Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1899:Ku10 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Eiksd. kansli den 18 april 1899, kl. 8 e. m.

Konstitutionsutskottets utlutande, i anledning af väckt motion med
förslag till inrättande af en s. k. regeringsrätt in. in.

Uti en från Andra Kammaren till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, n:o 232, har herr A. V. Ljungman föreslagit, bland annat, åtskilliga
ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen, åsyftande
dels inrättande af en särskild embetsmyndighet, benämnd regeringsrätt,
för utöfvande af Konungens administrativa domsrätt och för medverkan
vid den ekonomiskt administrativa lagstiftningen, dels vissa i samband
dermed stående förändringar i afseende å rikets styrelse och förvaltning.

I detta syfte har motionären hemstält, att Riksdagen måtte Husaga
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling följande förslag till ändrad
lydelse af §§ 6,-7, 15, 17, 18, 19, 21, 22, 23, 24, 26, 28, 34,53, 87,
88,89, 99, 101, 102, 103, 104 och 106 regeringsformen samt §§ 11, 37,
42, 43, 54 och 69 riksdagsordningen:

Regeringsformen.

§ 6.

Af statsrådets ledamöter skola nio vara chefer och föredragande,
hvar för sitt departement, nemligen:

ministern för utrikes ärendena för utrikesdepartementet;

•Bih. till Rilesd. Prof. 1899. 3 Sami. 10 Haft. (N:o 10).

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

en chef för sjöförsvarsdepartementet;
en för landtförsvarsdepartementet;
en för justitiedepartementet;
eu för civildepartementet;
en för samfärdsélsdepartementet;
en för landtbruksdepartementet:
eu för finansdepartementet; samt
en för ecklesiastikdepartementet.

Den närmare fördelningen af ärendena, departementen emellan,
bestämmes af Konungen genom en särskildt utfärdad, offentligen kungjord
stadga.

§ 7.

Alla regeringsärenden, med undantag af sådana, som i 11, 12,
13 och 32 §§ omförmälas, skola inför Konungen i statsrådet föredragas
och der afgöras. Om utöfvandet af Konungens befälsrätt öfver rikets krigsmagt
samt domsrätt gifvas här nedanföre särskilda föreskrifter.

§ 15.

Kommandomål, hvarmed förstås sådana, som Konungen i egenskap
af högsta befälhafvare öfver lcrigsmagten till lands och sjös, omedelbarligen
besörjer, må Konungen, då han sjelf förer riksstyrelsen, afgöra
i närvaro af den bland de i 6 § omförmälda försvarsdepartementens chefer,
till Ehvars departement ärendet hörer. Honom åligge, vid ansvar, att,
då dessa mål beredas, sin mening yttra öfver de företag, Konungen
besluter, samt att, då hans mening icke med Konungens beslut öfverensstämmer,
föra sina yttrade betänkligheter och råd till ett protokoll,
hvars läglighet Konungen medelst sin höga påskrift besanne. Finner
nämnde embetsman dessa företag vara af en vådlig rigtning eller omfattning,
eller grundade på ovissa eller otillräckliga medel att dem utföra,
tillstyrke han jemväl, att Konungen ville kalla, till ett krigsråd
deröfver, tvenne eller flera af de närvarande högre militära embetsmän ;
Konungen dock obetaget, att å denna tillstyrkan och, der den bifalles,
å krigsrådets till protokoll anförda tankar göra det afseende, honom
godt synes.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

§ 17.

1. Konungens domsrätt skall uppdragas minst tolf, högst tjugoen,
af honom utnämnde, lagkunnige män, hvilka fullgjort hvad författningarne
föreskrifva dem, som uti domareembeten må nyttjas, samt i sådana värf
ådagalagt insigt, erfarenhet och redlighet. De kallas justitieråd och
utgöra Konungens högsta domstol. Deras antal må ej ökas utöfver
tolf, så vida ej Konungen och Kiksdagen, i den ordning 87 § 1 mom.
stadgar, besluta, att högsta domstolen skall på afdelningar arbeta; och
varde, i sådant fall, så väl justitierådens antal inom ofvan föreskrifna
gränser, som ärendenas fördelning mellan afdelningarna i samma ordning
bestämda.

2. Konungens rätt att pröfva och afgöra de mål, som, jemlikt författningarna,
få lios Konungen fullföljas genom besvär öfver embetsmyndigheters,
korporation ers eller n ämnders meddelade beslut, men icke tillkomma
högsta domstolens upptagande och ej heller angå tillsättande af tjänster, skall
på det sätt och med de undantag, som bestämmas i särskild af Konungen
och Kiksdagen gemensamt stiftad stadga, uppdragas åt sju af Konungen utnämnde,
kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade män. De kallas
regeringsråd och utgöra Konungens regeringsrätt. Bland dem böra minst fyra
hafva förut förvaltat civil beställning och minst tre beklädt domareembete.

§ 18.

Regeringsrätten tillkommer det äfven att, i mål af beskaffenhet att
tillhöra dess slutliga pröfning, upptaga och afgöra ansökningar, att Konungen
må bryta dom åter, som vunnit laga kraft, eller återställa tid, som
försuten är. Alla öfriga sådana ansökningar skola afgöras af högsta domstolen.

§ 19-

Inkomma till Konungen ifrån domstolar eller embetsman förfrågningar
om enligt 87 § stiftad lags eller laga stadgas rätta mening i sådana
fall, som till domares eller embetsmans åtgärd höra, ege, allt efter lagens
eller stadgans beskaffenhet enligt nyss nämnda paragrafj högsta domstolen
eller regeringsrätten att de sålunda sökta förklaringar gifva.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

§ 21.

Konungen eger tvenne röster i de mål, hvilkas föredragning och
afgörande han för godt finner att i högsta domstolen eller regeringsrätten
öfvervara. Alla frågor om förklaringar öfver enligt 87 § stiftad lags eller
laga stadgas råtta mening skola hos Konungen anmälas och hans röster
deruti inhemtas och beräknas, änskönt han icke i högsta domstolens eller
regeringsrättens öfverläggningar derom deltagit.

§ 22.

1. Uti högsta domstolen kunna ringare mål pröfvas och afgöras
af fem ledamöter, så ock af fyra, der alla fyra äro om slutet ense.
Öfver vigtigare saker skola minst sju döma. Ej må flere än åtta ledamöter
på en gång i pröfningen af något mål deltaga, der ej för vissa
fall annorledes föreskrifves i den ordning, 87 § 1 mom. stadgar.

2. Uti regeringsrätten kunna mål pröfvas och afgöras af fem ledamöter,
så ock af fyra, der minst tre af dem äro om slutet ense.

§ 23.

Alla högsta domstolens och regeringsrättens beslut utfärdas i
Konungens namn och med hans höga underskrift eller under hans sekret.

§ 24.

1. Uti Konungens nedre justitierevision skola justitiejirendena
beredas till föredragning och afgörande i högsta domstolen.

2. Till föredragning och afgörande i regeringsrätten skola ärendena
beredas i det departement, hvartill de, enligt den i 6 § omförmälda fördelning,
höra.

(Departementschef ege att i regeringsrätten deltaga i öfverläggningen,
tnen icke i besluten, uti de mål, som till hans departement höra.)

% 26.

1. Då justitieärenden i statsrådet föredragas, skola, jemte chefen
för justitiedepartementet och minst tre andra ledamöter af statsrådet, två

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

justitieråd dem öfvervara, med den skyldighet att till protokollet sig
yttra, som 9 § föreskrifver.

