Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1898:Ku10 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

• , ; i : ,ii> i.*!! » <!■). •é;;> * t jir

K:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1898, kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
tillägg till § 107 regeringsformen.

De åtgärder, som konstitutionsutskottet med anledning af statsrådsprotokollens
granskning kan vidtaga, äro i regeringsformens 106 och 107
§§ noga bestämda. Dessa paragrafer hafva följande lydelse:

§ 106.

Finner utskottet af dessa protokoll, att någon Statsrådets ledamot,
eller någon för tillfället förordnad föredragande, eller den embetsman, som
i kommandomål Konungen råd gifvit, uppenbarligen handlat emot rikets
grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt någon öfverträdelse deraf, eller
underlåtit att göra föreställningar emot sådan öfverträdelse, eller den vållat
och befrämjat genom uppsåtligt fördöljande af någon upplysning, eller att
den föredragande underlåtit att, i de fall, som 38 § af denna regeringsform
förutsätter, sin kontrasignation å ett Konungens beslut vägra, då skall
Konstitutionsutskottet ställa en sådan under tilltal af Justitieombudsmannen
inför Riksrätten, hvaruti, i stället för Statsråd, fyra de äldsta Justitieråd i
dessa fall komma att säte taga, och gånge härmed som i 101 och 102 §§
Bih. till Riksd. Prot. 1898, 3 Sand. 8 Häft. (N:o 10.) -Åh 1

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

om tilltal emot Högsta domstolen föreslårifves. Då Statsrådets ledamöter
eller Konungens rådgifvare i kommandomål finnas hafva, på sätt ofvanberördt
är, gjort sig till ansvar skyldige, döme dem Riksrätten efter allmän
lag och den särskilda författning, som till bestämmande af sådant
ansvar utaf Konungen och Riksdagen faststäld varder.

§ 107.

Skulle Konstitutionsutskottet anmärka, att Statsrådets ledamöter samfäldt
eller en eller flere af dem, uti deras rådslag om allmänna mått och
steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande
icke med oveld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfvat,
ege då utskottet att sådant tillkännagifva för Riksdagen, hvilken, om den
finner rikets väl det kräfva, kan hos Konungen skriftligen anmäla sin
önskan, att Han ville ur Statsrådet och ifrån embetet skilja den eller dem,
emot hvilka anmärkning blifvit gjord.

Frågor uti detta ämne kunna i Riksdagens Kamrar väckas och af
andra Riksdagens utskott än Konstitutionsutskottet hos Kainrarne andragas,
men icke af Riksdagen afgöras förr, än sistnämnda utskott deröfver blifvit
hördt. Under Riksdagens öfverläggningar derom skola icke Konungens beslut
uti mål, som röra enskilda personers eller korporationers rättigheter och
angelägenheter, kunna ens nämnas, ännu mindre någon Riksdagens pröfning
underställas.

Allt hvad Riksdagen efter granskning godkänt eller lemnat oanmärkt,
bör anses hafva vunnit decharge i afseende på det granskade, och ingen
ny, till ansvarighet förbindande, granskning af ny Riksdag i samma mål
vara tillåten; dock bör, oaktadt den af Riksdagens utskott eller revisorer
förrättade generella öfversigt af statsmedlens utdelning, det åligga vederbörande
embetsman att verkställa den speciella revision, som dem i kraft
af deras embetsbefattning tillkommer.

Utskottet skall således, i fall det under sin granskning af statsrådsprotokollen
funnit, att Konungens rådgifvare genom råd eller handling
medverkat till ett regeringsbeslut, som innebär lagöfverträdelse, ställa
vederbörande statsrädsledamot under tilltal inför riksrätt, samt eger, om
det anmärkt, att statsrådets ledamöter i sina rådslag icke iakttagit rikets
sannskyldiga nytta, eller att en departementschef icke med oveld, nit,
skicklighet och drift förvaltat sitt embete, tillkännagifva sådan anmärkning
för Riksdagen, som på grund af sådan anmärkning kan, om den
finner rikets väl det kräfva, hos Konungen anhålla om vederbörande stats -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

rådsledamots entledigande. Någon rätt för konstitutionsutskottet att med
anledning af statsrådsprotokollens granskning vidtaga annan åtgärd än de
två nu nämnda tinnes icke omförmäld i regeringsformen.

