Konstitutionsutskottets Utlåtande K:o 7 (Utlåtande 1906:Ku7 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Utlåtande K:o 7.

N:o 7.

Ank. till Riksd. kansli den 7 maj 1906, kl. 2 e. in.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse af §§ 31, -19
och 53 regeringsformen samt §§ 10 till och med 22 äfvensom
§§ 25 och 38 riksdagsordningen så ock till öfvergångsstadgande
i riksdagsordningen jämte inom Riksdagen väckta
förslag i fråga om valrätten till Riksdagens kamrar.

Till konstitutionsutskottets handläggning hafva båda kamrarna hän- KungR Majrts
visat Kungl. Maj it s till Riksdagen aflåtna proposition n:o 55 Jämte åtskilliga
i anledning af densamma inom kamrarna afgifna yttranden. Uti
nämnda proposition har Kungl. Maj:t till Riksdagens pröfning i giundlags
enlig ordning framlagt följande

Förslag

till

ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§ 10 till och
med 22 äfvensom §§ 25 och 38 riksdagsordningen så ock till öfvergångs stadgande

i riksdagsordningen.

Regeringsformen.

§ 31.

Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens allmänna
angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behöriga personer, då
Bill. till Riksd. Prot. 1906. 3 Samt. 7 Käft. (N:o 7). 1

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Konungen en af dem urämne. På lika sätt förhålles med rådmans- och
magistratssekreterarsysslorna i Stockholm.

9 4y.

som sr;

Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och åligganden
''ältande lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma hädanefter Riksdagen.’
, e,n fördelas i tva kamrar, första kammaren och andra kammaren, hvilkas
ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen och, beträffande ledamöterna i
a3lra, kammaren, Jä“väl särskild af Konungen och Riksdagen gemensamt

stiftad lag stadga. Kamrarna--------sammankalla.

os urtima riksdag — — — — — sammanhang.

§ 53.

Lagtima riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa utskott:
ett konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande förändringar
i grundlagarna så ock i vallag, hvarom i 49 § förmäles, att yttranden därötver
till Riksdagen afgifva samt att granska de i statsrådet förda protokollet
statsutskott, att utreda----kyrkolagarnas förbättring.

A urtima riksdag skola — — — förekommande ärenden.

Riksdagsordningen.

§ 10.

Val till första kammaren förrättas med slutna sedlar. Finnes valsedei
lyda å person, som ej är valbar, eller på flera eller färre, än som
vid valtillfället böra väljas, eller innefattar valsedel någon tvetvdighet i
anseende till den eller de valdes namn, skall samma sedel anses ogin

Aro valsedlar till större antal än hälften ogilla och finnes det inverka
pa valets utgång, varde nytt val anställdt.

De afgifna valsedlarna skola af valets förrättare inläggas under förseglmg
och förvaras, till dess valets giltighet vederbörligen afgjorts.

§ 11.

(lika med nuvarande § 10)

--Ort och tid.

För den, som —

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o /.

§ 12.

Är någon missnöjd---(lika med nuvarande § 11)---afgöras.

§ 13.

Riksdagsman ----(lika med nuvarande § 12)---befall ningshafvande.

b) Andra kammaren.

§ 14.

1. Andra kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio,
däraf etthundrasextiofem för landet och sextiofem för städerna,
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads början
året näst efter det, under hvithet valet skett.

2. Riket skall vara indeladt i valkretsar, som välja hvar en riksdagsman.
o

3. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval älven räknas
köpingar, utgör hvarje domsaga en valkrets. Understiger domsagornas
antal etthundrasextiofem, skola, för ernående af det bestämda antalet riksdagsmän,
de folkrikaste domsagorna, såvidt ske kan häradsvis, indelas i
två valkretsar, öfverstiger domsagornas antal etthundrasextiofem, skola,
i den mån sådant erfordras, domsagor, som gränsa intill hvarandra och
hafva minsta sammanlagda folkmängden, förenas, två och två, till en
välkrcts»

4. '' Stad, hvars folkmängd uppgår till en sextiofemtedel men understiger
två sextiofemtedelar af folkmängden i rikets alla städer, skall utgöra
en valkrets.

5. Stad, hvars folkmängd är större än nyss är nämndt, skall
indelas i så många valkretsar, som dess folkmängdssiffra innehåller
sextiofemtedelar af folkmängdssiffran för rikets alla städer. \ id denna
indelning skall iakttagas, att icke i någon valkrets folkmängden inå med
mera än en tjugondedel öfver- eller understiga det tal, som erhålles vid
delning af stadens folkmängdssiffra med antalet valkretsar i staden; att
området för hvarje valkrets skall kunna omslutas med en sammanhängande
gränslinje, såframt ej i särskildt fall sådant hindras däraf, att under staden
lydande mark är skild från dess öfriga område; att delning af byggnads -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

kvarter ej utan synnerliga skäl må äga rum; samt att förening af territoriell
_ församling eller del däraf med annan sådan församling eller del
däraf icke må äga rum i vidare mån, än tillämpningen af de förut i detta
mom. gifna stadgande!! påkallar.

6. Städer med mindre folkmängd än i 4 mom. är sagdt ordnas,
såvidt lämpligen ske kan länsvis, i så många valkretsar, som erfordras
för uppnående af det i 1 mom. föreskrifna antal riksdagsmän för städerna.

7. Uppgår städernas folkmängd till mer än sextiofem tvåhundratrettiondedelar
af folkmängden i hela riket, skall det här ofvan föreskrifna
antalet riksdagsmän tvåhundratrettio utses för landet och för
städerna efter förhållandet mellan folkmängden å landet och i städerna.
Stadgandena i 3, 4, 5 och 6 mom. skola i sådant fall äga motsvarande
tillämpning.

8. Valkretsindelning verkställes, efter ofvan angifna grunder, hvart
nionde år af Konungen. I stad, som i 5 mom. afses, skall förslag till
valkretsindelning upprättas af magistraten och stadsfullmäktiges yttrande
däröfver inhämtas. Den fastställda ordningen vinner ej tillämpning förr
än i afseende å de val, hvilka näst därefter enligt 16 § 1 mom. skola
äga ruin. Utan afseende å inträffade förändringar länder den sedermera
till ovillkorlig efterrättelse, intill dess ny indelning, på sätt nu är stadgadt,
träder i tillämpning.

§ 15.

Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad svensk man från och med kalenderåret
näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufyra års ålder, dock ej

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;

b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller sistförflutna
kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf, hans
hustru eller minderåriga barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och
kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren
;

d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, på sätt
i vallagen finnes närmare bestämdt, valrätten grundas på förhållandena
vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring före valet inträffar.

Konstitutionsutskottets Utlåtande A:o 7.

§ 16.

1. Val till riksdagsmän — — — (lika med nuvarande § 15

mom. 1)--— valen gälla.

2. Förordnar Konungen---(lika med nuvarande § 15 mom.

2) — — — återstående tiden.

§ 17.

Valen till andra kammaren äro omedelbara. Vid dessa val tillkommer
hvarje röstande en röst. Har någon erhållit godkända röster till
större antal än hälften af alla afgifna röster, vare han till riksdagsman
utsedd. Har ej någon erhållit sådan röstöfvervikt, skall inom tre veckor
från valets slutliga handläggning omval äga rum. Den, som därvid erhållit
flera godkända röster än någon annan, vare lagligen vald, och skilje
lotten emellan dem, som erhållit lika rösttal. Aro vid omvalet valsedlar
till större antal än hälften ogilla, och finnes det inverka på valets utgång,
varde nytt omval anställdt.

§ 18.

Till ledamot i andra kammaren kan endast utses man, som äger
valrätt inom valkretsen eller, där fråga är om stad, bestående af fleia
valkretsar, inom någon af dessa.

§ 19.

För den, som blifvit utsedd till ledamot af andra kammaren, skall,
på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen utfärdas i två
exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde och det andra insändes
till justitiedepartementet.

§ 20.

Riksdagsman, som för andra kammaren vald blifvit, må ej denna
befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga skäl för afsägelse.
Såsom sådana anses:

1. de hinder allmänna lagen upptager såsom laga förfall;

2. ålder öfver 60 år; _ . .

3. att den valde tillförne såsom riksdagsman bevistat tre lagtima

riksdagar.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Afsägelse af nksdagsmannauppdrag, som göres vid valtillfälle, pröfvas
af den myndighet, som enligt vallagen lägger slutlig hand vid valet.

. r afsägelse efteråt, mellan riksdagar, pröfvas den af Konungens befallningshafvande.
°

§ 21.

Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

§ 22.

Är någon missnöjd med val till riksdagsman i andra kammaren,
ma han däröfver anföra besvär hos Konungens befallningshafvande i den
ort, där myndighet, som enligt vallagen lägger slutlig hand vid valet, har
snt såte. b ör sådan t ändamål äger klaganden hos nämnda myndighet äska
behörigt protokollsutdrag, hvilket genast eller inom högst två dagar därefter
bör till klaganden utlämnas; och skall han, vid förlust af talan, sist
inom åtta dagar efter den slutliga handläggningen ingifva sina besvär till
Konungens befallningshafvande, som, på sätt i 12 § stadgas, lämnar veder borande

tillfälle att sig förklara samt sist innan nästa dags utgång, efter
det den för förklarings afgifvande bestämda tid tilländalupit, sitt utslå»- i
malet utfärdar Varder omval utsatt, såsom i 17 § sägs, må öfver det första
valet ej töras klagan annorledes än i sammanhang med besvär öfver omvalet.

2. Den med Konungens befallningshafvandes utslag missnöide ä»-er
att, sist inom åtta dagar efter däraf erhållen del, till Konungens befallmngshafvande
inkmna sina besvär, ställda till Konungen, hvarefter med
målet vidare så förhålles, som ofvan i 12 § sägs.

•t i Våg0n klaga ö^ver besluk hvarigenom af honom gjord af sägelse

af nksdagsmannauppdrag ej blifvit godkänd, förfares i afseende
dåra, om afsagelsen ägt rum vid val tillfälle, enligt 1 mom. i denna 8 och

om afsagelsen efteråt skett hos Konungens befallningshafvande, enligt
2 mom. °

§ 25.

Fel, som vid riksdagsmannaval förelupit, må ej föranleda valets

upphäfvande, med mindre felet kan antagas hafva inverkat på valets
utgång. :

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallag, hvarom i 49 § regeringsformen förmäles, samt att hos Riks -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

dagen föreslå de ändringar däruti, dein utskottet anser högst nödiga eller
nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att meddela utlåtande öfver de
från kamrarna till utskottet hänvisade grundlags- och vallagsfrågor.

2. Utskottet---stadgadt.

3. Utskottet---proposition.

Öfvergångsstadgande.

Intill dess nya val i hela riket till andra kammaren första gången
förrättas efter det dessa bestämmelser trädt i kraft, skola i fråga om val
till kammaren tillämpas de före ikraftträdandet gällande stadganden. . Valkretsindelning,
som i § 14 mom. 8 sägs, skall emellertid ofördröjligen
verkställas och vinna tillämpning i afseende å förstnämnda val. _ Ny valkretsindelning
skall därefter företagas året innan allmänna val jämlikt §
16 mom. 1 för fjärde gången efter den första valkretsindelningen äga rum.

I samband med ofvannämnda proposition har Kungl. Maj:t till Riksdagens
granskning öfverlämnat ett så lydande

Förslag

till

L a g

om val till Riksdagens Ändra Kammare.

I KAP.

Om valdistrikt och om valnämnd.

1 §•

Inom valkrets på landet så ock inom stadsvalkrets, som består af
liera städer, förrättas val kommunvis, därvid hvarje kommun bildar

Förslag till
vallag.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

ett valdistrikt; dock att kommun, som till följd af folkmängdens storlek,
samfärdsförhållandena eller andra orsaker finnes icke lämpligen böra utgöra
ett enda valdistrikt, må delas i två eller flera. Höra på landet delar
af samma kommun till olika valkretsar, bildar hvarje del minst ett valdistrikt.

Stadsvalkrets, som består af en kommun eller del af kommun, bildar
ett valdistrikt; dock må, där så finnes lämpligt, sådan valkrets delas i två
eller flera valdistrikt.

2 §•

Vill någon i kommunen eller, beträffande stad, som har att sända
mer än en riksdagsman, i valkretsen boende och till deltagande i riksdagsmannaval
berättigad väcka förslag om sådan delning af valdistrikt, som i
1 § sägs, eller om upphäfvande af eller ändring i redan skedd delning,
göre framställning till Konungens befallningshafvande. Ej må framställningen
bifallas med mindre yttrande inhämtats från kommunalstämma eller
i stad magistrat och stadsfullmäktige. Skall kommun på landet delas,
må delar af samma by eller hemman ej utan synnerliga skäl förläggas till
olika valdistrikt. I beslut om delning af valdistriktet skall jämväl angifvas
tiden för beslutets ikraftträdande, och varde beslutet af Konungens befallningshafvande
kungjordt.

För hvarje valdistrikt å landet skall finnas en valnämnd af fem inom
distriktet boende personer. Ordförande i denna nämnd jämte suppleant
för honom förordnar Konungens befallningshafvande årligen före februari
månads, utgång. De fyra ledamöterna jämte två suppleanter väljas å första
ordinarie kommunalstämma hvarje år i den ordning, som om nämndemansval
är stadgad. Det åligger kommunalstämmans ordförande att ofördröjligen
utan lösen lata tillställa enhvar af de valda ledamöterna och suppleanterna
i valnämnden ett utdrag af stämmoprotokollet, i hvad dem
rörer. Om de personers namn och bostad, som blifvit till ordförande och
suppleant för honom utsedda, låter Konungens befallningshafvande i länskungörelserna
meddela underrättelse.

Konstitutionsutskottets Utlåtande A:o 7.

II KAP.

Om röstlängd.

4 §•

För hvarje valdistrikt skall röstlängd upprättas, på landet och i stad,
där magistrat ej finnes, af den tjänsteman, som verkställer debitering af
utskylderna till kronan, samt i annan stad af magistraten eller, där särskilda
tjänstemän äro för nämnda debitering förordnade, af dessa under
magistratens inseende.

5 §•

Röstlängd upprättas före den 1 juli hvarje år och skall efter mantalslängden
för samma år upptaga alla manliga invånare inom valdistriktet,
hvilkas ålder vid årets början ej understiger tjugufyra år. Fn hvar sådan
person, om hvilken upplysning ej vinnes, att han den 15 juni brister i något
af hvad lag stadgar såsom villkor för rösträtt, antecknas i längden såsom
röstberättigad; dock att den, som icke varit i kommunen mantalsskrifven å
sådan tid, att han under sistförflutna kalenderåret skolat därstädes erlägga
utskylder, ej må upptagas såsom röstberättigad, med mindre af tillgängliga
handlingar framgår eller eljest styrkes, att honom i hans mantalsskrifningsort
påförda, sistnämnda år till betalning förfallna utskylder blifvit erlagda
eller att han icke detta år haft att erlägga några sådana utskylder.

Närmare föreskrifter i afseende å röstlängdens upprättande så ock
om skyldighet för vederböi’ande myndigheter att lämna erforderliga uppgifter
till införande i längden meddelas af Konungen.

6 §•

Senast den 1 juli skall röstlängd vara öfverlämnad för landet till
ordföranden i valnämnden och i stad till magistraten, där denna ej själf
verkställt upprättandet.

7 §•

Från och med den 3 till och med den 9 juli skall röstlängden
vara å lämpligt ställe inom valdistriktet under behörig tillsyn framlagd

Bill. till Iiiksd. Prot. 1906. 3 Sami. 7 Hälft. 2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

för granskning. Det åligger valnämndens ordförande eller magistraten
att ej mindre senast den 25 juni kungöra, på sätt i 8 § sägs, tid
och ställe för framläggandet än äfven ofördröjligen till en hvar i röstlängden
upptagen person, som däri icke antecknats såsom röstberättigad,
härom med allmänna posten sända underrättelse med angifvande af
den eller. de omständigheter, på grund hvaraf han från rösträtt uteslutits.
Till dem, hvilka åtnjuta fattigunderstöd eller sakna stadigt hemvist,
vare dock ej nödigt att sända underrättelse.

I kungörelse samt underrättelse, hvarom i denna § förmäles, skall
jämväl angifvas tiden, inom hvilken anmärkning mot röstlängd för att upptagas
till pröfning bör, jämlikt 9 §, vara till valnämndens ordförande eller
magistraten inlämnad, samt tid och ställe för pröfning enligt 12 § af
sålunda gjorda anmärkningar.

8 §•

Kungörelse samt underrättelse, hvarom i 7 § förmäles, skola afmattas
enligt formulär 1 och 2 vid denna lag. Blanketter till nämnda underrättelse
tillhandahållas vederbörande af Konungens befallningshafvande.

Kungörelsen skall uppläsas i kyrkan och, där så kan ske, i ortstidningar
införas.

9 §•

Vill någon, hvilken rösträtt enligt längden ej tillkommer, för sig
påstå sådan rätt, eller anser någon, att annan icke må vara däri upptagen
såsom röstberättigad, äger han att sina anmärkningar, skriftligen affattade
och åtföljda af de bevis han vill åberopa, ingifva till valnämndens ordförande
eller magistraten sist den 15 juli före''klockan 12 på dagen.

10 §.

Har någon i rätt tid gjort anmärkning däremot, att annan i röstlängden
upptagits såsom röstberättigad, skall härom till denne af valnämndens
ordförande eller magistraten ofördröjligen med allmänna posten
sändas underrättelse med angifvande af dagen för anmärkningens pröfning.
Blanketter till sådan underrättelse, affattade i öfverensstämmelse med formulär
3 vid denna lag, skola af Konungens befallningshafvande hållas
vederbörande till hända.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

11 §•

Varder anmärkning ej ingifven inom föreskrifven tid, kommer den
ej under pröfning.

12 §.

Den 25 juli eller, om söndag då infaller, nästa dag sammanträder
på landet för hvarje valdistrikt valnämnden för pröfning af de mot röstlängden
framställda anmärkningar. Samma lag vare i stad för magistraten,
dock att sammanträde, som skulle hallas pa måndag, i stället ägei rum
nästa dag. Sammanträdet skall börja klockan 10 förmiddagen, och vare förhandlingarna
offentliga.

Sedan vid sammanträdet tillfälle lämnats till bemötande åt gjorda
anmärkningar med rätt för dem, mot hvilkas rösträtt anmärkning blifvit
enligt 9 § framställd, att åberopa jämväl omständigheter, som inträffat
efter den 15 juli, skall valnämnden eller magistraten öfver alla i behörig
tid framställda anmärkningar omedelbart eller senast dagen efter slutad
förhandling afkunna beslut, som, med angifvande i korthet af skälen
därför, tecknas å de pröfvade anmärkningsskrifterna.

I röstlängden införas de rättelser, som af dessa beslut föranledas.

Röstlängden, sålunda rättad, underskrifves af valnämnden eller magistraten.
Har anmärkning mot röstlängden ej inom behörig tid framställts,
varde intyg därom af valnämndens ordförande eller magistraten
tecknadt å längden.

13 §.

1. Vill någon klaga öfver beslut, som i 12 § sägs, göre härom
anmälan hos valnämndens ordförande eller magistraten genast, eller sist å
tredje dagen från den dag, då beslutet afkunnades, och ingifve. sina
besvär till Konungens befallningshafvande sist före klockan 12 å tionde
dagen från sistnämnda dag.

Det åligger valnämndens ordförande eller magistraten att, då anmälan
om besvär sker, därom göra anteckning vid beslutet å anmärkningsskriften
samt att, sedan den för anmälan bestämda tid utlupit, ofördröjligen
insända till Konungens befallningshafvande utdrag åt röstlängden
i de delar, som angå besvär, hvarom anmälan skett, äfvensom handlingarna
rörande dessa besvär.

12 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

2. Afse besvären annan än klaganden, skola de ingifvas i två exemplar;
och vare i sådant fall klaganden skyldig att genast åter uttaga det
ena exemplaret af de ingifna besvärshandlingarna och låta det tillställas den
som besvären afse,, samt inom den tid af minst två, högst tio dagar, som
Konungens befallningshafvande efter omständigheterna i hvarje särskildt fall
bestämmer till Konungens befallningshafvande inkomma med bevis om
dagen för delgifningen.

14 §.

Göres ej anmälan, som i 13 § 1 mom. sägs, eller ingifvas ej besvären.
inom föreskrifven tid, eller inkommer ej bevis, som i 13 § 2 mom.
sågs, inom därför bestämd tid, varda besvären ej upptagna till pröfning.

15 §.

J ^ar, fÖre utoårioen af den för ingifvande af delgifningsbevis bestämda
tid klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas den, som besvären
afse, äge denne tillfälle att inom den tid af minst två, högst tio dagar, som
Konungens befallningshafvande utsätter, räknad från dagen för handlingarnas
delgiming, till Konungens befallningshafvande inkomma med
förklaring.

16 §.

H\ad i afseende å besvärshandlingars delgivning och ingifvande af
bevis därom samt förklarings afgifvande bör iakttagas så ock påföljden
a försummelse att i rätt tid inkomma med delgifningsbevis skall tecknas
pa besvärsskriften.

17 §. ''

Då inkommet besvärsmål är i skick att kunna afgöras, teckne
Konungens befallningshafvande å besvärshandlingarna sitt beslut och återsände
handlingarna till valnämndens ordförande eller magistraten. De
rättelser, som af Konungens befallningshafvandes beslut föranledas, skola
åt ordföranden eller magistraten i röstlängden införas.

Ej må besvärshandlingar till part återställas.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

18 §.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut må särskild klagan ej
föras. Anföras besvär öfver val, vid hvilket beslutet tjänat till efterrättelse,
må i sammanhang därmed talan mot beslutet fullföljas.

19 §•

Har emot röstlängd, som blifvit i föreskrifven ordning framlagd,
anmärkning ej förekommit, eller har i anledning af framställd anmärkning
beslut gifvits och rättelse, där sådan ifrågakommer, i längden gjorts, lände
den röstlängd vid riksdagsmannaval, som därefter, intill dess ny röstlängd
på enahanda sätt kommit till stånd, hålles, till ovillkorlig efterrättelse, där
ej, på sätt nedan stadgas, rättelse skall i längden verkställas.

Har på klagan, som i samband med besvär öfver riksdagsmannaval
blifvit förd, röstlängden i någon del förklarats felaktig, skall, ehvad felaktigheten
ländt till valets upphäfvande eller ej, beslutet delgifvas valnämndens
ordförande eller magistraten; och har ordföranden eller magistraten
att i längden införa de af beslutet föranledda rättelser.

20 §.

Ej må vid klagan öfver beslut i fråga om anmärkning mot röstlängd
andra bevis gälla än de, som hos valnämnden eller magistraten varit
i laga ordning företedda.

III KAP.

Om valets kungörande och förrättande; så oek om rösternas sammanräkning’
och valets afslutande.

21 §.

Valmyndighet vare i valkrets, som består af en stad eller del af
stad, magistraten; i valkrets, som består af flera städer, magistraten i den,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

som äger största folkmängden; i valkrets på landet, som består af en domsaga
eller del af domsaga, domhafvanden; och i valkrets pålandet, som
består af två domsagor, domhafvanden i den, som äger största folkmängden.

Valförrättare vare på landet valnämnden; i stad, som innehåller mer
än ett valdistrikt, magistratens deputerade; och i annan stad magistraten.

På landet, så ock i andra stads valkretsar, än de i 39 § omförmälda,
skola skälfva valet och den slutliga röstsammanräkningen utgöra särskilda
valhandlingar. Hvad sålunda är stadgadt galle äfven i det fall, att valförrättaren
tillika är valmyndighet.

När val till andra kammaren skall äga rum, läte valmyndigheten
därom i god. tid förut utgå kungörelse, som uppläses i kyrkorna och
införes i ortstidningar.

Kungörelse om riksdagsmannaval skall upptaga dag och tid för valet
samt valstållet inom hvarje valdistrikt. Där ej jämlikt 39 § rösternas
slutliga sammanräknande skall äga rum i omedelbart samband med valet,
varde jämväl tid och ställe för sammanräkningen utsatt. Ej må slutliga
sammanräkningen sättas till senare tid, än omständigheterna påkalla. Kungörelse
för landet och för valkrets, som består af flera städer, skall tillika
innehålla erinran om den skyldighet, som jämlikt 34 § åligger valförrättare,
att ofördröjligen till valmyndigheten insända röstsedlarna, valprotokollet
och röstlängden.

Kungörelse skall afmattas enligt det vid denna lag fogade formulär
4 eller 5 med därå gjorda anvisningar.

23 §.

Då nya val i hela riket till andra kammaren böra äga rum, skola i
stad, som bildar mer än en valkrets, val förrättas samtidigt i alla valkretsar.

Tarfvas i sådan stad omval för mer än en valkrets, varde ock dessa
val samtidigt företagna.

24 §.

Valet äger rum inför öppna dörrar. Ej må därvid tal hållas eller
tryckta eller skrifna upprop till de väljande tillåtas inom vallokalen.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Det åligger de närvarande att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som valförrättare!! för ordningens upprätthållande och valförrättningens
behöriga fortgång finner skäl meddela. Uppstår oordning, som ej
kan afstyras, äge valförrättaren att afbryta förrättningen.

I vallokal skall exemplar af denna lag finnas anslaget.

25 §.

Valet skall börja klockan 9 förmiddagen och fortgå till klockan 2
eftermiddagen samt därefter fortsättas a landet från klockan 6 till klockan
8 och i stad från klockan 5 till klockan 9 eftermiddagen.

Hvad nu är stadgadt utgöre ej hinder för valmyndigheten att för
valdistrikt, där så finnes nödigt, utsträcka valtiden.

I hvarje fall skall dock, där allmän gudstjänst a valdagen hålles
inom valdistriktet, uppehåll göras för den tid gudstjänsten pågår.

26 §.

Vid valet skola begagnas röstsedlar af hvitt papper utan kännetecken.
De aflärnnas i kuvert af ogenomskinligt papper, lika till storlek
och beskaffenhet, hvilka vid förrättningen tillhandahållas. _

Innan valkuvert utlämnas, skall valförrättaren därå intrycka en stämpel,
utvisande det valdistrikt, där förrättningen äger rum.

Omedelbart före röstningens början skall ordföranden visa de närvarande,
att valurnan är tom.

27 §.

Enhvar, som anmäler sig till valet, erhåller vid valbordet ett valkuvert.

I vallokalen skola till lämpligt antal finnas afskilda platser, afsedda
att möjliggöra för enhvar att med valhemlighetens bevarande kunna inlägga
sin° röstsedel i kuvertet. För sådant ändamål skola dessa platser
vara inrättade med skärmar eller annat dylikt, dock så anordnad! att för
såväl valförrättaren som allmänheten är synligt, när en plats är upptagen;
och åligger det valförrättaren att vaka öfver att valmans förehafvande där
ej må af någon kunna iakttagas.

Efter det valmannen vid någon af omförmälda särskilda platser inlagt
sin röstsedel i kuvertet och tillslutit detsamma, öfverlämnar han utan

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

dröjsmål personligen kuvertet till ordföranden. Sedan denne förvissat sig
om att den, som vill rösta, är i röstlängden upptagen såsom röstberättigad
och tillsett, att kuvertet är behörigen stämpladt men eljest på utsidan
omärkt, nedlägger ordföranden kuvertet i valurnan, i sammanhang hvarmed
i röstlängden vid den röstandes namn göres anteckning, att rösträtten
utöfvats.

28 §.

Valman, som på grund af kroppsligt fel är oförmögen att i föreskrifven
ordning afgifva sin röst, äge att till biträde vid röstningen anlita
den, han själf därtill utser.

29 §.

Ej må någon i annan ordning, än nu är sagd, sin rösträtt utöfva.
Valkuvert, som saknar behörig stämpel eller är å utsidan märkt
med annat kännetecken, varde ej mottaget.

SO §.

Då uppehåll i valförrättningen sker, skall valurnan omsorgsfullt
förseglas under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert
förvar; och bör, innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages,
valförrättaren inför öppna dörrar förvissa sig om, att sigillen äro
obrutna.

31 §.

De valmän, som vid det klockslag, då uppehåll i valet göres eller
valet skall sluta, äro tillstädes i vallokalen eller, om utrymme där saknas,
å anvisad plats därintill men ej då hunnit deltaga i valet, äga rätt att
aflämna sina röstsedlar.

32 §.

_ När alla, som vid det för valförrättningens slut fastställda klockslag
äga tillträde till valet, aflämnat sina röstsedlar, förklare ordföranden röstningen
afslutad.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o

Omedelbart därefter skola inför öppna dörrar de aflämnade röstsedlarna
öppnas och uppläsas samt rösterna antecknas och räknas.

Ej må därvid i annat fall, än i 39 § sägs, pröfning af röstsedels

giltighet äga rum.

33 §.

Omedelbart efter det röstsedlarnas uppläsande och rösternas antecknande
afslutats skall öfver hvad vid förrättningen förekommit upprättas
protokoll i öfverensstämmelse med det vid denna lag fogade formulär b

med därå giorda anvisningar. , ... A . ,.A

Samtliga röstsedlar inläggas i särskilt omslag, hvilken innan förrättningen
afslutas, förseglas under minst två närvarandes sigill, hvit a
jämväl skola i protokollet aftryckas.

34 §.

Sedan valprotokollet upplästs och dess riktighet bekräftats af ordföranden
och två af de närvarande, afslutas valförrättningen med tillkännagifvande
af tid och ställe, som blifvit utsatt för den slutliga röstsamman -

räkmn^^örrättare) gom ej tillika är valmyndighet, insände därefter ofördröjligen
till valmyndigheten röstsedlarna, valprotokollet och röstlängden.

35 §.

Det åligger valmyndigheten att i god tid före slutliga röstsammanräkningen
tillse att röstsedlar, valprotokoll och röstlängd inkommit från
alla valdistrikt, samt, där så ej skett, från försumlig valförrättare infordra

hvad som felas.

3fi S.

Å utsatt tid och ställe verkställes af valmyndigheten inför öppna
dörrar den slutliga sammanräkningen af de vid valet afgifna röster.

Efter det protokollen från de särskilda valdistrikten upplåsts och

de i 33 § nämnda omslag brutits samt röstsedlarna granskats, prötve va -ö - ■ ■ ■ ’ 11 1 hvartill röst -

myndigheten röstsedlarnas giltighet och meddele de beslut
sedlarna och protokollen må gifva anledning.

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 3 Sami. 7 Käft

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

37 §.

Ogiltig är röstsedel:

till hvilken användts annat än hvitt papper;

å hvilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara med afsila
där anbragt;

af hvilken ej fullt otvetydigt framgår, hvem som därmed afses;

hvilken upptager mer än ett namn;

hvilken upptager namn å någon, som ej är valbar.

Finnas i ett valkuvert två eller flera röstsedlar, vare de alla ogilla.

38 §.

1. Af valmyndigheten skall öfver hvad vid förrättningen förekommit
föras protokoll i. öfverensstämmelse med det vid denna lag fogade formulär
7 med därå gjorda anvisningar.

2. Samtliga röstsedlar inläggas, de godkända och de underkända
hvar för sig, i omslag, hviska, innan förrättningen afslutas, förseglas under
minst två närvarandes sigill, hvilka jämväl skola i protokollet aftryckas.
De sålunda inlagda röstsedlarna skola förvaras till dess valet vunnit laga
kraft eller, i händelse af besvär, dessa blifvit afgjorda.

3. Valets utgång varde omedelbart af valmyndigheten kungjord
för de närvarande.

Skall omval äga rum, varde dagen för detta strax utsatt och tillkännagifven.

4. Valmyndigheten åligger att ofördröjligen till valnämnd eller magistrat,
som insändt röstlängd, återsända densamma.

39 §.

När i valkrets, som bestar af en stad och ej är delad i valdistrikt,
röstsedlarna öppnats och upplästs, såsom i 32 § sägs, sker omedelbart
härefter pröfning af röstsedlarnas giltighet samt anteckning och slutlig
sammanräkning af de afgifna rösterna, öfver hvad härvid förekommer
upprättas protokoll i öfverensstämmelse med det vid denna lag fogade formulär
8 med därå gjorda anvisningar; och skola i afseende å det vidare
förfaringssättet föreskrifterna i 38 § 2 och 3 mom. äga tillämpning.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

40 §.

Fullmakt för vald riksdagsman utfärdas af valmyndigheten. Sådan
fullmakt skall hafva följande lydelse:

»Vid riksdagsmannaval, som den . . . (dag, månad, år) . . . hållits i . . .
(valkretsens namn), har» N. N. »blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens
andra kammare för en tid af tre år, räknade från och med den 1 januari
nästkommande år» (eller om valet hållits efter treårsperiodens början: »för
tiden till den 1 januaid år ...»); »hvarom detta länder till bevis och fullmakt».
Ort och tid.

IV KAP.

Allmänna bestämmelser.

41 §.

I valnämnden skola minst två ledamöter utom ordföranden vara
närvarande. Såsom nämndens beslut gäller den mening, om hvilken de
flesta röstande sig förena, eller, vid lika rösttal, den mening ordföranden
biträder.

Vid valnämndens sammanträden föres protokoll af ordföranden.

42 §.

Hvad i denna lag är stadgadt i afseende å magistrat vare i stad,
där magistrat ej finnes, gällande om den för sådan stad särskildt tillsatta
styrelse.

43 §.

Äro i stad flera valdistrikt, skall magistraten för hvarje valdistrikt
utse tre eller flera deputerade att vara valförrättare i distriktet. Af dessa
förer den främste ordet. Protokollet öfver valförrättningen föres af den,
magistraten därtill utsett.

Till deputerad må i fall af behof utses den, som eljest ej tillhör
magistraten.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

44 §.

Af kommunalstämma lämnadt uppdrag att vara ledamot eller suppleant
i valnämnd må ej annan afsåga sig, än ämbets- eller tjänsteman, som
af sin befattning är hindrad att uppdraget fullgöra; den, som uppnått sextio
års ålder; samt den, hvilken eljest uppgifver hinder, som af stämman
godkännes.

45 §.

Menar. någon, att val af ledamot eller suppleant i valnämnd icke skett
i laga ordning, eller vill någon klaga däröfver att af honom gjord afsägelse
af uppdrag, som i 44 § afses, icke godkänts, äge han att hos Konungens
befallningshafvande anföra besvär före klockan 12 å femtonde dagen,
i förra fallet från den dag, da valet hölls, och i senare fallet från den
dag, då det beslut meddelades, däri rättelse sökes; och må öfver Konungens
befallningshafvandes utslag i sådant mål klagan ej föras.

46 §.

öfver beslut, som i 2 § afses, må besvär anföras i den ordning
som är bestämd för öfverklagande af Konungens befallningshafvandes utslag
i mål, hvilka bedömas efter förordningarna om kommunalstyrelse.

47 §.

Om besvär öfver riksdagsmannaval är stadgadt i riksdagsordningen.

48 §.

I ärenden, som denna lag omförmäler, må det vara en hvar tillåtet
att, under iakttagande af behörig tid och ordning, på eget äfventyr
till myndighet insända handlingar i betaldt bref med allmänna posten; dock
att hvad sålunda är stadgadt ej äger tillämpning i fråga om besvär.

49 §.

Infaller å . söndag eller annan allmän helgdag tid, då anmärkning
mot röstlängd sist bör framställas eller då åtgärd för talans fullföljande

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

eller bevarande sist bör företagas, må anmärkningen framställas eller åtgärden
vidtagas å nästa söckendag.

50 §.

Valnämnden eller magistraten åligger ombesörja att de anordningar,
som i 27 § afses, ordentligen verkställas.

Kostnaden för dessa anordningar så ock de af denna lag föranledda
utgifter för valkuvert och stämplar äfvensom kungörande, som åligger valnämndens
ordförande eller magistrat, skola gäldas af kommunerna, hvilka
jämväl hafva att tillhandahålla lämpliga vallokaler.

Kostnaden för kungörande af riksdagsmannaval å landet skall gäldas
af allmänna medel.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Formulär 1.

Formulär till kungörelse om framläggande af röstlängd.

Kungörelse.

Härmed tillkännagifves, att röstlängd till ledning vid val till Riksdagens
andra kammare i N. N. valdistrikt finnes under tiden från och

med den 3 till och med den 9 juli framlagd i---x) för att där

vara för granskning tillgänglig; och erinras tillika, att den, hvilken rösträtt
enligt denna längd ej tillkommer, men som för sig vill påstå sådan
rätt, ellei den, som anser, att annan icke må vara i längden upptagen
såsom röstberättigad, äger att sina anmärkningar, skriftligen affattade och
åtföljda af de bevis han vill åberopa, ingifva till — — —2) sist å . . .3)
dagen den —3) juli före klockan 12 på dagen, äfvensom att pröfning af

de mot röstlängden framställda anmärkningar ä^er rum i---4) 5)

dagen den---5) ° ’ '' '' '' ’

Ort och tid.

Underskrift.

Anvisningar:

x) Här angifves den lokal, i hvilken röstlängden kommer att framläggas. Vid bestämmande
af lokal iakttages, att behörig tillsyn öfver längden må kunna å det angifna stället
utöfvas till förekommande af att eljest anteckning i längden skulle af någon kunna verkställas.
) Valnämndens ordförande, magistrat eller stadsstyrelse.

3) utsättes med. angifvande af veckodag och datum den tid, inom hvilken anmärk nU/?:rna,

sxs*; skola vara ingifna; det är den 15 juli eller, om söndag då infaller, näst
påföljande söckendag.

4) Sockenstuga, rådhus eller annan lämplig lokal.

) Här utsättes med angifvande af veckodag och datum den för anmärkningars pröfning
bestämda tid, som är den 25 juli eller, om söndag då infaller, näst påföljande söckendag.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Formulär 2.

Formulär till underrättelse enligt 8 §.

Jämlikt den röstlängd, som detta år upprättats för att i N. N. valdistrikt
tjäna till efterrättelse vid val till Riksdagens andra kammare,
varder Eder härigenom meddeladt, att Ni på grund af att — — — —

icke är i röstlängden antecknad såsom röstberättigad.

Därest Ni vill för Eder påstå rätt till deltagande i riksdagsmannaval,
vid hvilket nämnda röstlängd skall begagnas, äger Ni att Edra
anmärkningar, skriftligen affattade och åtföljda af de bevis, Ni vill åberopa,

ingifva till---2) sist å . . . 3) dagen den ---3) juli före klockan

12 på dagen, och kommer pröfning af sådana anmärkningar att äga rum
i — — — 4) . . . 5) dagen den--5) juli med början klockan 10 för middagen.

Poststämpelns datum.

Underskrift.

Anvisningar:

x) Här införas den eller de omständigheter, på grund hvaraf vederbörande från rösträtt
uteslutits.

2) Valnämndens ordförande, magistrat eller stadsstyrelse.

3) Här utsättes med angifvande af veckodag och datum den tid, inom hvilken anmärkningarna
sist skola vara ingifna; det är den 15 juli eller, om söndag då infaller,
näst påföljande söckendag.

4) Vederbörande lokal.

6) Här utsättes med angifvande af veckodag och datum den för anmärkningars pröfning
bestämda tid, som är den 25 juli eller, om söndag då infaller, näst påföljande söckendag.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Formulär 3.

Formulär till underrättelse enligt 10 §.

Att i rätt tid anmärkning . . framställts däremot, att i den röstlängd,
som detta år upprättats för att i N. N. valdistrikt tjäna till efterrättelse
vid val till Riksdagens andra kammare, Ni upptagits såsom röstberättigad,
varder Eder till kännedom härigenom meddeladt, med underrättelse tillika

att pröfning af anmärkning----äger rum i---a) .. .2) dagen den — 2)

juli med början kl. 10 förmiddagen, då tillfälle lämnas Eder att bemöta
anmärkning . . .

Poststämpelns datum.

Underskrift.

Anvisningar:

*) Vederbörande lokal.

2) Här utsattes med angifvande af veckodag och datum den för anmärkningars pröfning
bestämda tid, som är den 25 juli eller, om söndag då infaller, näst påföljande söckendag.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Formulär i.

Formulär till kungörelse om riksdagsmannaval

(att användas utom i det fall, för hvilket formulär 5 är afsedt.)

Kungörelse.

Jämlikt--------*) tillkännagifves härmed, att val

(omval) till Riksdagens andra kammare för N. N. valkrets äger rum . . .
dagen den-----(dag, månad, år)

i N. N. valdistrikt å —----(lokalen)

i N. N. » å-----( » )

O. S. V.

Valet börjar klockan 9 förmiddagen och fortgår till klockan--

eftermiddagen samt fortsättes därefter från klockan--till klockan —

eftermiddagen i samtliga valdistrikt.2)

Slutlig sammanräkning af de vid valet afgifna rösterna äger rum å

----(lokalen) i----(orten) . . . dagen den--;--

(dag, månad, år); och varda samtliga valförrättare inom valkretsen erinrade

därom, att de efter valet hafva att ofördröjligen till------3)

— — — insända röstsedlarna, valprotokollet och röstlängden.4)

Ort och tid.

Valmyndighetens underskrift.

Anvisningar:

a) Här angifves anledningen till valet, nämligen antingen: »föreskriften i § 16 mom.
1 riksdagsordningen»; eller: »Kungl. Maj:ts öppna bref och påbud den ■

angående nya val i kela riket för Riksdagens andra kammare»; eller: »Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
skrifvelse den — — — — —»; eller: »beslut vid slutlig röstsammanräkning
i valkretsen den-----»•

2) Har för visst valdistrikt valtiden utsträckts utöfver hvad 25 § vallagen stadgar,
varde för detta valdistrikt den sålunda utsträckta valtiden här angifven.

8) Domhafvanden i N. N. domsaga eller magistraten i N. N. stad.

4) Sistnämnda erinran upptages ej i annan kungörelse än för landet och för valkrets,
som består af flera städer.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1906. 3 Sami. 7 Häft.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Formulär 5.

Formulär till kungörelse om riksdagsmannaval

(i valkrets, som består af en stad och ej är delad i valdistrikt.)

Kungörelse.

Jämlikt ■ x) tillkännagifves härmed, att

val (omval) till Riksdagens andra kammare för N. N. stad äger rum å —
(lokalen) . .. dagen den — — — — — (dag, månad, år).

Valet börjar klockan 9 förmiddagen och fortgår till klockan--

eftermiddagen samt fortsättes därefter från klockan--till klockan 9

eftermiddagen.

Ort och tid.

Magistratens underskrift.

Anvisning:

*) Här angifves anledningen till valet, nämligen antingen: »föreskriften i § 16 mom 1

riksdagsordningen»; eller: »Kungl. Maj:ts öppna bref och påbud den---—___

angående nya val i hela riket för Riksdagens andra kammare»; eller: »Kungl. Majrts befallningshafvandes
skrifvelse den — — — —»; eller: »beslut vid slutlig röstsammanräkning
i valkretsen den-----».

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Formulär 6.

Formulär till protokoll vid riksdagsmannaval

(att användas utom i det fall, för hvilket formulär 8 är afsedt.)

Protokoll i N. JK. valdistrikt vid val af ledamot
i Riksdagens andra kammare ä — — — (vallokalen)
i---{orten) den---{dag, månad

och är).

Till förrättande af det riksdagsmannaval, som blifvit utsatt att hållas

härstädes denna dag, sammanträdde klockan--förmiddagen den för

sådant ändamål utsedda valnämnd (eller i stad, som utgör ett valdistrikt:
»stadens magistrat»; eller i stad, som består af flera valdistrikt: »magistratens
deputerade»).

Valet fortgick till klockan--eftermiddagen med uppehåll--2)

Vid valet afgåfvo----3) röstande i vederbörlig ordning valkuvert.
---— — • —• )

Omedelbart efter afslutad röstning öppnades och upplästes de af -

lämnade röstsedlarna.

Röstsedlarna, som befunnos till antalet utgöra----, utvisa:

för N. N.5).................................................... röster

» N. N......................................................... »

» N. N.......................................... >

°* s* v* Summa — — röster.

Samtliga röstsedlar inlades i särskildt omslag, hvilket förseglades
under de--6) sigill, som här nedan finnas aftryckta.

Aftryck

sigill.

Vid protokollet

N. N.

Aftryck

sigill.

Att detta protokoll vid valförrättningen upplästs och befunnits riktigt
bekräftas.

N. N.

Ordförande vid valet.

N. N.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Anvisningar:

V) Har valet till följd af gudstjänst ej kunnat börja å bestämd tid, varde det här
anmärkt.

2) Här angifves tiden, hvarunder uppehåll i förrättningen, äfven på grund af gudstjänst,
ägt rum.

3) Antalet.

4) Har någon förvägrats att utöfva rösträtt, varde det, med tydligt angifvande af
personens namn och orsaken till denna vägran, här anmärkt.

5) Här antecknas ordagrant de a röstsedlarna upptagna namn med angifvande af titel
eller yrke och hemvist.

6) Antalet, som skall vara minst två.

7) Här antecknas hvad i öfrigt förekommit af betydelse, såsom t. ex. att valkuvert
innehållit mer än en röstsedel.

I sistnämnda fall skola de i kuvertet inneslutna röstsedlarna åter inläggas i kuvertet
och bifogas öfriga röstsedlar.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Formulär 7.

Formulär till protokoll vid slutlig röstsammanräkning.

Protokoll vid slutlig röstsammanräkning i---

valkrets å---(lokalen) i---{orten) den —

--{dag, månad, år).

Enligt utfärdad kungörelse företogs nu slutlig sammanräkning af de
vid riksdagsmannaval den — — — (dag, månad, år) afgifna röster.

Röstsedlar, valprotokoll och röstlängder hade inkommit från samtliga
valdistrikt inom valkretsen — —--x).

De inkomna valprotokollen upplästes och omslagen till de vid hvarje
protokoll fogade röstsedlar öppnades.

Röstsedlarna granskades. Därvid anmärktes i afseende å
röstsedlar, lydande å N. N., att — — —; i afseende å röstsedlar,

lydande å N. N., att----etc.2); hvarjämte antecknades, att i ett

hvart af--valkuvert funnits mer än en röstsedel.

På grund af hvad sålunda förekommit, förklarades samtliga dessa
röstsedlar ogiltiga.

Af godkända röster hafva tillfallit:

N. N.--röster,

N. N.--»

_O. S. V.__

Summa — —

Härtill komma--ogiltiga röster;

hvarjämte — — röstande aflämnat valkuvert, i hvilka funnits mer

än en röstsedel.

Summa--afgifna röster.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Då således N. N. erhållit högsta antalet godkända röster och mer
än hälften af de vid valet afgifna rösterna (eller vid omval: »erhållit högsta
antalet godkända röster»), var N. N. vald till riksdagsman; och skulle fullmakt
för honom denna dag utfärdas.3)

(eller, därest vid första valet icke någon erhåller föreskrifven röstöfvervikt:
»Högsta antalet godkända röster har således tillfallit N. N., men
då detta antal icke öfverstiger hälften af de vid valet afgifna röster, skulle
omval företagas.»)

Samtliga röstsedlar inlades, de godkända och de underkända hvar
för sig, i omslag, hvilka förseglades under de sigill, som här nedan äro
aftrycka.

Aftryck

sigill.

Aftryck

sigill.

Sålunda förrättadt.4)

Valmyndighetens underskrift.

Anvisningar:

D Hafva från något valdistrikt röstsedlar, valprotokoll eller röstlängd ej inkommit,
varde det här anmärkt.

2) Här antecknas de anmärkningar, hvartill särskilda röstsedlar må enligt 37 § vallagen
gifva anledning. Förekommer ej anledning till anmärkning, varde det angifvet.

8) Där vid omval sadant fall inträffar, som i sista punkten af § 17 riksdagsordningen
sägs, varde i stället tillkännagifvet, att nytt omval skall äga rum, hvarjämte dag för detta
utsättes.

4) Har i öfrigt något af betydelse förekommit, varde det på lämpligt ställe i protokollet
anmärkt.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Formulär 8.

Formulär till protokoll vid riksdagsmannaval

(i valkrets, som består af en stad och ej är delad i valdistrikt).

Protokoll vid val af en ledamot i Riksdagens andra
kammare å — — (vallokalen) i — — — stad den
— — — {dag, månad och år).

Till förrättande af det riksdagsmannaval, som blifvit utsatt att hållas

härstädes denna dag, sammanträdde klockan--förmiddagen stadens

magistrat.

---------------------1)

Valet fortgick till klockan--eftermiddagen med uppehåll---2)

Vid valet afgåfvo — — — 3) röstande i vederbörlig ordning valkuvert.
— —--—---4)

Omedelbart efter afslutad röstning öppnades och upplästes de aflämnade
röstsedlarna.

Vid granskning af röstsedlarna anmärktes i afseende å — — röstsedlar,
lydande å N. N., att — — —; i afseende å--röstsedlar,

lydande å N. N., att — — — etc. 5); hvarjemte antecknades, att i ett
hvart af — — valkuvert funnits mer än en röstsedel.

På grund af hvad sålunda förekommit, förklarades samtliga dessa
röstsedlar ogiltiga.

Af godkända röster hafva tillfallit:

N. N.--röster.

N. N.--»

o. S. V.

Summa — — .

Härtill komma — — ogiltiga röster;

hvarjämte--röstande aflämnat valkuvert, i hvilka funnits mer

än en röstsedel.

Summa--afgifna röster.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Samtliga röstsedlar inlades, de godkända och de underkända hvar
för sig, i omslag, hvilka förseglades under de sigill, som här nedan äro
aftrycka.

Anvisningar:

1) Har valet till följd af gudstjänst ej kunnat börja å bestämd tid, varde det bär anmärkt.

2) Här angifves tiden, hvarunder uppehåll i förrättningen, äfven på grund af gudstjänst,
ägt rum.

3) Antalet.

4) Har någon förvägrats att utöfva rösträtt, varde det, med tydligt angifvande af
personens namn och orsaken till denna vägran, här anmärkt.

5) Här antecknas de anmärkningar, hvartill särskilda röstsedlar må enligt 37 § vallagen
gifva anledning. Förekommer ej anledning till anmärkning, varde det angifvet.

6) Där vid omval sådant fall inträffar, som i sista punkten af § 17 riksdagsordningen
sägs, varde i stället tillkännagifvet, att nytt omval skall äga rum, hvarjämte dag för detta utsattes.

7) Har i öfrigt något af betydelse förekommit, varde det på lämpligt ställe i protokollet
anmärkt.

Aftryck

sigill.

Aftryck

sigill.

Sålunda förrättadt. 7)

Valmyndighetens underskrift.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Vid den kungl. propositionen finnes fogadt utdrag af det i stats- Departerådet
den 21 februari 1906 förda protokoll öfver justitiedepartementsärenden,
utvisande att föredragande departementschefen, hans excellens
herr statsministern vid underdånig anmälan af frågan om ändring i gällande
bestämmelser rörande val till Riksdagens andra kammare anfört
följande:

i Då jag nu går att föreslå Eders Kung!, Maj:t att framlägga proposition
om den politiska rösträttens utvidgning, anhåller jag till en början
att få erinra, hurusom Eders Kungl. Maj:t vid fyra riksdagar aflåtit propositioner
i detta ämne.

Första gången detta skedde var år 1896, andra 1902, tredje och
fjärde 1904 och 1905.

Propositionen af år 1896, som endast gick ut på en obetydlig rösträttsutsträckning,
vann knappast på något håll anslutning. Propositionen
af år 1902 rönte samma öde. Däremot lyckades propositionerna af 1904
och 1905 tillvinna sig — med vissa förändringar — bifall af Riksdagens
första kammare och betydande anslutning i andra kammaren.

Den föreslagna valmetoden, det s. k. proportionella valsättet, framkallade
emellertid i andra kammaren vid bägge tillfällena ej blott starka
gensagor utan äfven motioner, som, byggda på majoritetsprincipen, kring
sig samlade vid riksdagen år 1904 majoritet och vid riksdagen 1905 en
mycket stor minoritet.

Då proportionellt valsätt vid val till hela andra kammaren icke
i utarbetadt förslag förelegat till pröfning förr än vid 1904 års riksdag,
var det således vid de allmänna valen 1905 första gången, som valmännen
hade tillfälle att uttala sig om detta valsätt. Valen gåfvo därvid sådant
utslag, att det var uppenbart, att det proportionella valsättet, som helt
visst icke äger sympatier hos den nu rösträttslösa delen af befolkningen,
icke heller vunnit anslutning hos det stora flertalet åt valmännen.

Det är under sådana förhållanden påtagligt, att den enda väg, som
lärer kunna beträdas för att ernå en snar lösning af rösträttsfrågan, är
den, som betecknas genom principen: majoritetsval i enmansvalkretsar.

Och att en snar lösning är af högsta nöd påkallad, därom borde
alla fosterlandsvänner nu i sanning vara ense. Det måste för hvar och
en stå klart, att rösträttsreformens genomförande är det första och oafvisliga
villkoret för möjligheten att hela den djupgående_ splittringen i vårt
folk och åt dess stora massa skänka tro och hopp till kraftfullt arbete
Bill. till Riksd. Prot. 1906. 3 Sami. 7 Håft. 5

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

för fosterlandets förkofran och välfärd. Så länge rösträttsreformen icke
är genomförd, skall misstrons anda fortfarande hvila förlamande öfver
hela samhällsklasser och maningen till samling om svenska mål, svensk
utveckling, Sveriges lyftning i andligt och materiellt hänseende sakna den
rätta klangen och den bärande kraften.

Med denna öfvertygelse har jag trott det höra vara en gifven sak,
att den proposition jag tillåter mig föreslå Eders Kung! Maj:t att aflåta,
måtte afmattas med det hufvudsyftet för ögonen, att den skall kunna
medföra en snar lösning af den stora frågan.

I detta. sammanhang anser jag mig böra beröra frågan om beredande
af politisk rösträtt åt kvinnor. Sedan några år tillbaka har hos
oss försports ej ringa intresse i sådant syfte. Många föreningar hafva
bildats, hvilka genom tal och skrift söka verka dels för att vinna anhängare
bland kvinnorna själfva dels äfven för att påkalla statsmakternas
uppmärksamhet för frågan.

Till _ Eders Ivungl. Maj:t hafva ock under slutet af sistförflutna och
början af innevarande år ingifvits petitioner, i hvilka gjorts framställning,
att Sveriges kvinnor måtte erhålla politisk rösträtt samtidigt med den
blifvande rösträttsutvidgningen för männen och på lika villkor som
männen.

Sådana petitioner hafva inkommit från representanter för ett i Stockholm
den 23 november 1905 hållet möte för diskussion angående kvinnans
politiska rösträtt; från representanter för ett i Västervik den 12 december
1905 hållet diskussionsmöte för kvinnor; från representanter för ett i
Karlstad den 13 december 1905 hållet möte; från representanter för ett
i Landskrona den 14 december hållet diskussionsmöte; från Gertrud Adelborg,
Ottilia Adelborg med flera till ett antal af 125 svenska kvinnor i Stockholm;
från Eva Kohde, Maya Nymann med flera till ett antal af 350 kvinnor
i Göteborg; från föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Göteborg, i
Växjö, i Nyköping, i Stockholm, i Ängelholm, i Uppsala, i Söderhamn, i
Skara, i Falkenberg, i Norrtälje, i Varberg, i Karlshamn, i Malmö, i Halmstad
och i Karlskrona; från kvinnliga kontoristföreningen i Stockholm, från
1 redrika-Bremer-förbundet, från kristliga föreningen af unga kvinnor
i Norrtälje, från föreningen Hvita Bandet i Norrtälje, från kvinnoklubben
i_ Stockholm, från lärarinnornas diskussionsklubb i Stockholm, från kvinnliga
diskussionsföreningen i Karlskrona; samt från Gertrud Zachau, Tyra
Berghman med flera medlemmar af Uddevalla samhälle till ett antal
af 115.

Väl torde den kvinnliga rösträtten i sinom tid komma att uppföras
på dagordningen äfven hos oss. Men det är min bestämda öfvertygelse

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

att det skulle vara i hög grad oklokt att nu upptaga detta spörsmål och
förbinda det med frågan om utsträckning af rösträtt åt män. Den sistnämnda
frågan har visat sig så svårlöst, att en inblandning i densamma
af den i sig själf svåra och i hvarje fall till omedelbar lösning ej mogna
frågan om rösträtt åt kvinnor förvisso skulle undanskjuta hela reformens
lösning på obestämbar tid.

Många särskilda i och för sig nyttiga förändringar skulle, kunna
tänkas förknippade med en rösträttsreform. Men under de omständigheter,
som nu föreligga, har jag icke ansett något böra därmed förbindas,, som
kunnat antagas vålla svårigheter och därigenom tilläfventyrs minskning i
förslagets utsikter till framgång. Sålunda har jag i visshet om att den
tid ännu icke är kommen, då en utvidgning af valbarheten genom lossande
af bostadsbandet äger stöd i den allmänna meningen, ansett mig icke böra
ifrågasätta någon förändring i detta afseende. Ett annat betydelsefullt önskemål
är beredande af möjlighet, åtminstone till viss grad, åt dem, som
af yrke eller tjänst äro hindrade att personligen deltaga i riksdagsmannaval
— framförallt sjömännen — att i stället insända sina röster. Äfven
denna reform bör efter min tanke sjålfständigt utan sammanförande
med den stora rösträttsreformen vinna sin lösning.

Jag öfvergår nu till ett angifvande af de hufvudgrunder, på hvilka
förslaget är byggdt.

I fråga om själfva valrätten hafva med ett undantag bibehållits
samma bestämmelser, som upptogos i propositionen till 1905 års riksdag.

Undantaget afser valrättsåldern, hvilken i nämnda proposition var
så bestämd, att valrätt skulle tillkomma den, som i öfrig! uppfyllde stadgade
villkor, från och med kalenderåret näst efter det, hvarunder han
uppnått tjugufem års ålder. I nu förevarande förslag är siffran tjugufem
ändrad till tjugufyra. Detta af följande skäl. Man har på de flesta håll
blifvit ense om att valrättsåldern vid en betydande utsträckning af rösträtten
lämpligen bör höjas från 21 år, som den nu är, till 25 år. Rent
tekniska svårigheter möta emellertid att hänföra aldersstrecket till tidpunkten
för själfva valet eller för röstlängdens upprättande. Man måste
i stället hänföra det till nästföregående kalenderår. Vid sådant förhållande
är det tydligt, att man genom att bibehålla siffran tjugufem i själfva
verket ökar den faktiska valrättsåldern. Då nämligen de allmänna valen
äga rum i september månad, skulle ju den lägsta valrättsåldern blifva
25I 2/3 år. Man synes då komma vida närmare det resultat man egentligen
ville uppnå genom att sätta siffran till 24 år och sålunda låta den lägsta
valrättsåldern blifva 242/3 år. Det öfvervägande flertalet af dem, som

Valrätts bestämmel serna.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Land och
stad.

under nästföregående kalenderår uppnått 24 år, kommer i allt fall att vid
val tillfället vara 25 år och därutöfver.

I öfrigt äro, såsom redan är nämndt, i förslaget valrättsbestämmelserna
alldeles öfverensstämmande med motsvarande stadganden i 1905 års
proposition.

Mot formuleringen af den inskränkning i valrätten, som träffar
understödstagare,. hafva vissa anmärkningar gjorts, och jag kan icke bestrida,
att vissa betänkligheter vidlåda denna formulering. Emellertid håller jag
före, att någon förbättring härutinnan näppeligen kan åstadkommas. Hvilken
form man än gifver åt ifrågavarande bestämmelser, kvarstå alltid vanskligheter,
som äro oupplösligt förknippade med uppgiften att i ett grundlagsstadgande
sammanfatta de mångskiftande förhållanden, som af fattigvårdslagstiftningen
beröras.

Beträffande valrättens suspenderande för den, som icke erlagt de
honom påförda utskylder till stat och kommun, hvilka förfallit till betalning
under de tre nästförflutna kalenderåren, hafva invändningar gjorts, hvilka
åtminstone delvis icke kunna afvisas såsom obefogade. Det "står fast, att
denna bestämmelse är i hög grad ojämnt verkande på olika orter. Det
står likaledes fast, att den träffar den oförvållade medellösheten likaväl
som den oursäktliga pliktförsummelsen. Emellertid hafva förhållandena
på senare tid visat, att ett välordnadt uppbördsväsende kan uträtta åtskilligt
för afhjälpande af den klagan, som försports i fråga om denna bestämmelse.
Och alldeles oafsedt detta, håller jag för visst, att den allmänna
meningen i Riksdagen likasom i landet ingalunda kan tänkas benägen att
eftergifva detta valrättsvillkor. Utan dess upptagande kan därför den betydande
utvidgning i rösträtten, hvarom fråga är, icke nu genomföras. Detta
är för mig det afgörande skälet att i förslaget upptaga detsamma.

Allt ifrån den tid, då frågan om en mera omfattande rösträttsreform
begynte blifva föremål för öfverläggningar inom representationen, har med
tanken på. denna frågas lösning förbundits tanken på en utjämning af
representationsrätten mellan land och stad. I de förslag till utsträckning
af valrätten till andra kammaren, som under senaste treårsperiod framlagts
såväl, af Eders Kungl. Maj:t som af enskilda motionärer, har också
hänsyn tagits till detta kraf, om än de föreslagna formerna för utjämningens
genomförande växlat med de olika metoder, som föreslagits i
afseende å valsätt och valkretsindelning.

Principiellt sedt skulle det vara riktigast, om man med ens
kunde upphäfva all åtskillnad mellan land och stad, när det gällde
utkörandet af ledamöter i Riksdagens andra kammare. Erfarenheten

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

har emellertid gifvit vid hand, att en så långtgående omgestaltning af
den nuvarande valkretsanordningen hvarken å landsbygden eller i städerna,
framförallt de smärre, betraktas såsom eftersträfvansvärd. Man
torde sålunda vara hänvisad till att fortfarande bygga på den gamla
grunden med skilda valkretsar för land och stad. Men da framträda också
vid införande af lika representationsrätt betydande svårigheter att, beträffande
de valkretsar, som skola bestå af flera städer, åvägabringa en något
så när tillfredsställande valkretsindelning. Redan under nu rådande förhållanden
gifvas exempel på stadsvalkretsar, i hvilka antingen genom de
däri ingående stadssamhällenas stora mängd eller genom deras betydliga
afstånd från hvarandra icke ringa olägenheter beredas valmännen vid de
nödiga förberedelserna till ett riksdagsmannaval. Att genom en omedelbar
minskning af stadsrepresentanternas antal med en tredjedel — hvartill ett
fullständigt genomförande af likställigheten mellan land och stad skulle
leda — dessa olägenheter komme att i hög grad förökas, är en själfklar
sak. I tidigare reformförslag har man fördenskull sökt mildra öfvergången
till den fulla likställigheten genom en bestämmelse, enligt hvilken
städerna under en kortare tidrymd skulle äga utse ett mindre, efter
hand aftagande antal representanter utöfver det, hvartill de eljest skulle
vara berättigade.

Önskvärdheten af att den rösträttsreform, som nu är i fråga, genomföres
på sådant sätt, att icke tillskapandet af alltför oformliga stadsvalkretsar
varder eu följd af de nya grundlagsbestämmelserna, torde äfven
i allmänhet erkännas. Genom att tillsvidare fastställa antalet ledamöter
i andra kammaren till sextiofem för städerna och etthundrasextiofem
för landsbygden vinnes detta mål, utan att den tid, som kommer att
åtgå, innan städerna hunnit helt och hållet växa i detta representantantal,
behöfver blifva synnerligen lång. Folkinängdstillväxten försiggår ju
betydligt hastigare i städerna än på landsbygden. Under antagande, att
antalet ledamöter i andra kammaren redan vid det nuvarande riksdagsskickets
början blifvit bestämdt till 230 med lika representationsrätt för
land och stad, skulle städerna vid den första valkretsindelning, som verkställdes,
år 1866, hafva erhållit allenast 28 af dessa 230 representanter, år
1876 skulle siffran stigit till 32, år 1886 till 40, år 1896 till 46, och vid
den i år förestående valkretsindelningen skulle, under nämnda antagande
och såvidt af 1904 års folkmängdssiffror kan slutas, städerna erhålla 53
riksdagsmän i andra kammaren. Om sålunda antalet stadsrepresentanter
i denna kammare nedsättes från den nuvarande siffran 80 till 65, lärer
man kunna förvänta, å ena sidan att redan vid det första allmänna val,
då den nya ordningen skulle tillämpas, skillnaden mellan sistnämnda siffra

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

och. den representantsiffra, hvartill städernas folkmängd då verkligen berättigade,
komme att snarare understiga än öfverstiga talet 10, och å andra
sidan att, utöfver den första valkretsindelningen efter de nya bestämmelsernas
trädande i kraft, allenast en ytterligare skulle inträffa, innan städernas
folkmängd till fullo motsvarade det representantantal, som nu är
i fråga.

Enmansval- Under rösträttsfrågans tidigare skeden har vid olika tillfällen varit

i dearstörrTnnåer behandling spörsmålet om ordningen för valen i de städer, som hafva
städerna, att sända mer än en riksdagsman.

Det. hittills tillämpade systemet —■ majoritetsval i flermansvalkretsar
har blifvit angripet redan på en tidpunkt, då ändring ännu icke blifvit
ifrågasatt beträffande ordningen för valen i öfriga delar af riket. Det har
ansetts, att genom detta system minoriteternas utsikter att blifva representerade
blefve obehörigen minskade. Denna uppfattning gaf som bekant
år 1896 anledning till det första försöket att här i riket införa en form
af proportionellt valsätt. Samma uppfattning angående olämpligheten att
vid majoritetsval inrätta flermansvalkretsar framträdde likaledes på olika
håll vid rösträttsfrågans behandling under sistförflutna riksdagsperiod.

Det torde få erkännas, att nyss antydda anmärkning mot det rådande
systemet ej alldeles saknar berättigande, eftersom indelningen i enmansvalkretsar
otvifvelaktigt i viss man tjänar till att fördela representantplatserna
mellan olika partier. Frågan om öfvergång till en annan ordning
måste emellertid göras beroende af möjligheten att finna sådana regler
för indelningen, att säkerhet vinnes emot att godtyckliga eller obehöriga
syften därvid fa öfva inverkan. Detta ändamål skulle vara vunnet, om
man till grund för valkretsindelningen kunde lägga någon redan förefintlig
administrativ indelning, i motsvarighet till hvad som äger rum med
afseende å landsbygden. Med tanke härpå har jag låtit företaga en
utredning beträffande de fyra största städernas indelning i territoriella
församlingar, . antalet invånare i hvarje församling m. m., och har
denna utredning gifvit vid handen följande: i Stockholms åtta territoriella
församlingar utgjorde invånarantalet vid slutet af år 1904:

i Storkyrkoförsamlingen.......11,835

i Klara församling.........16,661

i Kungsholms församling......38,415

i Adolf Fredriks församling..... 58,790

i Jakobs och Johannes församling . . 35,830
i Ladugårdslands församling..... 67,247

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

i Katarina församling ....... 48,090

i Maria församling......... 41,078.

I Göteborgs sex församlingar utgjorde vid samma tidpunkt invånar -

antalet :

i Domkyrkoförsamlingen......39,017

i Kristine församling........11,481

i Gamlestads församling.......11,002

i Haga församling.........17,209

i Masthuggsförsamlingen......38,993

i Carl Johans församling......19,182

hvarförutom i den numera med Göteborg införlifvade Lundby församling
antalet utgjorde 11,720.

I Malmö tre församlingar utgjorde invånarantalet:

i S:t Petri församling.......17,855

i Caroli församling.........15,222

i S:t Pauli församling....... 39,005.

I Norrköpings tre församlingar utgjorde invånarantalet:

i Hedvigs församling........7,333

i Norra församlingen........12,772

i S:t Olai församling........ 24,875.

Förutsättningen för att församlingsindelningen skulle kunna direkt
läggas till grund för en valkretsindelning, skulle gifvetvis vara, att man
genom åtgärder, innefattande antingen delning af särskilda församlingar
eller förening af sådana, kunde erhålla valkretsar af lämplig storlek och
till erforderligt antal. Den förebragta utredningen visar, att sådant ej
skulle låta sig göra, utan att växlingen i invånarantal mellan de särskilda
valkretsarna blefve ganska betydlig. Efter mitt förmenande skulle
ojämnheten i detta hänseende redan under nuvarande förhållanden blifva
alltför stor, och den skulle därjämte snart nog blifva ytterligare ökad, då
naturligtvis de församlingar, som hafva sitt läge i en stads centrum, hafva
långt mindre tillväxtmöjligheter än de, som ligga vid stadens utkanter.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Den omständigheten, att församlingsindelningen icke kan direkt
läggas till grund för en valkretsindelning, synes dock ej utgöra anledning
att helt och hållet förkasta församlingsindelningen såsom reglerande norm.
En föreskrift, som går ut på att så mycket som möjligt taga församlingsindelningen
till utgångspunkt, nämligen i den mån sådant kan förenas
med erforderliga föreskrifter i afseende å valkretsarnas folkmängdstal,
skall utan tvifvel vara i hög grad ägnad att förebygga godtycklig
valkretsreglering. Och jag tror, att om med föreskrifter af nu antydd
art förenas bestämmelser, att hvarje valkrets skall utgöra ett geografiskt
sammanhängande helt, samt att byggnadskvarter ej utan synnerliga
skäl få uppdelas på skilda valkretsar, faran att en regering skulle kunna
genom s. k. valkretsgeometri öfva inverkan på Riksdagens sammansättning
praktiskt taget kan anses undanröjd.

I det nu föreliggande förslaget hafva därför upptagits bestämmelser,
åsyftande att införa enmansvalkretsar äfven i de städer, som hafva att
sända mer än eu riksdagsman, och i dessa bestämmelser hafva de grundsatser,
för hvilka jag nu redogjort, funnit uttryck. För att än ytterligare
stärka garantien mot att obehöriga syften göra sig gällande vid valkretsindelningen,
har jag ansett lämpligt, att förslag till valkretsindelning för
sådan stad skall uppgöras af magistraten, samt att öfver detta förslag stadsfullmäktiges
yttrande skall inhämtas, innan afgörandet sker.

Perioder för Enligt nu gällande bestämmelser skall omreglering af valkretsarna

filning.'' äSa rum hvart tionde år. I förslaget har den period, under hvilken en
verkställd valkretsindelning skulle gälla, satts till nio år. Regleringen
skulle tillämpas året efter det den blifvit verkställd. Det har nämligen
synts önskvärdt att, sedan de nya bestämmelserna trädt i kraft, regleringen
icke måtte inträffa — såsom nu vid hvar tredje reglering är fallet —
samma år som allmänna val skola äga rum. Äfven denna förändring, som
år önskvärd redan ur synpunkten af att indelningen, hvilken tager sin tid,
icke gärna bör verkställas omedelbart innan den vid upprättande af röstlängd
skall tillämpas, torde verka till förekommande af att biafsikter öfva
inflytande på regleringen. Sådant kan nämligen vida lättare otänkas, om
regleringen skulle ske samma år, som valen skola äga rum. Åt förslaget
till öfvergångsstadgande har af nu angifvet skäl gifvits sådan affattning,
att valkretsindelningen kommer att företagas under det mellersta året i en
valperiod.

Absolut ma- Ett spörsmål, som i viss mån står i samband med den politiska
j°ritval. °m'' rösträttens utvidgande, är det angående omvals anställande i sådana fall,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

där vid första valet ej någon af kandidaterna erhållit absolut majoritet.
I de allra flesta stater med allmän eller långt utsträckt rösträtt hafva sådana
omval ansetts vara af nöden för erhållande af ett tillfredsställande
valresultat. Af främmande europeiska stater, hvilkas förhållanden kunna
för oss erbjuda något intresse, är det endast Danmark och England, som
ifråga om val i enmanskretsar låta utgången bestämmas af relativ majoritet
i ett första val. Eljest år, där majoritetsval äga rum, omvalsprincipen
i allmänhet genomförd. Härvid förekomma två olika hufvudsystem.
Det ena af dessa, som jag i det följande vill för korthetens skull
benämna det tyska, tillämpas — utom vid valen till tyska riksdagen —
i Österrike, Ungern, Italien och Nederländerna och innebär, att omvalet
gäller allenast de två kandidater, som i första valet uppnått högsta
rösttalet. Det andra systemet åter, hvithet råder i Frankrike, Schweiz
samt Norge och här må benämnas det franska, lämnar vid omvalet de
röstande samma frihet som vid första valet. Alla vid detta uppställda
kandidater kunna alltså komma under omröstning, och äfven nya kandidater
kunna uppställas; men i motsats till hvad som gäller vid första valet
är vid omvalet relativ majoritet till fyllest.

Inom svenska Riksdagen hafva vid flera tillfällen förslag framställts
om införande af sådana omval som här afses, och därvid har såväl det
tyska som det franska systemet haft förespråkare. Samtliga dessa förslag
hafva emellertid blifvit afstyrkta af konstitutionsutskottet och af kamrarna
afslagits. Mot de på det tyska systemet grundade förslagen har anmärkts,
att det vore obehöflig! och olämpligt att tvinga valmännen att rösta på
andra, än de själfva ville utse till riksdagsmän. Det franska systemet åter
har ansetts ej medföra trygghet för att ens det senare valet komme att
gifva ett säkert uttryck för majoritetens mening. För öfrigt har emot
omval öfverhufvud framhållits, att det endast beträffande ett fåtal fall
kunde förväntas, att det nya valet skulle gifva ett annat och med valkretsens
åsikt bättre öfverensstämmande resultat än det första, samt att
den fördel, som af anordningen vunnes, ej komme att uppväga den olägenhet,
som däraf skulle uppstå för valmännen.

Huruvida med nu rådande begränsning af valrätten till andra kammaren
anordnandet af omval påkallas af något verkligt behof, må lämnas
därhän. De fall, då ett val kommer till stånd med relativ majoritet, äro
för närvarande ej särdeles talrika — vid 1902 och 1905 års allmänna val
uppgick deras antal till resp. 22 och 20 —, och det lärer kunna antagas,
att i en stor del, kanske flertalet, af dessa fall ett omval endast skulle
led t till ett återupprepande af det första valets resultat.

Bill. till lliksd. Prof. 11)06. 3 Sami. 7 Käft.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Af större betydelse blir emellertid omvalsspörsmålet, då fråga är om
genomförande af en vidtgående rösträttsreform. Ett utvidgande af rösträtten
till samhällsklasser, som nu äro helt och hållet eller till största
delen utestängda från det politiska lifvet, måste föranleda, att vid valen
flera, meningsgrupper än för närvarande komma att göra sig gällande,
hvarigenom sannolikheten af röstsplittring mellan ett flertal kandidater
ökas. .Detta förhållande bekräftas af erfarenheten från andra länder. Till
belysning häraf må allenast framhållas, att i Tyskland, där antalet riksdagsmän
utgör 397, omvalen för de två senaste valperioderna uppgått till
resp. 187 och 180, samt att vid 1902 års allmänna val till franska deputeradekammaren
omval förekommo i 165 fall af 591. Dylika siffror medgifva
naturligtvis ej några säkra slutsatser i det afseende, hvarom här
är fråga. Gifvet är nämligen, att omvalsprincipen kan verka röstsplittring
vid det första valet i fall, där valmännen eljest, med tanke på detta vals
orubblighet, skulle nödgats bortse från relativt underordnade meningsskiljaktigheter
och sammansluta sig i större grupper. Men äfven med den
reduktion, som häraf föranledes, torde siffrorna vara ägnade att ådagalägga
omvalsprincipens betydelse efter genomförande af en rösträttsreform, sådan
som den nu ifrågasatta.

Härmed synes mig ock berättigandet af denna princip vara uppvisadt.
Det kan ej vara önskvärd! eller lämpligt, att ett afsevärdt antal
representanter kan erhålla sitt mandat af en valmansgrupp, som visserligen
i och för sig är större än någon annan inom valkretsen men kanske
i de mest väsentliga punkterna skiljer sig från valmännens flertal. Särskilt
framträder betänkligheten häraf, om någon mera talrik fraktion skulle af
någon anledning lyckas att med hänsyn till valen uppnå en organisation och
sammanhållning, som ej kan påräknas hos någon annan meningsgrupp.

Äfven derutinnan synes mig omvalsgrundsatsen innebära en beaktansvärd
fördel, att den lämnar ett visst utrymme för de olika meningsgrupperna
att utan alltför stor risk pröfva sin styrka vid det första valet och därigenom
uppnå behörigt inflytande i afseende å det slutliga valresultatet.
Principen om det första valets orubblighet måste ofta nog leda därhän,
att i saknad af noggrann kännedom om de särskilda partiernas styrka
sammanslutningar komma till stånd, hvilka ej betingas af de verkliga
förhållandena och följaktligen leda till ett mindre tillfredsställande resultat.

Af mindre vikt är frågan, hvilketdera af de båda nämnda systemen
för omval, det tyska eller det franska, bör anses äga företräde. De två
systemen torde nämligen i stort sedt leda till samma resultat. Det tyska,
hvilket rent af framtvingar sammanslutning äfven mellan skarpt åtskilda

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

meningsgrupper, måste naturligtvis så till vida anses mera effektivt än det
franska, som detta senare lämnar möjlighet för röstsplittring äfven vid
omvalet. Denna möjlighet torde emellertid icke äga större praktisk betydelse,
då, äfven utan det yttre tvång som det tyska systemet innebär,
omständigheternas makt tvifvelsutan i de flesta fall kommer att leda till
sammanslutning. Till stöd härför kan åberopas erfarenheten från de franska
valen. En undersökning af röstsiffrorna vid 1902 års omval i Frankrike
utvisar, att af de 165 omvalen endast 10 faktiskt ägde rum mellan flera
än två kandidater samt att i 6 af dessa sistnämnda fall absolut majoritet
förefanns för en af kandidaterna. Endast i 4 fall af 591 kom alltså utgången
att bestämmas af en relativ majoritet.

Om således skillnaden i effektivitet mellan de båda systemen får
anses obetydlig, torde ett bestämdt företräde hos det franska systemet ligga
i dess frånvaro af tvång. I ett land som vårt, där omvalsprincipen är
på det politiska området alldeles okänd och äfven i öfrig!, haft ringa tilllämpning,
skulle dess genomförande i den tyska formen tilläfventyrs
verka stötande och, åtminstone till en början, kunna föranleda, att en del
valmän afhölle sig från omval, ett resultat som naturligtvis vore föga
önskvärd!. Af de skäl, som nu anförts, har jag ansett omvalsprincipen i
dess franska form böra vinna tillämpning vid valen. Att omvalen skulle
vara alltför betungande för valmännen torde desto mindre böra befaras,
som erfarenheten från vårt land visar, att i de fall, där val måst äga rum
i anledning af ett tidigare vals upphäfvande, valmännen ofta deltagit vida
mera mangrant i det nya valet än i det första.

I händelse ett val ej leder till absolut majoritet för någon af kandidaterna
utan omval måste företagas, skulle det uppenbarligen kunna leda
till ett betänkligt dröjsmål med det slutliga afgörande!, om det första valet
finge göras till föremål för särskild klagan. Någon afsevärd olägenhet
synes däremot ej uppstå af att låta rätten till klagan helt och hållet hvila,
till dess omvalet försiggått, och alltså föreskrifva, att besvär öfver det
första valet endast må anföras i sammanhang med klagan öfver omvalet.

Den bestämmelse, § 25 riksdagsordningen i sin nuvarande lydelse
innehåller om anställande af nytt val, i händelse valsedlar till mer än
halfva antalet ansetts ogilla, varder efter genomförande af nu angifna
föreskrift angående omval tydligen öfverflödig i fråga om det första valet.
I afseende å omval samt val till första kammaren torde bestämmelsen
emellertid böra bibehållas.

De detalj föreskrifter, som erfordras för att reglera valproceduren, Särskild valtorde
icke lämpligen kunna införas i riksdagsordningen. Särskild! bestäm- la3 m m -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

melserna om röstlängd, så väsentligt inverkande på det faktiska utöfvandet
af rösträtten, måste, _ för att fylla sitt ändamål, vara mycket utförligt och
noggrant angifna. Äfven vid den jämförelsevis enkla valprocedur, som nu
är ifrågasatt, torde således en särskild vallag få anses behöflig. Stadganden
om denna torde, på sätt 1905 års proposition afsåg, böra inflyta, förutom
i vissa §§ i riksdagsordningen, jämväl i §§ 49 och 53 regeringsformen.

De i § 25 riksdagsordningen för närvarande förekommande bestämmelser
torde, såvidt rörer val till andra kammaren, böra flyttas till vallagen,
med undantag allenast för den i afseende å omval tillämpliga regeln
i_ andra stycket, hvilken lärer böra kvarstå i riksdagsordningen men lämpligen
kan sammanföras med föreskrifterna angående omvals anställande.
Då reglerna i § 25 för öfrigt endast skulle komma att afse val till första
kammaren, böra de flyttas till den del af riksdagsordningen, som angår
första kammarens bildande; och har jag ansett dem kunna lämpligen upptagas
näst efter § 9.

I afseende å felaktigheter vid riksdagsmannaval har jag, med anslutning
till en i 1904 och 1905 års vallagsförslag upptagen men af konstitutionsutskottet
i riksdagsordningen införd bestämmelse, trott det böra uttryckligen
i riksdagsordningen stadgas, att endast sådana vid ett val förelupna
fel, som kunna antagas inverka på utgången af valet, må föranleda
dess upphäfvande.

På sätt i afseende å fjolårets proposition blef af dåvarande chefen
för justitiedepartementet framhållet, föranleder en väsentligare utsträckning
af den politiska rösträtten ändring i det uti § 31 regeringsformen intagna
stadgande om borgmästarval och rätten att i sådant val deltaga. Äfven
härutinnan ansluter jag mig till hvad i sistnämnda proposition föreslogs.