2. Vid föredragning i statsrådet af frågor om stiftande, ändring,
förklaring (dier upphäfvande af lagar eller författningar, hvarom i 87 §
2 mom. och 89 § förmäles, höra två af regeringsrättens ledamöter närvara,
med enahanda skyldighet att sig yttra, som ofvan i 1 mom. sägs. Lag samma
galle i fråga om dispens från sådan lag eller författning.

§ 28.

1. Konungen eger att i statsrådet — — — — — — — —
befordringar inom den svenska kyrkan.

Hvarje departementschef skall föredraga — — — •— — — —
som under departementet höra.

2. Konungen eger att genom naturalisation — — — — — —
ledamot af statsrådet utnämnas.

§ 34.

Statsministern och ministern för utrikes ärendena innehafva rikets
högsta värdighet och de öfrige statsrådsledamöterne den närmaste derintill.
Ledamot af statsrådet må icke tillika annat embete utöfva, ej heller några
inkomster deraf uppbära. Justitieråd eller regeringsråd må ej tillika annat
embete innehafva eller utöfva.

§ 53.

1. Lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa
utskott: ett konstitutionsutskott att väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagarne och yttranden deröfver till Riksdagen afgifva,
samt att granska de i statsrådet förda protokoll; ett statsutskott, att utreda
och för Riksdagen uppgifva statsverkets och riksgäldsverkets tillstånd,
förvaltning och behof; ett bevillningsutskott, att behandla bevillningsfrågor;
ett bankoutskott, att öfverse bankens styrelse och tillstånd samt
föreskrifter om bankoförvaltningeu gifva; samt två lagutskott, att utarbeta
de från kamrarno remitterade förslag till civil-, kriminal-, kommunal- och
kyrkolagarnes förbättring.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

2. Ä urtima riksdag skola ej flera utskott tillsättas, än som erfordras
för beredning af dervid förekommande ärenden.

§ 87.

L Riksdagen eger gemensamt med Konungen magt att stifta
allmän och särskild civillag äfvensom allmän kriminallag ock särskild kriminallag
för krigsmagten samt att sådan förut stiftad lag förändra och
upphäfva. Ej må Konungen utan Riksdagens samtycke, och icke Riksdagen
utan Konungens, någon ny lag göra eller gammal afskaffa.

Frågor härom må i Riksdagens kamrar kunna väckas och skola,
sedan vederbörligt utskott deröfver blifvit hördt, af Riksdagen afgöras.
Beslutar Riksdagen för sin del någon ny lag eller gammal lags upphäfvande
eller förändring, aflemnas förslag derom till Konungen, som inhemte
statsrådets och högsta domstolens tankar deröfver, och, sedan han sitt
beslut fattat, meddele Riksdagen antingen sitt samtycke till dess åstundan
eller sina skäl att det vägra. Kan Konungen icke förr, än Riksdagen åtskiljes,
fatta och meddela sitt beslut, vare han oförhindrad att före nästföljande
riksdags öppnande förslaget ordagrant bifalla och allmän kungörelse
derom utfärda. Sker det ej, anses förslaget hafva förfallit, och Konungen
underrätte då Riksdagen vid dess nästa sammankomst om de skäl, som
hindrat förslagets antagande. Finner Konungen godt någon lagfråga för
Riksdagen framställa, äske han statsrådets och högsta domstolens yttranden
deröfver, samt meddele sin proposition tillika med berörda yttranden åt
Riksdagen, som med frågan vidare förfar, såsom i riksdagsordningen sägs.

2. Sammalunda förfares ock vid stiftande, ändring eller upphäfvande
af sådan lag eller laga stadga, som eljest, enligt denna regeringsforms föreskrifter
eller på grund af Konungens och Riksdagens samfäld^ beslut, skall
utgöra föremål för Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftning, ehuru
med den skilnad, att regeringsrättens yttrande skall inhemtas i stället för
högsta domstolens.

3. Riksdagen eger ock gemensamt med Konungen stifta, förändra
eller upphäfva allmän kyrkollag äfvensom särskild kriminallag för presterskapet,
dock att dervid erfordras samtycke jemväl af allmänt kyrkomöte,
öfver förslag angående dylik lag skola, på sätt i 1 mom. sägs, statsrådets
och högsta domstolens tankar inhemtas och jemte Konungens proposition,
då sådan göres, Riksdagen meddelas. Har ej förslag, hvarom
nu fråga är, före början af riksdagen näst efter den, då förslaget fram -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

stälts eller antagits, blifvit såsom lag genom allmän kungörelse utfardadt,
vare det förfallet, ock Ivonungen underrätte då Riksdagen om de skäl,
som hindrat förslagets antagande.

4. Dispens från i föregående tre mom. afsedd lags eller laga stadgas
föreskrifter kan endast meddelas i sådana fall, der lagen eller stadgan sjelf
uttryckligen medgifver, att dylik må ega rum, och efter inhämtande af yttrande
från den i Konungens namn dömande domstol, som har att yttra sig vid
sådan lags etter laga stadgas stiftande, ändring eller upphäfvande.

§ 88.

Med förklaring öfver lag eller laga stadga, hvarom i nästföregående
§ förmötes, förkålles som med sådan lags eller stadgas stiftande. De förklaringar,
som, till svar på inkomna förfrågningar om dylik lags eller
stadgas rätta mening, Konungen genom sin högsta domstol eller regeringsrätt
emellan riksdagarne gifver, kunna ogillas af först derefter sammanträdande
Riksdag, så ock om förklaring angår ämne, som till allmän
kyrkolag eller särskild kriminallag för presterskapet hörer, af det allmänna
kyrkomöte, som efter förklaringens meddelande först hålles; och må dylika
förklaringar, der de sålunda ogillade blifvit, ej längre gälla eller af domstolarne
eller myndigheterne iakttagas och åberopas.

§ 89.

1. Uti Riksdagens kamrar må frågor väckas om förändring, förklaring
och upphäfvande af författningar, som rikets allmänna hushållning
röra; om sådana nya författningars stiftande samt om grunderna för
allmänna inrättningar af alla slag. Riksdagen ege dock, med i denna
regeringsform faststälda undantag, icke magt att i dessa mål annat eliminera
besluta, än föreställningar och önskningar, att hos Konungen anmälas
och hvarå Konungen, sedan statsrådet deröfver blifvit hördt, göre
det afseende han för riket nyttigt finner.

Öfver förslag rörande författning, som i detta mom. af ses, hör, så vidt
tid dertill gifves och förslagets vigt anses sådant kräfva, regeringsrättens yttrande
inhemtas före afgörandet.

2. Vill Konungen öfverlemna åt Riksdagen att gemensamt med
honom något afgöra, som rikets allmänna styrelse rörer, då förfares

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

dermed på det sätt, som angående vissa lagfrågor är i 87 § 2 mom.
stadgadt.

§ 99.

Justitieombudsmannen må, när han det nödigt anser, kunna öfvervara
regeringsrättens, högsta domstolens, nedre justitierevisionens, hofrätternas,
kollegiernas eller i dessas ställe inrättade verks, och alla lägre
domstolars öfverläggningar och beslut, dock utan rättighet att sin mening
dervid yttra, samt ega tillgång till alla domstolars, kollegiers och embetsverks
protokoll och handlingar. Konungens embetsman i allmänhet vare
skyldige att lemna justitieombudsmannen laglig handräckning, samt alla
fiskaler att medelst aktioners utförande honom biträda, då han det äskar.

§ 101.

