Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1896:Ku10 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 20 april 1896, kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändring af §§ 72 och 73 riksdagsordningen.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 228, har herr S. Nordström
till Riksdagens förnyade ompröfning framstält konstitutionsutskottets förslag till
1893 års Riksdag angående ändrad lydelse af §§ 72 och 73 riksdagsordningen.
Detta förslag var af följande lydelse:

§ 72.

Å hvarje lagtima Riksdag förordnas revisorer till ett antal af tolf för
att enligt regeringsformen och särskild instruktion granska statsverkets och
till ett antal af sex för att, likaledes enligt regeringsformen och särskild
instruktion, granska Riksbankens och Riksgäldskontorets tillstånd, styrelse
och förvaltning. Desse revisorer utses till halfva antalet af hvardera Kammaren.
Hvarje revisionsförrättning skall omfatta ett års afslutade räkenskaper.
Förrättningarna taga sin början å dag, som i instruktionerna bestämmes,
och skola inom två månaders tid vara fullbordade.

Revisorerne välja sjelfve för hvardera revisionen inom sig ordförande.

De anmärkningar, som revisorerne finna sig befogade att i sina berättelser
till Riksdagen framställa, skola, sedan förklaringar deröfver inkommit,
af näst följande lagtima Riksdag öfverlemnas till vederbörande
utskotts granskning och vidare behandling.

Bih. till Riksd. Brot. 1896. 3 Sami. 9 Höft. (N:o 10).

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

§ 73.

o Pa samma gång och på lika sätt, som Fullmägtige och Revisorer enligt
föregående två §§ utses, tillsättas jemväl suppleanter att, vid inträffande
förfall för dem, träda i deras ställen, nemligen för Fullmägtige i Riksbanken
tre, för Fullmägtige i Riksgäldskontor likaledes tre, för revisorerne af statsverket
sex samt för revisorerne af riksbanks- och riksgäldsverken fyra.

Uti afgifven berättelse om den år 1886 af Riksdagens revisorer verkstälda
granskning af statsverkets styrelse och förvaltning under år 1885
anförde revisorerna, att de — som för fullgörande af berörda granskningsarbete,
i likhet med hvad under de senast föregående åren egt rum, fördelat
sig på tre afdelningar, hvardera afdelningen bestående af fyra ledamöter,
nemligen två bland de af Första Kammaren utsedde revisorerna och
två bland de af Andra Kammaren valde — i afseende å ärendenas fördelning
mellan de olika afdelningarna vidtagit den förändring i hvad som
i detta hänseende förut iakttagits, att den förberedande granskningen af
samtliga statsverkets räkenskaper öfverlemnats åt den första och den andra
af dessa afdelningar, under det att tredje afdelningen, som vid föregående
revisionsförrättningar fått till granskning mottaga, förutom banko- och riksgäldsverkets
räkenskaper, äfven viss del af redogörelserna angående statsverket,
erhållit uppdrag att uteslutande egna sitt arbete åt den förberedande
granskningen af räkenskaperna för Riksdagens verk, detta på den grund,
att sistnämnda afdelning ansetts icke kunna under den korta tid, inom
hvilken revisionsförrättningen borde vara afslutad, fullständigt granska räkenskaperna
för Riksdagens verk, om dess tid skulle tagas i anspråk äfven för
andra förberedande granskningsarbeten. Men att äfven under den sålunda
vidtagna förändrade anordningen den tid, som af Riksdagens revisorer kunde
egnas åt bedömandet af ifrågavarande penningverks styrelse och förvaltning,
vore allt för knappt tillmätt för att kunna medgifva en tillräckligt omfattande
och genomgående granskning, framginge, enligt revisorernas åsigt,
bland annat deraf, att, medan riksbankens förvaltning i dess helhet underkastades
revision af fyra personer, hvilka under de två månader, revisionsförrättningen
påginge, derjemte skulle ej allenast egna en förberedande
granskning åt riksgäldskontorets förvaltning, utan äfven behandla de af
statsrevisorernas öfriga afdelningar framstälda förslag i anledning af granskningen
af statsverkets förvaltning, så vore ett lika antal revisorer tillsatta
för en förberedande granskning af hvart och ett af riksbankens afdelningskontor
i orterna, hvilka sistnämnde revisorer egde att för revisionsarbetet
använda, vid afdelningskontoret i Göteborg en månad, vid afdelnings -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

kontoret i Malmö tre veckor och vid hvart och ett af de öfriga afdelningskontoren
två veckor.