Ehuru det nu icke kan blifva fråga att för Riksdagen framlägga till
antagande ett förslag till vallag, har jag ansett lämpligt att medelst ett
preliminärt förslag till sådan lag åskådliggöra, huru de i grundlagen intagna
hufvudbestämmelserna äro afsedda att närmare tillämpas. Det förslag,
som sålunda uppgjorts, är i hufvudsak grundadt på det förslag till
vallag, som åren 1904 och 1905 af Kungl. Maj:t förelädes Riksdagen till
granskning. . Vid den omarbetning af det tidigare förslaget, som föranledts
af det nu ifrågasatta valsättet, har emellertid nämnda förslag äfven i
redaktionellt hänseende undergått åtskilliga förändringar. Då syftet med
dessa hufvudsakligen varit att söka, såvidt möjligt, undanröja anledningar
till misstydningar, lärer någon särskild motivering för de redaktionella
ändringarna icke vara erforderlig. För de mera väsentliga förändringar

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

af saklig innebörd, som blifvit vidtagna, torde det däremot tillåtas mig
att här i korthet redogöra.

Det ligger i sakens natur, att röstlängdens upprättande och slutgiltiga
fastställande böra ske så nära valet som möjligt. Enligt det tidigare
förslaget kunde tiden, då röstlängden skulle vara upprättad, ej sättas
senare än den 15 maj, men den förenkling af valproceduren, som nu
ifrågasatts, medför, att samma tid utan olägenhet synes kunna framflyttas
ända till den 1 juli. Den fördel, som valmännen härigenom vinna, innebär
tillika en högst betydlig tidsvinst för dem, hvilka skola hafva det
besvärliga åliggandet att upprätta röstlängden.

Den bestämmelse i det tidigare förslaget, enligt hvilken det skall
åligga valnämndens ordförande eller magistrat att till de i röstlängden
upptagna personer, som däri icke antecknats såsom röstberättigade, härom
med allmänna posten sända underrättelse, har hittills icke tillvunnit sig konstitutionsutskottets
gillande. Såsom tidigare varit framhållet, är emellertid
det besvär, som denna anordning tillskyndar myndigheten, så ringa i
jämförelse med de fördelar, som anordningen medför, att den senare synpunkten
synes böra tillmätas afgörande betydelse. Anordningen står för
öfrigt i så nära samband särskildt med den uppställda fordringen på fullgjord
skattebetalning såsom villkor för rösträtts utöfvande, att den redan
på denna grund är synnerligen väl motiverad.

I afseende å pröfningen af de anmärkningar, som mot röstlängd
framställas, är det af vikt, att proceduren göres lätt och bekväm för de
myndigheter, hvilka hafva att därmed taga befattning. Det tidigare förslaget
afsåg af skäl, som stod i samband med det då föreslagna valsättet,
att, sedan anmärkningarna pröfvats af valnämnden eller magistraten samt
beslut afkunnats och i protokoll intagits, röstlängden jämte protokollet och
samtliga dithörande handlingar skulle insändas till Konungens befallningshafvande.
Med det nu ifrågasatta valsättet skall det icke blifva nödvändigt
för Konungens befallningshafvande att äga tillgång till röstlängderna,
och dessa böra ju icke utan tvingande skäl sändas från ort till
annan. Ej heller synes det vara nödigt att, i händelse besvär anföras mot
valnämnds eller magistrats beslut i fråga om röstlängden, till Konungens
befallningshafvande insändas andra handlingar än de, hvilka afse dessa besvär.

Af skäl, som sålunda anförts, har det till en början ansetts lämpligt,
att valnämndens eller magistratens beslut i fråga om anmärkning
mot röstlängd tecknas å anmärkningsskrifterna. I valnämndens eller magistratens
protokoll behöfver då ej intagas annat, än hvad som förekommer
vid själfva förhandlingarna inför valnämnden eller magistraten. Anföras
hos Konungens befallningshafvande besvär öfver valnämndens eller

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

magistratens beslut, är det af vikt, att Konungens befallningshafvande får
tillgång till de pröfvade handlingarna utan särskild rekvisition och därmed
följande tidsutdräkt. För detta måls vinnande torde det vara nödigt att
den, som vill klaga hos Konungens befallningshafvande, härom inom viss
tid före besvärstidens utgång skall göra anmälan hos valnämndens ordförande
eller magistraten. Varder detta stadgadt, kan det åläggas ordföranden
eller magistraten att till Konungens befallningshafvande insända
handlingarna rörande dessa besvär, däri jämväl inbegripet utdrag af det
vid pröfningssammanträdet förda protokoll, om detta innehåller något angående
det ärende, som med besvären afses. Äfven torde det vara lämpligt
att, för underlättande af Konungens befallningshafvandes pröfning, till
befallningshafvanden insändas utdrag af röstlängden i de delar, som°angå
besvär, hvarom anmälan skett.

Bestämmelserna om hvar rösterna inom hvarje valkrets skola uppsamlas
hafva ansetts alltför detaljerade för att inflyta i riksdagsordningen
och i stället intagits i vallagen. Det är afsedt, att valen inom hvarje valkrets
i allmänhet skola, såsom nu sker, förrättas kommunvis, och med det
först i vallagen införda begreppet valdistrikt afses att beteckna hvarje röstningsområde,
för hvilket röstlängd upprättas och inom hvilket val äger
rum. Det tillhör då äfven vallagen att angifva, hvilken myndighet skall
i hvarje valdistrikt förrätta valet.

Denna myndighet torde på landet böra blifva den valnämnd, hvarom
förut talats. 1 stad lärer, såsom hittills, magistraten i allmänhet böra
leda valet. . Men i de största städerna, hvilka innehålla flera valkretsar,
bör, för såvidt valen där skola kunna förrättas samtidigt i alla valkretsar,
möjlighet finnas för magistraten att kunna dela sig i särskilda afdelningar
för valets förrättande. Samma behof uppstår ock i de städer, i hvilka
finnes mer ån ett valdistrikt. Den lämpligaste anordningen härvid torde
vara att, i öfverensstämmelse med det i Stockholm nu tillämpade förfaringssättet,
magistraten för hvarje valdistrikt utser tre eller flera deputerade,
som där skola förrätta valen.

Den slutliga handläggningen af valet torde, såsom hittills, böra anförtros
på landet åt domhafvanden och i stad åt magistraten. Då emellertid
riksdagsordningen redan nu förutsätter, att valkrets på landet kan
komma att bestå af två domsagor, och det ifrågasatta nya grundlagsstadic
*e afse! att häri ^öra någon ändring, bör för sådant fall angifvas,
hvilken af de båda domhafvandena skall hafva att handlägga valet.
Och. likaledes bör, såsom i nuvarande grundlag skett, angifvas, hvilken
magistrat skall hafva att lägga slutlig hand vid valet i valkrets, som består
af flera städer. Att i sådan valkrets magistraten i den ena af val -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

kretsens städer kommer att blifva såväl förrädare af valet i denna stad
som ock den myndighet, hvilken har att slutligen handlägga valet för
hela valkretsen, innebär ingen nyhet.

På grund af de olikheter, som, enligt hvad sålunda nämnts, uppkomma
inom olika valkretsar, blir det emellertid nödigt att under en
gemensam benämning sammanfatta dem, som skola i valdistriktet förrätta
själfva valet, liksom ock att med en annan benämning angifva,
hvilken har att i valkretsen utöfva den slutliga handläggningen. Då såsom
valets förrädare i egentligaste mening torde få betraktas den, som i valdistriktet
leder valhandlingen, har i det omarbetade förslaget benämningen
Valförrättare’ här kommit till användning, hvaremot den, som åt valet
ägnar slutlig handläggning, i samma förslag benämnts ''valmyndighet’.
Att de valhandlingar, som valförrättaren och valmyndigheten hafva att
utföra, i allmänhet skola vara till tiden åtskilda, ligger i förhållandenas
egen natur; och denna ordning bör naturligtvis äfven iakttagas i
stad, där valförrättaren tillika är valmyndighet. Undantag från den angifna
regeln uppkommer endast i valkrets, som består af en stad och ej
är delad i valdistrikt; i sådan stad kommer helt naturligt valet att verkställas
i ett sammanhang.

I afseende å de i det tidigare vallagsförslaget angifna tider för valets
hållande å valdagen har jag ansett lämpligt, att valtiden bestämmes något
olika för landet och för städerna, så att i städerna valet enligt den i lag
bestämda valtiden kommer att sluta en timme senare än på landet och att
hela valtiden på landet blifver två timmar kortare än i stad. Äfven har
jag ansett att, om i något valdistrikt en utsträckning af den angifna valtiden
inom de föreslagna yttergränserna skulle finnas nödig, bestämmandet
härom må tillkomma valmyndigheten och ej, såsom enligt det tidigare
förslaget, Konungen.

Under det att enligt det tidigare förslaget endast officiella röstsedlar
skulle få vid valet begagnas, afser det omarbetade förslaget, att röstningen
skall ske med sådana röstsedlar, som nu användas, med tillägg allenast
att röstsedlarna skola vara af hvitt papper utan kännetecken. För att
möjliggöra för enhvar att kunna fullt bevara valhemligheten har det ansetts
lämpligt föreskrifva att den röstande, innan han aflämnar sin röstsedel,
skall å afskild plats i vallokalen inlägga densamma i kuvert, som vid valet
tillhandahålles.

För uppfyllande af det i den föreslagna § 18 riksdagsordningen uppställda
villkor för valbarhet erfordras, att vederbörande person är upptagen
såsom röstberättigad i någon af de inom valkretsen gällande röstlängder
eller, i fråga om stad, som har att sända mer än en riksdagsman,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

i någon af de röstlängder, som gälla inom staden. Utan tillgång till
röstlängden i det valdistrikt, där den ifrågavarande personen är bosatt,
kan således myndigheten ej afgöra, om han är valbar. Vid sådant förhållande
kan pröfningen af valbarheten uppenbarligen icke ske annat än
i sammanhang med den slutliga röstsammanräkningen, och såsom följd
häraf måste efter valen i de särskilda valdistrikten samtliga röstlängder
insändas till valmyndigheten. Äfven pröfningen af röstsedlarnas giltighet
i öfrigt synes lämpligast böra verkställas i ett sammanhang för hela valkretsen,
och således torde för detta ändamål äfven samtliga röstsedlar böra
till valmyndigheten insändas. Valförrättaren har alltså, efter det i valdistriktet
valet afslutats, att öppna röstsedlarna samt anteckna och räkna
rösterna äfvensom att, i enlighet med uppgjordt formulär, uppsätta valprotokoll
och insända detta jämte röstsedlarna.

Vid behandlingen af 1905 års vallagsförslag föreslog konstitutionsutskottet,
att i vallagen borde införas bestämmelser i syfte att bereda trygghet
för att alla vid valet afgifna röster vid den slutliga sammanräkningen
må komma att tagas i betraktande. Om det ålägges valmyndigheten att
i god tid före slutliga röstsammanräkningen tillse, att röstsedlar, valprotokoll
och röstlängd inkommit från alla valdistrikt samt att, om så ej skett,
infordra hvad som felas, torde tillräcklig trygghet i nämnda hänseende
vara''ernådd. Stadgande i sådant syfte är i det omarbetade förslaget intaget.

I likhet med hvad tidigare varit föreslaget afser det omarbetade
vallagsförslaget, att kostnaden för de till valhemlighetens bevarande föreskrifna
anordningar i vallokalerna äfvensom andra af valen orsakade utgifter
skola gäldas af kommunerna. Då liknande föreskrift ej lämpligen bör
meddelas i afseende å den kostnad för kungörande af riksdagsmannaval,
som enligt samma förslag skall åligga domhafvande, har det ansetts böra
i vallagen föreskrifvas, att sådan kostnad skall gäldas af allmänna medel.
De närmare föreskrifter, som erfordras i fråga om utbetalandet af sistnämnda
kostnadsbelopp, synas däremot icke hafva sin plats i vallagen
utan torde böra meddelas i annan ordning.

Ofriga i det omarbetade förslaget vidtagna ändringar torde icke
vara af beskaffenhet att här behöfva särskild t anmärkas.

Slutligen anser jag det icke höra lämnas oanmärkt, att ett öfvergångsstadgande
i vallagen kan blifva erforderligt för valens och därtill
hörande förberedelsers verkställande första gången efter den nya ordningen.
Med affattandet af ett sådant stadgande synes dock kunna anstå, till dess
ett förslag till vallag kan blifva Riksdagen förelagdt till antagande.»

Stockholm 1906. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

I sammanhang med den kungl. propositionen har konstitutionsutskottet
till behandling förehaft följande till utskottet öfverlämnade
motioner, nämligen:

dels motionerna inom Första Kammaren:

n:o 31 af herr P. Em. Lithander, i hvilken motions syfte
herrar Älb. Bergström, Carl H. Björck och Carl von Baumgarten
instämt;
n:o 32 af herr C. Sjöcrona;
n:o 33 af herr friherre Louis Be Geer;
n:o 34 af herr E. Huggtand;

n:o 36 af herrar Gottfrid Billing och Ax. G. Svedelius; samt
n:o 38 af herrar Clir. Lundeberg, friherre F. v. Essen, Bob.
Almström, J. S. F. Stephens, Pick. Åkerman, P. Sörensson,
L. Grundberg, Martin Nisser, E. Fränekel, K. Bohnstedt,
O. Nilsson, Sv. Joll. Sandquist, J. M. Ekströmer, Jota. Byväder,
Knut Tillberg, P. Petersson, James Kennedy, grefve
G. E. Lewenliaupt, friherre Werner G. von Scliwerin, J. A.
Lilliesköld, P. O. Liedberg, Edw. Bohnstedt, P. J. Andersson,
friherre C. J. Bappe, grefve G. H. Spens, Hugo
Hedenstierna, friherre W. Wrangel v. Bréhmer, John
Bernström, O. Herdin och P. M. Carlberg.
dels ock motionerna inom Andra Kammaren:

n:o 135 af herr Carl J. Ödman, i hvilken motions syfte herrar
S. Natt och Bag, G. O. Wallenberg och B an. Broström
instämt;

n:o 136 af herr Sten Nordström;

n:o 137 af herrar Hjalmar Branting, A. J. Christiernson, Aug.
Nilsson, F. W. Thorsson, Nils Persson, N. Edv. Lindberg,
L. J. Carlsson, E. C. Kropp, Viktor Larsson, Herm.
Lindqvist, A. Leksell, Bernh. Eriksson och Ernst Blomberg,
i hvilken motions syfte instämt herrar vi. Tliylander,
Oskar Berg, CWi WalKs och Af. P. Nyström;
n:is 139 och 153 af herr P E. G. Svensson i Skyllberg;
n:o 140 af herr PaW Warburg;

n:o 143 af herrar Carl Lindhagen, Jakob Pettersson, Jacob T.
Larsson, L. Gast. Broomé, Frithiof Söderbergli, Fr. Berglund,
Edvard Wavrinsky och Knut Kjellberg;

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 3 Samt. 7 Höft.

Inom Riksdagen
väckta
motioner.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Herr Warburgs

motion.

Herr friherre
De Geers
motion.

Herr Johansons
motion.

n:o 144 af herrar P. Hörnstén, Robert Johansson, Karl Warburg,
S. J. Enanäer, W. Johansson i Olja och S. Natt
och Bag;

n:o 145 af herr A. Johanson i Mossebo;

n:o 148 af herr Rudolf Kjellén;

n:o 149 af herrar friherre llieodor Adelswärd och Hugo
Hammarskjöld;

n:o 151 af herrar Alfred Petersson, Hans Andersson, P. Pehrson
i Törneryd, Ernst Lindblad, P. O. Lundell och K. E.
v. Geijer; samt

n:o 152 af herr Nils Andersson i Pettersborg-.

De af herrar Warburg, friherre De Geer, Johanson i Mossebo,
Kjellén och Nordström väckta motionerna utgå samtliga från Kungl.
Maj:ts ofvanberörda proposition och åsyfta mer eller mindre väsentliga
ändringar i densamma.

Herr Warburg har uti sin förevarande motion framlagt följande
alternativa förslag till ändring af den kungl. rösträttspropositionen,
§ 18 i riksdagsordningen:

antingen: »Till ledamot af Andra Kammaren kan endast utses man,
som äger valrätt inom någon af rikets kommuner».

eller: »Till ledamot af Andra Kammaren kan endast utses—där
fråga är om valkrets å landet — man, som äger valrätt inom någon
af rikets landtkommuner, och — där fråga är om stadsvalkrets —
man, som äger valrätt inom någon af rikets städer.»

Herr friherre De Geer hemställer uti sin motion:

att Riksdagen, med bifall i öfrigt till Kungl. Maj:ts proposition,
måtte besluta, att i fråga om riksdagsmannaval skall sådan köping
eller municipalsamhälle, hvars folkmängd uppgår till minst ett tusen,
såsom stad anses.

Därjämte har motionären anhållit, att konstitutionsutskottet måtte,
därest detsamma funne frågan förtjänt af att upptagas, föreslå de ändringar
i det kungl. förslaget, som däraf kunde föranledas.

Herr Johanson har uti sin motion föreslagit:

att Riksdagen må såsom livilande till vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande förslag till ändrad lydelse af

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Regeringsformen.

§ 31.

Lika med Kung!. Maj:ts förslag.

§ 49.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

§ 53.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

Riksdagsordningen.

§ 10.

Lika med Kung]. Maj:ts förslag.

§ Il Lika

med Kungl. Maj:ts förslag.

§ 12-

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

§ 13-

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

b) Andra Kammaren.

§ H.

Mom. 1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett. antal af tvåhundratrettio,
däraf etthundrasextiofem för landet och sextiofem för städerna-,
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari
månads början näst efter det, under hvilket valet sker.

Mom. 2. Riket skall vara indeladt i valkretsar, som välja hvar
en riksdagsman.

Mom. 3. Å landet utgör hvarje domsaga en valkrets. Under -

52 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

stiger domsagornas antal etthundrasextiofem, skola, för ernående af det
bestämda antalet riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, såvidt ske kan
häradsvis, indelas i två valkretsar. Öfverstiger domsagornas antal etthundrasextiofem,
skola, i den män sådant erfordras, domsagor, som
gränsa intill hvarandra och hafva minsta folkmängd, förenas två och
två till en valkrets.

Mom. 4. Stad, hvars folkmängd uppgår till en sextiofemtedel,
men understiger två sextiofemtedelar af folkmängden i rikets alla städer,
skall utgöra en valkrets.

Mom. 5. I fråga om riksdagsmannaval skall sådan köping eller
municipalsamhälle, hvars folkmängd uppgår till minst ett tusen innevånare,
såsom stad anses.

Mom. 6.. Stad, köping eller municipalsamhälle, hvars folkmängd
är större än i mom. 4 sägs, skall indelas i så många valkretsar, som
dess folkmängdssiffra innehåller sextiofemtedelar af folkmängdssiffran
för rikets alla städer, köpingar och municipalsamhälle. Vid denna delning
skall iakttagas, att icke i någon valkrets folkmängden må med
mera än en tjugondedel öfver- eller understiga det tal, som erhålles vid
delning af stadens, köpingens eller municipalsamkällets folkmängdssiffra,
med antalet valkretsar i dessa samhällen; att området för hvarje valkrets
skall kunna omslutas med en sammanhängande gränslinje, så
framt ej i särskildt fall sådant hindras däraf, att under staden, köpingen
^ eller municipalsamhället lydande mark är skild från dess öfriga
område; att delning af byggnadskvarter ej utan synnerliga skäl må
äga rum; samt att förening af territorialförsamling eller del däraf med
annan sådan församling eller del däraf icke må äga rum i vidare mån
än tillämpningen al de förut i detta mom. gifna stadganden påkalla.

Mom. 7. Städer, köpingar och municipalsamhälle med mindre folkmängd
än i 4 mom. är sagdt ordnas, såvidt lämpligen ske kan, länsvis
i så många valkretsar, som erfordras för uppnående af det i 1 mom.
föreskrifna antal riksdagsmän för dessa samhällen.

Mom. 8. Uppgår städernas samt köpingars och municipalsamhälles
med i inom. 5 angifvet innevånareantal till mer än sextiofem
tvåhundratrettiondedelar af folkmängden i hela riket, skall det härofvan
föreskrifna antalet riksdagsmän tvåhundratrettio utses för landet och
för städerna, de sistnämnda, hvartill köpingar och municipalsamhällen
med förut angifvet innevånareantal räknas, efter förhållandet mellan
folkmängden å landet och i städerna.

Mom. 9. Indelning af valkretsarne efter ofvan angifna grunder
bestämmes hvart nionde år af Konungen.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

§ 15-

Valrätt tillkommer inom den kommun, där lian bosatt är, en
hvar välfrejdad svensk man, som är skyldig till staten erlägga honom
påförd direkt skatt, från och med kalenderåret näst efter det, hvarunder
han uppnått tjugufyra års ålder, dock ej

a) den som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd,

b) den som häftar för understöd, hvilket under löpande eller sistförflutna
kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf, hustru
eller minderårigt barn,

c) den som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
och kommun, livilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren,

d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

Till efterrättelse vid val skall finnas en röstlängd; och skall,
på sätt i vallagen finnes närmare bestämdt, valrätten grundas vid tiden
för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring före valet inträffar.

§ 16.

Lika med nuvarande § 15.

§ 17-

Valen till Andra Kammaren äro omedelbara. Vid dessa val tillkommer
hvarje röstande en röst. Den, som därvid erhållit de flesta
rösterna, vare lagenligen vald, och skilje lotten emellan dem, som
erhållit lika röstetal.

§ 18.

Till ledamot i Andra Kammaren kan endast utses man, som äger
valrätt inom valkretsen eller där fråga är om stad, bestående af flera
valkretsar, inom någon af dessa.

§ 19.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

§ 20.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

§ 21.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

HerrKjelléns

motion.

§ 22.

Mom. 1. År någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra
Kammaren, må lian däröfver anföra besvär lios Konungens befallningshafvande
i den ort där myndighet, som enligt vallagen lägger slutlig
hand vid valet, har sitt säte. För sådant ändamål äger klaganden
hos nämnda myndighet äska behörigt protokollsutdrag, hvilket genast
eller inom högst två dagar därefter bör till klaganden utlämnas; och
skall han, vid förlust af talan, sist inom åtta dagar efter den slutliga
handläggningen ingifva sina besvär till Konungens befallningshafvande,
som på sätt i 12 § stadgas lämnar vederbörande tillfälle att sig förklara,
samt sist innan nästa dags utgång, efter det den för förklarings
afgifvande bestämda tid tilländalupit, sitt utslag i målet utfärdar.

Mom. 2. Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

Mom. 3. Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

§ 25.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

§ 38.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

Därjämte har motionären anhållit, att konstitutionsutskottet måtte
vidtaga de ändringar i formuleringen, som erfordras för öfverensstämmelse
med vallagen.

Herr Kjellén har uti sin motion hemställt:

att Riksdagen måtte som hvilande till grundlagsenlig behandlingför
sin del antaga följande förslag till ändrad lydelse af rikets grundlagar
i vissa delar.

Regeringsformen.

§ 31 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 49 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 53 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 103. Lagtima riksdag skall hvart femte år-----

belopp.

§ 108. Lagtima riksdag skall hvart femte år — — — — —
kommitterade.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Riksdagsordningen.

§ 10 = Kungi. Maj:ts förslag.

§ 11 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 12 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 13 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 14. 1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af

230, däraf 150 för landet och 80 för städerna, väljas för en tid af 5
år, räknadt från och med januari månads början året näst efter det,
under hvilket valet skett.

2. = Kungl. Maj:ts förslag.

3. Å landet utgör hvarje domsaga en valkrets. Understiger domsagornas
antal 150, skola, för ernående af det bestämda antalet riksdagsmän,
de folkrikaste domsagorna, såvidt ske kan häradsvis, indelas
i två valkretsar. Öfverstiger domsagornas antal 150, skola i den mån
sådant erfordras, domsagor, som gränsa intill hvarandra och hafva
minsta sammanlagda folkmängden, förenas, två och två, till en valkrets.

4. Stad, hvars folkmängd uppgår till Vso, men understiger “/so af
folkmängden i rikets alla städer, skall utgöra en valkrets.

5. Stad, hvars folkmängd är större än nyss är nämndt, skall
indelas i så många valkretsar, som dess folkmängdssiffra innehåller
åttiondedelar af folkmängdssiffran för rikets alla städer. Vid denna
------påkallar (= Kungl. Maj:ts förslag).

6. = Kungl. Maj:ts förslag.

7. Uppgår städernas folkmängd till mera än 8%3o af folkmängden
---tillämpning (= Kungl. Maj:ts förslag).

8. Valkretsindelning verkställes, efter ofvan angifna grunder,

hvart tionde år af Konungen. Konungen inhämte dock dessförinnan
yttrande af Riksdagens särskilda deputerade, valda på sätt § 50 riksdagsordningen
stadgar. I stad, som i 5 mom. afses, skall förslag till valkretsindelning-------tillämpning
(= Kungl. Maj:ts förslag).

9. I fråga om riksdagsmannaval skall sådan köping eller municipalsamhälle
eller annat samhälle med sammanträngd befolkning, hvars
folkmängd uppgår till minst 1,000, såsom stad anses. Hvad i 6 mom.
är sagdt, må icke utgöra hinder för, att sådant samhälle vid den i 8
mom. omförmälda valkretsindelningen föres samman med stad, som i 4
och 5 mom. afses, där så i särskilda fall pröfvas lämpligt.

§ 15. Valrätt tillkommer en hvar välfrejdad svensk man från

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Herr

Nordströms

motion.

Herr Hömsténs
m. fl.
motion.

och med kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått 25 års
ålder, dock ej--------inträffar (= Kungl. Maj:ts förslag).

§ 16. 1. Val till riksdagsmän i Andra Kammaren verkställes
under september månad året näst före början af de 5 år, för hvilka
valen gälla.

2. = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 17 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 18 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 19 — Kungl. Maj:ts förslag.

§ 20. Riksdagsman — — bevistat fem lagtima riksdagar — —
--befallningshafvande (= Kungl. Maj:ts förslag).

§ 21 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 22 = Kungl. Maj:ts förslag.

§25 - Kungl. Maj:ts förslag.

§ 38 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 69. Lagtima riksdag skall hvart femte år — — — — —
--— föreskrifvas.

§ 70. Lagtima riksdag skall hvart femte år — — — — —
— — — man.

Öfvergång sstadgande = Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Nordström hemställer uti den af honom väckta motionen:

att följande ändringar måtte vidtagas uti den kungl. rösträtts*
propositionen:

att representanternas antal fördelas lika efter folkmängden mellan
stad och land;

att valperiodernas längd för Andra Kammaren bestämmes till
fem år;

att köpingar och municipalsamhällen med mer än 1,000 invånare
välja riksdagsmän till Andra Kammaren gemensamt med städerna;

att valrätt inträder först vid fyllda tjugufem års ålder; och

att vid hvarje ordinarie riksdagsmannaval en suppleant väljes,
som inträder, så snart ordinarie platsen blifvit vakant.

Till Kungl. Maj:ts proposition ansluter sig jämväl den af herr
Hörnsten m. fl. väckta motionen om politisk rösträtt äfven för kvinnor.

I denna motion hemställes:

att Riksdagen ville besluta den ändringen i den kungliga rösträttspropositionen,
att § 15 riksdagsordningen må erhålla följande lydelse:

»Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad svensk medborgare, såväl

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

man som kvinna, som före det kalenderår, hvarunder val äger rum,
uppnått tjugufyra års ålder; dock ej

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;

b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller sistförflutna
kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats under stödstag ar e,n
själf eller dennes hustru eller minderåriga larn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
eller kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren;

d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sista kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

eller, om detta ej kan bifallas, att samma § skall affattas sålunda:

»Valrätt tillkommer enhvar välfräjdad svensk medborgare, såväl
man som kvinna, som före det kalenderår, hvarunder val äger rum,
uppnått tjugufyra års ålder; dock ej

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;

b) gift kvinna, som ej har boskillnad och hvilkens man är i konkurstillstånd; c)

den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller sistförflutna
kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats under stödstag aren
själf eller dennes hustru eller minderåriga barn;

d) gift kvinna för det fall, att hennes man häftar för understöd, som
under ofvan sagda tid af fattigvårdssamhälle tilldelats henne eller makarnes
minderåriga barn;

e) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och
kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren
;

f) gift kvinna, som ej har boskillnad och hvilkens man häftar för
utskylder, som ofvan är sagdt;

g) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sista kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

Bih. titt Biksd. Prof. 1906. 3 Sami. 7 Käft.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Herr Brantings
m. fl.
motion.

De af herr Branting m. flsamt herr Lindhagen m. fl. väckta
motionerna åsyfta båda en betydligt längre gående utsträckning af valrätten
än hvad Kung! Maj:t föreslagit. Herr Lindhagen m. fl. yrka
därjämte, att sådan rätt må tillkomma kvinnor.

I dessa motioner hemställes:

af herr Branting och medmotionärer:

att Riksdagen måtte som hvilande till grundlagsenlig behandling
för sin del antaga följande förslag till ny lydelse af

Regeringsformen.

§ 31.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

§ 49.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

§ 53.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

Riksdagsordningen.

§ io.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

§ ii.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

§ 12-

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

§ 13-

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

§ 14.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

§ 15-

Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad svensk man från och med
kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjugu ett års ålder,
dock ej

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;

b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller
sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf,
hans hustru eller minderåriga barn; dock att tillfälligt understöd, som
lämnats på grund af sjukdom eller oförvållad arbetslöshet, icke medför
valrättens förlust.

§ 16.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

§ 17-

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

§ 18-

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast väljas män, som
uppnått 25 års ålder samt vid valtillfället äga valrätt inom någon
kommun i riket.

§ 19-

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

§ 20.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

§ 21.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

§ 22.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

§ 25.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

§ 38.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

Öfvergångsstadgande.

Lika med Kungl.

Maj:ts förslag.

Herr Lindhagens
m. fl.
motion.

af herr Lindhagen och medmotionärer:

att Riksdagen, till förverkligande af den i senare tider allmänt förordade
nationella samlingen, måtte nu för sin del antaga hyllande
grundlagsbestämmelser om införandet af allmän och lika rösträtt samt
för ändamålet besluta följande ändrade lydelse af nedannämnda delar i
den kungliga rösträttspropositionen:

Riksdagsordningen.

§ 15.

Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad svensk medborgare, såväl
man som kvinna, som före det kalenderår, hvarunder val äger rum,
uppnått tjuguett års ålder; dock ej den, som står under förmynderskap
eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

§ 18-

Till ledamot i Andra Kammaren kan endast ntses man, som uppnått
tjugufem års ålder samt äger valrätt inom det län, till hvilket valkretsen
eller någon del af densamma körer; skolande härvid Stockholms
stad anses såsom ett län.

Den af herr Sjöcrona väckta motionen åsyftar en valordning, byggd
på principen majoritetsval i enmansvalkretsar, och uppställer såsom
villkor för valrätt kommunal rösträtt samt en viss förmögenhets- eller
inkomstcensus. Därjämte påyrkas rösträtt äfven för kvinnor.

I motionen hemställes:

att Riksdagen såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling
måtte antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse af §§ 73, 14, 16, 17, 19 och 20 riksdagsordningen.

§ 13-

1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio,
där af etthundrasextiofem för landet och sextiofem för städerna,
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads början
året näst efter det, under hvilket valet skett.

2. Riket skall vara indeladt i valkretsar, som välja hvar en riksdagsman.

3. Å landet utgör hvarje domsaga en valkrets. Understiger domsagornas
antal etthundrasextiofem, skola, för ernående af det bestämda
antalet riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, såvidt ske kan häradsvis,
indelas i två valkretsar. Öfverstiger domsagornas antal etthundrasextiofem,
skola, i den mån sådant erfordras, domsagor, som gränsa
intill hvarandra och hafva minsta sammanlagda folkmängden, förenas,
två och två, till en valkrets.

4. Stad, hvars folkmängd uppgår till en sextiofemtedel men
understiger två sextiofemtedelar af folkmängden i rikets alla städer,
skall utgöra en valkrets.

Herr Sjöcronas

motion.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

5. . Stad, hvars folkmängd är större än nyss är nämndt, skall
indelas i så många valkretsar, som dess folkmängdssiffra innehåller
sextiofemtedelar af folkmängdssiffran för rikets alla städer. Vid denna
indelning skall iakttagas, att icke i någon valkrets folkmängden må med
mera än en tjugondedel öfver- eller understiga det tal, som erhålles vid
delning af stadens folkmängdssiffra med antalet valkretsar i staden; att
området för hvarje valkrets skall kunna omslutas med en sammanhängande
gränslinje, så framt ej i särskildt fall sådant hindras däraf,
att under staden lydande mark är skild från dess öfriga område; att
delning af byggnadskvarter ej utan synnerliga skäl må äga rum; samt
att förening af territoriell församling eller del däraf med annan sådan
församling eller del däraf icke må äga rum i vidare män, än tillämpningen
af de förut i detta mom. gifna stadganden påkallar.

6. Städer med mindre folkmängd än i 4 mom. är sagdt ordnas,
så vidt lämpligen ske kan, länsvis, i så många valkretsar, som erfordras
för uppnående af det i 1 mom. föreskrifna antal riksdagsmän för städerna.

8. Valkretsindelning verkställes, efter ofvan angifna grunder, hvart
nionde år af Konungen. I stad, som i 5 mom. afses, skall förslag till
valkretsindelning upprättas af magistraten och stadsfullmäktiges yttrande
däröfver inhämtas. Den fastställda ordningen vinner ej tillämpning förr
än i afseende å de val, hvilka näst därefter enligt 15 § 1 mom. skola
äga rum. Utan afseende å inträffade förändringar länder den sedermera
till ovillkorlig- efterrättelse intill dess ny indelning, på sätt nu är stadgadt,
träder i tillämpning.

9. I fråga om riksdagsmannaval skall köping och municipalsamhälle
såsom stad anses. Tillämpning häraf sker vid fastställande af
den i mom. 8 omförmälda valkretsordning, och gäller hvad därvid bestämts,
till dess ny valkretsordning varder fastställd.

§ 14-

1. Valrätt tillkommer inom den kommun, där medlem bosatt är,
enhvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man eller
kvinna, hvilken före början af det kalenderår, hvarunder valet äger

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

rum, uppnått tjugufem års ålder och antingen äger eller med stadgad
åborätt innehafver jordbruksfastighet till ett taxeringsvärde af minst
trehundra riksdaler eller eljest med nyttjanderätt innehafver sådan
fastighet till taxeringsvärde ej understigande sexhundra riksdaler, eller
äger annan fast egendom, hvartill vid riksdagsmannaval jämväl räknas
å annans mark belägen byggnad, till taxeringsvärde af minst sexhundra
riksdaler, eller ock erlägger till staten bevillning för en till minst femhundra
riksdaler uppskattad årlig inkomst. Från valrätt vare dock
utesluten den, som häftar för utskylder till staten eller kommun, hvilka
rätteligen bort under det löpande eller något af de två närmast föregående
kalenderåren erläggas, eller värnpliktig, som icke fullgjort de
honom före valtillfället åliggande värnpliktsöfningar.

2. Den, som, efter flyttning från annan kommun, blifvit för det
år valet hålles i kommunen mantalsskrifven, äger, utan hinder däraf
att han ej är i denna kommuns allmänna angelägenheter röstberättigad,
valrätt, så framt han inom den kommun, hvarifrån han inflyttat, skulle
vara valberättigad, om han fortfarande vore där mantalsskrifven.

§ 16-

1. Valen till Andra Kammaren äro omedelbara. Inom valkrets
på landet, så ock inom stadsvalkrets, som består af flera städer, förrättas
val kommunvis. Och skola för rösternas sammanräknande och
fullmakts utfärdande åt den, som de flesta rösterna erhållit, valprotokollen
insändas, för kommunerna å landet till domhafvanden eller, om
två domsagor äro förenade till en valkrets, till domhafvanden i den af
dessa domsagor, hvilken den största folkmängden äger, och för städerna
till magistraten i den stad, som största folkmängden äger. Vid dessa
protokolls affattande böra till ledning tjäna formulär, som af Konungen
fastställas.

I stad, som består af en eller flera valkretsar, förrättas valen inför
magistraten.

2. Den befattning med riksdagsmannaval, som enligt denna §
samt §§ 17, 18, 20 och 22 tillhör magistrat eller dess ordförande,
åligger i stad, där magistrat ej finnes, den för sådan stad särskildt
tillsatta styrelse eller dess ordförande, och i köping eller municipalsamhälle
kommunalstämmans eller municipalstämmans ordförande; ej
må dock annan än magistrat vara valförrättare vid ifrågavarande val.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

§ 17.

1. Vid riksdagsmannaval tillkommer hvarje röstande en röst.
Den, som därvid erhållit de flestas röster, vare lagligen vald, och skilje
lotten mellan dem, som erhållit lika röstetal.

2. Vid dessa val skall för hvarje kommun till efterrättelse tjäna
den för kommunen gällande röstlängd, som bör innehålla anteckning
om dem, hvilka enligt § 14 mom. 1 valrätt tillkommer, äfvensom tilllägg
rörande de icke i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade,
hvilka må enligt § 14 mom. 2 äga valrätt. Då val förestår,
läte å landet kommunalstämmans ordförande och i stad magistraten
hålla röstlängden, försedd med nämnda anteckning och tillägg, för
granskning tillgänglig under minst fjorton dagar; och varde underrättelse
härom i kyrkan eller kyrkorna kungjord, så ock i stad, där så
ske kan, i där utkommande tidning införd. Anmärkning mot röstlängd
skall, för att komma under pröfning, å landet framställas vid valförrättningens
början och i stad skriftligen till magistraten ingifvas sist
å tredje dagen före valet; dock att anmärkning, däri yrkas valrätt för
den, som framställer anmärkningen, må i stad göras äfven under valförrättningens
fortgång.

§ 19-

Till ledamot af Andra Kammaren kan endast utses man, som enligt
§ 14 äger valrätt inom valkretsen eller där fråga är om stad, bestående
af flera valkretsar, inom någon af dessa.

§ 20.

För den, som blifvit utsedd till ledamot i Andra Kammaren, utfärdas
ofördröjligen fullmakt i två exemplar, underskrifna för valkrets
å landet af domhafvanden, som valet handlagt, för stad, som ensam
sänder riksdagsman, af stadens magistrat, och för valkrets, som består
af flera städer, af den magistrat, som valet slutligen handlagt; och
skall det ena exemplaret öfverlämnas åt den valde och det andra insändas
till justitiedepartementet. Fullmakterna böra hafva följande
lydelse:

»Vid riksdagsmannaval, som den — hållits i N. N. domsaga»
(»N. N. valkrets») eller »i N. N. stad» (»stadsvalkrets»), »har N. N.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens Andra Kammare för en tid af
tre år, räknade från och med den 1 januari nästkommande år» (eller
om valet hållits efter treårsperiodens början: »för tiden till den 1

januari år — —»), »hvarom detta länder till bevis och fullmakt». Ort

och tid.

Öfvergångsstadgande.

Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första gången
förrättas efter det dessa bestämmelser träd! i kraft, skola i fråga
om val till kammaren tillämpas de före ikraftträdandet gällande stado-anden.
Valkretsindelning, som i § 14 inom. 8 sågs, skall emellertid
ofördröjligen verkställas och vinna tillämpning i afseende å förstnämnda
val. Ny valkretsindelning skall därefter företagas året innan allmänna
val'' jämlikt § 15 mom. 1 för fjärde gången efter den första valkretsindelningen
äga rum.

De af herrar Hägglund, Billing och Svedelius, Svensson, friherre
Adelswärd och Hammarskjöld samt Petersson m. fl. väckta motionerna
öfverensstämma med hvarandra därutinnan, att de med ett utsträckande
af den politiska valrätten förbinda införandet af proportionellt valsätt
antingen enbart till Andra Kammaren eller ock till Riksdagens båda
kamrar.

Uti dessa motioner hemställes:

af herr Hägglund:

att Riksdagen ville antaga att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling följande förslag till ändrad lydelse af paragraferna 31, 49
och 53 regeringsformen samt paragraferna 10 till och med 25 äfvensom
paragraferna 27, 28 och 38 riksdagsordningen sa ock till öfveigangsstadgande
i riksdagsordningen.

Regeringsformen.

§ 31.

Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens allmänna
angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behörige perBih.
till Riksd. Prat. 1906. 3 Sami. 7 Höft. 9

Herr Hägglunds
motion

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

soner, då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles med
rådmans- och magistratssekreteraresysslorna i Stockholm.

§ 49.

Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och åligganden,
som gällande lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma hädanefter
Riksdagen. Den fördelas i två kamrar. Första Kammaren och Andra
Kammaren, hvilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen och,
beträffande ledamöterna i Andra Kammaren, jämväl särskild af Konungen
och Riksdagen gemensamt stiftad vallag stadga. Kamrarne äga i alla
frågor lika behörighet och myndighet; skolande Riksdagen i kraft af
denna grundlag sammankomma till lagtima möte hvarje år den 15
januari, eller, om helgdag då inträffar, dagen därefter; Konungen dock
obetaget att, emellan lagtima riksdagar, urtima Riksdag sammankalla.

Hos urtima riksdag må endast förekomma ärende, som föranledt
Riksdagens sammankallande eller af Konungen eljest för densamma
framlägges, så ock hvad med dylikt ärende står i oskiljaktigt sammanhang.

§ 53.

Lagtima riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa
utskott: ett Konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagar^, så ock i vallag, hvarom i 49 § förmärs,
att yttranden däröfver till Riksdagen afgifva, samt att granska de i
statsrådet förda protokoll; ett Statsutskott, att utreda och för Riksdagen
uppgifva statsverkets och riksgäldsverkets tillstånd, förvaltning och
behof; ett Bevillningsutskott, att behandla bevillningsfrågor; ett Bankoutskott,
att öfverse bankens styrelse och tillstånd samt föreskrifter om
bankoförvaltningen gifva; samt ett Lagutskott, att utarbeta de från
kamrarna remitterade förslag till civil-, kriminal-, kommunal- och kyrkolagarnes
förbättring.

A urtima riksdag skola ej flera utskott tillsättas, än som erfordras
för beredning af därvid förekommande ärenden.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Riksdagsordningen.

Kamrarnas bildande.

a) Första Kammaren.

§ 10.

Val till Första Kammaren förrättas med slutna sedlar. Finnes
valsedel lyda å person, som ej är valbar, eller på flera eller färre, än
som vid valtillfället böra väljas, eller innefattar valsedel någon tvetydighet
i anseende till den eller de valdes namn, skall samma sedel
anses ogill.

Åro valsedlar till större antal än hälften ogilla och finnes det
inverka på valets utgång, varde nytt val anställdt.

De afgifna valsedlarna skola af valets förrättare inläggas under
försegling och förvaras, till dess valets giltighet vederbörligen afgjorts.

§ 11-

För den, som blifvit till ledamot i Första Kammaren utsedd,
utfärdas vid valförrättningens slut fullmakt i två exemplar, af hvilka
det ena öfverlämnas åt den valde och det andra insändes till justitiedepartementet.
Fullmakterna, som, när valet verkställts af landsting,
underskrifvas af dess ordförande, med kontrasignation af landstingets
sekreterare, och, då valet skett af stad, undertecknas af stadsfullmäktiges
ordförande jämte två af desse fullmäktige, böra hafva följande lydelse:

»I kraft af det riksdagsmannaval, som af N. N. landsting (stadsfullmäktige
i N. N. stad) blifvit den---förrättadt, varder N. N.

härigenom befullmäktigad att för en tid af nio år från nämnda dagvara
ledamot af Riksdagens Första Kammare.)) Ort och tid.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

§ 12-

År någon missnöjd med riksdagsmannaval, som af landsting eller
stadsfullmäktige förrättadt är, må lian däröfver hos Konungen anföra
underdåniga besvär. Han äger för sådant ändamål hos landstingets
sekreterare eller stadsfullmäktiges ordförande äska behörigt protokollsutdrag,
hvilket genast eller inom högst två dagar därefter bör till
klaganden utlämnas; och skall han, vid förlust af talan, sina till Konungen
ställda besvär, sist inom en månad efter valförrättningens slut, ingifva
till Konungens befallningshafvande, som genom kungörelse, hvilken i
allmänna tidningarna införes, utsätter viss kort tid, inom hvilken underdånig
förklaring må öfver besvären till Konungens befallningshafvande
aflämnas. Sedan den tid tilländagått, har Konungens befallningshafvande
att besvärshandlingarna jämte de förklaringar, som må hafva inkommit,
ofördröjligen till Konungen insända, för att i Dess högsta domstol
skyndsamt föredragas och afgöras.

§ 13-

Riksdagsman i Första Kammaren äger ej att för denna befattning
något arfvode uppbära. Vill han befattningen sig afsåga, äger han det
göra vid valtillfället eller sedermera, mellan riksdagar, hos Konungens
befallningshafvande.

b) Andra Kammaren.

§ 14-

Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads
början året näst efter det, under hvilket valet skett.

§ 15-

1. Hvart och ett af rikets län, till hvilka i fråga om riksdagsmannaval
Stockholms stad är att hänföra, utgör med undantag för de
fall, hvarom nedan förmäles, en valkrets.

2. Stad, hvars folkmängd vid början af andra året före en treårsperiod
uppgår till eller öfverstiger tre tvåhundratrettiondelar af rikets

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

folkmängd, skall från och med denna treårsperiod utgöra en valkrets.
Inträffar sedermera vid början af andra året före en treårsperiod, att
folkmängden i sådan stad ej längre uppgår till eu nittiondel af rikets
folkmängd, skall den stad icke vidare bilda egen valkrets.

3. Där ett län eller, om en eller flera af ett läns städer bilda
egna valkretsar, öfriga delen af sådant län till följd af särskilda omständigheter,
såsom folkmängdens storlek eller samfärdsförhållandena,
finnes lämpligen böra delas, må dylikt län eller dylik länsdel utgöra
högst två valkretsar.

4. Rikets indelning i valkretsar innehålles i lagen om val till
Riksdagens Andra Kammare.

§ 16.

1. Inom hvarje valkrets väljes, efter folkmängden vid början af
året näst före den treårsperiod, för hvilken valen gälla, en riksdagsman
för hvarje fullt tal, motsvarande en tvåhundratrettiondel af rikets
folkmängd; och skola för ernående af hela antalet tvåhundratrettio riksdagsmän
de valkretsar, hvilkas folkmängd mest öfverskjuter de tal,
som, efter hvad nyss är sagdt, äro bestämmande för riksdagsmännens
antal inom valkretsarna, hvar för sig i ordning efter öfverskottens
storlek vara berättigade att välja ytterligare en riksdagsman. Åro
öfverskottstalen lika för två eller flera valkretsar, afgöres, där så är
nödigt, företrädet genom lottning på sätt i § 6 mom. 7 är stadgadt.
Ej må dock i någon valkrets antalet riksdagsmän understiga tre.

2. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, fastställes af Konungen.

§ 17.

Valrätt tillkommer en hvar välfrejdad svensk man, som är skyldig
till staten erlägga direkt skatt, från och med kalenderåret näst efter
det, hvarunder han uppnått tjugufem års ålder, dock ej

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;

b) den, som häftar för understöd, hvithet under löpande eller
sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själ!,
hans hustru eller minderåriga barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och
kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren; -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförfluten kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen af nu stadgade villkor
meddelas i vallagen.

§ 18-

1. Val till riksdagsman i Andra Kammaren utsättes af Konungens
befallningshafvande att äga rum någon dag i september månad
året näst före början af de tre år, för hvilka valet gäller.

För de fall, då, till följd däraf att hela antalet å förslag uppförda
valbara kandidater är mindre än det antal riksdagsmän, som skall väljas,
eller iippgår till jämnt det antal platser, som är att besätta, vai ej
skall å sålunda utsatt tid äga rum, meddelas bestämmelser i vallagen.

2. Förordnar Konungen nya val, verkställas dessa ofördröjligen
för den återstående tiden.

§ 19.

1. Andra Kammarens ledamöter väljas enligt proportionellt och
omedelbart valsätt. Hvarje röstande äge därvid en röst, som han må
gifva odelad åt en eller lika fördela mellan flera.

2. Inom de särskilda valkretsarna förrättas valen i allmänhet
kommunvis, och hvarje kommun bildar då ett valdistrikt; men kommun,
som till följd af folkmängdens storlek, samfärdsförhållandena eller andra
orsaker finnes icke lämpligen böra utgöra ett enda valdistrikt, må efter
beslut af Konungens befallningshafvande delas i två eller flera valdistrikt.

Årligen skall, på sätt vallagen föreskrifver, för hvarje sådant
distrikt upprättas röstlängd, som ovillkorligen gäller, intill dess ny
röstlängd på enahanda sätt kommit till stånd.

3. Val sker medelst användande af offentliga vallistor, fastställda
och kungjorda af Konungens befallningshafvande på grund af dit ingifna
valförslag och anmälningar, på sätt i vallagen stadgas. Ej må
samma kandidats namn på mer än en vallista förekomma.

För omröstningen skola begagnas tryckta, vid valförrättningen
tillhandahållna röstsedlar, upptagande samtliga de vallistor, som före
valet kungjorts, å hvilka röstsedlar af den väljande medelst understrykning
på i vallagen angifvet sätt tydligt utmärkes hvart och ett namn,
på hvilket han vill rösta.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

4. Ej må någon rösta på andra än dem, hvilkas namn äro på
röstsedeln tryckta.

Å röstsedeln må ej utmärkas flera, men väl färre, namn än det
antal riksdagsmän, som skall väljas.

År å röstsedel endast ett namn understruket, liar den kandidat,
som därmed afses, erhållit den röstandes hela röst. Åro två namn understrukna,
har hvardera kandidaten erhållit en half röst; äro tre namn
understrukna, har en hvar af de tre kandidaterna erhållit en tredjedels
röst och så vidare, så att den del af en hel röst, som, när mer än ett
namn å röstsedeln understrukits tillkommer eu hvar af de på röstsedeln
utmärkta kandidater, alltid motsvarar deras antal.

Yalmannen vare ej bunden att rösta uteslutande inom en vallista
på röstsedeln, utan äge full frihet att rösta på kandidater å skilda listor.

5. Sammanräkning af de vid valet afgifna röster verkställes af
Konungens befallningshafvande, därvid, sedan de giltiga röstsedlarna
ordnats i grupper efter antalet af de å hvarje sedel gjorda namnunderstrykningar,
sammanräknas först, för erhållande af hvarje kandidats
rösttal, de röster och röstdelar, hvilka honom tillfallit, och därefter, för
utrönande af sammanlagda rösttalet för hvarje lista, samtliga rösttalen
för de kandidater, hvilka äro uppförda på en och samma lista. För
lista, som upptager en enda kandidat, är hans rösttal listans rösttal.

6. De platser, som äro att besätta, fördelas mellan'' de olika
listorna efter den grund att, då någon lista tillerkännes en plats för en
viss röstmängd, samma röstmängd medför lika rätt för hvarje annan
lista, och på det sätt, att platserna, en efter annan, tilldelas den af de
olika listorna, som för hvarje gång uppvisar det största jämförelsetalet.
Jämförelsetalet är för hvarje lista dess rösttal, så länge listan ännu
icke fått någon plats sig tillerkänd, halfva rösttalet, så länge listan
erhållit allenast en plats, tredjedelen af rösttalet, så länge listan erhållit
allenast två platser, och så vidare i fortsatt följd. Åro, i fråga om
någon plats, två eller flera af jämförelsetalen lika, äge den lista företräde,
hvars rösttal är störst. Åro äfven rösttalen lika, skilje lotten.
Har en lista redan erhållit så många platser, som listan upptager kandidater,
varde den från vidare jämförelse utesluten.

7. De platser, som sålunda tillkomma en lista, tilldelas dem af
de valbara kandidaterna därå, som äga högsta rösttalen. Vid lika rösttal,
eller, i händelse plats skall tilldelas två eller flera kandidater, som
icke personligen erhållit någon röst, skilje lotten.

8. Närmare bestämmelser meddelas i vallagen.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

§ 20.

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast utses män, som
vid valtillfället äga valrätt inom den valkrets, för hvilken de väljas.

§ 21.

För en hvar, som blifvit utsedd till ledamot i Andra Kammaren,
utfärdas ofördröjligen af Konungens befallningshafvande fullmakt i två
exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde och det andra
insändes till justitiedepartementet.

Om lydelsen af fullmakt förordnas i vallagen.

§ 22.

1. Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej denna
befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga skäl för
afsägelse. Såsom sådana anses:

a) de hinder allmänna lagen upptager såsom laga förfall;

b) ålder öfver 60 år;

c) att den valde tillförene såsom riksdagsman bevistat tre lagtima
riksdagar.

Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, ehvad den göres vid valtillfälle
eller efteråt, mellan riksdagar, pröfvas af Konungens befallningshafvande.

2. Har någon, som blifvit vald till riksdagsman, afsagt sig uppdraget,
och pröfvas afsägelsen giltig, då inträde i hans ställe den af
kandidaterna på samma lista, som enligt de i § 19 mom. 7 angifna
grunder kommer de valda riksdagsmännen närmast.

Samma lag vare, då eljest ledig vorden plats i kammaren skall

fyllas.

Finnes å den lista, som upptagit den afgångne, till fyllande af
dennes plats ingen valbar kandidat, skall platsen efter de i § 19 mom. 7
stadgade grunder fyllas från den af de öfriga listorna, som vid fortsättande
af det i § 19 mom. 6 angifna förfarande finnes närmast berättigad
till den obesatta platsen. Huru för fyllande af ledig plats
förhållas skall, när valbar kandidat saknas å samtliga vallistor, därom
stadgas i vallagen.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

§ 23.

1. År någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra Kammaren
eller sådan Konungens befallningsliafvandes åtgärd, som står i
omedelbart samband med själfva valet, eller vill någon klaga öfver
beslut, hvarigenom af honom gjord afsägelse af riksdagsmannauppdrag
ej blifvit godkänd, må han däröfver hos Konungen anföra besvär. För
sådant ändamål äger klaganden hos Konungens befallningshafvande
äska behörigt protokollsutdrag, hvilket inom högst tre dagar därefter
bör till klaganden utlämnas; och skall han, vid förlust af talan, sist
inom tio dagar efter valförrättningens slut eller, där afsägelse skett
senare än vid valtillfälle, efter erhållen del af Konungens befallningshafvandes
beslut sina till Konungen ställda besvär ingifva till befallningshafvanden,
som, på sätt i § 12 stadgas, lämnar vederbörande tillfälle
att sig förklara. Sedan den för förklarings afgifvande bestämda
tid tilländalupit, har Konungens befallningshafvande att besvären jämte
alla målet rörande handlingar ofördröjligen till Konungen insända,
hvarefter med målet vidare så förhålles, som i § 12 sägs.

2. Vid pröfning af besvär öfver riksdagsmannaval må sådana
omständigheter ej verka till valets upphäfvande, som, utan att öfva
inflytande på den omedelbara utgången af valet, kunna äga inverkan
allenast på frågan om hvilka vid sedermera inträffade ledigheter må
varda till riksdagsmän utsedde.

§ 24.

Hvarje ledamot af Andra Kammaren åtnjuter af statsmedel ersättning
för resekostnad till och från Riksdagen samt arfvode af ett
tusen tvåhundra riksdaler för hvarje lagtima riksdag; dock att, när
antingen Konungen upplöser Riksdagen, innan den varit fyra månader
tillsammans, eller ledamot af kammaren eljest afgår från sin befattningunder
Riksdagen, innan så lång tid af dess sammanträde förflutit, eller
Riksdagen sammanträder i följd däraf att Konungen, med upplösande
af Riksdag, förordnat om nya val, så ock under urtima Riksdag, kammarens
ledamot undfår, jämte resekostnadsersättning, i dagtraktamente
tio riksdaler, hvilket dock ej må öfverstiga sammanlagdt ett tusen tvåhundra
riksdaler.

Den ledamot af kammaren, som icke i rätt tid vid Riksdagen sig
inställer, skall för hvarje dag han uteblifver vara förlustig tio riksdaler
af arfvodet.

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 3 Sami. 7 Käft.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

c) Gemensamma bestämmelser.

§ 25.

Rösträtt må ej ntöfvas af annan valberättigad än den, som vid
valtillfälle personligen sig inställer.

§ 27.

Därest någon varder för samma tid vald till ledamot af bägge
kamrarna eller till ledamot af Första Kammaren för två eller flera valkretsar,
må på honom ankomma att bestämma i hvilkendera kammaren
han vill inträda eller för hvilken valkrets han vill anses till riksdagsman
vald. Dock åligger honom att hos Konungens befallningshafvande
i den ort, för hvilken han riksdagsmannauppdrag ej mottager, därom
göra skyndsam anmälan.

§ 28.

Hos Konungen göres af hvardera kammaren anmälan om de ledigheter
inom kammaren, hvilka skola under samma eller innan nästa
riksdag fyllas, hvarefter Konungen anbefaller dess befallningshafvande
föranstalta, att annan utses i den afgångnes ställe.

Om mellan riksdagar ledighet i någondera kammaren genom ledamots
afgång uppstår, åligger Konungens befallningshafvande, när den
afgångne varit ledamot af Första Kammaren, att om ledigheten göra
anmälan hos Konungen, som förordnar om nytt vals anställande, och
då den afgångne tillhört Andra Kammaren, att föranstalta om utseende
af annan person i den afgångnes ställe.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallag, hvarom i § 49 regeringsformen förmäles, samt att
hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet anser högst
nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att meddela
utlåtande öfver de från kamrarna till utskottet hänvisade grundlagsoch
valiagsfrågor.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

2. Utskottet åligger ock att äska de i statsrådet förda protokoll,
med undantag af dem, som angå ministeriella ärenden och kommandomål,
Indika endast i hvad som rörer kända och af utskottet uppgifna
händelser kunna fordras. Om utskottets rätt och plikt att, efter granskning
af dessa protokoll, hos Riksdagen anmäla de anmärkningar, hvartill
denna granskning funnits föranleda, eller eljest vidtaga den med
anledning af gjord anmärkning erforderliga åtgärd, så ock att, när af
riksdagsman eller af annat utskott än konstitutionsutskottet fråga blifvit
väckt, att statsrådet eller någon dess ledamot eller föredragande sitt
ämbete på obehörigt sätt utöfvat, häröfver, före frågans afgörande af
Riksdagen, afgifva yttrande, därom är i regeringsformen stadgadt.

3. Utskottet tillkommer jämväl att, då olika meningar mellan
kamrarna uppstå, till hvilket utskott uppkomna frågor och ämnen böra
hänvisas, därom besluta, så ock att skilja mellan kammare och dess
talman, då den senare vägrar proposition.

Öfvergångsstadgande.

Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första gången
förrättas efter utgången af augusti månad 1910, skola i fråga om val
till kammaren tillämpas de före år 1909 i sådant hänseende gällande
stadganden.

af herrar JBilling och Svedelius:
att Riksdagen måtte antaga att hvila till vidare
behandling följande

grundlagsenlig

Herrar
Billings och.
Svedelius’
motion.

Förslag

till

ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§10 till och
med 25 äfvensom §§ 27, 28 och 38 riksdagsordningen så ock till
öfvergångsstadgande i riksdagsordningen.

Regeringsformen.

§ 31.

Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens allmänna
angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behöriga per -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

söner, då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles med
rådmans- och magistratssekreteraresysslor i Stockholm.

§ 49.

Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och åligganden,
som gällande lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma hädanefter
Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, Första Kammaren och
Andra Kammaren, hvilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen
och beträffande ledamöterna i Andra Kammaren jämväl särskild af
Konungen och Riksdagen gemensamt stiftad vallag stadga. Kamrarna
äga i alla frågor lika behörighet och myndighet; skolande Riksdagen
i kraft af denna grundlag sammankomma till lagtima möte hvarje år
den 15 januari, eller, om helgdag då inträffar, dagen därefter; Konungen
dock obetaget att, emellan lagtima riksdagar, urtima Riksdag sammankalla.

§ 53.

Lagtima riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa utskott:
ett Konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande förändringar
i grundlagarna, så ock i vallag, hvarom i 49 § förmärs, att
yttranden däröfver till Riksdagen afgifva samt att granska de i statsrådet
förda protokoll; ett Statsutskott att utreda--— — — —

kyrkolagarnes förbättring.

Å urtima riksdag skola — — — — — förekommande ärenden.

Riksdagsordningen.

Kamrarnas bildande.

a) Första Kammaren.

§ 10.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

lydighet i anseende till den eller de valdes namn, skall samma sedel
anses ogin.

Äro valsedlar till större antal än hälften ogilla och finnes det inverka
på valets utgång, värde nytt val anställdt.

De afgifna valsedlarna skola af valets förrättare inläggas under
försegling och förvaras, till dess valets giltighet vederbörligen afgjorts.

§ U För

den, som---(lika med nuvarande § 10)---

Ort och tid.

§ 12.

År någon missnöjd — — — (lika med nuvarande § 11)
— — af gör as.

§ IB Riksdagsman---(lika

med nuvarande § 12) — — befall ningshafvande.

b) Andra Kammaren.

§ 14-

Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads
början året näst efter det, under hvilket valet skett.

§ 15.

1. Hvart och ett af rikets län, till hvilka i fråga om riksdagsmannaval
Stockholms stad är att hänföra, utgör med undantag för de
fall, hvarom nedan förmäles, en valkrets.

2. Stad, hvars folkmängd vid början af andra året före en treårsperiod
uppgår till eller öfverstiger tre tvåhundratrettiondelar af rikets
folkmängd, skall från och med denna treårsperiod utgöra en valkrets.
Inträffar sedermera vid början af andra året före en treårsperiod, att
folkmängden i sådan stad ej längre uppgår till en nittionde! af rikets
folkmängd, skall den stad icke vidare bilda egen valkrets.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

3. Där ett län eller om en eller flera af ett läns städer bilda egna
valkretsar, öfriga delen af sådant län till följd af särskilda omständigheter,
såsom folkmängdens storlek eller samfärdsförhållandena, finnes lämpligen
böra delas, må dylikt län eller dylik länsdel utgöra högst två valkretsar.

4. Rikets indelning i valkretsar innehålles i lagen om val till
Riksdagens Andra Kammare.

§ 16.

1. Inom hvarje valkrets väljes, efter folkmängden vid början af
året näst före den treårsperiod, för hvilken valen gälla, en riksdagsman
för hvarje fullt tal, motsvarande en tvåhundratrettiondel af rikets
folkmängd; och skola för ernående af hela antalet tvåhundratrettio
riksdagsmän de valkretsar, hvilkas folkmängd mest öfverskjuter de tal,
som, efter hvad nyss är sagdt, äro bestämmande för riksdagsmännens
antal inom valkretsarna, hvar för sig i ordning efter öfverskottens
storlek vara berättigade att välja ytterligare en riksdagsman. Åro
öfverskottstalen lika för två eller flera valkretsar, afgöres, där så är
nödigt, företrädet genom lottning på sätt i § 6 mom. 7 är stadgadt.
Ej må dock i någon valkrets antalet riksdagsmän understiga tre.

2. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, fastställes af Konungen.

§ 17-

Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad svensk man, som är skyldig
till staten erlägga direkt skatt, från och med kalenderåret näst efter
det, hvarunder han uppnått tjugufem års ålder, dock ej

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;

b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller sistförflutna
kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf, hans
hustru eller minderåriga barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och
kommun, Indika förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren; d)

värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen af nu stadgade villkor
meddelas i vallagen.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

§ 18.

1. Val till riksdagsman i Andra Kammaren ntsättes af Konungens
befallningshafvande att äga rum någon dag i september månad året
näst före början af de tre år, för hvilka valet gäller.

2. Förordnar Konungen nya val, verkställas dessa ofördröjligen
för den återstående tiden.

§ 19.

Valen till Andra Kammaren äro proportionella och omedelbara.
Hvarje röstande äge därvid en röst.

Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

§ 20.

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast utses män, som
vid valtillfället äga valrätt inom den valkrets, för hvilken de väljas.

§ 21.

För enhvar, som blifvit utsedd till ledamot i Andra Kammaren,
utfärdas ofördröjligen af Konungens befallningshafvande fullmakt i två
exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde och det andra
insändes till justitiedepartementet.

Om lydelsen af fullmakt förordnas i vallagen.

§ 22.

Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej denna
befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga skäl för
afsägelse. Såsom sådana anses:

a) de hinder, allmänna lagen upptager såsom laga förfall;

b) ålder öfver 60 år;

c) att den valde tillförene såsom riksdagsman bevistat tre lagtima
riksdagar.

Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, ehvad den göres vid valtillfälle
eller efteråt, mellan riksdagar, pröfvas af Konungens befallningshafvande.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

§ 23.

År någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra Kammaren
eller sådan Konungens befallningshafvandes åtgärd, som står i omedelbart
samband med själfva valet, eller vill någon klaga öfver beslut,
hvarigenom af honom gjord afsägelse af riksdagsmannauppdrag ej blifvit
godkänd, må han häröfver hos Konungen anföra besvär. För sådant
ändamål äger klaganden hos Konungens befallningshafvande äska behörigt
protokollsutdrag, hvilket inom högst tre dagar därefter bör till
klaganden utlämnas; och skall han, vid förlust af talan, sist inom tio
dagar efter valförrättningens slut eller, där afsägelse skett senare än
vid valtillfälle, efter erhållen del af Konungens befallningshafvandes
beslut sina till Konungen ställda besvär ingifva till befallningshafvande^
som, på sätt i § 12 stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att sig förklara.
Sedan den för förklarings afgifvande bestämda tid tilländalupit, har
Konungens befallningshafvande att besvären jämte alla målet rörande
handlingar ofördröjligen till Konungen insända, hvarefter med målet
vidare så förhålles, som i § 12 sägs.

§ 24.

Hvarje ledamot — — — (lika med nuvarande § 23)---af

arfvodet.

c) Gemensamma bestämmelser.

§ 25.

Rösträtt må ej utöfvas af annan valberättigad än den, som vid
valtillfälle personligen sig inställer.

§ 27.

Därest någon varder för samma tid vald till ledamot af bägge
kamrarna eller till ledamot af Första Kammaren för två eller flera valkretsar,
må på honom ankomma att bestämma, i hvilkendera kammaren
han vill inträda eller för hvilken valkrets han vill anses till riksdagsman
vald. Dock åligger honom att hos Konungens befallningshafvande i
den ort, för hvilken han riksdagsmannauppdrag ej mottager, därom göra
skyndsam anmälan.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7. 81

§ 28.

Hos Konungen göres af hvardera kammaren anmälan om de ledigheter
inom kammaren, hvilka skola under samma eller innan nästa riksdagfyllas,
hvarefter Konungen anbefaller Dess befallningshafvande föranstalta,
att annan utses i den afgångnes ställe.

Om mellan riksdagar ledighet i någondera kammaren genom ledamots
afgång uppstår, åligger Konungens befallningshafvande, när den
afgångne varit ledamot af Första Kammaren, att om ledigheten göra
anmälan hos Konungen, som förordnar om nytt vals anställande, och,
då den afgångne tillhört Andra Kammaren, att föranstalta om utseende
af annan person i den afgångnes ställe.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallag, hvarom i § 49 regeringsformen förmärs, samt att hos
Riksdagen föreslå de ändringar däruti, som utskottet anser högst nödiga
eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att meddela utlåtande
öfver de från kamrarna till utskottet hänvisade grundlags- och vallagsfrågor.

2. Utskottet----stadgadt.

3. Utskottet----proposition.

Öfvergångsstadgande.

af herr Svensson i motionen n:o 139:

1. att Riksdagen ville förklara till grundlagsenlig behandling
hvilande följande förslag till ändring i vissa delar af riksdagsordningen:

§ 6.

Do) Första Kammarens ledamöter skola, till ett antal af etthundrafemtiosex
och för en tid af sex år, utses af landstingen och stadsfullBih.
titt Biksd. Prof. 1906. 3 Sami. 7 Höft. 11

Herr Svenssons
motioner.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

mäktige i de städer, som ej i landsting deltaga. Antalet ökas i mån
af motsvarande ökning inom Andra Kammaren, så att det alltid utgör
två tredjedelar af den sistnämndas antal.

2:o) Hvarje landstingsområde och sådan stad, som nu är nämnd,
utgör en valkrets, för hvilken väljes en riksdagsman för hvarje gång
det fördelningstal, som Konungen fastställer, ingår i folkmängden inom
dess område, och dessutom en riksdagsman för Överskjutande folkmängd,
som uppgår till minst hälften af detta fördelningstal.

3:o) Går ej folkmängden upp till fördelningstalet, välje dock en
riksdagsman.

4:o) Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets äger utse, fastställes
af Konungen hvart fjärde år, då val till Andra Kammaren, enligt § 15
mom. 1 skola hållas.

5:o) Finnes antalet riksdagsmän inom någon valkrets böra minskas,
skola de öfvertaliga genast afgå, den förr, som färre riksdagar bevistat,
och bland dem, som bevistat lika många riksdagar, den förr, som
yngre är.

§ 13-

l:o) Andra Kammarens ledamöter utses för en tid af fyra år,
räknade från och med januari månads början, året näst efter det, under
livilket valet skett.

2:o) För dessa val skall riket indelas i sjuttioåtta valkretsar, som
hvardera utse tre riksdagsmän. Yalkretsarnas antal kan i mån af behof
ökas genom lag, stiftad i den ordning § 87 mom. 1 regeringsformen
stadgar.

3:o) Hvarje län eller stad, som ej under landsting lyder, skall
innehålla en valkrets för hvarje gång ett fördelningstal, som i samband
med valkretsindelningen fastställes, ingår i folkmängden inom dess område,
och dessutom en valkrets för Överskjutande folkmängd, som
uppgår till minst hälften af detta fördelningstal. Går ej folkmängden
upp till fördelningstalet, utgöre dock en valkrets.

4:o) Fördelningstalets fastställande och rikets indelning i valkretsar
utföres af Konungen, eller den regeringsrätt, som kan i grundlagsenlig
ordning blifva införd.

5:o) Vid indelningen i valkretsar iakttages, att skillnaden i folkmängd
mellan kretsar inom ett län eller sådan stad, som nu nämnd
är, icke må öfverstiga den medelfolkmängd, som inom länet eller staden
svarar mot en riksdagsman, att området för hvarje krets skall kunna

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

omslutas med en sammanhängande gränslinje, och att stad, som ej
ensam utgör minst två kretsar, territoriell stadsförsamling, domsaga
eller härad, eller rote, så vidt ske kan, lämnas odelade, men i intet
fall delas på flera än två kretsar.

§ 14.

(Lika med regeringens förslag eller § 15 i Kungl. Maj:ts nådiga
proposition n:o 55.)

§ 15-

l:o) Val till riksdagsman i Andra Kammaren verkställas under
september månad året näst före början af de fyra år, för hvilka valen
gälla.

2:o) Förordnar Konungen nya val, verkställas de ofördröjligen
för den återstående tiden och inom samma valkretsar, som utsett de
afgångne.

3:o) Afgår eljest riksdagsman för Andra Kammaren i förtid,
anordnar valförrättaren ofördröjligen ny sammanräkning af de inom
valkretsen afgifna röster, hvarvid dock endast de valsedlar, som innehållit
den afgångnes namn, komma i åtanke. Den, som därvid finnes
näst efter de valde hafva erhållit de flestes röster, anses lagligen vald
för den återstående tiden, om hans namn finnes upptaget på mer än
en fjärdedel af dessa valsedlar.

4:o) Finnes därvid ingen hafva uppnått detta röstetal, låter valförrättaren
anställa nytt val af suppleant, hvarvid hvarje valsedel skall
innehålla ett namn, och den är vald, som fått de flestes röster. I öfrigt
skall med dessa val förfaras såsom i § 16 sägs.

§ 16-

l:o) Valen förrättas i krets, som består af två eller flera kommuner,
inför länsstyrelsen. Rösterna afgifvas särskildt för hvarje kommun,
inför kommunalstämmas ordförande eller magistrat, och skola för
rösternas sammanräknande och fullmakters utfärdande åt dem, som de
flesta rösterna erhållit, valprotokollen jämte valsedlarne ofördröjligen
till länsstyrelsen insändas. Vid dessa protokolls affattande böra till
ledning tjäna formulär, som af Konungen fastställas.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 7.

2:o) I stad, där magistrat ej finnes, skall den för sådan stad särskildt
tillsatta styrelse eller dess ordförande, taga den befattning med
riksdagsmannaval, som enligt denna § samt §§ 17, 18, 20 och 22 tillhör
magistrat eller dess ordförande.

3:o) I stad, som ensam utgör en eller flere valkretsar, förrättas
valen omedelbart inför magistraten.

§ i?-

l:o) Vid riksdagsmannaval tillkommer hvarje röstande en röst.
Hvarje valsedel skall lyda å tre namn, men vid rösternas sammanräkning
skola endast de två främsta namnen komma i åtanke. De tre,
som därvid erhållit de flestes röster, äro lagligen valde, om de hvar
för sig erhållit mer än en fjärdedel af de afgifna rösterna. Hafva
flere än fyra ernått detta röstetal, anordnar valförrättaren ofördröjligen
ny sammanräkning af rösterna, hvarvid allenast det främsta namnet å
hvarje valsedel kommer i åtanke. Hafva åter färre än tre uppnått
nämnda röstetal, anställes likaledes ny sammanräkning af rösterna,
hvarvid samtliga tre namn å hvarje valsedel komma i åtanke. I båda
fallen afgöres valets utgång genom enkel röstöfvervikt. Mellan lika
röstetal skilje lotten.

2:o) Vid dessa val skola till efterrättelse tjäna de för kommunerna
gällande röstlängder, som böra innehålla tillägg rörande de icke i
kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade, hvilka enligt § 14
äga valrätt. Då sådant val förestår, läte å landet kommunalstämmans
ordförande och i stad magistraten hålla röstlängden, försedd med nämnda
tillägg, för granskning tillgänglig under minst fjorton dagar; och varde
underrättelse härom i kyrkan eller kyrkorna kungjord, så ock i stad,
där ske kan, i någon där utkommande allmänt spridd tidning införd.
Anmärkning mot röstlängd skall, för att komma under pröfning, å
landet framställas vid valförrättningens början och i stad skriftligen till
magistraten ingifvas sist å tredje dagen före valet.

§ 18-

Konungens befallningshafvande eller valförrättande magistrat
åligger att, när val till riksdagsman i Andra Kammaren erfordras, låta
tid och ort för valet i kyrkorna och, där så ske kan, i ortens tidningar
kungöra. Skulle i någon församling offentlig gudstjänst ej förrättas
å söndag, då kungörelse bör uppläsas, skall, på prästerskapets anmodan,
vederbörande kronobetjänt kungörelsen skyndsamt kringsända.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

§ 20.

För den, som blifvit utsedd till ledamot i Andra Kammaren, utfärdas
ofördröjligen fullmakt, underskrifven af valförrättande länsstyrelse
eller magistrat, och af följande lydelse:

»Vid riksdagsmannaval, som den---hållits i N. N. valkrets,

har N. N. blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens Andra Kammare
för en tid af fyra år, räknadt från och med den 1 januari nästkommande
år (eller om valet hållits till följd af Konungens förordnande om nya
val eller riksdagsmans afgång i förtid: »för tiden till den 1 januari år
--hvarom detta länder till bevis och fullmakt.» Ort och tid.

§ 21.

Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej denna
befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga skäl för
afsägelse. Såsom sådana anses: 1) de hinder allmänna lagen upptager
såsom laga förfall; 2) ålder öfver sextio år; 3) att den välde tillförene
såsom riksdagsman bevistat fyra lagtima riksdagar. Afsägelse
af riksdagsmannauppdrag, ehvad den sker vid valtillfället eller efteråt,
mellan riksdagar, pröfvas af valförrätt aren.

§ 22.

l:o) År någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra Kammaren,
må han däröfver hos Konungen anföra besvär. För det ändamål
äger klaganden hos valförrättaren äska behörigt protokollsutdrag, livilket
genast eller högst två dagar därefter bör till klaganden utlämnas; och
skall han, vid förlust af talan, sist inom åtta dagar efter valförrättningens
slut ingifva sina besvär till Konungens befallningshafvande,
hvarefter med målet vidare så förhålles, som ofvan i § 11 säges.

2:o) Lag samma vare, om någon vill klaga öfver beslut, hvarigenom
af honom gjord afsägelse af riksdagsmannauppdrag ej blifvit
godkänd.

§ 25.

l:o) (Oförändradt.)

2:o) (Oförändradt.)

3:o) Valsedlar, som vid riksdagsmannaval afgifvits, skola af valets
förrädare förvaras, till dess riksdagsmannavalets giltighet vederbörligen

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

äfgjorts, om detta val afser Första Kammaren, och till utgången af
den tid, för hvilken valet gäller, om det afser Andra Kammaren.

2. att Riksdagen, under förutsättning att motionärens här förut
gjorda förslag blifver af Riksdagen godkändt och förklarad! hvilandetill
vidare grundlagsenlig behandling, ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville snarast möjligt låta utarbeta och före denna
riksdagsperiods utgång för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser
vid val till Riksdagens kamrar i enlighet med de principer, motionären
uttalat;

hvarjämte herr Svensson i sin motion n:o 153 framlagt nedanstående -

Förslag till valkretsindelning.

Folkmängd
den 31/it 1904.

Stockholms stad.

Krets I. Nikolai och Katarina församlingar ................... 59,925.

Krets II. Klara, Jakobs och Johannes församlingar samt

Kungsholms östra rote .......................................... 65,296.

Krets III. Adolf Fredriks församling .................................... 58,790.

Krets IV. Östermalms församling .......................................... 67,247.

Krets V. Maria församling samt Kungsholms mellersta

och västra rotar.................................................... 66,688.

Stockholms län.

Krets I. Norra och Mellersta Roslags domsagor, Norrtälje,
Östhammars och öregrunds städer ......... 58,369.

Krets II. Stockholms läns västra domsaga, Södra Roslags
domsaga (utom Värmdö tingslag) samt Sigtuna
stad .......................................................................... 64,938.

Krets III. Södertörns domsaga, Värmdö tingslag, Södertälje
och Vaxholms städer................................... 64,802.

TJppsala län.

Krets I. Södra domsagan, Mellersta domsagan (utom
Bälinge och Rasbo härad) samt Uppsala och

Enköpings städer....................................................... 66,446.

Krets II. Norra domsagan, Bälinge och Rasbo härad...... 59,095.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Valkretsar.

Södermanlands län.

Folkmängd
den slm 1904.

Krets I. Nyköpings domsaga, Nyköpings och Trosa

städer ........................................................................

Krets II. Oppnnda och Villåttinge domsaga samt Väster Rekarne

härad (utom Fors socken) ..................

Krets III. Öster-Rekarne, Åkers och Selebo härad, Eskilstuna
(med Fors och Klosters socknar) Strängnäs,
Torshälla och Mariefreds städer ........................

Östergötlands län.

Krets I. Åkerbo in. fl. härads och Hammarkinds m. fl.

härads domsagor, Linköpings och Söderköpings

städer ..........................................................................

Krets II. Björkekinds m. fl. härads domsaga och Norrköpings
stad.............................................................

Krets III. Finspånga läns och Aska m. fl. härads domsagor,
Motala och Vadstena städer.....................

Krets IV. Kinda och Ydre, Vifolka m. fl. härads samt
Lysings och Gästrings domsagor och Skeninge
stad .............................................................................

Jönköpings län.

Krets I. T veta in. fl. härads domsaga, Jönköpings och

Grenna städer....................................................

Krets II. Norra och Södra Vadsbo och Östra härads domsagor
samt Eksjö stad .........................................

Krets III. Västra härads samt östbo och Västbo härads
domsagor....................................................................

Kronobergs län.

Krets I. Östra och Mellersta Värends domsagor samt

Växjö stad .................................................................

Krets II. Västra Värends och Sunnerbo domsagor .........

Kalmar län.

Krets I. Tjusts samt Sevede och Tunaläns härads domsagor,
Västerviks och Vimmerby städer ........

Krets IT. Aspelands och Handbörds samt Stranda och
Norra Möre domsagor och Oskarshamns stad
Krets III. Södra Möre och Ölands domsagor, Kalmar och
Borgholms städer...................................................

53,294.

56,790.

58,968.

64,233.

82,095.

61,861.

78,078.

66,803.

59,185.

78,894.

89,919.

68,084.

77,533.

65,022.

84,377.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Valkretsar.

Folkmängd
den 31/u 1904.

Gottlands län.

Krets I. Hela länet ............................................................ 53,171.

Blekinge län.

Krets I. Östra härads domsaga, Tvings och Hjortsberga
länsmansdistrikt af Medelstads härads domsaga
samt Karlskrona stad................................................ 73,276.

Krets II. Bräkne och Listers domsagor, Ronneby länsmansdistrikt
af Medelstads härads domsaga, Karlshamns,
Sölvesborgs och Ronneby städer ......... 74,682.

Kristianstads län.

Krets I. Norra Åsbo samt Södra Åsbo och Bjäre domsagor,
Stoby och Verums länsmansdistrikt af

Västra Göinge domsaga samt Engelholms stad 76,424.

Krets II. Villands och Östra Göinge domsaga, Vinslöfs
och Brönnestads länsmansdistrikt af Västra
Göinge domsaga samt Kristianstads stad......... 73,189.

Krets III. Albo och Gärds samt Ingelstads och Jerrestads

domsagor och Simrishamns stad ...................... 70,946.

Malmöhus län.

Krets I. Oxie och Skytts domsaga, Bara härad, Trelleborgs,
Skanör och Falsterbo städer .................. 75,567.

Krets II. Luggude härads domsaga och Helsingborgs stad 83,336.

Krets III. Rönnebergs m. fl. härads domsaga och Landskrona
stad ................................................................ 61,147.

Krets IV. Frosta härads domsaga, Torna härad och Lunds

stad ........................................................................... 65,574.

Krets V. Vem menhögs m. fl. härads samt Färs härads

domsagor och Ystads stad................................... 70,862.

Krets VI. Malmö stad............................................................... 70,797.

Hallands län.

Krets I. Södra domsagan, Halmstads och Laholms städer 65,159.
Krets II. Mellersta och Norra domsagorna, Falkenbergs,

Varbergs och Kungsbacka städer ........................ 77,512.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Valkretsar.

