Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1901:Ku10 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 13 maj 1901, kl. 12 midd.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner i
fråga om införande i regeringsformen af bestämmelser
angående en Riksdagens militieombudsman.

I en inom andra Kammaren väckt motion, n:o 185, hvilken blifvit den
27 nästlidne april till konstitutionsutskottet hänvisad, har herr K. Staajf
hemstält, att Riksdagen måtte såsom hvilande antaga dels en så lydande
ny paragraf med nummer 103 i regeringsformen:

»Hvarje lagtima Riksdag skall förordna en för kunskap i militära
ämnen och utmärkt redlighet känd man, att såsom Riksdagens ombud,
efter den instruktion Riksdagen för honom utfärdat, hafva tillsyn öfver
Rikets försvarsväsende samt öfvervaka, att ej några missförhållanden
må utbilda sig inom krigsmagten, att ej en falsk och mot sann medborgerlighet
stridande anda der må vinna insteg, att krigslagarne tilllämpas
med oveld och insigt, att öfningstiden användes på det mest
fruktbringande sätt, samt att de af Riksdagen till hären och flottan
beviljade anslag varda med sparsamhet och klokhet begagnade.

Denne Riksdagens Militieombudsman, som, så länge han embetet
innehafver, skall i alla afseenden anses lika med Justitieombudsmannen
och Konungens Justitiekansler, väljes på sätt riksdagsordningen stadgar,
och bör dervid jemväl utses en man af de egenskaper, som hos denne
embetsman erfordras, att honom efterträda i fall han, innan nästföljande
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 3 Sami. 9 Käft. (N:o 10). 1

2j Konstitutionsutskottets Utlåtande N-.o 10V

lagtima Riksdag anstalt nytt val af Militieombudsman, skulle med döden
afgå, samt att utöfva embetet under den tid Militieombudsmannen kan
vara af svår sjukdom eller annat laga förfall derifrån hindrad.

I händelse Militieombudsmannen, under det Riksdag är församlad,
afsäger sig det erhållna förtroendet eller med döden afgår, skall Riksdagen
i embetet genast insätta den man, som blifvit till hans efterträdare
utsedd. Skulle Militieombudsmannens utsedde efterträdare under
riksdag afsåga sig det erhållna förtroendet eller i militieombudsmansembetet
insättas eller med döden afgå, utväljes, på ofvan stadgade sätt.
en annan behörig man i hans ställe. Inträffar något af dessa fall
emellan riksdagarne, skall Riksdagens rätt härutinnan genom de af
Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige i Riksgäldskontoret
utöfvas.

Riksdagens Justitieombudsman så ock Konungens embetsmän i
allmänhet vare skyldige att lemna Militieombudsmannen laglig handräckning.

Militieombudsmannen åligge att till hvarje lagtima Riksdag aflemna
redogörelse för sin förvaltning af det honom förtrodda embete
samt deruti redogöra för försvarsväsendets skötsel, anmärka de brister
deri, han kan hafva iakttagit, och uppgifva förslag till deras afhjelpande.
»

dels ock ett tillägg till § 68 riksdagsordningen af nedanstående
lydelse:

»Hvad i denna § är föreskrifvet rörande val af Justitieombudsman
och dennes efterträdare skall ock gälla om val af den Militieombudsman,
som enligt regeringsformens 103 § skall af Riksdagen utses, och
hans efterträdare.»

Tillika har motionären anhållit, att, derest konstitutionsutskottet,
med tillstyrkande af sjelfva förslaget, funne dess formella utförande
tarfva någon ändring, utskottet behagade sjelft föreslå sådan ändring.

Vidare har samme motionär uti en inom Andra Kammaren väckt,
den 3 innevarande månad till konstitutionsutskottet hänvisad motion, n:o
187, i angifvet syfte att, för hvarje fall betrygga möjligheten att vid behandlingen
inom Riksdagens kamrar af ofvan omförmälda motion ett i
formelt afseende fullständigt yrkande om bifall till densamma skulle kunna i
göras, hemstält, att Riksdagen, under förutsättning att det i samma motion
framstälda förslag om antagande af en ny paragraf med nummer 10,3
i regeringsformen vunne bifall, tillika måtte såsom hvilande antaga em
paragraf i regeringsformen me.d nummer 104, bestående af två stycken,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

det första lika lydande med den nuvarande § 103 och det senare lika
lydande med den nuvarande § 104, hvilka båda paragrafer sålunda
skulle sammanslås till en.

Till stöd för det väckta förslaget om inrättande af ett nytt embete,
hvars innehafvare skulle benämnas »Riksdagens Militieombudsman»,
har herr Straff i förstberörda motion anfört följande:

»Under diskussionen af så omfattande och vidtgående förslag till
förändring i försvarsorganisationen, som den nu till Riksdagens pröfning
framlagda härordningspropositionen innebär, tränger sig med nödvändighet
fram spörsmålet, huruvida den större trygghet utåt, som vi
skulle kunna vänta genom en på väsentligen vidgad värnpligt byggd
organisation, står att vinna utan en motsvarande tillväxt af den inre
fara, som äldre och nyare tiders erfarenhet ovedersägligen bestyrkt, att
militärväsendet innebär.

Militarismens fara är icke ny. Snart sagdt öfverallt och alltid
har med skapandet af en slagfärdig och homogen krigsmagt varit förbunden
möjligheten, att denna krigsmagt skulle kunna i den ena eller
andra formen vända sig till en fara för samhällets sunda utveckling,
Väl har man hoppats, att förhållandet skulle blifva annorlunda, då
hären, såsom genom den moderna värnpligten ju är fallet, blefve ej
en vid sidan af, gent emot det öfriga samhället stående yrkesarmé,
utan en folkhär, sammansatt af nationens hela vapenföra ungdom och
bildad ej genom penningens magt, utan genom folkrepresentationens
eget frivilliga åtagande af i lag stadgad soldatpligt. Men detta hopp
har kommit på skam. Faran finnes qvar, ehuru den bytt gestalt.
Värnpligtshären innebär ej en politisk fara i den meningen, som den
besoldade hären, lätt ledd af en statsuppviglares ränker eller köpt af
hans löften, så ofta gjorde. Men den innebär en social fara, i det att
med försvarets bringande till den största möjliga utveckling, som landet
förmår bära, också med nödvändighet följer den fasta befälspersonalens
allt intensivare uppgående i det militära lifvet med dess egendomligheter
och allt större fjermande från det borgerliga lifvets vanor, sysselsättningar
och åskådningar. Så uppstår den förderfliga militära kastanda,
hvars verkningar vi äro i tillfälle att studera i Tyskland och
Frankrike — de stora kulturella värnpligtsländerna. Det är donna kastanda,
genom disciplinens magt undanrödjande alla humanitetons och
moralens hinder, som frambringar de för oss så upprörande fallen af

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

rått öfvermod, gående ända till svår misshandel gent emot underordnade,
i Tyskland, och de hemska intrigerna, urartande ända till förfalskning
och mened, i Frankrike.