Skulle den oförmodade händelse inträffa, att antingen hela Konungens
högsta domstol eller af dess ledamöter en eller flere funnes hafva
af egennytta, vrångvisa eller försumlighet så orätt dömt, att derigenom
någon, emot tydlig lag och sakens utredda och behörigen styrkta förhållande,
mistat eller kunnat mista lif, personlig frihet, ära och egendom,
eller hela Konungens regeringsrätt eller en eller flere afl dess ledamöter, i
denna egenskap, uppenbarligen handlat mot gällande lagar och författningar,
vare justitieombudsmannen pligtig, äfvensom Konungens justitiekansler
berättigad, att vid den rikets domstol, som här nedanföre bestämmes, den
felaktige under tilltal ställa, samt till ansvar efter rikets lag befordra.

§ 102.

Denna domstol, som riksrätt kallas, skall i sådant fall bestå af
presidenten uti Svea hofrätt, hvilken deruti före ordet, presidenterne
uti rikets öfriga hofrätter och uti kammarrätten samt fyra de äldsta regereringsråd;
men vid tilltal emot regeringsrättens ledamöter läge, i stället för
regeringsråd, fyra de äldsta justitieråd säte i riksrätten. Då antingen justitiekansler^
eller justitieombudsmannen finner sig befogad att tilltal inför
riksrätten anställa, äske han hos presidenten i Svea hofrätt, såsom riksrättens
ordförande, laglig kallelse å den eller dem, som skola tilltalas.
Presidenten i nämnda hofrätt foge derefter anstalt om riksrättens samman -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

träde för att kallelsen utfärda och målet vidare i laglig ordning behandla.
Skulle mot förmodan han detta underlåta eller någon af de öfriga förenämnda
embetsman undandraga sig att uti riksrätten deltaga, stånde de
för en sådan uppsåtlig försummelse af deras embetspligt till lagligt ansvar.
Rätten vare domför, om sju deruti sitta. Är presidenten i Svea hofrätt
af laga förfall eller jäf hindrad, inträde i hans ställe den äldste i tjenst
varande af öfrige presidenter såsom ordförande och äldsta rådet i sagda
hofrätt såsom ledamot; är annan af presidenterne hindrad, inträde det äldsta
rådet i den domstol, han tillhör, i hans ställe; är. regeringsråd eller justitieråd
hindradt, inträde i dess ställe närmast i ålder varande, riksrätten icke
redan tillhörande regeringsråd eller justitieråd.

Denna domstol ege, sedan ransakningen fulländad är och domen
efter lag fäld, att densamma för öppna dörrar afkunna. Ingen hafve
magt att sådan dom ändra, Konungen dock obetaget att göra nåd,
hvilken likväl icke må sträcka sig till den dömdes återinsättande i rikets
tjenst.

§ 103.

Lagtima Riksdag skall hvarje år, på sätt riksdagsordningen stadgar,
tillsätta en nämnd, som ege att döma, huruvida regeringsrättens och
högsta domstolens samtliga ledamöter gjort sig förtjente att i deras vigtiga
kall bibehållas, eller om visse af dem, utan bevisligen begångna fel och
brott, hvarom 101 § handlar, likväl kunde anses böra ifrån utöfningen
af Konungens domsrätt skiljas. Beslutar denna nämnd, efter omröstning
i den ordning, som i riksdagsordningen sägs, att någon eller några af
regeringsrättens eller högsta domstolens ledamöter anses böra uteslutas ifrån
nämnda domsrätts utöfning, blifve han eller de derefter af Konungen, hos
hvilken Riksdagen skall härom göra anmälan, ifrån embetet genom nådigt
afsked skilde. Dock tillägge Konungen honom eller dem hvardera en
årlig pension till fyra femtedelar af lönens belopp.

§ 104.

Ej må Riksdagen ingå i någon särskild pröfning af regeringsrättens
eller högsta domstolens beslut, eller någon allmän öfverläggning derom
uti nämnden förefalla.

Bill. till Riksd. Prof. 1899. 8 Sami. 10 Käft.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

§ 106.

Finner konstitutionsutskottet, att någon statsrådets ledamot, eller
någon'' för tillfallet förordnad föredragande, eller den embetsman, som i
kommandomål Konungen råd gifvit i denna sin egenskap uppenbarligen
bandlat emot rikets grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt någon
öfverträdelse deraf, eller underlåtit att göra föreställningar emot sådan
öfverträdelse, eller den vållat och befrämjat genom uppsåtlig! fördöljande
af någon upplysning, eller att den föredragande underlåtit att i de
fall, som 38 § förutsätter, sin kontrasignation å ett Konungens beslut
vägra, då ege utskottet ställa en sådan under tilltal af justitieombudsmannen
inför riksrätten, hvaruti, jemte presidenterne i rikets hofrätter samt
kammarrätt, fyra de äldsta justitieråd och fyra de äldsta regeringsråd i
dessa fall komma att säte taga, och gånge härmed, som i 101 och 102
§§ om tilltal emot högsta domstolen och regeringsrätten föreskrifves.

Då statsrådets ledamöter eller Konungens rådgifvare i kommandomål
finnas hafva, på sätt ofvan berörd! är, gjort sig till ansvar skyldige,
döme dem riksrätten efter allmän lag och den särskilda lag, som blifvit
till bestämmande af sådant ansvar utaf Konungen och Riksdagen enligt
87 § 1 mom. faststäld.

Riksdagsordningen.

§ Il Är

någon missnöjd med riksdagsmannaval, som af landsting eller
stadsfullmägtige förrättadt är, må han deröfver hos Konungen anföra
underdåniga besvär. Han eger för sådant ändamål hos landstingets
sekreterare eller stadsfullmägtiges ordförande äska behörigt protokollsutdrag,
hvilket genast eller inom högst två dagar derefter bör till
klaganden utlemnas; och skall han, vid förlust af talan, sina till Konungen
stälda besvär, sist inom en månad efter valförrättningens slut, ingifva
till Konungens befallningshafvande, som genom kungörelse, hvilken i
allmänna tidningarna införes, utsätter viss kort tid, inom hvilken underdånig
förklaring må öfver besvären till Konungens befallningshafvande
aflemnas. Sedan den tid tilländagå!!, har Konungens befallningshafvande
att besvärshandlingarna jemte de förklaringar, som må hafva inkommit,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

ofördröjligen till Konungen insända, för att i regeringsrätten skyndsamt
föredragas och afgöras.

§ 37.

1. A hvarje lagtima riksdag skola, inom sex dagar, efter dess
öppnande, tillsättas: ett konstitutionsutskott, ett statsutskott, ett bevillningsutskott,
ett bankoutskott samt två lagutskott. Dessa Riksdagens ständiga
utskott skola bestå: konstitutionsutskottet af tjugo, statsutskottet af tjugofyra,
bevillningsutskottet af tjugo, bankoutskottet af sexton och hvartdera
lagutskottet af sexton ledamöter, hvilka hvardera kammaren till halfva
antalet inom sig väljer antingen omedelbart eller, om kammaren så beslutar,
genom elektorer; ankommande på kamrarnes sammanstämmande
beslut att, när sådant finnes vara af nöden, tillsätta särskildt utskott för
upptagande af fråga, som tillhör ständigt utskotts behandling, så ock att,
derest utskott anmäler behof af förstärkning i ledamöternas antal, sådan
bevilja.

2. Hvardera kammaren eger ock inom sig utse suppleanter, att
vid inträffadt förfall för utskottsledamöter i deras ställe inträda.

3. Derest i någondera kammaren fråga väckes, som icke tillhör
förenämnda utskotts behandling, men är af beskaffenhet, att utskotts
yttrande deröfver erfordras, skall för frågans beredande ett tillfälligt
utskott, bestående af så många ledamöter, som kammaren nödigt aktar,
inom kammaren tillsättas.

4. Å urtima riksdag skola ej flera utskott tillsättas, än som erfordras
för beredning af de dervid, enligt 2 §, förekommande ärenden.

§ 42.