Göteborgs och Bohus län.

Folkmängd
den S1/i2 1904.

Krets I. Åskhus m. fl. härads samt Inlands domsagor

och Kungahus stad .................................................. 77,944.

Krets II. Orusts och Tjörns domsaga, Lane och Stångenäs
härad, Uddevalla, Lysekils och Marstrands
städer ...................................................................... 63,626.

Krets III. Norrvikens domsaga, Tunge, Sörbygden och

Sotenäs härad samt Strömstads stad................. 60,372.

Krets IV. Göteborgs Domkyrko- Kristine, Gamlestads

och Haga församlingar ........................................ 78,709.

Krets V. Göteborgs Masthuggs, Karl-Johans och Lundby

församlingar ............................................................... 69,895.

Ålfsborgs län.

Krets I. Väne m. fl. härads och Kullings in. fl. härads

domsagor, Vänersborgs och Alingsås städer ... 80,777.

Krets II. Kinds och Redvägs samt Ås och Gäsene domsagor
och Ulricehamns stad ................................. 60,344.

Krets III. Marks m. fl. härads domsaga samt Borås stad 67,995.

Krets IV. Nordals m. fl. härads samt Tössbo och Vedbo

domsagor och Åmåls stad .................................. 71,398.

Skaraborgs län.

Krets I. Norra och Södra Vadsbo domsagor samt Marie stads

stad .................................................................. 59,678.

Krets II. Vartofta domsaga, Kåkinds härad, Sköfde, Hjo

och Falköpings städer .......................................... 62,400.

Krets III. Skånings m. fl. härads domsaga, Barne, Laske

och Gudhems härad samt Skaraostad ............... 61,859.

Krets IV. Kinne m. fl. härads domsaga, Åse och Viste

härad samt Lidköpings stad................................. 54,212.

Värmlands län.

Krets I. Östersysslets domsaga, Nyeds härad, Kristinehamns
och Filipstads städer............................ 55,604.

Krets II. Mellansysslets domsaga. Näs härad och Karlstads
stad ............................................................... 64,713.

Krets III. Jösse och Nordmarks domsagor samt Gillbergs

härad ........................................................................... 68,687.

Krets IV. Fryksdals domsaga och Ålfdals härad.............. 66,219.

Bill. till Kiksd. Prot. 1906. 3 Sami. 7 Höft. 12

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Valkretsar.

Örebro län.

Krets I.
Krets II.
Krets III.

Folkmängd
den S1/i2 1904.

Öster Nerikes domsaga och Örebro stad ......... 68,151.

Väster Nerikes domsaga och Askersunds stad 54,705.
Nora och Lindes domsagor, Nora och Lindesbergs
städer............................................................... 76,471.

Västmanlands lån.

Krets I. Södra och Västra domsagorna, Västerås, Köpings
och Arboga städer ....................................... 82,464.

Krets II. Norra och Östra domsagorna samt Sala stad 66,939.

Kopparbergs län.

Krets I. Hedemora domsaga, Falu domsagas norra tings -

lag, Fakt, Hedemora och Säters städer ............ 70,025.

Krets II. Nedansiljans och Ofvansiljans domsagor ......... 70,676.

Krets III. Nås och Malungs samt Västerbergslags domsagor
jämte Fakt domsagas södra tingslag ... 81,286.

Gäjleborgs län.

Krets I. Gästriklands Östra tingslag och Gäfle stad...... 67,585.

Krets II. Bollnäs domsaga och Gästriklands västra tingslag.
.............................................................................. 59,775.

Krets III. Södra Helsinglands domsaga, Forsa tingslag,

Söderhamns och Hudiksvalls städer ................. 60,014.

Krets IV. Västra Helsinglands domsaga, Bergsjö och

Delsbo tingslag........................................................ 57,842.

Västernorrlands län.

Krets I.
Krets II.
Krets III.
Krets IV.

Medelpads västra domsaga, Njurunda och Indals
tingslag samt Sundsvalls stad .................. 63,490.

Sköns, Ljustorps, Säbrå och Gudmundrå tingslag
samt Hernösands stad .................................... 62,910.

Ångermanlands Mellersta och Västra domsagor

samt Nora tingslag .............................................. 57,804.

Nätra och Nordingrå samt Själevads och Arnäs
domsagor och Örnsköldsviks stad ..................... 54,573.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Valkretsar.

Jämtlands län.
Krets I.

Krets II.

Folkmängd
den sl/i2 1904.

Jämtlands Östra och Herjeådalens domsagor

samt Östersunds stad ............................................ 57,261.

Jämtlands Norra och Västra domsagor ............ 55,579.

Västerbottens lån.

Krets I. Södra och Västra domsagorna samt Umeå stad 84,954.

Krets II. Mellersta och Norra domsagorna samt Skellefteå
stad ................................................................ 66,251.

Norrbottens län.

Krets I. Piteå och Luleå domsagor och städer............... 76,355.

Krets II. Kalix, Torneå och Gellivare domsagor samt

Haparanda stad ....................................................... 71,291.

af herrar friherre Adelswärd och Hammarskjöld: Herrar fri -

att Riksdagen behagade antaga såsom hvilande för vidare grund- snSrds^och
lagsenlig behandling följande förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49, Hammar53
och 71 regeringsformen samt §§ 6, 7, 8, 10, 13, 14, 15, 16, 17, Motion.
18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 27, 28, 37, 38, 65 och 75 riksdagsordningen
äfvensom till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen.

Förslag

till ändrad lydelse af §§ 31, 49, 53 och 71 regeringsformen samt §§ 6,
7, 8, 10, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 27, 28,
37, 38, 65 och 75 riksdagsordningen så ock till öfvergångsstadgande i
riksdagsordningen.

Regeringsformen.

§ 31.

Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens allmänna
angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behörige personer,
då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles med
rådmans- och magistratssekreterare-sysslorna i Stockholm.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

§ 49.

Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och åligganden,
som gällande lag tillägger rikets ständer, tillkomma hädanefter
Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, Första Kammaren och Andra
Kammaren, hvilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen och särskilda
af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftade vallagar stadga.
Kamrarne —--— sammankalla.

Hos urtima riksdag — — — —---sammanhang.

§ 53.

Lagtima riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa utskott:
ett konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagarne och de i § 49 omförmälda vallagarne, att
yttranden däröfver till Riksdagen afgifva, samt att granska de i statsrådet
förda protokoll: ett statsutskott, att utreda — — — — — —
kyrkolagarnes förbättring.

A urtima riksdag skola — — — — förekommande ärenden.

§ 71-

På enahanda sätt förfares jämväl där kamrarne sig icke förena
om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning, eller
bevillningens fördelning till utgörande; dock att hvad sålunda stadgats
ej äger tillämpning, där kamrarnes stridiga beslut afse meddelande af
nya bestämmelser rörande skattefrihet eller lindring i skatten för viss
inkomst eller förmögenhet eller, när fråga är om bevillnings utgörande
efter progressiv skala eller med olika skattesatser för olika slag af inkomst
eller förmögenhet, fastställande eller ändring af bestämmelser
rörande skatteskala, förhållandet mellan skattesatser för inkomst eller
förmögenhet af olika slag samt den procent af inkomst eller förmögenhet,
hvartill skatten högst må uppgå.

Riksdagsordningen.

Kamrarnes bildande.

a) Första Kammaren.

§ 6.

1. Första Kammarens ledamöter skola till ett antal af etthundrafemtio
utses af landstingen och stadsfullmäktige i de städer, som ej i
landsting deltaga.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Valen ske med de undantag, om Indika i § 7 här nedan särskild!
stadgas, för en tid af sex år, räknade från och med januari månads
början näst efter det år, under hvilket valet skett.

2. Hvarje landstingsområde och sådan stad, som nyss nämnts,
utgör en valkrets, och samtliga valkretsar sammanföras i sex valdistrikt
på sådant sätt, att i möjligaste mån samma antal riksdagsmän inom
hvarje distrikt utses.

Rikets indelning i valdistrikt innehålles i lagen om val till Riksdagens
Första Kammare.

3. För hvarje valkrets väljes efter folkmängden inom dess område
en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en etthundrafemtiondedel
af rikets folkmängd.

4. För valkrets, som har mindre folkmängd än i mom. 3 sägs,
väljes dock en riksdagsman.

5. Därest det antal riksdagsmän, som med tillämpning af stadgandena
i mom. 3 och 4 bör utses, icke uppgår till etthundrafemtio,
skola, för ernående af detta antal, de valkretsar, hvilkas folkmängd
mest öfverskjuter de tal, som enligt mom. 3 äro bestämmande för riksdagsmännens
antal inom valkretsarne, vara berättigade att hvardera
välja ytterligare en riksdagsman.

6. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, bestämmes hvart tolfte år af Konungen. Hvad sålunda
bestämmes må dock icke lända till inskränkning i vald riksdagsmans
rätt att under föreskrifven tid utöfva riksdagsmannakallet, i följd
hvaraf nya valkretsar, som, då dylik bestämmelse skall tillämpas, ännu
ej utsett riksdagsman samt gamla valkretsar, för hvilka ökning af antalet
riksdagsmän bör äga rum, icke må komma i åtrij utande af dem
sålunda tillkommande rättighet annat än i den mån ledigheter uppstå i
valkretsar, för hvilka antalet riksdagsmän bör minskas; och skall i afseende
å ordningen för sagda rättighets utöfning de särskilda valkretsarne
emellan gälla till efterrättelse: att nya valkretsar äga företräde
framför äldre; att bland två eller flera nya valkretsar företrädet tillkommer
den, som tidigast utträdt ur landsting; att valkretsar, för hvilka
tillökningen i riksdagsmännens antal är grundad på stadgandena i mom.
3 äga företräde framför valkretsar, för hvilka sådan tillökning härleder
sig från föreskrifterna i mom. 5; att bland sådana valkretsar, hvilka
på grund af stadgandena i mom. 3 äga välja ökadt antal riksdagsmän,
den har företrädet, för hvilken detta antal är störst, eller, om antalet
är lika för två eller flera valkretsar, den bland dem, hvars folkmängd
mest öfverskjuter de tal, som enligt samma mom. äro bestämmande för

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

riksdagsmännens antal inom valkretsarne; att bland sådana valkretsar,
h.vilka jämlikt mom. 5 äga utse ökadt antal riksdagsmän, företrädet
tillkommer den, för hvilken det i samma mom. omnämnda folkmängdsöfverskott
är störst; samt att i de fall, där folkmängdsöfverskottet, såsom
lika stort för två eller flera valkretsar, ej kan tjäna till grund för
bestämmande af företrädet dem emellan, detta skall afgöras genom
lottning inför chefen för justitiedepartementet i närvaro af tre bland
fullmäktige i rikets bank och tre bland fullmäktige i riksgäldskontor.

7. Därest gällande bestämmelser för val af landstingsmän eller
stadsfullmäktige varda förändrade, skola för val af riksdagsmän till
Första Kammaren inom hvarje valkrets utses särskilda, i vallagen närmare
omförmälda korporationer, valda och sammansatta efter de grunder,
som för närvarande äro gällande för val till landsting och stadsfullmäktige.

§ 7.

1. Under det år, då efter det dessa bestämmelser trädt i kraft
nya val till Andra Kammaren första gången äga rum, skola nya val
i hela riket till Första Kammaren förrättas att gälla för en tid, räknad
från och med januari månads början nästpåföljande år,

af inom ett valdistrikt ett år
» inom ett valdistrikt två år
x> inom ett valdistrikt tre år
» inom ett valdistrikt fyra år
» inom ett valdistrikt fem år och
» inom ett valdistrikt sex år.

Ordningsföljden mellan valdistrikten bestämmes genom lottning
inför chefen för justitiedepartementet i närvaro af tre bland fullmäktige
i rikets bank och tre bland fullmäktige i riksgäldskontoret.

2. Sedermera skall inom hvarje valdistrikt förrättas val under
sista året af den valperiod, för hvilken senast verkställda val inom distriktet
gäller.

3. Skall i anledning af uppkommen ledighet i valkrets, för hvilken
antalet riksdagsmän, enligt af Konungen jämlikt § 6 mom. 6 meddelad
bestämmelse, bör minskas, riksdagsman för annan valkrets utses, skall,
där ej på grund af mom. 2 härofvan val samma år verkställas inom
det valdistrikt, sistnämnda valkrets tillhör, sådant utseende afse endast
återstoden af den valperiod, för hvilken senast verkställda val inom
distriktet gäller.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

4. Förordnar Konungen nya val, verkställas dessa ofördröjligen
inom hvarje valdistrikt för återstoden af den tid, för hvilken senast
anställda val inom distriktet gäller. Landsting sammanträder, där så
erfordras, till urtima möte.

§ 8.

Val till riksdagsmän i Första Kammaren verkställes i den ordning,
som vallagen bestämmer; och skola valen i alla valkretsar, för hvilka
minst tre riksdagsmän utses, vara proportionella.

§ io.

För den, som blifvit till ledamot i Första Kammaren utsedd, utfärdas
vid valförrättningens slut fullmakt i två exemplar, af hvilka det
ena öfverlämnas åt den valde och det andra insändes till justitiedepartementet.
Fullmakterna, som, när valet verkställts af landsting, underskrifvas
af dess ordförande, med kontrasignation af landstingets sekreterare,
och, då valet skett af stad, undertecknas af stadsfullmäktiges
ordförande jämte två af desse fullmäktige, skola hafva den lydelse, som
i vallagen angifves.

b) Andra Kammaren.

§ 13-

Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads
början året näst efter det, under hvilket valet skett.

§ 14-

1. Hvart och ett af rikets län, till hvilka i fråga om riksdagsmannaval
Stockholms stad är att hänföra, utgör med undantag för de
fall, hvarom nedan förmärs, en valkrets.

2. Stad, hvars folkmängd vid början af andra året före en treårsperiod
uppgår till eller öfverstiger tre tvåhundratrettiondelar af rikets
folkmängd, skall från och med denna treårsperiod utgöra en valkrets.
Inträffar sedermera vid början af andra året före en treårsperiod, att
folkmängden i sådan stad ej längre uppgår till en nittiondel af rikets
folkmängd, skall den stad icke vidare bilda egen valkrets.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

3. Där ett län eller, om en eller flera af ett läns städer, bilda
egna valkretsar, öfriga delen af sådant län till följd af särskilda omständigheter,
såsom ytviddens eller folkmängdens storlek eller samfärdsförhållandena,
finnes lämpligen böra delas, må dylikt län eller
dylik länsdel utgöra flera än en valkrets.

§ 15-

Rikets indelning i valkretsar innehålles i lagen om val till Riksdagens
Andra Kammare.

§ 16-

1. Inom hvarje valkrets väljes, efter folkmängden vid början af
året näst före den treårsperiod, för hvilken valen gälla, en riksdagsman
för hvarje fullt tal, motsvarande en tvåhundratrettiondel af rikets
folkmängd; och skola för ernående af hela antalet tvåhundratrettio
riksdagsmän de valkretsar, hvilkas folkmängd mest öfverskjuter de tal,
som efter hvad nyss är sagdt, äro bestämmande för riksdagsmännens
antal inom valkretsarna, hvar för sig i ordning efter öfverskottens
storlek vara berättigade att välja ytterligare en riksdagsman. Åro
öfverskottstalen lika för två eller flera valkretsar, afgöres, där så är
nödigt, företrädet genom lottning på sätt i § 6 mom. 6 är stadgadt.
Ej må dock i någon valkrets antalet riksdagsmän understiga tre.

2. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, fastställes af Konungen.

§ 17-

Valrätt tillkommer en hvar välfräjdad svensk man från och med
kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufyra års ålder,
dock ej

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;

b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller
sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf,
hans hustru eller minderåriga barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
och kommun, Indika förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren;

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförfluten kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen af nu stadgade
villkor meddelas i vallagen.

§ 18-

1. Val till riksdagsmän i Andra Kammaren verkställas under
september månad året näst före början af de tre år, för hvilka
valen gälla.

2. Förordnar Konungen nya val, verkställas dessa ofördröjligen
för den återstående tiden.

§ 19.

Valen till Andra Kammaren äro proportionella och omedelbara.
Hvarje röstande äge därvid en röst.

'' Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

§ 20.

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast utses män, som
vid valtillfället äga valrätt inom den valkrets, för hvilken de väljas.

§ 21.

För eu hvar, som blifvit utsedd till ledamot i Andra Kammaren,
utfärdas ofördröjligen af Konungens befallningshafvande fullmakt i två
exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde och det andra
insändes till justitiedepartementet, och skola dessa fullmakter hafva den
lydelse, som i vallagen angifves.

§ 22.

Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej denna
befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga skäl för
afsägelse. Såsom sådana anses:

1) de hinder allmänna lagen upptager såsom laga förfall;

2) ålder öfver 60 år;

Bill. till Biksd. Prat. 1906. 3 Sami. 7 Höft.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

3) att den valde tillförene såsom riksdagsman bevistat tre lagtima
riksdagar.

Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, ehvad den göres vid valtillfälle
eller efteråt, mellan riksdagar, pröfvas af Konungens befallningshafvande.

§ 23-

År någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra Kammaren
eller sådan Konungens befallningshafvandes åtgärd, som står i omedelbart
samband med själfva valet, eller vill någon klaga öfver beslut,
hvarigenom af honom gjord afsägelse af riksdagsmannauppdrag ej blifvit
godkänd, må han häröfver hos Konungen anföra besvär. För sådant
ändamål äger klaganden hos Konungens befallningshafvande äska behörigt
protokollsutdrag, livilket inom högst tre dagar därefter bör till klaganden
utlämnas; och skall lian, vid förlust af talan, sist inom tio
dagar efter valförrättningens slut eller, där afsägelse skett senare än
vid valtillfälle, efter erhållen del af Konungens befallningshafvandes
beslut sina till Konungen ställda besvär ingifva till befallningshafvande^
som, på sätt i § 11 stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att sig förklara.
Sedan den för förklarings afgifvande bestämda tid tilländalupit,
har Konungens befallningshafvande att besvären jämte alla målet rörande
handlingar ofördröjligen till Konungen insända, hvarefter med målet
vidare så förliålles, som i § 11 sägs.

§ 24.

Hvarje ledamot — — — (lika med nuvarande § 23) — — —
af arfvodet.

c) Gemensamma bestämmelser.

§ 25.

Rösträtt må ej utöfvas af annan valberättigad än den, som vid
valtillfälle personligen sig inställer.

§ 27.

Därest någon varder för samma tid vald till ledamot af bägge
kamrarna eller till ledamot af Första Kammaren för två eller flera val -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

kretsar, må på honom ankomma att bestämma, i hvilkendera kammaren
han vill inträda eller för hvilken valkrets han vill anses till riksdagsman
vald. Dock åligger honom att hos Konungens befallningshafvande
i den ort, för hvilken han riksdagsmannanppdrag ej mottager, därom
göra skyndsam anmälan.

§ 28.

Iios Konungen göres af hvardera kammaren anmälan om de ledigheter
inom kammaren, hvilka skola under samma eller innan nästa
riksdag fyllas, hvarefter Konungen anbefaller Dess befallningshafvande
föranstalta, att annan utses i den afgångnes ställe.

Om mellan riksdagar ledighet i någondera kammaren genom ledamots
afgång uppstår, åligger Konungens befallningshafvande, när den
afgångne varit ledamot af Första Kammaren, att om ledigheten göra
anmälan hos Konungen, som förordnar om ny ledamots utseende; och
då den afeångne tillhört Andra Kammaren, att föranstalta om utseende
af annan person i den afgångnes ställe.

§ 37.

Å hvarje lagtima riksdag skola, inom sex dagar efter dess öppnande,
tillsättas: ett konstitutionsutskott, ett statsutskott, ett bevillningsutskott,
ett bankoutskott samt ett lagutskott. Dessa riksdagens ständiga
utskott skola bestå: konstitutionsutskottet af tjugo, statsutskottet af
tjugofyra, bevillningsutskottet af tjugo, bankoutskottet af sexton och
lagutskottet af sexton ledamöter, hvilka hvardera kammaren till halfva
antalet inom sig väljer; ankommande på kamrarnas sammanstämmande
beslut att, när sådant finnes vara af nöden, tillsätta särskildt utskott
för upptagande af fråga, som tillhör ständigt utskotts behandling, så
ock att, därest utskott anmäler behof af förstärkning i ledamöternas
antal, sådant bevilja.

2. Hvardera — — — — — — — — — — inträda.

3. Därest-----------tillsättas.

4. Å urtima — — — — — — — — — — ärenden.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och de vallagar, hvarom i § 49 regeringsformen förmäles, samt

100

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

att hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet anser
högst nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att meddela
utlåtande öfver de från kamrarna till utskottet hänvisade grundlags-
och vallagsfrågor.

2. Utskottet — — —---stadgadt.

3. Utskottet — — — -— — proposition.

§ 65.

1. När, i fråga om statsutgifter eller bevillning, med det undantag,
hvarom i § 7 regeringsformen förmärs, eller om reglementariska
föreskrifter för riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller om ansvarsfrihet
för fullmäktige i riksbanken, eller om riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, kamrarne fatta stridiga
beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda samman]ämkade,
skola bägge kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari
hvardera förut stannat; kommande den mening, som därvid erhåller de
flesta ledamöters af båda kamrarna sammanräknade röster, att gälla
såsom Riksdagens beslut. För att vid sådan omröstning förekomma
lika antal röster, skall i Ändra Kammaren afläggas och förseglas eu
sedel, hvilken, i händelse de öfrige sammanräknade rösterna utfalla lika,
öppnas och afgör frågan. År pluralitet redan vunnen, bör den aflagda
sedeln ouppbruten genast förstöras.

2. Har i annan fråga än i § 64 eller mom. 1 härofvan omförmäles
ett allenast af den ena kammaren antaget beslut, som vid slutlig
omröstning inom medkammaren omfattats af minst en fjärdedel af hela
antalet ledamöter i sistnämnda kammare, å första riksdag, som efter
förrättade nya val till Andra Kammaren därefter sammanträder, i oförändrad
form såväl antagits af den ena kammaren, som ock i medkammaren
omfattats af nyssnämnda minoritet, och hafva kamrarnes stridande
beslut efter förslag af vederbörligt utskott icke heller då kunnat sammanjämkas,
skola bägge kamrarne hvar för sig, såsom i mom. 1 sägs,
rösta om de olika beslut, hvari de stannat, och gälle därefter såsom
Riksdagens beslut den mening, som erhållit de flesta ledamöters af båda
kamrarna sammanräknade röster.

§ 75.

1. Vid alla val iakttages, att namnsedlarne, så framt de skola
blifva gällande, böra vara enkla, slutna, hoprullade, omärkta och fria
så väl från all tvetydighet i anseende till personernas namn, som från

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

101

oriktighet i anseende till deras antal. Mellan personer, som vid val
undfått lika antal röster, skiljes genom lottning, när så erfordras.

2. De i § 37 och § 50 omförmälda val skola vara proportionella,
där ej fråga är om val efter afgången utskottsledamot eller deputerad.

Närmare föreskrifter meddelas i regleraentariska föreskrifterna för
Riksdagen.

Öfvergångsstadgande.

Under förutsättning att ofvannämnda förslag till grundlagsändringar
blifva af Riksdagen antagna såsom hvilande, hemställa motionärerna,

att Riksdagen vilie i skrifvelse anhålla det täcktes Kungl. Maj:t
låta utarbeta och till nästa lagtima Riksdag framlägga förslag till vallagar
för val af riksdagsmän till såväl Första som Andra Kammaren
som ock för utskottsval inom Riksdagen, hvilka af ofvannämnda grundlagsändringar
föranledas.

Slutligen hafva motionärerna anhållit, att konstitutionsutskottet
måtte, om det framställda förslaget till grundlagsändringar syntes böra
bifallas, göra de ändringar och tillägg utskottet funne önskvärda.

af herr Petersson och medmotionärer:

att Riksdagen måtte antaga såsom hvilande, för vidare grundlagsenlig
behandling, följande förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49 och
53 regeringsformen samt §§ 6 till och med 10, 13 till och med 25,
27, 28 och 38 riksdagsordningen äfvensom till öfvergångsstadganden
i riksdagsordningen.

Regeringsformen.

§ 31.

Herr Peterssons
m. fl.
motion.

102

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

§ 49.

Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och åligganden,
som gällande lag tillägger rikets ständer, tillkomma hädanefter
Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, Första Kammaren och Andra
Kammaren, hvilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen och särskild!
af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftad vallag stadga.
Kamrarna — — — — sammankalla.

Hos urtima riksdag-----sammanhang.

oo.

Lagtima riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa utskott:
ett konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagarne, så ock i vallag, hvarom i 49 § förmäles,
att yttranden däröfver till Riksdagen afgifva, samt att granska de i
statsrådet förda protokoll; ett statsutskott, att utreda — — — — —
kyrkolagarnes förbättring.

A urtima riksdag skola — — — — — förekommande ärenden.

Riksdagsordningen.

§ 6.

1. Första Kammarens ledamöter skola till ett antal af etthundrafemtio
för eu tid af sex år, räknade från och med januari månads
början året näst efter det, under hvilket valet skett, utses af landstingen
och stadsfullmäktige i de städer, som ej i landsting deltaga.

2. Hvarje —--— (lika med nuvarande) — — —--

folkmängd.

3. För — —--— — (lika med nuvarande) — — —--

riksdagsman.

4. Därest — — — — — (lika med nuvarande) —----

riksdagsman.

5. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, bestämmes hvart femte år af Konungen; dock må
hvad sålunda bestämmes icke lända till inskränkning i vald riksdagsmans
rätt att under föreskrifven tid utöfva riksdagsmannakallet.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

103

6. Valkretsarne i riket indelas efter län, till livilka i fråga om
riksdagsmannaval Stockholms stad är att hänföra, i sex grupper. Denna
indelning innehålles i vallagen.

7. Upphör stad att i landsting deltaga, inträder stadens rätt att
utse riksdagsman, först då nya bestämmelser om riksdagsmännens antal
för de särskilda valkretsarna därefter utfärdas och nya allmänna val
skola ske inom den grupp af valkretsar till hvilken det län, där staden
är belägen, hörer.

8. Åro — — —--(lika med nuvarande mom. 7)---

— — riksgäldskontoret.

§ 7-

1. Inom hvar och en af de sex grupper, i livilka valkretsarne
äro indelade, samt efter den ordning, som i vallagen är mellan grupperna
stadgad, förrättas hvart sjätte år för hvarje valkrets allmänna
val af vederbörande landsting'' och stadsfullmäktige till riksdagsmän i
Första Kammaren för nästföljande sexårsperiod. Valen förrättas af landsting
vid lagtima möte och af stadsfullmäktige vid sammanträde under
september månad.

2. Har Konungen förordnat nya val, förrättas sådana ofördröjligen
inom hvarje valkrets för den tid, som återstår af den för valkretsen
gällande valperiod. Landsting sammanträder för det ändamål, där så
erfordras, till urtima möte.

3. Då riksdagsman utses, väljas ock i enahanda ordning inom
hvarje valkrets lika antal suppleanter. Ordningen suppleanterna emellan
bestämmes sålunda, att tidigare vald suppleant bär företräde framför
senare vald. Åro genom samma val utsedda två eller flera suppleanter,
bestämmes ordningen dem emellan efter deras olika röstetal och vid
lika röstetal genom lottning.

§ »■

Till ledamöter i Första Kammaren och till suppleanter för dem

kunna endast väljas män, som---— (lika med nuvarande § 9)

— — befattning.

§ 9.

Val till Första Kammaren förrättas med slutna sedlar. Skola inom
en valkrets flera ledamöter än en eller flera suppleanter än en utses,
är valet proportionellt, på sätt i vallagen stadgas.

104 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Åro valsedlar till större antal än hälften ogilla och linnes det inverka
på valets utgång'', varde nytt val anställdt.

§ 10.

För--— — — (lika med nuvarande lydelsen af första punkten)
----justitiedepartementet. Fullmakterna underskrifvas, när

valet verkställts af landsting, af dess ordförande, med kontrasignation
af landstingets sekreterare, och, då valet skett af stad, utaf stadsfullmäktiges
ordförande jämte två af desse fullmäktige.

§ 13.

1. Har ledamot i Första Kammaren afgått före utgången af den
tid, för hvilken han blifvit vald, inträder vederbörande suppleant från
den valkrets, den afgångne tillhörde, för den återstående tiden.

2. Afgår riksdagsman för valkrets, som enligt gällande valkretsindelning
icke längre äger att i den afgångnes ställe hafva ledamot i
Första Kammaren, inträder såsom ledamot närmast i tur varande suppleant
från valkrets, som enligt hvad i § 6 mom. 8 sägs är till ökning
i antalet riksdagsmän berättigad. Sådan ledamot innehar sin befattning
till utgången af det år, då nytt allmänt val för nästkommande sexårsperiod
skall äga rum inom den valkrets, där han blifvit till suppleant
vald, eller Konungen förordnar nya val.

3. Skall suppleant inträda såsom ledamot i Första Kammaren
och finnes för vederbörande valkrets vald suppleant icke att tillgå, företages
ofördröjligen val af sådan. Landsting sammanträder för det
ändamål, där så erfordras, till urtima möte.

4. För suppleant, hvilken inträder såsom ledamot i Första Kammaren,
utfärdas fullmakt, när suppleanten utsetts af landsting, af den,
som vid tiden för inträdet är ordförande i landstinget, med kontrasignation
af landstingets sekreterare, och, då valet skett af stad, utaf stadsfullmäktiges
ordförande jämte två af desse fullmäktige.

Öfvergångsstadganden.

1. Riksdagsman i Första Kammaren, som blifvit utsedd för eu
tid af nio år, äger med sin befattning fortfara till utgången af det
kalenderår, under hvilket nio år från valet förflyta.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

105

Då sådan riksdagsman afgår, företages, där så erfordras, af vederbörande
valkrets nytt val af ledamot i Första Kammaren i den afgångnes
ställe för tiden intill utgången af det år, under livilket nytt
allmänt val för nästkommande sexårsperiod skall inom valkretsen hållas.
På samma gång utses suppleant för sådan ledamot.

2. Förordnar Konungen nya val till Första Kammaren, innan
samtliga de sex grupper, i hvilka valkretsarne äro indelade, förrättat
allmänt val för nästföljande sex år, skola de nya valen icke gälla längre
tid än:

för valkretsar, som tillhöra första gruppen, till och med kalenderåret
näst efter det, då valet hålles,

för valkretsar, som tillhöra andra gruppen, till och med andra
kalenderåret efter det, då valet hålles,

för valkretsar, som tillhöra tredje gruppen, till och med tredje
kalenderåret efter det, då valet hålles,

för valkretsar, som tillhöra fjärde gruppen, till och med fjärde
kalenderåret efter det, då valet hålles,

samt för valkretsar, som tillhöra femte gruppen, till och med
femte kalenderåret efter det, då valet hålles.

För valkretsar, som tillhöra sjätte gruppen, gälla valen till och
med sjätte kalenderåret efter det, då valet hålles.

Under kalenderåret närmast före det år, då de af Konungen förordnade
valen sålunda upphöra att gälla, förrättas allmänna val af
vederbörande valkretsar för närmast därefter följande sex år.

b) Andra Kammaren.

§ 14.

Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads
början året näst efter det, under hvilket valet skett.

§ 15-

1. Riket skall vara indeladt i valkretsar, hvilka välja enhvar
minst tre riksdagsmän.

2. Stad, hvars folkmängd vid början af andra året före en treårsperiod
uppgår till eller öfverstiger tre tvåhundratrettiondelar af rikets

Bih. till Riksd. Prof. W06. 3 Sami. 7 Höft. 14

106

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

folkmängd, skall från och med denna treårsperiod utgöra en valkrets.
Inträffar sedermera vid början af andra året före en treårsperiod, att
folkmängden i sådan stad ej längre uppgår till en nittiondel af rikets
folkmängd, skall den stad icke vidare bilda egen valkrets.

3. Städer inom olika län må bilda en valkrets. Eljest må delar
af ett län icke sammanföras med delar af ett annat län till gemensam
valkrets.

Åger stad, som bildar egen valkrets, att utse flere än åtta riksdagsmän,
må den stad delas i två valkretsar.

4. Rikets indelning i valkretsar innehålles i vallagen.

§ 16-

1. Inom hvarje valkrets väljes, efter folkmängden vid början af
året näst före den treårsperiod, för hvilken valen gälla, en riksdagsman
för hvarje fullt tal, motsvarande en tvåhundra trettiondel af rikets folkmängd;
och skola för ernående af hela antalet tvåhundratrettio riksdagsmän
de valkretsar, hvilkas folkmängd mest öfverskjuter de tal, som,
efter hvad nyss är sagdt, äro bestämmande för riksdagsmännens antal
inom valkretsarna, hvar för sig i ordning efter öfverskottens storlek
vara berättigade att välja ytterligare en riksdagsman. Åro öfverskottstalen
lika för två eller flera valkretsar, afgöres, där så är nödigt, företrädet
genom lottning på sätt i § 6 mom. 8 är stadgadt. Ej må dock
i någon valkrets antalet riksdagsmän understiga tre.

2. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, fastställes af Konungen.

§ 17.

Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad svensk man från och med
kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufem års ålder,
dock ej:

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;

b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller
sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf,
hans hustru eller minderåriga barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
och kommun, livilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren;

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

107

d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen af nu stadgade villkor
meddelas i vallagen.

§ 18.

1. Val till riksdagsmän i Andra Kammaren verkställas under september
månad året näst före början af de tre år, för hvilka valen gälla.

2. Förordnar Konungen nja val, verkställas dessa ofördröjligen
för den återstående tiden.

§ 19-

Valen till Andra Kammaren äro proportionella och omedelbara.
Hvarje röstande äge därvid lika röst.

Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

§ 20.

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast utses män, som
vid valtillfället äga välrätt inom den valkrets, för hvilken de väljas,
eller, där fråga är om stad, bestående af två valkretsar, inom någon
af dessa.

§ 21.

För enhvar, som blifvit utsedd till ledamot af Andra Kammaren,
utfärdas ofördröjligen af Konungens befallningshafvande fullmakt i två
exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde och det andra
insändes till justitiedepartementet.

§ 22.

Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej denna
befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga skäl för
.afsägelse. Såsom sådana anses:

1) de hinder, allmänna lagen upptager såsom laga förfall;

2) ålder öfver 60 år;

3) att den valde tillförene såsom riksdagsman bevistat tre lagtima
riksdagar.

108

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, ehvad den göres vid valtillfälle
eller efteråt, mellan riksdagar, pröfvas af Konungens befallningshafvande.

§ 23.

År någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra Kammaren
eller sådan Konungens befallningshafvandes åtgärd, som står i omedelbart
samband med själfva valet, eller vill någon klaga öfver beslut,
hvarigenom af honom gjord afsägelse af riksdagsmannauppdrag ej
blifvit godkänd, må han häröfver hos Konungen anföra besvär. För
sådant ändamål äger klaganden hos Konungens befallningshafvande
äska behörigt protokollsutdrag, hvilket inom högst tre dagar därefter
bör till klaganden utlämnas; och skall han, vid förlust af talan, sist
inom tio dagar efter valförrättningens slut eller, där afsägelse skett
senare än vid valtillfälle, efter erhållen del af Konungens befallningshafvandes
beslut sina till Konungen ställda besvär ingifva till befallningshafvande^
som, på sätt i § 11 stadgas, lämnar vederbörande tillfälle
att sig förklara. Sedan den för förklarings afgifvande bestämda tid
tilländalupit, har Konungens befallningshafvande att besvären jämte alla
målet rörande handlingar ofördröjligen till Konungen insända, hvarefter
med målet vidare så förhålles, som i § 11 sägs.

§ 24.

Hvarje ledamot — — — (lika med nuvarande § 23)----

af arfvodet.

c) Gemensamma bestämmelser.

§ 25.

Rösträtt må ej utöfvas af annan valberättigad än den, som vid
valtillfälle personligen sig inställer.

§ 27.

Därest någon varder för samma tid vald till ledamot af bägge
kamrarna eller till ledamot af Första Kammaren för två eller flera val -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

109

kretsar, må på honom ankomma att bestämma, i hvilkendera kammaren
han vill inträda eller för hvilken valkrets han vill anses till riksdagsman
vald. Dock åligger honom att hos Konungens befallningshafvande
i den ort, för hvilken han riksdagsmannauppdrag ej mottager, därom
göra skyndsam anmälan.

§ 28.

Hos Konungen göres af hvardera kammaren anmälan om de ledigheter
inom kammaren, hvilka skola under samma eller innan nästa riksdag
fyllas, hvarefter Konungen anbefaller dess befallningshafvande
föranstalta, att annan utses i den afgångnes ställe.

Om mellan riksdagar ledighet i någondera kammaren genom
ledamots afgång uppstår, åligger Konungens befallningshafvande att
föranstalta om utseende af annan person i den afgångnes ställe.

§ 38.

2. Utskottet — — — stadgadt.

3. Utskottet — — — — proposition.

Öfvergångsstadgande.

Vid motionen finnes såsom bilaga fogadt följande

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Förslag

till

Lag om val till Riksdagen.

I. Val till Riksdagens Första Kammare.

1 kap.

Om grupper af valkretsar och val till Första Kammaren.

1 §•

För valen af Första Kammarens etthundrafemtio ledamöter indelas
rikets län, till hvilka i fråga om riksdagsmannaval Stockholms stad klätt
hänföra, i följande sex grupper:

a) första gruppen: Stockholms stad, Stockholms län, Södermanlands
län, Gäfleborgs län;

b) .andra gruppen: Uppsala län, Östergötlands län, Norrköpings
stad, Jönköpings län, Kronobergs län, Gottlands län;

c) tredje gruppen: Kalmar läns norra landstingsområde, Kalmar
läns södra landstingsområde, Blekinge län, Kristianstads län, Hallands
län, Göteborgs stad;

d) fjärde gruppen: Malmöhus län, Malmö stad, Göteborgs och
Bohus län, Skaraborgs län;

e) femte gruppen: Ålfsborgs län, Värmlands län, Örebro län,
Västmanlands län; och

d) sjätte gruppen: Kopparbergs län, Gäfle stad, Västernorrlands
län, Jämtlands län, Västerbottens län, Norrbottens län.

Allmänna val till Riksdagens Första Kammare hållas inom de till
första gruppen hörande valkretsar det år, då denna lag träder i kraft,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

inom andra gruppens valkretsar året därefter, inom tredje gruppens
valkretsar andra året därefter, inom fjärde gruppens valkretsar tredje
året därefter, inom femte gruppens valkretsar fjärde året därefter och
inom sjätte gruppens valkretsar under femte året efter det, då denna
lag blifvit gällande.

Förordnar Konungen nya val, hållas dessa ofördröjligen inom alla
valkretsar.

2 §•

Valen ske särskild! för ledamot och särskild! för suppleant. Hvarje
röstande äger lika röst.

3 §•

Afser valet endast en person, är den, som erhållit flere godkända
röster än någon annan, lagligen vald; och skilje lotten mellan dem, som
erhållit lika röstetal.

4 §•

Skola två eller flere personer väljas, är valet proportionellt.

A röstsedel må härvid upptagas lika många eller färre namn än
det antal, som skall väljas.

Har den väljande understrukit något eller några af de å röstsedeln
upptagna namnen, skall vid röstsammanräkningen företräde, på
sätt i 6 § sägs, tilldelas namn, som är understruket. 6

6 §■

Ogiltig är röstsedel:

till hvilken användts annat än hvitt papper;

å hvilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara med
afsikt där anbragt;

af hvilken ej fullt tydligt framgår, hvilken eller hvilka som därmed
afses;

hvilken upptager flere namn, än valet afser platser.

Innehåller röstsedel namn å någon, som icke är valbar, gälle dock
röstsedeln i fråga om annat namn, som finnes där upptaget.

När på grund af ogillande af röstsedlar nytt val skall ske, därom
stadgas i riksdagsordningen.

112

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

6 §■

Afser valet att besätta flera platser, skola för bestämmande al
valets utgång- lika många sammanräkningar af rösterna ske som det
antal personer, livilket skall väljas.

Vid den första sammanräkningen upptages enhvar godkänd röstsedel
såsom eu röst och skall den, som vid denna sammanräkning erhållit
de flesta rösterna, anses vald. Hafva två eller flere erhållit lika
röstetal, skilje lotten dem emellan.

Vid därpå följande sammanräkningar skola röstsedlarne upptagas
såsom en liel röst eller en bråkdel af en röst, sålunda att röstsedel,
som icke innehåller namn på någon, hvilken redan är vald, räknas såsom
eu hel röst, men röstsedel, hvilken innehåller namnet å en redan vald
person, räknas såsom en half röst, röstsedel, hvilken innehåller namn
å två redan valde personer, såsom en tredjedels röst o. s. v.

Åro i röstsedel ett eller flera namn understrukna, skall hänsyn
tagas till icke understruket namn först sedan alla de, hvilkas namn
understrukits, förklarats valda.

Vid de sammanräkningar af röstsedlarna, som ske efter första
sammanräkningen, ordnas först valsedlarna eftersom de gälla såsom en
hel, en half, en tredjedels eller annan bråkdel af en röst. Därefter
räknas rösterna för hvarje grupp särskildt och utföras röstetalen för
hvarje namn i hela och hundradedels röster. En half röst räknas härvid
till femtio hundradedelar, en tredjedels röst till trettiotre hundradedelar,
två tredjedels röst till sextiosju hundradedelar o. s. v. på sätt
här bifogade tabell närmare utvisar.

Slutligen sammanräknas för hvarje person hela och hundradedels
röster och anses den, som erhållit högsta röstetalet, vald. Vid lika
röstetal afgöres företrädet genom lottning. 7

7 §•

Öfver hvad vid valförrättning förekommit föres protokoll, som i
föreskrifven ordning justeras. De afgifna valsedlarna skola af valets
förrättare inläggas under försegling och förvaras, till dess valets giltighet
vederbörligen afgjorts.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

113

3 §•

Fullmakt för vald riksdagsman, som i Riksdagen inträder, skall
hafva denna lydelse:

»1 kraft af det riksdagsmannaval, som af N. N. landsting (stadsfullmäktige
i N. N. stad) blifvit den .......................................... förrättadt,

varder N. N. härigenom befullmäktigad att för tiden från och med

den ................................................... till och med utgången af år......... vara

ledamot af Riksdagens Första Kammare.» Ort och tid.

II. Val till Riksdagens Ändra Kammare.

2 kap.

Valkretsar för val till Andra Kammaren.

9 §.

För valen af Andra Kammarens tvåhundratrettio ledamöter indelas
riket i sextio valkretsar, nämligen:

1. Stockholms stads första valkrets, innefattande Nikolai, Klara,
Kungsholms, Katarina och Maria territoriella församlingar.

2. Stockholms stads andra valkrets, innefattande stadens återstående
del.

3. Stockholms läns södra valkrets, innefattande Södertörns domsaga,
Färentuna och Sollentuna härad, Danderyds och Värmdö skeppslag
samt Södertälje och Vaxholms städer.

4. Stockholms läns norra valkrets, innefattande återstående del
af länet.

5. Uppsala läns valkrets.

6. Södermanlands läns norra valkrets, innefattande Lifgedingets
domsaga, samt städerna Eskilstuna, Torshälla, Strängnäs och Mariefred.

7. Södermanlands läns södra valkrets, innefattande återstoden
af länet.

8. Östergötlands läns norra valkrets, innefattande Finspånga
läns domsaga, Björkekinds m. fl. härads domsaga utom Östra Eneby
och Borgs landskommuner, Hammarkinds m. m. domsaga, Aska härad
samt Söderköpings och Motala städer.

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 3 Samt. 7 Höft.

114

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

9. . Norrköpings och Linköpings städers valkrets, innefattande
Norrköpings stad med Östra Eneby och Borgs landskommuner samt
Linköpings stad.

10. Östergötlands läns södra valkrets, innefattande återstoden
af länet.

IL Jönköpings läns östra valkrets, innefattande Norra och Södra
Vedbo, Östra härads och Västra härads domsagor samt Eksjö stad.

12. Jönköpings läns västra valkrets, innefattande återstoden
af länet.

13. Kronobergs läns östra valkrets, innefattande Östra Värends
och Mellersta Värends domsagor samt Växjö stad.

14. Kronobergs läns västra valkrets, innefattande länets återstående
del.

15. Kalmar läns norra valkrets, innefattande Tjusts domsaga,
Sevede härad samt Västerviks och Vimmerby städer.

16. Kalmar läns mellersta valkrets, innefattande Tunaläns härad,
Aspelands och Handbörds samt Norra Möre och Stranda domsagor
äfvensom städerna Kalmar och Oskarshamn.

17. Kalmar läns södra valkrets, innefattande återstoden af länet.

18. Gottlands läns valkrets.

19. Blekinge läns valkrets.

20. Kristianstads läns sydöstra valkrets, innefattande Villands
härad, Gärds och Albo samt Ingelstads och Järestads domsagor äfvensom
städerna Kristianstad och Simrishamn.

21. Kristianstads läns nordvästra valkrets, innefattande återstoden
af länet.

22. Malmöhus läns norra valkrets, innefattande Luggude domsaga
och Rönnebergs härad.

23. Malmöhus läns mellersta valkrets, innefattande Onsjö, Harjagers
och Torna härad samt Färs och Frosta domsagor.

24. Malmöhus läns södra valkrets, innefattande återstoden af
länets landsbygd samt staden Skanör med Falsterbo.

25. Malmöhus läns landstingsområdes stadsvalkrets, innefattande
städerna Hälsingborg, Landskrona, Lund, Ystad och Trelleborg.

26. Malmö städs valkrets.

27. Hallands läns norra valkrets, innefattande Hallands läns norra
och Hallands läns mellersta domsagor samt städerna Kungsbacka, Varberg
och Falkenberg.

28. Hallands läns södra valkrets, innefattande återstoden af länet.

29. Göteborgs och Bohus läns norra valkrets, innefattande Norr -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7. 115

vikens och Snnnervikens domsagor samt städerna Strömstad, Lysekil
och Uddevalla.

30. Göteborgs och Bohus läns södra valkrets, innefattande återstoden
af länets landstingsområde.

31. Göteborgs stads valkrets.

32. Ålfsborgs läns norra valkrets, innefattande Nordals, Sundals
och Valbo samt Tössbo och Vedbo domsagor äfvensom staden Åmål.

33. Ålfsborgs läns mellersta valkrets, innefattande Flundre in. fl.
härad och Vätte m. fl. härads domsagor, Gäsene härad samt Vänersborgs
och Alingsås städer.

34. Ålfsborgs läns södra valkrets, innefattande återstoden af länet.

35. Skaraborgs läns norra valkrets, innefattande Norra Vadsbo
och Södra Vadsbo domsagor, Kinne härad och staden Mariestad.

36. Skaraborgs läns östra valkrets, innefattande Vartofta och
Frökinds samt Gudhems och Kåkinds domsagor, Vilske och Valle härad
samt städerna Sköfde, Hjo och Falköping.

37. Skaraborgs läns västra valkrets, innefattande återstoden
af länet.

38. Värmlands läns norra valkrets, innefattande Ålfdals härad
och Fryksdals domsaga.

39. Värmlands läns östra valkrets, innefattande Östersysslets
domsaga, Nyeds, Kils och Karlstads härad samt städerna Karlstad,
Kristinehamn och Filipstad.

40. Värmlands läns västra valkrets, innefattande återstoden
af länet.

41. Örebro läns bergslags valkrets, innefattande Nora domsaga,
Nya Kopparbergs samt Lindes och Ramsbergs bergslag äfvensom städerna
Nora och Lindesberg.

42. Närkes östra valkrets, innefattande Fellingsbro, Glanshammars,
Örebro och Askers härad samt Örebro stad.

43. Närkes västra valkrets, innefattande återstoden af Örebro län.

44. Västmanlands läns södra valkrets, innefattande Västmanlands
södra och Västmanlands västra domsaga samt städerna Västerås, Köping
och Arboga.

45. Västmanlands läns norra valkrets, innefattande återstoden
af länet.

46. Kopparbergs läns östra valkrets, innefattande Hedemora domsaga,
Fakt domsagas norra tingslag samt städerna Falun och Hedemora.

47. Kopparbergs läns västra valkrets, innefattande Västerbergslags
samt Nås och Malungs domsagor, Falu domsagas södra tingslag och
staden Säter.

116

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

48. Kopparbergs läns norra valkrets, innefattande återstoden
af länet.

49. Gästriklands valkrets, innefattande Gästriklands domsaga och
Gäfle stad.

50. Hälsinglands södra valkrets, innefattande södra Hälsinglands
domsaga och Söderhamns stad.

51. Hälsinglands norra valkrets, innefattande återstoden af Gäfleborgs
län.

52. Medelpads valkrets, innefattande Medelpads västra och Medelpads
östra domsagor samt Sundsvalls stad.

53. . Ångermanlands södra valkrets, innefattande Säbrå och Gudmundrå
tingslag, Ångermanlands mellersta och Ångermanlands västra
domsagor samt Härnösands stad.

54. Ångermanlands norra valkrets, innefattande återstoden af länet.

55.. Jämtlands läns södra valkrets, innefattande Jämtlands östra

och Härjedalens domsagor samt Östersunds stad.

56. Jämtlands läns norra valkrets, innefattande återstoden af länet.

57. Västerbottens läns södra valkrets, innefattande Västerbottens
södra och Västerbottens västra domsagor samt Umeå stad.

58. Västerbottens läns norra valkrets, innefattande återstoden
af länet.

59. Norrbottens läns södra valkrets, innefattande Piteå och

Luleå domsagor samt Piteå och Luleå städer.

60. Norrbottens läns norra valkrets, innefattande återstoden

af länet.

3 kap.

Om valdistrikt och om valnämnd för val till Andra Kammaren.

10 §.

Inom de särskilda valkretsarna förrättas valen i allmänhet kommunvis.
, och hvarje kommun bildar då ett valdistrikt; men kommun, som till
följd af folkmängdens storlek, samfärdsförhållandena eller andra orsaker
finnes icke lämpligen höra utgöra ett enda valdistrikt, må på därom
gjord framställning efter beslut af Konungens befallningshafvande i
länet delas i två eller flera valdistrikt.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

117

11 §•

När förslag om en kommuns delande i skilda valdistrikt eller om
ändring i redan skedd indelning hos Konungens befallningshafvande
väckes, varde yttrande däröfver affordradt kommunalstämma på landet
samt stadsfullmäktige och magistrat i stad. Skall kommun på landet
delas, bör därvid iakttagas, att delar af samma by eller hemman ej
utan synnerliga skäl förläggas till olika valdistrikt. Beslut om distriktsindelning
skall af Konungens befallningshafvande kungöras, men beslutet
träder, sedan det blifvit gällande, ej .i tillämpning förrän i afseende å
det val, som näst efter ingången af det följande året skall enligt 18 §
1 mom. riksdagsordningen förrättas.

12 §.

Höra delar af samma kommun till olika valkretsar, bildar hvarje
del ett valdistrikt.

13 §.

För hvarje valdistrikt å landet skall finnas en valnämnd af fem
inom distriktet boende personer. Ordförande i denna nämnd jämte
suppleant för honom förordnar Konungens befallningshafvande årligen
före februari månads utgång. De fyra ledamöterna jämte två suppleanter
väljas å första ordinarie kommunalstämma hvarje år i den ordning, som
om nämndemansval är stadgadt. Det åligger kommunalstämmans ordförande
att ofördröjligen utan lösen låta tillställa enhvar af de valda
ledamöterna och suppleanterna i valnämnden ett utdrag af stämmoprotokollet,
i hvad dem rörer. Om de personers namn och bostad, som
blifvit till ordförande och suppleant för honom utsedda, låter Konungens
befallningshafvande i länskungörelserna meddela underrättelse. 14 * *

14 §.

De åligganden, som på landet tillhöra valnämnd eller dess ord förande,

fullgöras i stad af magistraten.

118

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

4 kap.

Om röstlängd för val till Andra Kammaren.

15 §.

För hvarje valdistrikt skall röstlängd upprättas på landet och i
stad, där magistrat ej linnes, af den tjänsteman, som verkställer debitering
af utskylderna till kronan, samt i annan stad af magistraten
eller, där särskilda tjänstemän äro för nämnda debitering förordnade,
af dessa under magistratens inseende.

16 §.

Röstlängd upprättas före den 1 juli hvarje år och skall efter
mantalslängden för samma år upptaga alla manliga invånare inom valdistriktet,
hvilka vid årets början uppnått tjugufem års ålder. Enhvar
sådan person, om hvilken upplysning ej vinnes, att han den 15 juni
brister i något af hvad lag stadgar såsom villkor för rösträtt, antecknas
i längden såsom röstberättigad; dock att den, som icke vant i kommun
mantalsskrifven å sådan tid, att han under sistförfluten året skolat därstädes
erlägga utskylder, ej må upptagas såsom röstberättigad med
mindre af tillgängliga handlingar framgår eller eljest styrkes, att honom
i hans mantalsskrifningsort påförda, sistnämnda år till betalning förfallna
utskylder blifvit erlagda eller att han icke detta år haft att erlägga
några sådana utskylder.

Närmare föreskrifter i afseende å röstlängdens upprättande så ock
om skyldighet för vederbörande myndigheter att lämna erforderliga
uppgifter till införande i längden meddelas af Konungen. 17 * *

17 §•

Senast den 1 juli skall röstlängd vara afsänd eller aflämnad för
landet till ordförande i valnämnden och i stad till magistraten, där

denne ej själf verkställt upprättandet.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

119

18 §.

Från och med den 3 till och med den 9 juli skall röstlängden
vara å lämpligt ställe inom valdistriktet under behörig tillsyn framlagd
för granskning. Det åligger valnämndens ordförande eller magistraten
att ej mindre senast den 25 juni kungöra, på sätt här nedan i 19 §
sägs, tid och ställe för framläggandet än äfven ofördröjligen efter
röstlängdens mottagande till enhvar i röstlängden upptagen person,
som däri icke antecknats såsom röstberättigad, härom med allmänna
posten sända underrättelse med angifvande af den eller de omständigheter,
på grund hvaraf han från rösträtt uteslutits.

Till dem, Indika åtnjuta fattigunderstöd eller sakna stadigt hemvist,
vare dock ej nödigt att sända underrättelse, som ofvan sägs.

I kungörelse samt underrättelse, hvarom i denna § förmäles, skall
jämväl intagas tiden, inom hvilken anmärkning mot röstlängd för att
upptagas till pröfning bör, jämlikt 20 § här nedan, vara till valnämndens
ordförande eller magistraten inlämnad, samt tid och ställe för
pröfning enligt 23 § af sålunda gjorda anmärkningar.

19 §.

Kungörelse samt underrättelse, hvarom i 18 § förmäles, skola
afmattas enligt formulär 1 och 2 vid denna lag. Blanketter till nämnda
underrättelse tillhandahållas vederbörande af Konungens befallningshafvande.

Nämnda kungörelse skall uppläsas i kyrkan; varde ock, där så
kan ske, i ortstidningar införd. 20 21

20 §.

Vill någon, hvilken rösträtt enligt längden ej tillkommer, för sig
påstå sådan rätt, eller anser någon, att annan icke må vara däri upptagen
såsom röstberättigad, äger han att sina anmärkningar, skriftligen
alfattade och åtföljda af de bevis han vill åberopa, ingifva till valnämndens
ordförande eller magistraten sist den 15 juli före klockan
tolf på dagen.

21 §.

Har i rätt tid anmärkning af någon gjorts därom, att annan i
röstlängden upptagits såsom röstberättigad, skall därom till denne af

120

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

valnämndens ordförande eller magistraten ofördröjligen med allmänna
posten sändas underrättelse med angifvande af dagen för anmärkningens
pröfning. Blanketter till sådan underrättelse, alfattade i öfverensstämmelse
med formulär 3 vid denna lag, skola af Konungens befallningshafvande
hållas vederbörande till hända.

22 §.

Varder anmärkning ej ingifven inom föreskrifven tid, kommer
den ej under pröfning.

23 §.

Den 25 juli eller, om söndag då infaller, nästa dag sammanträder
på landet för hvarje valdistrikt valnämnden för pröfning af de mot
röstlängden framställda anmärkningar, som i rätt tid ingifvits. Samma
lag vare i stad för magistraten, dock att sammanträde, som skulle hållas
å måndag, i stället äger rum nästa dag. Sammanträdet, som är offentligt,
skall börja klockan 10 förmiddagen.

Sedan vid sammanträdet tillfälle lämnats till bemötande af gjorda
anmärkningar med rätt för dem, hvikas rösträtt blifvit enligt 20 § bestridd,
att åberopa jämväl omständigheter, som inträffat efter den 15
juli, skall valnämnden eller magistraten öfver alla i behörig tid framställda
anmärkningar omedelbart eller senast dagen efter slutad förhandling
afkunna beslut, som, med angifvande i korthet af skälen därför,
intagas i det vid sammanträdet förda protokoll.

I röstlängden införas de rättelser, som af dessa beslut föranledas.

Röstlängden, sålunda rättad, underskrifves af valnämnden eller
magistraten, hvarefter längden jämte protokollet och alla dithörande
handlingar ofördröjligen insändas till Konungens befallningshafvande
i länet.

24 §.

Har anmärkning mot röstlängden ej inom behörig tid framställts,
varde intyg därom af valnämndens ordförande eller magistraten tecknadt
å längden, som därefter insändes till Konungens befallningshafvande
i länet.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

121

25 §.

1. Vill någon klaga öfver beslut, som i 23 § sägs, göre det
medelst besvär, som ingifvas till Konungens befallningshafvande i länet
före klockan tolf å tionde dagen från den dag, då beslutet afkunnades.

2. Afse besvären annan än klaganden, skola de ingifvas i två
exemplar; och vare i sådant fall klaganden skyldig att genast åter uttaga
det ena exemplaret af besvärshandlingarna och honom, det vederbör,
det tillställa samt inom den tid af minst två, högst fjorton dagar,
som Konungens befallningshafvande efter omständigheterna i hvarje
särskildt fall bestämmer, till Konungens befallningshafvande inkomma
med bevis om dagen för delgifningen.

26 §.

Ingifvas ej besvären inom föreskrifven tid, eller inkommer ej bevis,
som i 25 § 2 mom. sägs, inom därför bestämd tid, varda besvären
ej upptagna till pröfning.

27 §.

Har före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis bestämda
tid klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas honom, som
vederbör, äge denne att inom den tid af minst två, högst fjorton dagar,
som Konungens befallningshafvande utsätter, räknad från dagen för
handlingarnes delgifning, till Konungens befallningshafvande inkomma
med förklaring.

28 §.

Hvad i afseende å besvärshandlingars delgifning och ingifvande
af bevis därom samt förklarings afgifvande bör iakttagas så ock påföljden
för försummelse att i rätt tid inkomma med delgifningsbevis
skall tecknas på besvärsskriften.

29 §.

Så snart inkommet besvärsmål är i skick att kunna afgöras, teckne
Konungens befallningshafvande å besvärshandlingarne, som ej må till
part återställas, sitt utslag och införe i röstlängden de rättelser, som
däraf föranledas.

Bih. till Biksd. Prof. 1906. 3 Samt. 7 Hälft.

122

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

SO §.

Öfver Konungens
annat än i sammanhang med besvär öfver själfva valet.

32 §.

När röstlängd, enligt hvad ofvan sägs, blifvit i föreskrifven ordning
framlagd och anmärkning däremot ej förekommit eller beslut i
anledning af framställd anmärkning gifvits och behörig rättelse i längden
gjorts, lände den röstlängd vid de riksdagsmannaval, som därefter hållas,
till ovillkorlig efterrättelse, intill dess ny röstlängd på enahanda sätt
kommit till stånd; dock att, där på besvär öfver riksdagsmannaval röstlängden
i någon del förklarats felaktig, behörig rättelse däri af Konungens
befallningshafvande verkställes.

5 kap.

Om kungörande och förrättande af val till Andra Kammaren.

33 §.

När val till Andra Kammaren skall äga rum, låter Konungens
befallningshafvande därom i god tid förut utgå kungörelse, som uppläses
i kyrkorna och införes i den eller de ortstidningar, däri Konungens
befallningshafvandes tillkännagifvanden vanligen intagas. I denna
kungörelse upptages antalet af dem, som skola väljas inom valkretsen,
och utsattes, utom valdagen, valstället inom hvarje valdistrikt samt ticl
och ställe för rösternas sammanräknande.

Utgöres valkrets af städer inom olika län, titfärdas kungörelsen
gemensamt af Konungens befallningshafvande i dessa län.

34 §.

Valet sker på landet inför den i 13 § omförmälda valnämnd och
i stad inför magistraten.

Själfva valet och den slutliga röstsammanräkningen utgöra särskilda
valhandlingar.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

123

35 §.

Röstlängden för hvarje valdistrikt skall genom Konungens befallningshafvandes
i länet försorg tillställas vederbörande ordförande vid
valförrättningen i god tid före valdagen.

36 §.

Valet äger ruin inför öppna dörrar. Ej må därvid tal hållas,
eller tryckta eller skrifna upprop till de väljande tillåtas inom vallokalen.

Det åligger de närvarande att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som valmyndigheten för ordningens upprätthållande och valförrättningens
behöriga fortgång finner skäl meddela. Uppstår oordning,
som ej kan afstyras, äge valmyndigheten att afbryta förrättningen.

I vallokal skall exemplar af denna lag finnas anslaget.

37 §.

Valet skall börja klockan 9 förmiddagen och fortgå till klockan
2 eftermiddagen samt därefter fortsättas å landet från klockan 6 till
klockan 8 och i stad från klockan 5 till klockan 9 eftermiddagen.

Hvad nu är stadgadt utgöre ej hinder för valmyndigheten att för
valdistrikt, där så finnes nödigt, utsträcka valtiden.

I hvarje fall skall dock, där allmän gudstjänst å valdagen hålles
inom valdistriktet, uppehåll göras å den tid gudstjänsten pågår.

38 §.

Röstsedel må ej lyda å flera, men väl å färre namn än det antal,
som skall väljas.

Valman äger understryka ett eller flera af röstsedelns namn; och
skall vid röstsammanräkningen företräde, på sätt i 52 § här nedan sägs,
gifvas sålunda understruket namn.

39 §.

Vid valet skola begagnas röstsedlar af hvitt papper utan kännetecken.
De aflämnas i kuvert af ogenomskinligt papper, lika till storlek
och beskaffenhet, hvilka vid förrättningen tillhandahållas.

124

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 7.

Innan valkuvert utlämnas, skall valmyndigheten därå låta intrycka
en stämpel, utvisande det valdistrikt, där förrättningen äger rum.

Omedelbart före röstningens början skall ordföranden visa de
närvarande, att valurnan är tom.

40 §.

Enhvar, som anmäler sig till valet, erhåller vid valbordet ett
valkuvert.

I vallokalen skola till lämpligt antal finnas afskilda platser, afsedda
att möjliggöra för enhvar att med valhemlighetens bevarande
kunna inlägga en röstsedel i kuvertet äfvensom att med penna, som
där hålles för de röstande tillgänglig, kunna stryka under namn å röstsedeln.
För sådant ändamål skola dessa platser vara inrättade med
skärmar eller annat dylikt, dock så anordnad^ att för såväl valmyndigheten
som allmänheten är synligt, när en plats är upptagen; och åligger
det valmyndigheten att vaka öfver att valmans förehafvande där ej mi
af någon kunna iakttagas.

Efter det valmannen vid någon af omförmälda särskilda platser
inlagt sin röstsedel i kuvertet och tillslutit detsamma, öfverlämnar han
utan dröjsmål personligen kuvertet till ordföranden. Sedan denne förvissat
sig om, att den, som vill rösta, är i röstlängden upptagen såsom
röstberättigad, och tillsett, att kuvertet är behörigen stämpladt men
eljest på utsidan omärkt, nedlägger ordföranden kuvertet i valurnan, i
sammanhang hvarmed i röstlängden vid den röstandes namn göres anteckning,
att rösträtten utöfvats.

41 §.

Valman, som på grund af kroppsligt fel är oförmögen att i föreskrifven
ordning afgifva sin röst, äge att till biträde vid röstningen
anlita den, han själf därtill utser.

Ej må någon i annan ordning, än nu är sagd, sin rösträtt utöfva.
Valkuvert, som saknar behörig stämpel eller är å utsidan märkt
med annat kännetecken, värde ej mottaget.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

125

43 §.

Då uppehåll i valförrättningen sker, skall valurnan omsorgsfullt
förseglas under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert
förvar; och bör, innan förseglingen vid förrättningens fortsättande
borttages, ordföranden inför öppna dörrar förvissa sig om, att sigillen
äro obrutna.

44 §.

De valmän, som vid det klockslag, då uppehåll i valet göres eller
valet skall sluta, äro tillstädes i vallokalen eller, om utrymme där
saknas, å anvisad plats därintill men ej då hunnit deltaga i valet, äga
rätt att aflämna sina röstsedlar.

45 §.

När alla, som vid det för valförrättningens slut fastställda klockslag
äga tillträde till valet, aflämnat sina röstsedlar, förklarar ordföranden
röstningen afslutad.

Omedelbart därefter uttagas röstsedlarna ur valurnan och räknas
oöppnade. I det protokoll, som i öfverensstämmelse med det vid denna
lag fogade formulär 4 med därå gjorda anvisningar skall föras vid
förrättningen, antecknas antalet afgifna röstsedlar. Jämväl räknas och
upptages i protokollet antalet af de personer, som enligt anteckningarna
i röstlängden deltagit i valet.

De vid valet afgifna röstsedlarna inläggas härefter i ett hållfast
omslag, som omsorgsfullt förseglas under minst tre närvarandes sigill.
De sålunda åsätta sigillen skola jämväl i protokollet aftryckas.

46 §.

Sedan valprotokollet upplästs och dess riktighet bekräftats af ordföranden
och två af de närvarande, afslutas förrättningen med tillkännagifvande,
att röstsammanräkningen verkställes å tid och ställe, som
därtill blifvit utsatt.

Valnämnden eller magistraten insänder därefter ofördröjligen till
Konungens befallningshafvande i länet röstsedlarne och valprotokollet
jämte röstlängden.

126

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Utgöra städer i olika län en valkrets, insändas röstsedlar och
valprotokoll till Konungens befallningshafvande i det län, där den stad,
som äger största folkmängden, är belägen.

6 kap.

Om sammanräkning af rösterna samt kungörande af valets utgång
vid val till Andra Kammaren.

47 §.

Å utsatt tid och ställe verkställes af Konungens befallningshafvande
sammanräkning af de vid valet afgifna röster. Sammanräkningen
sker inför öppna dörrar. Såsom vittnen höra därvid deltaga de personer,
Konungens befallningshafvande därtill utser.

Utgöra städer inom olika län en valkrets, sker sammanräkningen
inför Konungens befallningshafvande i det län, där den stad, som äger
största folkmängden, är belägen.

48 §.

Protokollen öfver röstningen granskas hvar för sig, och sigillen
å omslaget till de vid hvarje protokoll fogade röstsedlar jämföras med
de sigill, som äro å protokollet aftrycka. Förekommer därvid ej skälig
anledning, att omslaget efter tillslutningen blifvit öppnadt, brytes förseglingen.
I annat fall lämnas omslaget orubbadt, och de däri inneslutna
röstsedlar inverka ej på valet.

49 §.

Ej må valets afsilande uppehållas häraf, att protokoll och röstsedlar
icke inkommit från alla valdistrikt.

50 §.

Efter det röstsedlarna från de särskilda valdistrikten öppnats och
granskats, meddelar Konungens befallningshafvande de beslut, hvartill
röstsedlarne och protokollen må gifva anledning.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

127

51 §.

Ogiltig är röstsedel:

till hvilken användts annat än hvitt papper;
å hvilken finnas flera namn, än valet afser platser;
a hvilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara med
afsikt där anbragt;

af hvilken ej fullt tydligt framgår, Indika därmed afses.

Upptager röstsedel namn å någon, som ej är valbar, galle dock
röstsedeln i fråga om annat namn, som finnes där upptaget.

Finnes i ett valkuvert två eller flera röstsedlar, vare de alla ogilla.

52 §.

k ör bestämmande åt valets utgång skola lika många sammanräkningar
af röstsedlarna ske som det antal riksdagsmän, hvilket skall
väljas.

Vid den första sammanräkningen upptages en hvar godkänd
röstsedel såsom en röst och skall den, som vid denna sammanräkning
erhållit de flesta rösterna, anses vald. Hafva två eller flere erhållit
lika röstetal, skilje lotten dem emellan.

Vid därpå följande sammanräkningar skola röstsedlarne upptagas
såsom, en hel röst eller bråkdel af en röst, sålunda att röstsedel, som
icke innehåller namn på någon, hvilken redan är vald, räknas såsom
en hel röst, men röstsedel, hvilken innehåller namnet å en redan vald
person, räknas såsom en half röst, röstsedel, hvilken innehåller namnen
å två redan valde personer, såsom en tredjedels röst o. s. v.

År å. röstsedel ett eller flera namn understrukna, skall hänsyn
tagas till icke understruket namn först sedan alla de, hvilkas namn
understrukits, förklarats valda.

Vid de sammanräkningar af röstsedlarna, som ske efter första
sammanräkningen, ordnas först valsedlarna efter som de gälla såsom
en hel, eu half, en tredjedels eller en annan bråkdel af en röst. Därefter
räknas rösterna för hvarje grupp särskildt och utföras röstetalen
lör hvarje namn i hela och hundradels röster. En half röst räknas
härvid till femtio hundradelar, en tredjedels röst till trettiotre hundradelar,
två tredjedels röst till sextiosju hundradelar o. s. v., på sätt här
bifogade tabell närmare utvisar.

128 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Slutligen sammanräknas för hvarje person antalet hela och hundradels
röster och anses den, som erhållit högsta röstetalet, vald.

Vid lika röstetal afgöres företrädet genom lottning.

53 §.

Vid förrättningen läte Konungens befallningshafvande föra protokoll,
i hvit ket, antecknas utom annat, som vid förrättningen förekommit,
huru många giltiga och ogiltiga röstsedlar afgifvits i hvarje valdistrikt,
sammanlagda antalet giltiga röstsedlar, hvarje kandidats röstetal samt
slutligen de valda riksdagsmännens namn.

Samtliga röstsedlar inläggas, de godkända och de underkända
hvar för sig, i omslag, hvilka, innan förrättningen afslutas, förses med
minst tre närvarandes sigill, hvarom anteckning sker i protokollet. De
sålunda inlagda röstsedlarna skola förvaras till dess valet vunnit laga
kraft eller, i händelse af besvär, dessa blifvit afgärda.

54 §.

Kan förrättningen icke på en gång bringas till slut, eller varder
eljest nödigt att densamma uppskjuta eller afbryta, skola alla röstsedlar
inläggas i omslag, hvilka förseglas under minst tre närvarandes sigill.
Dessa omslag jämte andra till valet hörande handlingar skola därefter
läggas i säkert förvar; och må förrättningen ej ånyo företagas innan
de af Konungens befallningshafvande tillkallade vittnen eller andra närvarande
förvissat sig om, att de åsätta sigillen äro obrutna.

55 §.

Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning af valprotokollet.
Med protokollets uppläsning är valförrättningen afslutad.

56 §.

Om utfärdande af fullmakt för de valda är stadgadt i riksdagsordningen.
Sådan fullmakt skall hafva följande lydelse:

»Vid riksdagsmannaval, som den . . . (dag, månad, år) . . . hållits
i . . . (valkretsens namn), har» N. N. »blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens
Andra Kammare för en tid af tre år, räknade från och med

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

129

den 1 januari nästkommande år» (eller om valet hållits efter treårsperiodens
början: »för tiden till den 1 januari år . . .»); »hvarom detta
länder till bevis och fullmakt». Ort och tid.

57 §.

Har någon, som blifvit vald till riksdagsman, afsagd sig uppdraget,
och pröfvas afsägelsen giltig, då inträde i hans ställe den af kandidaterna,
som enligt de i 52 § angifna grunder kommer de valda riksdagsmännen
närmast.

Samma lag vare, då eljest ledig vorden plats i kammaren skall fyllas.

Finnes till fyllande af ledig plats icke någon kandidat, skall platsen
stå obesatt till nästa val.

58 §.

1 de fall, som i nästföregående § afses, skall Konungens vederbörande
befallningshafvande vid offentlig förrättning, som hålles så
fort ske kan och hvarom underrättelse minst åtta dagar förut meddelas
genom anslag och medelst tryck så som med Konungens befallningshafvandes
kungörelser vanligen förfares, i protokoll upptaga de föreliggande
omständigheterna samt hvilken på grund däraf skall inträda
i den afgångnes ställe. Sedan detta protokoll vid förrättningen upplästs,
utfärde Konungens befallningshafvande omedelbart fullmakt för den
sålunda utsedde.

Denna fullmakt skall vara af följande lydelse:

»Sedan» N. N. »blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens Andra
Kammare för . . . (valkretsens namn) för eu tid af tre år, räknade från
och med den 1 januari år . . . .», (eller om den afgångne utsetts först

efter treårsperiodens början: »för tiden till den 1 januari år.....»),

men denna plats blifvit ledig, har vid förrättning enligt 56 § af vallagen»
N. N. »blifvit utsedd att inträda såsom ledamot af nämnda kammare
för tiden intill den 1 januari år.....» (eller om förrättningen

hållits före treårsperiodens början: »för sagda tid»); »hvarom detta
länder till bevis». Ort och tid.

Bih. till Biksd. Prof. 1906. 3 Samt. 7 Höft.

130

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

7 kap.

Allmänna bestämmelser beträffande val till Andra Kammaren.

59 §.

I valnämnden skola minst två ledamöter utom ordföranden vara
närvarande. Såsom nämndens beslut gäller den mening, om hvilken
de flesta röstande sig förena, eller, vid lika röstetal, den mening ordföranden
biträder.

Vid valnämndens sammanträden föres protokoll af ordföranden.

60 §.

Hvad i denna lag är stadgadt i afseende å magistrat vare i stad,
där magistrat ej finnes, gällande om den för sådan stad särskildt tillsatta
styrelse.

61 §.

Åro i stad flera valdistrikt, skall magistraten för hvarje valdistrikt
utse tre eller flera deputerade att vara valmyndighet i distriktet. Af
dessa förer den främste ordet. Protokollet öfver förrättningen föres af
den, magistraten därtill utsett.

Till deputerad må i fall af behof utses den, som eljest ej tillhör
magistraten.

62 §.

Af kommunalstämma lämnadt uppdrag att vara ledamot eller
suppleant i valnämnd må ej annan afsåga sig, än ämbets- eller tjänsteman,
som af sin befattning är hindrad att uppdraget fullgöra; den,
som uppnått sextio års ålder; samt den, hvilken eljest uppgifver hinder,
som af stämman godkännes.

63 §.

Menar någon, att val af ledamot eller suppleant i valnämnd icke
skett i laga ordning, eller vill någon klaga däröfver att af honom gjord

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

131

afsägelse af uppdrag, som i 62 § afses, icke godkänts, äge lian att lios
Konungens befallningshafvande anföra besvär före klockan 12 å femtonde
dagen, i förra fallet från den dag, då valet hölls, och i senare fallet
från den dag, då det beslut meddelades, däri rättelse sökes; och må
öfver Konungens befallningshafvandes utslag i sådant mål klagan ej föras.

64 §.

Öfver beslut, som i 10 och 11 §§ afses, må besvär anföras i den
ordning, som är bestämd för Överklagande af Konungens befallningshafvandes
utslag i mål, hvilka bedömas efter förordningarna om kommunalstyrelse.

«/

65 §.

Om besvär öfver riksdagsmannaval eller sådan Konungens befallningshafvandes
åtgärd, som står i omedelbart samband med själfva
valet, är stadgadt i riksdagsordningen.

60 §.

I ärenden, som denna lag omförmäler, må det vara en hvar tilllåtet
att, under iakttagande af behörig tid och ordning, på eget äfventyr
till myndighet insända handlingar i betaldt bref med allmänna posten;
dock att hvad sålunda är stadgadt ej äger tillämpning i fråga om besvär.

67 §.

Ej må vid klagan öfver beslut i fråga om anmärkning mot röstlängd
andra bevis gälla än de, som hos valnämnden eller magistraten
varit i laga ordning företedda.

68 §.

Vid pröfning af besvär öfver riksdagsmannaval må sådana omständigheter
ej verka till valens upphäfvande, som utan att öfva inflytande
på den omedelbara utgången af valet, kunna äga inverkan
allenast på frågan om hvilka vid sedermera inträffade ledigheter må
varda till riksdagsmän utsedde.

132

Konstihitionsutskottets Utlåtande N:o 7.

69 §.

Infaller å söndag eller annan allmän helgdag tid, då anmärkning
mot röstlängd eller då åtgärd för rätt att fullfölja talan sist bör företagas,
må anmärkningen framställas eller åtgärden vidtagas å nästa
söckendag.

70 §.

\ alnämnden eller magistraten åligger ombesörja, att de anordningar,
som i 40 § afses, ordentligen verkställas.

Kostnaden för dessa anordningar, så ock de af denna lag föranledda
utgifter för valkuvert, skrifmaterialier och stämplar äfvensom
kungörande, som åligger valnämndens ordförande eller magistrat, skola
gäldas af kommunerna, b vilka jämväl hafva att tillhandahålla och anordna
lämpliga vallokaler.

§•

Hvad i den för Stockholms stad fastställda valordning är stadgadt
i fråga om val af riksdagsmän i Andra Kammaren skall upphöra att
gälla i afseende å de val, som förrättas enligt denna lag.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

133

Vid vallagsförslaget finnas fogade följande tvenne bilagor.

Bil. I

Tabell, utvisande huru vanliga bråktal skola i hundradelar
beräknas.

It / 2	lika	med 0,50	7/ / 8	lika	med	0,8 7	10/ /11	lika	med	0,91
1/ / 3	77	??	0,33	V#	77	77	0,11	1/ /12	77	77	0,08
2/ / 3	•n	?7	0,67	2/0	77	77	0,22	2/ /12	77	77	0,17
1/ / 4	•n	77	0,2 5	3/ / 9	77	77	0,3 3	3 /12	77	77	0,25
2/ / 4	??	7?	0,50	4/ / 9	77	77	0,44	4 /12	77	77	0,33
3/ / 4	n	77	0,75	5/ i 9	77	77	0,56	5 /12	77	77	0,42
1/ / 5	ii	7?	0,20	6/ / 9	77	77	0,67	6/ /12	77	77	0,50
75	ii	77	0,40	7/ / 9	77	77	0,78	7/ /12	77	11	0,5 8
3/ / 5	ii	7?	0,6 0	8, / 9	77	77	0,89	8/ 112	77	77	0,67
4/ / 5	ii	77	0,80	1 / /10	77	77	0,10	9/ /12	77	77	0,75
1/ / 6	ii	77	0,17	2/ /io	77	77	0,20	10/ /12	77	77	0,83
2 / / 6	ii	77	0,3 3	*/10	77	77	0.3 0 J	”712	77	77	0,9 2
3/ / 6	ii	77	0,50	4Ao	77	77	0,40	1 /13	77	77	0,0 8
4/ '' 6	ii	77	0,67	5/ /10	77	77	0,50	2 / /13	77	77	0,15
5/ / 6	ii	77	0,83	6/ /10	»	77	0,60	3/ 13	77	77	0,23
1/ 11	ii	77	0,14	7/ /10	71	77	0,7 0	4/ 13	77	77	0,31
%	n	77	0,29	8/lO	77	77	0,80	5/ 13	77	77	0,38
3/ il	ii	17	0,43	9/l0	77	77	0,90	6/ 13	77	77	0,4 6
4/ 11	ii	11	0,57	Vn	77	77	0,09	7/ 13	77	77	0,54
7r	>i	77	0,71	®/l 1	77	ii	0,18	8/ 13	77	77	0,6 2
6/ H	ii	77	0,86	S/''n	77	11	0,27	9/ /13	77	77	0,6 9
1/ / 8	ii	77	0,12	4/ /u	77	77	0,36	10 /13	77	77	0,77
2/ .''8	ii	77	0,25	7n	77	77	0,4 5	11/ 13	77	17	0,8 5
3/ / 8	ii■	77	0,37	7n	77	77	0,55	12/ /13	77	77	0,92
4/ / 8	ii	77	0,50	V In	77	n*	0,64	1/ /14	77	77	0,0 7
5/ > 8	n	77	0,62	8/ ''11	77	77	0,73	2/ /14	77	77	0,14
6! 18	11	77	0,75	9/ /II	77	77	0,82	3/ /14	77	77	0,2 1

134

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

4/ /14	lika	med	0,2 9
5/ /14	n	11	0,3 6
6/ /14	ii	11	0,4 3
7/ ''14	ii	n	0,5 0
8/ /14	ii	ii	0,57
9/ /14 1(7 /14	ii	ii	0,64
ii	ii	0,7 1
11/ /14	ii	ii	0,79
12/ /14	ii	ii	0,86
13/ /14	ii	ii	0,9 3
1/ /15	ii	ii	0,07
2/ /15	ii	ii	0,1 3
3/ /15	ii	ii	0,20

o. s. v.

4/ /15	lika	med	0,27 0,33
5, /15	11	**
6/l5	11		0,40
Vl5	11	v ??	0,4 7
8/ /15	11	11	0,53
9/ '' 15	11	11	0,60
10 / /15	11	V	0,67
11/ /15	11	11	0,73
12/ /15	11	11	0,80
13/ /15	11	11	0,87
14/ /15	11	11	0,9 3
1/ /16	11	11	0,06
2/ /16	11	11	0,12

3/ 116	lika	med	0,19
4/ /16	ii	75	0,2 5
5/ / IG	ii	11	0,31
6 / /16	ii	11	0,37
V16	ii	11	0,44
8/ 16	ii	11	0,50
9/ /16	ii	11	0,56
10/ /16	ii	11	0,62
n/ /16	ii	11	0,6 9
12/ /16	ii	11	0,75
13/ /16	ii	11	0,81
14/i«	ii	11	0,8 7
15/ /16	ii	11	0,94

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

135

Bilaga II.