Den vid omförmälda revisionsförrättning gjorda fördelning af ärendena
hade emellertid, yttrade revisorerna vidare, medfört den olägenhet, att
allt för många räkenskaper hopats på hvardera af de .två afdelningar,
hvilka haft till uppdrag att förberedande granska statsverkets styrelse och
förvaltning. Oafsedt den fortgående tillökningen i verksamheten inom Riksdagens
verk, hade genom den utveckling, som oafbrutet egt rum inom
administrationens olika grenar, och genom bildandet af nya institutioner
räkenskapernas omfång och antal allt jemt tilltagit och nått en sådan vidlyftighet,
att ej ens den ytligaste granskning kunde egnas dem alla. Särskild!
erinrade revisorerna om den under de senare årtiondena tillväxande
jernvägsförvaltningen, hvilken under flera år ansetts kräfva en särskild förberedande
revision.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt ifrågasatte revisorerna,
huruvida icke den ändring i gällande bestämmelser angående revisionen af
stats-, banko- och riksgäldsverken borde vidtagas, att två delegationer af
revisorer årligen af Riksdagen utsåges, den ena med samma antal medlemmar
som Rikdagens nuvarande revisorer, för granskning af statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning, och den andra, med något mindre
antal ledamöter, för granskning af riksbankens och riksgäldskontorets förvaltning.

Med hufvudsaklig anledning af denna revisorernas framställning hafva
sedermera under hvardera af åren 1890, 1891, 1892 och 1893 hos Riksdagen
väckts motioner i det af 1886 års revisorer ifrågasatta syfte. De två förstnämnda
åren rönte emellertid denna fråga ingen framgång vare sig inom konstitutionsutskottet
eller i kamrarne. Då utskottet hade att vid 1892 års lagtima riksdag
behandla en af herr M. Andersson i Stigen i ämnet väckt motion, yttrade
utskottet, att det syntes helt naturligt, om i betraktande toges den betydliga
utveckling, såväl statsförvaltningen som riksbankens och riksgäldskontorets verksamhet
vunnit under det fjerdedels sekel, som förflutit från gällande riksdagsordnings
tillkomst, att den af Riksdagen genom dess revisorer nu utöfvade granskning
af statsverkets samt riksbanks- och riksgäldsverkens styrelse och förvaltning
icke längre kunde gifva ett fullt tillfredsställande resultat. »Särskild^, anförde
utskottet vidare, »torde det med revisionens nuvarande sammansättning
och den för granskningen tillmätta korta tid icke vara möjligt för revisorerna
att öfver förvaltningen af Riksdagens verk utöfva en tillräckligt omfattande
kontroll; och torde det derför vara nödigt att, för så vidt icke revisorernas
verksamhet skall blifva allt för ytlig, söka tillföra revisionen större för -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

inäga att behörigen fylla sitt ändamål, än den nu eger. Härvid har
utskottet icke kunnat undgå att i första hand fästa sin uppmärksamhet
vid det inom revisionen nu rådande arbetssättet. Till befordrande af
revisionsförrättningarnas skyndsamma gång sammanträda revisorerna på afdelningar,
som .hvar för sig åt ärendena egna en förberedande behandling,
men alla frågor om anmärkningar eller anmälanden skola alltid slutligen
in pleno föredragas och afgöras. Då det emellertid för bedömandet af riksbankens
och riksgäldsverkens förvaltning fordras i någon mån andra insigter,
än som i allmänhet kräfvas för granskningen af statsverkets tillstånd och
förvaltning, kan ett sådant förfaringssätt icke annat än framstå såsom
eno oegentlighet, ty utan den onödiga omgång och tidsutdrägt samt försvarande
af revisionsarbetet i dess helhet, som härigenom otvifvelaktigt
alltid åstadkommes, måste det anmärkta arbetssättet i de flesta fall hafva
till följd, att vid ärendenas behandling in pleno flertalet revisorer komma
att deltaga i anmärkningar eller framställningar om förhållanden, hvarmed
de icke kunnat eller åtminstone icke haft tillfälle att göra sig förtrogna.
Utskottet finner för den skull inrättandet, på sätt 1886 års revisorer ifrågasatt
och herr Andersson i sin förevarande motion föreslagit, af en särskild
revision för granskning af riksbanks- och riksgäldsverkens styrelse och förvaltning
vara både högst nödigt och nyttigt. Med afseende å sistnämnda
gransknings vigt och omfattning synes antalet af dessa revisorer icke kunna
sättas lägre än till sex.»