Att nu påstå, att vi här i Sverige skulle vara så immuna för
militarismens gift, att det hos oss ej skulle kunna utbryta i sociala
sjukdomsyttringar af allvarlig art, är för visso alldeles förhastadt. Väl
är det sant, att i Tyskland segerkänslan från fransk-tyska kriget och
Bismarcksväldet bidragit till att låta militarismens vågor stiga så högt
som de gjort. Då man i hären såg uttrycket för det enade Tysklands
ära och triumf, var det lätt för Bismarck med hans enorma prestige
att täppa munnen till på motståndarno och att bringa den allmänna
uppfattningen till att se genom fingrarno med alla militarismens oarter,
blott känslan af orubbad styrka utåt kunde bibehållas. Väl är det
också sant, att jesuitismens ständigt lurande magt i Frankrike synes
hafva förbundit sig med militarismen för att der frambringa de resultat,
som satt hela verlden i spänning och skräck. Men deraf, att militärväldet
i dessa länder för att utveckla sina mest afskyvärda egenskaper
behöft vissa faktorer, hvilka ej finnas hos oss, följer ej, att all möjlighet
för dess utveckling hos oss skulle saknas. Vi känna i allmänhet så
litet om de möjligheter, som framtiden bär i sitt sköte, och så litet om
de möjligheter, en nation gömmer på, att det skulle vara höjden af lättsinne
att utan vidare resonera så, som om faror, hvilka visat sig verkliga
i andra länder, aldrig skulle kunna blifva ens möjliga hos oss.

För öfrigt går det icke an att förneka, att redan nu, trots de
jemförelsevis ogynsamma förhållanden för utveckling af militära ensidigheter,
som hittills hos oss rådt, frön till sådana understundom låtit
sig spåras.

Det torde här ej vara lämpligt att ingå på en utförligare framställning
af enskilda fall — hvar och en, som opartiskt betraktar saken,
måste ändock, åtminstone för sig sjelf, erkänna, att drag af despotism,
af brutalitet, af slöseri med allmänna medel, af hemlighetsmakeri, af
illojalt undanhållande från offentligheten utaf förefallande missbruk, af
försök att illojalt öfverskyla begångna misstag o. s. v. förekommit
inom vårt försvarsväsende. Hvem djerfves påstå, att dessa frön, derest
militarismen äfven hos oss finge så att säga fast mark under fotterna,
icke kunde komma att utvecklas till skada för samhället samt för individernas
frihet och rättssäkerhet?

Då man vid frågan om en ny härordning inom breda och djupa
samhällslager visat ett omisskänligt intresse för att en dylik måtte

. Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10. ;5

föregås af en omarbetning utaf gällande krigslagar i syfte att befordra
de underordnade militärernas större rättssäkerhet, har detta intresse
naturligtvis haft sin rot i betraktelser af i viss mån liknande art som
de här ofvan framstälda. Utan tvifvel kan man också vinna mycket
genom, en grundlig revision af den militära lagstiftningen. Man kan
humanisera straffen, man kan förbättra rättsskipningen, man kan sätta
vissa skrankor för godtycket. ''

Men säkert misstager man sig, om man tror sig kunna genom
en sådan revision en gång för alla råda bot för militarismen. Äfven
om denna revision blefve så genomgripande som önskligt vore, lär helt
visst mycket af det specifikt militära som väcker farhågor komma att
stå qvar äfven inom sjelfva det område, som revisionen skulle beröra.
Så lär nog t. ex. den disciplinära bestraffningsrätten ej kunna helt och
hållet upphäfvas. Och äfven om så vorel De militära ensidighetema
och öfverdrifterna framträda dock i ofantligt många andra yttringar
än de, hvit ka visa sig i form af otillfredsställande rättsskipning och
inhuman bestraffning. De kunna framträda i afseende på sjelfva utbildningen,
på öfningarnes användning, på de militära anslagens rätta
begagnande och mycket annat.

Nej, k rigel agstiftningens revision är visserligen nödvändig, men
den är alldeles ej tillräcklig för att värja oss emot militarismens faror.
Dertill fordras äfven något annat.

Man torde med sanning kunna påstå, att ett af de mest utmärkande
dragen i det moderna stats- och samhällslifvet är dess sträfvan
att genom en särskild! anordnad kontrollerande verksamhet skapa ett
skydd mot missbruk. Man har nemligen allt mera gjort den erfarenheten,
att lagar och institutioner, hvilka tillkommit för allmänna ändamål
och för hvilkas upprätthållande i lagstiftarens anda ej kan påräknas
verksam eller tillräcklig hjelp af de enskildes intressen, kräfva
särskilda skyddsanordningar för att ej i tillämpningen urarta eller råka
i vanhäfd.

Man fordrar sålunda inspektion, d. v. s. kontroll för öfvervakande
af den sociala lagstiftningens tillämpning, man fordrar kontroll öfver
fattigvården, öfver vidsträckta delar af undervisningsväsendet o. s. v.

Men kan något vara i större behof af kontroll än just försvarsväsendet?
börsvarsväsendet slukar ju en högst väsentlig del af de
skatter, som folket till statsändamålets främjande pålägger sig. Det
måste då vara af vigt, att fxill säkerhet vinnes för att dess väldiga
summor användas på det bästa och mest fruktbringande sätt.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

Försvarsväsendet ålägger vidare medborgarne betydliga personliga
bördor, och om dess utveckling på allmänna värnpligtens grund
kommer till stånd, blifva dessa bördor mångdubbelt större. Det måste
då vara af vigt, att trygghet vinnes för att jemväl dessa personliga
uppoffringar tagas i anspråk på det klokaste och för fosterlandet nyttigaste
sätt.