Valkrets	Folkmängd den 31 dec. 1904	Antal riksdags- män
1. Stockholms stads första.......................................	156,097	7
2. Stockholms stads andra.....................................	161.867	7
3. Stockholms läns södra........................................	102,843	4
4. Stockholms läns norra.........................................	85,356	4
5. Uppsala län ........................................................	125,541	5
6. Södermanlands läns norra .................................	68,087	3
7. Södermanlands läns södra .................................	100,965	4
8. Östergötlands läns norra .................................	97.815	4
I 9. Norrköpings och Linköpings städer ...............	70,215	3
10. Östergötlands läns södra ....................................	118.237	5
11. Jönköpings läns östra .....................................	87,458	4
12. Jönköpings läns västra ....................................	117,424	5
13. Kronobergs läns östra..........................................	89,919	4
14. Kronobergs läns västra.......................................	68,084	3
15. Kalmar Läns norra ................................................	65,464	3
16. Kalmar läns mellersta........................-...............	90,837	4
17. Kalmar läns södra................................................	70.631	3
18. Gottlands län ......................................................	53,171	3
19. Blekinge län...........................................................	147,958	6
20. Kristianstads läns sydöstra...............................	104,462	5
21. Kristianstads läns nordvästra ...........................	114,780	5
22. Malmöhus läns norra ..........................................	68,708	3
23. Malmöhus läns mellersta ....................................	104,815	5
24. Malmöhus läns södra ..........................................	108,379	5
25. Malmöhus läns landstingsområdes stadsvalkrets	74,284	3
26. Malmö stad ...........................................................	70,797	3
27. Hallands läns norra ...........................................	77,522	3
28. Hallands läns södra ............................................	65,150	3

136

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Valkrets	Folkmängd den 31 dec. 1904	Antal riksdags- män
I 29. Göteborgs och Bohus läns norra....................	93,365	4
30. Göteborgs och Bohus läns södra...................	109,577	5
31. Göteborgs stad .................... ................................	149,717	7
32. Ålfsborgs läns norra ..........................................	71,398	3
33. Ålfsborgs läns mellersta .................................	90,658	4
! 34. Ålfsborgs läns södra............................................	118,458	5
i 35. Skaraborgs läns norra.........................................	71,556	3
36. Skaraborgs läns östra .........................................	88,269	4
37. Skaraborgs läns västra ......................................	80,324	O ö
38. Värmlands läns norra.........................................	66,219	3
39. Värmlands läns östra .........................................	96,584	4
1 40. Värmlands läns västra.........................................	92,420	4
41. Örebro läns bergslags.........................................	66,291	3
j 42. Närkes östra...........................................................	68,107	3
I 43. Närkes västra.........................................................	64,929	O O
I 44. Västmanlands läns södra...................................	82,464	3
45. Västmanlands läns norra....................................	66,939	3
46. Kopparbergs läns östra.......................................	69,264	O O
< 47. Kopparbergs läns västra ....................................	82,147	4
48. Kopparbergs läns norra.....................................	70,676	3
49. Gästriklands............................................................	97,275	4
50. Hälsinglands södra...............................................	64,721	3
51. Hälsinglands norra................................................	82,220	4
52. Medelpads ..............................................................	95,498	4
53. Ångermanlands södra .........................................	79,475	3
54. Ångermanlands norra..........................................	63,804	3
55. Jämtlands läns södra .........................................	57,261	3
56. Jämtlands läns norra ..........................................	55,579	3
57. Västerbottens läns södra ...................................	84,954	4
58. Västerbottens läns norra...................................	66,251	3
59. Norrbottens läns södra .......................................	76,355	3
60. Norrbottens läns norra .......................................	71,291	3

137

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

De af herrar 1Lund eb er g m. fl., Ödman, Andersson och Lithander
väckta motioner intaga en från öfriga förslag fristående ställning.

I dessa motioner hemställes:

af herr Lundéberg och medmotionärer: _

att Riksdagen måtte besluta att i samband med öfriga grundlags- motion,
ändringar, som upptagas i blifvande beslut rörande utsträckningen af
valrätten till Riksdagens Andra Kammare, antaga att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling följande förändrade lydelse af nedannämnda
grundlagsstadganden:

§71 regeringsformen.

På enahanda sätt förfares jämväl, där kamrarne sig icke förena
om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning, eller
bevillningens fördelning till utgörande;

dock att bägge kamrarnes sammanstämmande beslut erfordras ej
mindre för meddelande af nya bestämmelser rörande skattefrihet eller
lindring i skatten för viss inkomst eller förmögenhet, än äfven, när fråga
är om bevillnings utgörande efter progressiv skala (eller med olika skattesatser
för olika slag af inkomst eller förmögenhet), för fastställande eller
ändring af bestämmelser rörande skatteskala, förhållandet mellan skattesatser
för inkomst eller förmögenhet af olika slag samt den procent af
inkomst eller förmögenhet, hvartill skatten högst må uppgå.

§ 65 riksdagsordningen.

När, i fråga om statsutgifter eller bevillning, med det undantag,
hvarom i regeringsformens 71 § förmäles, eller om reglementariska
föreskrifter för riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller om ansvarsfrihet
för fullmäktige i riksbanken, eller om riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning, inkomster och utgifter, kamrarne fatta stridiga beslut,
som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda sammanjämkade,
skola bägge kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera
förut stannat; kommande den mening, som därvid erhåller de
flesta ledamöters af båda kamrarne sammanräknade röster, att gälla såsom
Riksdagens beslut. För att vid sådan omröstning förekomma lika
antal röster, skall i Andra Kammaren afläggas och förseglas en sedel,
hvilken, i händelse de öfrige sammanräknade rösterna utfalla lika, öppnas
och afgör frågan. År pluralitet redan vunnen, bör den aflagda sedeln
ouppbruten genast förstöras.

Bih. till Biksd. Prof. 1906. 3 Sami. 7 Höft.

138

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Heirödmans af herr Ödman:

att Riksdagen ville till godkännande i grundlagsenlig ordning antaga

dels följande förslag till ändrad lydelse af § 24 riksdagsordningen.

Riksdagsordningen.

§ 24.

De röstberättigade, som vistas inom riket, men på grund af sjukdom,
militär tjänstgöring eller annat laga förfall icke kunna personligen
inställa sig vid valtillfälle, äga att skriftligen sända sina röster till
valförrättaren, innan valet hållits.

Samma rätt äga de röstberättigade, som af resa eller vistande
utomlands äro förhindrade att vid riksdagsmannaval iakttaga personlig
inställelse.

För utöfvande af rösträtt, när därtill berättigad icke personligen
infinner sig vid valförrättningen, skola iakttagas de föreskrifter, som äro
i särskild lag gifna.

dels och följande vid motionen fogade

Förslag

till

Lag angående hvad iakttagas skall, när röstberättigad, hindrad att
personligen inställa sig vid riksdagsmannaval, ändock vill
sin rösträtt utöfva.

§ 1. Röstberättigad, som på grund af förfall, hvarom i § 24
riksdagsordningen omförmäles, är förhindrad iakttaga personlig inställelse
vid riksdagsmannaval, äger att med iakttagande af i denna
lag gifna föreskrifter insända sin röstsedel till valförrättaren.

§ 2. Om den röstberättigade, som vill begagna sig af den honom
enligt föregående § medgifna rätt, vistas inom riket, skall han inlägga
sin röstsedel i ett särskildt kuvert, som därefter slutes och inlägges i.
ett annat kuvert, som därjämte skall innehålla ett handbref, hvari den
röstande upplyser om anledningen till hans personliga uteblifvande.
Sistnämnda kuvert skall därefter tillslutas, adresseras och öfversändas
till vederbörande valförrättare.

Röstsedel skall vara af hvitt papper, omärkt och icke underskrifven.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

139

Innan omröstningen afslutats och öppnandet af valsedlarna börjats,
skall frånvarande röstandes förfallsanmälan af valförrättaren uppläsas,
och om det uppgifna förhindret af de närvarande valmännen godkännes,
öppnas det kuvert, som innehåller röstsedeln, och nedlägges densamma
oläst i valurnan.

G-odkännes däremot icke det uppgifna förhindret, förvaras röstsedeln
i dess kuvert, som i sådan händelse icke öppnas.

§ 3. Om den röstberättigade, som vill begagna sig af den i § 1
här ofvan honom medgifna rätt, vistas utom riket eller ämnar begifva
sig utomlands, äger han att skriftligen insända sin röstsedel till valförrättaren,
antingen före afresan från riket, eller från utrikes ort,
därest lian på den tid valet sker icke har varit frånvarande från riket
längre tid än 36 månader.

§ 4. Röstberättigad, hvarom i § 3 omförmäles, skall hos mantalsskrifvaren
i den kommun, han tillhör, förskaffa sig mantalspass enligt
nedanstående formulär.

§ 5. Röstsedel, afgifven af i § 3 omförmäld röstberättigad, skall
för att vara gällande

a) vara af livitt papper och utan underskrift eller vidhäftadt
eller åsatt märke;

b) icke vara afgifven tidigare än tre månader före valförrättningen.

Befinnes sådan sedel lyda på flere, än som vid valtillfället böra

väljas, skall det eller de på sedeln sist skrifna namn anses såsom
oskrifna.

§ 6. Röstsedel enligt § 5 skall af den röstberättigade personligen
samt i enrum osedd af andra inläggas i ett särskildt kuvert, som likaledes
af honom själf tillslutes.

Kuvertet med inneliggande röstsedel skall därefter tillika med ett
dateradt och af den röstberättigade undertecknadt, handbref (missiv)
inläggas i ett kuvert, som skall adresseras till valförrättaren för den
kommun, som den röstberättigade tillhör.

Om i något kuvert finnas flera röstsedlar, skola, om de sins
emellan äro skiljaktiga, samtliga kasseras och, om de alla äro lika
lydande, endast eu af dem godkännas.

§ 7. Det i § 6 omförmälda handbref skall

a) meddela upplysning om anledningen till den röstberättigades
frånvaro från riket,

b) innehålla förklaring på tro och heder från den röstberättigade,
att röstsedeln af honom personligen, frivilligt samt i enrum och osedd
af andra inlagts i det kuvert, hvari den öfversändes,

140

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

c) vara försedt med påtecknadt vittnesintyg, att underskriften
är egenhändig samt afgifven på tid och ställe, som handbrefvet angifver,

d) vara försedt med påtecknadt vittnesintyg, att det i § 4 omförmälda
dokument (mantalspasset) blifvit för vittnena företedt och att
den, som undertecknat handbrefvet (missivet) och begärt det under
här nästföregående mom. c) föreskrifna vittnesintyg, är densamme, som
i mantalspasset angifves.

§ 8. Vid beräkning af den i § 3 bestämda tidsfrist medräknas
den dag-, då afresa ägde rum eller röstsedel utfärdades, hvaremot flen
dag, då valförrättningen hålles, icke inberäknas.

Afresan från riket anses, om den röstberättigade icke tillhör
besättning å svenskt fartyg, hafva skett senast den dag, då mantalspasset
utfärdats, men, om han tillhör besättning på svenskt fartyg, den
dag, då sista påmönstringen eller utklareringen i Sverige ägde rum för
resa till utlandet.

Röstsedeln anses utfärdad den dag, då det åtföljande handbrefvet
undertecknas.

§ 9. Vid utfärdande af röstsedel före afresan från riket skall den
röstberättigade personligen förevisa sitt mantalspass för notarius publicus
eller, om han tillhör besättning på svenskt fartyg, för vederbörande
sjömanshusombudsman och i dennes närvaro

a) underteckna handbrefvet, som därefter af notarius publicus eller
sjömanshusombudsmannen erhåller de i § 7 mom. c) och d) påbjudna
vittnesattester;

b) inlägga handbrefvet och kuvertet med inneliggande röstsedel
uti ett annat kuvert, som han därefter tillsluter och adresserar till
valföi-rättaren. Skrifvelsen till valförrättaren skall af notarius publicus
eller sjömanshusombudsmannen under rekommendation genast öfversändas
till valförrättaren med upplysning om när och hvar handbrefvet blifvit
af den röstberättigade undertecknadt.

§ 10. Afgifvande af röst från utländsk ort skall, om den röstberättigade
icke tillhör besättning på svenskt fartyg, ske på svenskt
konsulatkontor, hvarest det, som i § 9 mom. a) och b) föreskrifves,
skall utföras i närvaro af den svenske konsuln, som meddelar de i § 7
mom. c) och d) påbjudna vittnesintyg med tillfogande af upplysning,
huruvida den röstande tillhör besättning på svenskt fartyg eller ej.

Handbrefvet med inneliggande röstsedeln skall af konsuln genast
i frankeradt och rekommenderadt skick öfversändas till valförrättaren
med upplysning om när och hvar handbrefvet blifvit af den röstande
undertecknadt.

Konstitutionsutskottets Utlutande N:o 7.

141

I stället för svenskt konsulat kan anlitas en notarius publicus på
vederbörande utländska plats.

§ 11. Om däremot den röstberättigade tillhör besättning på svenskt
fartyg, sker afgifvandet af röst från utländsk ort på följande sätt:

Den röstberättigade förevisar sitt mantalspass för fartygets befälhafvare,
hvarefter det åligger denne att sammankalla besättningen för
utseende inom sig af 2 män.

Valet, som sker med slutna sedlar, förrättas af befälhafvaren, och
införes anteckning därom i den i sjölagen föreskrifna skeppsdagbok.

Befälhafvaren och de valde männen skola

a) meddela upplysning om gällande föreskrifter angående röstsedelns
utseende och handbrefvets affattning samt tillvägagåendet vid
röstsedelns insändande,

b) därefter lämna den röstberättigade tillfälle att ombord i enrum
och osedd af andra inlägga sin röstsedel i därför påbjudna, särskilda
kuvert, hvarom anteckning skall göras i skeppsdagboken,

c) därefter tillse, att föreskrifterna i § 9 mom. a) och b) efterkommas,
och på handbrefvet meddela de i § 7 mom. c) och d) påbjudna
vittnesintyg, tillika med upplysning om när och hvar den röstande
senast påmönstrades eller utklarerades i Sverige på resa till utlandet.

I skeppsdagboken införes för hvilka röstberättigade vittnesattester
utfärdats äfvensom upplysning om hvilken valkrets de tillhöra,

d) efter förrättningens afslutande uppläsa hvad som härom blifvit
i skeppsdagboken infördt samt framställa förfrågan, om någon af besättningen
har något att anmärka mot hvad som passerat eller i dagboken
antecknats, i hvilket sistnämnda fall de framställda anmärkningarne
äfven skola införas i dagboken, som därefter undertecknas af befälhafvaren
och de två af besättningen valde män.

Det åligger befälhafvaren att genast insända de färdiga skrifvelserna
i fränkeradt och rekommenderadt skick till vederbörande valförrättare
jämte upplysning om när och hvar handbrefvet af den
röstande undertecknats, samt att i dagboken attestera, att så skett.

Om besättningens antal under fartygets vistelse i hamn understiger
4 man, afgifves röst på det i § 10 föreskrifna sätt.

§ 12. Det åligger svenska konsuler och svenska fartygsbefälhafvare
att ofördröjligen telegrafiskt underrätta justitiedepartementet,
så snart det kommit till deras kännedom, att någon, som erhållit
vittnesattest i enlighet med §§ 9, 10, 11, under loppet af de närmast
därpå följande tre månaderna aflidit.

§ 13. Till besättningen räknas, förutom befälhafvaren och man -

142

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

skåpet, jämväl enhvar, som har fast anställning ombord, äfven om
han icke är påmönstrad.

§ 14. Handbref, innehållande röstsedlar, skola, i den mån de
inkomma, af vederbörande valförrättare införas i förteckning, hvartill
formulär af Konungen fastställes.

I den ordning dessa förfallsanmälningar inkommit, skola desamma
efter nämnda förteckning vid valtillfället föredragas på sätt tredje och
fjärde styckena af § 2 föreskrifva.

§ 15. Röstsedel, insänd på grund af denna lag, fritager icke
den röstberättigade från skyldighet att iakttaga personlig inställelse
vid valförrättningen, därest hans förfall upphört så tidigt, att han kan
hinna där infinna sig.

Röstsedel, som afgifvits utan berättigande i denna lag, blifver
icke giltig därigenom, att den röstberättigade före valet återkommit
till riket.

§ 16. Blanketter till de i § 4 föreskrifna mantalspass bekostas
af staten, som äfven återgäldar post- och telegrafporto enligt §§ 9, 10,
11 och 12.

För utfärdande af mantalspass, påskrifter och attester enligt denna
lag skall ingen betalning erläggas till svenska tjänstemän eller andra
svenska undersåtar.

§ 17. Det åligger befälhafvare på svenskt fartyg att hafva denna
lag anslagen ombord i besättningsrummet.

§ 18. Om någon uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet åsidosätter
här gifna föreskrifter för utförandet af någon i denna lag omförmäld
förrättning eller underlåter att fullgöra någon honom åliggande
skyldighet, skall han bota från 40 till 800 kronor till hemortens fattigkassa
samt ersätta de genom hans förseelse vållade utgifter.

Vid bötesbeloppets bestämmande skall såsom en försvårande omständighet
anses, om på grund af förseelsen någon röstberättigad icke
fått afgifva sin röst, valförrättning upphäfts, eller förseelsen upprepats.

Om någon för tredje gången underlåter utföra hvad honom på
ämbetets eller befattningens vägnar efter denna lag åligger, skall han
bota från 1,200 till 3,000 kronor, eller, där omständigheterna därtill
föranleda, mista innehafvande ämbete eller befattning.

§ 19. Denna lag träder i kraft den

Motionären har därjämte framlagt förslag till formulär för s. k.
mantalspass, hvarom i lagförslaget närmare förmärs.

Slutligen har motionären anhållit, att konstitutionsutskottet måtte

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

143

vid de af honom framlagda förslagens pröfning vidtaga den ändring i
formuleringen, som möjligen kunde finnas lämplig.

af herr Andersson:

att Riksdagen må såsom hvilande till grundlagsenlig behandlingantaga
följande förslag till ändrad lydelse af riksdagsordningen:

§ 13.

1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio,
däraf etthundrasjuttiofem för landet och femtiofem för städerna,
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads början
året näst efter det, under hvilket valet skett.

§ 15.

1. Val till riksdagsmän i Andra Kammaren verkställas den 24
juli året näst före början af de tre år, för hvilka valen gälla.

af herr Lithander:

att Riksdagen måtte besluta:

att med afslag å Kungl. Maj:ts proposition i rösträttsfrågan genom
underdånig skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, dels att Kungl. Maj:t
ville låta utarbeta ett rösträttsförslag, upptagande politisk rösträtt äfven
för gifta och ogifta kvinnor, att föreläggas Riksdagen så tidigt, att
dess beslut kan fattas före valperiodens slut; dels ock

att i samband med förslag till rösträttsutvidgning Kungl. Maj:t
äfven täcktes framlägga förslag till sådan ändring i § 65 riksdagsordningen,
hvarigenom bestämdes, att alla de statens inkomster, som
härflyta från direkta och indirekta skatter, skola fastställas antingen
genom kamrarnas sammanstämmande beslut eller genom en uppnådd
majoritet af minst %-delar af samtliga de vid gemensam votering afgifna
rösterna.

Herr

Anderssons

motion.

Herr

Lithanders

motion.

De skäl motionärerne anfört till stöd för de af dem framlagda
särskilda förslagen, har utskottet ansett sig böra här nedan återgifva.

144

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Herr Warburgs
motivering.

Det af herr Warburg uti motionen n:o 140 framställda förslaget
beledsagas af en så lydande motivering:

»Den kungliga propositionen om ändring i regeringsform och riksdagsordning
för utvidgande af rösträtten stadgar i § 18 af riksdagsordningen,
att till ledamot af Andra Kammaren endast kan utses man, som
äger valrätt inom valkretsen, eller, där fråga är om stad bestående al
flere valkretsar, inom någon af dessa.

Härigenom är alltså det så kallade bostadsbandet eller bostadsstrecket
— d. v. s. begränsningen af valbarhet till valmän inom valdistriktet
— bibehållet.

Föredragande departementschefen, hans excellens statsministern,
bar emellertid bland de nyttiga förändringar, som kunde tänkas förknippade
med eu rösträttsreform, omnämnt utvidgning af valbarheten
genom lossande af bostadsbandet, men ansett sig icke böra ifrågasätta
någon förändring i detta afseende, emedan den icke skulle äga stöd i
den allmänna meningen.

En sådan reform, som redan under nuvarande förhållanden af
många ansetts i hög grad önskvärd och nyttig, torde emellertid, därest
det nya rösträttsförslaget genomföres, blifva i ännu högre grad af
behof vet påkallad, liksom den öfverensstämmer med hvad i de flesta
andra europeiska land är stadgadt i samband med allmän rösträtt. Det
borde sålunda kunna förväntas, att äfven hos oss i detta fall den allmänna
meningen skulle kunna vinnas för en sund och rättvis reform.

Man har bland motståndare till eu rösträttsreform i den riktningregeringen
nu föreslagit ofta hört den åsikten uttalas, att de nya valin
ansmassorna på många ställen skulle helt och hållet undanskjuta den
hittillsvarande valmanskåren och uttränga dess representanter. Äfven
om man icke delar denna uppfattning, är det dock uppenbart, att väsentliga
förändringar och förskjutningar komma att inträda, och det kan
väntas, att framstående representanter ej längre skola finna flertal i sin
hittills varande valkrets, liksom ock mångenstädes utmärkta förmågor
på förhand kunna anses uteslutna från Andra Kammaren på grund af
bristande öfverensstämmelse med valmansmajoriteten inom sin valkrets.

Ett af de förnämsta argumenten för införande af ett proportionellt
valsätt är ju ock, att de olika partigrupperna inom hvarje större valkretsområde
skulle representeras genom sina bäste män, och att detta
skulle bidraga att lyfta representationens nivå och motverka nedhuggandet
af framstående representanter, hvilka till äfventyrs befinna sig i
mindre tal inom sitt hittillsvarande trängre valkretsområde.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

145

Men en liknande garanti mot att viktiga samhällsintressen och
olika partier komma att sakna sina främste målsmän skulle kunna ernås
utan proportionella val, därest nämligen bostadsstrecket bortfölle; och
denna garanti skulle komma alla partiskiftningar till godo.

Exempel från utland och inland bekräfta detta både positivt och
negativt. Då helt nyligen Englands förre premierminister föll igenom
i sin gamla valkrets, trädde en af representanterna för Londons City
tillbaka till hans förmån och skaffade Balfour tillfälle att återinträda i
underhuset såsom sin fraktions ledare. Likartade exempel skulle kunna
anföras från andra land. När för tolf år sedan kammarens nyss aflidne
ålderspresident tillika med sina kamrater å Östermalm stannade i mindretal
vid valet, möjliggjorde de säregna valkretsförhållandena i hufvudstaden
hans inväljande för tredje kretsen, tack vare en kamrats tillbakaträdande.

Ett par slående exempel kunna ock anföras på att kammaren
mistat ledande män, som, därest bostadsstrecket icke funnits, lätt nog
kunnat återbördas; år 1890 blef den dåvarande representanten för Leksandskretsen
slagen och år 1897 riksdagsmannen för Västra Hälsingland;
likaså var det rätt nära, att kammaren under 1887 års valstrider gått
förlustig den svenska bondeklassens främste målsman under 1800-talets
senare hälft, dåvarande riksdagsmannen för Höks härad. Det låg i sakens
natur, att motståndarne till deras åsikter inom deras respektive valkretsar
icke voro benägna återvälja dem, men det måste för hvarje
oförvilladt omdöme synas obilligt och föga gagneligt, att intet tillfälle
gafs deras meningsfränder inom några andra valkretsar att återbörda
deras krafter åt kammaren. Likaså måste det vara skadligt, att en valkrets,
som till sin fulla belåtenhet varit representerad af en riksdagsman,
skall vara förhindrad bibehålla honom efter hans afflyttning till
annan krets.

Då år 1887 upphäfvande af bostadshandet ifrågasattes, afstyrktes
detta af konstitutionsutskottet bland annat med den motivering, att, såvidt
utskottet hade sig bekant, icke inom någon valkrets försports klagan,
att kretsen saknade tillgång till lämplig representant.

Äfven om detta kan medgifvas, måste det dock vara af största
vikt för Riksdagens arbete, att en valkrets representeras ej blott af en
i och för sig lämplig målsman utan af den, som valmännens flertal
anser värdigast och bäst representera deras åskådningssätt och föra
deras talan, oafsedt om han är bosatt inom kretsen eller icke. Denna
reform skulle vara till gagn för alla meningsskiftningar; den skulle
Bih. till Biksd. Prof. 1906. 3 Sami. 7 Höft. 19

146

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

innebära en trygghet mot att än det ena, än det andra partiets ypperste
personligheter nteslötes från att i kammaren arbeta till fosterlandets
gagn hvar och en efter sin uppfattning.

Man behöfde säkerligen icke frukta, att valmännen allt för ofta
skulle begagna sig af friheten att söka sin representant utom valkretsen;
lokala hänsyn skulle alltid tynga i motsatt riktning.

Helst skulle jag vilja föreslå bostadsstreckets fullständiga borttagande.
Då emellertid Kungl. Maj:ts proposition bibehåller den skarpa
åtskillnaden mellan land och stad och då till äfventyra farhågan för
stadsbors uppträdande som riksdagskandidater i landtkommuner mångenstädes
bidragit till obenägenheten för denna reform, tillåter jag mig
alternativt föreslå valbarheten begränsad inom landtkretsar till landtbor,
inom stadskretsar till stadsbor.»

Herr friherre
De Geers
motivering.

Herr friherre Be Geer har uti motionen n:o 33 andragit följande:

»Efter hvad som hittills inom Riksdagen förekommit vid rösträttsfrågans
behandling och med hänsyn till den sammansättning, Andra
Kammaren efter de senaste valen erhållit, lärer väl, såsom ock af hans
excellens, herr statsministern vid remissen i Första Kammaren af den
kungl. rösträttspropositionen framhölls, någon utsikt icke vidare förefinnas
att kunna kombinera rösträttens utsträckning vare sig med proportionella
val till endast Andra Kammaren eller med en förändring af
de båda kamrarnes skattepolitiska ställning. Huruvida frågans lösningkunde
stå att vinna genom en mera vidtgående reform med fullständigt
genomfördt proportionellt valsätt till båda kamrarne, därom vågar jag
icke uttala mig, men då jag för egen del fortfarande ställer mig tviflande
i fråga om det proportionella valsystemets lämplighet för våra
förhållanden, saknar jag anledning att närmare beröra denna fråga.

Såsom förhållandena nu utvecklat sig och då möjlighet torde saknas
för en återgång till den ståndpunkt i rösträttsfrågan, som år 1902 intogs
af Andra Kammarens samlingsparti men då af båda kamrarne förkastades,
synes det mig uppenbart, att den, som verkligen önskar en
lösning af denna redan allt för länge omtvistade fråga, icke har annat
att göra än att i hufvudsak acceptera det af Kungl. Maj:t nu framlagda
förslaget. Att återigen äfventyra lösningens uppskjutande torde icke
vara klokt, allraminst från konservativ ståndpunkt.

I fråga om rösträttens utsträckning i den grad, det kungl. förslaget
afser, har jag alltså för min del icke något att erinra. Genom
införande af enmansvalkretsar jämväl i de städer, som välja mer än en

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

147

riksdagsman, har en bestämd förbättring gjorts i nu gällande bestämmelser,
och med denna konsekventa tillämpning af systemet med enmansvalkretsar
lärer Ami hvad som kan åstadkommas för bevarande af
minoritetens rätt vara iakttaget. I ett annat afseende synes mig däremot
det kungl. förslaget otillfredsställande. Det bibehåller nämligen
oförändradt det oegentliga förhållande, som måste anses ligga däruti,
att köpingar och municipalsamhällen i valhänseende hänföras till landsbygden
och ej till städerna, dit de genom sin natur rätteligen borde
höra. Väl har statsministern vid ofvan omförmälda tillfälle uttalat den
uppfattningen, att Första Kammaren säkerligen icke skulle vilja vara
med om någon förändring härutinnan, och att i allt fall rösträttsvännerna
icke kunde tänkas benägna att ingå på den uppoffring af de samfällda
valens princip, som skulle anses ligga i en dylik förändring, men då
frågan har stor betydelse för Andra Kammarens blifvande sammansättning
synes den mig det oaktadt väl förtjänt af att än en gång komma
under Riksdagens pröfning.

Hvad innebär nxi denna redan förut vid skilda tillfällen ifrågasatta
utsöndring af större köpingar och municipalsamhällen från landtvalkretsarna?
Såvidt jag kan förstå, icke någonting annat än en af senare
tiders utveckling betingad förändring af gällande riksdagsordnings bestämmelser
för att bringa dessa i öfverensstämmelse med den antagna
principen om skilda val för land och stad. Men icke äro köpingar och
municipalsamhällen att betrakta som städer, invänder man. Icke byter
ett samhälle om natur därför att byggnadsstadga, brandordning, ordningsstadga,
strängare bestämmelser angående hälsovård m. m. börja där
tillämpas. Visserligen icke, men likaväl kan man ju säga, att tillvaron
af en borgmästare icke är tillräcklig för att gifva en liten obetydligstad
någon verklig karaktär af stadssamhälle. Den verkliga skillnaden
mellan stads- och landsbygdssamhälle, särskild! i det afseende, hvarom
nu är fråga, ligger \Täl icke i vissa institutioners befintlighet eller i
vissa stadgars tillämpning, utan hvad som härvidlag ger karaktär åt
ett samhälle det är detta samhälles lokala begränsning och dess innevånares
yrken och sysselsättningar eller i allmänhet de förhållanden,
under hvilka samhällets innevånare lefva. Hvad är det nu för folk,
som bor i våra köpingar och municipalsamhällen? Jo antingen, såsom
i de s. k. villastäderna eller andra under landsrätt hörande förstäder
till de större städerna, rena stadsbor, rätteligen tillhörande och ägande
sin verksamhet i den närbelägna staden, eller ock, såsom i de på den
egentliga landsbygden liggande större samhällena af ifrågavarande slag,
handlande, tjänstemän, kapitalister och andra inkomsttagare, handtverkare

148

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7-

och slutligen, i stort antal, industriarbetare. Jordbrukare och jordbruksarbetare
torde däremot blott undantagsvis där hafva sina bostäder. År
då icke skillnaden i befolkning påfallande? Likna icke de större köpingarne
och municipalsamhällena, med sina inom starkt begränsade områden
sammanträngda befolkningar, i allt väsentligt städerna vida mer än landsbygden
med dess öfver vidsträckta områden spridda, hufvudsakligen med
jordbruk och liknande näringar sysselsatta innevånare? Åro icke deras
befolkningars intressen stadsbons och icke landtmannens? Hvari skulle
då orättvisan ligga, om de i politiskt afseende hänfördes till städerna?
År det icke fasthellre oriktigt, att de, så länge den politiska rösträtten
ej utöfvas gemensamt af städer och landsbygd, sammanblandas med
landsbygden, som har helt andra intressen, ty, säga hvad man vill, så
finnes och kommer väl alltid att finnas en intressemotsats mellan stad
och land, och däri ligger ej något ondt, blott de olika intressena få
sin tillbörliga representation. De, som motsätta sig dessa stadsliknande
samhällens utsöndring från landsbygden, beskärma sig öfver, att man
vill rubba den bestående ordningen och mot deras vilja ''utkasta’ dessa
samhällen från landtvalkretsarne. Denna utsöndring är dock fullt motiverad
och påkallad af förändrade förhållanden, som inträdt efter det nu
gällande riksdagsordning antogs. De ifrågavarande samhällena voro
på den tiden af mycket ringa betydelse och omfattning, men huru hafva
de icke sedan tillvuxit både i antal och folkmängd, och denna tillväxt
synes alltjämt stiga mer och mer. Sålunda funnos enligt den tabell,
som finnes fogad vid 1902 års konstitutionsutskotts betänkande i rösträttsfrågan,
år 1899 sextiotvå dylika samhällen med 1,000 innevånare
eller därutöfver, men redan nu ha vi enligt tillgängliga uppgifter åttiotvå
sådana samhällen, som uppnått denna befolkningssiffra. Bland dessa
finner man åtskilliga med ganska betydande folkmängd. Förutom ett
municipalsamhälle med 11,000 innevånare, som likväl i år inkorporerats
med närliggande stad, finner man sålunda ett med öfver 7,000 innevånare,
10 med en folkmängd från 4,000 till öfver 6,000, 14 med 2,000
till öfver 3,000 o. s. v. Betänker man då, att bland våra städer 23
hafva mindre än 2,000 innevånare, 35 mindre än 3,000, 45 mindre än
4,000 och 51 mindre än 5,000, så måste det ju medgifvas, att det
åtminstone icke är folkrikedom, som gör ett stort antal af våra småstäder
till något annat än köpingarne och municipalsamhällena.

Dessa folkrika stadsliknande samhällen utöfva redan ett stort inflytande
på valen i de valkretsar, de tillhöra, och ett än större komma
de att utöfva, sedan allmän rösträtt införts, ty en ökning af den på en
liten fläck samlade valmanskåren i ett municipalsamhälle betyder vida

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

149

mer än motsvarande ökning af de spridda valmännen på landsbygden
i samma valkrets. Industrien tillväxer starkt i närvarande tid och
breder ut sig mer och mer på landsbygden, och man torde därför
säkerligen få motse eu allt större tillväxt af municip alsamhällenas till
stor del af industriarbetare bestående befolkning. Dessa samhällen
torde därför i en snar framtid komma att spela en dominerande roll i
de valkretsar, de tillhöra, och den gifna följden häraf blir, att ett afsevärdt
antal af landtvalkretsarne komma att representeras af industriarbetarnes
kandidater, eller af hvad jag skulle vilja kalla stadsrepresentanter.
Att den stora arbetarebefolkning, industrien sysselsätter, lår ett
större inflytande på representationens sammansättning än hittills, däri
ser jag för min del icke något ondt, tvärtom, det är rättvist och nödvändigt
för en lugn och god samhällsutveckling. Men icke är det
därför önskligt eller för det helas väl gagneligt, att detta inflytande
får bli större än hvad skäligt är, och detta synes mig komma att inträffa,
om icke landtvalkretsarne förbehållas åt landtmännen.

Häremot torde invändas, att en sådan utsöndring af stadsliknande
samhällen ur landtvalkretsarne tjänar ingenting till, ty när allmän rösträtt
införes, bli landsbygdens arbetare de bestämmande i landtvalkretsarne,
och dessa arbetare komma att ställa sig under samma ledning
och omfatta samma intressen som stadssamhällenas arbetare. Tänker
man sig, att förhållandena på landsbygden icke skulle nämnvärdt förändras
och utvecklas, så kunde nog grund finnas för en sådan upp*
fattning, men det synes mig vara alltför pessimistiskt att härvidlag
tänka sig framtiden blott såsom en oförsonlig strid. mellan jordägare
och arbetare, ty få de sistnämnda mera allmänt än hittills sina lefnadsvillkor
väsentligt förbättrade, torde det ingalunda vara säkert, att de
finna med sin fördel förenligt att göra sig solidariska med de under
så olika förhållanden lefvande stadsarbetarne. Och för öfrigt, är det
så alldeles säkert, att landsbygdens arbetare, om jag sätter.arbetare
som motsats till jordägare, verkligen komma att bilda majoriteten på
landsbygden? Ser man längre fram i tiden, är det väl mer än sannolikt,
att de stora jordbruken komma att mer och mer minskas och de
små i stället högst betydligt tilltaga. Efter alla tecken att döma, blir
det en gårig de själfägande mindre jordbrukarne, som komma att bilda
kärnan af landtbefolkningen, och säkerligen torde det i framtiden blifva
dessa, som i politiskt afseende komma att få det största inflytandet
inom landsbygdens valkretsar — om nämligen dessa valkretsar, så som
skäligt är, förbehållas åt de verkliga landtmännen. Att dessa framtidens
landtmän, småbrukarne, icke komma att ställa sig under arbetareorga -

150

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

nisationernas ledning, torde val vara tämligen säkert, och låt vara att
deras representanter i Riksdagen komma att bilda ett något mera demokratiskt
element än representanterna för den hittills på landsbygden
dominerande hemmansägareklassen, så torde de dock komma att utgöra
en hälsosam motvikt mot de blifvande stadsrepresentanterna.

Så som förhållandena nu utvecklat sig, torde antydda, med riksdagsordningens
anda fullt öfverensstämmande omändring af valkretsarne
vara den enda möjligen genomförbara åtgärd, som kan vidtagas för att
vid införande af allmän rösträtt på ett verkligen effektivt sätt motverka
en alltför ensidig sammansättning af Andra Kammaren.»

Hen Johan- Herr Johanson har på följande sätt motiverat sin uti motionen

sons motive- n:0 145 gjorda hemställan:

nnff ej) *

»Med anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 55 till Riksdagen
innevarande år, angående utsträckning af den politiska rösträtten, tageljag
mig friheten att, med förslag till ändring i den kungl. propositionen,
i vissa delar förnya min till 1905 års Riksdag n:o 258 väckta
motion.

I ofvannämnda Kungl. Maj:ts proposition har den hittills häfdade
grundprincipen vid val till riksdagsman i Andra Kammaren, städernas
skiljande från landet, blifvit föreslagen, hvari dock städerna fått sig
tillagd större representationsrätt än dem efter folkmängden rätteligen
tillkommer. Såsom skäl härför framhålles i den kungl. propositionen,
att icke tillskapandet af alltför oformliga stadsvalkretsar varder en *
följd af de nya grundlagsbestämmelserna, samt att öfverskottssiffran
städerna till godo, efter nuvarande folkmängdsförhållanden snart utjämnas
genom folkmängdens i städerna hastigare tillväxt än å landet. Följer
man utredningen i den kungl. propositionen om städernas folkmängdstillväxt,
finner man, att tillväxten under nuvarande representationsrätt
under tiden 1866—1896 ej berättigat städerna till större ökning än
från 28 till 46 representanter. Alltså på 30 år 18 representanter,
hvaremot Kungl. Maj:t nu föreslår, att städerna redan vid början efter
den föreslagna grundlagsändringen skulle få 12 representanter utöfver
sin rätt efter folkmängden och sedan vid omreglering af valkretsarne
hvart nionde år möjligen ytterligare tillökning.

Att vid en utsträckning af den politiska rösträtten till hvarje
svensk man, som fullgjort de skyldigheter, som härför betingas, lämna
företrädesrättigheter åt städernas innevånare saknar sakligt skäl och
torde icke kunna försvaras. Det bevingade ordet rättvisa åt alla har
här blifvit åsidosatt.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

151

En sådan företrädesrätt skulle i det närmaste bortfalla, om köpingar
ocli municipalsamhälle med upptill 1,000 innevånare och däröfver lades
till städerna och med dessa indelades till valkretsar, hvarigenom föreslagna
representantantalet, 65 för städerna och 165 för landsbygden,
blefve den närmast rättvisliga proportionen, och valkretsarnes oformlighet
torde därigenom i någon mån utjämnas. Städerna skulle i alla fall få
åtskilliga representanter för många enligt proportionen 65—165.

Att köpingars och municipalsamhälles intressen icke sammanfalla
med landsbygdens utan äro närmast förenliga med städernas, är ju
uppenbart genom de sträfvanden, som ständigt af dessa samhällen göras,
så snart de därtill finna sig mäktiga att skilja sig från landsbygden.

Därjämte anser jag, att för valrätt bör erläggas direkt skatt till
staten — mantalspengarne.»

Herr Kjellén har till stöd för sitt uti motionen n:o 148 framlagda
förslag anfört följande:

»Att ett behof af reform i 1866 års bestämmelser om den politiska
rösträtten föreligger, torde numera icke af någon på allvar förnekas.
122 inom Riksdagen framburna motioner, 4 kungl. propositioner och 3
konstitutionsutskottsförslag tala redan före ingången af innevarande riksdag
ett tillräckligt tydligt språk härutinnan.

Att detta behof bör afhjälpas snart, torde äfvenledes nu stå klart
för alla insiktsfulla fosterlandsvänner. Statskuppen i Finland 1899 och
vår egen härordningsreform 1901 inneburo, hvar på sitt sätt, kraftiga
väckelser till vårt folk i denna riktning. I känslan häraf svällde också
reformrörelsen upp därhän, att ej mindre än 41 af motionerna, 3 af
propositionerna och alla utskottsförslagen tillhöra den senaste tiden,
1902—1905. Kom så sistnämnda år unionens upplösning. I detta
sammanhang framstår denna händelse som en tredje varning till svenska
lolket, allt för ödesdigert allvarlig för att af fosterländske män kunna
förbises eller missförstås.

Ännu är dock icke Sveriges rike utlämnadt åt slumpens eller
främmande makters nåd och onåd. Vår framtid hvital'' i våra egna
händer. Vi hafva inom både land och folk rika reserver, stora, hittills
oupptagna möjligheter. Det är till dem vi nu måste lita. Vägen till
framtiden går genom förtroende: förtroende till både land och folk.
Men förtroendet till folkets politiska mognad är det första, själfva förutsättningen
för, att vi skola kunna hysa förtroende till landets ekonomiska
bärkraft i stor skala. Den nationella samlingen måste föregå
det nationella samarbetet, om vårt framtidshopp skall hvila på säker
grund. Och samlingen måste ske snart, om vår själfkänsla skall få

HerrKjelléns

motivering.

152

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

verklig näring däraf. Ju längre vi dröja efter fjolårets händelser, desto
mer löpa vi också risken att i andras ögon framstå som en kraftlös
nation, den där icke ens förmår rycka upp sig till ett beslut.

Formen för denna nationella samling är en författningsändring,
hvarigenom den politiska rösträtten göres oberoende af förmögenhetsställning.
Så långt äro äfvenledes alla redan ense.

Verkan af en sådan reform skulle i stort sedt blifva den, att
arbetareklassen i hela sin mångskiftande massa indroges inom den
politiska maktsfären. Det är hufvudsakligen den, som hittills] stått
utanför; den har utgjort hufvudmassan i folkets, för politiska ändamål
obrukade, reserv; den skulle alltså nu skörda de närmaste frukterna af
reformen. Men att dess vinst tillika skulle blifva en vinst för stat och
samhälle, därom har jag redan 1902 yttrat några ord — i Tal i Fosterländska
Förbundets Generalförsamling, sedermera utgifvet som broschyr
under titeln ’Ett samlingsprogram i rösträttsfrågan’ — som jag här
tillåter mig att citera:

Ingen, som närmare betraktar arbetareklassen i våra dagar, undgår
det intrycket, att här sjuder ungt blod. Det ligger ungdom i arbetarnes
sangvinism, för hvilken alla frågor tyckas så enkla, i deras lätta sinne,
deras förmåga af hänförelse, t. o. m. i deras öfvermodiga tro på sig
själfva och deras hänsynslösa stormande på förmenta rättigheter. Det
ligger ungdom icke minst i deras godtrogenhet, som gör dem så lättledda
i sina agitatorers hand. Men en sådan ung och frisk vilja på
både godt och ondt är det just, som vi sakna i vårt närvarande politiska
skick. Här finnes alldeles för mycket af gammalmanssynpunkter, af
fridsjukhet, af betänksamhet, af bekvämlighetshänsyn, jag vill nästan
säga af trötthet. Norska frågan ligger till en god del innesluten i
denna synpunkt, ty där hafva vi emot oss just en sådan hänsynslös
ungdomsvilja, och det är den, som besegrat oss. För mig står det som
ett verkligt och trängande statsintresse, att vår politiska kropp måtte
föryngras genom en lämplig tillsats af ungt blod, och detta kan numera
endast komma från arbetareklassens leder.’

Af rösträttens utsträckning väntar man sig således äfven på konservativt
håll icke blott bot för socialt missnöje, utan äfven positiva
fördelar för det allmänna. Då härtill kommer, att samhällets egen förvandling
påkallar en vederbörlig anpassning af representationsformema,
så skall ur denna synpunkt ingen befogad anmärkning kunna riktas
mot reformförslag, som ställa sig på den allmänna rösträttens grund.

På denna grund står Kungl. Maj:ts proposition i rösträttsfrågan
till innevarande Riksdag. Dess hufvudsakliga syfte är att bota stundens

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

153

sociala missnöje, och dess hufvudsakliga verkan skulle vara, att tillträde
till valurnorna öppnades för den stora, breda arbetareklassen i land
och stad. Så till vida synes detta initiativ vara sprunget ur en intim
känsla af hvad landet i närvarande ögonblick önskar och behöfver.

Men det vill synas, som om regeringen, då den fattade sin ståndpunkt
i frågan, haft detta stundens intresse så starkt för ögonen, att
den kommit att förbise eller underskatta berättigade farhågor för framtiden.
Jag torde i detta hänseende få hänvisa till mina anföranden i
Andra Kammarens remissdebatter den 22 januari och den 27 februari
innevarande riksdag. Regeringens förslag ger arbetareklassen dess rätt,
men på bekostnad af andra hufvudgruppers, i främsta rummet bondeklassens,
rätt. En sådan lösning bringar landets lugna utveckling i
fara och botar det med ett återfall i den s. k. frihetstidens fördärfliga
ensidighet.

Så långt kunna vi icke vara med. Den, som närmare studerat
fäderneslandets historia och behjärtat gångna tiders erfarenheter, måste
rygga tillbaka för denna farliga väg. Det föreliggande problemet ter
sig för oss så, att man bör tillgodogöra statslifvet det goda i arbetareklassens
insats utan att på samma gång beröfva statslifvet det goda i
bondeklassens och öfriga konservativa elementers insatser. Man bör det
ena göra och det andra icke låta.

Det är just detta, som utgör problemets svårighet, och som så
länge uppskjutit den lyckliga lösning, hvarefter landet alltmera längtar.
Öppnar man icke dörren — d. v. s. rubbar man icke strecket — så
blir tidens behof icke tillgodosedt; öppnar man dörren, så är fara för
banden, att de nytillkomna väljarne genom sin öfverlägsna massa skola,
förr eller senare, drifva alla de gamla undan och sj kifva rycka till sig
all makten. Detta är rösträttsfrågans Scylla och Charybdis; undviker
man det ena skäret, så riskerar man att stöta på det andra.

Kungl. Maj:t, som allt hitintills tagit position i frågan med försiktig
hänsyn till de nu besittandes rätt, synes denna gång hafva valt
sin kurs betänkligt nära det sist antydda skäret. Vid sådant förhållande
tillkommer det Riksdagen att eftersinna, huruvida några särskilda försiktighetsmått
äro att vidtaga till garanti för statsskeppets säkerhet
och lugna gång.

Härvid riktar sig uppmärksamheten alldeles särskildt på frågans
parlamentariska läge. Utan att underskatta betydelsen af det arbete,
som ägnats frågan utanför Riksdagens väggar, torde man få anse som
eu själfklar förutsättning, att frågan numera avancerat för långt för
att kunna lösas på någon bas, som icke blifvit i den rent parlamenBih.
till Biksd. Prot. 1906. 3 Sami. 7 Höft. 20

154

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

tariska utvecklingen angifven. En närmare kännedom om denna utveckling
är således nödvändig ej blott för att förstå Kungl. Maj:ts nu
föreliggande förslag, utan äfven för att kunna med någon säkerhet bedöma
de andra utvägar till lösning, som bär äro ''nödiga eller nyttiga
och möjliga att verkställa’.

Rösträttsfrågans parlamentariska läge.

Redan innan 1860-talet gått till ända, hade en utsträckning af
1866 års rösträttsvillkor förts på dagordningen; och då det år 1870
första gången kom till votering i frågan, visade sig öfver en tredjedel
af Andra Kammaren stå på den reformvänliga sidan. Med de principiella
demokraterna förenade sig nämligen här representanterna för
bondeintresset att öppna Riksdagens dörrar för genom den nya census
utestängde ståndsbröder. Man må minnas, att censustalen på den tiden
betydde vida mera än nu, och att det ännu icke fanns någon organiserad
arbetareklass, som på ringaste vis kunde konkurrera med hemmansägareklassen
om makten. Det var under denna tid, år 1871, som Sven
Nilsson i Osterslöf fällde de bekanta orden, att man icke skall ''skrämma
oss bönder med Sveriges arbetare’, ett yttrande, som för sin tid var
lika naturligt som berättigadt.

Det första positiva program, kring hvilket reformvännerna i rösträttsfrågan
samlade sig, skulle kunna karakteriseras som half strecket,
i det att man helt enkelt föreslog nedsättning af de olika censusposterna
till hälften: alltså ett fastighetsstreck på 500, ett arrendestreck
på 3,000 och ett inkomststreck på 400 kronor. Härvid är särskildt att
märka, att detta inkomststreck enligt tidens bevillningsförordning
sammanföll med strecket för till bevillning uppskattad inkomst. Halfstreck-programmet
(första gången framställdt af L. O. Larson under
debatten i Andra Kammaren 1872) blef Andra Kammarens beslut åren
1880, 1881 och 1882, sistnämnda gång t. o. m. utan votering.

Emellertid höjde 1883 års bevillningsförordning den skattefria
inkomsten till 500 kronor, och därmed hade 400-kronostrecket förlorat
sin anslutning till skatteplikten, hvarför det nu afgår ur dagordningen.
Reformvännernas sträfvan tog sig då aflopp i en begäran om statistisk
utredning, som blef Riksdagens beslut 1884 — den första riksdagsskrifvelsen
i rösträttsfrågan nnder det nya statsskicket — och utmynnade
i statistiska centralbyråns redogörelse år 1887. Denna utredning
syntes visserligen gifva vid handen, att en nedsättning af census till

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

155

bevillningsstrecket skulle allvarligt rubba hemmansägarnes politiska
hegemoni, i det att arbetaregrupperna på land och i stad redan vuxit
till en väsentlig betydelse. Under de säregna förhållandena efter tullsystemets
införande fick reformen emellertid ännu en gång vind i seglen,
och man samlade sig nu på det s. k. femhundrakronostrecket, d. v. s.
en inkomst- och fastighetscensus å 500 samt arrendecensus å 3,000
kronor; som man ser, en ny upplaga af halfstrecket, endast anpassadt
efter den nya bevillningsförordningen. Detta program (första gången
framfördt i motion af N. Nilsson i Skärhus 1887) blef Andra Kammarens
majoritets under riksdagarne 1891, 1892, 1893 och 1894.

Jämte de nu nämnda programmen hafva tvenne andra redan från
början framkommit i motionsform och sedermera med längre eller kortare
mellanrum dykt upp i den parlamentariska diskussionen. Det ena af
dem är kommunalstrecket (första gången 1870), hvilket skiljer sig från
femhundrakronostrecket hufvudsakligen genom att sänka fastighetscensus
ned till 100 kronor. Det andra är den allmänna rösträtten (med flere
eller färre begränsningar; första gången 1869, och efter 1890 fast på
dagordningen). Intetdera har emellertid under detta äldre skede kunnat
samla någondera kammaren i ett beslut.

Gemensamt för alla nu redovisade program är, att de söka lösningen
inom rösträttsfrågans speciella ram. De innebära en större eller
mindre inbjudning af de rösträttslöse — alltifrån det sistnämnda, som
öppnar dörren på vid gafvel, och till de två förstnämnda, som endast
öppna den på glänt — men de frukta ännu icke någon ny fara från dem,
söka därför icke heller någon annan garanti för det bestående än på
sin höjd själfva försiktigheten vid inbjudningen. Det är de partiella
eftergifternas politik; en reträtt steg för steg inom samma linje.

Men i början af 1890-talet inträder en vändpunkt. Tvenne faktorer
hafva nu förändrat rösträttsproblemets ursprungliga förutsättningar till
den grad, att både partiställning och taktik måste röna inflytande däraf.
Å ena sidan har penningvärdets sjunkande (anmärkt i den parlamentariska
diskussionen ända från 1875) gått så långt, att strecken —
särskildt inkomststrecket i stad — börjat förlora sin betydelse. Å andra
sidan har den moderna arbetarerörelsen börjat tränga bondeklassen
inpå lifvet genom industriens allt raskare utflyttning på landet och de
moderna kommunikationssamhällenas stora utveckling. Från denna tid
minskas också intresset hos de gamla reformvännerna på landsbygden.

År 1892 bekänner L. O. Larson (i Första Kammaren) sin omvändelse,
samma år kulminerar majoriteten i Andra Kammaren, därpå

156

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

sjunker den och försvinner efter 1894. Grundlagsändringen 1894, hvarigenom
åt landsbygden förbehöllos 150 platser, vittnar i samma riktning.
Både stadshögern och bondeklassen hafva nu fått ögonen öppna för faran
i en för långt utsträckt eller för hastigt inträdande förändring, på samma
gång som de inse ohållbarheten af det bestående. Denna insikt foder
en ny taktik. Det duger icke längre att säga ett rent nej eller ett
hälft ja. Man måste operera äfven på andra linjer än census. Man
beslutar att möta rösträttsprogrammet med ett annat positivt program.

De nya linjerna rekognosceras i Billings motion vid 1893 års
riksdag och karakteriseras som ldassval och proportionella val. Redan
vid föregående riksdag hade inom Första Kammaren försports sympatier
i dessa riktningar. Nu är programmet klart, och fältropet lyder:
allmän rösträtt med garantier — efter föregående utredning (icke blott
statistisk, utan äfven politisk och statsrättsligj af Kungl. Magt.

Vid sidan af det radikala förslaget, att på en gång borttaga alla
fördämningar mot demokratiens flod, och det liberala, att urtappa den
gradvis, träder från denna tid i aktion ett konservativt program, att
reglera den i nya fåror. Mellan dessa tre riktningar bryter sig hädanefter
rösträttsfrågans historia.

De på konservativt håll först antydda garantierna röra, som man
ser, valsättet. Man vill kombinera rösträttsfrågan med en röstsättsfråga.
Men motionären vid 1893 års riksdag uttalar, att på nuvarande riksdagsordnings
grund knappast några andra klassval låta sig anordnas
än efter skatteförmågan. Tanken på klassval sammanfaller därför i
praktiken med tanken på eu sålunda graderad röstskala. I denna form
kommer garantisystemet först på Andra Kammarens dagordning (motioner
1894—96), och denna form skulle äfven blifva den första, som
parlamentariskt utdömdes.

Dessförinnan skulle emellertid äfven den andra af de från början
nämnda garantierna, nämligen det proportionella valsättet, komma under
behandling. År 1896 tog Kungl. Maj:t — för första gången sedan en
mansålder — initiativet till förmån för proportionella val i storstäderna
och strecksänkning. Förslaget hade endast den verkan, att det inträdde
en paus i reformrörelsen på riksdagen — medan agitationen uti landet
tog allt större dimensioner (rösträttsadressen 1898).

År 1899, det tredje under valperioden, mobilisera partierna mot
hvarandra: de konservative under baneret graderad skala, de liberale
under baneret kommunalstreck, som nu för första gången blir ett samlingstecken.
År 1900 bildas på denna grundval det »liberala samlingspartiet)).
När de konservative vid denna riksdag utveckla sitt program,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

157

befinnes det innehålla ännu eu, hittills icke nämnd garanti, nämligen
köpingars och municipalsamhällens förande till stadsvalkretsar, alltså
en mera organisk valkretsindelning. Rösträttsfrågan har således blifvit
kombinerad äfven med en valkretsfråga. Denna står dock i skuggan
för den graderade skalan, som alltjämt ligger de konservative närmast om
hjärtat, och partiställningen är således i det hela densamma som år 1899.

Ur denna partiställning utgick Riksdagens andra gemensamma
beslut i frågan: 1900 års skrifvelse, att Kungl. Maj:t ''täcktes låta
verkställa en i möjligaste mån fullständig och allsidig utredning rörande
de förutsättningar och villkor, under hvilka valrätten till Riksdagens
Andra Kammare må kunna utsträckas’. Bland de möjliga förutsättningarne
och villkoren nämnes icke blott den graderade skalan, utan
äfven den organiska valkretsindelningen. Det är således oförtydbart
den konservativa synpunkten, som här framstår som segrande.

Den nya härordningens antagande vid följande riksdag föranledde
Kungl. Maj:t att åter gripa initiativet, innan ännu någon annan utredning
hunnit åvägabringas än en rent statistisk om kommunalstreckets
verkningar. På detta streck livilade Kungl. Maj:ts proposition till
1902 års Riksdag, men därtill var fogadt icke blott ett skärpt utskyldsstreck,
utan äfven eu graderad röstskala, dock icke efter skatteförmågan,
utan efter ålder och civilstånd. Konstitutionsutskottet, som här närmast
torde beteckna Andra Kammarens konservativa element, strök denna
skala och satte i stället valkretsreformen, hvarjämte det föreslog en
mindre strecksänkning. Det liberala programmet var alltjämt kommunalstrecket,
och det radikala — nu öppet socialistiskt — var den allmänna,
lika och oorganiserade rösträtten.

Resultatet af hela processen vid denna riksdag var en ny Riksdagens
skrifvelse, att Kungl. Maj it Ville låta verkställa eu från alla
synpunkter fullständig utredning af frågan om utsträckt valrätt’ till
Ändra Kammaren. Riksdagen har härmed ställt sig på en formell
ståndpunkt. Men ur förhandlingarne framgick, att den graderade skalan
i alla former var taktiskt förbrukad, och att nästa försök borde göras
med det proportionella valsättet.

Efter 10-årig aktion är alltså den första garantien afförd från
dagordningen. Valkretsgarantien, som under riksdagen rönt svårt mothugg
hos vänsterpartierna och blandade sympatier på andra håll, sjunker
i bakgrunden. Intresset samlar sig i främsta rummet på proportionalismen,
för hvilken utsikterna synas ljusa, sedan äfven från vänsterpartierna
yppats anslutning till dess idé.

158

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Begagnande sig häraf, sköt regeringen ännu en gång den begärda,
’nr alla synpunkter fullständiga’, utredningen åt sidan och nöjde sig
med att låta undersöka proportionalismens teknik för sig samt de
statistiska verkningarne af allmän rösträtt i landet. Sålunda rustad,
mötte den 1904 års Riksdag med sin tredje proposition i frågan, byggd
på allmän rösträtt och proportionella val. Men under tiden hade det
liberala partiet hunnit helt öfvervinna sina sympatier för detta valsätt
och hissar nu den allmänna rösträttens banér, utan hinder vare sig på
valsättets eller valkretsindelningens område. Härmed har det liberala
partiet närmat sig det socialistiska, så att det ur garantisynpunkt
knappast finnes annan skillnad än ett utskyldsstreck.

Det nya vänsterprogrammet vinner i Andra Kammaren en svag
majoritet öfver regeringens förslag, medan Första Kammaren antager
det senare. Ställningen är densamma äfven vid 1905 års riksdag, blott
med det undantag, att intet program nu hinner upp till majoritet i
Andra Kammaren. Riksdagen har gjort ''rent bord’, nu ankommer det
på valmännen i landet att skipa domen öfver den nya garantien.

Denna dom har utfallit emot proportionalismen, och den är efter
min mening afgörande. Under vanliga förhållanden skulle måhända
ett riksdagsmannaval icke hafva haft denna definitiva betydelse, äfven
om det som här i själfva verket upprepade ett föregående domslut (ty
äfven 1902 års val stod i verkligheten om proportionalismen). Men
det måste erkännas, att förhållandena vid höstens val 1905 voro i säregen
grad gynnsamma för högern. En sådan högervind lär icke lätt
komma åter. Då valen icke desto mindre gingo högern mera afgjordt
emot än någonsin, så synes man icke kunna skrifva utgången på någon
annan räkning än proportionalismens; och då Första Kammaren icke
lärer kunna ensam upprätthålla eu princip för Andra Kammarens bildande
utan denna kammares eget stöd, så torde man rent politiskt sedt icke
kunna undgå den slutsatsen, att äfven proportionalismen som taktisk
position i rösträttsfrågan numera är utdömd.

Man kan visserligen säga, att det icke var proportionalismen själf,
utan blott en tungrodd form af densamma, som utdömdes 1905. Därom
skall icke här tvistas. Efterföljande framställning utgår som alla från
en subjektiv värdering af förhandenvarande politiska faktorer; och denna
värdering har gifvit mig till utslag, att intet slags proportionalism under
den närmaste framtiden har utsikter att vinna det svenska folkets godkännande.

Sedan det liberala programmet från 1904, yttermera retuscheradt
till öfverensstämmelse med det socialistiska från 1902, innevarande

Konstitutionsutskottets Utlåtande N-.o 7.

159

riksdag upphöjts till regeringsprogram, är alltså, enligt vår uppfattning,
det parlamentariska läget sådant, att högern förbrukat bägge sina stora,
ursprungliga metoder till motstånd. År då spelet förloradt? Blef själfva
garantisystemet utdömdt på samma gång som den proportionella specialgarantien?
Eller står ännu någon garanti åter?

Efter vår föregående framställning torde svaret ligga för ögonen.
Den parlamentariska utvecklingen har framfört ännu en garanti, nämligen
valkretsreformen. Den kom sist på högerprogrammet och har
hittills stått i skuggan för de äldre. Sedan dessa nu enligt min mening
icke längre bjuda någon förhoppning, är turen på allvar kommen till
den. Rent parlamentariskt sedt bildar den nu högerns sista position,
men är som sådan ingalunda uppgifven eller dömd att utrymmas.

Ty denna garantiform är förvisso icke utdömd med nederlaget
1902. Detta berodde på särskilda förhållanden, som icke längre föreligga.
Behåller man detta för ögonen, så måste man säga, att den i
verkligheten icke ännu varit underkastad något parlamentariskt afgörande
såsom de förutnämnda garantifrågorna. Den har icke stått
främst på någon dagordning, icke varit innehåll i någon hufvudvotering,
ännu mindre undergått något uttalande af folkviljan vid riksdagsmannaval.
Den har icke ens varit föremål för någon verklig utredning,
vare sig i enskilda uttalanden eller i teknisk kommitté eller i regeringsförslag.

Det synes således i alla afseenden vara lämpligt att ägna äfven
denna reformtanke en noggrannare uppmärksamhet. Tiden därtill är
nu inne. Utvecklingen själf har fört frågan från höger fram i förgrunden.
Den undersökning, vi härmed skola söka åvägabringa, torde
under alla omständigheter icke anses opåkallad, såsom ett led i den
allsidiga utredning, som Riksdagen tvenne gånger sedan detta århundrades
början af Ivungl. Maj:t begärt, men på hvilken den ännu
väntar.

Diskussionen om en organisk valkretsindelning.

Från den egentliga valkretsfrågan är noga att särskilja tvenne
andra frågor, som i samband med den spelat en större eller mindre
roll i den parlamentariska diskussionen.

Den ena är frågan om klassval. Sedan den gamla striden mellan
klass- och samfällda val slutat med de senares seger i 1866 års riksdagsordning,
är det så godt som alldeles tyst därom ända till 1893,
då i ofvanciterade motion nedskrefs följande:

160

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

''Det kan ej bestridas, att den representationsförändring, som genomfördes 1866,
i viss mån bortsåg ifrån, att ett folk nödvändigt består af olika stånd eller klasser, hvilka
uppbära skilda och sins emellan jämbördiga intressen i folkets lif. Den utdömde flen
gamla, numera otillfredsställande, men dock organiska grunden för den svenska Riksdagen
och förmådde ej lägga någon ny af synnerligen organisk natur.’

Motionären finner emellertid ''så godt som ingen förhoppning
att genomföra verkliga klassval i vår tid, änskönt de (under debatten)
synas honom ''förnuftiga’. Frågan har icke heller tagit praktisk form
mera än i följande uttalande af 1900 års konstitutionsutskott: ''Uppmärksamhet
borde äfven (vid den föreslagna utredningen) riktas på det
t. o. m. i ett land med allmän rösträtt såsom Frankrike för närvarande
ganska mycket diskuterade spörsmålet, om valen fortfarande borde vara
samfällda, eller om någon hänsyn skulle tagas till olika samfundsklasser
och yrken.’ Denna passus — om hvilken utskottet för öfrigt ingalunda
varit enigt — kom icke in i årets riksdagsskrivelse; och ehuru
sympatiuttalanden för saken sedermera icke fattats (t. ex. i Första Kammaren
1904), så torde man i det hela icke kunna jäfva föredraganden
af 1904 års proposition, då han yttrar, att ''här i Sverige lärer man
ganska allmänt vara ense om, att eu indelning af valmännen i klasser
icke låter sig nöjaktigt verkställa’ — nämligen hvad närvarande tid
angår.

Fullt aktuell är däremot den andra, hithörande frågan: om utjämning
af städernas högre representation. Grundlagsändringen af 1894
fastslog visserligen denna princip i mom. 5 af § 13 riksdagsordningen,
men fixerade samtidigt 80 platser åt städerna, vida mera än folktalet
då och ännu berättigar dem till. Redan förut hade också utjämningen
kommit på tal i sammanhang med rösträttsfrågan (Jansson i Carlshed
i Andra Kammaren 1889, L. O. Larsson i Första Kammaren 1893,
motion af Ekströmer 1893). 1900 års konstitutionsutskott bragte äfven

denna sak på dagordningen med orden, att utredningen jämväl borde
omfatta frågan, ''om med utsträckning af valrätten skillnaden med afseende
å representationsrätt mellan land och stad borde bibehållas, jämkas
eller upphäfvas’; och denna synpunkt bärgades äfven in i Riksdagens
skrifvelse. Vid nästa rösträttsriksdag, 1902, återkommer den i motion
n:o 182 till Andra Kammaren, hvarmed socialisterna ansluta sig till
detta kraf, vidare i motion (landtmannapartistisk) n:o 195 till samma
kammare, i motion n:o 34 till Första Kammaren, i flera reservationer
vid konstitutionsutskottets betänkande, i uttalanden af ledande liberale
statsmän (såsom nuvarande herr statsministern) samt i motiverna till
Riksdagens nya skrifvelse.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N.o 7.

161

Då äfven de, som här dissentiera, leddes mera af praktiska än
af principiella skäl, så lär det kunna anses ådagalagdt, att lösen likställighet
mellan land och stad’ slog igenom år 1902. Denna princip
erkändes äfven i liberala samlingspartiets motion 1904 (med dess 85
representanter för landsbygd, 42 för stad och 103 för sammanrörda
landt- och stadsvalkretsar), liksom den naturligtvis ingår i det proportionella
programmet; och den har äfven kommit till praktisk tillämpning
på nuvarande grund såväl i konstitutionsutskottets förslag 1904
(stadsrepresentanter 60 mot 170) som i det liberala förslag af 1905,
som ligger till grund för Kungl. Maj:ts proposition till innevarande
Riksdag (stadsrepresentanter 65 mot 165).

Detta stads-begrepp är det historiska, grunden till det gamla
borgarståndets särskilda representation på en tid, då land och stad i
verkligheten betecknade motsatsen mellan landtbruket och andra näringar
(handel, industri, handtverk, bergsbruk). Städernas särskilda representation
i 1866 års riksdagsordning har således djupa rötter i ej blott
historiska, utan äfven sociala och ekonomiska förhållanden; äfven om
riksdagsordningens skapare, under intrycket af sin tids ledande idéer,
icke vill motivera den genom olikhet i intressen, utan endast genom
’den olikartade organisationen af kommunalförhållanden, förvaltning
och lagskipning m. m.’ (Kungl. Maj:ts proposition n:o 61 vid 1863 års
riksdag), alltså politiska synpunkter. Städernas starkare representation
åter är till dels att anse som ett vederlag, en gärd af historisk erkänsla,
åt borgarståndet vid dess afträdande från skådeplatsen, men den tjänar
tillika rent praktisk-politiska syften. Därom upplyses i samma proposition
(sid. 41), att det vid öfvergången till eu författning, där en samhällsklass
kan beräknas få ett öfvervägande inflytande, ''måhända ock
är af praktisk omtanke påkalladt att försäkra ett antal platser åt dem,
som icke tillhöra’ denna premierade klass. Denna klass var år 1866,
som allbekant, hemmansägarnes. I uttrycklig afsikt att skapa en berättigad
politisk motvikt mot dem var det alltså som man reserverade
ett antal extra platser åt det forna borgarståndets arftagare, hvilka
därmed sattes så att säga på ett politiskt undantag, i full enlighet med
eu organisk utvecklings lagar och med den tidens föreliggande behof.

Men under de fyra årtionden, som förflutit sedan vår gällande
riksdagsordning skapades, hafva dessa förutsättningar blifvit alldeles
kullkastade. Tvenne drag i utvecklingen fästa här speciellt vår uppmärksamhet
: städernas starkare folkväxt än landsbygdens och industriens
utflyttning på landet. Med det senare fenomenet korresponderar här
samfärdselns väldiga uppsving, hvaraf följt uppkomsten af stora stationsBih.
till JRiksd. Prot. 1906. 3 Sami. 7 Höft. 21

162

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

samhällen och andra dylika sammanträngningar af en -utom jordbruket
sysslande befolkning. Dessa omständigheter arbeta tillsammans med
växande framgång på att bryta landsbygdens naturliga hegemoni i vårt
politiska lif. Och så har det slutligen kommit därhän, att bondeklassen,
mot hvars öfvermakt man för 40 år sedan ansåg sig behöfva vidtaga
säkerhetsåtgärder i författningen, numera själf är i behof af dylika
åtgärder, till skydd mot nya själfmedvetna maktkräfvare.

Det är af denna utveckling en själf klar sak, att de gamla säkerhetsmedlen,
i den mån de endast tjänat som sådana, måste försvinna.
Det finnes icke längre ens en skugga af skäl till att gynna städerna
på landsbygdens bekostnad. Icke ens den historiska grunden kan längre
tillerkännas giltighet. Borgarståndet har åtnjutit sitt vederlag. Dess
saga är slut. Andra faktorer framstå nu i samhället, med lifvets och
utvecklingens rätt till delaktighet i den politiska maktutöfningen.

Men om alla partier sålunda äro ense om, att städernas premium
numera bör försvinna, såsom icke längre ur någon synpunkt berättigad!,
så blir det en ny fråga, om sjulfva den särskilda representationen skall
försvinna med premiet. Här komma vi till utkanten af den egentliga
valkretsfrågan. Har man — såsom en reservant i 1904 års konstitutionsutskott
synes anse —- utsöndrat städerna som egna valkretsar
endast och allenast för att politiskt premiera dem med den starkare
representationsrätten? Eller är denna separation mellan land och stad
berättigad och lämplig i och för sig, alltså äfven efter utjämningen?
Här dela sig meningarne i det teoretiska problemet — för att återförenas
i det praktiska.

Det liberala och det socialistiska partiet intaga principiellt den
ståndpunkten, att alla klass- och intressemotsatser böra försvinna ur
det politiska lifvet, att utvecklingen i verkligheten också bär ditåt, och
att särskilda valkretsar för stad och land ägna sig att motverka denna
utveckling. Debatten i Andra Kammaren 1902 lämnar intet tvifvel om,
att man på denna sida vill framställa intressemotsatsen mellan land
och stad som uppkonstruerad, i alla händelser numera antikverad.

Gentemot denna åskådning står den, som starkt pointerades af
1904 års konstitutionsutskott. Vi citera ur dess utlåtande följande:

''Om ock motsättningen mellan land och stad till följd däraf, att de olika stadsoch
landtmannanäringarna numera icke äro så skarpt åtskilda som tillförene, under senare
tid -till någon del förlorat i betydelse, lär å andra sidan icke kunna bestridas, att fortfarande
mellan städerna och landsbygden förefinnas betydelsefulla skiljaktigheter i många
förhållanden — jurisdiktion, förvaltning; kommunalväsen och näringslif —, som föranleda
större samhörighet i intressen och åskådningar mellan särskilda städer än mellan landsbygd
och stad. Befolkningen i flere städer, om dessa än ligga tämligen skilda från hvar -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

163

andra, är till sina beståndsdelar mera likartad än befolkningen i en stad och dess omgifvande
landsbygd. — — — Å andra sidan kunde landsbygden i många fall, om valen
skulle vara gemensamma för land och stad, komma i ofördelaktig ställning därigenom,
att städernas väljare finnas samlade inom trängre områden och lätt kunna nästan mangrant
utöfva sin valrätt, under det att på landsbygden de stora afstånden, befolkningsglesheten
samt den omständigheten, att valen infalla under skördetid, då det för en stor
del af valmännen är förenadt med synnerligen stor olägenhet och risk att uppoffra en,
kanske flera arbetsdagar, försvårar sammanslutning och lifiigare deltagande i valet.’

Utskottet ansåg dessa synpunkter så vägande, att det ville bevara
skillnaden mellan land och stad äfven vid anordnandet af de stora
valkretsar, som det proportionella valsättet fordrar. Proportionalismens
anhängare hafva eljest offrat skillnaden för valsättets skull. De hafva
således i praktiken kommit att stå på samma sida, där vänsterpartierna
stå i princip. Men det finnes ingen som helst anledning att anse dem
som principiella motståndare till valkretsdualismen. Åtskilliga yttranden
från landtmannahåll t. ex. i 1904 års Andra Kammare vittna direkt i
motsatt riktning. Försvinner förutsättningen af proportionellt valsätt,
med ty åtföljande listval och stora valkretsar, så torde det få anses
som själfklart, att högern åter kommer att stå på den gamla plattformen,
land och stad i skilda valkretsar.

Å andra sidan finna vi sedan 1905 äfven vänstern där, gifvetvis
af rent praktiska och opportunistiska skäl. I motion till Andra Kammaren
n:o 231 tager den farväl af sina principer i detta stycke, öfverlämnande
åt framtiden att genomtränga valmännens led med ’de större
politiska synpunkter, hvilka utesluta den ensidiga uppfattningen af landets
och städernas intressen såsom hvarandra motsätta’. Yi återfinna denna
ståndpunkt i Kung!. Maj:ts nu föreliggande proposition å sid. 12, där
det heter:

''Principiellt sedt skulle det vara riktigast, om man med ens kunde upphäfva all
åtskillnad mellan land och stad, när det gällde utkörandet af ledamöter i Riksdagens
Andra Kammare. Erfarenheten har emellertid gifvit vid hand, att en så långtgående omgestaltning
af den nuvarande valkretsanordningen hvarken å landsbygden eller i städerna,
framförallt de smärre, betraktas som eftersträfvansvärd. Man torde sålunda vara hänvisad
till att fortfarande bygga på den gamla grunden med skilda valkretsar för land och stad.’

Ehuru utgående från så skilda utgångspunkter, torde partierna
alltså komma att samlas på denna gamla grund, så snart proportionalismen
afgått från högerns program. Icke heller här möter lagstiftaren
någon aktuell svårighet.

Men vi ha ännu icke uttömt det föreliggande problemet. Sjkifva
begreppet stad är numera icke längre så fast och klart som förr.

164

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Diagnosen försvåras icke blott af de gamla köpingarne, utan äfven af
andra mellanformer. Vi ha redan antydningsvis omnämnt denna typ,
uppvuxen i skötet af vår tids industriella och kommnnikatoriska utveckling.
Här står lagstiftaren inför ett alternativ, som kräfver sin
särskilda undersökning: skola dessa ’nya städer’ — såsom dessa samhällen
betecknades af en talare i Första Kammaren 1904 — vid indelningen
i valkretsar tilldelas landsbygdens eller stadens kategori?

Problemet förelåg icke för 1866 års lagstiftare, ty då var skillnaden
emellan land och stad ännu så godt som ogrumlad af dylika mellanformer.
De funno framför sig af detta slag endast köpingar samt
städerna utan egen jurisdiktion (Trelleborg, Skellefteå, Borgholm, Haparanda);
dem förde de utan tvekan på landsbygdens konto. År 1873
öfverflyttades sistnämnda kategori till städerna. Köpingarne kvarstå
däremot ännu på landsbygdens politiska räkning (enligt uttrycklig bestämmelse
i riksdagsordningen § 13, mom. 2), och naturligtvis är detta
också fallet med de ’nya städerna’, som ju länge icke ens i administrativt
hänseende skilde sig från den omgifvande bygden.

År 1898 skedde härutinnan den första förändringen, i det att
tilläggsparagrafen 80 i kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet
konstituerade så kallade municipalsamhällen med eu viss själfstyrelse.
Därmed var frågan om deras politiska ställning bragt på dagordningen,
och det skulle nu icke dröja länge, förrän den infördes i den parlamentariska
diskussionen.

I motion n:o 179 till Andra Kammaren 1900 fästes uppmärksamheten
vid ’en mängd köpingar och municipalsamhällen, som i folkmängd
öfvergå en betydande del städer och ej skilja sig från dessa i
andra väsentliga hänseenden, än att de sakna egen jurisdiktion. Det
kunde sättas i fråga, om dessa samhällen fortfarande borde välja representant
till Andra Kammaren gemensamt med landsbygden’. I anslutning
härtill anmälde årets konstitutionsutskott äfven denna sak till
utredning, hvilket också blef Riksdagens beslut utan mycken diskussion.

Kungl. Maj:t tillmötesgick icke heller denna begäran vid 1902
års riksdag, men i stället upptogs tanken af enskilda ledamöter i Andra
Kammaren i motioner n:is 195 och 196. Den förstnämnda motionen
är särskildt märklig dels därför, att den sätter ett befolkningsstreck å
1,000 personer som villkor för köpingens eller municipalsamhällets
förande till stad, dels därför att den kombinerar denna reform med den
närmast förut här ofvan nämnda: landsbygden skulle således i politiskt
hänseende befrias både från städernas starkare representation och från
de ’nya städernas’ konkurrens. Så långt vågade icke konstitutions -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

165

utskottet gå. Det valde det senare, valkretsreformen med det angifna
strecket, ocli motiverar den sålunda:

''Nämnda samhällen likna otvifvelaktigt städerna, och deras intressen göra dem
äfven mera likställda med städerna än med landsbygden. Deras kvarblifvande inom landtvalkretsame
skulle ock mera än något annat vara ägnadt att äfven på landsbygden bringa
till seger den uppfattning i politiska frågor, som genom valrättens utsträckning torde inom
städerna blifva den förhärskande.’

Här är, som man ser, den organiska synpunkten klart fattad,
tillika med den politiska karaktären af garanti för det bestående. Till
dessa synpunkter må läggas en, som justitieministern framförde i Första
Kammaren, på samma gång han varnade för att öfverskatta betydelsen
af denna garanti: ’då denna befolkning (i municipalsamhällena) är koncentrerad
på ett mindre område, kan den lättare deltaga i valen och
lättare ena sig om gemensamt uppträdande än de spridda valmännen
på den egentliga landsbygden’.

Utskottets förslag åtföljdes emellertid till kamrarne af eu reservation,
där ’den nya, i hög grad onaturliga valkretsindelningen’ skarpt
ogillas.

’Vi kunna nämligen icke finna’, heter det, ’att den af utskottet tillstyrkta, ganska
måttliga utvidgningen af valrätten, hvilken skulle komma landtbefolkningen till godo i vida
högre grad än stadsbefolkningen, bör föranleda till en så våldsam förändring af nu
gällande grunder för valkretsindelningen, att ur icke mindre än 44 af de nuvarande landtvalkretsarna
komme att afskiljas och till städerna öfverföras ett betydande antal valmän,
hvilka skulle hafva att utse representanter tillsammans med andra valmän, med hvilka de
väl må hafva vissa intressen och uppfattningar gemensamma, men för hvilka de i det
hela taget äro ganska främmande, under det att samtidigt inom de landtvalkretsar, hvarifrån
de afskilts, jordbruksintresset alltför ensidigt skulle göra sig gällande . Ingen valkretsreform
öfver hufvud borde ske förrän allmän rösträtt infördes, och då endast på territoriell
grund.

Det var den ofvanantydda liberala åskådningen, som här skar
emot den nya reformtanken. Det är ju klart, att förslaget måste vara
motbjudande för dem, som anse tidsutvecklingen gå till en utjämning
af olika samhällsklasser i riktning mot nationell solidaritet utan
organiskt underlag. Om redan den historiska skillnaden mellan land
och stad är dem en nagel i ögat, så måste de gifvetvis reagera starkt
mot nya reformer i sådan anda. Reservanternas anmärkningar funno
också starkt genljud på vänsterhåll i Andra Kammaren under den
afgörande debatten, därvid denna fråga af en talare betecknades
som själfva ''nervös rerum’. Den föreslagna åtgärden karakteriseras
som en Våldshandling’, en ''amputation’, en Vingklippning’, ett eko af
bondeståndets gamla ''exklusivitet’, en ''kinesisk mur’ mellan jord -

166

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

brukare och andra, ett ''utslag af den renaste och klaraste agrariska
cynism’, lika Orättvis och kränkande’ för de berörda samhällena själfva,
hvilka här skulle få sin politiska dödsdom, som skadlig för landet, enär
den skulle Vidga klyftan mellan samhällsklasserna i stället för att
minska den’. Äfven från landtmannahåll — där man uppenbarligen
intresserade sig mera för den numerära likställigheten i representation
mellan land och stad än för denna djupare fråga — framhölls, att på sin
höjd förstäder hade gemensamma intressen med storstäder, men att eljest
städerna hade en från municipalsamhällena skild karaktär (genom tull,
tolag, brännvinsförsäljning och äfven sanitära förhållanden). Denna synpunkt
fann man så afgörande, att man icke vågade behålla valkretsreformen
ens i motiveringen till det skrifvelseförslag, som framlades
och som blef grundvalen för kammarens beslut.

Det var, som man ser, en generalsalva, som aflossades mot den
nya reformtanken år 1902 i Riksdagens Andra Kammare, och äfven i
Första Kammaren folio icke så få skott emot den. Det fordrades nästan
ett visst mod att återupptaga tanken vid påföljande rösträttsriksdag, 1904.
Detta mod ägde dock en motionär i Första Kammaren (motionen n:o 44),
ända därhän att han vågade stryka befolkningsstrecket; detta i sammanhang
med åtskilliga andra reformer, hvadan man ej kan draga
några säkra slutsatser i ifrågavarande fall af den votering, som gaf
motionen 49 röster mot 90. Äfven på landtmannahåll i Andra Kammaren
(motion n:o 226, sid. 4) behölls tanken, dock endast under vissa
eventualiteter. Till någon egentlig debatt i frågan kom det dock icke
denna gång. Den var helt undanskymd af den större frågan, proportionalism
eller majoritetsval.