På det att, i enlighet med hvad sålunda framhållits, en särskild revision
af Riksdagens verk skulle kunna anordnas och likväl tillräckliga krafter
förbehållas för granskning af statsverkets räkenskaper och förvaltning, fann
utskottet, att hela antalet af Riksdagens revisorer borde ökas. I afseende
å vidden af denna ökning ansåg utskottet, att ledamöternas antal i den
revision, som skulle hafva till föremål att granska statsverkets räkenskaper
och förvaltning, borde bestämmas till tolf, eller så stort antal, att revisorerna
lämpligen kunde fördela sig på tre afdelningar, och att derutöfver, såsom
ofvan nämnts, sex revisorer skulle tillkomma för riksbanken och riksgäldskontoret.
Genom en sådan tillökning i arbetskrafter skulle, enligt utskottets
åsigt, revisionen sättas i stånd att med större uppmärksamhet, än hittills
kunnat ske, följa förvaltningens gång äfvensom att inom dess olika grenar
gifva uppslag till^ förbättringar, allt till väsentligt gagn för det allmänna.

I afseende å antalet suppleanter för Riksdagens revisorer ansåg utskottet,
att detta lämpligen borde bestämmas till sex för revisorerna af statsverket
och till fyra för revisorerna af riksbanks- och riksgäldsverken.

Det af utskottet i enlighet härmed framstälda förslag blef emellertid
i Första Kammaren förkastadt utan votering, under det att i Andra Kammaren
utskottets förslag utan diskussion antogs.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

Alldeles enahanda förslag som det af utskottet år 1892 tillstyrkta
och af Andra Kammaren antagna framlades vid 1893 års riksdag af herr
A. V. Ljungman i motion inom Andra Kammaren. Detta förslag förordades
å nyo af utskottet, men rönte inom Riksdagens kamrar samma öde som 1892.

Vid 1895 års riksdag framlade herr Ljungman i motion inom^ Andra
Kammaren ett förslag, hvilket afsåg att vinna det eftersträfvade malet att
åstadkomma en förstärkning af revisorernas granskningsförmåga uteslutande
genom en ökning af revisorernas antal.

Uti sitt utlåtande häröfver yttrade utskottet, att då, enligt hvad
utskottet funnit, en af de förnämsta orsakerna till den utgång, förevarande
fråga fått, åtminstone vid riksdagarne 1892 och 1893, torde hafva varit
det starka motstånd, som förslaget om inrättande af tva från hvarandra
skilda revisioner städse mött inom Första Kammaren, förestälde sig utskottet,
att ett förslag af sådan beskaffenhet som det 1895 af herr Ljungman i
ämnet framstälda skulle hafva större utsigt till framgång inom Riksdagens
båda kamrar än de förslag, som förut i fragan blifvit väckta; och som
utskottet funne det vara synnerligen önskvärd!, att Riksdagen inom en snar
framtid beredde sina revisorer möjlighet att kunna på ett både för det
allmänna och för dem sjelfva mera tillfredsställande sätt, än som under nuvarande
förhållanden kunde ske, fullgöra sitt ansvarsfulla förtroendeuppdrag,
tvekade utskottet icke att uttala sig till förmån för ett förslag, hvilket
utskottet ansåge vara egnadt att i afsevärd grad för revisorerna underlätta
ett verksamt granskningsarbete. Motionären hade med hänsyn till förhållandet
under ståndsrepresentationens tid föreslagit, att revisorernas antal
skulle ökas till tjugufyra, men utskottet ansåg det vara för det afsedda
ändamålet tillräckligt, att nämnda antal bestämdes till aderton, eller så
stort, att vid de förberedande granskningsarbetena statsverkets revisorer
kunde fördela sig på tre afdelningar med fyra ledamöter i hvarje, samt
de återstående sex revisorerna måtte kunna egna sig åt den vigtiga och
omfattande granskningen af riksbanks- och riksgälds verkens styrelse och
förvaltning.