Ej nog dermed. De personliga tjenster, som kräfvas af landets
ungdom, äro af den alldeles särskilda beskaffenhet, att denna ungdom
utan afseende på dess egen vilja sättes under helt andra lagar än dem,
hvilka gälla för medborgarne i allmänhet — under lagar, hvilka, om
de gälde för medborgarne i allmänhet, skulle betraktas såsom innebärande
det mest olidliga tillstånd, helt stridande mot de allra enklaste
frihetsbegrepp. Det måste då vara af högsta vigt, att denna af hård
nödvändighet fordrade undantagsställning ej i tillämpningen göres onödigt
tryckande och framför allt befrias från allt som kan hänföras till
nyck eller godtycke.

Då vi härvid betänka, att frågan gäller att skapa kontroll ej
öfver en detalj i samhällslifvet, utan öfver ett helt stort område af
statsväsendet, och öfverväga, huruvida vi dertill ega någon förebild,
framställer sig såsom en sådan förebild helt naturligt det för vårt land
egendomliga justitieombudsmansembetet.

För hvar och en, som kastar en blick på vårt lands inre historia
under det sist förflutna seklet, skall det för visso klart framstå, hvilken
värdefull statsinrättning våra förfäder gåfvo oss i arf genom upprättandet
af justitieombudsmansembetet. Här kan ej vara platsen att ens
tillnärmelsevis antyda, huru embetets innehafvare den ene efter den
andre skött sitt värf, endast några allmänna reflexioner till sammanfattning
af hvad som efter min mening framstår såsom kärnan af institutionen
och dess verksamhet må här framställas.

Det är för det första af icke ringa betydelse, att lagstiftarne utgå
från den fullt medvetna och klara förutsättningen, att landets domare
och embetsmän behöfva kontrolleras och att detta behof är så starkt,
att kontrollen måste gifvas helgd i rikets främsta grundlag. . Lagstiftarne
hafva derigenom på det mest verksamma sätt, som varit demmöjligt,
uttalat en varning till sina efterkommande att se till, att efter
partiväldets fall och efter enväldets fall ej ett embetsmannavälde måtte
uppstå. De, som i byråkratien se en fara för landet, hafva således i
den åskådning, hvarifrån gällande konstitution utgår, ett mägtigt stöd
för sin uppfattning gent emot dem, hvilka aldrig kunna förmås att se
en fara i embetsväldet och derför ej heller att sätta skrankor deremot.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10,

Det är vidare betydelsefullt, att denna tanke utfördes på det sätt,
att vården om medborgarnes fri- och rättigheter öfverlemnades ej åt
en Konungens, utan åt en Riksdagens embetsman, hvarigenom sålunda
tydligt framträdde en misstro till, att en Konungens embetsman skulle
kunna så fullständigt lösrycka sig från allt obehörigt beroende, som
nödvändigt vore.

Det är ytterligare ej ovigtigt, att åt denne embetsman gafs en
särskild, grundlagsbestämd, hög ställning, motsvarande Konungens
justitiekanslers.

Det kan vidare framhållas, huru såsom ett slags korollarium eller
komplement till hans kontrollerande verksamhet åt honom öfverlemnades
att öfva inseende öfver • tryckfriheten — en åtgärd, hvarigenom lagstiftare
med profetisk blick redan på förhand antydt, huru den närmast
kommande tiden skulle komma att bevittna tryckfrihetens kamp med
det administrativa och byråkratiska godtycket.

Jag vågar nu tro, att man i det stora hela kan såga, att justitieombudsmans-institutionen
väl fylt sitt värf, och att den gjort det just
på grund af den särskilda anordning, hvars hufvuddrag nyss återgifvits.
Man bör nemligen ej glömma, att de domare och embetsmål hvilka
gjort sig skyldige till förseelser, ju skola åtalas inför och dömas af
personer, tillhörande samma stånd, med samma grundåskådning i det
hela, ofta med samma fördomar och ensidigheter, som äro för dem
sjelfva utmärkande. Det är derför, som det är af ovärderlig vigt, att
den obetydlige medborgaren, som lidit en oförrätt, får en taleman,
hvilken förmår att med imponerande auktoritet göra gällande rättens
kraf. Man kan vara viss på, att det är just denna auktoritet, som
ofta lika mycket som, ja kanske i sjelfva verket mera än den fällande
domen öfver den felande embetsmannen, efterlemnat nyttiga verkningar.
Ty då justitieombudsmannen värjer den ringaste bland medborgare, gör
han ju derigenom hans sak så att säga till Riksdagens, till folkets, till
sjelfva den hotade medborgerliga rättssäkerhetens sak.

Här förtjenar upptagas till belysande ett förhållande, som skulle
kunna af dem, hvilka till äfventyrs hysa en — ännu ej måhända öppet
uttalad, men dock befintlig — ovilja mot justitieombudsmansembetet,
med ett sken af beviskraft åberopas mot mitt resonnement. Man skulle
kunna framhålla, hurusom Riksdagens justitieombudsmän ju faktiskt
flerfaldiga gånger kanske oftast utsetts just bland Konungens ernbetsmän,
och man kan då tilläfventyrs våga det påståendet, att om de väl
utfört sitt värf såsom Riksdagens ombudsmän, de ock bort kunna utföra
det såsom Konungens, samt att alltså (let kunde vara betydelselöst,

8 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

huruvida justitieombudsmannen varit af Konungen utsedd eller af Riksdagen
vald.