1. De två lagutskotten skola meddela utlåtande öfver och utarbeta
de från kamrarne till dem hänvisade förslag till stiftande, ändring, förklaring
eller upphäfvande af sådana lagar eller laga stadgar, som utgöra
föremål för Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftning och icke,
på grund af här ofvan gifna föreskrifter, tillhöra annat utskotts handläggning.
Första lagutskottet har dervid att af förslagen, angående hit hörande lagar
och laga stadgar, bereda dom, öfver hvilka högsta domstolens, och andra lagutskottet
dem, öfver hvilka regeringsrättens yttrande skall, enligt 87 § regeringsformen,
inhemtas.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 10.

2. Lagutskotten skola ock, hvart i hvad på detsamma ankommer,
efter den i 1 mom. gifta fördelning af frågorna, granska justitieombudsmannens,
enligt 100 § regeringsformen, afgifna anmärkningar öfver lagarnes
och författningarnes brister samt förslag till deras förbättring och meddela
utlåtande deröfver till Riksdagen.

Första lagutskottet skall ock granska justitieombudsmannens, enligt
•100 § regeringsformen, afgifna redogörelse för sin förvaltning af det honom
anförtrodda embete, äfvensom hans embetsdiarier och registratur samt med
utlåtande deröfver till Riksdagen inkomma.

§ 43.

Ej må statsrådsledamot, regeringsråd eller justitieråd i utskott eller
val till utskott deltaga; ej keller någon, af hvilken Riksdagen kan fordra
redo ock ansvar, inväljas i utskott, der redovisning för hans egna embetsåtgärder
kan förekomma.

§ 54.

Konungens skrivelser och propositioner med det undantag, som i
34 § förmäles, tillställas båda kamrarne genom en statsrådets ledamot
samt böra alltid vara åtföljda af statsrådets ock i frågor om stiftande,
ändring, förklaring eller upphäfvande af lag eller laga stadga, hvarom i
87 § regeringsformen förmäles, jemväl af högsta domstolens eller regeringsrättens
yttrande, efter ty derom är i sist åberopade § föreskrifvet.

§ 69.

Lagtima Riksdag skall hvarje år tillsätta en nämnd af fyratioåtta
personer, deraf hvardera kammaren genom sluten omröstning inom sig
utser tjugofyra, och hvilken nämnd i den ordning, 103 och 104 §§
regeringsformen stadga, eger att döma, huruvida regeringsrättens och högsta
domstolens samtlige ledamöter gjort sig förtjente att i deras vigtiga kall
bibehållas, eller om vissa af dem, utan bevisligen begångna fel och brott,
hvarom regeringsformens 101 § handlar, likväl kunna anses böra från
utöfningen af Konungens domsrätt skiljas.

Denna nämnd träder samma dag, den blifvit vald, tillsammans.
Nämndens samtlige ledamöter rösta först, man för man, öfver den frågan:

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

skall omröstning anställas till uteslutande af någon bland högsta domstolens
ledamöter? Besvaras denna fråga enhälligt eller af de flesta
rösterna med nej, blifva högsta domstolens samtlige ledamöter bibchållne.
Besvaras den åter med ja, uppgör hvar och en af nämnden en sluten
lista på dem af högsta domstolens ledamöter, flere eller färre, som han
anser böra entledigas. De bland dessa, som då fått minst två tredjedelar
af rösterna emot sig, ställas hvar efter annan under ny omröstning, hvarvid
fem sjettedelar af rösterna fordras emot den eller dem, som anses böra
från utöfningen af Konungens domsrätt uteslutas; och förhålles derefter
såsom i regeringsformens 103 § vidare föreskrifves.

Sammalunda förfares ock i fråga om regeringsrättens ledamöter.

Till stöd för sitt förslag har motionären hufvudsakligen anfört:

Den vid riksdagen sedan år 1854 på dagordningen stående frågan
om lindring uti eller bättre fördelning af arbetsbördan i regeringsdepartementen
hade i år visserligen förts ett steg närmare sin lösning genom
framläggandet • af Ivongl. Maj:ts proposition n:o 21 om ökning af statsrådsledamöternes
antal från 10 till 11 och af regeringsdepartementens
antal från 7 till 8 genom inrättande af ett nytt sådant departement,
»jordbruksdepartement»; men å andra sidan vore meningarne helt visst
på goda grunder mycket delade derom, huru vida den sålunda föreslagna
lösningen af frågan vore den bästa.

Redan vid blotta läsningen af anförda proposition funne man
genast, att de i ämnet föredragande dopartemcntscheferne i statsrådet
ingalunda kunnat förete någon som helst afgörande bevisning för att den
valda utvägen vore den bästa; och granskade man noggrant den utredning
af frågan, som konstitutionsutskottet företett särskildt åren 1854
och 1897, skulle man helt säkert inse, att samma utväg icke ens kunde
vara den bästa. Dä nu härtill komme, att inrättandet af ett nytt departement
för ärenden rörande landtbruket samt statens domäner och skogar
med nödvändighet måste leda till inrättandet äfven af ett för statslifvet
i allmänhet samt statsfinanserna och näringarna i synnerhet än mer betydelsefullt
departement för samfärdsanstaltorna, handeln och sjöfarten;
så torde med log kunna påstås, att det för den för fosterlandet sä vigtiga
frågans utredning vore af behofvet påkalladt att taga ämnet i hela dess
vidd under förnyad ompröfning. I annat fall kunde nemligen lätt hända,
att statslifvets önskliga utveckling komme att snedvridas och hämmas för

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

en nn utan tillräckliga skäl gjord eftergift för en tillfällig yttring af den
så kallade »allmänna meningen».

Då enligt regeringsformen under åren 1809 —1840 funnos 15 ansvarige
rådgifvare åt Konungen, nemligen 2 statsministrar, 6 statsråd,
1 hofkansler, 4 statssekreterare och 2 generaladjutanter, samt derutöfver
en »rikets allmänna ärenders beredning» med 8 ledamöter eller tillsammans
23 embetsman för de till riksstyrelsen hörande ärendenas handläggning
i högsta instans; så torde icke anses vara för mycket begärdt
att nu, sedan rikets folkmängd och förmögenhet samt regeringsärendenas
mängd i så hög grad ökats, fordra 17 embetsman, nemligen 10 statsråd
och 7 regeringsråd, för samma arbetes verkställande.

Den kongl. propositionens förslag förde dessutom med sig eu brist
på öfverensstämmelse mellan 42 § regeringsformen och 7 § riksakten, som
måste undanrödjas.

Derjemte har motionären hänvisat till dels sina motioner i Andra
Kammaren 1892, n:o 2, 1897, n:o 159, och 1898, n:o 236 (bilagan),
dels konstitutionsutskottets utlåtanden 1854, iris 11, 31 och 41, 1857,
n:is 52, 54 och 60, 1893, n:o 15, samt 1897, n:o 8, dels Riksdagens
skrifvelse 1893, n:o 31.

Då utskottet i sitt utlåtande n:o 6 redan framlagt förslag till
ändring af gällande bestämmelser om statsdepartementens namn och antal,
har utskottet icke kunnat biträda, hvad motionären i detta hänseende
föreslagit.

Det hufvudsakliga syftet med motionen är emellertid, såsom motionären
framhållit, att åstadkomma lindring af arbetsbördan i regeringsdepartementen
genom upprättande af en särskild embetsmyndighet,
»regeringsrätt», åt hvilken skulle dels öfverlemnas utöfvandet af »Konungens
rätt att pröfva och afgöra de mål, som, jemlikt författningarna, få
hos Konungen fullföljas genom besvär öfver embetsmyndigheters, korporationers
eller nämnders meddelade beslut, men icke tilkomma högsta
domstolens upptagande och ej heller angå tillsättande af fenster», dels
uppdragas att medverka vid den ekonomiskt administrativa lagstiftningen.