Antalet suppleanter för Riksdagens revisorer borde enligt utskottets
åsigt jemväl ökas; och ansåg utskottet detta antal lämpligen kunna bestämmas
till åtta, såsom i herr Ljungmans motion föreslagits.

Utskottets i enlighet härmed framstälda förslag blef af Första Kammaren
afslaget med 78 röster emot 39, hvilka afgåfvos för bifall till detsamma,
hvaremot Andra Kammaren utan diskussion biföll förslaget.

Den i nu föreliggande motion upptagna frågan om upphäfvande af den
afgörande röst, som enligt § 72 riksdagsordningen tillkommer ordföranden
hos Riksdagens revisorer, derest vid omröstning inom revisionen rösterna i

6 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

något fall äro lika, har jemväl förut varit föremål för Biksdagens öfverläggning
och beslut. Då vid 1885 års riksdag en proposition med förslag
till ny gemensam instruktion för Biksdagens revisorer af stats-, banko- och
riksgäldsverken förekom till behandling inom Första Kammaren, framstäldes
der åtskilliga anmärkningar mot den i förslagets 3 § intagna bestämmelsen,
att vid lika röstetal ordföranden skulle ega afgörande röst. Förslaget i
nämnda del blef väl af kammaren godkändt, men att så skedde, berodde,
enligt hvad af diskussionen synes framgå, uteslutande af den omständigheten’
att grundlagens uttryckliga föreskrift lade hinder i vägen för införande af
det förfaringssätt, som vid omröstning inom Biksdagens utskott tillämpas.
Uti en vid 1893 ars riksdag af herr J. H. Gr. Fredholm inom Andra
Käromål en väckt motion i ämnet framhölls, att, då genom det nuvarande
stadgandet gåfves åt den kammares ledamöter, hvilken bland sig räknade
ordföranden, ett bestämmande inflytande vid beslutens fattande, detta medförde
den olägenheten, att det alltid blefve strid om ordförandevalet, dervid
de särskilda partierna sökte att få till ordförande den, hvilkens åsigter
komme att gå i samma rigtning som partiets, samt att valet sålunda icke
komme att ega rum med hufvudsakligen fästadt afseende på att välja den,
som vore för uppdraget skickligast och lämpligast. Denna olägenhet ansåge
dock motionären vara mindre betydande än den, som framstälde sig, då man
underkastade revisorernas afgifna berättelser en granskning. Deraf ville det
nemligen synas motionären, som om den ena kammarens revisorer allt mera
bildade ett parti för sig gent emot revisorerna från den andra kammaren.
I samma mån som detta förhållande blefve fullt utbildadt, skulle, menade
motionären, den likaberättigade ställning, båda kamrarnes revisorer enligt
grundlagen borde till hvarandra intaga, faktiskt komma att häfvas, och detta
skulle å sin sida hafva till följd en menlig inverkan på resultaten af statsrevisionens
arbeten. Mot en sådan den ena kammarens befarade magtställning
inom revisionen gåfves visserligen äfven med nu gällande stadgande i
72 § riksdagsordningen det korrektiv, att man vid val af ordförande alltid
läte lotten blifva afgörande för hvilkendera kammarens revisorer ordföranden
skulle tillhöra, och genom ett konseqvent vidhållande af detta tillvägagångssätt
borde Andra Kammarens ledamöter inom revisionen för framtiden försättas
i ett mera gynsamt läge än det, hvari de befunnit sig på grund af
hittills följda förfaringssätt. Men äfven om härigenom jemvigt skulle kunna
avägabringas i den likaberättigade ställning, som begge kamrarnes revisorer
enligt grundlagen borde till hvarandra intaga, så undginge man, enligt
motionärens förmenande, ändock icke den för statsrevisionens betydelse
betänkliga faran, att den ena kammarens revisorer kunde, om de så ville,
under hela revisionsförrättningen ensamma bestämma, hvad som i revisions -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