Härtill vill jag genmäla, att det för det första naturligtvis ingalunda
är gifvet, att den egendomliga karakter, som skänktes detta
embete, skulle hafva blifvit bibehållen, om det gjorts till ett kungligt
embete. Det är tvärtom synnerligen sannolikt, att det väsentligen förändrat
karakter; medborgareskyddets pregel hade säkert ej med samma
styrka bevarats åt institutionen. Och för det andra har jag alldeles
ej den uppfattningen, att icke åtskilliga af de funktionärer, som fått
sig det höga värfvet finförtrodt, verkligen sjelfva i viss mån undergått
en förändring genom dess utöfning. Nya synpunkter hafva helt säkert
hos dem gjort sig gällande, en ansvarskänsla af annan art än den redan
förut befintliga — en ansvarskänsla, som sagt dem, att det för dem
gälde att upprätthålla något af det ctyrbaraste i nationens arf och andeliga
egendom, har för visso framträdt. Det behof ver ej vara någon
motsägelse i att samme man, hvilken såsom justitieombudsman med
skärpa och energi beifrat embetsmannagodtycke och häfdat höga medborgerliga
grundsatser, kunde i en annan ställning hafva varit böjd
att snarare sympatisera med godtycket och ringakta de medborgerliga
synpunkterna. Han behöfver derför ej hafva afsigtligt bytt åskådning.
Men det förtroende han fått kan hafva gifvit hans åskådning en vidsträcktare
horisont och en djupare rigtning.

Justitieombudsmannens uppgift är ingalunda inskränkt till det
civila området. Han eger att åtala militära embetsmän likafullt som
civila. Sådant har också förekommit.

Men den kontroll, han genom direkt inspektion har att utöfva,
synes vara inskränkt till lagskipningen och fångvården. Väl heter det
i 19 § af den för honom gällande instruktionen, att, om han i ärenden
rörande allmänna hushållningen''eller eljest af allmän beskafienhet skulle
förmärka någon anstalt nödig till befrämjande af Konungens och Rikets
bästa och vältrefnad, han må hos Kongl. Maj:t underdånig anmälan
derom göra till den uppmärksamhet, Kongl. Maj:t i nåder finner sådant
förtjena. Men denna obestämda antydan innebär tydligen knappast
ens en anmaning, än mindre ett åläggande att genom eget initiativ
förskaffa sig kännedom om förhållanden, som skulle kunna föranleda
en dylik anmälan. Den säger endast, att han, om dylika förhållanden
tillfälligtvis komma till hans kännedom, ej är betagen rättigheten att
göra framställning — något som väl nästan utan all antydan derom
finge anses sjelffallet.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N-o 10.

Nu skulle man emellertid kunna ifrågasätta att vinna kontroll
öfver försvarsväsendet genom en så enkel åtgärd som en utvidgning
af justitieombudsmannens verksamhetsfält. Han eger ju redan åtalsrätt
öfver alla äfven militära embetsmän. Ålä gg honom då en inspektionspligt
äfven i det militära området, och kontrollen är vunnen!

Så lätt är dock ej saken. Redan de allmänna antydningar, jag
ofvan gifvit om hvad den ifrågasatta kontrollen skulle omfatta, lära
tydligt ådagalägga, att denna ej låter sig förena med justitieombudsmannens
verksamhet, utan att vare sig hans hittillsvarande eller hans
nya uppgift skulle lida deraf. Och lika svårt som det skulle vara för
en man att hinna utföra ett så mångsidigt värf, lika svårt skulle det
säkerligen vara att finna den man, som i sin person förenade förutsättningarna
för ett arbete, innefattande så ytterst olikartade uppgifter.

Nej, en annan ordning måste utfinnas, och jag skall söka uppdraga
konturerna deraf.

Justitieombudsmansembetet kan väl ej i sig upptaga de helt olikartade
uppgifter, som kontrollen öfver försvarsväsendet skulle innefatta,
men vi hafva i detta redan bestående embete ett förträffligt mönster
att följa.

Likasom det finnes en särskild ombudsman för justitie väsendet,
så borde det finnas en för försvarsväsendet.

Som justitieombudsmannen, så bör ock denne nye ombudsman
ega en fullt sjelfständig ställning gent emot embetsmän och embetsverk,
gent emot konungamagt och regering. Han måste vara en Riksdagens
ombudsman äfven han.

Likasom justitieombudsmannen är utrustad med en hög värdighet,
så bör äfven denne nye ombudsman vara det, således fullt lilcstäld
med den förre och med justitiekanslern.

Hans benämning är ju en smaksak — jag har tänkt på »riksauditöi’»,
»generalauditör», »ombudsman för försvarsväsendet», men stannat
vid »militieombudsinan», för att få ett ord, som redan genom sin yttreformning
erinrar om det redan invanda »justitieombudsman».

Hans qvalifikationer böra vara personlig redbarhet och kunskap
i de ärenden, som höra till försvarsväsendet. Huru hans verksamhet
närmare skulle gestaltas, skall jag nu söka visa.

Vid mitt försök att uppdraga grundlinierna för den föreslagne
embetsmannens verksamhet, sådan jag tänkt mig densamma, må det
först tillåtas mig att undanrödja en möjlig missuppfattning. Om
nemligen någon skulle af den omständigheten, att justiticombudsmansBih.
till Jiiksd. Prof. 1901. 3 Sami. 9 Höft. 2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

embetet af mig redan flera gånger framhållits till jemförelse med den
nya institutionen, ja, till och med uttryckligen angifvits såsom det
tjenliga mönstret för denna, sluta, att jag ansåge en slafvisk efterhärmning
vara att förorda, så vore detta visserligen ett stort misstag. Två
synpunkter kunna tvärtom leda till rätt väsentliga afvikelser. Den ena
är den erfarenhet, man under snart hundra år vunnit under utöfningen
af justitieombudsmansembetet, den andra är olikheten i uppgifter och
mål de begge institutionerna emellan.

Ser man då först på den förra synpunkten, torde man lätteligen
finna, att den svaghet, som hos justitieombudsmansinstitutionen företrädesvis
gifvit sig till känna, varit, att den ålagts för litet initiativ.
Man kan ej saga, att den utrustats med för liten möjlighet till initiativ.
Ty justitieombudsmannen kan ju enligt grundlag och instruktion göra
framställningar på snart sagdt alla statslifvets områden till både Kongl.
Maj:t och Riksdagen. Men det är möjligt, att, om på ett något inskränktare
område ett bestämdare åläggande gifvits honom att inkomma
med förslag till förbättringar och reformer, hans reformverksamhet
blifvit större och mera fruktbringande, och hvad beträffar hans kontrollerande
verksamhet finner man, att hans rätt att vara närvarande vid
alla embetsverks, kollegiers etc. sammanträden och taga kännedom om
alla deras handlingar m. m. har ledt till vida mindre resultat än hans
skyldighet att inspektera domstolar och granska de s. k. fånglistorna.
Det bör således vara att anbefalla, att för militieombudsmaDnen må
uppställas en i enskildheterna mera bindande instruktion än den, som
finnes för justitieombudsmannen.