I samma läge stod valkretsreformen äfven under senaste riksdag,
1905, då den bragtes fram i den ursprungliga formen af den föregående
motionären i Första Kammaren (motion n:o 30) samt med befolkningsstrecket
af en motionär i Andra Kammaren (motion n:o 258),
sedermera understödd af en reservant i konstitutionsutskottet. Under
sådana förhållanden torde icke heller nu något horoskop kunna ställas
för framtiden med ledning af den utgång, frågan fick, då det senare
förslaget utan votering förkastades i bägge kamrarne.

Kamrarnes debatt rörde sig äfven nu endast föga om valkretsreformen.
Blott ett resultat af betydelse är därur för oss att hämta:
socialdemokraternas starka antipati mot förslaget. Deras främste talman
nöjer sig icke med att beteckna det som det ''mest trångsynta’, det
''mest reaktionära’ af alla; han säger rent ut, att han i valet mellan
valkretsreformen och proportionalismen utan tvekan skulle rösta på den
senare.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

167

Det torde således få anses som ett parlamentariskt fastslaget faktum,
att en organisk valkretsreform är ur socialdemokratisk synpunkt
oantaglig. Därpå kan man icke misstaga sig. Det liberala samlingspartiets
ställning till frågan är däremot icke lika klar. Visserligen har
det ur allmänna synpunkter opponerat emot själfva principen; men
partiet har också visat en öppen blick för tidens kraf och stor förmåga
att anpassa sig därefter. Har partiet kunnat öfvervinna sig till att
acceptera skillnaden mellan land och stad (ofvan s. 13), så får det kanske
icke anses från början uteslutet, att det kunde drifva sin realpolitik
ännu ett stycke längre.

Följer man dess politiska utveckling alltifrån 1902, så skall man
i själfva verket göra den, kanske öfverraskande, upptäckten, att partiet
i denna fråga med hvarje rösträttsriksdag ryckt ifrågavarande reform
ett steg närmare. År 1902 hade partiets ledande män sympatier för
det proportionalistiska valsättet, där lands- och stadsbygd sammanrörts
inom hela län. År 1904 har partiet återgått till enmanskretsar såsom
hufvudregel, urskilt äfven medelstora städer i valkretsar för sig, men
fortfarande sammanfört småstäder med landsbygden (inklusive municipalsamliällen
etc.). År 1905 är reträtten kommen tillbaka till nuvarande
ordning, med alla städer utsöndrade ur landsbygden. Och nu år 1906
har partiets ledare som regeringschef gått ett steg utöfver det bestående
i riktning mot en organisk valkretsreform, då han kontrasignerat den
kungl. proposition, som bl. a. föreslår enmanskretsar i storstäderna.
Ännu ett steg i samma riktning — och man är framme vid den sortering
af valmanskårerna på landet, hvarom här är frågan. Den ligger
uppenbart i regeringspartiets egen utvecklingslinje. Vi hafva ock det
direkta uttalandet af nuvarande herr statsministern under fjolårets debatt,
att ''för oss valrättens utvidgning är hufvudsaken och valkretsindelningen
i själfva verket underordnad i förhållande därtill’; hvarjämte
dåvarande statsminister trodde sig kunna konstatera sympatier inom
det liberala lägret för just ifrågavarande reform (se Andra Kammarens
prof. n:o 49, sid. 14).

Visserligen har under innevarande riksdag herr statsministern i
Första Kammaren uttalat, att utsikterna för en reform i denna riktning
nu icke kunde vara större än förut. Det torde dock kunna ifrågasättas,
om härvid tagits nog hänsyn till de i grund ändrade förhållandena.
Mot bakgrunden af allmän rösträtt och framförd som ensam- eller
hufvudgaranti skall valkretsreformen säkerligen vid närmare betraktande
te sig helt annorlunda välgrundad än förut, äfven i sådana ögon, som
vid föregående tillfällen icke haft några sympatier till öfvers för densamma.

168

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Men detta skall gifvetvis först och främst bero på, om reformen
vid en starkare och klarare belysning visar sig verkligen fylla de kraf,
som måste ställas på densamma: inre rättfärdighet, teknisk lämplighet,
politisk styrka att tillgodose ett förkandenvarande behof. Ur dessa
synpunkter skall frågan nu undersökas, sedan den föregående framställningen
sökt inställa henne i den rätta historiska och parlamentariska
miljön.

Reformens väsen och betydelse.

Det första som vid studiet af diskussionen i denna fråga faller i
ögonen, näst stämningsutbrotten på vissa håll, är oklarheten i fråga
om reformens betydelse och verkningar. Den möter oss nästan i hvarje
sida af problemet.

Medan det således från ena sidan framhållits, att stadsradikalismen
betjänar sig af municipalsamhällena som en ''surdeg’ på landsbygden,
har det från andra sidan kunnat sägas, att reformen skulle skapa ''konservativa
härdar’ i stadsvalkretsarna. Reformens effekt förklarades på
socialistiskt håll i Andra Kammaren 1902 vara att strypa den naturliga
utvecklingen till industrialism och skapa 150 säkra platser åt bondeståndet,
medan den i Första Kammaren 1905 (liksom af föredragande
departementschefen 1902) ansågs hart när som betydelselös. An heter
det, att municipierna icke ''hafva något gemensamt’ med städerna, än
att de icke hafva samma intressen som den omgifvande landsbygden,
än att de icke ''hafva det ringaste att göra med hvarandra’; medan
det på andra håll framhäfves, att de fullkomligt likna stad eller land
eller bägge i sin politiska fysionomi. Och slutligen finna vi somliga
talare i reformen se dödsdomen öfver municipierna, medan andra däri
läsa dödsdomen öfver småstäderna!

Denna oklarhet om frågans innebörd — helt naturlig för öfrigt i
frågans outredda skick, och själf det starkaste beviset för behofvet af
en utredning — återfinnes understundom i form af nästan motsägande
uttalanden af en och samma person, och detta t. o. m. bland ledande
statsmän. Sålunda visar sig fjolårets föredragande hafva en skarp blick
för intressemotsatsen, då han i den kungliga propositionen kritiserar
det dåvarande liberala programmet med blandade valkretsar. Vi citera
följande.

''Tages härvid jämväl i betraktande, att uti valkretsområdena på landet — — —
jordbruksintresset skulle få att kämpa mot industri- och handelsintresset i köpingar och

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

169

mumcipalsamhällen samt å andra platser med sammanträngd befolkning, såsom sågverk
järnverk m. fl., lära rikets jordbrukande valmän icke sakna skäl att känna sig tvehågsna
huruvida det skall blifva dem möjligt att under en sådan valkretsindelning komma till sin
rätt. Och deras tvekan härutinnan skall säkerligen ej minskas, om de tänka sig, huru
förhållandena skulle gestalta sig i eu ej alltför aflägsen framtid. Ty med den bestämda
tendens, folkmängden har att ökas hastigare i städerna och industriorterna än på landsbygden,
komma städerna och därmed jämförliga samhällen att, frånsedt ökningen af antalet
riksdagsmän för de rena stadsvalkretsarna, erhålla ett under tidernas lopp alltjämt stegradt
inflytande i de 59 blandade valkretsarna. Stadsintresset, redan i princip något gynnadt
framför landsbygdsintresset, skulle då i sin helhet erhålla en mycket starkare representation
än det rätteligen bör äga.’

Den. reformtanke, som här är i fråga, hvilar just på dessa premisser
och drager den praktiska konsekvensen af dem. Det vill synas
som borde den, som så klart insett och uttalat sig om förutsättningarna,
kunnat hafva något annat omdöme om konsekvensen, än att den
är ’ett försök att skrufva historien tillbaka’ (statsrådet Berger i A. K.
1905).

Likaså torde nuvarande herr statsministern som talare år 1902
och som motionär år 1904 haft en i viss mån inkongruent uppfattning
i saken. År 1902 anses ingen stadigvarande egenskap utmärka municipierna
i ''politiskt afseende’ från landet, och göres på grund häraf
front emot förslaget att sammanföra dem med småstäderna. År 1904
heter det i motionen, med afseende å de smärre städerna:

''Dessa samhällen skilja sig ju i intet annat afseende, än att de äga stadsrättigheter,
från sådana till boningsorten sammanträngda landssamhällen som stations- och municipalsamhällena,
hvilka i många fall ha större folkmängd än de mindre städerna. Det saknas
då allt skäl att i valafseende behandla ifrågavarande städer annorlunda än dessa samhällen.’

Den gången gällde det att motivera småstädernas indragande i
landtvalkretsar, och det skall ju icke nekas, att ståndpunkten kan vara
konsekvent, för så vidt de nämnda samhällena uppfattas som likartade
både med land och stad. Men sedan samme statsman accepterat olikheten
mellan land och stad i valkretshänseende, så synes hans yttrande
år 1904 vara tungt vägande till förmån just för här ifrågavarande
reform.

I själfva verket vill det vid ett närmare studium af frågan synas,
som om redan från början insmugit sig en skef uppfattning af hvad
det verkligen gäller. Det är här frestande att tala om ett grundläggande
missförstånd, som grumlat blicken för realiteten äfven hos skarpsynte
män. Detta missförstånd ligger, enligt vår mening, i en förväxling
af synpunkt. Man har betraktat valkretsindelningen som en administrativ
fråga i stället för en social.

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 3 Sami. 7 Käft.

170

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Då frågan varit om skiljaktigheten mellan land och stad, har
man alltså i främsta rummet fäst sig vid de olika formerna af självstyrelse.
Till och med 1904 års konstitutionsutskott, hvars ofvan (sid.
12 följ.) citerade uttalande torde vara det klaraste och mest bevisande i
fråga om denna skiljaktighet, nämner ''näringslifvets'' synpunkt i sista
rummet efter ''jurisdiktion, förvaltning och kommunalväsen’. Det är
1866 års, härofvan å sid. 11 karaktäriserade, gammalliberalism, som alltjämt
här går igen. Från en sådan synpunkt är aversionen mot reformen
ganska naturlig. Tidens utveckling går utan tvifvel, som från
liberalt håll ständigt framhäfves, i riktning att utplåna gamla administrativa
motsatser mellan stad och land — fjolriksdagens beslut om
brännvinsmedlen är det sista påfallande exemplet på denna strömning
— och om problemet vore uttömdt härmed, så kan det onekligen anses
olämpligt att ''genom ny lagstiftning afbryta’ utvecklingen.

Men hela denna synpunkt är, enligt vår uppfattning, oväsentlig
och af ringa betydelse, annat än på sin höjd i valtekniskt hänseende.
Icke få stadsbor och landtbor någon skiljaktig politisk karaktär därför
att den ene lyder under rådstu- och den andra under häradsrätt, eller
därför att den ene kan bravera i stadsfullmäktige och den andre på
kommunalstämma. Icke heller lära de få olika åsikter i politiska ting
därför att endast den ene får tolagsersättning af staten, eller ens därför
att den ene får sälja men den andre bara köpa brännvin! Detta
är ett föga mera än formellt — vi hade så när sagt byråkratiskt —
betraktelsesätt. Det passade bra år 1866 såsom mask framför något,
som den tidens liberalism icke ville se: den djupgående motsatsen i
intressen mellan de bägge formerna för ett lands bebyggelse, på grund
af sociala lagar som ligga djupare än statens lagstiftning. Denna motsats
härleder sig från de skilda slagen af arbete. Näringslifvets synpunkt
är den här i verkligheten dominerande.

Behöfva vi närmare utveckla den politiska motsättning, som spirar
i det olika näringslifvet i stad och på land? För att rätt klart belysa
den torde det vara lämpligt att välja en annan utsiktspunkt än man
hittills plägat begagna i diskussionen. Vi skola se saken icke från
valmännens, utan från den valdes synpunkt.

Vi antaga således, att en riksdagsman är vald för en valkrets
som består af både stad och land, och vi skola söka sätta oss in i
hans ställning. Frågan om spannmålstullar kommer före: landsbygden
i hans valkrets önskar tull, ty den är ju säljare; staden eller städerna
önska befrielse från tull, ty de äro köpare. Här står han alltså inför
en öppen intressekollision hos sina valmän. Eller det kommer en

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

171

arbetarefråga före: staden är, mer eller mindre, ett arbetaresamhälle
och som sådant intresseradt af arbetarens speciella fördelar, men bonden
på landet är arbetsgifvare och lider under de ensidiga arbetaresynpunkterna,
och hela landsbygden lider af stadens dragningskraft på dess
söner och döttrar. Alltså är konflikten åter där; riksdagsmandatet får
täcka en uppenbar söndring inom valmännens kår. Det vore lätt att
nämna flere exempel på en sådan intressekonflikt. Men det redan anförda
torde tillfullo intyga det ostridiga faktum, att land och stad i
mångt och mycket hafva skilda realintressen, hvilka lätt kunna blifva
fientliga mot hvarandra. Att land och stad på djupet höra samman
och behöfva hvarandra som sociala och ekonomiska supplement, rubbar
icke detta faktum i den samhälleliga arbetsordningen.

Man plägar på sina håll karaktärisera ett dylikt betraktelsesätt
som ''krasst’ och döma liårdt öfver dem, som våga hysa och uttala
det. Vi veta detta väl, men kunna icke hjälpa det. Vi anse oss icke
ens ha rätt att framställa verkligheten skönare än den är. Ty det är
för verkligheten, sådan den är, som vi skola lagstifta, icke för våra
drömmar och fantasier om verkligheten.

Men inför denna reala syn på tingen skola de anförda exemplen
säkerligen gifva ännu ett resultat af stor betydelse för vårt problem,
detta med afseende å riksdagsmannens egen ställning.

Det är visserligen sant, att den egna öfvertygelsen allena bör
vara hans rättesnöre; men det lärer dock icke kunna förnekas, att en
viss hänsyn till valmännens meningar i praktiken är på sin plats, i alla
händelser mycket naturlig och mänsklig. Vi behöfva för öfrigt icke
sväfva ut i tomma gissningar härom. Det finnes fakta som tala. Ett
sådant faktum är den offentliga kandidaturen, hvilken på senaste tider
slagit igenom i vårt land äfven på konservativt håll. Ett annat hithörande
faktum är det växande bruket, att riksdagsmannen vid viktiga
tillfällen sammankallar sina valmän och inför dem redogör för dagordningens
frågor, eventuellt också sin egen verksamhet. Det lider intet
tvifvel, att tidens tendenser gå i riktning emot en innerligare rapport
emellan riksdagsmannen och hans valmän.

Med denna tendens korresponderar helt naturligt eu annan: riksdagsmannen
måste till en viss grad dela valkretsens önskningar och
stå på dess intressen. Här möta vi åter den ideala synpunkten i den
grundsatsen, att fäderneslandets bästa skall vara hans enda ledstjärna;
den grundsatsen står i det allmänna medvetandet som ett högt etiskt
direktiv, men den utesluter ju icke, att valkretsen också har kraf på

172

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

sin representants intresse, ja, att det allmänna bästa understundom för
honom kan synas regelbundet sammanfalla med hans valmäns fördelar.

Äfven här finnas utan tvifvel fakta att hänvisa till. De äro att
söka i motionsfloden vid riksdagarne. Jag har afstått från tanken att
göra en rent statistisk undersökning af proportionen mellan lokala
initiativ för valkretsens skull, sociala i motionärens yrkesintresse och
rent nationella, alldenstund gränserna visat sig väl mycket sväfvande;
men äfven utan sådana siffror kan man tryggt försäkra, att de båda
första slagen upptaga lejonparten af motionärernas mödor. Och det
är uppenbart, att riksdagsmannen skall intressera sig för valkretsens
behof i högre grad, ju mera valkretsen själf framstår som en enhetlig
och stark vilja.

Förhåller det sig så redan nu, så kan man förutse att tendenserna
skola växa ännu starkare och fastare, när den allmänna rösträtten
genomförts. Vi torde få fästa en alldeles särskild uppmärksamhet på
denna synpunkt. De som nu ifra för allmän rösträtt under förutsättning,
att det nya samhället skulle blifva kvitt klass- och intressekampens
onda, lära komma att göra högst bedröfliga erfarenheter i motsatt riktning.
Ty det är för visso icke demokratiens mening att lösgöra representanterna
från deras fäste i valmanskårerna. Tvärtom ligger det i
dess begrepp att göra bandet fastare än förut. Så måste det gå redan
därför, att detta politiska system är rent från hvarje tanke på ett aristokratiskt
urval beträffande väljaremassan; hvad som sedan står åter hos
de bredaste lagren, det är till sist blott den primitiva dygden att veta,
huru den egna skon klämmer, och viljan att blifva sitt onda kvitt. I
samma mån väljareskarorna själfva kunna göra sig gällande, i samma
mån skall alltså det nationella lagstiftningsarbetet uppblandas genom
särskilda valmanskårers vittnesbörd om sina behof och kraf på dessas
tillgodoseende genom statsmakten.

I den allmänna rösträttens hägn torde Riksdagen alltså komma
att få icke en försvagad utan eu förstärkt karaktär af intresserepresentation.
Ditåt bär tidsutvecklingen, när man ser framåt på sociala och
organiska verkligheter. Endast den, som ser tillbaka på antikverade
administrativa synpunkter, kan åberopa tidsutvecklingen för en utjämning
af naturliga intressemotsatser.

Härmed torde vara ådagalagdt, att samröringen af land och stad
i valkretsar så långt ifrån är förenlig med den verkliga tidsandan, att
den tvärtom står i bestämd strid däremot. Mot denna principiella bakgrund
skola de praktiska felen i en sådan politik nu utan tvifvel framstå
ännu klarare.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

173

Vi försätta oss då åter i den riksdagsmans ställning, som har
talan å en blandad valman skårs vägnar. Kan lian förblifva oberörd af
söndringarne inom valkretsen? Antag, att landsbygden lyckats genomdrifva
sin vilja vid hans val — kan han fritt och obesvärad!; efter sin
öfvertygelse afgöra konflikterna i landsbygdens intresse? År det icke
naturligt, om han, som på sätt och vis blifvit satt till skiljedomare
öfver sina valmän, tager hänsyn till äfven den andra parten och prutar
något på sitt hjärtas mening desse valmän till behag? Kan man ens
klandra detta såsom absolut oberättigadt? Men den som måste skela
efter kompromisser med sina valmän, han skall säkerligen icke heller
stå stark mot trycket från ofvan och från sidan i riksdagslifvet. Man
klagar ju allmänt öfver bristen på politiska karaktärer i vår tid; månne
icke denna brist står i något sammanhang med ett valkretssystem,
hvilket beröfvar riksdagsmannen den styrka och det stöd som ligger i
rapporten med en homogen valmanskår?

Vi torde härmed hafva motiverat den satsen, att heterogena valmanskår
er gynna uppkomsten af kompromisspolitik och svaga politiska
karaktärer. Detta är vår ena hufvudanmärkning mot de blandade valkretsarne.
Den framställer det som ett verkligt statsintresse att skilja
lands- och stadsbygd åt, såsom ett steg ägnadt att höja den politiska
nivån i moraliskt afseende.

Vår andra hufvudanmärkning beträffar förhållandet mellan de i
blandade valkretsar sammanförda intressegrupperna inbördes. ''Det kan
aldrig vara en klok eller rättvis politik’ — vi citera här den socialistiska
rösträtts motionen — katt så att säga förutbestämma till decimering
vid valurnorna’ någon samhällsgrupp. Mot detta politiska axiom syndar
systemet med de blandade valkretsarne, alldenstund det gifver stadssamhället
ett bestämdt försprång vid valurnorna.

Detta följer, direkt och utan jäf, af stadssamhällenas rent yttre
egenskap att sammantränga befolkningen på en liten yta. Man har
redan ofta — särskilt 1904. års konstitutionsutskott, se ofvan sid. 13 —
framhållit betydelsen häraf vid själfva valtillfället, då landtborna gifvetvis
i det hela måste, på grund af landsbygdens större afstånd, hafva
mera svårt att mangrant utöfva sin rösträtt än stadsborna. Men orättfärdigheten
till de senares förmån ligger djupare än så. Den visar sig
ej blott på ytan vid valtillfällena, den gör sig gällande vid valförberedelserna
och i hela den politiska uppfostran. Städernas invånare kunna
lättare samlas till öfverläggningar, lättare nås af föreläsare och agitatorer,
de äga lättare tillgång till pressen och så vidare. För arbetarne i
stad är det alltså lätt t. ex. att ha egna samlingssalar, där de kunna regel -

174

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

bundet träffas för att dryfta sina gemensamma intressen. Härtill bidrager
också den samlade och gemensamma ledighet, som fabriksarbetet ger
åt stora arbetarelag, i olikhet mot landtarbetet. Allt förenar sig alltså
att gynna uppkomsten af organisationer i stadssamhällena. De få dessa
förmåner till skänks, utan egen förskyllan, endast på grund af att de
bo så tätt tillsamman. Det kan icke förbises eller förnekas, att härigenom
samla sig i städerna fonder af parlamentarisk träning och politiskt
intresse, som i allmänhet sedt icke äro i samma grad tillgängliga
för den genom sakens natur, utan egen förskyllan, mera trögfotade
landsbygden. Och hvad detta företräde i förening med yttre organisation
betyder vid valen, torde icke behöfva närmare utvecklas.

Sammanför man nu sådana stadssamhällen med det rena landet,
så har man från början premierat de förra med ett öfvertag, som i
verkligheten gör stora delar af landsbygden rösträttslösa utan skuld och
utan hopp. Detta är de politiskt dödsdömdes’ kategori, hvarom jag
talade vid remissen af den kungl. propositionen. Men hvartill tjänar
under sådana förhållanden det formella krafvet på likhet i representation
mellan land och stad? Ser man icke, att stadsbygden tager igen
mera med andra handen än den förlorar med den första, nämligen
genom sitt öfvertag öfver landet i de blandade valkretsarne! Vill man
verkligen skapa rättvisa mellan land och stad i representationen, då är
det icke nog med att utjämna antalet representanter; man må också
se till att stänga bakvägarne för stadsinflytandet, och det kan endast
ske genom att afhysa stadssamhällena ur landsbygdens valkretsar.
Detta är ett enkelt korollarium af sjkifva likställighetstanken. Stadens
alla premier må försvinna, det inre så väl som det yttre.

Det torde nu vara uppvisadt, att utvecklingen går i riktning mot
en skärpning af intressepolitiken, att stad och land såsom sådana hafva
skilda intressen, och att de blandade valkretsarne ge staden ett vida
bättre tillfälle att tillgodose sina intressen än de ge landsbygden. Nu
invänder man måhända, att regeringens föreliggande förslag icke träffas
af denna argumentering, alldenstund det ju i valkretshänseende åtskiljer
land och stad. Denna invändning har emellertid, som lätt inses, endast
skenbart och delvist berättigande. Regeringsförslaget afsöndrar visserligen
de historiska städerna från landsbygden, men det lämnar kvar de
’nya städer’ som ofvan omnämnts. Ålit hvad här är sagdt om stad,
gäller i full utsträckning äfven om dem. Mot det administrativa stadsbegreppet
ställa vi alltså ett socialt, utmärkt af de bägge grundläggande
egenskaperna: i yttre afseende ett samhälle med sammanträngd befolkning,
i inre afseende ett samhälle med andra Imfvudintr essen ån jord -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

175

bruket. Ur dessa bägge källor flyta alla de praktiska egenskaper hos
städerna, som inverka på här föreliggande problem. Skall problemet
lösas på rättfärdighetens och de politiska behofvens grund, så är det
alltså en oundgänglig fordran, att de samhällen, som hafva stads karaktär,
följa staden i politiskt afseende.

Från denna position — och sedan vi förvissat oss om tidsandans
rätta vindriktning — är det lätt att tillbakavisa de öfriga principiella
anmärkningar, som riktats mot en reform i detta syfte.

Då man sålunda på radikalt håll funnit reformen innebära en
politisk dödsdom öfver municipalsamhällena, så är detta en uppenbar
förvanskning af det faktiska läget. Hvad municipalsamhällena förlora,
är ett premium på landsbygdens bekostnad, till hvilket de icke kunna
uppvisa något som helst berättigande. Hvad de erhålla, är full likställighet
med samhällen af deras egen art. Det lär icke kunna företes
någon synpunkt, ur hvilken de skulle blifva politiskt sämre ställda än
städerna — om icke den, att de ännu icke fått rätt att innesluta boktryckerier,
därest de äro belägna längre än en half mil från stad;
men denna rätt har dock redan (1900) utsträckts till köpingarne.

I själfva verket torde städerna blifva mera lidande på reformen
än municipierna, på den grund att de senares befolkning i regeln
torde vara mera homogen och därigenom kraftigare i valkonkurrensen.
Det skall icke bestridas, att högern i småstäderna skulle få sina politiska
utsikter i någon mån försämrade. Det är det gamla borgarståndet,
som måste vika för tidsutvecklingen, sedan det icke längre har monopol
på stadsnäringarne. Därvid är intet att göra. De konservativa elementen
i små liksom i stora städer få lita på sitt eget upplysningsarbete.
Deras ställning i konkurrensen med municipiernas befolkning skulle
dock alltid bli ojämförligt bättre än landtmannahögerns, ty de hafva
alla företrädena af bosättningen i stad lika fullt som deras politiska
motståndare: samma möjligheter till parlamentarisk träning, samma
lätthet till organisation, samma gena vägar till valurnan. Om någon
oförrätt kan således här icke bli tal.

Men farhågan för de nya samhällenas politiska existens är nog
icke heller så allvarligt menad. Hvad man på den sidan efter reformens
genomförande skulle i hjärtat begråta, torde i själfva verket blifva
just den förlorade möjligheten att få landsbygden under sitt förmynderskap.
Det var ju en så god och väl planlagd affär: att offentligen
acceptera principen om städernas likställighet med landet och i
handling bevisa sin tro genom att slopa 15 stadsplatser till landets
förmån — medan man hemligen på landet inkasserade mångdubbelt

176

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

detta antal platser tillbaka åt stadsintresset, med landsbygdens municipier
som fångarmar!

Yi äga rätt till denna misstanke, då vi lyssna till ett annat argument,
som flitigt användts från radikalt och socialistiskt håll. Dessa
municipier, heter det, måste i utvecklingens namn stanna kvar ilandsvalkretsarne;
ty de äro ''centra för nya tankar’ och för ''politisk lifaktighet’,
de äro ''oaser af frisinne’ i landsbygdens öken, ja, de innehålla
rent af ''den lifskraft som är nödvändig för att kunna, lyfta
landsortselementen, så att eu sund utveckling skall kunna försiggå’!
Dessa stations- och industrisamhällen skulle alltså verka som ett slags
praktiska folkhögskolor på ''landsorten''! Man skymtar ett nytt bild.ningsstreck
i alla de afskaffades ställe — de ''nya tankarnes’ och ''frisinnets
streck, som skulle skilja de nya fåren från de gamla getterna och
gifva de förra hedersplatsen i den politiska ärones sal. . .

Vi skola icke upptaga denna synpunkt till en saklig diskussion.
Vi vilja icke afgöra, hvilket element kan hafva större värde för stat
och samhälle: de unga municipalsamhällenas ''frisinne'' eller det svenska
bondeståndets i århundradens självstyrelse och delaktighet i politiska
värf utbildade egenskaper. Det är nog att konstatera, att landtmannaklassen
socialt existerar som en hufvudfaktor i vårt samhälle, och att
man här icke desto mindre dristat sig att angripa dess politiska existens
därför att den icke har ett visst slags åsikter. Mot detta stridssätt
ställa vi den allmänna rösträttens idé, som enligt den socialistiska
motionen i 1902 års Andra Kammare (n:o 181) innebär, att ''ingen
klass eller grupp af myndiga, oförvitliga medborgare hålles utestängd
från behörigt inflytande på samhällets angelägenheter’. Mot detsamma
ställa vi vidare den moderna demokratiens begrepp, som enligt samma
källa (anförande i Andra Kammaren 1899) är ''frånvaro af hvarje klassvälde,
frånvaro af hvarje klass'' särskilda privilegier, grundade vare. sig
på börd, förmögenlietsställning, trosbekännelse eller någon annan skiljemur
mellan samhällets olika medlemmar’. Med stöd af dessa uttalanden
och i denna moderna demokratis namn inlägga vi en bestämd gensaga
mot hvarje försök att införa särskilda klassprivilegier åt arbetarne, på
grund af deras ''nya tankar’, gentemot den klass af ''myndige, oförvitlige
medborgare’, som bor på landet.

För att i strid mot dessa sina egna principer rädda municipiernas
öfvermakt på landet har man emellertid icke blott, som nyss nämndes,
öfverdrifvit deras risk af den här antydda reformen. Man har äfven
gått andra vägen och öfverdrifvit motpartens vinst. Ditåt syfta sådana
omdömen, som att reformtanken är ''ett uttryck för den renaste och

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

177

klaraste agrariska cynism’, att den låter som ett eko af bondeståndets
gamla ''exklusivitet’, att den är ’ett försök att blåsa lif i det gamla
bondeståndet’, att den vill iväfva hvarje röst på landsbygden, som
skorrar illa i öronen på storbondeintressena’, ja, att den garanterar
bönderna alla de 150 platserna på landsbygden, där de ''befriade från
detta hemska spöke’ kunna ''sitta stilla vid makten’. Allt detta och
mera sådant sades i Andra Kammaren 1902. Man kan i någon mån
förstå dessa omdömen, om man minnes, att reformen den gången framställdes
i förening med ett censusstreck högre än det kommunala.
Detta tal lärer icke kunna upprepas nu, då reformen står på allmän
rösträtts grund. Genom undersökningar för den kungl. propositionen
1904 veta vi, att redan vid 1900 års slut i jordbruket sysselsattes i
det närmaste lika många andra grupper (torpare, statare, lägenhetsinnehafvare,
tjänare, in. fl.) som af gods- och hemmansägarnes grupp
(omkring 300,000); och då hafva vi ändock icke till jordbruket räknat
någon af de 80,000 ''arbetare af obestämdt slag’, som i samma undersökning
omförmälas, ej heller af andra kategorier som tillhöra eller
kunna tillhöra landsbygden. En undersökning af antalet valmän efter
yrkeskategorier och hemvist skulle säkerligen gifva ett ändå sämre
utslag för det ''exklusiva’ bondeståndet. Under sådana förhållanden
torde vara uppenbart, att det mera är landsbygden som sådan än någon
särskild grupp af dess innevånare, som numera skulle få tillgodogöra
sig reformen.

Men härtill kommer ännu en omständighet af synnerligen stor
betydelse. Man talade 1902 om reformen som en ''kinesisk mur’ mellan
samhällsklasserna i land och stad. Denna karakteristik kunde hafva
något berättigande, om det verkligen förelegat ett förslag att skilja
alla municipier från landsbygdens politiska kategori. Men detta förslag
förelåg icke då, och det är icke heller nu meningen att urgera det.
Hvad som förelåg och föreligger, är tanken att jämställa med stad
endast de municipier, som vid valkretsregleringen uppnått en folkmängd
af 1,000 personer. Alltså kvarstå industri- och stationssamhällena
i landtvalkretsen, tills de uppnått denna storlek, ja kanske i 9 å 10
år därefter, om de nådde gränsen strax efter en reglering af valkretsarne.
Härigenom blir gifvetvis äfven jordbruksintresset som sådant
icke exklusivt på landsbygden. Eu dylik anordning, ehuru ett afsteg
från de stränga principerna, hålla vi för praktiskt lämplig, ty en sund
brytning emellan idéer och intressen är alltid af nöden. Men huru
man inför detta faktum kunnat tala som om det vore fråga om en
hermetisk afstängning kring bondeståndet, är onekligen svårt att förstå.

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 3 Samt. 7 Häft. 23

178

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ett sådant system som det här föreslagna uppreser ingen kinesisk
mur på vår landsbygd, det vill endast kringbygga bondens politiska
egendom med ett enkelt och landtlig^ svenskt staket, tjänligt att förhindra
ohägn utan att stänga för hälsobringande vindar.

Yi torde nu också vara färdiga med ett argument, som från visst
håll ständigt slungas ut emot den som tänker på andras intressen här
i landet än de organiserade arbetarnes. Man säger, att förslaget innebär
klassval, hvithet då gifvetvis uppfattas som inbegreppet af allt
politiskt ondt. Det är här icke anledning att gå in på en pröfning af
sjkifva detta slagord. Det torde vara nog att hänvisa till föregående
utredning och kända faktiska förhållanden, som lära tillräckligt klart
ge vid handen, att hufvudparten eller åtminstone en högst väsentlig
del af valmännen på ömse sidor om det föreslagna ’staketet’ skulle
komma att bestå af arbetare: industriarbetare på den ena, landtarbetare
på den andra. Det blir således näringen, men icke samhällsklassen,
som bestämmer den politiska platsen. Och skillnaden är icke skarpare
markerad, än att en del af industriarbetarne (nämligen de smärre
municipiernas) ju skulle återfinnas på landtarbetarnas sida om gränsen.
Ser man nogare efter, så torde systemet befinnas verksamt som en
kontrollapparat, hindrande den förstnämnda arbetarekategorien att få
större inflytande än den rätteligen tillkommer; och som dessa arbetare
redan nått en hög grad af organisation på klassmedvetenhetens grund,
så torde man slutligen finna, att systemet, rätteligen sedt, förringar
möjligheterna till klassval, genom att begränsa dem till stadssamhällena.

Men detta tal om klassval är under alla omständigheter obefogadt
och inkonsekvent från deras sida, som själfva accepterat 1866 års
skillnad mellan land och stad som grund för sin valkretsindelning.
Denna skillnad motsvaras nu i själfva verket af skillnaden mellan landsbygd
och stadssamhälle, häri inbegripet de nya samhällen som nu på
landsbygden uppbära stadsnäringarne. Genom att legalisera en sådan
skillnad inför man således i vår författning ingen ny grundsats; man
endast återställer i lefvande kraft de förhållanden, som (i verkligheten,
om också icke i ordalagen) lågo till grund för 1866 års system. Men
att bygga på den administrativa skillnaden mellan land och stad, det
är en ytlig konservatism, som vill bevara en gammal form sedan den
förlorat sitt innehåll. Här synas endast tvenne vägar ligga klara:
antingen restituera vår författning på den historiska grunden, intressemotsatsen
mellan lands- och stadsnäring — d. v. s. skilja landsbygden
från alla större samhällen, som hafva stads karaktär, vare sig de äga

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

179

bref på stadsnamnet eller ej — eller också slopa all skillnad och låta
stadsintresset småningom öfversvämma hela riket.

Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag haltar skenbart emellan
bägge, men står i grunden närmare det senare alternativet. Det skall
alltså icke kunna förebygga den sist antydda möjligheten. Det bjuder
de samhällsbevarande endast afsatser i en utförsbacke, där vi vilja en
något så när reserverad mark. Det skänker ett rullande hjul, där vi
gifva ett fast plan. Det lämnar en tidsfrist före undergången, där vi
bjuda en utsikt åt framtiden.

Härmed höjer sig perspektivet ofvanför stunden och det närmastliggande
till den historiska betydelsen i det, som nu skall ske. Vi ha
redan anmärkt, att det stundar till aflösning för det viktiga sociala
element, som i fyra decennier närmast stått vakt kring vår politiska
utveckling. Bondeståndets historia har haft sin storhetstid; andra sociala
stormakter stå nu vid dörren, redo att rycka in till högsätet. Situationen
är således i ytlig måtto densamma som 1866, då bondeståndet
var arftagare efter de högre stånden. Men hvilken skillnad då och nu!
Då gällde det en aflösning mellan gamla kända faktorer; ty äfven tillträdaren,
bondeståndet, hade bakom sig en månghundraårig historia af
national-politiskt arbete. Nu vill träda till arfvet eu samhällsklass,
hvilken som sådan är skapad af vår egen tid, utan djupa rötter i det
förflutna, utan egentlig historia, i alla händelser utan den intima solidaritetskänsla
med den nationella utvecklingen, som endast kan följa af
en långvarig delaktighet i densamma. Då visste vi, hvad vi fingo —
nu stå vi inför ett språng i mörkret. . .

Det var då, 1866, vid den mindre risken, som liberalismens målsman
i landet uttalade och genomförde den principen, att det vid öfvergången
till en författning, där en samhällsklass kan beräknas få ett
öfvervägande inflytande, vore ’af praktisk omtanke påkalladt att försäkra
ett antal platser’ åt de gamle. Skulle vi nu, inför den oändligt större
risken, underlåta ett sådant försiktighetsmått? Nuvarande herr statsministern
yttrade 1902 gentemot denna reformprincip, att det ''icke
vore värdigt Sveriges landtmän att sätta sig själfva genom ett förbehåll
i grundlagen på ett framtida politiskt undantag’. Det var dock
just detta, som skedde med Sveriges stadsbefolkning år 1866; vi hafva
ofvan (sid. 11) karakteriserat reformen för dess räkning just med de
nu kursiverade orden. Skulle ett upprepande af denna statskonst hafva
blifvit mera ’ovärdigt’ nu, då skälen därtill äro så mycket allvarsammare
än förut?

180

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Den reform, som vi här bringat i åtanke, skulle för bondeklassens
räkning verka i samma riktning som förbehållet för städernas representation
1866, ehuru den föregående utredningen torde ha visat, att den
blifver långt mindre effektiv. För de hittills makthafvande i landet
betyder den alltså ett vida större och mera ödesdigert offer än något
af dem, som bragtes vid det föregående tillfället. Vi veta fullväl,
att det synes mången för stort. Vi hafva ställt vårt kraf i alla afseenden
så lågt, som endast den uppriktigaste önskan att gå till mötes
i förening med eu oförvillad blick på läget föreskrifvit. Men om man
på konservativt håll är beredd att bringa så stora offer på den nationella
samlingens altare — då kunna vi härutinnan icke finna något
ovärdigt. Vi tro, att det är den största tjänst, som Sveriges landtmän
numera såsom politisk faktor kunna göra fäderneslandet, om de yrka
på en sådan fristad som här föreslagits. I detta yrkande ligger nämligen
något mera än ett särskild! landtmannaintresse. Däri ligger vår historias
djupaste behof af en organisk utveckling. Vi begära en garanti härutinnan
— icke som eu nåd, icke som en gyllene brygga åt de besegrade,
utan som en minimigärd af rättfärdighet mot det, som varit, och ansvarskänsla
mot det, som skall komma.

Förslag och motiver.

Den allmänna förutsättningen för reformen måste, enligt föregående
utredning af principerna, vara, att stadsbygd på 1,000 invånare
och däröfver i valkretshänseende skiljes från landsbygd. Lagstiftarens
första uppgift blir då att undersöka, hvilka samhällen kunna anses tillhöra
stadsbygd.

Här framstå naturligtvis själfva städerna i första rummet. Tvistig!
kan här endast bli, om också städer under befolkningsstrecket skulle
föras på landsbygdens räkning. Härför tala både konsekvensen och
mera reala skäl; men däremot ställer sig den historiska kontinuiteten.
Då reformen icke synes böra ingripa i bestående förhållanden mera än
nödvändigt, vilja vi icke föreslå, att hithörande 6 städer (Östhammar,
Säter, Trosa, Skanör, Sigtuna, Falsterbo) förlora sin historiska ställning
vid andra städers sida. — Städernas samlade folkmängd uppgick vid
1904 års slut till inemot 1,200,000.

Närmast städer komma köping ar ne, ehvad de bilda egen kommun
eller ej. Deras antal var vid innevarande års ingång 27; dessutom lära
då ha funnits 7 andra samhällen, som erhållit köpingsrättigheter utan

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

181

att ännu ha genomfört reformen, och detta har senare blifvit fallet med
åtminstone ännu ett (Grebbestad mars 1906). Lägga vi emellertid de
faktiska förhållandena vid årets ingång till grund, så befinnas — såsom
bil. I närmare upplyser — endast 14 af de 27 köpingssamhällena stå
öfver befolkningsstrecket, och deras samlade folkmängd belöpte sig vid
1904 års slut till i rundt tal 29,000.

I tredje rummet märka vi municipalsamhällena. Detta juridiska
begrepp konstituerades 1898 genom följande ord i § 80, mom. 1, af
kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet: ''Har Kungl. Maj:t
förordnat, att ordningsstadgan, byggnadsstadgan och brandstadgan för
rikets städer samt hvad i hälsovårdsstadgan för riket föreskrifves om
stad skola lända till efterrättelse för område å landet, som ej utgör
egen kommun, vare det område att anse såsom ett särskildt samhälle
(municipalsamhälle)’, med sina egna myndigheter i vederbörliga ärenden
(municipalstämma, municipalfullmäktige och municipalnämnd). Enligt
denna bokstaf skulle det erfordras alla fyra omförmäla stadgars tillämpning
för att konstituera ett municipalsamhälle, och därjämte den negativa
förutsättningen, att samhället icke utgör en egen kommun. Vid den
undersökning, som anbefalldes statistiska centralbyrån i anledning af
1900 års riksdagsskrifvelse i rösträttsfrågan, fann man emellertid skäligt
att utsträcka begreppet till alla samhällen, där någon enda af stadgarna
var föreskrifven, och detta äfven om samhället bildade en själfständig
kommun (Höganäs, Grundsund, Fiskebäckskil); man hade härvid att
åberopa i förra fallet föreskrifterna i 1898 års lag beträffande den citerade
lagtextens första tillämpning jämte flera kungliga bref, i senare fallet
den indirekta synpunkten, att den nya lagstiftningen ju endast gjordes
behof i samhällen som redan, såsom egna kommuner, ägde organisation
och sj bestyrelse i hithörande frågor (se Statistisk tidskrift, utgifven af
kung!, statistiska centralbyrån, 1902, sid. 102 och följande). Sedan språkbruket
vedertaga denna liberalare tolkning, synes ingen ovisshet på
denna punkt böra möta: municipalsamhällen äro sådana samhällen, som
utan att äga stads- eller köpingsrättigheter tillämpa en eller flere af
ofvannämnda stadgar, i hvad de utgöra egen kommun eller ej.

Dessa samhällen bilda i vårt land ett brokigt och allt mera talrikt
sällskap. Det första (tillämpning af hälsovårdsstadgan i Höganäs bruk)
tillkom år 1875, men först efter 1883 tager rörelsen starkare fart. Vid
den ofvannämnda statistiska undersökningen räknades 114 stycken (hvaraf
59 uppfyllde villkoren att tillämpa alla fyra stadgarna), och antalet har
sedan dess vuxit betydligt. De nyaste, ehuru icke officiella, uppgifterna
återgifvas i bil. II, efter ''Svensk Hofkalender’ 1906. Antalet är här 134

182

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

(inberäknadt köpingar, som ännu icke inträdt i sin ställning, jämte
Lundby, som ännu icke ingått i staden Göteborg). Af dem stå 68 öfver
vårt streck, och deras sammanlagda folkmängd uppgår till 165,000.

Den första undersökningen af municipalsamhällena visade, att de
hufvudsakligen tillhörde trenne kategorier: förstäder, stationssamhällen
och fisklägen. Däremot funnos bland dem endast undantagsvis fabriksoch
industrisamhällen. De stora bruken, sågverken och andra fabriker
på landsbygden sakna alltjämt municipalsamhälles karaktär. Orsaken
är icke dunkel: de hafva intet behof af särskild styrelse, då ägarenarbetsgifvaren
själf kan taga befattning därmed. Administrativt sedt,
hafva de ingen som helst karaktär af stad.

Från den sociala och organiska synpunkt, som här ofvan lagts
till grund för realbegreppet stad, är det emellertid uppenbart, att äfven
dessa samhällen skola till stadsbygd räknas. Orter som Sandviken och
Malmberget med 5—6,000 invånare eller Mölndal och Huskvarna med
4—5,000 uppfylla i eminent grad de bägge hufvudvillkoren, som vi
funnit utmärka stadssamhälle från landsbygd: tätt sammanträngd befolkning
och annan sysselsättning än jordbruk. Då den politiska karaktären
flyter omedelbart ur dessa karaktärsegenskaper, och då dessa samhällen
bilda en mycket väsentlig grupp inom alla våra stadsliknande orter, så
är det en ren och oundviklig konsekvens, att också de måste vid valkretsindelningen
som stad betraktas.

Som fjärde grupp i stads valkrets arne ingå alltså öfrig a samhällen
med sammanträngd befolkning. Äfven öfver dem föreligger också redan
en af statistiska centralbyrån föranstaltad undersökning (se Statistisk
tidskrift 1903, sid. 104—110), grundad på förhållandena vid 1900 års
slut. Antalet där medräknade orter är 138, hvaraf 62 öfver vårt streck,
och dessa senare hafva en befolkning af 108,000. Något färskare
uppgifter föreligga i en tablå, publicerad i ''Almanack för alla’ 1906
och upptagande af hithörande samhällen endast dem, som hafva öfver
1,000 invånare; 27 sådana i den äldre tabellen äro redan försvunna,
i det de öfvergått till municipalsamhällen, men 26 nya hafva kommit
öfver strecket; antalet är således här 61, och folkmängden i dem belöper
sig till 115,000. Bägge tabellerna återfinnas i bil. III till denna motion.

På denna punkt möter lagstiftaren emellertid en svårighet, som
reformen hittills icke erbjudit, nämligen att juridiskt begränsa den föreliggande
kategorien, såväl med afseende å frågan, hvilka samhällen där
skola inräknas, som med afseende å frågan, huru de yttre gränserna
kring hvarje särskildt af dem skola dragas. I de flesta fall torde visserligen
svårigheterna försvinna i praktiken, och vi kunna i själfva saken

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

183

hänvisa till statistiska centralbyråns cirkulär 13 september 1890 (Bihang
till svensk författningssamling n:o 52), där som ''köpingslikt område’
karakteriseras ''sådan plats å landsbygden, som har en mera sammanträngd
(agglomererad) befolkning, uppgående i sin helhet till minst 100
personer, och som enligt regel har boningshusen liggande utefter en
eller flere gator, hvarigenom platsen oftast erhåller utseende af en köping
eller mindre stad (såsom vissa förstäder, järnvägsstationer, fiskelägen,
lastageplatser, fabriks- eller bruksområden, större byalag och dylikt)’.
Men det skall icke nekas, att grunden någon gång — såsom ock i
ofvanciterade statistiska undersökning framhålles å sid. 105 — kunde
framstå som i viss män godtycklig, där de administrativa gränsläggningarna
fela.

Nu synes det oss visserligen i sig själf smaka alltför mycket af
byråkratisk uppfattning, om man för detta uns af godtycke skulle vilja
offra hela det pund af rättvisa och klokhet, som reformen i detta stycke
afser. Vi skulle förvisso kunna åtnöja oss med att här åberopa samma
synpunkt, som anföres i liberala samlingspartiets motion 1904 i fråga
om en liknande gränsreglering: ''Detta spörsmål torde näppeligen kunna
lösas efter några rent principiella grunder. Här måste billighets- och
lämplighetshänsyn gifva utslaget.’ Lyckligtvis kunna vi emellertid ställa
oss på en grund, som bör tillfredsställa äfven de byråkratiska anspråken.

Begreppet samhälle med sammanträngd befolkning finns nämligen
redan i vår juridiska terminologi. Det möter första gången i ordningsstadgan
för rikets städer 1868, § 30, som börjar sålunda: ''Hvad i
denna stadga är föreskrifvet om stad, gälle äfven i tillämpliga delar
för köping, hamn, fiskläge och annat ställe med större sammanträngd
befolkning, då Kungl. Maj:ts befallningshafvande, efter vederbörandes
hörande, sådant förordnar genom beslut, som skall Kungl. Maj:ts pröfning
underställas’. Samma stadgande återkommer, mer eller mindre ordalydande,
i de Henne öfriga hithörande förordningar afår 1874 (byggnadsstadgan
§ 50, brandstadgan § 20, hälsovårdsstadgan § 26).

Härmed torde vara uppvisadt, att det af oss uppställda begreppet
stadssamhälle till sin formalprincip redan finnes i vår lagstiftning. Det
af oss anmärkta godtycket är sålunda redan legaliseradt, försåvidt det
enligt de citerade paragraferna ankommer på länsstyrelsens skön att
bedöma, hvad som är ett ''ställe med större sammanträngd befolkning
eller ej’. Om länsstyrelsen sedermera använder sitt prerogativ, med
Kungl. Maj:ts godkännande, då öfvergår vederbörande samhälle till
municipalsamhällenas grupp. Skillnaden mellan municipalsamhälle och
våra ''öfriga samhällen’ är alltså allena en gradskillnad inom samma

184

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

legislatoriska ram. Den juridiska IrufVudgränsen går icke mellan de
två, utan mellan dem bägge å ena sidan gent emot samhällen utan
''större sammanträngd befolkning’ å den andra.

Till yttermera visso uppfyller vårt föreslagna befolkningsstreck
alla pretentioner, som kunna anses ligga i bestämningen ’större sammanträngd
befolkning’. Här gör detta streck ypperlig tjänst i praktiken,
då det i hög grad ägnar sig att upplösa de antydda svårigheterna vid
urvalet till doktrinära inbillningar allena.

Äfven i ett annat hithörande fall visar sig detta streck af stor
praktisk lämplighet. Det finnes nämligen ännu i vårt land på sina
ställen ett slags samhällen, som uppfylla denna formalbestämning på
stad, men däremot icke realbestämningen att syssla med annat än
jordbruk. Detta är ’bondbyarne’ i Norrland, Dalarne och Skåne. Här
kunde någon tvekan uppstå, om de borde politiskt frånskiljas en landsbygd,
med hvilken de dock dela intressen i det dagliga lifvet. Vårt
befolkningsstreck torde lösa svårigheten på det enkla sättet, att de icke
komma i fråga. Skulle någon enda verkligen hinna upp dit, så bör
formalbestämningen äga vitsord med afseende å deras placering, då
endast den står på juridisk bas; och det torde icke heller befinnas allt
för oorganiskt, om t. ex. Vikarbyn i Dalarne inginge i en valkrets
samman med municipal samhällena Mora strand och Orsa kyrkoby.

En närliggande anmärkning återstår emellertid ännu att pröfva
och bemöta. Det må vara sant — säger man — att vår lagstiftningredan
opererar med begreppet stadssamhälle i vår mening, men detta
är dock endast i så oviktiga frågor som den underordnade administrationen;
det godtycke från Kung!. Maj:ts befallningshafvande, som här
af lagen godkänts, bör dock icke uppflyttas i de högre rymder, där det
gäller själfva Riksdagens sammansättning. Vi kunna icke frånkänna
denna anmärkning allt berättigande. Faran för en Valkretsgeometri’
i politiska syften växer onekligen något med vårt system. Och det
följer alltså att söka någon bot för densamma.

Denna bot kan endast appliceras på den punkt, där det är frågan
om att konstituera den myndighet, som har att ombestyra valkretsarnes
periodiska reglering. Före 1894, då representanternas antal i Andra
Kammaren fixerades till 230, var denna myndighet Kammaren själf;
sedan dess har det varit Kung! Maj:t allena. Att sistnämnda anordning
innebär ’en större trygghet för att regleringen verkställes opartiskt,
än om denna åtgärd blifver föremål för beslut af Riksdagen, där ett
härskande partis intressen kunna spela in vid afgörandet’ — därom
äro vi principiellt ense med de liberala motionärerna 1904. Då det

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

185

emellertid under nuvarande konstitutionella utveckling'' torde vara att
befara, att ’ett härskande partis intressen kunna spela in’ äfven i Kung!.
Maj:ts åtgöranden, så synes det lämpligt, att någon medverkan vid
här ifrågavarande beslut öppnas äfven för Riksdagen som sådan, således
äfven för den kammare, som till äfventyrs representerar oppositionen;
om något inflytande härvid kan komma att beskäras Första Kammaren,
så är detta väl icke mindre rimligt, än att samma kammare, enligt
nu föreliggande kungl. proposition, tillerkännes fullt veto vid uppgörande
och ändring af lagen om val till Andra Kammaren. På dessa grunder
föreslås, att valkretsindelningen verkställes af Konungen efter samråd
med de i regeringsformens § 54 och riksdagsordningens § 50 nämnda
deputerade. En dylik anordning anpassar sig efter en i våra grundlagar
redan befintlig idé (jämför R F § 50) och ett bestående rättsinstitut.
Gifvetvis skulle de deputerade i detta fall tjäna som en vanlig
teknisk kommitté, utan särskild sekretess.

Med en dylik anordning torde de farhågor för godtycklighet vid
valkretsindelningen, som redan 1902 års föredragande departementschef
fann förbundna med en reform i ifrågavarande syfte, vara reducerade
till ett minimum. Lika liten praktisk betydelse torde böra tillerkännas
de vid samma tillfälle befarade olägenheterna i fråga om sj kifva valapparaten.
Uppenbarligen kommer hvarje särskild! stadssamhälle för sig
att bilda ett Valdistrikt’, enligt Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag till
vallag, § 1. Röstlängderna uppgöras af de tjänstemän, som omförmälas i
samma förslag § 4. De sålunda röstberättigade torde i de oorganiserade
samhällena kunna fylla den funktion, med afseende å ''valnämndens’
bildning, som enligt förslagets § 3 skulle tillkomma kommunalstämma,
under den ordförande, som där är sagdt. Skidle detta icke befinnas
lämpligt, så kunde i stället komma i fråga en direkt tillämpning i detta
fall af den konstituerande § 30 i ordningsstadgan, där det — efter
det ofvan meddelade citatet — heter: ''skolande Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i sammanhang härmed, efter det vederbörande blifvit
hörde, jämväl underställa Kungl. Maj:ts pröfning förslag om hvilka
styrelser eller myndigheter höra på sådant ställe fullgöra livad som i stad,
enligt stadgan, åligger magistrat eller annan lokalmyndighet därstädes,
samt om dessa styrelsers eller myndigheters sammansättning och vidden
af deras befogenhet uti ifrågavarande hänseende’. I municipalsamhälle
träder naturligtvis den i kommunalförordningens § SO angifna myndighet
och i köping vederbörande styrelse i kommunalstämmans eller
magistratens ställe; och synas de i den kungl. propositionen framlagda
Bih. till Riksd. Urat. 1906. 3 Samt. 7 Höft. 24

186

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

principer om Valförrättare’ och Valmyndighet’ efter dessa grunder
kunna utan särskilda svårigheter inpassas i det nya systemet.

Vi finna för öfrigt icke anledning att gå närmare in i dessa
detaljer, då vi i likhet med Kungl. Maj:t anse dem böra hafva sin
plats i vallagen, där de reglera sig själfva, om man blott är ense om
hufvudvägen och målet. Vi hafva endast velat åt alla håll uppvisa,
att den af oss på högviktiga principiella grunder föreslagna reformen
är icke blott möjlig utan öfverraskande lätt att införa i vårt lands
praktiska lagstiftning. Och denna uppgift anse vi nu vara fylld.

_ Efter detta återstår för lagstiftaren ännu en uppgift af stor vikt,
nämligen att beräkna antalet platser i representationen för den sålunda
bestämda stadsbygden.

Det är från början tydligt, att detta vidare stadsbegrepp krafveleu
fylligare representation än det trängre, administrativa stadsbegrepp,
som legat till grund för Kungl. Majrts beräkningar, alltjämt under den
gifna förutsättningen af likställighet mellan land och stad. Grundläggande
för undersökningen äro följande approximativa folkmängdssiffror,
som framgå dels ur föregående utredning och dels ur den
officiella statistiken för 1904 års slut.

Sammanlagda folkmängden.

Städer (94) ................................................ 1,190,000

Köpingar (14)............................................ 29,000

Municipalsamhällen (68).......................... 165,000

Ofriga stadssamhällen (61)..................... 115,000

Stadsbygd ..................................... 1,499,000

Landsbygd ................................................ 3,760,000

Riket ............................................. 5,260,000

Reformens statistiska betydelse är alltså att från landsbygdens
konto till stadsbygdens öfverföra 309,000 personer, eller i det närmaste
6 procent af rikets hela befolkning. Förhållandet mellan land och stad,
som enligt historiska grunder är 77,4 : 22,6, skulle förändras till 71,5 :
28,5. Inom den nya stadsbygden väga de nytillkomna elementen omkring
20 procent mot de gamla städerna, på samma gång de öka antalet
valdistrikt från 94 (oafsedt storstädernas indelningar i enmanskretsar)
till 237.

Fördelas nu hela rikets folkmängd med antalet platser i Andra
Kammaren (230), uppstår en kvot å 22,870. Tillämpad på den gamla

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

187

stadsbefolkningen, skulle den ge 52 platser, tillämpad på stadsbygden
i vår mening, ger den 65—66 platser mot landsbygdens 164—165. De
’nya städerna’ väga alltså för sig med 13—14 säten i representationen.

Detta är reformens verkan, beräknad hufvudsakligen efter siffrorna
vid 1904 års slut. Men reformen kan icke blifva grundlagfäst förrän
år 1909 och knappast tillämpad förrän vid valet 1911, alltså efter nära
7 år. Under denna tid skall säkerligen stadssamhällenas snabbare växt
hafva tillförsäkrat dem en matematisk rätt till öfver 70 platser. På
dessa grunder har Ivungl. Maj:t ansett sig kunna öfverskrida städernas
närvarande rätt med 13 platser (65 mot 52). Efter samma principer
skulle vår stadsbygd få eu representation så nära intill det nuvarande
antalet 80, att denna siffra erbjuder sig af sig själf i vårt förslag.

Skillnaden emellan den kungl. propositionen och det här framställda
förslaget blir således i detta fall den, att enligt det förra städerna
mista 15 platser åt landsbygden och få krypa in i ett minskadt
antal valkretsar, medan enligt det senare städerna visserligen mista ett
nästan lika stort antal platser åt de nya stadssamhällena, men med
deras hjälp kunna bibehålla sin nuvarande ställning vid valkretsindelningen.
Denna, till synes måhända obetydliga, skillnad innebär i själfva
verket så stora olikheter till förmån för vårt förslag, att ensamt den
synes böra räcka till att fästa lagstiftarens uppmärksamhet vid detsamma.

Kungl. Maj:ts förslag försätter nämligen lagstiftaren i nödvändigheten
att uppgöra en ny valkretsindelning för städerna med ännu färre
kretsar, och således ännu större valkvot, än nuvarande. Men redan nu
är valkretsanordningen för städerna den svagaste punkten i hela vårt
representationsskick. Bland de närvarande 30 småstadsvalkretsarne finnas
flere, hvilkas enda ursäkt är att de — existera. Men skall man sänka
städernas samlade representation med 15 platser, då måste gifvetvis
ännu flere städer än nu föras samman i ännu oformligare valkretsar än
nu. På ett dylikt försök föll 1904 års konstitutionsutskotts rösträttsförslag.
Kungl. Maj:t synes själf haft eu känsla af svagheten i denna
position, då man i propositionen icke vågat försöket att medelst en
tabell åskådliggöra, huru de tilltänkta 65 valkretsarne skulle taga sig
ut i verkligheten.

Då vårt förslag behåller siffran 80, så undgå vi denna stora förargelseklippa
och kunna tillgodogöra oss fördelen af att hålla på det
bestående. Men det är icke nog härmed. Vårt system är icke blott
icke, som regeringens, sämre än det bestående, utan det är positivt och
afgjordt bättre. Det torde nämligen vara alldeles klart, att i och med

188

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

det, att småstäderna få maka åt sig för de nya samhällena inom valkretsen,
så skola dessa nya valdistrikt tjäna som ett slags ferment eller
kitt emellan dem och sålunda utfylla något af de luckor, som i sådana
valkretsar icke kunna undvikas — och som i regeringens förslag gapa
större än någonsin.

Knappt något visar bättre, huru liten eftertanke man skänkt vårt
system, än att man (i 1902 års Andra Kammare) rent af velat förneka
detta och påstå, att systemet skulle försämra valkretsarne genom att
öka antalet valdistrikt. Liksom om 10 närliggande och besläktade valdistrikt
skulle bilda en mera oorganisk valkrets än 2 på långt afstånd
från hvarandra!

Ett enda praktiskt exempel, gripet på måfå, torde förtydliga den
vinst, som lagstiftaren i detta afseende skulle skörda. Härvid måste
då förutskickas, att valkvoten för städerna (80 platser åt en befolkning
på 1 Vs miljon) efter vårt förslag är 18,750 — i parentes anmärkt
nästan sammanfallande med regeringens motsvarande valkvot, 18,310.
Tillämpadt på Bohuslän, torde systemet ge till resultat följande valkrets,

efter nuvarande folkmängdsiffror:

Strömstad, stad ..................................................... 3,000.

Björneröd-Kroken, mun...................................... 1,200.

Grebbestad, köping.............................................. 1,100.

Gr alvar ne-Bäcke vik, mun.................................... 1,100.

Smögen, mun......................................................... 1,100.

Hunnebostrand, mun............................................ 1,700.

Lysekil, stad ............................................................ 3,400.

Grundsund, mun................................................... 1,050.

Mollösund, mun. ..................................................... 1,000 (?)

Marstrand, stad......................................................... 1,550.

Kungälf, stad.......................................................... 1,300.

17,500.

Detta är, som man ser, själfva västkusten, förenad i politisk aktion.
Faller det icke i ögonen, att denna valkrets är mera organisk och naturlig
än någon af de nuvarande (Strömstad—Uddevalla och Marstrand—
Kungälf—Alingsås—Ulricehamn), för att ej tala om de kombinationer,
hvartill regeringen från sina utgångspunkter månde tvingas i denna
landsända?

Det torde sålunda vara ostridigt, att vårt förslag — på samma
gång det ur grundläggande politiska och historiska synpunkter ensamt
uppfyller de kraf, som rättvisan, den faktiska ställningen och hänsyn

189

| Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

till alla samhällsklasser fordra — äfven i valtekniskt hänseende har
stora och uppenbara företräden framför regeringens.

Man har i föreliggande fall endast kunnat rikta en anmärkning
af praktisk vikt mot föregående tillämpningar af vår reformtanke, nämligen
att den skulle söndra förstäder från moderstaden genom att intvinga
alla de nya stadssamhällena i småstadsvalkretsarne (så departementschefen
1905, liksom redan en talare i Andra Kammaren 1902).
Denna brist bör afhjälpas, och ha vi därför på vederbörligt ställe i
vårt förslag infört en dithän syftande klausul.

Tillämpas denna klausul, så att förstäderna vid valkretsindelningen
inräknas i storstäderna, så skulle enligt vårt förslag, på nuvarande
folkmängdssiffrors grundval, Göteborg få behålla sina 9 och Malmö
sina 4 riksdagsmän, medan Stockholm finge 19 (3 mindre än nu) och
Norrköping möjligen 3 (en mera än nu). Till jämförelse må anmärkas,
att enligt regéringsförslagets grunder hufvudstaden skulle bekomma
endast 17 platser, alltså beröfvas 5, medan Göteborg (inklusive Lundby)
och Malmö skulle förlora en hvar och endast Norrköping behålla sina två.

Vi hafva härmed genomfört den utredning, som varit af nöden
för att styrka det kraf, som synts oss hafva framgått ur tidens behof
och det parlamentariska läget såsom den politiska rättvisans och den
svenska högerns sista och oundgängliga fordran vid öfvergången till
den allmänna valrättens system: en organisk valkretsindelning.

Att vid denna ödesdigra vändpunkt i vår historia äfven andra
önskemål kunde vara naturliga och berättigade till garanti för en sund
och lugn utveckling, äro vi de första att medgifva. I främsta rummet
därvid skulle vi vilja sätta den obligatoriska röstplikten, såsom ägnad
att framhäfva den statliga synpunkt, ur hvilken äfven demokratiens
principer böra ses. Då denna fråga emellertid skulle upprulla en del
praktiska svårigheter, som kunde fördröja reformen och sålunda uppskjuta
deu nationella samlingens efterlängtade stund, så hafva vi icke
ansett oss nu böra göra något förslag härutinnan.

De enda ändringar i den kungl. propositionen, som vi vilja tillägga
utöfver valkretsfrågan, beträffa valrättsåldern, som i vårt förslag sättes
till 25 år, och valperioden, som vi föreslå 5-årig, i sammanhang hvarmed
valkretsregleringarne kunna fortfarande göras hvart tionde år. Dessa
ändringar innebära en viss reglering af demokratien på dess egen bas.

190

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

För de reala motiverna torde få hänvisas till motion n:o 136 i Andra
Kammaren vid innevarande riksdag. Det förra, ålder sstrecket, som stått
på konservativa program redan 1885 och 1893 och på det liberala
programmet 1899, 1900, 1902, betecknades i Andra Kammarens motiver
till 1902 års skrifvelse såsom den enda punkt jämte värne- och skattestrecken,
där Kammaren var ense. Det senare, femårsperioden, var på
tal 1902, yrkades af motionärer i bägge kamrarne 1904, omnämndes
med sympati af årets konstitutionsutskott, och föreligger äfven i motioner
till innevarande Riksdag. I tekniskt afseende äro båda reformerna enkla
och synas icke böra vålla lagstiftaren något särskildt hufvudbry.

Härvid är dock en anmärkning att göra, i anledning af förslaget
om valperioden. En sådan reform sträcker i vissa fall sina verkningar
utöfver här direkt ifrågavarande grundlagsparagrafer (tillika med Kungl.
Maj:ts föreslagna vallag § 40, om lydelsen af riksdagsmannafullmakt).
Det finnes nämligen i vår konstitution några bestämmelser om val, som
skola ske periodiskt hvart 3:e år eller gälla för 3 år. De periodiska
åtgärderna gälla opinionsnämnden (regeringsformen § 103, riksdagsordningen
§ 69) och tryckfrihetskommittén (regeringsformen § 108,
riksdagsordningen § 70); valperioderna gälla Konungens fullmäktige
och dennes suppleant i riksbanken (regeringsformen § 72) samt Riksdagens
fullmäktige i riksbank och riksgäldskontor (riksdagsordningen
§71) och deras suppleanter (riksdagsordningen § 73). Då dessa stadganden
uppenbarligen stå i direkt sammanhang med hittills gällande
valperioder för Andra Kammaren, så måste det tagas i särskildt öfvervägande,
huruvida de kunna stå för sig själfva eller böra i samma
riktning ändras.

Hvad då först beträffar opinionsnämnden och tryckfrihetskommittén,
så synes ingen tvekan böra råda om att låta dem följa med i reformen,
då bestämmelserna om dem redan förut kunna sägas tillhöra vår regeringsforms
''döda bokstäfver’ (se min afhandling i Statsvetenskaplig tidskrift
1902). Annorlunda förhåller det sig med så lifskraftiga institutioner
som banko- och riksgäldsfullmäktige. Här skulle en förlängning af
tjänstgöringstiden få mycket real betydelse, jämförlig med ändringen
år 1894, då de sattes på tre år i stället för ett. Därtill komma rent
praktiska svårigheter med afseende på den årliga afgången af två bland
sex (riksdagsordningen § 71), därest dessa sex skulle väljas för 5 år i
sänder. A id sådant förhållande, och då nuvarande bestämmelser härom
gifvetvis hunna praktiseras oberoende af riksdagsmannaval^ period,
har jag icke vågat föreslå någon ändring härutinnan, utan vill endast
vördsamt fästa konstitutionsutskottets uppmärksamhet därpå, för den

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

191

händelse utskottet skulle finna förslaget om ändrad valperiod öfverhufvud
värdt beaktande.»

Vid herr Kjéllens berörda motion finnas fogade tre så lydande
bilagor:

Bilaga 1.

»Köpingar.

Sverige ägde vid ingången af år 1906 27 köpingar, bland hvilka
här nedan med särskild stil framhäfts de, som skulle beröras af den här
föreslagna reformen. Härtill kommo Bollnäs, Kungsör, Mora Strand,
Hvetlanda, Mellerud och Åhus, som erhållit köpingsrättigheter men ännu
ej inträdt i åtnjutande af desamma. Inom de 27 köpingarna utgjorde
folkmängden vid 1904 års utgång, enligt den officiella statistiken:

Arvika .................			3,753
Borlänge ...................			1126
Båstad .....................			........... 574
Djursholm ...............			............. 2,070
Elmhult......................			............ 1,023
Eslöf .........................			........... 2,092
Figeholm...................			............. 374
Gamleby ...................			............. 382
Grästorp ..................			............ 481
Hessleliolm ................			2 362
Rörig ........................			............. 1,397
Kristianopel ............			............. 109
Liungby ...................			943
Malmköping .............			......... 619
Mönsterås ................			1 340
Mörbylånga .............			............ 209
Nybro.........................			............. 832
Pataholm .................			............. in
Påskallavik................			............ 366
Seffle .........................			1,665
Sollefteå ..................			1,384
Sundbyberg................			............. 3,281
Tidaholm ..................			4 427
Tranås .....................			............. 1.911
Valdemarsvik ..........			664
Vara.........................			757
Värnamo ..................			............. 1,048

192

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Anmärkas må, att Sundbyberg med kringliggande områden äger
4,000 inbyggare, samt att Borlänge, Domnarfvet och Kvarnsveden tillsammans
äga minst 6,000 inbyggare. Eslöf och Västra Sallerups
municipalsamhälle hafva tillsammans nära 4,000 och Tranås köping och
Tranås kvarns municipalsamhälle tillsammans 3,000 inbyggare. Med
1906 års början inträder bland köpingarna Bollnäs samt, under vissa
villkor, äfven '' Limhamn. I mars 1906 erhöll Grebbestad köpingsbref.»

Bil. II.

»JVlunicipalsamhällen.

Stockholms län.

Drottningholm............................................................. 408

Nya Hagalund ....................................................... 4,000

Stocksunds villastad......................... 350

Liljeholmen..................................................... 6,800

Dalarö.....................................................-.................. 566

Dufbo villastad ........................................................... 1,350

Nya Hufvudsta .......................................................... 3,000

Bromstens villastad............................................... 1,200

Örby villastad.............................................................. 800

Uppsala län.

Tierp ............................................................................. 520

Södermanlands län.

Gnesta .............. 950

Flen ..................................................................................L250

Katrineholm .................................................................. 3,300

Ny fors............................................................................ 6,000

Oxelösund......................................... 1,800

Vingåkers järnvägsstation ....................................... 650

Tumba ........................................................................... 600

Östergötlands län.

Norrköpings norra förstäder ......... 5,000

Borgs villastad ........................................................... 570

S:t Lars ....................................................................... 1,105

Mjölby ......................................................................... 2,800

Åtvidaberg .................................................................. 1,700

Kisa................................................................................ 1,100

Boxliolm ....................................................................... 2,000

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

193

Jönköpings län.

Forser um........................................................................ 1,638

Nässjö.............................................................................. 2,700

Saf sjö.............................................................................. 1,258

Hvetlanda ..................................................................... 1,870

Tranås kvarn ............................................................... 1,150

Gislaved ........................................ 900

Kronobergs län.

Alf vesta........................................................................... 1,200

Gottlands län.

Hemse ........................................................................... 450

Kristianstads län.

Skillinge fiskläge......................................................... 623

Smedstorp ............................................... 370

Tomelilla ........................................................................ 1,166

Branteviks fiskeläge ................................................... 1,058

Baskemölla ,, ................................................... 412

Kiviks „ ................................................... 800

Hvitemölla.................................... _ ............................ 457

Åhus................................................................................ 1,750

Hvilan .......................................................................... 1,05Q

Vinslöf .......................................................................... 521

Ousbij .............................................................................. 1,175

Hästveda ........................................................................ 500

Sösdala........................................................................... 535

Åby (Klippan)............................................................... 1,600

Åstorp .......................................................................... 868

Tor eko vs fiskeläge ...................................................... 435

Malmöhus län.

Limhamn........................................................................ 7,200

Sofielundslmsen ............................................................ 4,000

Svedala ............. 1,450

Skump ........................................................................... 1,070

Sjöbo ........................ 929

Laber öd........................................................................... 1,525

Hör ................................................................................. 929

Bih. till Riksd. Prot. 1906. 3 Sami. 7 Höft.

194

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Västra Sallerup .......................................................... 1,794

Arlöf............................................................................. 3,000

Lomma........................................................................... 2,900

Furulund ..................................................................... 1,131

Keflinge........................................................................ 1,400

Bå ................................................................................. 2,500

Köpinge........................................................................ 318

Höganäs........................................................................ 6,800

Bjuf.............................................................................. 2,569

Hallands län.

Oskarsström............................ 1,800

Göteborgs och Bohus län.

Krokslätt ......................................................... 4,000

Gärda ........................................................................... 5,000

Lunden ........................................................................ 2,500

Lundby ........................................................................ 11,000

Klädesholmen m. Koholmens fiskeläge............... 730

Stora och lilla Tjörnskalfs fiskeläge .................. 330

Åstols fiskeläge ......................................................... 365

Skärhamns ,, 620

Kyrkesunds och Björholmens fiskeläge............... 500

Mollösunds fiskeläge ................................................ 950

Käringöns „ ................................................ 570

Hellevikstrands fiskeläge ....................................... 438

Ellos „ ..................................... 261

Gullholmens ............................................................... 670

Grundsund................................................. 1,051

Fiskebäckskil............................................................... 653

Malmöns fiskeläge ................................................... 736

Smögens „ 1,112

Gr af var ne och Bäckeviks fiskelägen .................. 1,107

Hasselösunds fiskeläge............................................. 168

Tångens „ ........................................... 334

Fjällbacka............................................................... 700

Gräbbestad ................................................................. 1,107

Hogenäs Näs............................................................... 379

Björneröd och Kroken ............................................. 1,183

Hunnebostrand.................................... 1,700

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7. 195

Bovallstrand.................................................................. 650

Tingstad ........................................................................ 200

Älfsborgs län.

LiUa Edet ................................... 1,500

Trollhättan..................................................................... 6,000

Skaraborgs län.

Axvall.............................................................................. ‘300

Töreboda ........................................................................ 7 62

Värmlands län.

Kil.................................................................................... 450

Sundsvik ...........................................-........................... ?

Åmot ............................................................................ ?

Örebro län.

Hallsberg .............-......................................................... 1,570

Runda.............................................................................. 820

Nya Kopparberg ......................................................... 1,600

Karlskoga...................................................................... 2,400

Västmanlands län.

Norbergs by.................................................................. 500

Heby ............................................................... 850

Kopparbergs län.

Avesta............................................................................. 2,400

Smedjebacken ............................................................... 1,611

Ludvika ............................................ 1,600

Mora Strand................................................................ 1,000

Or sa kyrkoby.............................................................. 1,076

Krylbo ........................................................................... 800

Leksands Noret........................................-.................. ?

Gäfleborgs län.

Bollnäs .......................................................................... 900

Ljusdal ........................................................................... 1,600

Västernorrlands län.

Skönsmon........................................................................ 3,400

Skönsberg....................................................................... 2,200

196

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Gång-viken..................................................................... 000

Kramfors........................................................................ 720

%land ........................................................................... 240

Alby................................................................................. ?

Jämtlands län.

Odenslund ..........................................

Hornsbergs villastad.........................

Strömsund ..............................

1,000

614

750

Västerbottens län.

Nordm alings kyrkovali ............................................. 207

Djupviken ....................................... 585

Vännäs ........... 500

Norr bele by................................................................. 600

Äsele kyrkoplats ......................................................... 600

Lycksele ........................................................................ 900

Norrbottens län.

Arvidsjaurs kyrkostad ................................................ 408

Svartöstaden ................................................................. i 261

Boden.............................................................................. 4,000

Gellivare kyrkostad...................................................... 2,500

Af bär uppräknade samhällen har med ingången af innevarande år
Lundby öfvergått till stad (Göteborg) samt Limhamn och Bollnäs till
köpingar,. se anm. under bil. I. — Uppgifterna härofvan, hämtade ur
Svensk Rikskalender 1906, äro icke officiella och delvis ett eller annat
år gamla.»

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

197

Bil. III A.

»Öfriga köpitigsliknande samhällen år 1900.

(Statistisk Tidskrift 1903, sidd. 106 —109.)

Ort med sammanträngd befolkning	Beskaffenhet	Kommun (eller kommuner)	Folk-mängd d. 31/is 1900
Stockholms län.
Gustafsberg ............................	Porslinsfabrik	Värmdö *)	1,759 i
Dufbo +....................................	Villastad	Spånga	324
Bromsten ................................	»	»	226
Grisslehamn ............................	Hamnplats	Väddö	163 \|
Furusund ................................	Badort	Blidö	187
Sandhamn ................................	Tull- och lotsplats	Djurö	266 ;
Nynäs........................................	Villastad	Ösmo	208 1
Örby ........................................	»	Brännkyrka	516 1
Saltsjöbaden ............................		Nacka	645
Stocksund -f-...........................	»	Danderyd	3) 200
Uppsala län.			j
Söderfors 8).................................	Bruk	Söderfors	1.203
1 Älfkarled ...............................	»	Älfkarleby	1,121
1 Bodarne 7) ................................	Fabriksort	»	1,975 .
Skutskär 7)................................	»	»	2,364
\| Härnäs 7) ................................	»	»	694
j Marma ....................................	Stationssamhälle		479
1 Dannemora grufvor................	Grufsamhälle	Dannemora och Film	960
Löfsta........................................	Bruk	Öster-Löfsta	783 1
Österby .....................................	>	Film	878 ;
Södermanlands län.		, ''
Flen -) + ................................	Stationssamhälle	Flen	955 :
Nyby bruk................................	Fabriksort	Torshälla ländsk.	622 !
Förstäder till Eskilstuna........		Kloster	3) 2,300 i
Vingåker (Bondestad) +........	Stationssamhälle	Västra Vingåker	502

198

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ort med sammanträngd befolkning	Beskaffenhet	Kommun (eller kommuner)	Folk-mängd d. äVia 1900
Östergötlands län.
o Åtvidaberg +............................	Bruk	Åtvid	1,485
Gusum ....................................	»	Ringarum	485
Finspång ................................	»	Risinge	1,147
Lotorp ....................................	»	»	799
Rejmyre....................................	Glasbruk	Skedevi	787
Förstadslikt område invid Norr-
köping.................................... Boxholm....................................	Bruk	S:t Johannes, Ekeby och Åsbo	1,083 1,787
Motala verkstad........................	Fabriksort	Motala landskommun	3,349
Kisa ........................................	By	Kisa	1,098
Jönköpings län.
i Huskvarna................................	Bruk	Hakarp	3,740
Norra Hammar........................	»	Barnarp	862
! Anneberg ................................	Tändsticksfabrik	Norra Solberga	605
: Skillingaryd ............................	Exercisplats	Tofteryd	739
Kronobergs län.			I
[Kosta........................................	Glasbruk	Ekeberga	795 ,
\| Vislanda....................................	Stationssamhälle	Vislanda	635
Kalmar län.
\| Ankarsrum................................	Bruk	Hallingeberg	1,034
i Öfverum...................................	»	Västra Ed och Lotta	871
Hultsfred ................................	Stationssamhälle	Hyena	668
t Vånevik....................................	Stenhuggeri	Döderhult	537
Bergkvara ................................	Lastageplats	Söderåkra	586
Blekinge län.
Kalleberga (Kallinge) ............	Bruk	Ronneby ländsk.	1,783
Olofström ................................	»	Jemshög	630
Hällevik....................................	Fiskeläge	Mjellby	621
Kristianstads län.
Va ............................................	By	Vä	983

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

199

Ort med sammanträngd befolkning	Beskaffenhet	Kommun (eller kommuner)	Folk-mängd d. S1/i21900
Malmöhus län.
Furulund + ...........................	Fabriksort	Lackalänga	924
Keflinge -f-...............................	y>	Keflinge	1,301
Valleberga...............................	Grufsamhälle	Ekeby	1,046
Skromberga ............................	»	»	1,775
Billesholm ................................	»	Södra Vram	1,295
Mölle ........................................	Fiskeläge	Brunnby	445
Stehag ...................................	Stationssamhälle	Stehag	239
Hör + ....................................	»	Hör	904
Viken ........................................	Fiskeläge	Viken	918
Hallands län.
Oskarsström4) ........................	Fabriksort	Slättåkra	1,147
Göteborgs och Bohus län.
Mölndal....................................	Fabriksort	Fässberg	3,940
Krokslätt Sörgård ...............	»	»	598
Mölnlycke ................................		Råda	900
Jonsered....................................	»	Partilled	1,472 !
Hunnebostrand (med El-			1
lene) -{- ................................	Fiskeläge	Tossene	1,314
Bovallstrand ............................	»	»	641
Hogenäs Näs -j- ....................	»	Askum	379
Björneröd och Kroken (Krok-
strand + ............................	Stenhuggeri	Skede	1,070
Älfsborgs län.
Strömslund................................	Fabriksort6)	V assända-Naglum	1,318
Surte ........................................	»	Nödinge	1,127
Kritslå ..............................	»	Fritsla	1,205
Rydboholxn............................	»	Kinnarumma	995
Mellerud...............................	Stationssamhälle	Holm	634
Skaraborgs län.
Karlsborg ...........................	Fästning	(Hela kommunen)	1,760
Stenstorp .........................	Stationssamhälle	Stenstorp	584

200

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ort med sammanträngd befolkning	Beskaffenhet	Kommun (eller kommuner)	Folk- mängd d.sl/i2l900
Värmlands län.
Nykroppa ................................	Bruk	Kroppa	1,110
Kil +........................................	Stationssamhälle	Stora Kil	200
Munkfors ................................	Bruk	Ransäter	1,420
Forshaga ................................	»	Gi-afva	699
Liljedal ....................................	»	Ed	951
Uddeholm ................................	»	Norra Råda	549
Hagfors....................................	»	»	1,375
Lesjöfors ................................	»	Rämen	914
Björneborg................................	»	Visnum	751
Örebro län.
Brefven ....................................	Bruk	Asker	787
Läxa ........................................	» och station	Bodarne	653
Bofors ....................................		Karlskoga	1,675
Degerfors ................................	»	» 6)	1,912
Rockesholm ............................	»	Grythyttan	452
Hällefors...................................		Hällefors	824
Gusselhyttan............................	»	Lindesbergs lands-kommun	863
Guldsmedshyttan ....................	»	d:o	668
Västmanlands län.
Jakobsberg................................	Förstad (till Västerås)	S:t Ilian	599
Ramnäs ...................................	Bruk	Ramnäs	960
Surahammar ............................	»	Sura	1,095
Kolsva........................................	»	Bro och Malma	1,157
Kungsör....................................	Lastageplats	Kung Karl	1,074
Skultuna ................................	Bruk	Skultuna	1,177
Fager sta....................................	»	Västanfors	1,685
Kopparbergs län.
Grycksbo ................................	Bruk	Falu landskommun	640
Domnarfvet ............................	»	Stora Tuna	4,229
Långshyttan ............................	»	Husby	941
Krylbo ...................................	Stationssamhälle	Folkärna	792
Horndal	Bruk	By	1,186
Leksands Noret ....................	By	Leksand	745
Vikarbyn ................................		Rättvik	841

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

201

Ort med sammanträngd befolkning	Beskaffenhet	Kommun (eller kommuner)	Folk-mängd \| d. sl/i21900
Orsa kyrkoby -j- ....................	By	Orsa	1,076 \
Vansbro ....................................	Stationssamhälle	Järna	939 i
Ludvika -f-................................	»	Ludvika	904 j
Gäfleborgs län.	.
Sätra ........................................	Förstad (till Galle)	Hille	860
Bomhus ....................................	Fabriksort	Valbo	2,294
Härnäs7) ................................	»	»	817
Forsbacka ................................	Bruk	»	1,752
Söderfors8) ............................	»	Hedesunda	339
Gysinge ....................................	»	Oster-Fernebo	938
Storvik9) ................................	Stationssamhälle	Ofvansjö	1,589
Sandviken ................................	Bruk	Högbo	6,074
Hofors ....................................	»	Torsåker	1,858
Norrsundet................................	Sågverk och lastage-plats	Hamrånge	536 :
Ljusne ....................................	d:o	Söderala	2,569
Ala (med Östansjö)................	d:o	»	1,820
Iggesund....................................	Bruk	Njutånger	1,541
Avik ........................................	Förstad (till Hudiks-vall)	Hälsing-Tuna	1,350
Hybo ........................................	Sågverk	Ljusdal	1,263
Västernorrlands län.
o Ange ........................................	Stationssamhälle	Borgsjö	1,141
Alby ........................................	Fabriksort		545
Galtström ................................	Bruk	Njurunda	444
Svartvik....................................	Sågverk m. m.	»	1,399
Vifsta varf ............................	»	Timrå	1,296
Bollsta ....................................	»	Ytter-Lännäs	1,248
Domsjö ....................................	»	Själevad	1,379
Husum .....................................	»	Grundsunda	848
Jämtlands län.
Bräeke ...................................	Stationssamhälle ’	Bräeke	741
Västerbottens län.
Obbola ....................................	Sågverk m. m.	Umeå landskommun	1,218
Asele kyrkoplats +................	By	Asele	558
Robertsfors ...........................	Bruk	Bygdeå	819

Bih. till Biksd. Prat. 1906. 3 Sami. 7 Höft. 26

202

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ort med sammanträngd befolkning	Beskaffenhet	Kommun (eller kommuner)	Folk-mängd d. 31/i21900
Norrbottens iän.
Öjebyn ....................................	By	Piteå landskommun	1,604
Pitholm ....................................		»	1.350
Hortlax ....................................	»	»	1,062
Alfsbyn ....................................	»	Älfsby	974
Svartöstaden -f-........................	Förstad (till Luleå).	Neder-Luleå	1,061
Malmberget................................	Grufsamhälle	Gellivare	5,320
Kiruna ....................................	»	Juckasjärvi	239

'') Från 1902 års ingång är från Värmdö afskild en ny kyrkosocken och kommun Gustafsberg,
med (vid sistnämnda tidpunkt) 2,181 personer. Den nya kommunen omfattar emellertid ett ej
obetydligt område utom själfva fabriksorten Gustafsberg.