berättelsen skulle göras till föremål för anmärkning eller icke. Denna fara
förebyggdes helt och hållet genom en ändring af § 72 riksdagsordningen i
den rigtning, att, då inom statsrevisionen omröstning med slutna sedlar
anstäldes, en sedel alltid borde, i likhet med hvad i § 48 riksdagsordningen
stadgades rörande omröstning inom Riksdagens utskott, uttagas och förseglas samt
endast i det fall öppnas, att rösterna vid sammanräknandet befunnes lika delade.

Konstitutionsutskottet, som hade att öfver detta förslag afgifva yttrande,
förklarade sig finna hvad motionen i denna del innehölle klart och tydligt
ådagalägga behofvet af att i afseende å omröstningarna hos statsrevisorerna
infördes samma ordning, som gälde inom Riksdagens utskott, samt tillstyrkte
alltså på de af motionären anförda skäl sådan ändring af § 72 riksdagsordningen,
att det deri befintliga stadgandet om ordförandens afgörande röst uteslötes.

Första Kammaren afslog utskottets förslag. Andra Kammaren äter
biföll ett i reservation af herr Ljungman m. fl. framstäldt förslag, enligt
hvilket ett särskilt stadgande skulle i § 72 riksdagsordningen införas derom,
att vid revisionens förhandlingar skulle, i afseende å omröstning, tillämpas
enahanda ordning, som iakttoges inom Riksdagens utskott.

Vid 1895 års riksdag väcktes två motioner i enahanda syfte, en i
Första Kammaren af herr Cavalli och en i Andra Kammaren af herr
Ljungman. I afseende på sättet, hvarpå denna grundlagsförändring borde
vidtagas, framstälde motionärerna olika förslag. Under det nemligen herr
Cavalli, i likhet med konstitutionsutskottet vid 1898 års riksdag, ansåg
förändringen enklast kunna ske genom en uteslutning af stadgandet i § 72
riksdagsordningen om ordförandens afgörande röst, återupptog deremot herr
Ljungman förenämnda, af honom i reservation 1893 framlagda förslag.

Konstitutionsutskottet ansåg sig hafva grundad anledning att ansluta sig
till sistberörda förslag, enär obestridligen genom en sådan uttrycklig bestämmelses
införande i grundlagen hvarje tvekan i afseende å förfaringssättet vid
omröstning hos revisorerna efter borttagandet af ordförandens afgörande röst
undanröjdes, samt härtill komme, att det af herr Ljungman framlagda förslaget
i detta hänseende vid 1893 års riksdag blifvit af Andra Kammaren
utan votering antaget.

Det 1895 af utskottet i enlighet härmed framlagda förslaget blef af
Första Kammaren efter någon öfverläggning afslaget, hvaremot detsamma
af Andra Kammaren utan diskussion bifölls.

Vid 1895 års riksdag framlade konstitutionsutskottet i sammanhang
med de här ofvan anmärkta förslagen till ändringar i §§ 72 och 73 riksdagsordningen,
beträffande revisorernas och deras suppleanters antal samt ordförandens
afgörande röst, förslag derom, att i § 72 riksdagsordningen skulle införas