Den andra synpunkten utgår från olikheten mellan de begge
embetsmännens uppgifter. I det afseendet synes mig klart, att en
af justitieombudsmannens uppgifter ej behöfver, kanske ej ens bör tillhöra
militieombudsmannen. Det är åtalsskyldigheten. Det synes mig
nemligen ej nödvändigt eller önskligt att stadga såsom vilkor för
militieombudsmannen, att han skall vara lagkunnig. Nödvändigt är
det ej, ty han kan öfverlemna åt justitieombudsmannen att, der han
uppdagar missbruk, som synas honom kunna föranleda åtal, gifva
justitieombudsmannen del af saken till den åtgärd, som denne kan
anse påkallad. Önskligt är det icke heller, ty det skulle tydligen i
hög grad inskränka det område, inom hvilket till det nya embetet
lämpliga personer vore att söka.

Med tillämpning af hvad i det föregående anförts skall jag nu
söka angifva punkt för punkt de särskilda hufvuduppgifter, som böra
åligga Riksdagens .militieombudsman.

''Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10. 11

1. l/an skulle, hafva att i allmänhet å Riksdagens vägnar vaka
öfver att ej nagra missförhållanden md utbilda sig inom landets krigsmagt,
vare sig hären eller flottan.

Denna. punkt torde efter det förut sagda ej behöfva någon särskild
förklaring.

2. Han skulle vidare hafva att särskildt noga tillse, att den militärdisciplinära
bestraffningsrätten utöfvas med oveld och insigt. För detta
ändamål skulle samma dag beslut fattas om dylik bestraffning till honom
insändas besked om bestraffningen och grunden dertill. Funne han dervid,
att någon origtig eller oförståndig tillämpning af gällande föreskrifter egt
ruin, skulle han gifva justitieombudsmannnen sådant till känna.

Äfven derest man får hoppas, att en tillfredsställande revision af
krigslagarne kunde komma till stånd, lär det dock ej kunna förmodas,
att ej. fortfarande en disciplinär bestraffningsmyndighet, lagd — om
°ck ej uteslutande — i befälhafvarens händer och utöfvad efter summarisk
procedur, skulle bibehållas. Det synes då vara af vigt att skapa
eu verksam kontroll häröfver, och i sådant afseende synes den granskning
åt militieombudsmannen, som här är föreslagen, kunna verka
godt. Äfven en annan form kunde tänkas, nemligen att denna granskning
lades direkt på justitieombudsmannen. Jag har emellertid utgått
från at,t hela den särskilda kontroll öfver försvarsväsendet, som skulle
tillskapas, borde vara samlad på eu hand och först då frågan blifver
om rättsligt åtal justitieombudsmannen borde tillitas.

3. Militieombudsmannen skulle vidare åligga såväl att noggrant
pröfva de anmärkningar om origtig eller olämplig behandling af manskapet,
otillräcklig föda, dålig utrustning eller andra missförhållanden, hvilka kunna
till honom inkomma, som ock att, der anmärkningar utan särskild anmälan
komme till hans kännedom, verkställa vederbörlig undersökning och, om
lian finner missbruk eller missförhållanden föreligga, vidtaga lämplig åtgärd
för deras afhjelpande.

Det är af .stor vigt att inskärpa hos ombudsmannen, att ingalunda
allenast anmälningar böra gifva honom anledning att ingripa, utan att
jemväl t. ex. anmärkningar, som i pressen förekomma eller annorledes
blifva honom kunniga, böra påkalla hans uppmärksamhet. Detta är
desto vigtigare, som det synnerligen ofta torde inträffa, att den, hvilken
blifvit förorättad och som således skulle vara närmast att göra en
anmälan, saknar mod dertill, i ty att han — understundom med rätt, understundom
med orätt — fruktar, at t följderna af hans anmälan skulle blifva
eu än värre rättskränkning än den, hvarom anmälan skett.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

4. Militieombudsmannen skulle vidare hafva att Öfvervaka, att den
militära utbildningstiden i allo användes på det nyttigaste sätt, d. v. s. för
krigets fordringar, ej för paradens.

Denna punkt är en af de allra vigtigaste och innefattar en uppgift,
hvilken, om den rätt fyldes, borde mera än något annat kunna bidraga
att gifva folket och dess representanter den trygga tillförsigten, att de
enorma penningeuppoffringar, som erfordras för fredens bevarande och
sjelfständighetcns upprätthållande, också tagas i anspråk på det mest
fruktbringande sätt.

Ur denna synpunkt förefaller det mig, som om militärerna sjelfva
borde vara de främsta att önska framgång åt mitt förslag. Det borde
vara för dem hugnesam!, att deras ärliga arbete blefve rätt uppskattadt
och att anledningen till misstro undanröjdes, och huru skulle detta kunna
ske bättre än genom att de finge ställa sitt arbete och dess frukter
direkt under ögonen på en Riksdagens ombudsman?

5. Militieombudsmannen borde ock ega skyldighet att pröfva behöfligheten
af militära anskaffningar. För sådant ändamål borde vederbörande
myndighet opåmint till honom insända protokoll öfver anskaffningsbeslut
— åtminstone då de ghide belopp af en viss storlek och borde,
såvida militieombudsmannen inom viss tid efter protokollets erhållande tillkännagåfve
sin afsigt att hos Kongl. Maj:t afstyrka anskaffningen, dylika
beslut ej få gä i verkställighet förr än Kongl. Maj:t beslutit i ärendet.

Det är bekant, att arméförvaltningen under sin beslutanderätt har
stora i klump anslagna summor till bestridande af anskaffning för
regementenas räkning. Någon skarpare kontroll i sak, huru dessa
medel användas, förefinnes för närvarande ej. Det är denna väl behöfliga
kontroll, som skulle åstadkommas genom ombudsmannens
pröfning och rättighet att, i händelse han finner anskaffningens behöflighet
tvifvelaktig, underställa densamma Kongl. Maj:ts pröfning.