Då vid 1897 års riksdag ett förslag i väsentligen samma syfte
förelåg, yttrade konstitutionsutskottet (utlåtande n:o 8) deröfver bland
annat följande:

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 10.

Enligt 1809 års regeringsform, sådan denna oförändrad gälde till
år 1840, utgjordes statsrådet af nio ständiga ledamöter, nemligen justitiestatsministern,
statsministern för utrikes ärendena, sex statsråd ock hofkansleren.
Af dem skulle Konungen i regeringsärenden inkemta råd,
men utöfver detta politiska rådgifvarekall ålåg dem så godt som ingen
egentlig emketsmannaverksamket. Med undantag af statsministern för utrikes
ärendena kade de ingen befattning vare sig med ärendenas keredning eller
deras föredragning inför Konungen i statsrådet lika litet som med beslutens
utfärdande. Denna skyldighet ålåg de fyra statssekreterame utom
beträffande justitieärenden, kvilka föredrogos af revisionssekreterare. Hvar
ock eu åt statssekreterame kade säte ock stämma i statsrådet, då kan
der föredrog de åt kaus kandläggning anförtrodda ärenden. Innan föredragning
skedde, skulle målen undergå eu förberedande bekandling kos
»rikets allmänna ärenders beredning», som bestod af en statssekreterare
såsom föredragande jemte åtta tillförordnade ledamöter, ock hvars yttrande
skulle anmälas i statsrådet, när ärendet der till afgörande förekom. Denna
ordning led af åtskilliga ganska stora brister, ock särskildt var det en
olägenhet, att statsrådsledamöterna intet kade att göra med ärendenas
förberedande, hvarigenom de ej kommo att ega den sakkännedom, som
var åt nöden, då det gälde att gifva Konungen råd. Detta gaf anledning
till den 1840 införda förändrade organisationen af statsrådet, hvilken var
byggd på helt andra principer än den förut gällande. Statssekreterareembetena
uppkörde ock statsrådsledamöter insattes såsom departementschefer,
rikets allmänna ärenders beredning indrogs ock dess verksamhet
öfverflyttades till statsrådet; departementscheferna skulle bereda alla regeringsärenden,
föredraga dem inför Konungen ock ombestyra beslutens
expedierande samt direkte öfvervälta deras efterlefvande.

Då enligt den nya organisationen departementscheferna voro skyldige
att i allmänhet närvara vid alla ärendens behandling i statsrådet
med förpligtelse att sina meningar yttra och under ansvarighet för
rådslagen icke blott med afseende på de ärenden, kvilka tillhörde hvars
ock ens departement, utan ock sådana, som lydde under de öfriga,
samt då denna skyldigket ock detta ansvar gjorde det för departementschefen
nödigt att vid sidan åt den beredning, kan måste egna de mål,
Indika tillhörde hans egen förvaltningsgren, inhemta kännedom äfven
om de ärenden, kvilka af andra departementschefer föredrogos; så
maste det arbete, som af de nya departementscheferna fordrades, vara
åt beskaffenhet att taga deras tid ock krafter i anspråk i vida högre

1(3

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

grad, än som varit fallet med statssekreterame. Också började snart
röster höjas, att statsrådsledamöternas tid för mycket upptoges af sådana
frågor, som icke omedelbart anginge de verkliga riksvårdande ärendena,
och tendensen att lindra den statsrådet pålagda bördan tog sig vid
1853—1854 ars riksdag uttryck i ett af konstitutionsutskottet framlagdt
förslag till förändring af grundlagarnes stadganden i afseende å vissa
regeringsärendens behandling.

Detta utskott anförde då i sitt memorial n:o 11 bland annat:

Utskottet, som haft att granska de i statsrådet sedan sistförflutna
riksdags början intill närvarande riksmöte förda protokoll, hade dervid
varit i närmaste tillfälle att öfverskåda vidden och mångfalden åt de
göromål, som tillhörde ledamöterna af Konungens statsråd, och att uppfatta,
till hvilken grad vår samhällsförfattning, i olikhet med förhållandet i
andra konstitutionella samhällen, ökat tyngden af Konungens höga kall
genom anspråket på Hans egna pröfning af en stor mängd olikartade
tvistefrågor, ofta af den mörka och invecklade beskaffenhet, att deras utredning
fordrade trägen möda hos embetsmannen, som hade deras behandling
sig uppdragen, och följaktligen äfven måste vid föredragningen
inför Kongl. Maj:t för bibringande af den noggranna kännedom af ärendet,
som dess pröfning nödvändigt förutsatte, i betydlig mån taga i anspråk
den för de egentliga riksvårdande ärendena erforderliga tid. De härutinnan
väckta betraktelser tåste sig i synnerhet vid det betänkliga deruti,
att departementscheferna måste under störande afbrott genom omsorgerna
för dessa besvärsmål beredning och föredragning egna sin uppmärksamhet
åt de stora, vigtigare statsangelägenheterna, hvilka vanligen genom sill
omfattning och betydenhet fordrade långvarigare odelad omtanke, och i
afseende å hvilka ärenden anspråket på departementschefernas verksamhet
uttalade sig i allmänhet lika starkt, fastän tyngden af de särskilda göromålens
mängd och mångfald måste för dem, som kommit i tillfälle att å
förhållandet fästa närmare uppmärksamhet, tydligen visa sig såsom hinder,
att detta anspråk blefve i allo tillfredsstäldt. Det läge nemligen i sakens
natur, att behandlingen af de stora, på hela samhällets utveckling direkte
inverkande angelägenheterna, såsom lagstiftningen, förbättring åt läroverken
och öfriga samhällsinrättningar, med mera, måste anses ega högie
vigt, än sysselsättningen med lösning af de hos Kongl. Maj:ts fullföljda
enstaka rättstvister; men det vore ock uppenbart, att behandlingen af
dessa rättsfrågor icke kunde eller borde för någon längre tid afstanna.
Utom den skada, som genom sådant långvarigare uppehåll måste för den

Kött sti tu tio n s utskottets Utlåtande N:o 10.

enskilde ock, i följd af samma frågors egna beskaffenhet, äfven för det
allmänna uppkomma, skulle betänklig olägenhet genom den hopade mängden
af sådana, på handläggning beroende mål för föredraganden inträffa. Det
kunde således icke klandras, om föredragandena städse delade sin tid och
verksamhet emellan dessa, till deras vigt så olika föremålen för deras
omsorg. Men kvilketdera ock månde inträffa, antingen att statsmannen
sålunda komme i nödvändighet att i någon män lemna å sido det, som
vore hans egentliga bestämmelse, för att handlägga ärenden af mindre
allmän vigt, eller att dessa ärenden icke kunde behandlas med den skyndsamhet,
hvarå de i och för sig egde grundadt anspråk; så läge häruti ett
förhållande, som antydde, att samhällsförfattningen i denna del icke
uppnått sitt mål.