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

uttrycklig bestämmelse angående rätt för revisor att till revisionsberättelsen
foga sin skiljaktiga mening, och att i afseende derå skulle lända till efterrättelse,
hvad i § 48 riksdagsordningen finnes stadgadt för Riksdagens utskott. Denna
fråga, hvilken nämnda år upptagits af herr Ljungman i hans förut omförmälda
motion och då inom kamrarne fick samma utgång som de båda nyssberörda
frågorna, väcktes första gången vid 1893 års riksdag af herr Fredholm och
rönte redan då ett gynsamt mottagande i Andra Kammaren, som utan votering
biföll ett i reservation af herr Ljungman m. fl. framlagdt förslag af
samma innehåll som konstitutionsutskottets förslag nästlidet år. I sin motivering
sistnämnda ar yttrade utskottet, att hehofvet af en bestämmelse,
hvarigenom den enskilde revisorn fullt och otvetydigt tillerkändes rätt att
reservera sig mot af revisionen fattade beslut, icke torde af någon kunna
bestridas, samt att, då onekligen berörda reservationsrätt säkrast betryggades
genom en särskild grundlagsbestämmelse, utskottet, med fästadt afseende jemväl
å den utgång, frågan vid 1893 års riksdag erhållit inom Andra Kammaren,
funnit skäl vara för handen att förorda bifall till införande af en dylik bestämmelse.

De anmärkningar, som framställas af Riksdagens revisorer, skola, sedan
förklaringar deröfver inkbmmit, af näst följande lagtima Riksdag öfverlemnas
till vederbörande utskotts behandling. Revisorernas arbete är således att
betrakta såsom en förberedande behandling af vissa till Riksdagens utskott
hörande ärenden. En naturlig följd häraf synes vara, att, beträffande så
vigtiga frågor som verkställande af omröstning och rätten till reservation,
liknande bestämmelser böra finnas för Riksdagens revisorer som de, hvilka
gälla för Riksdagens utskott.

De hufvudsakliga beslut, som revisorerna hafva att fatta uti till deras
behandling hörande ärenden, afse i verkligheten endast, huru vida förklaring
skall infordras från vederbörande eller icke. Om det genom användande af
ordförandens utslagsröst bestämmes, att anmärkning ej skall framställas rörande
ett visst ärende, medför detta, att vederbörande embetsverk i sådant fall beröfvas
tillfälle att vederlägga en af halfva antalet revisorer framstäf anmärkningsanledning,
som under form af reservation gör sin rond genom tidningspressen.
Denna följd af nu gällande bestämmelse angående ordförandens afgörande
röst kan ju ingalunda sägas medföra någon fördel för de granskning underkastade
embetsverken.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då vid behandlingen
inom kamrarne af såväl de i nu ifrågavarande motion afsedda frågor som
ock frågan om revisorernas reservationsrätt intet blifvit anfördt, som kunnat

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

förmå utskottet att frångå den uppfattning, som af utskottet i dessa frågor
uttalats vid nästlidet års riksdag, anser sig utskottet böra å nyo förorda
bifall till det då för Riksdagen framlagda förslaget.

I anledning häraf får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning af herr Nordströms
motion, antaga följande förslag till ändrad lydelse af §§ 72
och 73 riksdagsordningen att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling:

(Nuvarande lydelse:)

Å hvarje lagtima Riksdag förordnas
revisorer till ett antal af tolf
för hvart år, hvilka till halfva antalet
af hvardera Kammaren utses,
att enligt regeringsformen och särskild
instruktion granska statsverkets,
Riksbankens och Riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning.
Hvarje revision skall omfatta ett års
afslutade räkenskaper. Revisionsförrättningen
tager sin början å dag,
som i instruktionen bestämmes, och
skall inom två månaders tid vara fullbordad.

Revisorerne välja sjelfve inom sig
ordförande, hvilken eger afgörande röst,
derest, vid omröstning, rösterne i något
fall äro lika.

De anmärkningar, som revisorerne
finna sig befogade att i sin berättelse
till Riksdagen framställa, skola, sedan
förklaringar deröfver inkommit, af näst
följande lagtima Riksdag öfverlemnas
till vederbörande utskotts granskning
och vidare behandling.

Bih. till Bilcsd. Prof. 1896. 3 Sami.

72.

(Föreslagen lydelse:)

Å hvarje lagtima Riksdag förordnas
revisorer till ett antal af aderton
för hvart år, hvilka till halfva antalet
af hvardera Kammaren utses,
att enligt regeringsformen och särskild
instruktion granska statsverkets,
Riksbankens och Riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning.
Hvarje revision skall omfatta ett års
afslutade räkenskaper. Revisionsförrättningen
tager sin början å dag,
som i instruktionen bestämmes, och
skall inom två månaders tid vara fullbordad.