I en från Andra Kammaren till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
n:o 217, har nu herr Dalin föreslagit, att i grundlagen skulle staddas
eu tredje form för åtgärd från konstitutionsutskottets sida med anledning
af den granskning utaf statsrådsprotokollen, som utskottet eger att
utöfva. Han har nemligen hemstält, att följande tillägg till § 107 regeringsformen
efter första stycket måtte åt Riksdagen antagas att hvila till
vidare grundlagsenlig behandling:

Skulle utskottet under sitt granskningsarbete iakttaga
brister och missförhållanden i statsförvaltningen eller
eljest anmärkningsvärda förfaranden, ege utskottet ock
föreslå Riksdagen aflåtande af skrifvelse till Kongl. Maj:t
med hemställan, att, der så ske kan, rättelse i anmärkta
förhållandet må ega rum, äfvensom att ett upprepande
af detsamma för framtiden må förebyggas.

Såsom stöd för detta förslag har motionären hufvudsakligen anfört:

I förvaltningen inom riksstyrelsen kunde ju förekomma anmärkningsvärda
förhållanden, som kräfde rättelse — om så vore möjligt — och der
ett upprepande af desamma för framtiden borde förebyggas, utan att det
derför af Riksdagen nödvändigt behöfde äskas, att vederbörande statsråd
i anledning af den gjorda anmärkningen skulle skiljas från sitt embete.
Och enligt motionärens uppfattning framginge det af 107:de paragrafens
regeringsformen innehåll, att en latitud funnes, så att det ingalunda vore
nödvändigt, för att vinna rättelse i en klandervärd regeringsåtgärd, att
begära ett ministerskifte. Det hade också varit praxis i början af det
statsskick, som infördes år 1809, att anmärkning gjordes mot Konungens
rådgifvare utan något slags personlig hänsyftning. Men utskottet ansågs
då också ega rätt att föreslå skrifvelse till Kongl. Maj:t om rättelse i anmärkta
förhållanden; något, som äfven tillämpades under en följd af riksdagar
från och med år 1815.

Nu syntes emellertid den uppfattningen allt mer och mer hafva
vunnit insteg, att en anmärkning — om äfven i motivering aldrig så foglig
— dock utgjorde en prickning och en vink åt vederbörande statsråd
att afgå. Genom sådan ömtålighet nedsjönke ju konstitutionsutskottets
granskning af statsrådsprotokollen till eu ren formalitet eller rättare en
parodi på hvad dermed af 1809 års grundlagsstiftare helt visst var afsedt.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

Motionären ansåge det derför ej möjligt att få någon rättelse härutinnan,
utan att ett tillägg gjordes till 107:de paragrafen regeringsformen, hvarigenom
ett, så att säga, särskildt anmärkning smoment för mindre betydande
felaktigheter infördes, då ingen tvekan med afseende på meningen med
gjorda anmärkningar borde kunna komma i fråga, och följaktligen ej heller
en långt drifven finkänslighet behöfde hindra någon från att vara med om
en sådan anmärkning, som ju blott vore ämnad att vinna rättelse i origtigt
förfarande och erinran om iakttagande af större varsamhet framdeles.

De former för ministeriel ansvarighet, som ofvanintagna två grundlagsparagrafer
utstaka, äro, såsom redan blifvit antydt, skarpt skilda; § 106
angår statsrådets juridiska ansvarighet och förpligtar uttryckligen konstitutionsutskottet
att, om Konungens rådgifvare medverkat till en lagstridig
regeringshandling, besluta åtal inför riksrätt, under det att § 107, som
angår statsrådets politiska ansvarighet, berättigar konstitutionsutskottet att
hos Riksdagen göra anmärkning emot statsrådsledamots förhållande såsom
rådgifvare och föredragande.

Då emellertid det sätt, hvarpå dessa §§ i praxis blifvit tillämpade,
är af största betydelse för den nu väckta frågans bedömande, torde här i
korthet en redogörelse i detta afseende böra lemnas.