2) Folkmängdsuppgiften är hämtad ur kungl. brefvet den 81,/i2 1901, hvarigenom Flens municipalsamhälle
konstituerades.

8) Ungefärlig siffra.

4) Med Oskarström skulle möjligen kunna sammanräknas den i Enslöfs socken belägna byn
Espered (633 invånare), där en del af fabrikens arbetare hafva sin bostad.

6) Strömslund är att anse som ett slags förstad till Trollhättan.

6) Degerfors kapellförsamling räknade vid 1900 års slut 2,680 invånare.

7) Sammanlagda invånarantalet i Härnäs (Uppsala och Gäfleborgs länsdelar) var 1,511. Räknas
åter Härnäs, Skutskär och Bodarne som en enda agglomeration, erhåller man en folkmängdssiffra
af 5,850.

s) Sammanlagda invånarantalet i Söderfors (Uppsala och Gäfleborgs länsdelar) var 1,542.

9) Folkmängdssiffran afser såväl järnvägsstationen som Storviks sulfitfabrik.

Tecknet 4- angifver, att orten efter år 1900 blifvit municipalsamhälle.11

Bil. III B.

»Övriga köpingsliknande samhällen med öfver 1,000 inv. vid år 1905.

Föregående förteckning är uppgjord år 1903 på grundval af 1900
års förhållanden och här ordagrant återgifven. Huru snabb utvecklingen
på detta område är, visas däraf, att redan denna förteckning har
16 nummer (utmärkta med +), som på den korta tiden efter 1900
öfvergått till municipalsamhällen. Vår tabell i bil. II visar, att detsamma
sedan dess blifvit fallet med ännu 11 bland dem. De ’öfriga samhällenas’
tabell är alltså i närvarande stund ganska väsentligt annor -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

203

lunda än den i bil. III A här meddelade. Ett försök att justera tabellen
till öfverensstämmelse med stundens verklighet föreligger i ''Almanack
för alla 1906’ och meddelas här så mycket hellre, som det är begränsadt
till de samhällen allena, hvilka stå öfver det af oss föreslagna
befolkningsstrecket å 1,000 invånare.

Stockholms län.

Gustafsberg ................................................................. 1,800

Uppsala län.

Söderfors........................................................................ 1,600

Ålf karled........................................................................ 1,100

Skutskär—Bodarne—Härnäs .................................... 6,000

Södermanlands län.

Eskilstunas förstäder................................ 3,000

Östergötlands län.

Finspång....................................................................... 1,200

Motala verkstad.......................................................... 3,300

Norrköpings förstad i S. Johannes........................ 1,100

Jönköpings län.

Huskvarna ............................. 4,000

Kalmar län.

Ankarsrum.............. 1,000

Blekinge län.

Kalleberga (Kallinge) .............................. 1,800

Kristianstads län.

Vä.................................................................................... 1,000

Malmöhus län.

Valleberga................................................................... 1,000

Skromberga .............................. 1,800

Billesholms grufva..................................................... 1,300

204 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Göteborgs och Bohus län.

Mölndal........................................................................... 4,500

Jonsered ........................................................................ 1,500

Älfsborgs län.

Surte .............................................................................. 1,100

Fritsla............................................................................... 1,200

Rydboholm..................................................................... 1,000

Strömslund..................................................................... 1,500

Skaraborgs län.

Karlsborg........................................................................ 1,800

Värmlands län.

Nykroppa........................................................................ 1,100

Munkfors........................................................................ 1,400

Liljedal ....................................................................... 1,000

Hagfors........................................................................... 1,400

Örebro län.

Bofors............................................................................. 1,700

Degerfors....................................................................... 2,000

Hörken ...... 1,500

Västmanlands län.

Fagersta ........................................................................ 1,700

Skultuna ............................................ 1,200

Kungsör ....................................................................... 1,100

Surahammar................................................................. 1,100

Kolsva............................................................................. 1,200

Kopparbergs län.

Domnarfvet ................................................................ 4,800

Horndal.......................................................................... 1,200

Vansbro......................................................................... 1,000

Grängesberg................................................................. 3,000

Gäfleborgs län.

Bomhus.......................................................................... 3,000

Forsbacka ..................................................................... 1,800

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

205

Storvik ..................		................. 1,600
Gysinge..................	. .... .....................	................. 1,000
Sandviken .............		................. 6,100
Hofors.....................		................. 1,900
Ljusne.................		................. 2,700
Ala med Östansjö		................. 1,800
Iggesund................	......................................	................. 1,500
Avik.........................		................. 1,400
Hybo ......................		................. 1,300
Västernorrlands län.
Ange .....................		................ 1,100
Svartvik ...............	......................................	................. 1,400
Vifsta varf.............		................. 1,300
Bollsta ...................		................. 1,250
Domsjö ...................	Västerbottens län.	................. 1,400
Obbola ...................	Norrbottens län.	................. 1,200
Öjebyn ...................		................. 1,600
Pitholm...................	.....................................	................ 1,400
Hortlax..................		................. 1,100
Älfsbyn...................		................. 1,000
Malmberget ..........		................. 5,300
Kiruna ...................		................. 3,000»

Den af herr Nordström i motionen n:o 136 gjorda hemställan
åtföljes af en så lydande motivering:

»Det torde kunna vara tvifvel underkastadt, huruvida numera några
vägande skäl verkligen förefinnas, som berättiga städerna att välja flera
ledamöter, efter folkmängden räknadt, till Riksdagens Andra Kammare
än landsbygden. Vid den nuvarande riksdagsordningens antagande värdet,
såsom hvar man vet, af opportunitetsskäl, som denna olikhet dikterades.
Dessa skäl föreligga numera icke. Tvärtom, rättvisan af den
lika representationsrätten emellan stad och land torde vara så utbredd
i det allmänna medvetandet, att några undantagsförhållanden därvidlag
icke vidare höra ifrågakomma. Icke heller har väl landsbygdens repre -

Herr Nordströms
motivering.

206

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

sentanter visat sig så underlägsna i politisk mognad gentemot städerna,
att detta kan föranleda en dylik rangskillnad.

Beträffande valperiodernas längd torde kunna ifrågasättas, huruvida
icke tre år är en nog kort tidrymd för en nyvald riksdagsman att
under densamma kunna sätta sig in uti riksdagsarbetets detaljer. Då,
såsom vi veta, vid hvarje ny valperiod mellan en fjärdedel och en tredjedel
af kammarens ledamöter besättas med nya personer, så följer däraf,
att riksdagsarbetets kontinuitet kommer att lida. I andra länder omfatta
valperioderna, såsom vi veta, en längre tid, t. ex. i England ända
till sju år, och man har icke försport, att detta inverkat menligt på
lagstiftningsarbetet. En annan sak, som härvid bör beaktas, är det upprörda
tillstånd, hvari samhället försättes vid dylika val. De politiska
lidelserna sättas i svallning på ett sätt, som näppeligen kan vara
förenligt med en lugn och sansad utveckling. Visserligen hafva vi därutinnan
ännu icke kommit så långt, som t. ex. i Frankrike och Nordamerikas
förenta stater, där blodsutgjutelse ingalunda hör till sällsyntheterna
vid dylika tillfällen; men vi ha nogsam erfarenhet utaf, hurusom
vid hvarje nytt val excesserna blifva allt vildare. Det borde vara en
vinst för nationen, om dessa uppträden återkomme mindre ofta. Ett
riksdagsmannaval är jämväl förenadt med icke obetydliga kostnader och
besvär från allmänhetens sida. Äfven från denna synpunkt borde eu
längre valperiod vara gagnelig.

I fråga om köpingar och municipalsamhällen, så utgör det en känd
och erkänd sanning, att dessa samhällen till sin politiska läggningnärmast
öfverensstämma med våra mindre städer. Om dessa samhällen
vid riksdagsmannaval skola välja gemensamt med landsorten, så blir
den naturliga följden, att den politiska jämvikten förskjutes, att den
ställning, som vår själfägande jordbruksbefolkning hittills innehaft, så
småningom glider öfver i andra, mindre pröfvade händer. Efter järnvägarnes
tillkomst växa dessa samhällen upp såsom svampar ur jorden.
Deras befolkning utgöres till en väsentlig del af mindre bofasta arbetare.
Om dessa arbetare finge vara i fred och sköta sig själfva utan inflytelse
från samvetslösa agitatorer, vore visserligen inte så mycket att befara,
ty de äro kött af vårt kött och ben af våra ben, men vi ha blott alltför
ledsamma erfarenheter af motsatsen. Det torde vara öfverflödigt att
här åberopa exempel. Vår odalmannaklass har åtminstone hittilldags
icke missbrukat sin politiska maktställning. Man kan till äfventyrs förebrå
dem att understundom hafva varit nog tröga i uppfattningen, men
aldrig har Sveriges land varit lyckligare än under de perioder, då
bönderna suttit vid makten. Vårt land har suckat under prelatvälde,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

207

under adelsvälde, under partivälde. Nu hotas vi med pöbelvälde. Detta
är lika mycket att frukta som penningvälde, ty båda leda till ofrihet
och förtryck. Genom att frånskilja municipalsamhällen och köpingar
från landsbygden vid de politiska valen kan ännu vår jordbrukande
befolkning få ett ord med i laget.

Att valrätt föreslagits vid fyllda tjugufyra års ålder i stället för
tjugufem, anser jag vara en försämring, ty dels sammanfaller ju värnpliktens
fullbordande med den senare och dels fordras nog tjugufem års
ålder för att person i allmänhet kan anses ha uppnått politisk mognad.
I Danmark och några andra länder fordras ju en ännu högre ålder för
politisk rösträtt.

Det inträffar litet emellan, att fyllnadsval måste anställas dels till
följd af sjukdom eller dödsfall, dels af andra orsaker. Därigenom blir
den valkrets, det gäller, i saknad af representant, intill dess nytt val
kunnat anställas. Denna procedur tager vanligen en tid af flera månader.
Dessutom är ett dylikt fyllnadsval förenadt med åtskilliga kostnader.
För undvikande af dessa olägenheter borde det icke vara förenadt med
någon risk, om, såsom vid landstingsmannaval, uti riksdagsordningen
infördes den bestämmelsen, att vid hvarje ordinarie riksdagsmannaval
jämväl en suppleant valdes, som vid vakans hade att inträda uti den
ordinarie riksdagsmannens ställe.»

Herr Hörnsten och medmotionärer, som funnit de skäl, hvilka
anföras till förmån för den politiska rösträttens utsträckning för män,
med lika styrka tala för medgifvande af rösträtt för kvinnor, hafva till
stöd för sin i motionen n:o 144 gjorda hemställan åberopat den utredning
rörande den kvinnliga rösträttsfrågan, som lämnats i den af herr
Lindhagen med flere väckta motionen n:o 143 (se nedan).

Till stöd för sitt förslag hafva herr Bränning och medmotionärer
uti motionen n:o 137 anfört följande:

»Kungl. Maj:ts rösträttsförslag till årets Riksdag anger sig själf
alltigenom som ett kompromissförslag, där hufvudsyftet varit en snar
reform, medan krafven på en rättvis och grundlig lösning af den stora
frågan gentemot detta fått träda tillbaka i andra planet.

Vi dela till fullo uppfattningen, att en snar, ja, omedelbar lösning
af denna alltför gamla fråga är nödvändig. Vi våga säga, att den
nästan är ett lifsvillkor för vårt land och folk. Men vi kunna just
därför icke vara med på, att denna rösträttsutvidgning sker utan tillräckliga
hänsyn till deras mening, som göra anspråk på sin medborgar -

I l err Hömsténs
in. fl.
motivering.

Herr Brantings
m. fl.
motivering.

208

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

rätt eller att man undanskjuter gamla, berättigade fordringar, Indika
lika väl kunde omedelbart uppfyllas.

De rösträttslösa massor, som i vårt land burit upp och drifvit
fram krafvet på allmän rösträtt, hafva därför enligt vår mening rätt
att fordra, det inför Riksdagen också framlägges ett förslag, som står i
bättre samklang med deras verkliga önskningar och som preciserar
hvad det närmaste mål varit, för livilket de fört sin långa kamp.

Detta förslag, i allt väsentligt detsamma, som vid 1904 och 1905
års riksdagar framburits af den socialdemokratiska gruppen i Riksdagens
Andra Kammare, kan denna gång lämpligast formuleras såsom yrkande
på bifall till Kungi. Maj:ts förslag, men med vissa viktiga ändringar i
öfverensstämmelse med hvad som bör kräfvas vid ett följdriktigt genomförande
af den allmänna rösträtten.

En visserligen viktig punkt nödgas vi härvid dock fortfarande
lämna å sido. Krafvet på rösträtt äfven för kvinnor, på samma villkor
som för män, har på allra sista tiden framförts från en del kvinnogrupper
med en styrka, som synes tyda på att denna i så många riktningar
genomgripande reform hastigare, än man förut haft skäl att
antaga, mognar till sin lösning. Å andra sidan är dock icke att förvänta,
att Riksdagen, hvars båda kamrar hittills afvisat till och med en utredning
af frågan, skall vara färdig att nu direkt besluta denna stora
reform. Genom att nu sammanbinda densamma med den till öfverflöd
utredda och sedan länge aktuella frågan om männens rösträtt skulle då
alltför lätt kunna vållas ett uppskof med hvarje positiv reform, och vi
vilja icke påtaga oss ansvaret att ha i vår män bidragit till ett dylikt
uppskof.

Vi skola här nedan i korthet motivera de ändringar, vi påyrka.

1. Åldersstrecket. Kungl. Maj:t föreslår valrättsålderns höjande
från nu 21 till mellan 24 och 25 år; siffran, som skulle införas i grundlagen
och hänföra sig till kalenderåret före valrättens inträdande, skulle
vara 24. Mot den ändring, som vidtagits af praktiska hänsyn, i syfte
att göra en korrekt vallängd till ett grundläggande dokument för valen,
hafva vi ingen invändning. Men att därutöfver utesluta tre årsklasser,
hvilkas medlemmar ofvan strecken hittills ägt rösträtt, vore ett steg
baklänges, hvartill intet skäl föreligger och som icke bör tagas, därest
rösträttsutvidgningen skall kunna blifva tillfredsställande. Det synes
oss illa stämma med rättfärdighetens kraf, att de åldersklasser, på hvilka
samhället lägger så tunga personliga bördor och till hvilka det i
främsta rummet sätter sin lit, om dess själfständighet en gång hotas,
skulle systematiskt utestängas från rösträtt. Ej mindre än c:a 150,000

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

209

i civilt hänseende fullmyndiga medborgare skulle hållas afskurna från
valrätten, utan att härför något annat skäl anförts, än att man skulle
ha ’på de flesta håll blifvit ense om att valrättsåldern vid en betydande
utsträckning af rösträtten lämpligen bör höjas från 21 år, som den nu
är, till 25 år’. Kungl. Maj:ts förslag medför sålunda ett betänkligt
försvagande af de yngre åldersklassernas insats i vårt lands politiska
lif, detta så mycket mera opåkallad!, som medelåldern i Sverige för närvarande
är högre än i något annat land.

I fråga om en sådan inskränkning i rätten att deltaga i valen
yttrade en af vårt lands störste parlamentariker, S. A. Hedin, vid 1900
års riksdag följande, som vi tillåta oss anföra:

’I ett land som vårt, där civila myndighetsåldern är 21 år och
där alltifrån 1810 års riksdagsordning 21 år varit den stadgade politiska
myndighetsåldern, där man anser den unge mannen mogen att
vid 21 år åtaga sig familjefaderns plikter, där man anser jmglingen
efter fyllda 20 år mogen att föra vapen till landets försvar, där man
med vederbörande domkapitels medgifvande anförtror den unge mannen
redan vid 20 år att öfvertaga lärarens och uppfostrarens kall såsom
ledare af en folkskola, där skulle han, säger jag, han, åt hvilken vi anförtro
dessa tjogtals barn, gossar och flickor, icke blott för att han skall
plugga läxor i dem, utan för att han skall uppfostra dem, icke vara
mogen att gå till valurnan likaväl som den mycket mindre bildade
mannen på 25 år. Nej! Om något sådant kan jag icke vara med.’

2. Fattighjälpsstrecket. I fråga om fattighjälpsstrecket anför herr
statsministern i sin motivering till Kungl. Maj:ts proposition:

''Mot formuleringen af den inskränkning i valrätten, som träffar
understödstagare, hafva vissa anmärkningar gjorts, och jag kan icke
bestrida, att vissa betänkligheter vidlåda denna formulering. Emellertid
håller jag före, att någon förbättring härutinnan näppeligen kan
åstadkommas. Hvilken form man än gifver åt ifrågavarande bestämmelser,
kvarstå alltid vanskligheter, som äro oupplösligt förknippade
med uppgiften att i ett grundlagsstadgande sammanfatta de mångskiftande
förhållanden, som af fattigvårdslagstiftningen beröras.’

I propositionen till 1905 års Riksdag yttrade dåvarande chefen
för justitiedepartementet:

''Val kan det i särskilda fall, där sjukdom eller andra olyckor vållatr
att fattigunderstöd behöft mottagas, vara hårdt, att familjefadern därigenom
skall förlora sin rösträtt. Men denna hårdhet framträder ej
starkare för en understödstagare än för den, som ej kunnat betala sina
skatter eller kommit i konkurstillstånd. I afseende å betydelsen af utBih.
till Biksd. Prof. 1906. 3 Sami. 7 Höft. 27

210

Konstitutionsutskottets Utlåtande JS’:o 7.

trycket: ''häftar för understöd’ är att anmärka, att, då i förordningen
om fattigvården stadgas återbetalningsskyldighet endast beträffande
understöd, som någon själf mottagit eller som enligt förordningens 1 §
tilldelats hans hustru och minderåriga barn, annat fattigunderstöd ej
kan med detta uttryck afses, således ej t. ex. understöd till fattigt
barn i skolåldern. Den af Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen af ifrågavarande
bestämmelse förutsätter således för sin tillämplighet ett enkelt,
jämförelsevis lätt utredt förhållande och torde icke i tillämpningen erbjuda
några större svårigheter.’

Någon sådan förklaring beträffande t. ex. ''understöd till fattigt
barn i skolåldern’ finnes icke i nu föreliggande proposition.

Då nuvarande statsministern vid 1905 års riksdag anslutit sig i
denna punkt till regeringens föreslagna formulering, torde man dock
få antaga, att han afser, att densamma skall gälla. En annan sak blir
i hvad mån en sådan tolkning kommer att praktiskt tillämpas. Vi kunna
ej finna annat, än att det vore nödigt och nyttigt att i grundlagen bestämdt
stadga, att tillfälligt understöd, som lämnas på grund af sjukdom
eller oförvållad arbetslöshet, icke medför valrättens förlust.

Vi skulle jämväl önska, att konkurstillstånd icke under alla förhållanden
vore en diskvalifikation för valrätt, ty i många fall är det
dock hederliga och dugliga personer, hvilka genom vidriga omständigheter
eller hjälpsamhet mot andra kommit i detta svåra ekonomiska
tillstånd. Men då det hittills varit och fortfarande är en allmänt
gällande uppfattning, att den, som ej råder öfver sin egendom, icke bör
äga valrätt, samt då välrättssuspensionen ju endast afser tiden, tills
konkursen är afslutad, göra vi dock intet yrkande därom.

3. Utskyldsstrecken. Rörande de båda utskyldsstrecken yttrar
statsministern:

''Beträffande valrättens suspenderande för den, som icke erlagt
de honom påförda utskylder till stat och kommun, hvilka förfallit till
betalning under de tre nästförflutna kalenderåren, hafva invändningar
gjorts, hvilka åtminstone delvis icke kunna afvisas såsom obefogade.
Det står fast,, att denna bestämmelse är i hög grad ojämnt verkande
på olika orter. Det står likaledes fast, att den träffar den oförvållade
medellösheten likaväl som den oursäktliga pliktförsummelsen. Emellertid
hafva förhållandena på senare tid visat, att ett välordnadt uppbördsväsende
kan uträtta åtskilligt för aflijkipande af den klagan, som försports
i fråga om denna bestämmelse. Och alldeles oafsedt detta, håller
jag för visst, att den allmänna meningen i Riksdagen liksom i landet
ingalunda kan tänkas benägen att eftergifva detta välrättsvillkor. Utan

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

211

dess upptagande kan därför den betydande utvidgning i rösträtten,
hvarom fråga är, icke nu genomföras. Detta är för mig det afgörande
skälet att i förslaget upptaga detsamma.’

Gentemot denna af Kung]. Maj:t vidhållna fordran på betald
skatt under minst tre år till både stat och kommun, där sådan åligger,
anse vi oss böra här ånyo anföra de i motionen n:o 237 vid 1905 års
riksdag utvecklade skälen mot dessa farliga ''garantier’.

Principiellt innebära dessa villkor ett bestämdt afsteg från den
allmänna rösträttens grundsats. Skatterna böra betalas, därom äro alla
ense; men medborgarrätten skall icke köpas med betald debetsedel.
De stora skaror af arbetare och med dem likställda, hvilka, fastän nere
vid existensminimum, påläggas direkta utskylder, få sin valrätt i verkligheten
prisgifven åt de kommunala myndigheternas ofta ojämna och
godtyckliga taxering af deras skatteförmåga. Kunna de sedan ej erlägga
livad som påförts dem, så blir den skulden diskvalificerande, äfven
om billighetsskäl aldrig så starkt skulle fala däremot. I tre år skulle
en enda obetald debetsedel utestänga från valrätt en familjefader, som
dock bidrager genom vårt indirekta skattesystem kanske med hundratals
kronor årligen till statens inkomster och som är pliktig att i farans
stund offra lif och blod för sitt land!

Betald skatt till staten står för närvarande icke som rösträttsvillkor.
Så mycket mindre skäl då att nu införa ett sådant stagdande, när det
stora steget skall tagas från census-rösträtt till allmän rösträtt. Låt
vara, att detta streck efter åtskilligas mening icke skulle i praktiken
blifva af alltför ingripande betydelse, det kommer dock att stå kvar som
en motsägelse, hvilken andra folk icke känna till i sin allmänna rösträtt.
Vi vidhålla följaktligen det gamla folkkrafvet, att rösträtten skall
hållas helt oberoende af den direkta beskattningen.

Men Kung!. Maj:t har icke stannat vid att fordra utskylderna till
staten betalda. Äfven skatten till kommun kräfves erlagd sedan tre år.

I vår nuvarande rösträttsordning utgör den kommunala valrätten
grunden för den politiska. Med öfvergång till allmän rösträtt uppgifves
helt denna grund. Medborgare, som icke äro kommunalt skattskyldiga
eller röstberättigade, rycka i hundratusental fram till den
politiska valrätten, detta i likställighetens intresse och utan hänsyn till
förmögenhetsställning.

Fastän sålunda hvarje samband af klippts mellan kommunal och
politisk rösträtt, håller Kungi. Maj:t lika fullt fast vid fullgjord skattskyldighet
till kommun som rösträttsvillkor. Det ologiska och förvända

212

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

i en sådan sammankoppling synes oss ligga i öppen dag. Och ur
praktisk synpunkt har med slående styrka bland annat framhållits de
kommunala bördornas ytterliga ojämnhet i olika kommuner, och exempel
ha gifvits på talrika fall, då detta kommunala s. k. utskyldsstreck leder
till uppenbar obillighet och orättvisa.

Man må äfven beakta, att det kommunala utskyldsstrecket vänder
sig med särskild tyngd mot de samhällslager, som något höja sig öfver
existensminimum. Med våra nuvarande skatteförhållanden växa bördorna
för dessa i orimlig grad, så fort man lämnar det skattefria minimum
något bakom sig. Men det kan aldrig vara en klok eller rättvis politik
att så att säga förutbestämma till decimering vid valurnorna de samhällsgrupper,
livilka just lyckats höja sig till en börjande dräglig
bärgning.

Icke heller har man någonstädes i utlandet, där allmän rösträtt
är införd, på dylikt sätt hopblandat censusprincipen och personlighetsprincipen.
Och vårt ''mogna och trögna’ folk lärer icke känna sig till
freds med att ensamt lyckliggöras med en stark kringskärning i den
allmänna rösträtten, som hos andra nationer icke sättes i fråga.

Det var enligt officiella uppgifter ej mindre än 104,000 män öfver
25 år, däraf 47,000 öfver 40 år, Indika vid senaste utredning befunnos
häfta för obetalda utskylder till kommunen. Men man kan befara, att
denna redan så väldiga siffra skulle svälla ut högst ansenligt, därest
kommunala myndigheter finge någon anledning att taxera upp strängare
än nu de medborgare, som befinna sig vid existensminimum. Lägges
härtill de 56,000, som mankerat för mantalspenningar, så ha vi all utsikt
att, tack vare detta kommunala utskyldsstreck, få en rösträtt, som
blott till namnet är ''allmän’, men i verkligheten stänger ute, ytterst
helt enkelt för fattigdoms skull, hundratusentals svenska medborgare.

4. Värnplilctsstreclcet. Hvad beträffar krafvet på fullgjord värnplikt
som villkor för valrätt, synes detta oss vara alldeles öfverflödigt,
enär staten icke saknar utväg att sörja för att värnplikten blifver vederbörligen
fullgjord utan att stadga något extra politiskt straff för dem,
som underlåta detta sitt åliggande. Icke heller har, såvidt oss är
bekant, något annat land känt behof af ett sådant stadgande, som
således synes oss saklöst kunna utgå.

Vår framställning i afseende på valrättsvillkoren går sålunda korteligen
ut på att Riksdagen nu måtte till hvilande antaga en grundlagsreform,
hvarigenom vid valen till Andra Kammaren införes verklig allmän
rösträtt för män, utan några inskränkningar utöfver sådana, hvilka

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

213

gälla generellt äfven i den allmänna rösträttens länder. Efter en så
lång rösträttskamp, som Sveriges arbetare fört för sin goda rätt, och i
en tid som den vi nu genomlefva, då t. ex. allmän rösträtt för män
och kvinnor samt ståndsrepresentationens ersättande med enkammarsystem
föreslås i Finland, och då i Österrike regeringen framlagt förslag
om klassvalens afskaffande samt införande af allmän rösträtt utan
några som helst kvarlefvor af censusgarantier, så kan det af oss nu
framburna krafvet sannerligen icke med fog anses obilligt. Det bör
heller icke fördöljas, att tankar på eu mera genomgripande författningsrevision
vinna ökad anslutning, ju längre en verklig rösträttsreform
fördröjes.

Det återstår oss att konstatera, att Kungl. Magt numera som sina
upptagit de framställningar, som gjorts i den förut omnämnda socialdemokratiska
motionen vid 1905 års riksdag, både hvad beträffar ett
konsekvent genomförande äfven i storstäderna af systemet med enmansvalkretsar
och föreskriften om absolut majoritet, eljest omval. Rörande
denna sista fråga må erinras, att då i fjol i motionen det tyska systemet
för omvalen förordades, så skedde detta under uttryckligt framhållande
af att det äfven fanns skäl, hvilka talade för det franska, och att ingen
hufvudvikt lades vid hvilketdera af dessa, som kunde vinna bifall. Vi
ha ingen orsak att nu motsätta oss det af Kungl. Maj:t framlagda förslaget
i denna punkt. Och lika litet nu som i fjol skall från vårt håll
något väsentligt invändas mot förslaget att tills vidare bestämma stadsvalkretsarnes
antal till 65 och landtkretsarnes till 165.

Däremot kunna vi icke, som Kungl. Maj:t beklagligen gjort, under
uttalande af sympatier dock frånfalla det viktiga krafvet på upphäfvande
af det s. k. bostadsbandét för valbarhet. Sedan ett regeringsförslag två
gånger framlagts för Riksdagen, hvithet innebar bostadsbandets vidgande
åtminstone till länet, är det ett steg tillbaka att nu åter göra
valkretsen (med några få undantag) till ovillkorlig gräns för valbarheten.
Att valmännen böra ha rätt att, därest de själfva skulle vilja,
söka sina kandidater äfven utom sin egen allra närmaste ort, synes oss
både principiellt rättvist och praktiskt, mången gång af stor betydelse,
icke minst med hänsyn till det ur alla synpunkter önskvärda i att alla
grupper och partier må vara i tillfälle att i representationen invälja
sina för ett sådant uppdrag kvalificerade medlemmar. Man kan vara
mycket viss om att rätten att gå utom valkretsen endast i undantagsfall,
då särskild! starka skäl förelåge, skulle komma att verkligen tagas
i anspråk, men för sådana fall bör den heller icke förvägras. Erfaren -

214

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

heten har också visat, att alla partier ha samma intresse af att denna
vidgning af valmännens rätt medgifves. Då vi sålunda anse, att enrnanskretssystem
med bibehållet bostadsband skulle påtrycka den stora rösträttsreformen
en halfhetsprägel, som väsentligt förringar dess värde,
tillåta vi oss föreslå detta bostadsbands fullständiga upphäfvande.»

Herr Lindhagens
m. fl.
motivering.

Herr Lindhagen och medmotionärer hafva såsom skäl för sin motion
n:o 143 anfört följande:

»I hvarje nations lif gifves det vissa vändpunkter, som beteckna
en brytning med det förflutna och begynnelsen af en ny tidsålder.
Idéer, som en tid varit vägledande, skola en gång hafva fullgjort
sitt värf och omsider lämna rum för nya tankar. Ibland ske dessa
omdaningar såsom våldsamma genombrott. Understundom framträda
de, gynnade af någon oväntad tilldragelse, plötsligt som en mogen
frukt af en långsam utveckling. Sammanhanget finnes visserligen fortfarande,
men innehållet och formerna blifva i väsentliga delar andra.
Dylika skenbara språng i utvecklingen äro ofta nödvändiga villkor
för en nations hälsa, och de betraktas därföre också af efterkommande
som folkets största minnen.

Inför en sådan vändpunkt i sin historia står nu Finland, denna
utpost mot öster af vår egen nationella kultur. Splittradt och sönderrifvet
af tusen besvärligheter fick detta folk slutligen tungt känna den
påtagliga faran af nationell förintelse. Hvad inträffade då? Jo, det mäktigt
gripande, att folket plötsligt upptäckte, att alla dess medlemmar
med lika rätt tillhörde samma samhälle, att de alla behöfde hvarandra
och att inga småaktiga uträkningar fingo på något håll skymma bort
dessa enkla sanningar. Och denna samling af nationens alla krafter
gaf sig, åtminstone i första ansatsen, uttryck i ett enande kraf att
uti konstitutionen taga steget fullt ut från fyrståndsrepresentation till
enkammarsystem med allmän och lika rösträtt utan snaror för hvarje
finsk medborgare, såväl man som kvinna, som fyllt tjuguett år.
Detta blef också den finska representationskommitténs förslag.

Nämnda exempel är för oss svenskar något vida mer än en förebild.
Det ställer tillika den allvarliga frågan till det gamla moderlandet,
huru detta skall i jämförelse med dotterlandet förhålla sig, när äfven
det förra nu går till lösningen af sin stora medborgarfråga.

Ingen skall kunna förneka, att just nu förelegat ett tillfälle för
ett verkligt genombrott i vårt land. Det är nämligen lyckligtvis icke
så, att en konstitutions beskaffenhet alltid är en mätare af folkets till -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

215

stånd. Vår inre andliga ock materiella utveckling har gått långt förbi
vår konstitution och bidar nu längtansfullt på en omdaning äfven af
den senare. Det erfordras endast att något inträffar, som löser de enskilda
intressena från deras själfgjorda förpliktelser att hålla fast vid sina ensidiga
fördelar. Den allmänna värnepliktens införande mognade sålunda
i ett slag allt folket för talet om den allmänna rösträtten. Åtskilligt har
sedan inträffat, som borde kunnat mogna det äfven för denna rösträtts
genomförande.

Unionsupplösningen var nämligen utan tvifvel en stor tilldragelse,
och den skedde icke utan att det gick en viss dallring genom hela
nationen. Med en styrka som icke förr hördes från olika håll talet om
nationell samling, om allas samverkan för tillvaratagandet af landets
olika utvecklingsmöjligheter, om de nya ansatser, som vi nu skulle
förenade göra på alla områden. Och händelserna ikring oss i andra
länder manade ytterligare att i dessa förehafvanden icke tappa tagen.
I Ostasien har utspelats en världsrevolution. Och i de gamla länderna
rustar man sig på alla håll till ett fullständigt erkännande af medborgarskapet
såväl där man för länge sedan genomfört hvad vi först nu
skola försöka att åstadkomma, som äfven i länder med åldrigare statsskick.
Tilldragelserna i Finland äro därvid, såsom redan erinrats, för
oss af den största betydelse.

Men förhoppningarne synas åtminstone i mycket väsentliga delar
ga om intet. Man måste till och med spörja sig, om i afseende å den
grundläggande rösträttsfrågan ens någon ny och lifgifvande impuls hitintills
framgått ur de stora orden. Alla partier söka fortfarande främst
att hålla känningen med sina gamla positioner, vi räkna ut på öret
hvad som kan vinnas eller förloras och vi föra ånyo fram våra gamla
förslag om partiella rösträttsreformer i stället för att enhvar och alla
borde komma med hela nationen. Opportunismen pockar nästan till
ofördragsamhet, allt stannande i stöpet kallas för historisk kontinuitet,
och den samlande lösen'' för oss alla är, att ingen kan eller får taga
något på sitt ansvar. En dylik politik kan vara knepig nog, måhända
klok, men knappast obetingadt vislig.

Det kungliga rösträttsförslaget är också framkommet såsom ett
sannskyldigt uttryck för den närvarande situationen. Förslaget utgifver
sig ej för något annat än det vill vara, nämligen ett lojalt försök att
gifva uttryck åt hvad svenska folket för närvarande kan tänkas på sin
höjd mäktigt af idealitet. Det är endast ett anbud om eu kompromiss,
kanske det sista som göres. Därför tiger det äfven anspråkslöst med

216

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

alla ledande synpunkter. Det hycklar ej heller att bygga på någon
medryckande hänförelse hos nationen, utan vädjar praktiskt snarare till
dess trötthet på rösträttsfrågan. Och det hvarken kan eller får tala
om en god lösning, utan måste begränsa sig till att framhålla vikten
af en snar lösning af densamma.

Man måste ju nu medgifva, att förslaget i alla fall innebär ett
mycket betydelsefullt framsteg. Och man kan ju också förstå, att en
regering, som bär tyngsta ansvaret och ej kan åstadkomma det omöjliga,
måste inrätta sig efter det förhandenvarande läget. Men å andra
sidan får ej heller förtigas, att någon verklig lösning af rösträttsfrågan
innehåller det i alla fall icke. Det ställer fortfarande vida mer än
hälften af landets myndiga medborgare utan politiska rättigheter.

Orsaken till att vi nu, i strid mot hvad man velat hoppas, ingalunda
stå inför något verkligt genombrott i vår nationella utveckling,
torde främst bero därpå, att unionsupplösningen sannolikt i verkligheten
icke innebar någon så stor pröfning, som det förebars under de upprörda
tiderna. Den utropade nationella samlingen var kanske mera en
famlande sträfvan att slå vakt om skenet än en sammanslutning omkring
de verkliga värdena, och den uppflammande fosterlandskäideken
var måhända mera ett utbrott af sårade känslor än eu medveten föresats
att i det helas intresse offra egna fördelar.

Kanske gifves det äfven en annan bidragande orsak, nämligen
brist på tro, tillförsikt och entusiasm i denna sak inom de ledande
politiska vänsterkretsarne. För mycken klokhet och beräkning kan
ibland just i viktiga afgöranden lamslå sjkifva framgången, och det kan
någon gång vara fruktbarast att taga äfven det ovissa på sitt ansvar.
Det är ingalunda alldeles uteslutet, att om från de olika gruppernas sida
saken i tid med kraft och öfvertygelse framförts såsom ett folkligt program,
så kunde uppstått en stormflod i opinionen, som sköljt bort
svårigheterna eller i hvarje fall åtminstone fullständigt tryggat genomförandet
af ett förslag sådant som det nu föreliggande. Landet hade
på det sättet kommit ett stort steg framåt i tiden och kanske en generation
besparats mödorna att fullfölja det nu endast påbörjade arbetet.

Gärna skall dock medgifvas, att allt detta är lättare sagdt än gjordt.
Tiden är för öfrigt nu, såsom det synes, försutten; och måhända hvilar det
oundvikliga ödet öfver den svenska politiken, att den, såsom det en
gång blifvit sagdt, utmärker sig för lysande ansatser och försummade
tillfällen.

Men äfven om en definitiv lösning af rösträttsfrågan nu skulle

Konstitutionsutskottets Utlåtande K:o 7.

217

vara utesluten och man därföre måste böja sig för det oundvikliga, så
får man dock, enligt vår uppfattning, icke alldeles öfvergifva fanorna.
Ingenting är farligare för en viktig fråga och kan lättare leda till dess
försumpning, än att vid de viktiga afgörandena begrafva densamma i
tystnad. Tvärtom är då allra angelägnast, synes det oss, att påminna
om saken och såmedelst söka utverka åtminstone de största möjliga
löften och förbindelser för framtiden.

Det måste därföre för mången framstå såsom en oafvislig skyldighet
att äfven nu gifva uttryck för sin öfvertygelse, helst den ej
vidare kan finna en fristad ens i ett instämmande i en afgifven motions
hufvud syfte’. Undertecknad Lindhagen vill i detta afseende särskild!
åberopa de af mig förut inom Andra Kammaren gjorda framställningar,
däri jag, såvidt jag förstått, sökt framhålla rätta betydelsen af dels den
allmänna rösträtten (motion n:o 227 år 1899), dels rösträtt för kvinnor
(särskildt motionen n:o 262 år 1904) och dels nationell samling (motionen
n:o 1 vid första urtimariksdagen år 1905). Då nu alla dessa frågor
skola, såsom det heter, vinna en slutlig lösning, afvikande i viktiga
delar från mina förut uttalade öfvertygelser, så tillkommer det mig att
åtminstone reservera mig däremot.

Med denna uppfattning nödgas vi, äfven om det må synas anspråksfullt,
nu inlåta oss på en granskning af det kungliga förslaget,
bedömdt ur den allmänna och lika rösträttens synpunkt, och finna vi
oss därvid föranlåtna, att i fråga om de i förslaget upptagna afvikelserna
från nämnda rösträtt eller de s. k. rösträttsstrecken anföra följande.

1) Könsstrecket. Det viktigaste och mest omfattande undantaget
från den allmänna rösträtten innefattas i kvinnornas uteslutande.

Enligt det åskådningssätt, som väl nu kan anses hafva slagit
igenom, böra kvinnorna hafva politisk rösträtt helt enkelt därför, att
de äro medborgare. Det är därför obehöfligt att söka utgrunda, om
denna befogenhet bör tillkomma kvinnorna såsom en naturlig rättighet
eller i följd af dess gagn för dem och samhället. Dessa synpunkter
beröra endast olika sidor af samma sak. Det gifves också andra särskilda
skäl, hvilka dock äro så ofta framhållna, att de ej höra här
upprepas.

Många äro emellertid äfven invändningarna emot saken. De
sammanstämma därutinnan, att de framföras i lika mån från alla af män
sammansatta partigrupper. Man kan här också verkligen åberopa sig
på en historisk kontinuitet. För hvarje steg, som under det gångna
århundradet tagits i syfte att gifva kvinna samma rättsställning som
Bill. till Biksd. Prof. 1906. 3 Sami. 7 Käft. 28

218

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

man, har nämligen förespåtts de största faror, livilka sedan lika regelbundet
uteblifvit. Naturligtvis måste frågan nu genomgå samma skärseld,
när det gäller att åt kvinnorna eröfra politisk rösträtt.

En gammaldags hederlig invändning är, att kvinnans kallelse
skulle hotas af den nya ordningen. Det kan ligga något under detta,
ifall man vill återföra människorna till en isolerad naturtillvaro, frigjord
från allt samfundsförtryck. Men denna möjlighet kan i våra dagar icke
vidare komma med i räkningen. Tiden går obevekligt mot allt större
social samhörighet och kvinnorna måste följa med lika väl som männen.
Under sådana förhållanden bör man förstå, att meningen icke är att
kvinnorna skola öfvergifva sina dagliga sysselsättningar, lika litet som
männen sina, därför att man vill gifva dem något inflytande på de
lagar, under hvilka de skola lyda. Meningen är tvärt om att bereda
dem tillfälle att bidraga till skapandet af bättre förutsättningar för att
kunna på bästa sätt fullgöra sin kallelse.

Bakom denna dyrkan af kvinnans kallelse gömmer sig ofta eu
ganska vidt utbredd ringaktning för kvinnan, särskildt såsom samhällsmedlem.
Däraf att hon saknar politiska rättigheter, sluter man sig till
att hon ej heller är värdig att erhålla dem. En ändring i det bestående
skulle därföre i ett slag höja hennes anseende och därmed jämna vägarne
för hennes arbete på olika områden.

Den kanske mest djupliggande orsaken till motståndet är dock,
låtom oss erkänna det, fruktan från männens sida för verkningarne af
kvinnans politiska myndighetsförklaring.

Man oroar sig ibland på vänsterhåll för att den kvinnliga rösträtten
skall allt för mycket blifva en s. k. konservativ garanti, och därmed
söker man äfven så godt man kan att bibringa de konservativa denna
föreställning. Men detta gör ej något intryck på en mängd högermän.
Tvärt om befara dessa, att händelserna skola kunna utveckla sig i motsatt
riktning. Kvinnan framstår dock såsom något nytt och ovisst i
politiken. Man finner sig ej förvissad om att hon med sitt mera rörliga
sinne skall, ens om hon närmast tillhör de konservativa, alltid vara
i stånd att inse och orubbligt fasthålla uträkningar om sin personliga
fördel af det bestående. Och den okufliga energi, hvarmed kvinnorna
hängifva sig åt ett förehafvande, ingifver betänkligheter, att just de
ofta lätt skola låta föra sig längre, än som vore förenligt med hvad
man kallar en lugn och sund samhällsutveckling.

Bland vänstergrupperna såge man ju icke ogärna, att dessa senare
farhågor besannade sig. Men måugen finner som sagdt, att detta icke

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

219

heller är så alldeles säkert. Och pinad af denna ovisshet öfverlämnar
man sig på åtskilliga håll till en obehärskad och dogmatisk fruktan,
att kvinnorna skola förhindra, ja kanske omintetgöra reformarbetet.

Bland liberalerna har den kvinnliga rösträtten visserligen för närvarande
måhända sina flesta uppriktiga anhängare. De hafva ju också,
åtminstone hitintills, haft stor frihet att spekulera äfven uti så kallade
ideologiska problem. Och en mängd af deras kvinnor sympatisera
starkt med rörelsen och påverka männen. Men i dessa läger påträffar
man också de värsta pessimisterna. En stående betraktelse bland dessa
män är, att företrädesvis kvinnor besöka kyrkorna och bönhusen och
däraf drager man utan vidare den hastiga slutsatsen, att de äfven i
politiken skola gå i ledband af prästerna, hvithet ju är det värsta
mången liberal öfverhufvudtaget kan tänka sig.

Arbetarepartiet åter har sedan länge kvinnans rösträtt på sitt
officiella politiska program, starka sympatier finnas inom många kretsar
i partiet jämväl för sakens förverkligande, och kommer det någon gång
därhän, så har nog partiet särskilda möjligheter att äfven lägga kraft
i rörelsen. Men hitintills har det stora organisationsarbetet uppslukat
lejonparten af intresset. Efter mycket arbete är det kommet därhän,
-att man nu någorlunda vet, hvar man har sina män. Men att då
plötsligt släppa fram kvinnorna, om hvilka man ej har andra erfarenheter
än de stora svårigheterna att organisera dem, synes mången icke
tilltalande. Och då därtill kommer, om man får tro utsagor från
arbetarekretsar, att ringaktningen för kvinnan inom dessa för närvarande
ingalunda är mindre utan kanske mera utbredd än inom öfriga
klasser, så kan man förstå, att äfven inom arbetarepartiet den kvinnliga
rösträtten på åtskilliga håll icke uppbäres med någon vidare hänförelse.

I den nuvarande situationen taga hos många dessa farhågor sig
uttryck i en verklig förskräckelse till och med för allt tal om kvinnlig
rösträtt. Det ser nästan ut som om man vore rädd för att vi skulle få den.
Och ingenting bevisar bättre än detta, hur frågan på sista tiden mognat
för sin lösning. Men man kan tyvärr lugna sig. Vänstergrupperna
hafva själfva sörjt för att frågan ej i tid förts fram. Föreligga emellertid
sålunda, enligt hvad man allmänt påstår, ringa förhoppningar, att
för närvarande genomföra saken, så är det så mycket angelägnare att just
nu påminna om den. Det ligger väl uppenbart för alla, hur lyckligt
för saken det varit, att kvinnorna icke lyssnat till dessa dåliga råd,
som ständigt manat dem att för sin egen saks skull hålla sig undan.
De hafva i stället visligen följt exemplet af männen, som aldrig i egna

220

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

angelägenheter gå till väga på det sättet. Man får nn också ständiga
bevis på lmr nyttigt alla dessa i rätt tid och på rätt ställe gjorda
påtryckningar och erinringar verkat i syfte att föra frågan framåt i alla
vederbörandes sinnen. Fortfarande gäller sålunda tillse, att den ej blir
glömd, utan att det framtvingas ständigt nya uttalanden och löften till
förmån för densamma.

Man må icke heller förundra sig öfver att de målmedvetna kvinnorna
vilja hafva sin rösträtt just nu. De finna af skäl, som ofvan
utvecklats, att ett enastående tillfälle till genomförandet af en verkligrösträttsreform,
som skulle rycka kvinnorna med, nu föreligger och
kanske icke på länge återkommer. De inse också, huru kvinnorna i
allmänhet genom vunnen medborgarrätt skulle i ett slag ryckas upp
ur likgiltighet och okunnighet, och de känna lifligt, hvithet fruktbärande
inflytande detta skulle utöfva på kvinnornas arbete i sin kallelse och
hvilken förlust det vore för nationen att ytterligare en lång tid framåt
undvara alla de värden, som kunde framgå ur en dylik uppryckning.

Förespeglingarne, att kvinnorna snart skola få rösträtt sedan
männens rösträttsfråga slutligen ordnats, misstro de i hög grad. Do
åberopa vissa erfarenheter från England och Nordamerikas Förenta
stater om svikna löften i detta afseende och anse, att de få en ännu
svårare ställning, när de hafva ett färre antal tillbakasätta att vara
solidariska med. Det kan nu visserligen tänkas, att i vår tid löftena
skola infrias något fortare. Och alltid kommer det en tid, då vi, därför
att saken är genomförd rundt ikring oss, omsider nödgas ärolöst följa efter.
Men sannolikt är, att om männens rösträttsfråga nu löses ensam, skall
från många håll kräfvas lugn och ro en lång tid framåt. Eller också
väckes frågan snart nog med en viss framgång i Riksdagen, men helt
visst komma då båda kamrarne att stanna i olika beslut beträffande
reformens omfattning, hvarefter alla ledamöterna gå hvar och en åt sitt
håll nöjda och belåtna, att de gjort hvad de kunnat.

Mången motståndare till kvinnans rösträtt sätter sina förhoppningar
till behofvet af en utredning, hvarigenom saken kunde undanskjutas.
Det är dock ett stort misstag, om man tror att någon utredning
erfordras af den omfattning, att frågan ej kunnat redan nu lösas.
De förut väckta motionerna om utredning af den kvinnliga rösträttsfrågan
syftade närmast till att bereda sinnena för själfva saken samt
skattade därföre åt det antagandet, att man likaväl om kvinnorna som
om männen önskade uppgifter, huru de röstberättigade grupperade
sig i olika yrken och åldrar med flera dylika undersökningar. Skola

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

221

emellertid äfven kvinnor erhålla allmän rösträtt — och om något annat
kan det ej blifva fråga — så är en dylik undersökning utan praktiskt
ändamål. En ingående utredning i detta afseende lärer ock ställa sig
onödigt dyrbar, under det däremot vissa allmänna grunddrag skulle
kunna redan nu ur tillgänglig statistik utan omgång åstadkommas.

Till äfventyrs kan från ett eller annat håll väntas den invändningen,
att civillagens bestämmelser om mannens målsmanskap kunna
lägga hinder i vägen för gift kvinna att erhålla politisk rösträtt. Detta
skulle då undanskjuta hela reformen, ty naturligtvis bör det ej ifrågakomma,
att den gifta kvinnan skall erhålla medborgarrätt senare än
den ogifta. För denna invändning finnes dock ingen hållbar grund.
Röstning vid riksdagsmannaval har intet sammanhang med äkta makars
egendomsförhållanden, och gift kvinna kan således tilläggas valrätt,
oafsedt hur dessa förhållanden äro ordnade. Mannens målsmanskap
har dessutom i synnerhet under senare tider blifvit ett alltmer föråldradt
rättsbegrepp, som undergräfts på många sätt af den nyare lagstiftningen.
Gift kvinna har tillagts den ena befogenheten efter den andra såsom
myndig person, såväl på det privaträttsliga området som i det offentliga
lifvet. Hon kan således nu faktiskt sägas vara myndig med företrädesvis
de undantag, som betingas af mannens lagstadgade förvaltningsrätt
öfver boet. En åtgärd, som nu tilläde henne ytterligare en ny befogenhet
utöfver de många, som hon redan erhållit, skulle i hvarje fall
innefatta ett naturligt fortskridande på den väg, hvarpå man redan
inslagit. Äfven i Finland står ännu stadgandet om mannens målsmanskap
kvar i lagen, men vid den nu påbörjade rösträttsreformen i detta
land har man varit fullt enig om att detta ej kunde utgöra något
hinder att tillerkänna valrätt äfven åt gift kvinna.

Till sist några slutord. Den allmänna rösträttens princip är att
samla alla medborgare till ett arbete för deras eget och det allmännas
bästa. Då kvinnorna äfven äro medborgare och hafva intressen att
bevaka, måste de vara med. Verkningarne af den kvinnliga rösträtten
är det då tämligen lönlöst att söka utgrunda. Sannnolikt skola kvinnornas
svagare sidor likaväl som männens mindre tilltalande egenskaper
ibland göra sig ofördelaktigt gällande. Mången hoppas, att kvinnorna å
andra sidan skola föra med sig ett nytt befruktande sinnelag och praktiskt
sinne i politiken. Kanske skall detta i mycket visa sig vara eu illusion.
Men visst är däremot, att äfven kvinnorna i längden, skola sträfva att
afhjälpa de missförhållanden, hvarunder de själfva lida. Och då dessa missförhållanden
icke äro mindre än männens utan i en af de senare närmast

222

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

för sina behof skapad samhällsordning- kanske ännu större, så behöfver
man icke befara, att kvinnorna ej skola ådagalägga tillräcklig reformvänlighet.

Särdeles oriktigt synes det vara att, såsom ofta sker, söka misstänkliggöra
kvinnornas kraf såsom ett ensidigt feministiskt sträfvande.
Kvinnorna fordra ju icke rösträtt blott för sig- utan för alla medborgare.
Den, som härvid står emot dem och arbetar för rösträtt enbart för
män, skattar snarare åt en ensidig maskulin härsklystnad. Man må
alltid ihågkomma de bekanta orden: ''antingen har ingen människa
medborgerliga rättigheter eller också hafva alla det; och den, som röstar
emot eu annans rätt på grund af dennes olikhet i religion, kön eller
ras, har från denna stund afsvurit sig sin egen rätt.’

2) Fattig strecket. Detta rösträttsstreck kan ingalunda inför en
modern social uppfattning försvaras. Det rätta vore ju, att samhället
beredde hvarje medborgare, som i följd af oförmåga till arbete eller
eljest lider brist på det nödvändiga, erforderliga hjälpmedel såsom en
rättighet. Och till detta mål syfta de nutida sträfvandena att genomföra
olycksfalls-, invaliditets- och ålderdomsförsäkring.

Men i stället utgår hjälpen för närvarande såsom fattigunderstöd,
som betraktas såsom en nådegåfva. Och detta tager sedan lagstiftningen
fariseiskt till förevändning för att beröfva dem, som mottagit understödet,
medborgerliga rättigheter. En understödstagare t. ex., som arbetat
träget utan att detta arbete tryggat honom vid sjukdom eller i ålderdomen,
har dock samhället snarare eu skuld till. Hans erfarenheter och intresse
borde ock kunna vara ägnade att låta honom om någon få sitt
ord med i fråga om bestämmandet af behofven och bristerna i samhällsordningen.
Särdeles orimligt verkar fattigstrecket, då understödstagarna
ej åtnjuta full försörjning utan hjälp allenast med någon del af underhållet
eller endast tillfälligt understöd. Det ofvan omförmälda finska
förslaget utesluter också erhållet fattigunderstöd såsom grundande
obehörighet att utöfva valrätt.

Ställer man sig emellertid på det kungliga förslagets ståndpunkt
och bibehåller dess fattigstreck, men vill på samma gång gifva rösträtt
åt kvinnor, kan det inträffa, att gift kvinna blir röstberättigad
och icke hennes man. Mannen har nämligen skyldighet att underhålla
sin hustru och den omständigheten, att han i detta afseende anlitar
hjälp af fattigvården, vidkommer ju egentligen icke hustrun, som ej
heller häftar för understödet. En sådan ordning kan ju förefalla mången
underlig, men strängt taget synes det böra vara så både ur förslagets

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7. 223

egen synpunkt som med hänsyn till det orätta i att beröfva de fattiga
ännu flera röster i förhållande till andra. Riksdagsordningens 15 §

torde då endast behöfva modifieras sålunda: ’b) den, som____

tilldelats understödstagaren själf eller dennes hustru eller minderåriga
barn.. Vill man åter låta hustrun dela mannens öde, så bör därtill
ytterligare läggas ett undantag äfven för: gift kvinna för de fall, att
hennes man häftar för understöd, som under sagda tid tilldelats henne
eller makarnes minderåriga barn.’

Af förut anförda skäl synes oss emellertid fattigvårdsstrecket principielt
oriktigt. . I ett fall torde det dock böra för närvarande bibehållas.
Den, som ''åtnjuter full försörjning, hvilken ej blott tillfällig är’ står
nämligen enligt fattigvårdsförordningen under fattigvårdsstyrelsens målsmansrätt,
och detta innefattar i tillämpningen väsentligen ett verkligt
omyndighetstillstånd. Denna målsmansrätt lärer fattigvårdsstyrelsen äfven
äga öfver gift kvinna, som åtnjuter full försörjning. En sådan understödstagare
bör derföre för följdriktighetens skull lika litet som en omyndig
föi kl arad erhålla valrätt. Bland dem, som sålunda skulle förlora valrätt,
befinna sig visserligen äfven oförvitliga personer, hvilka intagits
på kommunala för sörj ningshem eller dylika inrättningar. Mot dem skulle
ju enligt hvad ofvan framhållits en viss orättvisa begås. Rättelse synes
dock här riktigast böra ske genom upphäfvandet af fattigvårdsstyrelses
målsmansrätt för dylika personer. Men kanske intaga de, såsom sakerna
nu äro ordnade, en särdeles osjälfständig ställning.

Däi-emot skulle den husbonderätt, som fattig vårdsstyrelse enligt
fattigvårdsförordningen äger öfver understödstagare jämväl i vissa uppräknade
fall, där styrelsen saknar målsmansrätt, icke leda till förlust af
valrätt för understödstagaren lika litet som husbonderätt enligt legostadgan
medför dylik förlust för tjänstehjon.

3) Utshyldsstreclcet. Detta streck innefattar till en början ett afsteg
från den lika rösträtten. Den leder nämligen till, att de fattigare
skattbetalande medborgarne lättare oförskyldt förlora sin rösträtt än
de, som äro befriade från utskylder och de, hvilka befinna sig i den
förmögenhetsställning, att de lättare kunna betala sina utlagor. Det
leder vidare till, att de medborgare, hvilkas arbetsförtjänst är växlande
och osäker, lättare förlora sin rösträtt än de, som hafva en säkrare inkomst,
^ emedan de förre under arbetsbrist ofta ej kunna betala den skatt,
som palades dem efter deras inkomst, da de hade arbete. I fråga om
kommunalutskylder gäller dessutom, att de äro mycket olika i skilda
kommuner, från högeligen tyngande till inga alls. Då de nya val -

224

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

bestämmelserna ej vidare äro byggda på de kommunala författningarne,
frågar man sig i hvarje fall, hvarför guldna kommunalutskylder skola vara
ett villkor för valrätt till statsrepresentationen. Det kan vidare spörjas,
hvilka viktiga grundsatser kräfva, att själfva medborgarrättens värde
väges såsom jämförlig med de små penningebelopp, hvarom här vanligen
är fråga, eller hvarföre så stort afseende fästes vid dessa belopp,
trots det att staten från den häftande uttager vida större summor
i indirekta pålagor. Mest betänkligt är till sist det knappast bestridda
förhållandet, att svaret på dessa frågor svårligen torde kunna blifva
något annat än att förevarande rösträttsstreck icke är afsedt att vara
uttryck för något lojalt nit att bereda alla medborgare deras behöriga
inlåtande. Frågan har nämligen helt visst af många gifvits så stor
vikt därför, att man å ena sidan hoppas och å den andra befarar, att,
på samma gång storstäderna afhändes eu väsentlig del af sin nuvarande
representation, jämväl antalet valmän skola så mycket som möjligt
decimeras.

Den kvinnliga valrätten bidrager till en ytterligare kritik af denna
bestämmelse. En gift kvinna, hvars man faller för detta streck, skulle
jämlikt grunderna för förslaget rätteligen ändå få rösta. Detta skall
nog förefalla mången oriktigt eller åtminstone underligt. Särskilt kan
ju invändas, att på detta sätt gifver man en mer utsträckt valrätt åt
kvinnor än åt män. Föreskrifver man åter, att mannen skall draga
med sig sin hustru i rösträttslöshet, så kan med stort fog invändas, att
på detta sätt beröfvar man i en mängd fall de fattigare klasserna på
en gång två röster, under det att de förmögnare alltid vinna två röster
för hvarje äktenskap. Utskyldsstreckets orättvisa liksom misstämningen
mot detsamma skulle därigenom ökas.

Det åberopade finska förslaget upptager här alternativt endast, att
valrätt ej må utöfvas af den, som af annan orsak än medellöshet, intygad
af kommunalstyrelse, uraktlåtit att betala honom för två nästföregående
år påförda kronoutskylder, men i ett andra alternativ är hvarje
slag af utskyldsstreek borttaget.

Skall nu rösträtt tilldelas kvinna och på samma gång detta streck
bibehållas, så synes oss af de två förenämnda utvägarne den första vara
att föredraga såsom mest öfverensstämmande med förslagets grunder
och föranledande minsta missnöjet. Någon ändring i formuleringen
torde då ej erfordras, blott i motiven tydligt nämnes, hvad man menar.
Anses åter äfven hustrun böra förlora sin rösträtt, måste detta tydligt
utsägas. Undantag synes därvid böra göras för boskild hustru, men ej

Konstitutionstdskottets Utlåtande N:o 7.

225

för hustru, som till äfventyrs lyckats erhålla egen debetsedel, hvartill
hustru icke har obetingad rättighet. Obehörigt skulle då blifva: ''gift
kvinna, som ej har boskillnad och hvilkens man häftar för utskylder
som niT är sagdt’.

För vår del anse vi emellertid af anförda skäl, att utskyldsstrecket
bör utgå, helst man därigenom äfven befrias från förenämnda öfverväganden
rörande streckets inverkan på gift kvinnas valrätt.

4) Konkursstrecket. Enligt förslaget skall den, som ’är i konkurstillstånd’
ej få utöfva valrätt. Med nutida rättsuppfattning är det dock
ganska svårt att förstå, hvilka viktiga anledningar tvinga till att frånkänna
en konkursgäldenär rättighet att i en för hans konkurs så främmande
angelägenhet som riksdagsval göra äfven sin uppfattning gällande.
Föreskriften är utan tvifvel ett kvarstående uttryck för en gången
tidsåskådning, enligt hvilket insolvens likställdes med vanfräjd och
äfven kunde föranleda till ett slags frihetsstraff i den s. k. bysättningen.
I viss mån hämtar föreskriften sannolikt sitt stöd också däraf, att en
konkursgäldenär möjligen kan sägas vara i vissa afseenden omyndig. Men
något verkligt förmynderskap är dock konkursgäldenären obestridligen ej
underkastad. Förenämnda finska förslag innehåller också i sitt ena alternativ
allenast, att valrätt ej tillkommer ’den som afträdt. sin egendom
till sina borgenärers förnöjande, intill dess han sin stat beedigat’ och
enligt det andra alternativet är hvarje konkursstreck uteslutet.

Bibehålies emellertid bestämmelsen, måste man, därest valrätt tilldelas
kvinna, tillika klargöra för sig, hvilken ställning en manlig konkursgäldenärs
hustru kommer att intaga i valsystemet.

Frågan om en person är i konkurstillstånd, måste naturligtvis
afgöras efter domstolens uttiyckliga beslut om hans försättande i konkurs.
Då en gift man sättes i konkurs, torde hustrun icke rätteligen böra sättas i
konkurs, annat än då hon tillika iklädt sig ansvar för den gäld, hvarom är
fråga. Visserligen får hon merendels vidkännas förlusten af sin andel i den
gemensamma egendomen och nödgas, om hon vill freda enskild egendom,
begära undanskiftande af densamma. Men hon är icke i konkurstillstånd
annat än då uttryckligt beslut därom föreligger, konkursgäldenärens
särskilda skyldigheter hvila ej på henne, och hon står ej i någon
relation till konkursförvaltningen. A andra sidan kan en hustru ensam
försättas i konkurs, om hon har boskillnad, men i öfriga fäll är rättspraxis
den, att en konkurs, som närmast afser hustruns gäld, äfven drager
mannen med i konkursen.

Någon ändring i förslagets bestämmelser synes således ej påkallas
för dessas tillämplighet äfven i händelse kvinna erhåller valrätt. Anser
Bih. till Riksd. Prot. 1906. 3 Sami. 7 Käft. 29

226

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7,

man dock, att en hustru äfven i detta fall bör följa mannens villkor,
så fordras därom ett uttryckligt stadgande, som exempelvis kan erhålla
den lydelsen, att valrätt frånkännes äfven ''gift kvinna, som ej har boskillnad
och hvilkens man är i konkurstillstånd’.

För vår del finna vi emellertid af ofvan angifna skäl konkursstrecket
böra utgå, helst därigenom äfven undvikas alla juridiska utläggningar
om gift kvinnas ställning till detsamma.

5) Förmynderskapsstr eckel. Att den, som för vanvett är under
förmyndare ställd, ej lämpligen kan utöfva valrätt, är själffallet. Hvarför
däremot ej en omyndig förklarad, som är vid sina sinnens fulla
bruk, skall få rösta på riksdagsman lika väl, som han får själf upprätta
sitt testamente, är nog mera svårt att fullt tillfredsställande förklara.
Mången låter sätta sig under förmyndare blott för, att han anser sig
vara af sjukdom eller annan förlåtlig orsak förhindrad att ensam sköta
sina affärer. Kvinna äger dessutom enligt lagen det privilegium, att
när som helst utan uppgifven anledning begära sig i omyndighetstillstånd.
Ett fullständigt genomförande af detta streck blir emellertid eu
nödvändighet, om man skall upprätthålla den allmänna uppfattningen,
att valrätt bör tillkomma myndig person och ej omyndig.

I händelse man ansåge, att mannens målsmanskap öfver hustrun
vore att jemnställa med ett vanligt förmynderskap, borde man naturligtvis
utsätta eu bestämd förklaring i lagtexten, att gift kvinna undantages
från detta streck. Såsom förut framhållits, innebär målsmanskapet
dock ej och allraminst i sin nuvarande begränsade omfattning, hvad
man i lagen benämner förmynderskap. Något dylikt förtydligande
erfordras därför ej. Det omnämnda finska förslaget, som gifver valrätt
äfven åt gift kvinna, innehåller också utan reservation, att valrätt ej
tillkommer ''den, som står under förmynderskap’.

6) Värnepliktsstrecket. Detta streck har ju egentligen tillkommit i
ändamål att för åtskilliga ledamöter i Riksdagen bereda en brygga, på
hvilken de kunde komma öfver äfven till den allmänna rösträtten. Det
lärer dock sakna motsvarighet i något annat lands konstitution och
hörer ju strängt taget ej heller hit. För den kvinnliga rösträtten utgör
detta streck visserligen ej något hinder. Äfven män, som äro odugliga
till värnplikt, få valrätt och till kvinnornas fördel kan ju åberopas, att
de såsom mödrar också fullgöra sin betungande värnplikt till samhället.
Men i ett valsystem, där kvinnorna äro med, framstår ännu bjärtare det
konstruerade i förevarande stadgande. Vi anse därför, att fullgjord
värnplikt ej bör bibehållas såsom villkor för valrätt, helst detta äfven
leder till oegentlighet, därest valrättsåldern såsom vi nedan förordat
bibehålies vid tjuguett år.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

227

7) Ålder sstrecket. En åldersgräns måste naturligtvis alltid finnas.
Frågan är blott, hvar den bör sättas. En svensk medborgare är nu
vittnesgild vid femton års ålder, fullmyndig inför strafflagen vid aderton
års ålder och uppnår civilrättslig myndighet vid tjuguett års ålder.
Det låter ju då också väl säga sig att, såsom förslaget innehåller, den
politiska myndighetsåldern sättes ännu ett steg högre. Det åberopade
finska förslaget ger emellertid valrätt åt den, som fyllt tjuguett år
och utvecklingen i alla länder synes alltmer gå i riktningen att likställa
den civila och politiska myndighetsåldern. För närvarande gäller
äfven hos oss nämnda valålder, hvadan med den föreslagna förändringen
skulle tillika inträffa, att många som förut ägt och utöfvat valrätt skulle
förlora densamma. Den föreslagna höjningen af åldern har slutligen
visat sig väcka missnöje i vida kretsar, hvilket ju också är något, som
man särskildt vid en nationell samling bör undvika. Vid öfvervägande
af alla dessa omständigheter hafva vi nu kommit till den uppfattningen
att gällande valålder helst bör bibehållas.

8) Vanfr ej dsstr eckel. Sålänge stadgandet om förlust af medborgerligt
förtroende ännu icke, såsom vid en slutgiltig rösträttsreform från
många håll påyrkats, blifvit fullständigt afskaffadt, är det ju förklarligt,
att man finner den, som är frånkänd dylikt förtroende, ej böra få deltaga
i riksdagsmannaval.

Beträffande valbarheten till riksdagsman, så saknar det nog i detta
fall all praktisk betydelse att bestämma annan ålder för valbarhet än
för valrätt. Men allmänna meningen är nu den, att så bör ske, och
motsvarighet därtill finnes ju i föreskrifter om uppnådda tjugufem år
såsom villkor för rätt att utöfva eu del andra befogenheter.

Det är klart, att inrymmandet af politisk rösträtt åt kvinna förr
eller senare måste leda, till, att hon äfven förklaras valbar till ledamot
af representationen. Onskligt, kunde ju synas, att dessa frågor löstes
samtidigt, på sätt som skett i det förenämnda finska förslaget, som
bestämmer, att enhvar valberättigad, således äfven kvinna, som före
valåret fyllt tjugufem, alternativt tjugufyra år, är valbar till flandtdagsman’.
Då emellertid de för sitt medborgarskap intresserade svenska
kvinnorna själfva, förmodligen af opportunitetsskäl, ännu ej uppställt
detta kraf samt den allmänna meningen sannolikt för närvarande icke
alls skulle kunna förlika sig med en sådan nyhet, så torde det vara för
saken gagneligast att nu inskränka sig till att på detta sätt börja
varligt varsla om hvad som en gång nog skall komma.

228

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

I fråga om bostadsbandet kunna ju flera goda och vägande skäl
åberopas för att ej ovillkorligen binda valbarbeten vid valkretsen.
Afgörandet beror ju alltid ytterst på valmännen, hvilka böra kunna
betros att välja den de önska till sin representant oberoende af dennes
boningsort. Mångenstädes i utlandet är bostadsbandet alldeles upphäfdt,
hvilket ock föreslagits i det åberopade finska förslaget. Då emellertid
motståndet mot ett fullständigt upphäfvande af bostadsbandet synes
vara mycket stort hos oss på grund af de befarade olägenheterna däraf
samt det i viss mån utgör en styrka för en representation, att dess
ledamöter i allmänhet företräda insikter och erfarenhet om de olika
ortsbefolkningarnes förhållanden och uppfattningar, så föreligger ju
anledning att nu till en början försöka blott delvis beträda denna väg.
Särdeles lämpadt för nuvarande förhållanden synes då kunna vara att
upptaga 1905 års rösträttspropositions förslag, i den mån det band
valbarhet vid bosättning inom länet. Då det förekommer, att småstäder,
belägna inom olika län, måste sammanföras till en valkrets, så kräfver
i dylikt fall konsekvensen att utsträcka bostadsbandet till de län, till
hvilka någon del af valkretsen hörer.

Till sist må framhållas, hurusom en verklig nationell och demokratisk
samling utan tvifvel kräfver enkammar system. Denna fråga föreligger
dock icke hos oss. Man blir därför också förhindrad att, såsom
i Finland, söka mot proportionella val i ett enkammarsystem utbyta den
särskilda representation för de konservativa intressena, som förefinnes i
Finland i form af ståndsrepresentation och hos oss i en med den andra
kammaren lika berättigad första kammare.»

Herr Sjöcronas
motivering.

Till stöd för sin i motionen n:o 32 gjorda hemställan har herr
Sjöar ona anfört:

»Vid 1904 års riksdag framlade jag uti motion (n:o 44) förslag
till lösning af den ännu på dagordningen stående rösträttsfrågan och
anförde uti denna motion följande:

''Om det är en obestridlig sanning, att hvarje rättighets utöfvande
är beroende däraf, att vissa villkor och förutsättningar äro uppfyllda, så
lärer väl denna grundsats gälla äfven i fråga om åtnjutande af så kallad
politisk rösträtt. Det finnes väl ej heller något civiliseradt folk, hvars
alla ur minderårighetsåldern utträdde medborgare äro politiskt röstberättigade
utan villkor eller förbehåll. Verklig ''allmän rösträtt’ kan
således lika litet i vårt land som i andra länder förekomma på annat
sätt, än att hvarje medborgare må kunna förvärfva denna rätt utan

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

229

afsevärd svårighet. Men i sådan mening hafva vi enligt nu gällande
riksdagsordning i vårt land haft allmän x-östrätt alltsedan år 1866, såvidt
angår landets manliga befolkning. Den nu på dagordningen stående
''rösträttsfrågan’ gäller således, beträffande män, icke införande af någon
ny grundsats, utan allenast ändring af föreskrifterna angående de villkor
och förutsättningar, som skola af enhvar uppfyllas för att rösträtten
eller valrätten må anses förvärfvad. Nu gällande föreskrifter i detta
ämne voro redan, då riksdagsordningen tillkom, icke synnerligen svåra
att fullgöra och hafva genom penningvärdets fall och ökning af priset
på arbete blifvit i högst väsentlig mån mindre betungande än förut.
’Förmögenhets’-census är ingalunda därigenom stadgad. Det fordras
allenast, bland andra villkor, ådagalagd förmåga att genom arbete förvärfva
en viss ej alltför högt beräknad årsinkomst med däraf följande
skatteplikt. Dock synes numera den mening ganska allmänt göra sig
gällande, att nämnda föreskrifter böra ytterligare lindras och därigenom
en väsentlig ökning af valmännens antal åstadkommas.

Bland de förslag, som tid efter annan framkommit i detta hänseende,
synes det, som varit och ju ännu är uppställdt å det så kallade
liberala samlingspartiets program, hafva tillvunnit sig en betydande
anslutning. Därmed öfverensstämmer i hufvudsak det förslag, som af
konstitutionsutskottet framlades vid 1902 års riksdag. Detta sistnämnda
förslag hade ock sannolikt blifvit antaget såsom hvilande till vidare
grundlagsenlig behandling, om icke i sista stunden framkommit förslag
rörande den skrifvelse, som blef af Riksdagen antagen mot betydande
minoriteter i bägge kamrarna.

Jag tror mig icke begå ett misstag, om jag påstår, att till åstadkommande
af denna skrifvelse medverkade två hvarandra alldeles motsatta
åsikter, den ena deras, som önskade rösträtt, så vidt möjligt,
utan uppfyllande af några villkor och förutsättningar, den andra deras,
som hoppades att mot upphäfvande af villkoret om skatteplikt få införda
andra förbehåll, så att de befarade vådorna af valrättens utsträckning
kunde därigenom undanröjas.

Att döma af uttalanden vid talrika folkmöten, synas den förstnämnda
åsiktens anhängare ingalunda allmänt känna sig tillfredsställde
med det förslag, som Kungl. Maj:t nu på grund af Riksdagens skrifvelse
framlagt. För tillgodoseende af den andra åsiktens kraf innehåller förslaget
åter intet annat än föreskrifterna om så kalladt proportionellt
valsätt. Enhvar, som något känner förhållandena i vårt land och öfverväger
de för frågors afgörande inom Riksdagen gällande bestämmelser,

230

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

bör dock kunna med lätthet inse, att, om än den nn föreslagna valmetoden
må anses utgöra en tillfredsställande lösning af ett matematiskt
problem, densammas användande icke kan i nämnvärd om ens någon
mån åstadkomma hvad därmed åsyftas och i hvarje fall icke utgör
något värn mot de verkliga eller inbillade vådorna af rösträttens utsträckning.

Om således hvarken den ena eller den andra åsiktens anhängare
kunna antagas vara tillfreds med det förslag, som i enlighet med
Riksdagens ingalunda enhälligt framställda begäran nu blifvit underställdt
Riksdagens pröfning, så synes skäl vara för handen att ånyo
taga under ompröfning konstitutionsutskottets förutnämnda förslag.
Jag, som år 1902 yttrade mig och röstade för detta förslag, anser
mig åtminstone lika skyldig som berättigad att nu återupptaga detsamma.

Dock vill jag, enligt hvad jag redan år 1902 antydt, däri föreslå
eu icke oväsentlig ändring, den nämligen att kommunalt röstberättigad
kvinna också må erkännas vara politiskt röstberättigad. Rättvisan
häri bär aldrig egentligen blifvit bestridd och synes vara så själfklar
och uppenbar, att särskilda skäl därför icke behöfva åberopas. Konstitutionsutskottet
vid 1902 års riksdag, som erkände denna tanke ''vara
ur teoretisk synpunkt tilltalande’, förklarade sig dock sakna anledning
att biträda då framställdt förslag i ämnet, enär detsamma skulle ''innebära
införande i vår offentliga rätt af en ny princip, som ännu ej
vunnit tillämpning i andra länder’, och skulle åstadkomma ’en på
många förhållanden inverkande omdaning af vårt politiska system’.
Hvad utskottet sålunda anfört kan möjligen äga tillämpning i fråga om
valbarhet för kvinna, men saknar allt berättigande i afsende å endast
valrätt. Särskild ''utredning’ rörande denna fråga torde icke vara
erforderlig. Ty är det rättvist, att kommunalt röstberättigad kvinna
har politisk rösträtt, så bör naturligtvis denna rätt henne tillerkännas,
ehvad antalet af de därigenom tillkommande röstberättigade blifver
större eller mindre.

Enligt konstitutionsutskottets berörda förslag skulle från valrätt
vara utesluten den, ’som vid utgången af någotdera af de två senaste
kalenderåren ännu icke erlagt de utskylder till staten eller kommun,
Indika rätteligen bort under det året erläggas’. Emot denna bestämmelse
anmärktes, att mistning af valrätten för tre år skulle utgöra ett
alltför hårdt och ojämnt drabbande straff för medborgare, som i öfrigt
samvetsgrant fullgjort sina plikter mot stat och kommun, men som ett

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

231

år af valperioden af kanske rent tillfällig anledning kommit att käfta
för ett ej inom föreskrifven tid inbetaldt skattebelopp, måhända af
ganska ringa värde. Jag anser likväl det hufvudsakliga af den föreslagna
bestämmelsen lämpligen böra bibehållas. Men som den framställda
anmärkningen icke saknar ett visst berättigande, bär jag åt
bestämmelsen gifvit en förändrad affattning, hvarigenom den uttalade
betänkligheten undanröjes.

Såsom skäl för förslaget i fråga om köpingars och municipalsamhällens
öfverförande till stadsvalkretsarna åberopade utskottet, att
’nämnda samhällen likna otvifvelaktigt i flera hänseenden de mindre
städerna, och deras intressen göra dem äfven mera likställda med städerna
än med landsbygden’. Detta skäl är obestridligen alldeles riktigt
och gäller om alla köpingar och municipalsamhällen, ehvad folkmängden
uppgår till eller understiger ett tusen personer. Alla köpingar och
municipalsamhällen böra därför utan undantag i fråga om riksdagsmannaval
såsom stad anses. Afsevärda svårigheter kunna icke gärna härigenom
förorsakas vid valkretsindelningen. Inom Skaraborgs län kunna
exempelvis mycket väl till en valkrets sammanföras köpingen Tidaholm,
hvars folkmängd uppgår till omkring 4,000 personer, med tre af länets
sex städer, samt köpingarna Vara och Grästorp jämte municipalsamhället
Töreboda, hvilka hvar för sig räkna mindre än tusen invånare, med
de öfriga tre städerna.

Emot konstitutionsutskottets ofta nämnda förslag har vidare anmärkts,
att arbetare å landsbygden och särskild! jordtorpare skulle
därigenom vara uteslutne från valrätt. Denna anmärkning kan nog
synas behjärtansvärd. Men däremot måste dock erinras, att dessa medborgare
utan tvifvel kunna ganska lätt genom arbete och omtanke
bringa sig upp till den årliga inkomst, som utgör villkor för valrätt,
och att många af dem väl redan i verkligheten äro i åtnjutande af
sådan inkomst eller andra däremot svarande förmåner, ehuru de icke
uppgifva sig till beskattning härför. Hvad särskild! angår jordtorparne,
lära nog de flestas årliga inkomster och förmåner kunna uppskattas
till värde af 500 kronor. Om de icke kunna blifva röstberättigade
ensamt på grund af nyttjanderätt till torpet, därför att detsamma icke
särskild! taxeras, så kan och bör detta missförhållande rättas genom
ändring i bevillningsförordningen. Men som bestämmelse i sådant syfte
icke har sin plats i grundlagen, har jag icke ansett mig kunna i detta
ärende därom väcka förslag.