Efter en kritik af åtskilliga utvägar, som föreslagits- att afhjelpa
den anmärkta olägenheten, anförde derpå utskottet, bland annat, till stöd
för det förslag, utskottet ansåg ega i alla hänseenden ett afgjordt företräde,
eller införande afen regeringsrätt: Dä de administrativa besvärsmålen,
till Indika ej borde hänföras hos Kongl. Maj.t genom besvär fullföljda
frågor om tjänsters tillsättning, icke omedelbart anginge de verkliga riksvårdande
ärendena, utan i afseende på lämpliga formen för deras behandling,
såsom hos Kongl. Maj:t fullföljda tvistefrågor, kunde ställas i
jemförelse med dem, i Indika Konungens pröfningsrätt vore genom grundlagen
åt högsta domstolen uppdragen, syntes dessa mål kunna, såsom
med justitieärender! skett, öfverlemnas till en särskild myndighet, som i
Konungens namn utöfvade Dess pröfningsrätt, hvilken myndighet borde
utgöras af ett lämpligt antal ledamöter med sådana egenskaper, som i
allmänhet erfordrades för beklädande af högre embeten inom statsförvaltningen,
hvarigenom tillfälle vore att låta dessa till deras beskaffenhet
mångfaldiga mål komma under pröfning af män med samlad mångsidig
kunskap och erfarenhet i statsförvaltningens alla grenar; och hvilken
auktoritet, om ledamöternas antal blefve sådant, att deruti äfven kunde inrymmas
det högre mättet af juridisk kunskap och erfarenhet, skulle kunna
tillfredsställa anspråken på ärendenas bedömande icke allenast med närmare
kännedom af de förhållanden, som bestämde rigtningen åt den
ekonomiska lagstiftningen, utan ock med den säkrare vana vid lagbuds
noggranna tydning samt vid rät togangsfonners tillämpning och beslutens
uppfattning med nödig säkerhet och klarhet, som i allmänhet ansåges i
synnerlig mån genom den juridiska embetsmannabildningen och domarekallets
handhafvande förvärfvas. Sålunda voro för utöfniugen af konungaBih.
till Riksd. Prof. 1899. 3 Sami. 10 Hujt. 3

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

magiens högsta pröfning af tvistefrågor enahanda sätt utstakadt genom
de begge likartade myndigheterna: högsta domstolen och den nu ifrågastälda,
dessa skiljande sig från hvarandra endast i hvad som, till följd
af beskaffenheten hos föremålen inom hvarderas verkningskrets, måste
vara olika.

Det af utskottet i dess memorial n:o 11 sålunda framlagda förslaget
om införande af en regeringsrätt förklarades af Rikets Ständer Infilande,
men blef vid 1856—1858 års riksdag förkastadt.

Åt samma håll kan man säga, att ett af herr R. Carlén vid 1872
års riksdag väckt förslag (motion i Andra Kammaren n:o 195) till ombildning
af statsrådet i sjelfva verket syftade. Ty detta förslag afsåg ej
blott, att statsrådsledamöternas antal skulle ökas, utan äfven att de skulle
fördelas på två afdelningar, den ena för de egentliga regeringsärendena,
hvartill äfven skulle räknas besvär öfver tjenstetillsättningar, och den
andra för alla besvärsmål i öfrigt. Enligt detta förslag skulle sålunda en
öfverförvaltningsdomstol skapas, ehuru förlagd inom statsrådet. Motionen
vann emellertid icke understöd af konstitutionsutskottet, hvars afstyrkande
(utlåtande n:o 9) hufvudsakligen grundades på den omständigheten, att,
efter hvad utskottet upplyste, Riksdagen hade att, med anledning af en
från Riksdagen år 1868 till Konungen afbiten skrifvelse, från regeringen
vänta ett förslag, hvars syfte skulle vara att vinna hufvudändamålet,
regeringens befriande från besvärsmålen, på en annan väg, nemligen genom
dessa måls förvisande till allmän domstol. —

1897 års konstitutionsutskott framhöll derefter, att den uti den då
väckta motionen förordade utvägen att genom inrättande af en särskild
embetsmyndighet för utöfvande af den högsta administrativa domsrätten
åvägabringa lindring i den arbetsbörda, som ålåge statsrådet till följd af
dess befattning med de administrativa besvärsmålen, emellertid ingalunda
vore den enda, som efter införandet af den nya organisationen af statsrådet
i detta afseende blifvit föreslagen. Sedan man allt mera, i synnerhet
efter införandet af årliga riksdagar, börjat enhälligt erkänna den tvingande
nödvändigheten att söka förebygga, det icke förvaltningsdetaljernas massa
satte statsrådet ur stånd att egna de större, samhällsvigtiga frågorna den
tid och tankekraft, som vederbör, hade jemväl andra utvägar att vinna
det åsyftade målet blifvit uppmärksammade, och dessa kunde sammanföras
under fyra slag:

inrättande af flera statsdepartement;

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

afskiljande af en del ärenden från regeringens handläggning och
deras öfverflyttande till de allmänna domstolarne eller åtminstone i sista
hand till högsta domstolen;

stadgande af en sådan ordning, hvarigenom mängden af mindre
vigtiga ärenden, hvarmed Kongl. Maj:t nu besvärades, hädanefter för slutlig
behandling hänvisades till vederbörande ortsmyndigheter eller centrala
embetsverk; samt

öfverlåtande i vissa fall åt departementschef att på egen hand afgöra
förvaltningsärenden.

Efter att derpå i korthet hafva erinrat om den behandling, som
frågan om inrättandet af ett nytt statsdepartement dittills erhållit, och
om den skrifvelse, som Riksdagen i detta ämne 1893 aflåtit till Kongl.
Maj:t, fortsatte utskottet:

»Den andra här ofvan antydda utvägen, eller de administrativa
besvärsmålens hänvisande till de allmänna domstolarne, hade man redan
tidigt uppmärksammat. Kongl. brefvet den 21 maj 1819 uttryckte den
åsigt, att den administrativa domsrätten genom rättsfrågors hänvisning
till allmänna domstolar, såvidt möjligt, borde försvinna, och genom
kongl. förordningen den 17 april 1828 upphäfdes styrelseverkens domsrätt
i vissa mål, hvilka hänvisades till behandling vid allmänna domstolarne.
Då Kongl. Maj:t genom proposition den 30 oktober 1844 väckte fråga
om sådan ändring i regeringsformen, till följd hvaraf antalet ledamöter
i högsta domstolen skulle kunna förökas, fastade Kongl. Maj:t Rikets
Ständers uppmärksamhet på den fördel, samma grundlagsändring skulle
medföra deruti, att till högsta domstolen kunde öfverlemnas någon del
af de besvärsmål, hvilka afgjordes af Konungen i statsrådet, nemligen
sådana, som egentligen utgjorde rättstvister; hvilken proposition dock
ej blef af Rikets Ständer bifallen. Det mest vidtomfattande förslaget
i denna rigtning var emellertid det af Kongl. Maj:t år 1874 med anledning
af Riksdagens nyssnämnda skrifvelse af år 1868 framlagda förslag
till »förordning angående förändrade bestämmelser i afseende å behandlingen
och fullföljden af vissa mål». I 1868 års skrifvelse hade
Riksdagen bland andra, icke hit hörande önskningsmål till Kongl. Maj:ts
öfvervägande hemstält, huruvida af de mål, hvilka afgjordes, af administrativ
ortsmyndighet Och genom besvär kunde fullföljas [antingen hos
rikets kollegier eller andra förvaltande centrala embetsverk samt vidare
hos Kongl. Maj:t i statsrådet eller ock omedelbart hos Kongl. Maj:t,
sådana, som kunde till rättsfrågor hänföras, finge öfverlemnas till behand -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

Irrig af allmän domstol, samt sådana, som vore af både judiciel och
administrativ natur och hvilka fortfarande ansåges böra af administrativ
ortsmyndighet i första hand upptagas, likväl finge i sista instansen af
Kong!. Maj:t i dess högsta domstol afgöras. Och uti Kongl. Maj:ts
författningsförslag bestämdes, att vissa under 14 särskilda moment upptagna
kategorier af tvistemål, hvilka tillförene behandlats ä administrativ
väg, hädanefter skulle hänvisas till de allmänna domstolarne, hvarjemte
föreskrefs, att vissa mål, hvilka förut fått hos Kongl. Maj:t i statsrådet
fullföljas, hädanefter skulle i sista instansen hänskjutas till högsta domstolen.
Förslaget blef i de flesta delar af Riksdagen bifallet, men det blcf
dock aldrig af Kongl. Maj:t upphöjdt till lag. Redan förut hade emellertid
Kongl. Maj:t beträdt den genom Riksdagens framställning 1868 anvisade
väg att från regeringens handläggning skilja sådana mål, hvilka icke
genom sin natur med nödvändighet hörde dit, då fattigvårdsärendena
år 1871 öfverförts från regeringens handläggning till högsta domstolens;
och af de ärenden, som voro upptagna i 1874 års ofvannämnda, icke
sanktionerade författningsförslag, blefvo sedermera åtskilliga öfverlemnade
till allmänna domstolarne.