Konstitutionsutskottet har vid fem olika tillfällen, nemligen åren
1818, 1823, 1835, 1840 och 1854, anbefalt åtal inför riksrätt. Intet af
dessa åtal har emellertid ledt till ådömande af ansvar, och utan tvifvel
ligger i detta förhållande en anledning till att under det senaste halfseklet
inom konstitutionsutskottet en tendens allt mera gjort sig gällande att
enligt § 107 för Riksdagen anmäla rådgifvare- eller regeringsåtgärder,
som förmenats vara af lagstridig beskaffenhet, oaktadt utskottet enligt det
bestämda budet i § 106 i dylika fall icke bort vidtaga annan åtgärd än
den att ställa vederbörande statsråd under åtal inför riksrätt.

Men icke blott i nu nämnda afseende har tillämpningen af ifrågavarande
§§ gått en annan väg, än. grundlagen uttryckligen utstakat; äfven
formen för meddelande af anmärkning från konstitutionsutskottet enligt §
107 har i praxis blifvit en annan än den, som grundlagen påtagligen afsett.
Enligt denna § är anhållan hos Konungen om entledigande af den eller de
statsrådsledamöter, mot hvilka anmärkning blifvit gjord, den enda åtgärd, som
med anleaning af utskottets anmärkning kan af Riksdagen företagas, och
detta förutsätter ju tydligen, att anmärkningen rigtas mot uppgifna statsrådsledamöter,
men icke^emot Konungens beslut, samt innehåller ett bestämdt

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

omdöme om deras förhållande i embete!. Konstitutionsutskottet har dock
i allmänhet icke iakttagit detta förfaringssätt, utan mestadels inskränkt sig
till att, med eller utan uttrycklig hänvisning till § 107 regeringsformen,
hos Riksdagen anmäla vissa rådgifvareåtgärder eller regeringsärenden.

Såsom motionären antydt, har emellertid konstitutionsutskottet vid
åtskilliga tillfällen auvändt äfven eu annan form att för Riksdagen anmäla
regeringsärenden. Utskottet har nemligen vid riksdagarne åren 1815, 1817
—^1818° 1823, 1828—1830, 1844, 1850 — 1851 och 1880 meddelat åtskilliga
tillkännagifvande!! af hvad under granskningen af statsrådsprotokollen
iakttagits, åtföljda af mer eller mindre uttrycklig förklaring, att dermed
icke afsåges anmärkning till ansvarspåföljd. Rätten att så förfara har vid
de flesta tillfällen blifvit bestridd, och detta var särskild! fallet sista gången,
dylik anmälan förekom, i det att utskottets ifrågavarande åtgärd af Första
Kammaren uttryckligen ogillades samt från åtskilliga talare i Andra Kammaren
mötte mycket skarp gensägelse.

Enligt utskottets åsigt saknar också ett sådant förfaringssätt som det
ifrågavarande helt och hållet stöd i grundlagen. Såsom ofvan är nämndt,
har det emellertid under sken af tillämpning af § 107 regeringsformen
ingått i praxis, i det att de flesta af de anmärkningar, som under de senare
decennierna af konstitutionsutskottet framstälts, i verkligheten icke
hafva afsett ansvarspåföljd för Konungens rådgifvare, utan blifvit gjorda i
afsigt att förekomma upprepande af sådana regeringsbeslut, som i anmärkningen
berörts.

Denna praxis kan säkerligen icke brytas. Hvad man har att göra
är att genom lagens ändring tillgodose det behof, som i denna praxis likasom
i mängden af reservationer vid konstitutionsutskottets memorial med
anledning af statsrådsprotokollens granskning tagit sig uttryck, och på
samma gång genom reglering och begränsning af nämnda praxis förekomma
dennas utveckling i en för vårt statsskick farlig rigtning. Det behof, som
bör tillgodoses, är det, att anmärkta felaktigheter af Konungens rådgifvare
i regeringsärendenas handläggning må kunna hos Riksdagen anmälas, utan
att denna anmälan skall behöfva anses utgå från den åsigten, att anmärkningens
påföljd bör blifva en anhållan om vederbörande statsråds entledigande.
Särskildt har detta behof framträdt vid granskningen af protokollen
i regeringsärenden, som vid föregående tillfällen blifvit behandlade
på olagligt sätt, utan att anmärkning dervid blifvit gjord. Utan obillighet
kan då anmärkning till ansvarspåföljd svårligen göras emot en Konungens
rådgifvare, som icke gjort annat, än hvad en hans företrädare utan anmärkning
fått göra, och följden af de nu gällande bestämmelserna kan sålunda