Beträffande slutligen den uttalade farhågan, att taxeringsmyndighet
skulle kunna i politiskt syfte vägra att till beskattning för den

232

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

minsta erforderliga inkomsten uppföra den, som anmälde sig vara och
äfven i verkligheten vore i åtnjutande af sådan inkomst, torde denna
farhåga få anses ganska ogrundad. Skulle undantagsvis försök i sådan
riktning förekomma, blifver detsamma utan tvifvel af öfverordnad myndighet
kraftigt tillbakavisadt.’

Som rösträttsfrågan icke blef löst vid nämnda riksdag, men återupptogs
till behandling sistlidet år, ansåg jag mig pliktig att, uti motion
(n:o 30), återupptaga mitt förutnämnda förslag.

Icke heller sistlidet år kunde enighet uppnås om denna viktiga
fråga, som nu ånyo upptagits till behandling och bör blifva föremål för
en, såvidt möjligt, allsidig pröfning. För att i min mån medverka
härtill, och då mot de hufvudgrundsatser, jag i denna fråga velat göra
gällande, öfvertygande skäl allt hittills icke anförts och ej heller kunna
andragas, har jag ansett mig böra i hufvudsak ånyo återupptaga mitt
berörda förslag. Uti det förslag, jag således nu framlägger, bär jaglikväl
funnit mig böra från Kungl. Maj:ts proposition i ämnet införa de
bestämmelser, hvilka under nuvarande förhållanden synas hafva företräde
framför motsvarande stadganden i det förut af mig väckta förslag.»

Herr Hägglvmds
motivering.

Den af herr Hcigglund i motionen n:o 34 gjorda hemställan åtföljes
af en så lydande motivering:

»Den kungl. proposition angående ändrade bestämmelser för rösträtten
in. in. till Andra Kammaren, hvilken förelåg vid 1905 års riksdag,
innehöll en synnerligen beviskraftig motivering till förmån för
det proportionella valsystem, som utgjorde kärnan i sagda kungl. förslag.
Då detsamma äfven föreslog allmän rösträtt, var det så mycket
mer ägnadt att öfverraska, att det kungl. förslaget föll i den kammare,
där man alltid ifrigast påyrkat valrättens utsträckning. Medan förslaget
föll i Andra Kammaren, visserligen med en mycket knapp majoritet,
omfattades det emellertid med så mycket större förtroende i
Första Kammaren, där eu högst betydlig majoritet samlade sig omkring
detsamma. Sedan dess har icke någonting inträffat, som kunnat visa
olämpligheten af det valsystem, hvilket Kungl. Magt 1905 förklarade
vara det bästa och rättvisaste. Man försöker visserligen från vänsterhåll
drifva den meningen, att de senaste allmänna valen till Andra
Kammaren skulle hafva ådagalagt någon landets allmänna opinion mot
det proportionella valsystemet. En sådan uppfattning stödes emellertid
icke af valen i fråga. Det är visserligen sant, att flere af de i höstas
nyvalda representanterna uttalade sig emot proportionella val, men

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

238

många af dem endast i händelse de skulle gälla enbart till Andra
Kammaren. För den, som följde med höstens valrörelse och de därunder
å möten samt man och man emellan häfdade meningarna, är det
dessutom tydligt och klart, att den misstämning mot de proportionella
valen, som förefanns, ofta endast var tillfällig och närmast föranledd
af den uppfattningen, att denna valmetod, hvars rättvisa i och för sig
allmänneligen erkännes, äfven borde utsträckas till Första Kammaren.
Då förslag i denna riktning äfven väckts vid denna riksdag, gifves
också tillfälle att taga detta uppslag under ompröfning. Den fråga,
som närmast föreligger, rör emellertid valsättet till Andra Kammaren
och bör lämpligen afgöras utan direkt och omedelbar sammanblandning
med yrkanden i fråga om Första Kammarens sammansättning, så mycket
hellre, som ingen som helst utredning föreligger därom, huru det
proportionella valsystemets tillämpning vid Första-Kammarvalen skulle
komma att verka, eller ens huru sådana val skulle anordnas.

Då Kungl. Maj:t i år, med öfvergifvande af det valsystem, som
för endast ett år sedan betecknades såsom det bästa, framkommit med
ett förslag, till sin innebörd så att säga det förras motsats, så har
Kungl. Maj:t dock icke kunnat prestera någon annan hufvudargumentering
för en sådan omkastning och för det nya förslaget i och för sig,
än dels att höstens allmänna val skulle hafva bevisat nationens ovillighet
mot de proportionella valen och dels att en synnerligen stor brådska
med rösträttsreformen skulle föreligga.

Hvad angår det förstnämnda skälet, så håller det icke streck,
redan på grund af hvad därom nyss anförts. Men äfven därforutom
är att bemärka, att under alla omständigheter eu mycket stor minoritet
ännu förefinnes i Andra Kammaren för det proportionella valsystemet,
och hvad Första Kammaren angår, finnes ingen anledning antaga,
att icke minst samma röstöfvervikt till förmån för detta system förefinnes
där i år som i fjol. Den kungl. uppfattningen angående sympatierna
i Riksdagen liksom i landet för det proportionella valsystemet
har således icke så säkert fotfäste i verkligheten, som det förespeglas.
Dessutom lider det icke något tvifvel, att icke det proportionella valsystemet
skall vinna terräng i den mån det hinner blifva kändt af
allmänheten. Det har lyckats agitationen att på vissa håll skrämma
folket med, att valproceduren skulle blifva så krånglig, att valmännen
icke skulle kunna lära sig förstå de proportionella valens teknik. Här
föreligger emellertid ett medvetet eller omedvetet bemödande att snedvrida
en i sig själf ganska enkel sak. Det är visserligen sant, att
många bland allmänheten, som genom tidningsreferat sökt sätta sig
Bih. till Riksd. Prof. 1906. 3 Sami. 7 Höft. 30

234

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

in i den proportionella valmetoden, icke lyckats därmed. Men detta
ntgör icke något bevis för att man icke i praktiken skulle komma att
reda sig mycket bra med de proportionella valen. I själfva verket
förhåller det sig nämligen så, att allmogemännen i regeln aldrig lära
sig några lagar eller förordningar på teoretisk väg. Det är först
genom den praktiska tillämpningen, som de sätta sig in i gällande
stadgar. Och det förehåller sig väl så, att allmänheten i det hela
knappast känner till en enda af de många lagar, som den dock dagligen
måste efterlefva, annat än i den mån de varit tillämpade i praktiken.
Om t. ex. vid kommunallagarnas stiftande man af gemene man
ute i bygderna skulle fordrat, att de på rak arm, såsom kommunalstämmo-
och kommunalordförande o. s. v., skulle hafva kunnat tillämpa
dessa lagar, så hade helt visst med mycket mera fog än i detta fallet
kunnat påstås, att vederbörande icke förstode lagen. Och likväl hafva
erfarenheten och praktiken efter hand lätteligen öfvervunnit dessa
svårigheter. Låt allmänna val endast en enda gång försiggå med tilllämpning
af den proportionella valmetoden, och det lider icke något
tvifvel, att icke hvar och en t. o. m. blott medelmåttigt begåfvad person
i riket skall fullt förstå den, så enkel som den är. Man har på sina
håll, där man i öfrigt är varm anhiingare af den proportionella valmetoden,
yrkat på en förenkling af det af Kungl. Magt föreslagna valsystemet.
På grund af hvad som nyss yttrats, torde väl dock få anses
öfverflödigt att rubba ett system, som i sig själft är både enkelt och
synnerligen väl afvägdt, och som till alla delar sammanfaller med de
proportionella valens idé.

Det andra hufvudskälet för Kungl. Maj:t att nu framlägga ett
rösträttsförslag af helt motsatt innebörd mot förra årets var Kungl.
Maj:ts förmenande, att en synnerlig brådska skulle föreligga för reformens
genomförande. Orsakerna till en sådan brådska är emellertid omöjlig
att upptäcka, tiar man här i landet kunnat draga sig fram i omkring
40 år med den nu gällande rösträtten, så kan väl ingen skada åstadkommas,
om den praktiseras ännu några år. I hvarje fall kan aldrig
någon brådska föreligga att fatta beslut redan i år, då valrättsreformen
i alla händelser kan blifva lika hastigt genomförd, äfven om Riksdagen
beslutar om den först om två år. Det är för öfrigt sannerligen icke
deras fel, som äro anhängare af det proportionella valsystemet, att rösträttsreformen
hittills icke kunnat genomföras. Det är allom bekant,
att denna reform fördröjts endast därigenom, att man i rösträttsifrarnes
eget läger gång efter annan ändrat ståndpunkt och framkommit med
nya fordringar vid hvarje från det andra hållet visadt tillmötesgående.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

235

Det är själfklart, att då man förnimmer så litet verkligt allvar för
reformen hos dem, som gärna vilja göra sig till dennas målsmän, så
måste man å andra sidan ställa sig betänksam gentemot'' påståenden
om,.- att det skulle föreligga ett så allmänt kändt behof af en rösträttsutsträckning.
Då de proportionella valens anhängare upprepade gånger
erbjudit allmän rösträtt i den största tänkbara utsträckning, men detta
förslag lika ofta kullkastats från motsidan, så måste dennas män finna
sig i att blifva tagna mindre på allvar, då de söka sprida den meningen,
att folket så ifrigt eftertraktar den utsträckta rösträtten, att det skulle
ligga en verkligt stor fara i att icke genast och obetingadt antaga det
nya förslag, om hvithet Kungl. Maj:t själf förra året fällde det omdömet,
att det i värde icke kunde mäta sig med det då af Första
Kammaren med stor majoritet antagna förslaget.

Det kan på goda grunder ifrågasättas, huruvida en rösträttsreform
öfver hufvud taget är af behofvet påkallad eller ej. I alla händelser
är det svårt att förneka riktigheten häraf, att med penningvärdets
fällande och inkomsternas stegring på alla händer det nuvarande censurstrecket
i praktiken redan förlorat eu stor del af sin betydelse och
efter hand säkerligen blir fullkomligt verkningslöst. Då de bredare
samhällslagren här i landet emellertid ganska allmänt fått den uppfattningen,
att en utsträckning af rösträtten skalle vara en akt af rättvisa
mot dem, och då statsmakterna genom tidigare beslut ställt ökade
kraf på folkets offervillighet gentemot fosterlandet, så ha betänkligheterna
mot en utsträckning af rösträtten flerstädes fått vika för önskan
att visa största möjliga tillmötesgående mot en ganska allmänt utbredd
önskan hos det svenska folket. Men det är gifvet, att man icke kan
gå in på att utbyta det nuvarande rösträttssystemet mot sådana anordningar,
som i praktiken helt och hållet skulle lägga all politisk makt
i händerna på en enda samhällsklass, och det till på köpet den, som
hittills mindre än de öfriga praktiskt deltagit i statslifvet, men som å
andra sidan visat sig mest mottaglig för ovederhäftig agitation gentemot
det samhälle, hvars angelägenheter den nu vill taga hand om.
Skall en utsträckning af rösträtten äga rum, så måste man tillse, att
makten någorlunda rättvist fördelas inom de olika samhällsklasserna,
och då majoritetsförtrycket allt mer och mer förlorat förtroendet i alla
parlamentariska länder, finnes ingen anledning att sätta detsamma i
högsätet här i landet, då man ger sig i färd med att ändra rösträttsbestämmelserna.
Snarare bjuda naturligtvis klokhet och förtänksamhet,
att man vid ett sådant tillfälle passar på att tillgodogöra sig alla de

236

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

erfarenheter, som föreligga från andra stater, och därvidlag är att märka,
att från olika håll inom den parlamentariska världen röster höjas, som
yrka på att hänsyn vid representantvalen bör tagas äfven till minoritetens
rätt. Det är denna rätt, som det proportionella valsystemet så
väl häfdar. Det är visserligen sant, att allmän rösträtt med proportionella
val skulle skapa en stark maktförskjutning inom Andra Kammaren.
Men har man en gång beslutat sig för att släppa hvarje välfrejdad
och i öfrigt kvalificerad man fram till valurnan, så får man också draga
konsekvenserna häraf. Endast det måste man dock förbehålla sig, att
icke de partier, som äro i minoriteten, helt och hållet sättas utom tillfälle
att ens framställa sina meningar i folkets representation, och denna
fordran måste anses mycket moderat. Genom de proportionella valen
vinner man också, att alla partier inom landet, som vunnit så stark
anslutning, att de kunna hafva rätt att varda representerade i Riksdagen,
också blifva detta.

Vill man en röttsrättsreform till Andra Kammaren, är det också
alldeles påtagligt, att denna kan ernås endast på de proportionella
valens grund. Det är fördenskull undertecknad tar sig friheten här
nedan framställa det yrkandet, att Riksdagen måtte antaga som Infilande
det rösträttsförslag, som vid 1905 års riksdag formulerades af konstitutionsutskottet
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kungl. Maj ds förslag
och med en öfverväldigande majoritet antogs af Riksdagens Första
Kammare, stödd af en så stark minoritet äfven i Andra Kammaren,
att endast ett ringa fåtal röster fattades för att förslaget skulle ha bifallits
äfven där.»

Herrar Billings
och Svedelius’
motivering.

Till stöd för sitt förslag hafva herrar Billing och Svedelius anfört
följande:

»Det af sistlidna års Riksdags konstitutionsutskott utarbetade ’förslag
till ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§
10 till och med 25 äfvensom §§ 27, 28 och 38 riksdagsordningen så
ock .till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen’ bifölls af Första
Kammaren, och för godkännande af detsamma afgåfvos i Andra Kammaren
109 röster, under det att afslagsrösterna där voro 114. Ställningen
inom Riksdagen till ett i all hufvudsak med detta öfverensstämmande
förslag var vid 1904 års riksdag densamma, blott med den
skillnaden, att vid 1905 års riksdag bifallsrösterna voro i någon mån
flera än 1904. Betraktas båda kamrarna såsom ett gemensamt helt,
bär således Riksdagen med stor röstöfvervikt förklarat sig godkänna
det nämnda förslaget eller åtminstone den detsamma bärande grund -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

237

tanken: att valen till Andra Kammaren skola vara proportionella. Intet
annat förslag till förändring af de ifrågavarande grundlagsparagraferna
har vunnit tillnärmelsevis så stort erkännande.

Något giltigt skäl föreligger ej att frångå den uppfattningen, att,
om rösträtten vid val af ledamöter i Andra Kammaren skall så utsträckas,
som ifrågasatts under sistförflutna riksdagar, valen till denna kammare
böra vara proportionella. Att denna valmetod livilar på rättvis grund
och är ägnad till att i någon mån tillvarataga minoritetens rätt, har ej
kunnat förnekas. Om sympatierna för densamma äfven å håll, där man
önskar garanti mot majoritetsförtryck, varit ringa, beror detta, enligt
vår mening, dels därpå, att den ej till sin innebörd blifvit klart förstådd,
och dels därpå, att den form för dess tillämpning, som framkommit
i 1905 års konstitutionsutskotts förslag, varit af ganska invecklad
art. Äfven om denna form från teoretiskt-teknisk synpunkt förtjänar
det bästa loford, äro vi dock öfvertygade därom, att eu enklare
kan uttänkas, som på tillfredsställande sätt motsvarar de praktiska behofven.
Det lär ej förvåna, att vi ej kunna till denna vår motion
bifoga förslag till en förenklad form för proportionell valmetod, men vi
våga förutsätta, att konstitutionsutskottet skall kunna och vilja detta
göra eller i alla händelser finna utväg till åstadkommande af ett sådant
förslag. Äfven om detta ej skulle kunna utarbetas under innevarande
riksdag, bör ej häri ligga något hinder mot att antaga att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling det förslag, som vi frambära, då valmetodsbestämmelserna
ej till större eller mindre del behöfva införas i grundlag,
utan kunna sammanfattas i särskild vallag. Med frånskiljande af
det, som lämpligen kan få plats i en sådan vallag, öfverensstämmer
vårt förslag med det af 1905 års konstitutionsutskott framlagda.»

Herr Svensson motiverar sin uti motionen n:o 139 gjorda hemställan
på följande sätt:

»I enlighet med den ståndpunkt, som ett litet flertal inom Andra
Kammaren vid de två senaste riksdagarne intagit, har det kungliga
rösträttsförslaget i år utgått från s. k. majoritetsval med riket indeladt
i enmanskretsar. Men de skäl, som tala för det proportionella valsättet
vid riksdagsmannaval, synas mig fortfarande äga oförminskad
giltighet, så att det icke lättvindigt och utan tvingande orsaker bör
öfvergifvas. Att här åter uppräkna dessa skäl torde knappast vara
nödigt. Gentemot det bestämda motstånd, som föranlåtit den nuvarande
regeringen att i detta afseende öfvergifva sin föregångares
ställning, kunde det väl synas, som det åtminstone tills vidare vore

Herr

Svenssons

motivering.

238

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

rådligast att icke fasthålla ett valsätt, för hvithet en vidsträckt allmän
mening ännu icke synes vara mogen. Men förhållandet är, att här
föreligger fara i dröjsmål. Om allmän rösträtt införes i förening- med
majoritetsval, är fara för handen, att valens resultat å ena sidan förryckes
till förmån för socialismen, och å den andra öfver höfvan utsättes
för obehörig inverkan från kapitalistiska intressen. Åro dessa
farhågor grundade i verkligheten, hvarpå jag icke tviflar, innebära de
fullgiltiga skäl att öfvervinna de betänkligheter, som kunna stå i
vägen för införande af det proportionella valsättet, till dess att den
allmänna meningen hunnit lära sig att omfatta detsamma med tillbörligt
intresse.

Men därvid klöfver denna allmänna mening likväl den hänsyn,
att den oundgängliga ändringen i detta afseende icke göres större än
nödigt är. Huru förträffligt det valsätt i och för sig må vara, som
framställts i de två senaste regeringsförslagen, har det i fråga härom
icke hållit måttet. Med all möjlig utsikt att uppnå ett verkligt proportionellt
valresultat, och utan att i själfva verket vara mera inveckladt
än valmetodens fulländning syntes kräfva, har det dock faktiskt visat
sig allt för vidlyftigt att af de stora välj armassorna kunna lätt uppfattas.
Men det är ju dessa väljarmassor, som skulle tillämpa det, och
med bidstande insikt i sättet och villkoren för dess tillämpning skulle
följa eu misstro mot dess verkningar, som de mest korrekta valresultat
icke räckte till att öfvervinna. Ett proportionellt valsätt, som skulle
äga utsikt till framgång, måste vara så lättfattligt, att hvar man kan
förstå det, och så enkelt, att hvar man kan tillämpa det. Särskildt
fordras härvid, att det så litet som möjligt afviker från de politiska
vanor, som under årens lopp hunnit utbilda sig hos den väljande allmänheten.
I det nya valsättet måste denna allmänhet finna det minsta
möjliga mått af onödigt nytt.

T hufvudsak synas dessa villkor uppfyllas af ett valsätt, som 1902
framställdes af E. Svensén i en ströskrift om ''Allmän rösträtt och
Proportionella val’, och som jag här med några ändringar tillåter mig
upptaga. Bristerna i detta valsätt torde uppvägas af dess lättfattlighet,
som utgör dess stora förtjänst, och har det väljande folket en gång
hunnit vänja sig vid de proportionella valen och inse deras fördelar,
torde denna valmetod icke vara oemottaglig för de ändringar och förbättringar,
som vid dess användning kunna finnas af nöden.

Valmetodens grundtanke är helt enkelt den, att hvarje val skall
afse tre platser, men endast två namn å hvarje valsedel vid rösternas
sammanräkning komma i åtanke. Då enkel röstöfvervikt afgör utgången,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

239

äro de tre valde, som fått de flesta rösterna, och vid hvarje val är
åt minoriteten en plats bevarad. Valsättet utgår nämligen härefter
som hittills från den förutsättningen, att valmännen i de allra flesta
fall samla sig i två hufvudpartier, och så snart skillnaden i deras röststyrka
icke är allt för stor, skipar det all nödig rättvisa mellan majoritet
och minoritet.

Det har dessutom den fördelen, att det så nära som möjligt ansluter
sig till bestående förhållanden. En hufvudanmärkning mot de
proportionella valen har varit, att de tarfva allt för stora valkretsar,
där valmännen icke kunna komma i nödig beröring med sina kandidater
eller med hvarandra. Giltigheten af detta inkast försvagas tydligen,
då valkretsarne göras så små, som möjligt är vid proportionella Val,
och detta sker, där blott tre väljas för hvarje gång. Proportionella
val kunna väl brukas, då blott två skola väljas, men den fördel, som
därvid tillkommer minoriteten, blir i en mängd fall alldeles för stor.

Med val i så kallade tremanskretsar, såsom här alltså skall föreslås,
blifver ett flertal af de kända valsätten lättare att förstå och att
tillämpa. Hvad det här ifrågasatta vidkommer, visar det vid första
ögonkastet sin rättmätighet. Om ett val skall hållas, hafva valmännen
blott att efter gammal sed ordna sig i två hufvudpartier och inom
hvarje parti på vanligt sätt komma öfverens om sina kandidater. Såväl
vid själfva valen som vid deras förberedelse tillgår allt på det gamla
kända viset. Skillnaden är blott, att hvarje valsedel skall lyda å tre
namn, af hvilka det sista anses gälla en suppleant, som vid uppkommande
ledighet har att träda in i den afgångnes ställe. Antagom för
enkelhets skull, att valmännen i en krets strängt sluta sig samman i
endast två partier, 6,000 i det ena och 4,000 i det andra. Det förra
röstar på A, B och C, det senare på D, E och F. Vid rösträkningen
tagas blott A och B från majoritetens, D och E från minoritetens valsedlar
i betraktande. Tre skola väljas, och valde blifva A med 6,000,
B med 6,000 och D med 4,000 röster. I verkligheten ställa sig naturligtvis
röstsiffrorna mera ojämnt och rösterna äro mera splittrade, men
resultatet blir detsamma.

Ett liknande valsätt tillämpades på försök i tolf engelska valkretsar
från 1867 till 1884 och slog i allmänhet väl ut. Men det kom där i
vanrykte och blef afskaftadt, emedan det icke var följdriktigt genomfördt
och lämnade utvägar öppna för missbruk och valknep. I förra
afseendet anmärktes, dels att det ej gaf ett riktigt resultat, när skillnaden
mellan majoritet och minoritet var mycket stor, eller när tre ungefär
jämn starka partier funnos, och dels att fyllnadsval måste verkställas

240

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

med enkel majoritet, hvilket blef till skada för minoriteten, om den
afgångne varit dess man. I senare fallet anmärktes, att valmetodens
syfte att bereda representation åt minoriteten kunde kringgås genom
en fyndig uppdelning af ett starkt vålm ansflertal, som därmed kunde
bemäktiga sig alla tre platserna. Om exempelvis 6,300 valmän stode
mot 3,700, kunde de förra genom en sinnrik gruppering fördelas så,
att de skänkte 4,200 röster åt hvar sina tre kandidater, som sålunda
blefvo valde, under det de 3,700 icke fingo någon vald.

Skall ett dylikt valsätt upptagas i Sverige, måste tydligtvis dessa
brister i förväg undanröjas. Lyckligtvis låter sig detta äfven med
stor lätthet göra. Om det vid rösternas sammanräkning visar sig, att
flere än fyra kandidater hvar för sig fått mer än en fjärdedel af de
afgifna rösterna, så förutsätter detta antingen, att tre partier uppträdt
med hvar sina kandidater, som öfverskridit denna röstgräns, eller ock
att det nyssnämnda valknepet blifvit försökt, då majoriteten framfört
tre och minoriteten två kandidater. I båda fallen bör då ny rösträkning
företagas, hvarvid blott det främsta namnet på hvarje valsedel
kommer i åtanke. Åro då tre någorlunda jämnstarka partier för handen,
får hvartdera sin främste man vald, och all rättfärdighet är uppfylld.
År åter ett valknep försökt, leder det blott till, att samma valresultat
med annan röstfördelning uppnås, som skulle blifvit vunnen, om majoritetens
valledning gått lojalt till väga. För att vid det nyssnämnda
exemplet valknepet skulle lyckas, hade det erfordrats, att 2,100 valmän
röstat på A och B, 2,100 på A och C, samt 2,100 på B och C, som
alla blifvit valda, medan D och E från minoritetens 3,700 röstsedlar
stannat utanför. Vid ny rösträkning, som afser blott främsta namnet
å hvarje sedel, skulle A blifvit vald med 4,200, D med 3,700 och B
med 2^100 röster, i hvilket fall knepet i fråga ju vore meningslöst.
Men det kunde ock hända, att det straffades med, att den listiga
majoriteten blott finge en man vald, under det tredje platsen tillfölle
någon kandidat för en starkare mellangrupp, som afviker från bada
liufvudlistorna, och i det fallet hade majoriteten blott sig själf att skylla.

Eller ock kunde det tänkas, att majoriteten vore så stark eller
minoriteten så splittrad, att vid första sammanräkningen färre än tre
kandidater uppnådde den föreskrifna lägsta röstgränsen. Om vi antaga,
att 6,300 valmän lojalt röstade på sina bästa män, under det 3,700
splittrade sig i två jämnstarka grupper, funnos vid första rösträkningen
blott två kandidater med mer än en fjärdedel af de afgifna rösterna.
I ett sådant fall är det billigt, att den eniga majoriteten besätter alla
tre platserna, medan den söndrade minoritetens två grupper stanna

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

241

utanför. Detta sker, om vid den andra rösträkningen alla tre namnen
på hvarje valsedel komma i åtanke.

Vid ledigheter, som uppstå under valperioden, bör det rättvisligen
undvikas, att en ledighet efter en man ur minoriteten fylles genom ett
vanligt majoritetsval. Detta mål vinnes bäst, om röstsedlarna bevaras
af de myndigheter, som mottagit dem, då valförrättaren endast har att
vid behof ånyo räkna rösterna. Härvid bör hänsyn endast tagas till
de röstsedlar, som innehållit den afgångnes namn, och den är vald,
som utom de förra gången valde oftast finnes upptagen å just dessa sedlar.

Härmed torde själfva valsättet till sina hufvuddrag vara klargjordt,
och det återstår att göra reda för de enskilda bestämmelserna
i mitt förslag.

I § 13 mom. 1 riksdagsordningen har jag velat införa den förändringen,
att valen skulle gälla för en tid af fyra år, i stället för de
nuvarande treårsperioderna. Såsom en i någon mån konservativ garanti
med uteslutande af allt för tätt återkommande valrörelser torde detta
icke vara för mycket begärdt, helst då vi erinra oss, att den svenska
Andra Kammaren då finge lika lång valperiod som den franska republikens
deputeradekammare. Äfven har jag velat tänka mig den
möjligheten, att valen skulle gälla för en tid af fyra år, jämväl då de
ägde rum till följd af kammarens upplösning, hvilket alternativ jag
likväl nöjer mig med att antydningsvis hänskjuta till konstitutionsutskottets
och Riksdagens mogna ompröfning.

En synnerligen viktig fråga vid införande af proportionella val
är den om sättet och grunderna för valkretsarnas bildande. Enligt
föregående regeringsförslag löstes denna fråga en gång för alla genom
valkretsarnas upptagande i ett särskildt stycke af vallagen. Men detta
är endast då möjligt, när riksdagsmännens antal är rörligt och rättar
sig efter folkmängdens förändringar. År åter riksdagsmännens antal
fast och för alla fall lika, såsom här föreslås, måste omsorgsfulla och
noggrant affattade föreskrifter lämnas angående sättet för valkretsarnas
bildande, på det mannamån i partisyfte därvid må undvikas.

Första frågan är då, åt hvem uppdraget att ordna valkretsarna
skall öfverlåtas. Det bör näppeligen vara Riksdagen eller Andra Kammaren
själf, om ansvarslösa partiinflytelser skola säkert förebyggas. Från
dessa kan regeringen, som handlar under känsla af ministeriellt ansvar,
tänkas säkrare fritagen, och den har dessutom lättare tillgång till de
statistiska folkmängdsuppgifter, som ofta ej hinna föreligga färdiga,
innan riksdagen afslutas. De invändningar, som farhågan för godBill.
till Biksd. Prof. 1906. 3 Samt. 7 Höft. 31

242

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

tycke och maktmissbruk härvid kan väntas göra, kunna med minst
samma fog riktas mot årets kungliga förslag om rikets indelning i
enmanskretsar. Härvid är särskild! att lägga märke till ett yttrande
af nuvarande statsministern såsom ledamot af Andra Kammaren vid
rösträttsfrågans behandling därstädes. Han framhöll nämligen lämpligheten
att öfverlåta bestyret med valkretsindelningen åt den föreslagna
regeringsrätten, så snart en sådan varder bildad med uppgift att från
högsta domstolen öfvertaga den så kallade administrativa domsrätten i
högsta instans. Detta synes mig vara ett synnerligen lyckligt grepp,
då opartiskheten hos en dömande myndighet måste vara höjd öfver
hvarje tvifvel, och jag har därför i mitt förslag ansett mig böra hålla
denna utväg öppen.

Valkretsarna böra, såvidt ske kan, likformigt fördelas mellan de
olika länen och Stockholms stad efter deras folkmängd. Då hvarje
valkrets skall utse tre riksdagsmän, vunnes närmaste anslutning till de
senares nuvarande antal 230, om riket indelades i 77 valkretsar med
231 riksdagsmän. En fördelning efter senaste folkmängd skulle dock
härvid sänka antalet kretsar och riksdagsmän för Södermanlands län
till respektive 2 och 6, då det med hänsyn till nuvarande förhållanden
hellre synes böra sättas till respektive 3 och 9. Häraf nödvändiggöres en
ökning af kretsarne till 78 och af riksdagsmännen till 234. Kretsarnes
fördelning mellan länen och Stockholms stad kunde lämpligen ske efter
samma grundsats som fördelningen af Första Kammarens ledamöter,
nämligen efter den så kallade regeln om folkmängdskvot med högsta öfverskott.
Lättare öfverskådlig synes fördelningen dock blifva, om den sker
så, att hvarje län och däremot svarande stad får innehålla en valkrets
för hvarje gång ett visst fördelningstal, som före allmänna val enligt
§ 15 mom. 1 fastställes, innehålles i länets eller stadens folkmängd,
och en krets för öfverskott, uppgående till minst hälften af detta tal.
Gottlands län, hvars folkmängd ej kan uppnå fördelningstalet, bör dock
utgöra en valkrets. Att fördelningstalets fastställande öfverlåtes åt
Konungen öppnar intet spelrum för regeringsgodtycke, då regeringen
ju därvid alltid måste hålla sig inom sådana talgränser, som medgifva
upprättande af jämt 78 valkretsar, hvarken fler eller färre. Sättes talet
för lågt, blifva nämligen kretsarna 79 eller flera, och sättes det för
högt, blifva de 77 eller färre, men båda delarna blifva grundlagsvidriga.

En följd af systemet med tremanskretsar är, att det måste tillses,
att minskning i antalet valkretsar för något län, såvidt ske kan, undvikes.
En minskning från exempelvis 3 till 2 kretsar och från 9 till

Konstitutionsutskottets Utlåtande .N:o 7.

243

6 riksdagsmän är naturligtvis för vederbörande län svårare att bära än
förlusten af en enda riksdagsman och bör därför i allmänhet undvikas.
Alltså synes böra stadgas, att antalet valkretsar och ledamöter i Andra
Kammaren vid behof kan ökas utan grundlagsändring genom ett enkelt
riksdagsbeslut, genom en enkel ändring af civillags natur.

Af dessa förändringar i Andra Kammarens antal påkallas emellertid
motsvarande förändringar i Första Kammaren. Mot 234 ledamöter
i Andra Kammaren borde då lämpligen svara 156 i den Första, och för
framtiden kunde fastslås en proportion mellan båda kamrarna af 2 till 3.
Härmed följde äfven en ändring af bestämmelserna om fördelningen af
Första Kammarens ledamöter mellan olika landstingsområden och städer,
men med tillämpning af samma regel, som nyss uppställdes för valkretsarne
i Andra Kammaren, kunde denna förändring medföra en högst
betydande förenkling af hithörande invecklade grundlagsbestämmelser.

Närmare bestämmelser rörande indelningen i valkretsar till Andra
Kammaren torde kunna affattas så, att godtycke och maktmissbruk så
godt som helt och hållet uteslutas. För att nå detta mål är det då
bättre, att bestämmelserna blifva något snäfva, om ock med äfventyr
att i enstaka fall kunna leda till bildande af till synes olämpliga valkretsar.
För att inskränka skillnaden i folkmängd till ett minimum bör
stadgas, att skillnaden i folkmängd mellan kretsar inom samma län
eller stad icke må öfverstiga den medelfolkmängd, som inom länet eller
staden svarar mot 1 riksdagsman. Hafva kretsarna inom ett län i
medeltal 60,000 invånare, får ingen af dem hafva öfver 20,000 invånare
mer än någon af de öfriga. För att förebygga godtyckligt sammanläggande
af vidt skilda landsdelar i en valkrets bör stadgas, att
området för hvarje krets skall kunna omslutas med en sammanhängande
gränslinje. För att uppnå största möjliga anslutning af valkretsindelningen
till den historiska och administrativa indelningen bör
stadgas, att stad, som ej ensamt utgör minst två kretsar, territoriell
stadsförsamling eller rote, domsaga eller härad, såvidt ske kan, lämnas
odelade, men i intet fall delas på flere än två kretsar.

Enligt dessa grunder skulle exempelvis Stockholm, liksom nu, få
5 kretsar, Göteborg 2 och Malmö 1 krets, 60 kretsar skulle bestå af
stad och land i förening och 10 af endast landsbygd. Af rikets 120
domsagor skulle enligt ett särskildt upprättadt förslag till kretsindelning,
hvilket jag anhåller sedermera få öfverlämna, endast 17 behöfva
fördelas på 2 valkretsar, och detsamma blefve fallet med blott två härad
i hela riket. Enligt nämnda förslag till kretsindelning skulle valkret -

244

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

sarnes folkmängd växla mellan högst 89,919 och lägst 49,157, och mot
hvarje riksdagsman skulle sålunda svara en folkmängd af högst 29,973
och lägst 16,386. Till jämförelse må nämnas, att folkmängden i nuvarande
valkretsar å landsbygden växlar mellan högst 52,640 och lägst
10,314, i städerna mellan högst 28,929 och lägst 7,697. Öfver någon
allt för stor olikhet i folkmängd mellan kretsarna vid det nya valsättet
kan således icke med fog klagas.

I fråga om de närmare bestämmelserna rörande valrättens utsträckning
har jag ansett klokast att icke afvika från det föreliggande kungliga
förslaget, och torde för öfrigt under riksdagens lopp dessa bestämmelser
blifva föremål för tillräcklig pröfning.

I § 15 har jag i oförändradt skick bibehållit bestämmelsen rörande
nya val för den återstående tiden, då kammaren i förtid upplöses.
Annorlunda ställer sig saken, då ledighet skall fyllas efter afliden eller
i förtid afgången ledamot. Såsom förut är nämndt, kan platsen ej
lämpligen fyllas genom enkelt majoritetsval, när den afgångne blifvit
invald af minoriteten.

Då föreskrift meddelas om att alla röstsedlar intill valperiodens
slut bevarats af den myndighet, som mottagit dem, behöfver vid ledighet
ej heller nytt val anställas. I stället föreskrifves helt enkelt, att valförrättaren
anordnar ny rösträkning, som endast gäller de sedlar, hvilka
upptagit den afgångnes namn, och det blir den, som å dessa sedlar
näst efter de förut valde erhållit de flestas röster, som anses vald för
den återstående tiden. Härvid torde böra fogas ett förbehåll, att för
giltighet af sådant val fordras, att hans namn upptagits å mer än en
fjärdedel af röstsedlarna i fråga. 1 de med säkerhet ytterligt få fall,
där detta icke inträffat, finge såsom nödfallsutväg vanliga fyllnadsval
med enkel majoritet bibehållas. Denna nödfallsutväg torde endast då
behöfva anlitas, när en majoritet vore så stark, att den kunde besätta
alla tre platserna, och i så fall har ju denna majoritet tydlig rätt att
äfven fylla uppkomna ledigheter.

Sedan valkretsarna i de ojämförligt flesta fall upphöra att sammanfalla
med domstol sområdena, måste nya bestämmelser införas rörande
den myndighet, som skall tjänstgöra såsom slutlig valförrättare. Härtill
kunde möjligen Konungen förordna någon magistrat eller domhafvande
inom valkretsen, men detta kunde tänkas leda till svårigheter och särskildt
till misstag vid valprotokollens insändande. Enklast löses frågan,
om detta uppdrag anförtros åt länsstyrelsen i de kretsar, som bestå af
två eller flere kommuner. I stad, som ensam utgör en eller flere kretsar,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

245

finnes tydligen ingen anledning att taga detta uppdrag från magistraten.
Öfriga ändringar i § 16 riksdagsordningen påkallas närmast däraf,
att det föråldrade valsättet med elektorer anses helt och hållet böra
bortfalla och ersättas af ensamt omedelbara val.

För att ernå minsta rubbning i nuvarande grundlagstext hafva
bestämmelserna om själfva valsättet inrymts i § 17 riksdagsordningen.
Enligt föreliggande förslag äro dessa icke vidlyftigare, än att de lämpligen
kunna upptagas i grundlagen och icke i den särskilda vallag,
som kan varda stiftad. För dessa bestämmelser är i hufvudsak förut
redogjordt och endast löga att här tillägga. Hvarje röstsedel innehåller
tre namn, men vid rösternas sammanräkning skall hänsyn blott tagas
till de två främsta namnen å hvarje sedel, och de tre äro valde, som
därvid fått de flestes röster, såframt de nämligen hvar för sig erhållit
mer än en fjärdedel af de afgifna rösterna. Detta är den allmänna
regeln, och sedan följa de undantagsbestämmelser, som blifva oundgängliga,
när denna regel icke verkar korrekt. Dessa bestämmelser
förutsätta likväl icke nytt val i dylika fall, utan endast ny sammanräkning
af rösterna, hvilken med lätthet låter sig verkställas, då föreskrift
lämnas om röstsedlarnas bevarande å de ställen, där de blifvit uppsamlade.
Fn ytterligare förenkling vinnes om det stadgas, att samtliga
röstsedlar skola insändas till den slutliga valförrättaren, som äger
att ordna dem i flockar, så att hvarje flock omfattar alla sedlar, hvilka
lyda å samma personer, och sedan med ledning af det därvid upprättade
protokoll förrättar röstberäkningen. Härmed vinnes äfven, att
på samma gång angifves, hvem som vid uppkommen ledighet har att
träda i den ene eller andre valde riksdagsmannens ställe.

För det fall, att minst fem kandidater hafva uppnått mer än en
fjärdedel af de afgifna rösterna, har valförrättaren (Konungens befallningshafvande)
således att ofördröjligen anordna ny sammanräkning af
röstsedlarne, hvarvid hänsyn blott tages till det främsta namnet å hvarje
sedel. För det fall åter, att högst två kandidater öfverskrida den nämnda
röstgränsen, anordnas likaledes ny rösträkning, hvarvid alla tre namnen
på hvarje sedel komma i åtanke. I båda fallen afgöres valets utgång
genom enkel röstöfvervikt. I alla dessa fall fäller lotten utslaget mellan
lika röstetal, då sådant visar sig af nöden.

Senare hälften af § 17 handlar om röstlängderna och innehåller
allenast de närmaste konsekvenserna af den allmänna rösträttens införande.
Särskilda bestämmelser hafva därvid ansetts nödiga för tryggande
af röstlängdens giltighet vid valet, så att anmärkning mot densamma
icke må kunna efter valet kullkasta dess resultat.

246

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ändringarna i § 18 äro närmast af redaktionell natur, hufvudsakligen
föranledda dels genom uteslutande användning af det omedelbara
valsättet, dels genom uppdraget åt länsstyrelserna att i de flesta fall
slutligen handlägga valen.

I § 19 angående valbarhet har jag icke ansett mig böra föreslå
någon förändring.

Ändringarna i §§ 20 och 21 äro närmast af redaktionell natur.

I § 22 påkallas nödvändigtvis en ändring, då pröfning af valbesvär
icke längre kan uppdragas åt länsstyrelsen, sedan denna själf i de flesta
fall blifvit valförrättare. Liksom fallet är vid val till Första Kammaren,
synes intet hinder möta att göra högsta domstolen till enda instans
vid besvär öfver val till Andra Kammaren. Härigenom förkortas särskilt
den tid, inom hvilken slutlig visshet genom laga kraftvunnet
utslag uppnås rörande valets resultat.

I § 25 mom. 3, som bestämmer om valsedlarnas förvarande, har
i fråga om Andra Kammaren den ändring föreslagits, att förvaringstiden
utsträckes till valperiodens slut. Detta har skett med hänsyn till
behofvet att genom ny rösträkning fylla uppkommande ledigheter.

Härmed är redogjordt för de i denna motion föreslagna ändringar,
och några ord må tillfogas om öfriga ändringar, som kunna finnas vara
af nöden. Hit hör i främsta rummet en särskild vallag. Påkallas en
sådan efter införande af allmän rösträtt, kan den i alla fall blifva högst
betydligt enklare än den, som åtföljt de näst föregående, af regeringen
framlagda rösträttsförslagen, och närmast sysselsätta sig med upprättande
af i''östlängd och enskildheter vid själfva valen. Härmed synes
likväl utan olägenhet kunna tills vidare anstå.

En högeligen viktig fråga är, i hvilken utsträckning införandet af
allmän valrätt till Andra Kammaren i förening med proportionella val
äfven bör medföra ändrade grunder för valen till Första Kammaren.
Det vill synas, som om dylika ändringar då äfven vore af behofvet
påkallade. I främsta rummet tänker jag därvid på den röstgrund, efter
hvilken Första Kammaren ytterst tillsättes, eller den kommunala röstskalan
i stad och på land. Denna röstgrund synes mig hälst böra ändras
sålunda, att vid val af landstingsmannaelektorer å landet röstvärdet
beräknas icke direkt efter bevillning eller fyrktal med ett fast eller
rörligt röstmaximum, utan efter den uppåt utjämnade kvadratroten af
den bevillning eller det fyrktal, som är hvarje röstägande åsatt. Mot
en fyrk skulle då svara 1 röst, mot 100 fyrkar 10 röster, mot 10,000
fyrkar 100 röster o. s. v. Vidare borde proportionella val till Första

Konstitutionsutskottet Utlåtande N:o 7. 247

Kammaren införas efter herr Nydals förslag vid nästlidne riksdag, således,
intill dess nödig erfarenhet kan vinnas, endast vid landstingens
val af kammarens ledamöter. Valperioden för Första Kammaren torde
lämpligen böra begränsas från nuvarande nio till sex år.

Själffallet är,, att en så genomgripande ändring af våra grundlagar
är af den maktpåliggande art, att en formulering af hithörande bestämmelser,
verkställd af enskild motionär, ingalunda kan anses slutgiltig.

1 ill ledning för konstitutionsutskottet, åt hvars benägna omvårdnad
mitt förslag anbefalles, har jag dock funnit mig böra föreslå en dylik
formulering.»

Till sitt i motionen n:o 153 framlagda förslag till valkretsindelning
har herr Svensson fogat följande anmärkningar:

»Med den här genomförda indelningen har det lyckats att inskränka
antalet af de domsagor, som behöft delas mellan två valkretsar, till 16
bland 121, under det 105 odelade tillfallit vederbörande valkrets. Endast

2 härad, nämligen Medelstads i Blekinge och Västra Göinge i Kristianstads
län, hafva behöft delas mellan två kretsar.

I motionen angifves största folkmängden i en valkrets till 89,919
och den minsta till 49,157. Men efter dess affattande har Riksdagen i
enlighet .med Kungl. Maj:ts förslag beslutit en omreglering af domsagorna
i Hälsingland, som nödvändiggör en omläggning af valkretsarna
i.Gäfleborgs läD, då den förut tänkta indelningen naturligen anslutit sig
till de gamla domsagorna och upptagit såsom en valkrets den gamla
norra Hälsinglands domsaga jämte Hudiksvalls stad med ett folkmängdstal
af tillhopa 49,157. Enligt ofvanstående indelning åter tillkommer
minsta folkmängden Gottlands läns valkrets med 53,171 innevånare,
medan största folkmängden finnes i Kronobergs läns första valkrets,
såsom nyss sades, med 89,919 innevånare. Mot eu riksdagsman svarar
alltså högst en befolkning af 29,973 och lägst 17,124.

Af de 78 kretsarna hafva 61 en folkmängd, som med högst en
sjättedel (11,241) afviker från riksmedeltalet, som vid 1904 års slut
var 67,446, medan 7 kretsar hafva lägre och 10 kretsar högre folkmängd.

Den kretsindelning, som här uppgjorts med ledning af § 13 mom. 5
t den af mig föreslagna ändrade lydelsen af riksdagsordningen, kan i
Stockholms stad, Jönköpings, Kronobergs, Gottlands, Hallands, Ålfsborgs,
Örebro, Gäfleborgs och Norrbottens län alldeles icke ändras. Detsamma
är äfven fallet med Stockholms läns första, Södermanlands läns första,

248 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Kalmar läns första, Malmöhus läns andra, tredje och sjätte, Skaraborgs
läns första och andra och Västernorrlands läns fjärde valkrets. Säkraste
möjliga garanti är således här vunnen mot godtycke vid indelningen.

I några få fall, nämligen vid Kalmar läns tredje, Gäfleborgs läns tredje
och Västernorrlands läns andra valkrets, har detta mal icke kunnat
uppnås utan att mindre lämpliga valkretsar måst bildas, men denna
olägenhet är mindre än om spelrum lämnas öppet för mannamån och
kan afhjälpas genom en aldrig så ringa förmåga af anpassning hos
valmännen.

I Stockholms stad sluter sig kretsindelningen helt och hållet till
den nu gällande, med den enda ändring, som bestämdt kan väntas
komma att företagas, vid den i höst förestående omläggningen af valkretsarna,
i det Kungsholmens östra och mellersta rotar då med all
säkerhet komma att förläggas till andra kretsar.. De uppgifter å de
territoriella församlingarnas folkmängd, med ledning af hvilka folkmängden
inom de särskilda valkretsarna beräknats, äro hämtade ur
Kungl. Maj:ts rösträttsproposition sid. 14, men deras summa understiger
med 18 det folkmängdstal, som för Stockholms stad angifvits af statistiska
centralbyrån i dess preliminära uppgifter om folkmängden vid 1904
års slut.

I Stockholms län har Södra Koslags domsaga måst delas, så att
hufvuddelen tillhör andra valkretsen, men Värmdö tingslag den tredje,
dit äfven Vaxholms stad blifvit förd. Denna indelning kan ändras i så
måtto, att antingen äfven Åkers tingslag eller, i stället för båda, Danderyds
tingslag eller ock Färentuna härad öfverföres till tredje kretsen,
under det i annat fall Vaxholms stad eventuellt förflyttas till andra
kretsen.

I Uppsala län kunde äfven Vaksala härad förläggas till andra
kretsen, medan å andra sidan antingen Bälinge eller ock Rasbo härad
kunde förflyttas till första kretsen.

I Södermanlands län är iakttaget, att Fors socken, som jämte
Klosters socken med snaraste kommer att uppgå i Eskilstuna stad,
blifvit afskild från Väster Rekarne härad och sålunda icke förlagts till
andra, utan till tredje kretsen. Inom detta län kunde i stället för
Väster Rekarne härad till andra kretsen förläggas Åkers och Selebo
härad med städerna Strängnäs och Mariefred.

I Östergötlands län kan ingen annan ändring ske, än att Söderköpings
stad öfverföres från första till andra och Skeninge stad från
fjärde till tredje kretsen.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

249

I Kalmar län kan blott den ändring ske, att Kalmar stad förlägges
från tredje till andra kretsen.

I Blekinge län där det undantagsvis blifvit nödvändigt att bryta
häradsindelningen för att erhålla valkretsar, som stanna inom de angifna
folkm ängd sgränserna, blifva naturligen flera kombinationer t änkbara,
då en eller annan socken kunde flyttas öfver från den ena valkretsen
till den andra. För att äfven här till ett minimum inskränka möjligheten
af godtycke, har jag följt indelningen i länsmansdistrikt.

I Kristianstads län gäller angående delningen af västra Göinge
härad detsamma, som vid Blekinge län är anmärkt. Kristianstads stad
kunde möjligen flyttas från andra till tredje kretsen.

I Malmöhus län kunna första, fjärde och femte kretsarna äfven
ordnas på följande sätt. Första kretsen: Oxie och Skytts domsaga,
Yemmenhögs härad samt Trelleborgs, Skanör och Falsterbo städer,
fjärde kretsen: Torna och Bara domsaga med Lunds stad — och femte
kretsen: Färs och Frosta domsagor, Ljunits och Herrestads härad med
Ystads stad.

I Göteborgs och Bohus län kan Stångenäs härad med Lysekils stad
öfverföras från andra till tredje kretsen, om Tunge och Sörbygdens
härad öfverföres från tredje till andra kretsen; äfven kan Marstrands
stad föras från första till andra kretsen. Inom Göteborgs stad kan
likaledes ett utbyte tänkas mellan Haga församling å den ena och Lundby
församling å den andra sidan. Folkmängdsuppgifterna för Göteborgs
territoriella församlingar äro hämtade ur Kungl. Maj:ts rösträttsproposition
sid. 14 där dock deras slutsumma med 1,113 understiger den af
statistiska centralbyrån preliminärt uppgifna folkmängden för Göteborgs
stad vid 1904 års slut.

I Skaraborgs län kunde den ändring tänkas, att Barne och Laske
härad förlädes från tredje till fjärde, men Finna och Kinnefjärdings
härad från fjärde till tredje kretsen.

I Värmlands län är en annan fördelning af valkretsarne tänkbar
Första kretsen kommer att omfatta Karlstads, Kils, Väse, Visnums och
Olme härad, Karlstads och Kristinehamns städer — andra kretsen Södersysslets
och Nordmarks domsagor samt Grenna härad — tredje kretsen
Jösse och Fryksdals härads domsagor, och fjärde kretsen Ålfdals och
Nyeds domsaga, Fernebo härad och Filipstads stad.

I Västmanlands län kunna de två valkretsarna äfven ordnas sålunda,
och första kretsen omfattar södra och östra domsagorna, Västerås
och Sala städer — och andra kretsen västra och norra domsagorna,
Arboga och Köpings städer.

Bill. till Biksd. Prot. 7906. 3 Sami. 7 Käft.

250

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Herrar friherre
Adelswärds
och
Hammarskjölds
motivering.

Rösträtts reformens ändamål.

I Kopparbergs län är en annan indelning möjlig, så att första
kretsen omfattar Falu domsaga, Gagnefs och Leksands tingslag samt
Fakt stad — andra kretsen Hedemora och Västerbergslags domsagor,
Hedemora och Säters städer — och tredje kretsen Ofvan-Siljans samt
Nås och Malungs domsagor jämte Rättviks tingslag.

I Västernorrlands län kan Gudmundrå tingslag fattas från andra
till tredje kretsen, om antingen Indals eller Njurunda tingslag flyttas
från första till andra kretsen.

I Jämtlands län kunna norra och östra domsagorna bilda den ena
valkretsen, Södra domsagan och Härjeådalens domsaga med Östersunds
stad den andra.

I Västerbottens län kunna kretsarna äfven fördelas så, att första
kretsen omfattar Södra och Mellersta domsagorna samt Umeå stad, och
andra kretsen Norra och Västra domsagorna samt Skellefteå stad.

Med undantag för Malmöhus, Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs
län, där båda de framställda alternativen torde finnas ungefär
lika goda, kunna dock de i dessa anmärkningar antydda förändringar
näppeligen tillrådas, men hafva likväl här upptagits för att anvisa de
gränser, inom h vilka vederbörande hafva att röra sig vid rikets indelning
i valkretsar.»

Herrar friherre Adelswärd och Hammarskjöld hafva i sin ofvan
omförmälda motion n:o 149 anfört följande:

»Redan i trontalet och sedermera med än större skärpa i Kungl.
Maj:ts nådiga proposition om ändringar af nu gällande bestämmelser
för valrätt till Riksdagens Andra Kammare framhålles nödvändigheten
af en snar lösning af den s. k. rösträttsfrågan. Ingen lärer heller vilja
bestrida, att denna synpunkt är riktig, men å andra sidan får icke
förbises, att om dess snara lösning sker på bekostnad af dess goda och
varaktiga lösning, så blir tidsvinsten endast skenbar och i verkligheten
värdelös.

Kungl. Maj:ts proposition innebär visserligen ett tillmötesgående
af det omedelbara krafvet på allmän rösträtt, men man söker i densamma
förgäfves någon tanke på reformens konsekvenser för framtiden,
hvilket dock borde utgöra den viktigaste synpunkten vid hvarje stor
politisk reform.

Afsikten med en rösträtt sreform måste — utom att tillmötesgå
berättigade kraf af de nu från rösträtt uteslutna medborgarne — vara
icke att befordra ett ensidigt partiintresse, utan att åstadkomma rättvisa
och att med rösträttsförändringen såsom ett medel erhålla en re -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

251

presentation, likskraftigare och bättre representerande alla intressen i
staten än den nuvarande, med förmåga att lyckligt genomföra det stora
och för samhällets lugna utveckling oundgängliga lagstiftningsarbete,
som för hvarje dag, som går, med allt större fog kräfves. Ur denna
synpunkt är Kungl. Maj:ts förslag uppenbarligen icke tillfredsställande.
Det ersätter ett befintligt missförhållande med ett nytt sådant, det gör
Andra Kammaren till en ensidig partirepresentation, det försvårar i
stället för underlättar samarbetet mellan kamrarne, det försvagar i
stället för stärker Riksdagen betraktad såsom en organisk enhet, hvilken
måste såsom sådan kunna funktionera.

Med den erfarenhet, som redan nu vunnits, om svårigheterna att
åstadkomma ett tillfredsställande samarbete mellan kamrarne kan med
visshet förutses, att riksdagsarbetet efter en sådan reform än mer än
förut kommer att lida af onaturliga kompromisser till oöfverskådlig
skada för eu sund utveckling och ett praktiskt reformarbete.

Kungl. Maj:ts förslag innebär icke ett afslutadt helt; det skall
knappast hinna tillämpas, förr än ett nästa steg skall och måste tagas
i riktning mot en författningsändring, och öppet eller på omvägar komma
kraftiga ansträngningar att göras för att undergräfva Första Kammarens
nuvarande grundlagsenliga befogenhet och ställning inom Riksdagen.
Att finna, hvilka vapen som i denna kamp komma att användas, är
icke svårt, och ingen kan heller gärna hysa tvekan, om hvilken som
slutligen går segrande ur den striden, om den också kommer att räcka
i åratal. Det blir en bitter samhällskamp och en stor olycka för vårt
politiska lif och för vårt lands sunda utveckling. Minst af allt kan en
lösning, som ställer dylikt i utsikt, kallas för en ''ärlig rösträttsform’,
och utan all jämförelse att föredraga måste väl det vara att taga steget
fullt ut och samtidigt med införandet af allmän rösträtt förskaffa landet
en äfven i andra afseenden ändamålsenlig, på rättfärdighetens grund
byggd lifskraftig författning. Det är icke för djärft att antaga, att
Första Kammaren med de erfarenheter, den förut på andra områden
skördat af ''status quopolitikens’ faror, skall kunna besluta sig för att
i detta hänseende energiskt sluta sig till Andra Kammarens uppriktiga
framstegsvänner. Det vore icke allenast fördelaktigast för samhället i
sin helhet utan äfven för Första Kammaren själf, om den bidroge till
genomförandet af reformer, som ändock komma att framtvingas under
år af stillastående i lagstiftningsarbetet, af strid och bitterhet och
genom så dåliga medel som anslagsvägran och våldsamma ändringar
i skatteväsendet m. m., hvartill möjligheter i de gemensamma voteringarne
gifvas.

252

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Förslagets

hufvud ändamål.

Nuvarande

författningen.

Tvåleammaroch
enkammar
systemet.

Hufvudändamålet med det i denna motion framställda förslaget
är att söka i samband med allmänna rösträttens införande få sådana
ändringar i riksdagsordningen vidtagna, hvarigenom ofvan omnämnda
missförhållanden förekommas, att söka åstadkomma något bättre och
fullständigare i stället för det i flera hänseenden mindre tillfredsställande
och ofullständiga, som i Kungl. Maj:ts proposition erbjudes. Det torde
få anses så mycket mera berättigadt att göra ett sådant försök, sedan
den socialdemokratiska gruppen inom Andra Kammaren ingifvit en särskild
rösträttsmotion, hvilket gifvit vid handen, att icke heller från
detta håll Kungl. Maj:ts förslag anses tillfredsställande, och att sålunda
den af Kungl. Maj:t inslagna vägen att lösa rösträttsfrågan, som redan
förut saknat stöd i någon allmännare mening i Första Kammaren, icke
heller kan påräkna erforderlig anslutning i Andra Kammaren annat än
under kompromissens form.

Såsom ett önskemål har vid förslagets uppgörande iakttagits, att
de ändringar, som vidtagas, i möjligaste mån ansluta sig till och få
utgöra en utveckling af nu bestående förhållanden och — i hvad beträffar
Andra Kammaren — att redan utarbetade, föreliggande förslag
i tillämpliga delar användas.

En af grunderna för 1866 års representationsform, tvåkammarsystemet,
hvarigenom riksdagen uppdelats i tvenne sinsemellan lika
berättigade organ, är i två hänseenden väsentligen inskränkt, nämligen
beträffande de gemensamma utskotten och de gemensamma voteringarne
i bevillnings- och anslagsfrågor.

I* sistnämnda fall kan Riksdagen sägas funktionera såsom en enkammarrepresentation,
hvilket ock är händelsen i förstnämnda fallet
med den inskränkning, som ligger däruti, att den af färre ledamöter
bestående Första Kammaren tillsätter samma antal utskottsplatser som
den Andra Kammaren och sålunda i detta fall tillerkänts ett relativt
till ledamotsantalet större inflytande. Beträffande alla andra frågor,
således i alla lagstiftningsfrågor, vid hvilkas afgörande kamrarne hafva
ömsesidig absolut vetorätt, måste däremot tvåkammarsystemet betraktas
såsom till sina yttersta konsekvenser genomfördt.

Svenska folket kan rent af sägas i lagstiftningsfrågor företrädt
af två representationer, utrustade med lika makt och myndighet —
båda, fast efter olika grunder, folkvalda — och följden af detta förhållande
kan lätt blifva, att lagstiftningsarbetet inom vissa områden,
praktiskt sedt, afstannar eller resulterar uti mer eller mindre otillfredsställande
kompromisser, framtvingade af med hufvudfrågan icke sammanhängande
förhållanden, som den ena eller andra kammaren betjänar
sig af för aft utöfva tryck på den andra.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

253

Att detta icke har i någon oroväckande grad inträffat, måste bero
på kamrarnes hittillsvarande sammansättning, i det att uppdelningen
uti strängt begränsade politiska partier icke i afsevärd utsträckning
förekommit. De intressemotsatser, som förefunnits, hafva företrädesvis
haft afseende på ekonomiska förhållanden och endast i ringa grad på
rent sociala och politiska och hafva dessutom varit tämligen likformigt
företrädda inom båda kamrarne.

Underkastar man emellertid kamrarnes karaktär, från representationsförändringens
genomförande tills nu, en granskning, skall
man icke undgå att finna, hvilken afsevärd förändring i desammas sammansättning
så småningom försiggått. Det är också lätt förklarligt,
huru detta måst äga rum.

Andra Kammarens valmän hafva genom penningvärdets successiva
sjunkande icke allenast blifvit flera till antalet, utan så småningom
upptagit i sig ett alldeles nytt element — industriarbetarnes klass —
som särskild! i städerna, men äfveu i allt flera landtvalkretsar, kommit
att utöfva ett afgörande inflytande på valens utgång och reducerat
antalet af de med Första Kammarens majoritetsparti i mångt och
mycket liktänkande, förut förhärskande mindre jordbrukets representanter.
Genom våldsam agitation och genom den gynnsamma jordmån,
som ett på verkliga och förmenta grunder alstradt missnöje hos arbetare
beredt socialismen — har denna gjort kolossala landvinningar,
hvarigenom det socialistiska partiet blifvit efter kort tid rikligt representerad!
i kammaren. Det liberala partiets svaghet nödgar detta,
ehuru uppblandadt med moderata element, att förena sig med socialisterna.
Andra Kammaren kan med hänsyn till den sålunda uppkommande
majoriteten, politiskt sedt, karaktäriseras, såsom liberal-radikal.

Den första Första Kammaren upptog i sig från den gamla ståndsrepresentationen
ett flertal personligheter med åsikter och uppfattning
öfverensstämmande med den i bästa mening upplysta frisinthet, som
karaktäriserade midten af förra århundradet. De voro till sin politiska
ställning ofta hvad som nu skulle benämnas Vildar’, och någon egentlig
partibildning förekom knappast. Först genom de uppridande tullstriderna
uppstod en verklig skarpt afgränsad partibildning med ty åtföljande
partidisciplin, och fosterlandets framtida väl anse det härskande
partiets ledande viljor bero framför allt af ett långt drifvet tullskydd
samt försvarets stärkande, äfven med de största uppoffringar. Det
liberala fintelligenspartiet’ har smält ihop till en så obetydlig grupp,
att denna vid omröstningarne föga betyder. Kammarens generella
skaplynne torde kunna betecknas såsom starkt konservativt.

Riksdagens

förändrade

samman sättning.

Andra

Kammarens

karaktär.

Första

Kammarens

karaktär.

254

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Inverkan af
Kungl. Maj:ts
rösträttsförslag.

Andra

Kammarens

blifvande

majoritet.

Spänningen

mellan

kamra/rne.

Förändring
af ena kammaren
nödvändiggör

vissa ändringar
i öjrigt.

Grundsats 1.

Så är ställningen nu. Huru kan den väntas blifva, om Kungl.
Maj:ts rösträttsförslag genomföres?

Valmanskåren kommer att ökas med ett antal, motsvarande ungefär
två gånger det nuvarande, och de nytillkomna två tredjedelarna
utgöras af de medborgare, hvilkas förmögenhetsförhållanden förhindrat
dem att enligt nu gällande rösträttsbestämmelser utöfva rösträtt d. v. s.
de socialt och ekonomiskt lägst stående samhällsklasserna eller med
andra ord till allra största delen — kroppsarbetarne. Det vore för
mycket begärdt af dessa nya väljare, att de icke skulle — äfven i
bästa afsikt att befordra statens och det allmännas bästa — komma
att vid utöfvandet af sin nyförvärfvade rösträtt oafsiktligt påverkas af
sträfvan att framför allt befordra sina egna klassintressen.

Till antalet utgöra dessa nytillkommande valmän, jämte de förutvarande
tillhörande samma klass, en så öfverväldigande majoritet, att
de gamla valmännen få hart när intet att säga — man har t. o. m.
beräknat, att dessa senare skulle kunna bibehålla röstöfvervikt endast
i två af landets 230 valkretsar! Den på detta sätt tillkomna Andra
Kammaren skulle till en öfvervägande del komma att utgöras af representanter
för det radikala arbetarpartiet och socialisterna vid sidan af
en obetydlig grunp konservativa. De moderata och liberala elementen
komme inom kort att praktiskt sedt försvinna ur kammaren — erfarenheten
af majoritetsval pekar så tydligt åt detta håll, att en sådan
profetia svårligen kan jäfvas.

Alltså, genom införande af allmän rösträtt till Andra Kammaren
med tillämpning af majoritetsvalprincipen kommer den redan nu mycket
utpräglade intressemotsättningen hos de respektive kamrarnes rådande
majoritetspartier att ytterligare skärpas, svårigheten att uppnå eniga
beslut att ökas och lagstiftningsarbetet att i hög grad försvåras.

En väsentlig ändring af endast endera af representationens organ,
en reformering, medförande en genomgripande rubbning i blott den
ena kammarens karaktär kan icke löretagas utan risk att förrycka möjligheterna
för Riksdagen i dess helhet att tillfredsställande funktionera.
Äfven den bästa rösträttsreform blir på så sätt genomförd snarare till
skada än till gagn. För litet torde denna sida af saken hittills hafva
beaktats, och man torde tryggt kunna fastslå den grundtanken,

att en reform, medförande en väsentlig ändring af den ena
kammaren, icke lör företagas, om icke vederlörlig hänsyn tages till
att en sådan reform, som däraf kan betingas, vidtages jämväl i
afseende å medkammaren och att i sammanhang härmed nödig
förändring beträffande kamrarnes inbördes befogenhet och gemensamhetsarbete
åstadkommes.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7. 255

Denna grundsats betingar, att frågan om införandet af allmän
rösträtt till Andra Kammaren icke, såsom hittills föreslagits, behandlas
isoleradt såsom en angelägenhet inverkande endast på denna kammare,
Titan, om med dess lösning något för framtiden bestående och af verkligt
värde skall vinnas, måste den gifvas en större omfattning och såsom
en ovillkorlig följd medföra vissa andra förändringar af hela representationen.

Frågan kan sålunda anses sönderfalla i tre särskilda sinsemellan
sammanhängande frågor, nämligen: förändringar af Första och Andra
Kammaren hvar för sig samt förändringar i kamrarnes inbördes förhållande.

__ Af gemensam betydelse för alla tre frågorna är att finna det
valsätt, som i möjligaste man förhindrar en ensidig sammansättning och
sådant partivälde, som icke är påkalladt af inom folket verkligen förefintliga
förhärskande åsikter.

Att det hittills allmänt använda från äldre tider nedärfda valsättet
icke är eller kan vara rättvist, detta förnekas af ingen. Endast vanans
makt öfver tanken kan förklara, att civiliserade folk alltjämt nöja sig
med en valmetod, som, fullt objektivt betraktad, måste förefalla hvar
och en absurd, då man betänker, att alltid en del stundom ända till
hälften af väljarne förmenas allt inflytande på valets utgång och sålunda
faktiskt blifva orepresenterade. Huru obestridda detta valsätts
brister än äro, äro tankarne dock så mycket mer delade, om hvad som
bör sättas i detsammas ställe. Klassval under olika former kunna tänkas
och hafva föreslagits, men de lida alltid af den svagheten, att på sådan
grund åstadkomna valkorporationer icke äro stabila och att några bestämda
klasskillnader i de moderna samhällena icke finnas och, man
kan tillägga det, icke böra finnas. Fastmer bör utvecklingen gå i riktning
att utjämna klasskillnaderna, och valkorporationen bör vara hela
folket med ett stort statsintresse dominerande de små klassintressena.
Men äfven om sättet, hur det stora gemensamma statsintresset bäst
bör tillgodoses, förblifva, alltid åsikterna delade, och det är dessa olika
åsikter, som i en verklig folkrepresentation böra vara förhållandevis
riktigt företrädda. Bäst tillgodose^ har detta villkor obestridligen blifvit
genom den så kallade proportionella valmetoden, redan nu sedan åratal
tillbaka med fördel tillämpad i mer och mindre lyckade former för
många slag af representantval. Men dessvärre har proportionalismens
idé hos. oss blifvit impopulär! De i grunden konservativa svenskarne
r.7g''ga tillbaka för att införa nyheter; äfven den bästa idé har föga utsikt
att slå igenom, om man icke kan hänvisa till dess tillämpning i
åratal af andra folk. Långt efter alla västerländska folk stå vi nu

Rösträttsfrågans
omfattning.

Valsätt.

Proportionella
val.

256

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Invändningar
mot och skal
för pr oportionalismen.

ändtligen inför allmänna rösträttens tillämpande äfven hos oss, och då
tvekar man att taga steget fullt ut och förbinda denna reform med införandet
af ett rättfärdigt valsätt. Och märkligast af allt, de som
främst häfda denna uppfattning äro de, som älska att kalla sig liberaler,
som på sin fana föra praktiska reformer och nationell samling! En liberalism,
som i detta afseende endast har namnet kvar, men glömt det
ordets innebörd, nämligen rättvisa och likhet åt alla och kamp mot allt
förtryck, från hvilket håll och från hvilket parti det än månde komma.

Mycket har skrifvits för och emot proportionalismen, och de motsatta
åsikterna äro allom bekanta, men likväl torde icke kunna undgås
att i detta sammanhang i korthet bemöta några af de förnämsta invändningarne
emot proportionella val.

Det påstås, att med denna nya valmetod ändock icke rättvisa
vinnes, och att den i praktiken icke verkar såsom i teorien beräknas.
En framstående matematiker har gjort sig mycken möda att framdraga
alla de fall, där så kan inträffa, och att matematiskt bevisa detta. Han
kan dock icke bevisa, huru ofta sådana fel verkligen komme att uppstå,
eller ens om de kunna tänkas inträffa så ofta, att de väsentligt komme
att inverka på valens utgång i stort sedt. Det är all sannolikhet för
att så icke blefve fallet. Gärna må medgifvas, att den nya metoden
icke är felfri, men man kan i allmänhet icke begära, att samhällsinstitutioner
skola kunna funktionera med matematisk noggrannhet, eller
att samhällsreformer skola kunna lösas såsom matematiska problem. Det
gäller för öfrigt icke för sj^stemets motståndare att bevisa detta, som
ingen har bestrida de måste kunna visa, att systemet är sämre, eller
åtminstone att det icke är bättre än det nuvarande, först då finnes skäl
att bibehålla detta. Men en sådan bevisning måste ligga inom det
omöjligas område, ty om det också villigt erkännes, att den proportionella
valmetoden stundom kan komma att lämna i något afseende oriktiga resultat,
så är däremot majoritetsvalet alltid felaktigt, i det att vid hvarje val
ett visst, stundom ända till hälften uppgående antal röster måste blifva värdelösa.
Att intresset för det politiska lifvet måste af ett sådant missförhållande
slappas, och att bitterhet skall födas hos alla dem, som på förhand
veta, att de sakna allt inflytande, är så uppenbart, att det knappast
behöfver påpekas, liksom att det måste menligt inverka på den politiska
moralen hos riksdagsmännen, hvilka såsom kandidater utsättas för en
för mångas karaktär allt för svår frestelse att dagtinga med sina åsikter
för att blifva vissa valmän till behag. Att kunna motverka dessa missförhållanden
är en af proportionella valsättets största förtjänster.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

257

Vidare säges, att valsättet är inkrångladt och svårfattligt. Detta
är beträffande själfva rösträttens utöfvande icke sant — den där icke
har förmåga eller intresse nog att sätta sig in i, hvad härför erfordras,
han är icke värd sin rösträtt. Att icke alla kunna förstå de matematiska
grunder, efter hvilket systemet är uppgjordt, är oväsentligt. Alla
förstå icke t. ex. grunderna för beskattningsväsendets olika former och
likväl betviflar ingen af den anledningen sin debetsedels riktighet eller
söker däruti ett skäl att undandraga sig sin skatteplikt.

Det'' torde i detta sammanhang böra framhållas, att den allsidiga
kritik, som den kungl. kommitténs för proportionellt valsätt förslag
varit föremål för, och den lifliga diskussion, det gifvit anledning till,
äfvensom de senaste årens erfarenheter från utlandet, gifvit uppslagtill
förbättringar, hvilka lämna full förvissning om, att en lättfattlig
och enkel metod kan åstadkommas, isynnerhet om någon eftergift medgifves
på den matematiska noggrannheten till förmån för den praktiska
tillämpningen.

De stora valkretsarne, svårigheten med valmötena och kostnaderna
för valagitationen äro olägenheter, som minskas, ja, upphäfvas
genom tillvaron af lätta kommunikationer och pressen; att dylikt
framhålles såsom olägenheter, smakar väl mycket af de obotfärdigas
förhinder. Redan under nuvarande förhållanden torde i flertalet fall
valmännens personliga bekantskap med kandidaterna icke vara att
räkna med — det är pressen och valagitationen, som göra dem kända,
och förhållandena i detta hänseende blifva i hvarje fall oförändrade.

En dålig tröst vilja anliängarne till Kungl. Maj:ts förslag gifva i
det af dem påstådda förhållandet, att olika åsikter skulle komma att blifva
i ungefär samma förhållande representerade i kammaren, bildad genom
majoritetsval som genom proportionella val. Den ena åsikten blefve
representerad i en valkrets, den andra i en annan, lika godt hvad valmännen
i hvarje särskild krets önskade, minoriteten på ett ställe finge
nöja sig med majoritetens val på ett annat. Men om verkligen samma
resultat uppnås på båda sätten, hvilket lärer på goda grunder kunna
betviflas, så kan det näppeligen råda tvekan om, att det rättvisaste
och i principen riktigaste är att föredraga, och detta förhållande blefve
alltså ett skäl för, icke emot proportionalismen.

Man har velat misstänkliggöra proportionalismen såsom endast utgörande
en förhatlig garanti mot en verklig effektiv rösträttsreform.
Afser man med en sådan att åstadkomma en partirepresentation och
icke en verklig folkrepresentation, endast då är anmärkningen grundad,
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 3 Sami. 7 Höft. 33

Proportionsval
icke hufvudsakligen
en
“garantiu.

258

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Proportionella
val till
Första Kammaren.

Opportunitets invändning.

Grundsats 2.

BösträttsreJormens
framtida
bestånd.

Detaljförslag.

ty denna princip innebär verkligen en garanti — den enda berättigade
— nämligen för rättfärdighet och mot partiförtryck.

Slutligen säges: äro proportionella val rättvisa och ändamålsenliga
till Andra Kammaren, så äro de det ock till den Första. — Detta är
obestridligen en riktig invändning, och därför bör också denna valmetod
införas jämväl vid val till Första Kammaren och i sammanhang
därmed äfven vid utskottsvalen inom Riksdagen.

Men icke ens denna verkligen befogade invändning torde vara den
väsentligaste. Så som vinden för tillfället blåser ’går det icke’! —
Det är för många det verkliga skälet. Detta är emellertid icke något
sakskäl och redan af denna anledning dåligt och förkastligt; det skulle
därtill falla af sig själft, om blott alla de, som af detta s. k. skäl påverkats
att dagtinga med sin öfvertygelse, följde denna i stället för
opinionens bedrägliga tryck och följaktligen sade ’det skall gå’.

Efter de sista nyvalen till Andra Kammaren har ofta framhållits,
hurusom dessa skulle hafva gifvit ett otvetydigt vittnesbörd om, att
folkets flertal vore emot proportionella val. Någon statistik, hvarmed
ett sådant påstående kunde bevisas, föreligger icke och, äfven om så
vore händelsen, förlorade ett sådant bevis all betydelse, då det icke
längre är fråga om proportionella val till blott Andra Kammaren —
hvilket utgjorde förutsättningen vid förenämnda val — utan det enligt
nu föreliggande förslag gäller en fråga af betydligt större räckvidd.

Man torde alltså såsom en andra grundsats för reformen kunna
anteckna:

att proportionellt valsätt bär införas för alla val till Riksdagen och
vid utskottsval inom densamma.

För att en rösträttsreform skall kunna få framtida bestånd och
resultera i en arbetsduglig lagstiftande församling, kan den under för
handenvarande förhållanden svårligen tänkas genomförd annat än i
hufvudsak i det sammanhang och efter de grunder, som här ofvan
angifvits. —

Utgående från att nu uttalade grundsatser äro riktiga, återstår
att behandla de detaljbestämmelser, som med tillämpning af desamma
erfordras för de särskilda frågornas slutliga lösning.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

259

Andra Kammaren.

Till grund för denna kammares omorganisation läggas, beträffande

Rösträtten och Valkarheten, bestämmelserna i Kungl. Majrts nådiga
proposition till Riksdagen af den 21 febr. 1906;

Valsättet och hvad därmed sammanhänger, bestämmelserna i Kungl.
Maj:ts proposition till Riksdagen af den 27 januari 1905, dock med det
tillägg i afseende på valkretsindelningen, att län med stort ytinnehåll
må kunna delas i flera valkretsar med bibehållande af den begränsning,
att minst tre riksdagsman skola väljas i hvarje valkrets och med de
förenklingar af det proportionella valsättet, hvartill en förnyad utredning
kan gifva anledning, och som fastställas genom särskild af Konung
och Riksdag antagen vallag.

Utan afgifvande af något detaljeradt förslag till valkretsindelning
hänvisas till det förslag, som finnes intaget i den af herr Emil Svensén
atgifna reservationen till 1902 års rösträttskommittés betänkande såsom
i hufvudsak antagligt.

Första Kammaren.

Vid reformeringen af denna kammare måste vederbörlig hänsyn
tagas till att den icke förlorar sin karaktär af ett öfverhus, utan bibehåller
sin uppgift att förhindra förhastade beslut och allt för häftiga
omkastningar och systemskiften, hvilka kunde menligt inverka på samhällets
lugna och planmässiga utveckling och framåtskridande. Hufvudvillkoren
för att åt öfverhuset i eu tvåkammarrepresentation bibehålla
förmågan att i tillräcklig utsträckning utöfva ett sådant inflytande torde
kunna sammanfattas på följande sätt:

a) längre mandat än för den Andra Kammaren,

b) kontinuitet, så att endast en del, icke hela kammaren, omväljes
samtidigt,

c) inga arfvoden, äfvensom rätt till afsägelse,

d) högre ålder- och förmögenhetscensus för valbarhet,

e) viss förmögenhetscensus för rösträtt.

Några förändringar af med hänsyn till ofvannämnda grundvillkor
nu gällande bestämmelser erfordras icke, annat än i den mån sådana
blifva en nödvändig följd af införandet af proportionella val, hvilka
återigen måste införas för att få en rättvis tillämpning inom hela Riksdagen
af denna princip och för att äfven inom denna kammare

Minsta möj£
liga förändringar.

260

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Mandattid
och valkretsar.

Alternativ

motverka, att något visst parti får en förhållandevis för stor maktöfvervikt.

Den nuvarande mandattiden, 9 år, torde kunna betecknas såsom
synnerligen lång, och en förkortning af densamma skulle säkerligen
icke verka ofördelaktigt på kammarens sammansättning och blir nödvändig
genom införandet af proportionellt valsätt, hvilket icke tillstädj er
fyllnadsval, såsom nu sker. Enligt Sveriges officiella statistik (valstatistik
XV 1900—1902) uppnår på grund af dödsfall och frivillig
afgång medellängden af ett mandats varaktighet icke på långt när den
normerade tiden af 9 år, utan är för tiden 1866—1894 (tre nioårsperioder)
i medeltal 6,5 år.

Då valet enligt proportionell valmetod icke mer än en gång för
hvarje period och valkrets kan äga rum, och då alla valkretsens platser
på en gång besättas, måste man, i stället för genom enstaka fyllnadsval,
försäkra sig mot luckor, uppkomna genom riksdagsmäns afgång under
valperioden, på samma sätt, som enligt Kungl. Maj:ts förslag till proportionella
val till Andra Kammaren skulle äga rum. Oaktadt alltså
ställföreträdare finnas, torde icke mandaten böra sättas längre än
till 6 år.

Landets valkretsar indelas i sex distrikt. Denna indelning sker
så, att så nära som möjligt samma antal riksdagsmän kommer på hvarje
distrikt. Val förrättas hvarje år inom ett distrikt, så att nyval för
omkring en sjättedel af kammaren sålunda årligen äger rum.

Reglering af hvarje valkrets tillkommande antal riksdagsmän företages
hvart tolfte år af Kungl. Majd, och i särskild vallag intagas bestämmelser
om, huru förfaras skall, då ökning eller minskning i folkmängden
eller tillkommande ny valkrets föranleder förändring i förutvarande
antal riksdagsmän för någon valkrets.

För tillämpandet af den proportionella valmetoden till Första
Kammaren kunna två olika vägar väljas. Antingen kan med bibehållande
af de nuvarande valkorporationerna — landstingen och stadsfullmäktige
— den proportionella valmetoden vid riksdagsmannaval af
dessa användas eller ock kan principen utsträckas längre, ända till
urvälj arne.

Emot det första alternativet kan icke utan skäl invändas, att valmetodens
principer på så sätt tillämpade icke komma till sin fulla rätt,
och att de demokratiska intressena med en sådan proportionell valmetod
till Första Kammaren måhända icke skulle anse sig uti proportionellt
valsätt till båda kamrarne få ersättning nog för uppgifvande af de af
dem påyrkade majoritetsvalen till den andra.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

261

En sådan inskränkning af den proportionella valmetoden till Första
Kammaren medför emellertid vida öfvervägande fördelar, nämligen:

att tillämpningen blir enkel,

att valet är byggdt på en förut befintlig grund med
bibehållande af nuvarande institutioner, vid hvilka de flesta
vilja fasthålla,

att den möjliggör kammarens bildande af de samhällselement,
ur hvilka ett öfverhus bör utgå, och hvilka icke annat
än undantagsvis kunna påräkna platser i Ändra Kammaren.

En så begränsad tillämpning af proportionellt valsätt till Första
Kammaren samtidigt med ett mera fullständigt genomförande af detsamma
till Andra Kammaren icke allenast berättigar till utan påfordrar,
att olikheten i detta hänseende på något sätt utjämnas, hvilket här
nedan föreslås i form af förändringar i kamrarnes ömsesidiga befogenhet
och inbördes förhållande, förändringar, som därjämte hafva det goda
med sig att underlätta samarbetet mellan kamrarne.

För att valet skall kunna ske proportionellt, fordras en sådan
valkretsindelning, att ett visst minimiantal riksdagsmän väljas i hvarje
valkrets. Om detta minimital sättes till tre, hvilket torde vara det
minsta möjliga — komma alla de nuvarande landstingen utom ett att
utgöra en valkrets, men af städerna för närvarande endast Stockholm
och Göteborg. De städer, som äro berättigade att välja egna riksdagsmän
till ett mindre antal än tre, för närvarande Malmö, Norrköping
och Gäfle, såväl som Gottlands läns landsting, hvilket senare endast har
att välja två riksdagsmän, borde, omprincipen skulle konsekvent genomföras,
rätteligen sammanföras med andra landsting för att kunna deltaga
i de proportionella valen. Någon praktisk betydelse kan det
emellertid icke tillmätas, om undantag göres för sådana städer och
landsting, som utse mindre än tre riksdagsmän, hvarigenom några få
riksdagsmän fortfarande komme att väljas efter det gamla valsättet.