Till den tredje af de här förut antydda utvägarne för beredande
af lättnad i statsrådets arbetsbörda kan hänföras den genom lagen om
aktiebolag den 28 juni 1895 införda förändring, att, sedan befattningen
med registrering af aktiebolag blifvit uppdragen åt ett särskildt embetsverk,
Kongl. Maj.ts stadsfästelse af ordning för aktiebolag, som tillförene
erfordrats, nu icke vidare skall meddelas.

Den fjerde utvägen, hvarigenom man sökt åstadkomma lindrande
af statsrådsledamöternas besvärliga sysslande med allehanda förvaltningsärenden,
har varit öfverlåtande åt departementschef att sjelf afgöra vissa
ringare dylika ärenden. Förslag härom väcktes redan vid 1868 års
riksdag genom kongl. proposition, men afstyrktes af konstitutionsutskottet
och förföll. År 1885 framlades å nyo i kongl. proposition förslag i
samma retning, men äfven detta förslag afstyrktes af konstitutionsutskottet
och afslogs af Riksdagens båda kamrar.»

Deij mångfald af förslag, som sålunda under årens lopp framkommit
i syfte antingen att förstärka statsrådets arbetskrafter eller ock
att från regeringens handläggning afskilja vissa slag utaf ärenden, syntes,
yttrade utskottet vidare, utskottet tyda derpå, att det statsrådsledamöterna
åliggande arbete verkligen vore af så betungande art, att en lindring

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

deri med skäl borde ifrågasättas. För att bidraga till belysande af denna
fråga hade utskottet låtit utarbeta och i sitt utlåtande inrycka en tablå
öfver de under 1896 till de särskilda statsdepartementen inkomna mål
och ärenden. Hvad beträffar antalet administrativa besvärsmål i jemförelse
med hela antalet ärenden, hade denna tablå, jemförd med motsvarande
siffror från år 1866, följande utseende:

• 1 '' ; Justitiedepartementet Utrikesdepartementet Landtförsvarsdepartementet Sjöförsvarsdepartementet Civildepartementet F inansdepartem entet Ecklesiastikdepartementet	1866.	1896.
Diarie- nummer.	Besvär.	Diarie- nummer.	Besvär.
1,443 2,648 1,910 444 1,397 1,501 1,951	13 34 13 276 85 207	1,066 l) 8,155 7,259 1,355 2,646 2,099 2,104	19 149 17 447 331 207
Summa	11,294	628	24,684 \| 1,170“) i

Af dessa siffror fann 1897 års konstitutionsutskott det framgå,
att en ganska betydlig lättnad för statsrådet skulle vinnas, om det befriades
från befattningen med de administrativa besvärsmålen. Utskottet
ansåg emellertid synnerligen svårt att bedöma, huruvida denna lättnad
lämpligast borde åvägabringas genom anlitande af ifrågavarande utväg,
eller om man dervid hellre borde tillgripa någon af de andra, af utskottet
jemväl antydda, eller möjligen flera af dessa utvägar samtidigt. Vid
1884 års riksdag, då i Andra Kammaren motion väckts om skrifvelse
till Kongl. Maj:t »angående åtgärder till afhjelpande af rådande olägenhet
med afseende på mängden af ärenden, som af Kongl. Maj:t i statsrådet
skola behandlas», hade det Andra Kammarens tillfälliga utskott, till

hvilket motionen hänvisats, och som lemnade en redogörelse angående

_ •

'') Antalet samtliga diarienummer; regeringsärendenas antal, med undantag af ministeriella
mål, utgjorde 80.

^ Beträffande tablån, öfver ställningen 1896, i hvilken tablå ärendena uppdelas i besvärsmål,
lagstiftningsfrågor, befordringsfrågor, dispensfrågor samt »öfriga ärenden», se i öfrigt 1897 års
konstitutionsutskotts utlåtande n:o 8.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

de utvägar, som i motionens syfte funnes att tillgå, derefter också yttrat :
»I en fråga, så svårlöst och omfattande som denna, kan utskottet emellertid
icke tillägga sig hvarken skyldighet eller befogenhet att mellan
föreliggande alternativ söka gifva bestämd ledning åt Riksdagens val.
Den grundliga och fullständiga utredning, som måste föreligga, innan ett
sådant val göres, kan endast lemnas af regeringen». En af detta utskott
gjord hemställan om skrifvelse till Kongl. Maj:t i frågan blot väl af
Andra Kammaren, men ej af Riksdagen bifallen.

Efter att hafva lemna! denna utredning i frågan, förklarade 1897
års konstitutionsutskott sig villigt erkänna, att inrättandet af en särskild
administrativ öfverdomstol — »regeringsrätt» — för slutlig behandling
af vissa administrativa besvärsmål och för afgifvande af förberedande
yttranden öfver förslag till ekonomiskt-administrativa författningar syntes
erbjuda en god utväg för lättande af statsrådsledamöternas arbetsbörda.
Enligt utskottets mening skulle inrättandet af en sådan domstol, vare sig
att denna nyskapades eller kunde åstadkommas genom kammarrättens
ombildande, jemväl från andra synpunkter innebära en eftersträfvansvärd
reform, för hvars genomförande i Sverige betydelsefulla föredömen under
senare tider gifvits i andra stater. Med en dylik anordning skulle nemligen
de vigtigare och i rättsligt afseende mera invecklade besvärsmålen
kunna i högsta instansen pröfvas med det fullständiga iakttagande af
rättsprinciper och processuella förmer,, som endast kunde af en domstol
väntas, och invändningarne emot Konungens ekonomiskt-administrativa
lagstiftning skulle försvagas eller kanske upphöra till följd af denna öfverdomstols
rätt att granska dylika författningsförslag. Utskottet hyste emellertid,
i likhet med 1884 års ofvannämnda tillfälliga utskott, den åsigten,
att Kongl. Maj:t bäst vore i tillfälle att pröfva behofvet af förändringar
med hänsyn till statsrådets arbeten, och att endast Kongl. Maj:t kunde
åstadkomma den mångsidiga, grundliga och fullständiga utredning, som
måste föregå en så omfattande och betydelsefull reform som den föreslagna.
Och då utskottet antog, att. den utredning, som af Kongl. Maj:t
kunde komma att föranstaltas med anledning af Riksdagens ofvanberörda
skrifvelse -af den 11 april 1893 i fråga om inrättandet af ett nytt statsdepartement,
utan vidare framställning från Riksdagens sida torde erhålla
den omfattning, att jemväl det framstälda förslaget om inrättandet af en
administrativ öfverdomstol blefve föremål för behandling, ansåg sig utskottet
icke böra ingå i närmare pröfning af motionärens förslag härutinnan,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

utan kemstälde, att det icke till någon Biksdagens åtgärd måtte föranleda.
Denna utskottets hemställan blef af båda kamrarne bifallen.

