att skapa ett nytt värn för
de medborgerliga rättigheterna och ökadt tillfälle för Riksdagen att göra
sin granskningsrätt gällande på områden, där den hittills haft svårt att
blifva effektiv, så måste en dylik sträfvan framstå såsom ännu mer betydelsefull
i en tid, då vårt land efter antagande af 1901 års värnpliktslag
står inför verkställigheten af djupt ingripande härordningsreformer
och starkt växande anslagskraf för armé och flotta. Under sådana förhållanden
skulle åtgärder för skärpt kontroll, framför allt öfver den värnpliktiga
ungdomens behandling samt lagars och författningars efterlefnad
på det militära området, verka särdeles välgörande. Långt ifrån att en dylik
kontroll, såsom från visst håll påståtts, skulle verka upplösande på den militära
disciplinen, håller utskottet före, att vissheten om att den rättsliga
ställningen för mannen i ledet vore väl kringgärdad tvärtom skulle vara
ägnad att i befolkningens djupa lager åt det nya värnpliktssystemet förvärfva
det allmänna förtroende, som detta för att blifva verksamt ej kan
undvara och som torde vara diciplinens mest betryggande underlag.

Redan vid 1901 års riksdag, då motionären första gången framlade
sitt förslag, vann detta liflig tillslutning i Andra Kammaren, som för sin
del beslöt, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes åt den kommitté, som erhållit i uppdrag att företaga
en revision af strafflagen för krigsmakten samt förordningen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes, uppdraga att jämväl taga under
ompröfning de i motionen framställda förslag. Men i Första Kammaren

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

föll förslaget. Emot detsamma hade såväl af konstitutionsutskottet som
under öfverläggningarna i Riksdagen åtskilliga anmärkningar framställts.
Man invände, att en enda kontrollerande ämbetsman näppeligen
kunde räcka till för att utöfva alla de olikartade funktioner, motionären
velat tillägga den tillämnade militieombudsmannen. Man påstod, att det
skulle visa sig omöjligt att finna en person med tillräckligt mångsidig utbildning
för det kräfvande uppdraget. Det skulle blifva förbundet med
stora svårigheter att uppdraga gränserna mellan den nye, af Riksdagen
utsedde ämbetsmannens verksamhetsområde och det, som finnes anvisadt
åt hittillsvarande institutioner för offentlig kontroll; särskild! gällde detta
justitieombudsmannens och statsrevisionens granskningsplikt, den man dock
vore villig att för det angifna ändamålet utvidga.

För att pröfva halten af dessa invändningar, hvilka till stor del måhända
skola befinnas innebära öfverdrifna farhågor, och framför allt för att
närmare bestämma befogenheten af det åsyftade nya folkrepresentativa
ämbetet har därför motionären i år, då han återupptagit sitt förslag af
1901, inskränkt sig till att begära en skrifvelse till Kungi. Maj:t för att
erhålla en allsidig utredning af frågan och förslag till de grundlagsändringar,
hvartill utredningen gåfve anledning.

En sådan utredning finner äfven utskottet af behofvet påkallad, särskild!
för att klart uppdraga gränserna för den kontrollerande myndighet,
som här afses, och att bestämma dess förhållande till andra redan
befintliga institutioner af dylik art. Därvid kan man tänka sig, antingen
att den ökade kontrollen öfver militärväsendet uppdrages åt redan befintliga
institutioner och i så fall väl företrädesvis åt justitieombudsmannaämbetet,
hvars arbetskrafter för sådant ändamål skulle förstärkas, eller att
nämnda kontroll, såsom motionären närmast tänkt sig, anförtroddes åt en
af Riksdagen utsedd, ny ämbetsman med ungefär samma ställning som
den nuvarande justitieombudsmannens, eller och att vissa funktioner, nämligen
de, som sammanhängde med öfvervakandet af de värnpliktiges rättsliga
ställning, anförtroddes åt justitieombudsmannen, medan den kontroll
öfver efterlefnad en inom armén och flottan af administrativa och ekonomiska
författningar, hvilken genom en för ändamålet affattad instruktion
närmare bestämts, kunde uppdragas åt en af Riksdagen utsedd, ny ämbetsman
med ungefär den ställning motionären föreslagit.

Utskottet anser det på frågans nuvarande ståndpunkt vara för tidigt
att uttala sig om, hvilken af dessa lösningar må vara att föredraga. Så
mycket vill utskottet dock redan nu hafva anmärkt, att det icke kan an -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

ses tillräckligt att låta åtgärderna i saken stanna vid vissa ändringar i
justitieombudsmannens och justitiekanslerens instruktioner. För att den
åsyftade kontrollen skall blifva af verkligt värde lärer nog kräfvas en förstärkning
af de för offentlig kontroll afsedda arbetskrafterna. Den föreslagna
ändringen bör gifvetvis finna uttryck i en klart affattad grundlagsbestämmelse.
Vare sig justitieombudsmannens verksamhetsområde utvidgas
eller ett nytt, likartadt ämbete upprättas, torde det eller de folkrepresentativa
ämbetenas ställning böra stärkas därigenom, att den af Riksdagen
valde innehafvaren finge en funktionstid af tre i stället för ett år.

På grund af hvad sålunda anförts och med hänvisning i öfrigt till
de synpunkter för utredning, som i motionen angifvits, hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta
allsidigt utreda frågan om åvägabringande, genom utvidgande
af redan befintliga institutioner eller genom
upprättande af ett särskildt ämbete eller annorledes,
af en effektiv kontroll öfver lagars och författningars
efterlefnad inom armén och flottan samt för Riksdagen
framlägga förslag till de ändringar i gällande grundlagar,
hvartill utredningen gifver anledning.»

Herrar Moberg, Berg, Gustaf Axel, och Nydal hafva begärt få här
antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.