6. Vidare skulle en sådan embetsman till Riksdagen inkomma med
de framställningar och förslag, hvartill han kunde finna anledning, samt
årligen afgifva sin embetsberättelse till Riksdagen och deruti särskildt yttra
sig om försvarsväsendets tillstånd och skötsel.

7. Äfven skulle han till vederbörligt utskott afgifva utlåtande i fråga
om behöfligheten och ändamålsenligheten af de till försvarsverket fordrade
anslag, angående hvilka utskottet begärde sådant utlåtande.

Punkterna 6 och 7 afse som synes att gorå militieombudsmannens
sakkunskap och förmåga direkt nyttig för Riksdagen. Helt visst skulle
det bidraga att stärka Riksdagens förtroende för försvarsbudgetens rigtiga
afpassning efter behofven, i fall den sålunda alltid hade tillgång

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

till sakkunniga ock opartiska upplysningar. Väl kunna sådana understundom
vara att tillgå inom Riksdagen sjelf. Men den omfattande och
allsidiga öfversigt öfver kela försvarsväsendet, som kunde förutsättas
kos en för dess permanenta öfvervakande särskildt vald embetsman,
är dock säkerligen endast mera undantagsvis att påräkna kos någon
Riksdagens ledamot.

8. Gifvetvis skulle militieombudsmannen ega skyldighet att årligen
företaga inspektionsresor och dervid göra sig noga underrättad om manskapets
behandling, öfningstidens användning och mera dylikt, likasom äfven
att närvara vid mera betydande fältöfningar.

Denna punkt torde ej erfordra någon särskild kommentar.

Såsom af ofvanstående utkast framgår, skulle de åtgärder, till
kvilka militieombudsmannens egna iakttagelser eller pröfning af inkomna
anmälningar kunde gifva anledning, vara af trenne slag. Dels kunde
han hänskjuta saken till justitieombudsmannens handläggning, detta
då åtal syntes kunna komma i fråga, dels kunde han inkomma med
framställning till Kongl. Maj:t, ock dels kunde han ingå med framställning
till Riksdagen.

Det synes vara lämpligt, att, såsom i fråga om justitieombudsmannen,
sjelfva hufvuddragen af den nya ombudsmannens verksamhet
blefve stadgade i grundlagen, under det att detaljerna utarbetades i form
af särskild instruktion.

Intet nytt förslag af så pass omfattande beskaffenhet som det nu
af mig framstälda lärer undgå invändningar af både ett och annat slag,
och jag skall här söka att på förhand bemöta ett och annat af de
inkast, jag kan förutse såsom möjliga.

Från något håll skall man törhända till den föreslagna kontrollens
afvärjande söka framdraga den invändningen, att en dylik kontroll
skulle innefatta eller åtminstone kunna medföra en magtutvidgning af
representationen, ett inskridande på konungamagtens område. Man
skall kanske söka göra gällande den uppfattningen, att den nye ombudsmannen
genom en inspektion i detalj öfver Kongl. Maj:ts och hans
underordnade organers verksamhet skulle komma att utgöra ett medel
för Riksdagen att förskaffa sig ett större inflytande på administrationens
detaljer, än grundlagen afsett. Det torde emellertid ej kräfvas
många ord för att visa origtigheten af en sådan uppfattning.

Den nye ombudsmannen skulle ju lika litet som justitieombudsmannen
kunna gifva några som helst föreskrifter eller befallningar.
Allt hvad han kan göra är att granska, att anmärka och att gifva de

14 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

beslutande myndigheterna förslag till afhjelpande af de brister, han
anmärkt. Det är väl påtagligt, att denna art af verksamhet står i
fullständig samklang med hela den ställning, som våra grundlagar
anvisa åt folkrepresentationen.

År 1809 befarade man på vissa håll, att »skakniugar i samhället»
skulle kunna åstadkommas af justitieombudsmannens embetsverksamhet.
Erfarenheten har till fullo vederlagt denna farhåga. Och ingen anledning
finnes att antaga, att den skulle vara mera berättigad i fråga
om den nu föreslagna ombudsmannens verksamhet.

Vidare kommer väl att påstås, att institutionen är helt och hållet
onödig, att man hittills kunnat hjelpa sig densamma förutan, och att
intet skäl finnes, hvarför man ej skulle kunna göra så äfven hädanefter.

Härtill må svaras, att äfven om 1809 års män icke tillskapat
justiiieombudsmansembetet, är det ganska troligt, att man kunnat
»hjelpa sig derförutan». Men deraf kan ej slutas, att det varit onödigt.
Om statens institutioner och anordningar till medborgarnes bästa och
de medborgerliga rättigheternas skyddande endast afse det allra nödtorftigaste
för att ej alltsammans skall brista sönder, då har justitieombudsmansembetet
varit onödigt. Ty det är ej troligt, att någon
ödeläggande katastrof skulle hafva inträffat, om det saknats. Men
om dess existens blifver berättigad genom att det upprepade gånger
bidragit att hålla i helgd betydelsefulla principer och afvärja embetsmannamagtens
kränkningar af den enskildes rättigheter, då har embetet
ej varit onödigt.

Och om en dylik kontrollerande myndighet öfver den civila
embetsmagten visat sig behöflig, då borde den för visso visa sig än
mera behöflig för den militära embetsmagten. Ty denna är starkare
genom sina extraordinära magtmedel och farligare genom sin afskilda
ställning och fästa sammanslutning än den civila. Och att både dess
styrka, dess afskildhet och dess sammanslutning skulle väsentligen ökas
genom antagande af eu härordning, byggd på den nu föreliggande
kongl. propositionens principer, behöfver intet bevis.