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

blifva den, att ett såsom grundlagsvidrigt erkändt behandlingssätt får fortgå,
såsom vore det lagligt.

För att det tillägg till § 107 regeringsformen, hvarigenom nu ifrågavarande
behof skulle tillgodoses, icke må leda till skada i stället för gagn,
bör det eldigt utskottets åsigt affattas så, att det tydligen angifver, att
Riksdagens rätt att till Konungen ingå med en sådan framställning, hvarom
nu är fråga, skulle kunna utöfvas endast med anledning af statsrådsprotokollens
granskning, att denna framställning icke skulle få angå annat än åtgärder
rörande rikets styrelse, samt att Riksdagen icke skulle ega rätt att
i här afsedda fall besluta annan framställning till Konungen än den, som
af utskottet föreslagits.

För att med en sådan bestämmelse i § 107 regeringsformen som den
nu ifrågavarande skulle kunna vinnas, hvad, enligt hvad här ofvan är sagdt,
dermed afses, fordras emellertid tydligen, att § 106 regeringsformen ändras
så, att konstitutionsutskottet befrias från den ovilkorliga skyldigheten att,
då utskottet finner en lagöfverträdelse vara tillstyrkt eller icke afstyrkt,
ställa Konungens rådgifvare under åtal inför riksrätt, och kan denna
ändring enligt utskottets mening ske på sådant sätt, att i satsen »skall
konstitutionsutskottet ställa en sådan under tilltal af justitieombudsmannen
inför riksrätten» ordet »skall» utbytes emot det i den ursprungliga lydelsen
af denna § nyttjade ordet »ege».

Då man genom de förändringar i §§ 106 och 107 regeringsformen,
som sålunda ifrågasatts, skulle vinna dels att lag och praxis bragtes till
nödig öfverensstämmelse, dels att Riksdagens kontrollerande magt öfver
statsrådens verksamhet i fråga om rikets styrelse vunne en effektivitet, som
är för rikets väl nödig, men som den nu saknar, så anser sig utskottet
böra hemställa,

att Riksdagen måtte, med anledning af herr Dahns
förevarande motion, antaga följande förslag till förändrad
lydelse af §§ 106 och 107 regeringsformen samt § 38
riksdagsordningen att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling:

Regeringsformen:

§ 106.

Finner utskottet af dessa protokoll, att någon
Statsrådets ledamot, eller någon för tillfället förordnad
föredragande, eller den embetsman, som i kommandomål

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

Konungen råd gifvit, uppenbarligen handlat emot rikets
grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt någon öfverträdelse
deraf, eller underlåtit att göra föreställningar
emot sådan öfverträdelse, eller den vållat och befrämjat
genom uppsåtligt fördöljande af någon upplysning, eller
att den föredragande underlåtit att, i de fall, som 38 §
af denna regeringsform förutsätter, sin kontrasignation å
ett Konungens beslut vägra, då ege Konstitutionsutskottet
ställa en sådan under tilltal af Justitieombudsmannen
inför Riksrätten, hvaruti, i stället för Statsråd, fyra de
äldsta Justitieråd i dessa fall komma att säte taga, och
gånge härmed som i 101 och 102 §§ om tilltal emot
Högsta domstolen föreskrifves. Då Statsrådets ledamöter
eller Konungens rådgifvare i kommandomål finnas hafva,
på sätt ofvan berördt är, gjort sig till ansvar skyldige,
döme dem Riksrätten efter allmän lag och den särskilda
författning, som till bestämmande af sådant ansvar utaf
Konungen och Riksdagen faststäld varder.

§ 107.