Utskottet byser, i likhet med 1897 års konstitutionsutskott, den
uppfattning, att inrättandet af eu särskild administrativ öfverdomstol för
slutligt afgörande af vissa administrativa besvärsmål och för medverkan
vid den ekonomiska lagstiftningen ur flera synpunkter vore fördelaktigt.
Med nämnda konstitutionsutskott öfverensstämmer utskottet dock äfven
derutinnan, att Kongl. Maj:t bäst är i tillfälle att pröfva, i hvad mån
förändringar med hänsyn till statsrådets verksamhet kunna vara af nöden,
och att endast Kongl. Maj:t kan åstadkomma den fullständiga utredning,
som måste föregå en sådan reform som den föreslagna.

Åt de statsrådsprotokoll, kvilka äro fogade vid Kongl. Maj:ts proposition
till innevarande Biksdag om inrättande af ett nytt statsdepartement
(u:o 21), och kvilka utskottet redan återgifvit i sitt ofvan berörda betänkande
n:o 6, framgår emellertid, att frågan om inrättande af en
regeringsrätt för afgörande af vissa administrativa besvärsmål vant föremål
för pröfning i statsrådet i samband med frågan om inrättande af ett
nytt statsdepartement, och att Kongl. Maj:t, i valet mellan dessa båda
utvägar att vinna den erforderliga minskningen i göromålen inom vissa
departement, ansett sig böra föredraga den senare, hufvudsakligen emedan
den förra för närvarande ansetts sakna stöd i den allmänna meningen.

Vid sådant förhållande och då utskottet redan biträdt Kongl.
Maj:ts förslag om upprättande af ett nytt statsdepartement, samt förslaget
härom blifvit af Biksdagen antaget att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling, anser utskottet, att motionärens framställning om inrättandet
af en regeringsrätt, om än beaktansvärd äfven ur andra synpunkter än
med hänsyn till bekofvet af lättnad i arbetsbördan inom vissa departement,
icke för närvarande torde böra af Biksdagen bifallas. T följd häraf har
utskottet, som framdeles kommer att afgifva utlåtande öfver motionärens
törslag, i hvad det afser införande af två lagutskott samt ändring af
§§ 102 och 100 regeringsformen, icke heller ansett sig böra förorda de
åt motionären i hans motion i öfrigt gjorda och i nu förevarande betänkande
upptagna framställningar om ändringar i grundlagarne, hvilka

24 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

alla med förslaget om regeringsrätt ega ett visst samband; och får utskottet
sålunda hemställa,

att hen- Ljungmans motion n:o 282 i nu ifrågavarande
delar icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 14 april 1899.

På utskottets vägnar:

G. S. ÅKER HJELM.

Reservationer:

af herr Blomberg, som anfört:

»I likhet med utskottets majoritet anser jag, att herr Ljungmans
i detta betänkande behandlade grundlagsändringsförslag icke kunnat eller
bort af utskottet tillstyrkas. Men enligt min mening innebär motionärens
förslag om inrättande af eu särskild myndighet, benämnd regeringsrätt,
för utöfvande af den högsta administrativa domsrätten och för medverkan
vid den ekonomiskt-administrativa lagstiftningen eu så vigtig och betydelsefull
reformtanke, att denna icke bort såsom nu skett afvisas. Om
man med utskottet erkänner, att inrättandet af en administrativ öfverdomstol
skulle ur flera synpunkter vara fördelaktigt, så får man icke
stanna vid dessa allmänna uttalanden, utan måste känna sig manad att
vidtaga åtgärder för att nå målet. Och för min del anser jag, att den
i motionärens förslag antydda reformen bör allvarligen främjas och att
arbetet på dess realiserande ingalunda får rippskjutas. De samhällsintressen,
som skulle genom den nya institutionen tillgodoses, äro allt
för betydande, för att man skulle kunna längre lemna dem å sido. Inrättandet
af en administrativ högsta domstol åsyftar nemligen icke blott
att medföra eu väsentlig lindring i departementschefernas år från år växande
arbetsbörda — en lindring, som nog skall visa sig nödig och önskvärd,
om också departementens antal ökas — utan äfven och i synnerhet att
bereda ökad rättssäkerhet i samhället med afseende å de många vigtiga
rättsfrågor, som ännu handläggas administrativt ocli slutligt afgöras af

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

Konungen i statsrådet; derjemte skulle genom den tilltänkta institutionen
vinnas stora fördelar med hänsyn till omsorgsfull beredning af ekonomisktadministrativa
lagstiftningsärenden.

Då man otvifvelaktigt bör gifva utskottet rätt med afseende å dess
erinring, »att endast Kongl. Maj:t kan åstadkomma den fullständiga utredning,
som måste föregå en sådan reform som den föreslagna», så synes
konseqvensen fordra, att man bos Kongl. Maj:t hemställer om dylik utredning,
ty i den kongl. propositionen till innevarande Kiksdag om
inrättande af ett nytt statsdepartement, till hvilken utskottet hänvisar,
finnes alldeles icke någon utredning i denna fråga, och de föredragande
departementscheferna ha uppenbarligen icke heller åsyftat någon sådan.
För dem har det varit nog att konstatera, att snar lindring i vissa
departementschefers arbetsbörda lättast skulle kunna beredas genom inrättande
af ett nytt departement. Och just deras förmenande, att den
allmänna meningen icke skulle vara mogen för den reform, som innebäres
i inrättandet af en regeringsrätt, synes mig öka önskvärdheten af
en fullständig och upplysande utredning af denna reformfråga, hvars
betydelsefulla innebörd desse Konungens rådgifvare ingalunda kunna sägas
underkänna. Ty först genom en sådan utredning kan det blifva ådagalagdt,
huru den omförmälda institutionen lämpligen bör vara beskaffad,
livilka och kurudana ärenden böra dit hänvisas, hvilken konstitutionel
ställning bör åt densamma beredas i förhållande så väl till regeringsmyndiglieten
som till de allmänna domstolarne samt livilka förbättringar
och förenklingar i organisationen af nuvarande myndigheter skulle kunna
med den nya anordningen förbindas. I en dylik utredning, som naturligen
äfven komme att meddela kännedom om, huru ifrågavarande vigtiga
samhällsangelägenheter i andra land äro ordnade, skulle den allmänna
meningen erhålla nödig ledning för ett rätt bedömande af värdet och
betydelsen af särskilda administrativa domstolsorgan. Man lider ej heller
någon brist på värdefulla förarbeten, som kunna underlätta den ifrågasatta
utredningen; sådana föreligga icke blott i eu omfattande och lärorik litteratur
samt uti andra lands lagförslag och gällande lagstiftningar, utan finnas
äfven att hemta ur många af våra egna betänkanden och utlåtanden.

Jag anser sålunda, att utskottet bort, med anledning af motionen,
hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes efter verkstäld utBih.
till Rilcsd. Prof. 1899. 3 Sami. 10 Haft. 4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

redning och pröfning af frågan om inrättande af en
särskild administrativ högsta domstol, regeringsrätt,
för slutligt afgörande af vissa administrativa besvärsmål
och för afgifvande af utlåtanden öfver förslag till
ekonomiskt-administrativa lagar och författningar, till
Eiksdagen afgifva den proposition om grundlagsändringar,
hvartill denna utredning och pröfning kunna
föranleda»;

af herrar ljungman, Behm, Säve, Alin, Nyström och friherre Wrangel
von Brehmer, hvilka instämt med herr Blomberg.

Herr Berg, Gustaf Axel, har begärt få här antecknadt, att han
icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

>i f

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1899.