En annan invändning blir väl den, att upprättandet af ett dylikt
kontrollantembete skulle visa en obehörig misstro mot militären, särskilt
officerskåren. Alldeles enahanda invändning gjordes i början af
förra århundradet mot justitieombudsmansembetet. Den skulle emellertid
vara lika litet berättigad nu som då. Om erfarenheten visar,
att missbildningar af viss beskaffenhet lätt innästla sig på ett visst
område, så är det ej obehörigt misstroende mot detta områdes målsmän
att anordna tillsyn och kontroll gent emot missbildningarna. Det är

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10. 15

ej obehörigt misstroende, som föranledt anordnande af biskopsvisitationer,
af fabriksinspektioner, af folkskoleinspektioner etc. Det är en
ständigt återkommande erfarenhet af kontrollens nödvändighet, som
framkallat densamma. Och allra minst böra de beklaga sig öfver
inspektion och kontroll, hvilka veta med sig, att de väl vårda sitt
yrke och hedra sitt stånd. Ty just genom en noggrann kontroll, som
förmår att rätta eller afskilja de ovärdiga elementen, bibehålies en
social grupp, t. ex. en officerskår, vid dess anseende. Saknas kontrollen,
skall allmänheten, det är det öfriga samhället, lätteligen låta den skyldige
lida med den oskyldige, och derigenom spilles ju hela kårens
anseende.

Naturligtvis skall man väl som alltid, då det gäller att införa
något godt på det militära området, mötas af invändningen, att »disciplinen
skulle sättas i fara». Härtill kan endast svaras, att en sådan
invändning måste bero på en falsk åsigt om disciplin, på samma falska
åsigt, som anser en officer, hvilken misshandlat en soldat, böra erhålla
mindre straff än han egentligen förtjenat — för att upprätthålla disciplinen.
Föi dem, hvilka genomskådat hela den förvillande falskheten
i. denna uppfattning, hvilka sålunda förstått, att den utgår från en i
sig grundfalsk åskådning af sj elfva disciplinen, såsom hvilande hufvudsakligen
på fruktan för, ej på förtroende till befälet, för dem skall
denna invändning helt visst framstå såsom fullständigt betydelselös.
För dem måste nemligen saken te sig så: då disciplinen — den äkta,
den som i farans stund är något värd — h vilar på förtroende, och då
intet säkrare medel att framkalla förtroende finnes än rättvisa utan
skilnad för hög och låg, kan en institution, som afser bland annat att
tillbakavisa godtycket och trygga rättssäkerheten, ingalunda skada, utan
måste tvärtom, rätt besedt, verksamt gagna disciplinen.

Den förväntade invändning, som på sitt sätt kanske är af den
största praktiska betydelse, är svårigheten att finna dugliga innehafvare
till platsen. Det låter sig nemligen ej förnekas, att ganska stora fordringar
ställas på ep sådan. Personlig redbarhet och kunskap i militära
ämnen skulle visserligen vara de enda i grundlagen föreskrifna allmänna
qvalifikation erna, och de böra ju ej vara svåra att finna förenade
hos en man. Men det är gifvct, att utom dessa allmänna qvalifikationer
faktiskt skulle erfordras de öfriga egenskaper, förutan hvilka militieombudsmannen
ej kunde förutsättas sköta sina särskilda embetsgöromål
tillfredsställande. Fn sådan embetsman borde tydligen förena personlig
oräddhet och frihet från militära fördomar med sina militära kunskaper,
han borde vidare ega ett godt och skarpt omdöme och lätthet att sätta

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

sig in i alla de olikartade uppgifter, som äro förknippade med frågor
om härens och flottans förseende med nödig materiel och utrustning
o. s. v. Att finna mannen tör derför väl vid en och annan tidpunkt
kunna visa sig svårt. Men det är ett långt steg från svårt till omöjligt.
Och att den förening af egenskaper, som hos den rätte mannen
borde finnas, skulle vara omöjlig att upptäcka här i landet, får val ej
antagas. Åtminstone skulle ett sådant fattigdomsbevis vittna bra dåligt
om vårt hela försvarsväsende.

Jag tillåter mig för öfrigt i detta sammanhang erinra om hvad jag
yttrat om justitieombudsmannen, nemligen att det i fråga om honom
utan tvifvel'' till en viss grad gäller, att embetets utöfning, dess speciella
läggning och kraf sporrat dess innehafvare och hos honom väckt till
lif egenskaper, som måhända eljest skulle hafva slumrat. För min del
tviflar jag ej på att samma iakttagelser skulle komma att göras äfven
å det föreslagna embetets blifvande innehafvare. Det skall äfven der
visa sig, att den höga och värdiga uppgiften att inom ett helt stort
område af statslifvet tillvarataga folkets rätt såsom dess välde målsman
förmår att utbilda egenskaper, Indika eljest måhända aldrig trädt
fram. Och för öfrigt lär väl Riksdagen ej komma att af eget initiativ
ombyta innehafvare oftare i fråga om denna plats än i fråga om justitieombudsmansembetet.
Militieombudsmannen lär väl således äfven han,
der han sköter sig tillfredsställande, kunna påräkna omval och sålunda
till sina rent personliga förutsättningar för platsens rätta skötsel lägga
äfven erfarenheten.

För fullständighetens skull må äfven ett ord egnas åt kostnadssynpunkten,
dervid dock så godt först som sist bör sägas, att denna
för hvar och en, hvilken med någon uppmärksamhet genomläst och
öfvervägt min motion, torde spela en försvinnande liten roll. Det är
ju ofta fallet, att man vid förslag om inrättande af _ett nytt embete
eller eu ny institution invänder: ja, väl skulle den blifva nyttig, men
den blir å andra sidan så kostsam — uppväges således kostnaden af
nyttan? Så kan frågan knappast ens ställas här. Somliga kunna anse
det föreslagna embetet onyttigt, somliga kanske rent af skadligt. Men
ingen, som anser det nyttigt, lär kunna råka i ringaste tvekan om
huruvida dess nytta skulle uppväga kostnaden. Och detta derför, att
det just är anlagdt på bland annat att förekomma onyttiga utgifter af
enorm höjd. Må man betänka, att en enda hel- eller lialf-millionsutgift,
inbesparad genom militieombudsmannens insigter, vaksamhet och göda
omdöme, är tillräcklig för att hela embetet för framtiden kan bestå
och underhållas blott på räntan af denna inbesparing, och man förstår,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10. 17

att ett erkännande af embetets ändamålsenlighet i och med detsamma
så att säga eliminerar kostnadssynpunkten. Hela justitieombudsmansinstitutionen
kostar enligt senaste statsreglering 21,750 kronor. Antag,
att den nya institutionen kommer att kosta lika mycket. Den skulle
då visa sig helt och hållet oförmögen att fylla sitt ändamål för att ej
väga upp den summan! Åndtligen må framhållas, att farhågan för de
med nya institutioner förbundna kostnader ofta baseras på tanken, att
en utveckling af desamma kan komma till stånd, medförande nya och
alltid nya kostnader. I detta afseende är ju förhållandet ett helt annat,
då det gäller en institution, öfver hvilken Riksdagen ensam har att
helt och hållet råda, och till hvars utveckling Kongl. Maj:t ej har anledning
— måhända knappast lust — att bidraga.»