Skulle Konstitutionsutskottet anmärka, att Statsrådets
ledamöter samfäldt eller en eller flere af dem,
uti deras rådslag om allmänna mått och steg, icke iakttagit
rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande
icke med oveld, nit, skicklighet och drift sitt
förtroendeembete utöfvat, ege då utskottet att sådant
tillkännagifva för Riksdagen, , hvilken, om den finner
rikets väl det kräfva, kan hos Konungen skriftligen
anmäla sin önskan, att Han ville ur Statsrådet och ifrån
embetet skilja den eller dem, emot hvilka anmärkning
blifvit gjord.

Frågor uti detta ämne kunna i Riksdagens Kamrar
väckas och af andra Riksdagens utskott än Konstitutionsutskottet
hos Kamrarne andragas, men icke af Riksdagen
afgöras förr, än sistnämnda utskott deröfver blifvit hördt.

Utskottet ege ock på grund af den verkstälda granskningen
anmäla hvad utskottet i öfrigt med afseende å
rikets styrelse funnit påkalla framställning till Konungen;

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

och ankomme det på Riksdagen att sådan af utskottet
föreslagen framställninq besluta.

Under Riksdagens öfverläggningar i de ämnen,
som i denna § omförrnälas, skola icke Konungens beslut
uti mål, som röra enskilda personers eller korporationers
rättigheter och angelägenheter, kunna ens nämnas,
ännu mindre någon Riksdagens pröfning underställas.

Allt hvad Riksdagen efter granskning godkänt
eller lemnat oanmärkt, bör anses hafva vunnit decharge
i afseende på det granskade, och ingen ny, till ansvarighet
förbindande granskning af ny Riksdag i samma mål
vara tillåten; dock bör, oaktadt den af Riksdagens utskott
eller revisorer förrättade generella öfversigt af statsmedlens
utdelning, det åligga vederbörande embetsman
att verkställa den speciella revision, som dem i kraft af
deras embetsbefattning tillkommer.

Riksdagsordningen:

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska
rikets grundlagar samt att hos Riksdagen föreslå de
ändringar deruti, dem utskottet anser högst nödiga eller
nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att meddela
utlåtande öfver de från Kamrarna till utskottet hänvisade
grundlagsfrågor.

2. Utskottet åligger ock att äska de i Statsrådet
förda protokoll, med undantag af dem, som angå ministeriella
ärenden och kommandomål, hvilka endast i hvad
som rörer kända och af utskottet uppgifna händelser
kunna fordras. Om utskottets rätt och pligt att, efter
granskning af dessa protokoll, hos Riksdagen anmäla de
anmärkningar eller de förslag till framställningar, hvartill
denna granskning funnits föranleda, eller eljest vidtaga
den med anledning af gjord anmärkning erforderliga
åtgärd, så ock att, när af riksdagsman eller af annat

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10. 9

utskott än Konstitutionsutskottet fråga blifvit väckt, att
Statsrådet eller någon dess ledamot eller föredragande
sitt embete på obehörigt satt utöfvat, deröfver, före frågans
afgörande af Riksdagen, afgifva yttrande, derom är
i regeringsformen stadgadt.

3. Utskottet tillkommer jemväl att, då olika
meningar mellan Kamrarne uppstå, till hvilket utskott
uppkomna frågor och ämnen böra hänvisas, derom besluta,
så ock att skilja mellan Kammare och dess talman,
då den senare vägrar proposition.

Stockholm den 5 maj 1898.

På utskottets vägnar:

AXEL VILH. LJUNGMAN.

Reservationer:

af herrar Gustaf Axel Berg, Blomberg, Nyström, Östergren, grefve

Posse och Restadius; .

af herr Dahn, som ansett, att utskottet ej bort föreslå ändring i

§ 106 regeringsformen; samt

af herr Johnsson dels i fråga om den föreslagna ändringen åt $ 106
regeringsformen, dels ock angående vissa delar i öfrig! af utskottets motivering.

Herrar Bergius och friherre Wrangel von Brehmer hafva begärt få
hår antecknadt, att de ej deltagit i ärendets slutliga behandling inom
utskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1898. 3 Sami. 8 Häft.