Revisorerne välja sjelfve inom sig
ordförande. I afseende på omröstning
och rätt för revisor att till berättelsen
foga sin skiljaktiga mening lände till
efterrättelse hvad uti 48 § stadgas
för Riksdagens utskott.

9 Höft. 2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

§ 73.

På samma gång och på lika sätt,
som Fullmägtige och Revisorer enligt
föregående två §§ .utses, tillsättas
jemväl suppleanter, att, vid inträffande
förfall för dem, träda i deras
ställen, nemligen för Fullmägtige i
Riksbanken tre, för Fullmägtige i
Riksgäldskontoret likaledes tre och för
hvarje års revisorer sex.

Stockholm den 17 april 1896.

På samma gång och på lika sätt,
som Fullmägtige och Revisorer enligt
föregående två §§ utses, tillsättas
jemväl suppleanter, att, vid inträffande
förfall för dem, träda i deras
ställen, nemligen för Fullmägtige i
Riksbanken tre, för Fullmägtige i
Riksgäldskontoret likaledes tre och för
hvarje års revisorer åtta.

På utskottets vägnar:
0. BERGRIS.

Reservationer:

af herr Bergius, som yttrat:

»I öfverensstämmelse med den mening, som vid lagtima riksdagarne
1890, 1891, 1892, 1893 och 1895 gjort sig gällande i Första Kammaren,
håller jag före, att de revisorer, som enligt § 72 riksdagsordningen skola
utses för att enligt regeringsformen och särskild instruktion granska statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning,
icke äro för få för att kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra den dem
åliggande granskning, under förutsättning att denna icke, mera än nödvändigt
är, utsträckes till en siffer- och detaljgranskning. Följaktligen har jag
icke kunnat biträda förslaget om ökning af antalet revisorer och deras
suppleanter.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 10.

Beträffande derefter frågan om revisorernas reservationsrätt, ber jag
att få åberopa ett, med andledning af herr Fredholms motion, af konstitutionsutskottet
vid 1893 års riksdag i utlåtande n:o 21 afgifvet yttrande, så
lydande:

»Utskottet finner väl hvad motionären anfört om reservationsrätten
vara värdt all uppmärksamhet, men till ändring af en rikets grundlag torde
de anmärkta omständigheterna dock icke föranleda. Väl är det sant, att
ledamöterna i Riksdagens utskott i riksdagsordningen uttryckligen tillförsäkrats
rätt att lemna kamrarne del af sina skiljaktiga meningar, men hvar eljest
skulle en dylik bestämmelse gifvas? I fråga om revisorerna hänvisas deremot
i § 72 riksdagsordningen till en särskild instruktion, der närmare bestämmelser
angående revisorernas verksamhet sålunda skola vara att finna. Att
denna i motsats till instruktionen för Riksdagens revisorer af riksbanken
ingenting innehåller om reservationsrätten må vara en brist, men om uttryckligt
erkännande åt denna rätt skall gifvas, så är det uppenbarligen i
instruktionen och ej i riksdagsordningen, som stadgandet skall hafva sin plats.»

Hvad slutligen angår förslaget om upphäfvande af stadgandet i § 72
riksdagsordningen, att revisionens ordförande eger afgörande röst, derest,
vid omröstning, rösterna i något fall äro lika, så, enär, enligt min uppfattning,
icke ådagalagdt blifvit, att en sådan grundlagsändring skulle komma
att innebära en verklig förbättring, har jag ansett mig icke böra med min
röst understödja detta förslag»;

af herrar Alin, Unger, friherre Wrangel von Brehmer och friherre
Åkerhielm, hvilka instämt med herr Bergras;

af herrar Gustaf Berg och Behm beträffande utskottets hemställan i
fråga om första stycket af § 72 riksdagsordningen; samt

af herr Johnsson, som velat tillkännagifva, att han inom utskottet
biträdt motionärens förslag.

Herr von Strokirch har begärt få här antecknadt, att han ej deltagit
i den slutliga behandlingen inom utskottet af detta ärende.