Utskottet har vid behandlingen af ifrågavarande motion funnit
åtskilliga af de synpunkter, som deri framhållits, vara ganska beaktansvärda.
Det är nemligen, enligt utskottets uppfattning, obestridligen
önskvärd!, att särskild! nu, då ett omfattande förslag till reform af hela
vårt försvarsväsen föreligger, uppmärksamheten rigtas äfven på den
vigtiga omständigheten, att nödig kontroll bör åvägabringas till förebyggande
af tänkbara missförhållanden i flera af de utaf motionären
angifna hänseenden. Men den af honom föreslagna formen för utöfningen
af denna kontroll, nemligen genom en enda härför tillsatt embetsman,
bär utskottet ansett knappast möjlig att genomföra och ej heller, äfven
om så vore fallet, ändamålsenlig och lämplig.

Först vill utskottet härvid påpeka, att det näppeligen är tänkbart,
att alla de särskilda embetsgöromål, som enligt motionen skulle åt
denne embetsman anförtros, kunna af en enda person utföras; och har
det berättigade i denna erinran tydligen icke heller varit främmande
för mptionären sjelf. Den föreslagne nye embetsmannen måste enligt
förslaget hos sig förena ej mindre grundliga insigter i militära och
militärtekniska frågor rörande så väl armén med dess olika vapenslag
som ock flottan och dess materiel än äfven omfattande kunskaper
jemte praktisk förmåga i ekonomiska frågor och stat.sregleringsärenden
samt slutligen icke heller sakna förfarenhet i lagskipningsfrågor.

Men äfven om man bortser från detta betydelsefulla förhållande,
håller utskottet i allt fall före, att den af motionären föreslagna utvägen
att vinna ökad kontroll på förs vars väsendets område icke är den rätta.

Bih. till Riksd. Prof. 1901. 3 Sami. 9 Käft. 3

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

Vida lämpligare synes det utskottet vara att söka ernå detta mål genom
utveckling af redan befintliga institutioner för utöfningen af kontroll på
nämnda område, vare sig från Riksdagens sida eller eljest, samt genom
skärpning af hithörande bestämmelser och föreskrifter.

Hvad beträffar den särskilda uppgiften att öfvervaka den militära
bestraffningsmagtens utöfning, hvilken uppgift enligt motionen skulle
anförtros åt militieombudsmannen, så är krafvet på en sådan kontroll
redan i viss mån tillgodosedt genom justitieombudsmannainstitutionen;
och skulle det anses behöfligt, att denna kontroll göres starkare och
mera omfattande, torde detta möjligen kunna vinnas genom tillägg till
instruktionen för justitieombudsmannen. För öfrigt lärer den komité,
åt hvilken Kongl. Maj:t uppdragit att företaga en revision af strafflagen
för krigsmagten och förordningen om krigsdomstolar och rättegången
derstädes i syfte att bestämmelserna i dessa lagar må blifva lämpade
efter förhållandena vid en krigsmagt, bestående af värnpligtige, ej underlåta
att egna uppmärksamhet äfven åt denna fråga; och torde det under
sådana förhållanden vara så mycket mindre lämpligt att nu företaga en
förändring i grundlagen i den föreslagna rigtningen.

Slutligen vill utskottet framhålla, att med hänsyn till den knappa
tid, hvaröfver utskottet egt förfoga i följd deraf, att motionerna blifvit
så sent under Riksdagen framlagda, utskottet icke kunnat vara i tillfälle
att åt det väckta förelaget, hvilket i afsevärd mån ingriper i vårt
statstörvaltningssystem och derigenom synes ej oväsentligt beröra de
grunder, på hvilka vårt statsskick hvilar, egna den noggranna och fullständiga
undersökning, som skulle kräfvas för att kunna allsidigt öfverskåda
och pröfva dess innebörd.

Utskottet får, med stöd af hvad ofvan blifvit anfördt, hemställa,

att ifrågavarande motioner icke må föranleda
mågon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1901.

På utskottets vägnar:

G. RUDEBECK.

Reservationer:

af herrar Bolin, Johnsson, Andersson och Bann, hvilka anfört:

»Då vi, som visserligen icke i allo kunnat till bifall förorda mot -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10. 19

tionen, dock, i likhet med utskottet, funnit åtskilliga deri framhållna
synpunkter ganska beaktansvärda, särskildt nu, då ett omfattande förslag
till reform åt hela värf försvarsväsen föreligger;

då utskottet, med hänsyn till förslagets mycket omfattande innebörd
och den nära riksdagens afslutning liggande tidpunkt, då det framkommit,
icke varit i tillfälle att egna detsamma den ingående granskning,
som det utan tvifvel förtjenat;

så och då Kongl. Maj:t åt en komité uppdragit att företaga en
revision af strafflagen för krigsmagten samt förordningen om krigsdomstolar
och rättegången derstädes, ett uppdrag, som i väsentliga hänseenden
berör förhållanden, som stå i samband med dem, som i motionen
afses, hafva vi ansett, att utskottet bort till Riksdagen hemställa att i
skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes åt berörda komité uppdraga
att jemväl taga under ompröfning i motionen framstälda förslag»;

af herr Waldenström, som anfört:

»Då den komité, till hvilken utskottet i sin motivering hänvisar,
blifvit af Kongl. Maj:t tillsatt endast för att företaga en revision af
strafflagen för krigsmagten och förordningen om. krigsdomstolar och
rättegången derstädes i syfte att bestämmelserna i dessa lagar må
blifva lämpade efter förhållandena vid en krigsmagt, bestående af värnpligtige,
så ligger den af motionären framstälda frågan alldeles utanför
gränserna för komiténs uppdrag.»