De svårigheter beträffande valkretsindelningen och andra olägenheter,
som blefve en följd af ett pedantiskt genomförande af principen i detta
hänseende, talar för att frångå densamma, så att valkretsar, som icke
äga välja fler än två riksdagsmän, få utse dem efter nu gällande
valsätt.

Det andra alternativet med en vidsträcktare användning af den Alternativ 2.
proportionella valmetoden, eventuellt ända till de primära väljarne, kan
tillämpas, antingen

a) med bibehållande af landsting och stadsfullmäktige såsom
valkorporationer, hvarvid icke allenast dessa proportionellt utse
riksdagsmännen, utan landstingsmännen af elektorerna respek -

262

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

tive stadsfullmäktige väljas efter samma metod, och slutligen
äfven elektorer och stadsfullmäktige utses proportionellt, antingen
med bibehållande af nuvarande kommunala rösträttsSkala
eller med förändring af densamma, eller

b) att valen ske genom särskilda nyorganiserade valkorporationer
bestående af elektorer, som proportionellt utses af de nuvarande
primära väljarne eller af valmän, hvilkas rösträtt
begränsas efter ålders- eller förmögenhetscensus, eller slutligen

c) att dessa sistnämnda valmän direkt och proportionellt
välja riksdagsmän, antingen efter graderad röstskala eller efter
hufvudtal.

Mot alla dessa möjligheter kan anmärkas, att de nödvändiggöra
mycket genomgripande förändringar af nu bestående förhållanden och
föranleda, åtminstone hvad beträffar den form, som under punkt a) upptages,
vallagar af ytterst komplicerad beskaffenhet. Vid dessas uppgörande
komme — särskilt om de primära väljarnes proportionella val
skulle grundas på eu graderad röstskala — att uppstå svårigheter,
hvilka visserligen kunna öfvervinnas, men det synes vara fara värdt,
att ett så inrättadt valsätt skulle visa sig i praktiken för inveckladt
och föga tillfredsställande. De under punkterna b) och c) upptagna
möjligheterna förefalla på grund af större enkelhet mera tilltalande,
men torde innebära en för radikal reform för att hafva utsikt till framgång
och lida dessutom af den betänkliga svagheten att nödvändiggöra
nya bestämmelser om viss census för de röstande, bestämmelser, hvilka
alltid måste blifva mer eller mindre godtyckliga och af beskaffenhet
att nödvändiggöra tidsödande utredningar, hvarigenom rösträttsfrågans
lösning skulle fördröjas.

En svaghet, som vidlåder det nuvarande valsättet till Första
Kammaren, är, att det ytterst är beroende af den kommunala rösträtten,
som icke är grundlagsenligt fastslagen, utan kan genom ändring i allmän
lag förändras. En reform af Första Kammaren bör därför innefatta,
att bestämmelser om de primära väljarnes behörighet gifvas
grundlags natur. Första Kammaren blir eljest eu byggnad, hvilande
på en rörlig grund. Genom den nu föreslagna åtgärden vinnes samtidigt
den fördelen, att af andra anledningar tilläfventyrs önskliga och
nödvändiga förändringar af den kommunala rösträttslagstiftningen kunna
företagas utan att inverka på Första Kammarens sammansättning.

Af ofvan angifna skäl torde det förstnämnda alternativet, enligt
hvilket landsting och stadsfullmäktige bibehållas såsom valkorporationer,
och inom hvilka den proportionella valmetoden komme till användning,
vara att föredraga.

263

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Grunderna för Första Kammarens organisation kunna alltså sammanfattas
i följande hufvudpunkter:

Antal ledamöter: oförändradt — 150 stycken.

Valbarhet: nuvarande bestämmelser oförändrade.

Valkorporationer: de nuvarande, landstingen och stadsfullmäktige.
Dessa tillsättas fortfarande såsom nu sker, och bestämmelserna
härför gifvas i så måtto grundlags natur, att, om
den kommunala rösträtten framdeles kommer att ändras, detta
icke . får inverka på valen till Första Kammaren. Om sådana
ändringar blifva inverkande på landstings och stadsfullmäktiges
sammansättning, skola dessa för val af riksdagsman till Första
Kammaren ersättas med särskilda valkorporationer, till bildning
och sammansättning fullkomligt öfverensstämmande med nämnda
institutioner, såsom de nu äro. — Erforderliga detaljbestämmelser
för valen intagas för framtida efterrättelse i vallagen.

Valsätt: landsting och stadsfullmäktige välja proportionellt
efter samma grundsatser som för valen till Andra Kammaren,
och hvilka fastställas i vallagen. Dock må stad eller landsting,
som har att välja färre än tre riksdagsmän, fortfarande välja
dessa efter majoritetsvalprincipen, intill dess de på grund ''af
ökad folkmängd berättigas välja tre eller flera.

Valkretsindelningen fastställes i vallagen så, att hvarje landstingsområde
och hvarje stad, som icke tillhör landsting, utgör en
valkrets. Valkretsarne skola indelas i sex valdistrikt på sådant
sätt, att hvarje valdistrikt kommer att omfatta valkretsar, som
tillsammans hafva att välja en sjättedel af hela antalet riksdagsmän,
d. v. s. 25 riksdagsmän, eller så nära detta antal,
som en sådan uppdelning tillåter.

Vallagen stiftas af Konung och Riksdag.

Ändringar uti kamrarnes ömsesidiga befogenhet och gemensamhetsarbete

inom Riksdagen.

Redan här ofvan har framhållits det egendomliga förhållandet
med vår författning, att Riksdagen i vissa fall fungerar såsom en enkammar-,
i vissa andra såsom en tvåkammarrepresentation. I sistnämnda
fall är systemet i dess yttersta konsekvenser tillämpadt, så att kamrarne
hafva ömsesidigt absolut veto i icke allenast alla grundlags- utan äfven
i alla andra lagstiftningsfrågor. Om två ytterlighetspartier äro repre -

Enkammaroch
tvåkammarsystem.

264 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

senterade Kvart och ett med en stark majoritet i hvardeia kammaren,
måste allt lagstiftningsarbete blifva synnerligen svårt. Detta har
delvis redan visat sig vara händelsen och måste blifva det i än högre
o-rad, då genom allmän rösträtts införande till Andra Kammaren denna
kammares majoritetsparti blir än starkare och till sin politiska ståndpunkt
ännu mer aflägsnadt från Första Kammaren. Äfven om förhållandet
i viss mån mildras genom tillämpningen af det proportionella
valsättet i båda kamrarne, kommer spänningen mellan dessa dock otvifvelaktigt
att blifva så stark, att lagstiftningsarbetet och landets jämna
framåtskridande och utveckling kommer att lida, om icke åtgärder
däremot vidtagas. A andra sidan torde med skäl kunna anmärkas
däremot, att alla bevillningsfrågor omedelbart och utan någon inskränkning
för närvarande kunna genom gemensamma voteringar afgöras.
En reglering af. dessa förhållanden för åstadkommande af nödig jämnvikt
inom Riksdagen torde därför få betraktas såväl berättigad som
högst behöflig, och det naturligaste sättet härför är, att föi’ vissa fall
förvandla kamrarnes absoluta veto till ett suspensivt veto, som under
vissa villkor utsträcker användningen af gemensam votering och omvändt
gör nu medgifven rätt till omedelbar gemensam votering i visst
fall inskränkt.

Närmare bestämdt skulle detta åstadkommas på följande sätt:

För lagstiftningsfrågor:

a) Frågor af grundlag snatur skola behandlas och afgöras
efter samma grunder, som nu äro gällande.

b) Alla andra frågor, som i blott en kammare antagits,
skola afgöras genom gemensam votering, om i medkammaren
för förslaget afgifvits ett antal röster motsvarande minst en
fjärdedel af kammarens hela ledamots antal, och om efter ordinarie
nyval till Andra Kammaren samma fråga anvo upptagen
fortfarande i ena kammaren oförändrad antages, och i den andra
uppnår minst samma minoritet för bifall.

För bevillningsfrågor:

c) Bestämmelser om progressiv inkomstskatt, eller om
höjandet af det bevillningsfria existensminimum, eller om skattefria
afdrag för viss del af upptaxerad inkomst, som endast
vinner ena kammarens bifall, afgöras på samma sätt, som ofvan
under b) sagts om andra lagförslag.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

265

Exempel:

Antal ledamöter.

I Första Kammaren 150, 1U däraf = 38.
I Andra Kammaren 230, 1U „ = 58.
I Riksdagen 380.

Af nedanstående framgar röstfördelningen i de båda kamrarne, då
endast minsta tillåtna minoritet uppnåtts för att en fråga skall o-enom
gemensam votering kunna afgöras, och minsta antal röster i medkammaren
afgifvits för att förslaget skall kunna genomföras:

Som af slagits i Första Kammaren

röster i Första Kammaren, Andra Kammaren, Riksdagen
för bifall 38 153 191°

för afslag 112 77 jgg

ISO 230 380

Som afslagits i Andra Kammaren

röster i Första Kammaren, Andra Kammaren, Riksdagen
för bifall 133 58 191

för afslag 17 172 189

ISO 230 380

Såsom ytterligare skydd mot en tillfällig majoritet kan ifrågasättas
en föreskrift, gående ut pa att majoriteten vid sådan gemensam
omröstning skall uppgå till ett visst bestämdt rösttal, men praktiskt
sedt torde en sådan bestämmelse vara öfverflödig.

Mot den sålunda föreslagna regleringen af hittills gällande föreskrifter
beträffande kamrarnes inbördes förhållande invändes, att det
skulle leda till ett enkammarsystem. Fn sådan uppfattning är dock i
högsta grad öfverdrifven.

Om man icke vill medgifva, att allmän rösträtt införes till Andra
Kammaren annat än i förening med ett rättfärdigt valsätt, d. v. s. med
proportionella val, måste man också, såsom den politiska situationen nu
är, vara beredd att gifva något i utbyte för den eftergift, som därför
Bih. till Biksd. Frat. 1906. 3 Sami. 7 Käft. 34

Exempel.

Icke

enkammar system.

266

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Demokra tisering.

kräfves af Andra Kammarens nuvarande majoritet. Endast proportionella
val till Första Kammaren, åtminstone i så inskränkt form som här ofvan
föreslagits, äro härför icke tillfyllest.

Det lärer svårligen vara möjligt att finna hvad som därutöfver
erfordras annat än uti modifikationer af Första Kammarens nuvarande
sammansättning eller befogenhet inom riksdagen eller af dessa båda
faktorer i förening. Må vara att en sådan modifikation medför i viss
mån en ''demokratisering’ äfven af Första Kammaren, och att man vid
ett flyktigt betraktande frestas till den tanken, att en demokratisering
af Andra Kammaren borde snarare föranleda en alldeles motsatt utveckling
af den Första. En sådan åt andra hållet gående utveckling
skulle emellertid endast leda till författningskonflikter till skada för
hela vårt politiska lif.

Här gäller det icke att demokratisera Första Kammaren, därför
att en förändring i sådan riktning sker med Andra Kammaren — tvärtom,
man önskar förekomma en för författningen i dess helhet skadlig,
för långt drifven eller rättare för ensidig demokratisering af Andra
Kammaren och att, för att möjliggöra en sådan begränsning, i stället
erbjuda en viss förskjutning i samma riktning af den Första. Fördelen
af att på så sätt vinna en ändamålsenlig lösning af frågan om allmän
rösträtt är därmed icke för dyrt betalad, ty, med kamrarnes ömsesidiga
vetorätt såsom hittills bibehållen, får Första Kammaren liksom alla
andra öfverhus till sist vika för den allmänna folkviljan, om ock efter
kortare eller längre stridigheter, alltid medförande split och bitterhet,
sannolikt resulterande i att Första Kammaren inom en icke alltför
aflägsen framtid kommer att väsentligt förlora i betydelse. Införandet
af proportionellt valsätt till båda kamrarne kommer med nödvändighet
att medföra, att i stället för kammare mot kammare politiska partier
gemensamma för båda kamrarne komma att stå mot hvarandra. Det
är omöjligt att säga, hvar den absolut rätta punkten för kamrarnes
inbördes maktbegränsning är belägen, men det är lika omöjligt att
med sakliga skäl bevisa, att de nuvarande, från ständernas förstärkta
utskott hämtade bestämmelserna, hvarigenom alla bevillningsfrågor
kunna afgöras genom omedelbar gemensam votering, men alla lagstiftningsfrågor
måste afgöras genom kamrarnes enstämmiga beslut,
äro de enda rätta! Det skall icke bestridas, att de måhända hittills
varit det, men allt tyder på, att de icke längre äro det, och något stöd
för desamma i andra författningars motsvarande anordningar torde icke
kunna påvisas.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

267

Faran för att reformen skall kunna medföra förhastade lagändringar
är synnerligen ringa, då den gemensamma voteringens användande är
så begränsad och en lag ändock icke utan Konungens sanktion blir
gällande, och denna för civil-, kriminal- och kyrkolag skall föregås af
högsta domstolens yttrande.

Hvilket är att föredraga, en längre gående ändring i sammansättningen
än en, med Andra Kammaren gemensam, begränsning i
befogenheten?

En långt gående ändring uti Första Kammarens sammansättning,
hvilken skulle föranledas genom nedsättning af census för urväljarne
eller med andra ord genom en nedsättning i den kommunala rosträttsskalan,
hvilken utväg jämväl föreslagits, ingriper i själfva verket vida
mer på de fundamentala villkoren för att Första Kammaren skall kunna
bibehålla karaktären af ett öfverhus, än hvad ofvan föreslagna inskränkning
i befogenheten skulle komma att göra. Det torde nämligen vara
af större vikt, att Första Kammaren sammansättes af medlemmar ur de
socialt högre stående och burgnare samhällsklasserna, hvarigenom dess
karaktär af öfverhus och återhållande element i realiteten bibehålies,
än att dess nuvarande befogenhet inom representationen ovillkorligen
förblir oförminskad. I samma mån denna befogenhet hos ett öfverhus
är stor, i samma mån ligga författningskonflikterna närmare och lagstiftningsarbetet
försvåras utan någon reel fördel för samhället, ty erfarenheten
visar, att eftergifter förr eller senare likväl komma, fastän måhända
framtvingade, hvarigenom öfverliusets auktoritet förminskas. Man torde
kunna påstå, att i de författningar, där öfverliusets befogenhet till formen
är störst, där är dess betydelse i realiteten minst, emedan det ligger i
allmänna medvetandet, att det dock af själf be varelsedrift måste afstå
att konsekvent begagna den vetorätt, som formelt tillkommer detsamma.

Man måste äfven iakttaga den säregna ställning, som vår Första
Kammare intager i jämförelse med öfverhusen enligt de flesta andra
länders författningar. — Det i förhållande till Andra Kammaren stora
antalet ledamöter och sättet för dessas utseende af väljare, för hvilka
fordras en lägre förmögenhetscensus än den nu för väljare till Andra
Kammaren bestämda, och bland hvilka till och med kvinnor räknas, innebär,
att vårt öfverhus bildas efter ganska demokratiska grunder, visserligen
väsentligt inskränkta genom det medelbara valsättet och den graderade
röstskalan. Men borttages denna senare eller sänkes den väsentligt,
kommer Första Kammaren till sammansättningen så nära Andra Kammaren,
att dess karaktär af öfverhus afsevärdt, rubbas, hvarefter tvåkammar -

Ändring i
sammansättning
elle
i befogenhet.

Sveriges
’Öfverhus\

268

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Förändringen
både för
Första och
Andra Kammaren.

Läystaminori teten.

Naturlig

utveckling.

Direkta fördelar.

''Illojal kompromiss’.

systemet visserligen fortfarande existerar till formen, men enkammarsystemet
i realiteten. —

Men de föreslagna ändringarne i kamrarnes ömsesidiglietsförhållanden
innebära icke en inskränkning i endast Första Kammarens inflytande,
utan de gälla lika väl för Andra Kammaren, fastän de beträffande den
sistnämnda på grund af dess större ledamotsantal i praktiken kommer
att verka mindre inskränkande, så mycket mer som de frågor, som
omröstningarna kunna komma att röra, oftare afse reformer i liberal
riktning, där Första Kammaren representerar den återhållande faktorn,
än i konservativ riktning, hvarvid Andra Kammaren skulle komma att
göra det.

Reformens värde är ytterst beroende på det antal, till hvilket
minoriteten skall uppgå, för att gemensam omröstning skall få äga rum.
Sättes detta antal för högt, förlorar reformen sitt praktiska värde och
kommer sällan att tillämpas, sättes den för lågt, möjliggöres för den ena
kammaren att mot medkammaren allt för lätt genomdrifva sin vilja.
Undersökes emellertid röstsiffrorna i de båda kamrarne vid de fall, då
under senast förflutna år votering ägt rum om lagförslag, och tages
hänsyn till nuvarande och efter en rösträttsreform antagligen uppstående
fördelning af de olika partierna inom kamrarne, torde man finna,
att härofvan föreslagna minimiantal af en fjärdedel af en kammares ledamöter
är rättvist afvägdt, och att tvåkammarsystemets principer genom
en så afvägd reform icke äfventyras.

Reformen innebär en naturlig och konsekvent utveckling af i vår
författning redan förefintliga former, då däremot reformen baserad på
den kommunala röstskalans förändring berör en af grunderna för Första
Kammarens natur och egenskaper och i författningsfrågan inblandar
frågor angående den kommunala lagstiftningen, hvilka helst borde lösas
oberoende af den förstnämnda och icke därmed sammanblandas.

Rent praktiskt sedt skulle den föreslagna reformen, oafsedt rösträttsfrågan,
säkerligen medföra flera direkta fördelar. Först och främst skulle
den skydda Första Kammaren för de angrepp mot dess bestånd, som
otvifvelaktigt öppet eller förtäckt komma att göras, den skulle höja
kammarens auktoritet och prestige och konsolidera densamma samt
dämpa den misstro och misstämning mot densamma, som faktiskt inom
stora samhällslager för närvarande gör sig gällande, den skulle underlätta
lagstiftningsarbetet och den skulle förhindra att lagförslag, i och för sig af
största behof och nytta, falla endast på grund af någon mindre väsentlig
detalj. Reformens största nytta ligger måhända däruti, att den gör
obehöfliga — om de så få betecknas — illojala kompromisser, hvarvid

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

269

anslagsvägran ocli genomdrifvandet af i och för sig måhända orimliga
och för landets ekonomi fördärfbringande tvära ändringar i den progressiva
beskattningen, komme att tjäna som ett af den nuvarande författningen
möjliggjordt medel att framtvinga lagändringar.

Slutligen må påpekas, att viktigare frågor, som enligt ofvanstående Plattform för
efter omval till Andra Kammaren kunna blifva föremål för gemensam nyvalomröstning,
komma att tjäna till plattform vid icke allenast detta val
utan ock vid under mellantiden förekommande val till Första Kammaren.

Val af medlemmar i utskott. utskottsval.

Det ligger i sakens natur, att, om proportionellt valsätt vid val
af riksdagsmän genomföres, så måste det också komma till användning
vid val inom Riksdagen, där metoden är lätt tillämplig. Riksdagen har
också redan beslutat en skrifvelse till Kungl. Maj:t i detta syfte, och
i föreliggande förslag upptages det, som redan framställts af nuvarande
statsrådet I. E. Biesért i motion n:o 211 vid 1905 års riksdag.

Principiellt sedt borde jämväl andra val inom kamrarne ske proportionellt.
Då sådana val icke äro af synnerligen stor politisk betydelse,
torde det icke nu föreligga något verkligt behof att för dessa vidtaga
ytterligare grundlagsändringar, Indika framdeles lätt torde kunna genomföras,
om och när de befinnas nödiga.

Sammanfattning.

Förestående förslag innebär — utom möjliggörandet af införandet
af ett modernt och rättvist valsätt — det proportionella — om ock till
Första kammaren endast i inskränkt bemärkelse,

att grunderna för val till Första Kammaren erhålla
grundlagsform,

att det beträffande alla föreslagna förändringar endast innebär
en utveckling af nu bestående förhållanden och institutioner,
att förändringarne i kamrarnes ömsesidighetsförhållande
underlätta riksdagsarbetet och motverka författningskonflikter
utan att förtaga Första Kammarens karaktär och egenskap af
ett öfverhus, hvithet genom nedsättning af rösträttscensus skulle
inträffa,

att, oaktadt förändringen i kamrarnes inbördes förhållande,
den grundsatsen i vår författning, att ''kamrarne äga i alla.
frågor lika behörighet och myndighet’, bibehålies oförändrad,

270

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

att de mot föregående förslag anförda olägenheterna med de
proportionella valen minskas, särskild! genom medgifvandet
att till ytinnehållet större län kunna delas i flera valkretsar,
att de medgifvanden från konservativt håll, som under en
eller annan form måste göras för att få principen om de proportionella
valen införd i detta fall, i sig själf innebära en förbättring
så till vida, att Första Kammarens auktoritet stärkes

O ''

och dess fortvaro betryggas,

att reformen, genomförd med vederbörlig hänsyn till förhållandet
mellan kamrarne, bör blifva bestående och ett afslutadt
helt, så att reformkrafven med afseende på den bestående författningen
kunna antagas blitva för en längre tid framåt tillfredsställda,
hvilket icke blir händelsen, om rösträttsreformen för
Andra Kammaren sker isoleradt, då den med nödvändighet
kommer att följas af ett direkt eller indirekt arbete, riktadt
mot Första Kammarens ställning inom Riksdagen,

att icke tvära förändringar i grunderna för den progressiva
beskattningen, riskabla för landets ekonomi, af eu tillfällig
opinion eller orsakad af andra än beskattningsmotiv kunna
genom omedelbar gemensam votering framtvingas,
att lagfrågor lättare än hittills kunna lösas.

Bösträtts- I olikhet med hvad som i regel brukar ske med de flesta andra

/rågans ut- äfyen långt mindre viktiga frågor, har icke rösträttsfrågan — endast
re mng. frågan om förändring af valsättet — varit underkastad utredning af
en särskildt därför tillsatt kommitté. Dock hade denna, den på många
decennier för vårt land viktigaste frågan, visserligen varit förtjänt af
en, hela frågan omfattande, grundlig utredning. Med det stora material,
som föreligger färdigt uti Kungl. Maj:ts olika propositioner och uti en
mångfald motioner, torde en vidare utredning beträffande grundprinciperna
knappast numera erfordras, utan torde Riksdagen kunna redan
nu besluta att såsom hvilande antaga vissa erforderliga grundlagsändringar.
Däremot erfordras angående den särskilda vallagen ytterligare
utredning, hvilken emellertid i betraktande af det rikliga material,
som föreligger tillgängligt, bör utan svårighet kunna medhinnas så
tidigt, att förslag till vallag kan föreläggas nästa lagtima Riksdag..
Tidsutdräkt. Något uppskof med rösträttsfrågans slutliga, lösning behöfver icke

häraf förorsakas, då grundlagsändringen ändock icke kan slutligen afgöras
förr än efter nästa ordinarie nyval till Andra Kammaren.»

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

271

Till stöd för sitt förslag hafva herr Petersson och medmotionärer
andragit följande:

»Det förslag till rösträttsfrågans lösning, som framlagts i Kungl.
Maj:ts proposition om ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 i regeringsformen
samt §§ 10 till och med 22 äfvensom §§25 och 38 i riksdagsordningen,
hvilar på grunder, som enligt vår mening äro principiellt
oriktiga och, efter hvad erfarenheten gifvit vid handen i länder, som
praktiserat majoritetssystemets allmänna rösträtt, otillfredsställande. Vi
kunna därför ej medverka till rösträttsfrågans lösning på sätt Kungl. Maj:t
föreslår. Då vi emellertid fullt behjärta vikten af rösträttsfrågans snara
lösning, har det för oss framstått såsom eu plikt att i motion framlägga
ett förslag, byggdt på grunder, hvilka vi anse mera rättvisa och
betryggande.

I afseende på valrätten till Andra Kammaren ansluta vi oss helt
till hvad Kungl. Maj:t i proposition till 1905 års Riksdag föreslog.
Äfvenså i fråga om själfva principen om proportionella val.

Man har sagt, att frågan om valsättet är en sekundär fråga i
jämförelse med själfva valrättsfrågan, och att den förra därför icke bör
få stå hindrande i vägen för den senares lösning. Vi ha icke kunnat
tillägna oss detta betraktelsesätt. Båda dessa frågor stå nämligen,
såsom kommitterade i motiveringen till sitt förslag om proportionell
valmetod närmare påvisat, i ett organiskt sammanhang med hvarandra.
Och det är så långt ifrån riktigt, att frågan om den allmänna rösträttens
organisation är en sekundär fråga, att den tvärtom är att anse
som en af de allra viktigaste och för statens politiska lif mest grundläggande
frågor. När Riksdagen förklarat sig beredd att med vissa
begränsningar utsträcka rösträtten till alla medborgare utan hänsyn till
förmögenhetsvillkor, så har den utan tvifvel med denna reform afsett
att vinna ökade resurser för Riksdagen att undanröja berättigade anledningar
till missnöje och på samma gång ökad auktoritet åt staten.
Men detta syfte vinnes icke utan i samband med en valordning, som
låter alla valmäns rösträtt gälla lika och gör representationen till ett
verkligt uttryck för valmännens i och genom valhandlingen uttryckta
vilja. En god och ärlig valordning främjar en god och lugn utveckling
af det politiska lifvet samt ger styrka och fasthet åt ett lands institutioner.
En valordning sådan som majoritetssystemet, hvilket tvingar partierna att
utföra sin samhällsgagneliga uppgift under formen af ett utrotningskrig
mot hvarandra, försätter det politiska lifvet i ett febertillstånd, under
hvilket landet kastas mellan de olika polerna: politisk liknöjdhet i de

Herr

Peterssons
m. fl. motivering.

Frågan om
valsättet af
stor betydelse.

272

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Vikten af en
god lösning.

Granskning a}
det kungl.
förslaget.

Majoritetssystemet
en
form för
uteslutning.

valkretsar, där minoriteterna ingen utsikt kafva att vinna något —
upphetsning till det yttersta af alla politiska lidelser i de valkretsar,
där det väger mellan partierna och utgången af valstriden beror af ett
fåtal röster.

Inom Riksdagen finnes helt visst ingen grupp att räkna med, som
icke önskar eu snar lösning af rösträttsfrågan. Den nuvarande situationen
synes oss därför böra påkalla, icke eu appell till denna allas
gemensamma önskan, utan snarare eu maning till enhvar att icke för
vinnande af en snar lösning uppgifva krafvet på en god lösning. Denna
fråga är för viktig för att lösas i trötthetens tecken. Det sätt, hvarpå
den allmänna rösträtten, denna samhällsutvecklingens på samma gång
grundval som drifkraft, införes i vår författning, kommer att sträcka
sina verkningar långt in i framtiden och helt visst utöfver den lifslängd,
som torde vara något af Riksdagens partier beskärd. I det
författningsverk, som Riksdagen nu har att utföra, kan till och med
detaljen vara af den vikt, att den icke utan skada för det hela får bära
prägeln af att vara, hvad man kallar, ett hastverk. En till synes så
litet invecklad fråga som Kungl. Maj:ts förslag om omval, i händelse
att absolut majoritet ej vinnes vid första valet, skulle så till exempel
färga vårt politiska lif olika alltefter den lösning den får. Valrörelsen
och partiernas inbördes förhållanden, ja, man skulle kunna tillägga
den politiska moralen komme att utveckla sig på olika sätt, om principen
om absolut majoritet infördes i vår författning eller om den icke
infördes, på olika sätt, om det franska eller tyska systemet för omval
komme till användning.

Utgående från krafvet, att det författningsverk, som nu skall
utföras, bör blifva ett tekniskt så godt och politiskt så betryggande
verk, som under förhandenvarande omständigheter låter sig göra, vilja
vi från dessa synpunkter skärskåda det kungl. rösträttsförslaget.

Vid tillämpning af majoritetspricipen innebär en rösträttsutvidgning
i själfva verket en suspension af rösträtten för en större eller
mindre del af de gamla valmännen. Kommer en röstsedel att vid
sammanräkningen falla till den större högen af röstsedlar, har den med
eu rösts styrka bidragit att lyfta den segrande kandidaten in i representationen
och samtidigt med tyngden af en röst bidragit till att
trycka minoriteten bort från dess rätt att medverka till representationens
sammansättning. Kommer åter en röstsedel i den mindre högen,
får den ingen effekt alls, utan är att räkna, som om den aldrig afgifvits.
Och det kan till och med hända, att det beror just på en enda
röst, huruvida en grupps valsedlar skall tilläggas denna dubbla effekt

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

273

eller ingen effekt alls. Systemet är med andra ord en form för uteslutning
och verkar så, att ju flera de nya valmännen blifva, desto
flera af de gamla valmännen kunna de beröfva all verkan af deras
rösträtt. Att införa den allmänna rösträtten i förening med majoritetsval
är i själfva verket detsamma som att skapa en ny kategori rösträttslöse,
till öfvervägande grad bestående af just de samhällsklasser,
som hittills suttit vid ledningen af landets politik. Enligt vår åsikt
är det en omöjlig uppgift att med sakliga skäl deducera fram, att man
genom en så anordnad rösträttsreform skulle erhålla en bättre och
mera lifskraftig representation, omkring hvilken hela landet stode samladt,
än den, som framginge ur proportionella val.

Söker man efter orsaken till att det liberala samlingspartiet så
bestämdt hållit fast vid detta olämpliga valsätt, att det låtit rösträttsfrågan
falla både vid 1904 och 1905 års riksdagar hellre än att en
valordning skulle införas, som skulle skydda de nuvarande rösträttsinnehafvarne
i deras rätt att i förhållande till sitt antal medverka till
Andra Kammarens sammansättning, så vinner man klart besked härom
i den rösträttsmotion, som vid 1905 års riksdag framlades af herr K.
A. Staaff och 76 medundertecknare. Dåvarande chefen för justitiedepartementet
hade i motiveringen till Kungl. Maj :ts rösträttsproposition
påvisat, att förmögenlietsintresset är så svagt representeradt bland valmanskåren
i vårt kapitalfattiga land, att äfven om man till de burgne
räknar alla, som skatta för en årlig inkomst af 2,000 kronor och därutöfver
— kvinnor och personer af mankön under 25 år däri inräknade
— samt härtill lägger alla, som af fastighet beräknas ha en inkomst
af 600—2,000 kronor, så utgöra alla dessa ändock ej mer än 13 procent
af den blifvande valmanskåren. I sin motion sökte herr Staaff och
medmotionärer att göra gällande, ej blott att dessa 13 procent —
kvinnor och män under åldersstrecket inberäknade! — skulle kunna,
därest de vore eniga, tillsätta omkring 18 procent af Andra Kammarens
platser eller 41 å 42 af dess 230 ledamöter, hvarigenom de burgnes
representanter i förening med en absolut enhällig Första Kammare
skulle tänkas kunna afgöra de gemensamma omröstningarna, utan också
att man ''väl kunde sätta ett mycket större inkomstminimum för beräkning
af de burgnes antal samt följaktligen beräkna de mera burgna
valmännens antal mycket lägre’ och ''likafullt vara förvissad om, att
denna minoritet vid valen komme att ådagalägga ett mycket stort inflytande’.
Vi vilja ej fästa oss vid den bevisning motionärerna användt,
mot hvilken berättigade anmärkningar skulle kunna göras, men val
Bih. till Riksd. Prof. 1906. 3 Samt. 7 Käft. 35

Tendensen i
de liberales
rösträttsfpolitik.

274

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

En förvänd
rösträttspolitik.

mot den slutsats, som motionärerna draga ur sitt resonemang'' och som
formuleras i följande ord:

’Såvidt vi kunna finna, bevisa de af chefen för justitiedepartementet
anförda siffror sålunda alldeles icke, hvad man därmed åsyftat.
Bevisa de något, så bevisa de snarare motsatsen, nämligen att det
intresse, som redan genom den kommunala röstskalan fått en särskiidt
anordnad representation i Första Kammaren, genom det proportionella
valsättet skulle erhålla eu möjlighet till ytterligare särskiidt anordnad
representation i Andra Kammaren.

Detta hafva vi ansett stridande mot rättvisans och billighetens
kraf och anse så fortfarande.’

Det är alltså med full insikt af majoritetssystemets orättfärdighet
gentemot de numeriskt svaga minoriteterna och på grund af detta
dess fel, som de 77 motionärerna vid fjolårets riksdag motionerade om
bibehållande af detta valsätt. Majoritetsvalen skola tjäna som motvikt
mot ’det enormt mycket större ''inflytande’, som en burgen samhällsklass
förmenas hafva på riksdagsmannavalen i jämförelse med ’en till
antalet lika stor obemedlad valmansgrupp’. Medelklassen i stad och
på land, borgare och landtmän, skulle sålunda genom majoritetssystemet
uteslutas under den förevändningen, att de burgna valmännen antagas
komma att lifligare deltaga i riksdagsmannavalen än de obemedlade.

Det sätt att betrakta rösträttsfrågan, som kommer till synes i
denna motion, synes direkt strida mot de mest oundgängliga kraf, som
måste ställas på en sund och ansvarskännande rösträttspolitik. Eu
representation bör afspegla samhället, sådant det lefver ej blott i sina
politiska, sociala och religiösa sträfvanden, utan äfven i sin kultur,
sina näringar och institutioner. Yi anse oss icke kunna stödja en rösträttspolitik,
som tjänar syftet att i och genom en förening af allmän
rösträtt och en minoritets-förtryckande valordning minska möjligheten
för de samhällslager, som genom sitt ledande arbete uppbära landets
kultur och gifva prägeln åt dess näringsliv att med samma rätt som
den öfriga delen af befolkningen göra sig gällande vid valen till Riksdagens
Andra Kammare. Vi kunna ej underlåta att i detta sammanhang
påpeka det sakförhållandet, att i andra länder de socialdemokratiska
partierna sätta en ära uti att förfäkta principen: samma, lika
rätt för alla klasser och partier att medverka till Andra Kammarens
sammansättning. Sedan mer än en mansålder har också det socialdemokratiska
partiet i ett flertal af Europas länder haft de proportionella
valen på sitt program.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

275

Inom den politiska vetenskapen finnes det väl knappast en mindre
omstridd erfarenhetssats än den, att klassvälde leder till maktmissbruk.
Detta gäller om alla klasser, minst dock om de mellersta klasserna,
som i alla tider betraktats som den lugna utvecklingens säkraste värn,
utan hvilket en stat aldrig varit väl administrerad och friheten aldrig
säkert garanterad. Äfven från denna synpunkt måste Kungl. Maj:ts
rösträttsförslag, såsom gående ut på att medelst en orättvist verkande
valordning utestänga medelklassens inflytande på ledningen af landets
offentliga angelägenheter, betraktas såsom otjänligt att läggas till grund
för en rösta.''ättsreform.

Under rösträttsfrågans föregående behandling har man sökt förtaga
majoritetssystemets allmänna rösträtt dess karaktär af att vara
en klasslag till befordrande af en enda samhällsklass’ öfvervälde i Andra
Kammaren. Bland argument, som därvid anförts, har äfven fått tjänstgöra
det statistiska sammandrag öfver yrkesgrupperingarne, som från
statistiska centralbyråns redogörelse angående valrätt till Riksdagens
Andra Kammare år 1900 inflöt i motiveringen till Kungl. Maj:ts rösträttsproposition
till 1904 års Riksdag. Inför dessa siffror borde, menade
man, talet om att majoriteten inom den blifvande valmanskåren
komme att utgöras af en enda samhällsklass tystna. Ser man emellertid
dessa siffror i belysning af de kommentarie!’, som statistiska centralbyrån
lämnar till ofvanberörda statistiska sammandrag, kommer man
till ett annat resultat. Under grupperna, ''Gods- och hemmansägare’
samt ’ Arrendator er’ dölja sig ej mindre än öfver 60,000 hemmavarande
söner och mågar samt öfriga manliga familjemedlemmar, ehuruväl ett
mycket stort antal af dessa torde vara i dagakarlens, bruks- eller
industriarbetarens ställning. Som arbetsgivare — Fabriks- och handtverksidkare’
— figurera inemot 50,000 fabriks- och handtverkeriarbetare
förutom hela antalet handtverkare, som äro sina egna arbetare. I den
''borgerliga’ gruppen ’F. d. yrkesutöfvare’ finner man en underlig
blandning af f. d. manskap, fattighjon, lösdrifvare, fångar m. in. Tager
man vidare i betraktande, att industriarbetarnes klass är i oafbruten,
hastig tillväxt, under det att jordbruksnäringens idkare i stora delar
af landet t. o. in. minskas till antalet, kan man omöjligen sluta ögonen
till för det framtidsperspektivet, att utvecklingen hos oss drifver mot
tydligt öfvervälde af en enda klass. Att påskynda denna utveckling
medelst införande af ett valsätt, som endast gynnar majoriteten, måste
ur samhällets synpunkt vara betänkligt.

Från den socialdemokratiska gruppens rösträttsmotion vid 1905
års riksdag har det kungl. förslaget upptagit tvenne yrkanden, som

Yrkesstatistikens
siffror.

Enmansvalkretsar
i de
större städerna.

276 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

från principiell synpunkt te sig- som förbättringar af liberala samlingspartiets
rösträttsmotion från förra året och så också obestridligen är
beträffande det ena förslaget, det nämligen, som afser ett tillämpande
af systemet med enmansvalkretsar äfven i de större städerna. Förslaget
afser att bättre skydda minoritetens rätt, än fallet är vid tillämpning af
flermansvalkretsar, och det kommer äfven att verka i denna riktning,
ehuru på ett mycket ofullständigt och bristfälligt sätt. Nu senast ha
de engelska valen ådagalagt, huru otillfredsställande systemet med enmansvalkretsar
skyddar minoritetens rätt. 1 London t. ex. togo de
liberale 40 platser för 247,830 röster, då de konservative erhöllo blott
19 platser för 229,904 röster. Vid valen 1900 togo de konservative
51 platser för 211,675 röster, under det att de liberale fingo nöja sig
med 8 platser för 158,436 röster. Det i all sin bristfällighet likväl
beaktansvärda skydd, som förslaget om enmansvalkretsar äfven i de
större städerna innehåller, har emellertid måst köpas med offret af de
företräden, som flermanssystemet erbjuder äfven vid majoritetsval. Med
enmansvalkretssystemet är förenad i hvarje fall eu gifven olägenhet,
som icke i samma grad vidhäftar systemet'' med flermansvalkretsar. Vi
syfta ej härmed på det skäl, som vid både 1904 och 1905 års riksdagar
fick utgöra anledningen för herrar Staaff och rnedmotionärer att
motsätta sig de större städernas uppdelning i enmansvalkretsar, nämligen
farhågan för s. k. valkretsgeometri. Vi tro i likhet med chefen
för justitiedepartementet, att faran härför icke är stor och att de större
städerna således icke — såsom herrar Staaff och rnedmotionärer förmenade
— genom införande af enmansvalkretsar skulle ''försättas i ett
betydligt ogynnsammare läge än landet i öfrigt’. Däremot tro vi, att
valen i enmansvalkretsar icke kunna på samma sätt som valen i flermansvalkretsar
anpassa sig efter skiftningarna och intressena inom
majoriteten. Herr Staaff betonade också under rösträttsdebatten förlidet
år denna sida af flermansvalkretssystemets företräden, i det han framhöll,
att den nuvarande ordningen med flermansvalkretsar, hvad Stockholm
beträffar, ''frambragt en fusion mellan olika, men närstående
åskådningar, så att listorna ha företett en tolerant prägel mellan olika
skiftningar’. Då så är, att Kungl. Maj:t förklarat sig villig att skipa
rätt åt minoriteterna i de större städerna, men det medel, som för
detta syftemåls vinnande föreslagits, dels endast ofullständigt leder till
målet, dels medför en annan gifven olägenhet, hvarför då icke i stället
införa proportionsval i de större städerna? Härigenom skulle full rättvisa
skipas både åt majoriteten och minoriteten och samtidigt skulle
på ett ännu säkrare och bättre sätt än nu de olika intressena och

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

277

skiftningarne inom partierna blifva företrädda. Med andra ord, det
mål Kungl. Maj:t vill vinna skulle nås fullkomligt, utan att valmännens
läge och rörelsefrihet skulle försämras eller inskränkas, men väl utvidgas.
I konungariket Wurtemberg ha vi ett exempel på ett land, som
står i begrepp att slå in på denna den partiella lösningens väg. Dess
andra kammare har nämligen helt nyligen preliminärt beslutat en
rösträttsreform, enligt hvilken de proportionella valen, utom för valet
af ett antal s. k. rikskandidater, äfven kommit till användning vid val
af de sex representanterna för hufvudstaden.

Det hufvudsakliga syftet med den proportionella valmetoden är
att göra valrätten effektiv för så många af de röstande som möjligt,
och denna valmetod bör därför, enligt vår mening, komma till användning
äfven vid valen till Första Kammaren. Ty lika oegentligt som
det är, att hälften + 1 af de röstande skola kunna beröfva den andra
hälften — 1 all verkan af dess rösträtt vid valen till Andra Kammaren,
lika oegentligt måste det anses vara, att minoriteterna inom de
valkorporationer, som äga att utse Första Kammarens ledamöter, skola
sakna möjlighet att göra sin rösträtt gällande. Gifvet är, att ett valsätt,
som förklaras vara rättvist och förmånligt vid valen till Andra
Kammaren, också bör anses vara rättvist och förmånligt vid valen till
Första Kammaren.

När vi ansett, att frågan om den proportionella valmetodens införande
vid valen till Andra Kammaren bör lösas i samband med samma
valsätts tillämpning vid valet af ledamöter till Första Kammaren, är
det således icke — det vilja vi särskilt betona — af den anledningen,
att vi dela deras mening, som göra gällande, att införande af
proportionella val till Andra Kammaren kräfver en kompensation i
Första Kammarens demokratisering. Tvärtom hålla vi före, att en
reform, byggd på allmän rösträtt i förening med proportionella val,
måste anses vara icke blott en bättre reform, utan äfven en längre
gående reform än den, Kungl. Maj:t föreslår, ity att genom den förra
rösträtten göres effektiv för i det närmaste alla, som deltaga i valen.
Det är just från Första Kammarens egen synpunkt vi anse det vara
af stor vikt, att denna kammare icke ingår i den nya regim, som
kommer att skapas af den allmänna rösträtten, med eu valordning,
hvars grundval hastigt kommer att undergräfvas af utvecklingen.

För frågornas allsidiga behandling kräfves det, att olika meningar
och intressen äro företrädda ej mindre i Första än Andra Kammaren.
Det är nämligen så långt ifrån att vara eu styrka hos en kammare,
att den icke inom sig sluter en lifaktig opposition, att man snarare med

Proportionella
val till Första
Kammaren.

278

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Proportionalitets
systemets
tillämpning
på Första
Kammaren.

eu författare torde kunna säga: finnes icke en sådan opposition, måste
den skapas af majoriteten, såvida denna själf skall kunna bibehålla sig
sund, vaken och handlingskraftig. Endast för den händelse att det
kunde befaras, att en tillämpning af det proportionella valsättet skulle
leda till en sänkning af Första Kammarens nivå, vore således, enligt
vår uppfattning, ett införande af detta valsätt att afråda. Ty eu Första
Kammares auktoritet hvilar kanske i främsta rummet på den fond åt
auktoritet, inflytande, statsmannaduglighet, erfarenhet och rättskaffenshet,
som kammaren förfogar öfver i och hos sina medlemmar. Vi kunna
emellertid ej se något skäl, hvarför ett valsätt, af hvars tillämpning
man väntar — och det med all rätt, enligt hvad erfarenheten redan visat i
Belgien och Schweiz — ett höjande af Andra Kammarens kapacitetsnivå
skulle hafva eu motsatt effekt vid användning för valen till Första
Kammaren. All anledning är att antaga, att detta valsätts verkningar
komme att visa sig i en tendens att göra urvalet till Första Kammaren
mera allsidigt, än för närvarande är lallet. Det synes oss också vara
af högsta behofvet, att så sker, för att icke klyftan mellan Första Kammaren
och en genom den allmänna rösträtten demokratiserad Andra
Kammare skall ''blifva så stor, att samarbete omöjliggöres. Detta är
också den främsta anledningen till att vi i vår motion upptagit krafvet
på proportionella val till båda kamrarna. Genom tillämpningen af detta
valsätt erbjuder sig åtminstone eu möjlighet för landet att erhålla en
representation utan alltför skarpa brytningar och oförmedlade öfvergångar
mellan det ena partiet och det andra, mellan den ena kammaren
och den andra.

Vid bedömandet af frågan, huru ett proportionellt valsystem, tilllämpadt
vid val till Första Kammaren med dennas konstitutionella
karaktär bibehållen, skulle kunna lämpligen anordnas, måste spörsmålet,
huru och hvar detta system lämpligen skall anordnas, först vinna en
principiell lösning.

Flera vägar äro därvid tänkbara, sålunda skulle valet kunna förrättas
omedelbart, i analogi med föreslaget sätt för val till Andra Kammaren,
eller ock eu särskild nämnd med ensamt uppdrag att förrätta
dessa val tillsättas och proportionalitetsprincipen tillämpas vid väljandet
af denna nämnd, vidare att med bibehållande af nu gällande bestämmelser
låta tillämpningen ske vid tillsättandet af de korporationer, som
hafva att välja landstingsmän, eller ock slutligen att bestämma, att
själfva valkorporationen — stadsfullmäktige och landsting — förrättar
valet efter proportionella regler.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

279

Af de sålunda angifna vägarne torde den förstnämnda näppeligen
kunna förordas. Andan i vår konstitution skulle genom en dylik reform
totalt förryckas. Förslaget skulle i sig själft innebära, att man satte
mot hvarandra med lika makt och myndighet två på i det stora hela
alldeles samma sätt tillsatta kammare. Alla ett en-kammar-systems
olägenheter skulle uppstå, men ingen af dess förtjänster komma till
sin rätt.

Vidkommande förslaget att tillsätta en särskild valnämnd för utseende
af riksdagsmän till Första Kammaren, så innehåller detta mycket,
som är tilltalande. Principen är klar och enkel och tekniska svårigheter
af oöfvervinnelig art föreligga icke. Dock kunna invändningar
göras, äfven härvidlag mest af konstitutionell art.

På senare tider har ofta från radikalt håll den meningen framhållits,
att vår Första Kammare utgör allenast en den burgnare befolkningens
eller rent ut en kapitalets och ämbetsmannaståndets representation,
hvars enda uppgift vore att värna dessas intressen. Att detta
är en uppenbar vantolkning af konstitutionens anda är uppenbart, om
än dess värre stundom förhållanden förelupit, som skulle kunna anses
gifva stöd åt en sådan tolkning. Emellertid finna vi häraf ingen anledning
att öfvergifva tron på att lagstiftarens mening med denna kammare
skall kunna förverkligas eller att denna kammare skall kunna blifva ett
öfverhus i verklig mening, med uppgift att mot sin folkvalda medkammare*
kunna i vissa fall sätta sin mera besinningsfulla mening. Att
därför tillsättandet af denna kammares ledamöter bör och måste ske
efter andra grunder och på annat sätt, är för oss uppenbart. Vi tveka
ej att säga, att det är lämpligt och nästan nödvändigt, att denna kammares
ledamöter befrias från de i många fall hetsiga och upprifvande
valstriderna med deras oundvikliga konsekvens, den offentliga kandidaturen,
hvilken för denna kammare, då valkretsenheten härvidlag är en
helt annan än vid valen till Andra Kammaren, skulle blifva mångdubbelt
mera betungande och hafva till följd, att de bästa elementen drogo sig
undan. Dessutom kan åberopas en annan mera materiell grund, den
nämligen, att dessa val ej böra bestämmas af mer eller mindre tillfälliga
politiska stämningar, som vid ett eller annat tillfälle kunna göra sig
gällande, utan efter mera personella skäl: den större insikten, den större
mognaden och den större besinningsfullheten, allt egenskaper, som vid
upprörda valtillfällen lätt sättas å sido. Vidare och slutligen måste det
vara en skyldighet att räkna med förhållandena sådana, som de föreligga,
och ej föreslå något, hvars antagande må betecknas som otänkbart.

280

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Inskränkning
af den kommunala
rösträtten
vid val
af landstingsmän.

Återstå förslagen att så långt som möjligt bygga på det beståendes
grand och låta det proportionella systemet komma till användning
antingen vid själfva landstingsvalen och därefter inom landstingen eller
ock slutligen inom dessa sistnämnda ensamt.

Såsom bekant, förete sätten för landstingsvalen i städerna och på
landet flera olikheter, och ej ens inom dessa båda kategorier är valsättet
öfverallt lika, i det såväl i städerna som å landet valsättet i vissa fall
är omedelbart, i vissa medelbart. Oafsedt denna omständighet, som i
och för sig torde vara af afgörande betydelse, tillkomma andra skäl.
På landet utses, såsom angifvits, landstingsman för hvarje härad eller
tingslag. Enligt tillgängliga handlingar väljer ett afsevärdt antal härad,
tingslag och städer allenast en eller två land stingsmän. Inför dessa
förhållanden måste man öfvergifva tanken på ett proportionellt valsätt
vid själfva landstingsmannavalet, med mindre på samma gång kunde
genomföras en förändring från botten af landstingsförordningen, en
konsekvens, som hvarken b judes af någon tvingande omständighet, då
den rättvisa idé, vi söka häfda, ändock kan komma till sin rätt, och i
sådant sammanhang som det föreliggande med all sannolikhet skulle
bringa det hela på fall.

Återstår sålunda det enda förslag, som vi finna kunna med utsikt
till framgång framläggas, eller att låta den valkorporation, som i sista
hand väljer Första Kammarens ledamöter, göra detta efter proportionell
metod.

Åfven om en proportionell valmetod komme till användning vid
val till Första Kammaren, torde det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida
med nu gällande bestämmelser rörande den kommunala rösträtten
alla mera afsevärda grupper i samhället skulle blifva tillförsäkrade
skäligt inflytande på kammarens sammansättning. Man kan nämligen
med fog påstå, att åtskilliga af de korporationer, hvilka förrätta val
till Första Kammaren, själfva i så öfvervägande grad representera de
förmögnare samhällsklasserna, att andra talrika, om också ej i ekonomiskt
hänseende lika betydande grupper därinom nästan intet hafva att betyda.

Detta förhållande har sin orsak däruti, att de vanliga bestämmelserna
för kommunal rösträtt äro gällande äfven vid val af landstingsmän
eller af elektorer för sådant val. Som bekant, äro sedan några år tillbaka
vissa gränser fastställda för den kommunala rösträtten i ändamål
att bevara den ekonomiska medelklassens inftytande gentemot innehafvarne
af höga röstetal, och de i sådant syfte vidtagna åtgärderna hafva
otvifvelaktigt en icke ringa betydelse såväl för närvarande som för
reglerandet af den framtida utvecklingen. Den tanken torde emellertid

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

281

mångenstädes äga starka sympatier, att det redan tagna steget till
begränsning af rösträtten inom landskommunerna snart bör efterföljas
af ett nytt i samma riktning, och därvid är det nog närmast behofvet
af en reform med afseende å Första Kammarens sammansättning, som
dikterat uppfattningen. Man torde nämligen icke med fog kunna bestrida
billigheten af, att rättigheterna inom kommunen stå i proportion till
de ekonomiska prestationerna för dess bästa — allra helst som de hufvudsakliga
rättigheterna direkt eller indirekt just gälla bestämmandet
af de ekonomiska prestationerna och deras användning. Då i detta
samband mellan rättigheter och skyldigheter, mellan makt och ansvar,
obestridligen ligger en stark garanti för den omvårdnad om kommunernas
ekonomiska ställning, af hvilken deras öfriga verksamhet först
och sist beror, lärer något skäl ej nu föreligga att ytterligare inskränka
gränserna för rösträtten, i hvad den angår kommunernas allmänna
angelägenheter.

Såvidt vi kunnat finna, bör därför en bestämd skillnad göras
mellan den vanliga kommunala rösträtten och den, genom hvilken
landstingen sammansättas. Under nuvarande förhållanden kan inom
kommunen enhvar göra sin talan hörd; äfven de mindre bemedlade
hafva rätt och tillfälle att, om också ej genom mängden af sina fyrkar,
dock genom det berättigade i sin sak, göra sina intressen och åsikter
beaktade. Så är ej förhållandet med landstingen, där från hvarje
kommun endast fyrkmajoriteten blir representerad, och där sålunda för
närvarande endast den ekonomiska öfver- och medelklassen kan blifva
företrädd. Häraf måste med nödvändighet följa en viss ensidighet i
landstingens sammansättning, i det att vissa samhällsgrupper icke endast
därinom sakna större inflytande, utan ej ens där kunna få sina speciella
behof och önskningar uttalade. Redan ur den synpunkten, att landstingen
visserligen böra närmast utses med hänsyn till sina ekonomiska
funktioner, men i alla fall på sådant sätt, att därvid olika synpunkter
få göra sig gällande för frågornas allsidiga belysning, finnas sålunda
bestämda skäl för att genom en starkare begränsning i den vid dessa
val gällande röstskalan möjliggöra, att äfven de mindre bemedlade
erhålla något inflytande.

Ån starkare måste detta kraf framträda vid betraktandet af den
politiska sidan af landstingets funktioner, nämligen dess befogenhet att
utse länets representanter i Första Kammaren. Om vid dennas sammansättning
samhällets olika lager med rätta böra tillmätas en andel,
som står i direkt förhållande till deras ekonomiska betydelse för landet,
så blir det ock en klar skyldighet att därvid sörja för, att icke något
Bih. till RiJcsd. Prof. 1906. 3 Samt. 7 Käft. 36

282

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

sådant lägel- af verklig- betydelse blir fullständigt utestängdt. Men
erfarenbeten bar visat, att de ekonomiskt mindre väl situerade klasserna,
sålunda de ingalunda minst talrika, inom landstingen kafva så godt
som intet att säga; det må då ej väcka undran, att de betrakta Första
Kammaren såsom en representation ej för kela folket, utan endast för
dess i ekonomiskt hänseende gynnsammare lottade ock mindre del. Då
det för vårt lands lugna politiska utveckling är af största vikt, att ej
blott Andra utan äfven Första Kammaren, om ock i olika grad, sammansättes
af ock återspeglar samhällets skilda hufvudgrupper, så hafva
vi funnit nödigt föreslå en ytterligare begränsning af den kommunala
rösträtten vid sådana val, som afse landstingens sammansättning.

Något större behof af en sådan begränsning- synes ej kafva framträdt
med afseende å stadskommunerna. Där kafva nämligen med nu
gällande bestämmelser de viktigare kategorierna af mindre röstägare,
såsom tjänstemän, betjänte, småhandlande, handtverkare och yrkesindustriarbetare,
kunnat förskaffa sig inflytande.

I landskommunerna torde ej keller tillräckliga skäl föreligga för
en skärpning med afseende å det s. k. relativa röstmaximum, det vill
säga bestämmelsen att ingen må utöfva rösträtt för större antal röster,
än som svarar mot Vio af kommunens kela fyratal. Inom smärre kommuner,
där inga svårigheter möta för de röstägande att talrikt infinna
sig ock bevaka sina intressen, lärer denna begränsning vara i regel fullt
tillräcklig för att garantera de smärre fyrktalsinnehafvarne ett behörigt
inflytande.

I större kommuner med höga fyrktal spelar det relativa röstmaximum
en mycket mindre roll, med hänsyn redan till de yttre svårigheterna
att samla mängden af smärre fyrktalsägare. Det ligger sålunda
i sakens natur, att i en kommun med 10,000 fyrkar trenne röstägare
om hvardera 1,000 fyrkar betyda mindre än trenne röstägande om
hvardera 5,000 fyrkar i en kommun med ett sammanlagdt fyrktal af
50,000. I båda fallen disponera de tre röstägande tillsammantagna
endast 3/io af hela fyrktalet, men i den förstnämnda kommunen är det
gifvetvis lättare att vid kommunalstämman samla ett antal mindre röstägare
med tillsammans 3,000 fyrkar än i den senare kommunen att
uppbringa sådana röstägare med tillhopa 15,000 fyrkar. I större kommuner
kunna några få större fyrktalsinnehafvare, där de äro eniga, i
verkligheten, om ock ej teoretiskt sedt, fullständigt behärska omröstningarna,
hvilket synes så mycket mera betänkligt, som en mycket stor
del af dem icke äro enskilda, utan juridiska personer.

Detta missförhållande, som skänker ett fåtal bolag och enskilde
ett alldeles oproportionerligt inflytande på landstingens sammansättning,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7. 283

kan endast afkjälpas genom en begränsning af det högsta antal fyrkar,
för hvilket någon medgifves utöfva rösträtt. Vi hafva därför ansett
oss böra i detta sammanhang förorda, att det absoluta röstmaximum å
landet sänkes från 5,000 till 1,000 fyrkar vid val, som afse landstingens
sammansättning.

Ehuruväl tillgängliga utredningar icke medgifva en fullt exakt
beräkning af de förändringar med afseende å den kommunala rösträtten,
som genom den af oss nu föreslagna begränsning skulle inträda, kan
man dock ur officiella uppgifter erhålla tillräcklig ledning för ett omdöme,
huru eu sådan reform i stöld sedt skulle verka.

Klart är, att i kommuner med ett sammanlagdt fyrktal af 10,000
och därunder det relativa maximum (V10) redan nu förhindrar, att någon
utöfvar rösträtt för mer än 1,000 fyrkar. Den föreslagna begränsningen
af det absoluta maximum kan sålunda blifva af ''praktisk verkan allenast
i kommuner med mer än 10,000 fyrkar.

Sådana kommuners förekomst inom skilda delar af landet framgår
närmare af efterföljande tabell, som utarbetats med ledning af senast
offentliggjorda officiella uppgifter.

Landskommuner år 1903.

Län (Landsbygd)	Hela antalet kom- muner	Däraf kom-muner med mer än 10,000 fyrkar	Län (Landsbygd)	Hela antalet kom- muner	Däraf kom-muner med mer än 10,000 fyrkar
Antal	°/ /o	Antal	%
				Transport	1,060	440
Stockholms län.....	no	53	48.2	Blekinge län.......	35	21	60.o
Uppsala ......	85	26	30.6	Kristianstads län . . . .	143	57	39.9
Södermanlands län . . .	91	40	44.o	Malmöhus län......	241	124	51.5
Östergötlands „ . . .	149	56	37.6	Hallands ........	86	27	31.4
Jönköpings län.....	127	28	22.o	Göteb. och Bohus län . .	87	33	38.0
Kronobergs ......	85	36	42.4 Älfsborgs län......	220	34	15.5
Kalmar „.....	101	40	39.6	Skaraborgs .......	260	24	9.2
Gottlands ......	92	4	4.3	Värmlands ........	87	53	60.9
Örebro län .......	58	42	72.4	Västernorrlands län . . .	63	45	71.4
Västmanlands län . . .	68	38	55.9	Jämtlands län......	59	22	37.3
Kopparbergs „ . . .	47	41	87.2	Västerbottens län... .	24	18	75.0
Gäfleborgs län.....	47	36	76.6	Norrbottens „ ... .	21	17	81.o
Transport	1,060	440	—	Summa	2,386	915	38.3

0 Bidrag till sv. off. stat. (litt. U): Kommunernas fattigvård och finanser år 1903.

284

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Tabellen utvisar, att af rikets samtliga 2,386 landskommuner ej
färre än 915, eller 38,3 °/0, år 1903 både ett sammanlagdt röstetal af
öfver 10,000 fyrkar ocli sålunda kunna beröras af den bär föreslagna
begränsningen. Förhållandena ställa sig dock härutinnan mycket olika inom
olika län. Högsta relativa antalet dylika kommuner anträffas i Kopparbergs
(87,2%), Norrbottens (81,0 %), Gäfleborgs (76,6 %), Västerbottens
(75,0 %), Örebro (72,4 %), Västernorrlands (71,4 %) Värmlands (60,9 %),
Blekinge (60,0%), Västmanlands (55,9%), samt Malmöhus län (51,5%);
relativt fåtaliga voro däremot sådana kommuner med höga röstetal i
Gottlands (4,3 %), Skaraborgs (9,2 %), Ålfsborgs (15,5 %), Jönköpings
(22,0%), Uppsala (30,6 %) samt Hallands län (31,4 %).

I den mån inom dessa kommuner med sammanlagdt mer än 10,000
fyrkar finnes någon eller några innehafvare af mer än 1,000 fyrkar,
måste den nu föreslagna begränsningen verkligen öfva inflytande på den
kommunala rösträttens fördelning.

Till belysande af detta spörsmål finnas tyvärr inga senare uppgifter
än de för år 1892, som af statistiska centralbyrån särskild! införskaffades
och publicerades, och på hvilka de utredningar grundades,
som utmynnade i den nu gällande begränsningen af rösträtten inom
landskommunerna. Med ledning af de då vunna resultaten kunna
emellertid vissa slutsatser dragas beträffande äfven de nuvarande förhållandena.
Man torde nämligen, utan risk att begå något afsevärdt
misstag, kunna förutsätta, att åtminstone de kommuner, där redan år
1892 förefunnos röstinnehafvare med mer än 1,000 fyrkar, allt fortfarande
befinna sig i samma situation. Finner man sålunda vid närmare
granskning, att i några af de landskommuner, som enligt sist tillgängliga
uppgifter (år 1903) hade sammanlagdt mer än 10,000 fyrkar, redan
1892 förefunnos någon eller några innehafvare af mer än 1,000 fyrkar,
så följer däraf, att åtminstone i dessa kommuner den af oss förordade
begränsningen verkligen kommer att inskränka ifrågavarande röstinneliafvares
rösträtt.

Fn verkställd undersökning af detta spörsmål lämnar följande
resultat.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

285

Landskommuner med mer än 10,000 fyrkar år 1903, där redan år 1892
förefunnos röstägande med mer än 1,000 fyrkar.

Län	Antal	°/o af	Län	Antal	°/o af
kommu-	samtliga	kommu-	samtliga
(Landsbygd)	ner	kommu-	(Landsbygd)	ner	kommu-
		ner			ner

Stockholms län.............	37	33.6
Uppsala ,, ............	19	22.4
Södermanlands län......	36	39.6
Östergötlands ,, ......	37	24.8
Jönköpings län ............	17	13.4
Kronobergs ,, ............	18	21.2
Kalmar län.....................	29	28.7
Gottlands län ..............	1	l.i
Blekinge ,, ...............	7	20.o
Kristianstads län .........	32	22.4
Malmöhus län...............	92	38.2
Hallands „ .............	16	18.6
Transport	\| 341	—

Transport	341	—
Göteb. och Bohus län	14	16.1
Ålfsborgs län ...............	21	9.5
Skaraborgs län ............	15	5.8
Värmlands ,, ............	37	42.5
Örebro län .....................	36	62.1
Västmanlands län........	30	44.1
Kopparbergs ,, .........	24	51.1
Gäfleborgs län...............	28	59.6
Västernorrlands län ...	34	54.0
Jämtlands län...............	10	16.9
Västerbottens län.........	12	50.o
Norrbottens län............	12	57.1
Summa	614	25.7

Det visar sig sålunda, att 614 kommuner, utgörande 25,7 % af
rikets samtliga landskommuner, skulle år 1903 kafva berörts af begränsningen,
under förutsättning af att inom desamma ägarne af de högsta
fyrktalen fortfarande förekommit i samma utsträckning som år 1892
var fallet. Förhållandena i detta hänseende inom olika delar af landet
framgår närmare af efterföljande gruppering, där länen ordnats efter
procenttalet kommuner, som drabbats af begränsningen.

Gottlands, Skaraborgs I 1

och Ålfsborgs län. | 0

Jönköpings, Göteborgs]

och Bohus, Jämtlands,! , „_9no/

Hallands och Blekinge 0

län.

Kronobergs, Uppsala,]
Kristianstads och Öster-1 21—25 %
götlands län. ''

Kalmar, Stockholm, ]

Malmöhus och Söder- > 29—40 0/0
manlands län.

286

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Västerbottens, Köp- j

Värmlands och] parbergs, Västernorr Västmanlands

, 43—44 % lands, Norrbottens 50—62 %

län. ) Gäfleborgs och Örebro

län. j

Huruvida och i livad utsträckning förhållandena ändrats sedan år
1892, kan ej med full bestämdhet påvisas. Tillräcklig ledning för ett
omdöme om utvecklingens hufvuddrag torde dock vinnas af efterföljande
tabell öfver de förändringar, som de särskilda slagen af fyrktal varit
underkastade från år 1892 till år 1903.

			Ökning (+) eller
	År 1892	År 1903	minskning (—).
			Fyrktal	°/o
Fyrktal för i mantal satt jord ...............	12,952,339	13,830,945	+ 878,406	+ 6.8 1 > +7.1
„ ,, jordbruksfastighet utan mantal	543,974	628,157	+ 84,183	+ 15.5 j
„ „ annan fastighet.....................	1,606,473	2,983,433	+ 1,376,960	+ 85.7
„ „ alla öfriga beskattningsföremål	9,105,010	16,958,457	+ 7,853,447	+ 86.3
Hela fyrktalet	24,207,996] 34,400,992] + 10,192,996] + 42.1

Under den ifrågavarande perioden utgjorde fyrktalets hela ökning
inom rikets landskommuner ej mindre än 42,1 %, men denna tillväxt
fördelade sig mycket ojämnt på de olika länen. Vid en närmare
granskning finner man, att den i hufvudsak kommer på just de län,
inom hvilka en jämförelsevis hög procent af antalet kommuner skulle,
enligt nyss anförda tablå, drabbas af den föreslagna sänkningen utaf
det absoluta röstmaximum. Dessa län sammanfalla fullständigt med
landets stora industritrakter, och därmed står i fullkomlig samklang,
att den starka ökningen af fyrktalet i endast ringa grad belöpte sig
på jordbruksfastighetens ökade värde (7, i %), utan nästan uteslutande
berodde på tillväxten af de båda andra beskattningsföremålen ''annan
fastighet’ (85,7 %) och ''alla öfriga beskattningsföremål’ (86,3 0/0).
Fyrktalets ökning är sålunda att i hufvudsak tillskrifva industriens
utveckling, den kommer företrädesvis till synes i de län, där storindustrien
är mäktigast och de stora fyrktalen genom kommunernas
storlek kunna göra sig gällande. Inom dessa län är det dock ej alla
grupper af fyrkägare, som sett sina rösttal afsevärdt ökas; för jord -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

287

brak ar ne, större och mindre, är tillväxten jämförelsevis obetydlig, men
däremot så mycket större för industriens män, nämligen å ena sidan
arbetsgivare — enskilde eller bolag af olika slag — å den andra
sidan industriarbetarne.

Den allmänna utvecklingen har sålunda otvifvelaktigt gått i den
riktningen, att i industridistriktens stora kommuner fyrktalen för industrien
starkt tillväxt och sålunda de höga rösttalen intill 5,000 fyrkar alltmer.
ökats i antal och betydelse utan hinder af det relativa röstmaximum.

I denna utveckling af de kommunala rösträttsförhållandena, i
den mån de beröra landstingens sammansättning, hafva vi ansett ett
reglerande ingripande vara af behofvet påkalla^. Vi anse det nämligen
hvarken för . industrien nödigt eller för det allmänna nyttigt, att den
starka ställning inom landstingen, som industriidkande enskilde och
bolag redan nu innehafva, än mer utvidgas och stärkes i direkt proportion
till den industriella utvecklingen. Äfven där jordbruket är af
öfvervägande ekonomisk betydelse, kan på detta sätt dess inflytande
på landstingsmannavalen blifva fullkomligt illusoriskt, och detta till
favör för en eller annan stor röstägande, ej till förmån för mängden
al hans arbetare. Öfverallt, där industrien är af förhärskande betydelse,
bör den visserligen få tillfälle att kraftigt bevaka sina särskilda intressen,
men ej endast arbetsgifvarnes utan ock arbetarnes.

Denna uppfattning är det, som förestafvat den af oss föreslagna
ytterligare begränsningen af den kommunala rösträtten vid val af landstingen.
I de kommuner, där bruks- och sågverksindustrien eller andra
större fabriksgrenar äro förhärskande — vanligen under aktiebolagsformen
— skall denna förändring bereda äfven deras arbetare möjlighet
att blifva i någon mån representerade inom landstingen; inom kommuner
med såväl industri som afsevärdt jordbruk kommer inflytandet vid
dessa val att fördelas mellan jordbrukarne, arbetarne och de störa
arbetsgifvarne; i ett mindre antal landtbrukskommuner torde de stora
egendomsägarne nödgas taga större hänsyn till bönder och småbrukare.

Att den föreslagna sänkningen af det absoluta röstmaximum
kommer att influera i nu angifven riktning, är väl otvifvelaktigt, men
huru stark dess verkan blir, på den frågan kan ett fullt exakt svar
ej gifvas. Förut har påvisats, att tillhopa 915 kommuner år 1903
ägde det totala fyrktal, att begränsningen med afseende på dem skulle
kunna få betydelse; genom jämförelse med förhållandena år 1892 framgår
vidare, att så verkligen skulle ske inom åtminstone 614 af dessa
kommuner, och slutligen är det uppenbart, att ökningen sedan sist -

Öfriga
ändringar
i fråga om
Första
Kammarens
bildande.

288 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

nämnda år af särskilt fyrktalet för ''annan fastighet’ och ’alla öfriga
beskattningsföremål’ måste hafva bragt ytterligare ett antal kommuner
företrädesvis inom Bergslagerna, Norrland och Malmöhus län, i samma
situation.

Härvid bör dock erinras, att i kanske flertalet fall, då begränsningen
kommer till användning, däraf ingalunda skulle föranledas någon
positiv förändring i maktfördelningen eller valresultaten; så är först
och främst förhållandet inom de säkerligen ganska talrika kommuner,
där de högsta röstetalen endast obetydligt öfverstiga 1,000 fyrkar.
Likaså ringa blir den praktiska betydelsen, när de stora röstinnehafvarne
icke stå i motsats till, utan hafva gemensamma intressen
med de öfriga; så är t. ex. det normala förhållandet mellan större
egendomsägare och bönder. De påtagliga förändringarne torde sålunda
komma att inskränka sig till de kommuner, där storindustrien, som
numera i allt större utsträckning bedrifves af bolag, hittills varit allenahärskande
och där minskningen i några röstägares fyrktal från 5,000
till 1,000 får till följd, att de förlora sin öfvermakt eller måste dela
den med sina arbetare och bönderna.

Af största betydelse torde den föreslagna begränsningen blifva
därntinnan, att den för framtiden afskär den utveckling till fåvälde
inom vissa landsting, som på senare tiden allt skarpare framträdt.
Vårt förslag i denna del afser sålunda ej ett brytande med de ursprungliga
och hittillsvarande förhållandena i fråga om landstingens faktiska sammansättning,
utan torde snarare vara ägnadt att betrygga desamma och
förebygga de olägenheter, som visat sig vara i vissa fall förknippade
med den nuvarande utvecklingen.

Stadgandet om den af oss föreslagna begränsningen har gifvetvis
sin plats i landstingsförordningen och torde, i händelse vårt förslagvinner
bifall, från Kungl. Maj:t kunna förväntas förslag till den häraf
betingade ändringen i sagda förordning.

Vi föreslå ingen förändring i afseende å antalet eller valbarhetsvillkoren
liksom ej heller beträffande stadgandet om frånvaron af arfvode
samt den obegränsade rätten till afsägelse.

Med hänsyn till funktionstiden torde den kunna nedsättas till
sex år, då ändock nödig kontinuitet bevaras och öfvergångstiden för
det nya systemets fullständiga tillämpning blir kortare. Kammaren
kommer härigenom i närmare rapport med valmännen, en förändring,
som ej kan hafva annat än gynnsam inverkan på kammarens auktoritet.

Vidare föreslås, att funktionstiden i likhet med förhållandet beträffande
Andra Kammaren skall räknas från den 1 januari (nu från

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7. 289

valdagen), detta för att bereda fast grundval för det proportionella valsättets
användande. Uppkommen ledighet bör fyllas allenast för den
af sexårsperioden återstående tiden, liksom ock nja val efter Konungens
förordnande böra ske för samma tid. För att fylla under perioden
uppkommen ledighet föreslå vi, att inom hvarje valkrets skall samtidigt
med valet af riksdagsmän och i enahanda ordning väljas likaantal
suppleanter.

I fråga om valkretsindelningen för val till Första Kammaren anse
vi praktiska skäl tala för bibehållande af den nuvarande anordningen.
Häraf följer, att stad, som ej i landsting deltager, skulle bibehållas vid
sin rätt att bilda egen vakrets. I sådan stad, som ej äger rätt att
välja mera än en riksdagsman, kan sålunda det proportionella valsättet
icke komma till användning. Då detta undantag — visserligen eu
lucka i systemet — kommer att äga rum endast i ett fåtal fall, för
närvarande Norrköping och Gäfle, och då allvarsamma invändningar kunna
göras mot sådana städers sammanslagning med landstingen i och för
riksdagsmannavalet, hafva vi icke funnit skäl föreslå en sådan förändring.
För att proportionellt valsätt skall kunna användas och komma till
sin rätt, är det gifvetvis nödvändigt, att vid allmänna val alla riksdagsmännen
i en valkrets väljas på en gång. För att få en successiv förnyelse
af kammaren och härigenom bevara kontinuiteten i densamma,
anse vi nödigt och lämpligt, att valkretsarna indelas i sex grupper,
då hvarje år en af dessa grupper kommer att välja. Antal valkretsar
i hvarje grupp såväl som den ordningsföljd, i hvilken dessa skola väljas,
bestämmes i vallagen.

I den kung!, rösträttspropositionen till 1904 och 1905 års Riksdagar
var i fråga om valkretsindelning för val till Andra Kammaren som
regel fastslaget, att hvart och ett af rikets län skulle utgöra en valkrets.
Möjlighet var dock lämnad, att, där förhållandena så medgåfve eller
fordrade, dela länet i två valkretsar; i bifogadt förslag till vallag hade
hetta medgifvande tillämpats i sex län.

Fn bland de väsentliga orsakerna till att det kungl. förslaget om
införande af proportionell valmetod i förening med allmän rösträtt icke
lyckades tillvinna sig Riksdagens bifall, var helt visst, att de föreslagna
valkretsarne voro för stora. Följden häraf skulle blifva, ansåg man, att valmännen
icke kunde komma i sådan personlig beröring hvarken med hvarandra
eller med kandidaterna, som vore önskvärd, att hela valproceduren
härigenom blefve invecklad och tung, och att valen alltför mycket komma
att läggas i händerna på valledningen. Olägenheterna med de stora valkretsarna
gjorde sig särskildt gällande i de delar af landet, som hade
Bih. till Riksd. Prof. 1906. 3 Samt. 7 Höft. 37

Valkretsar
för andrakammar
valen.

290

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Proportionell

valmetod.

eu jämförelsevis gles befolkning. Då dessa anmärkningar nr praktisk
synpunkt icke sakna fog, uppstår frågan, huruvida icke valkretsarne,
utan att syftet med proportionella val uppgifves, skulle kunna göras
mindre.

Redan inom proportionella valkommittén gjordes allvarliga invändningar
mot de stora valkretsarna, och två reservanter föreslogo i särskilda
reservationer i sådant syfte en annan valkretsindelning.

Låt vara, att det proportionella systemets innersta syfte kommer
bäst fram i stora valkretsar, så torde väl af alla erkännas, att valsättet
med fördel kan användas äfven i mindre valkretsar, förutsatt att man
lyckas finna en lämplig metod. Grifvet är dock, att med de mindre
kretsarne möjligheten för flera olika politiska skiftningar att hvar för
sig göra sig gällande blir mindre. Detta måste dock framstå såsom
en mindre olägenhet, särskildt vid jämförelse med majoritetsvalen, där
endast ett parti, majoritetspartiet, är tillförsäkradt inflytande.

Yi tveka sålunda icke att förorda en valkretsindelning med betydligt
mindre valkretsar än de, som voro föreslagna i det ofvan omförmälda
kungl. förslaget 1904 och 1905, dock bör ingen valkrets välja
mindre än tre riksdagsmän.

Vid tillämpning af det proportionella valsättet till båda kamrarne
kan man tänka sig två möjligheter: antingen att erhålla en metod, som
lämpar sig för användning i båda fallen — eventuellt äfven vid utskottsvalen
inom kamrarna — eller också att få en metod för andra-kammarvalen
och en annan för val inom landstingen och utskottsval inom
kamrarna.

Den valmetod, som hösten 1903 framlades af den särskilda kungl.
kommittén, och som sedan upptogs af Kungl. Maj:t och bilades de
kungl. propositionerna af 1904 och 1905, har inom och utom landet
tillvunnit sig ett vackert erkännande. Ute i bygderna har man emellertid
anmärkt på de vidlyftiga valförberedelserna och äfven i öfrigt gärna
sett, att förenklingar kunde vidtagas. Skulle proportionellt valsätt användas
inom landstingen och vid utskottsval inom kamrarne, kan metoden
ej därvid komma till användning såsom onödigt invecklad.

Af dessa skäl vore det synnerligen önskvärd!,, att större förenklingar
vidtoges eller att man tänkte sig på annan väg nå målet.

Förenklingar i den framlagda metoden torde utan svårighet kunna
genomföras. De två förberedelsehandlingarna — inlämnande af valförslag
och sedan af vallistor — borde kunna sammanslås till en enda, som eventuellt
kunde suppleras med anmälan om förbindande vid platsfördelningen
af olika listor. Äfven det obligatoriska inlämnandet af kandi -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

291

daternas medgifvande att uppsättas på viss lista kunde lämpligen alldeles
bortfalla och bestämmelse komma i stället om förfrågan från Konungens
befallningshafvande eller annan valförrättare till kandidat, som uppsatts
på två eller flera listor, om den lista, å hvilken han önskade uppsättas.
Äfven andra förenklingar borde vara praktiskt genomförbara, men torde
dessa antydningar göra till fyllest för att ådagalägga, att metoden kan i
Mg grad förenklas.

Vi hålla emellertid före, att det efter ett eventuellt riksdagsbeslut
i öfverensstämmelse med denna motions slutyrkande bör öfverlämnas
åt Kungl. Maj:t att pröfva, om icke någon enklare metod kan finnas
lämplig, utan att längre tidsutdräkt däraf förorsakas.

I detta syfte tillåta vi oss bifoga ett af öfverdirektör Phragmén
uppsatt, synnerligen enkelt förslag, hvilket är en förbättring af den
s. k. Thieleska metoden och torde vara förtjänt af närmare pröfning.
Det synes vara lämpligt att använda såväl för andra-kammarvalen
som inom landstingen, och sättet för dess användning framgår af det
bifogade förslaget till vallag. Förslaget förutsätter inga förberedande
åtgärder såsom upprättande af s. k. valförslag och officiella vallistor
samt deras godkännande af kandidaterna. Valmannens åtgöranden äro
ungefär desamma som vid majoritetsvalen, särskild! i flermansvalkretsar.
Något obehörigt inflytande af en valledning, utöfver hvad som sker
vid majoritetsval, kan ej befaras.

Det förslag till ändring i regeringsformen och riksdagsordningen,
som vi här framlägga, förutsätter såsom nödig komplettering en vallag
samt ändring i landstingsförordningen. Det torde emellertid med visshet
kunna antagas, att, därest Riksdagen godkänner vår hemställan,
Kungl. Maj:t kommer att förelägga Riksdagen förslag i berörda afseenden.
I allt fall hafva vi icke velat underlåta att för påseende och granskning
bifoga ett förslag till vallag för båda kamrarna.»

Vid motionen har därjämte fogats en bilaga af följande lydelse:

»Redogörelse för den föreslagna valmetoden, utgörande en af öfverdirektören
Phragmén verkställd förbättring af den så kallade Thieles
metoden.

Den kan betraktas såsom en utbildning och förbättring af den
enkla kumulativa metoden i den af lektor Rosengren föreslagna formen.

Denna senare metod innebär, att hvarje valman äger en röst, som
han har rätt afgifva antingen odelad på eu enda person, eller delad i
två lika delar på två personer, eller delad i tre lika delar på tre personer
o. s. v.

Olägenheten härmed är den, att valmannen på förhand har svårt

292

Konstitutionsutskottets Utlåtande A :o 7.

att bedöma, hvilken röstningspolitik som är den bästa för att främja
hans önskningar i fråga om valets utgång.

Vid Thieles metod befrias han från denna svårighet, i det att valmetoden
af honom kräfver endast uppgift på de kandidater, han anser
böra framför andra, komma i fråga till val, medan metoden själf efter
vissa objektiva grunder åtager sig att lika fördela den honom tillkommande
röstkraften mellan ett antal af dessa kandidater, så att resultatet
blir så rättvist som möjligt. Tolkningen af beräkningsreglerna ur denna
synpunkt kan framställas ungefär så:

Den första sammanräkningen afser att utröna, hvilken af de föreslagna
kandidaterna som i främsta rummet bör anses vara vald, d. v. s.
i korthet sagdt den, som fått de flesta rösterna. Man betraktar därvid
saken på samma sätt, som man skulle ha gjort, ifall endast en plats hade
funnits att besätta.

I sådant fall borde ju ingen röstdelning komma i fråga, utan valmännen
borde rösta på endast en kandidat hvar. Hvilkendera af de
på en röstsedel upptagna kandidaterna, som i sådant fall skulle erhållit
valmannens odelade röst, kan man icke veta, men därför gör man en
undersökning beträffande hvarje särskild kandidat, i det man utgår från
att hvarje röstsedel, som innehåller dennes namn, blifvit afgifven uteslutande
på honom. Den värdigaste att bli vald i första rummet ärna
uppenbarligen den, som, när man för hvarje särskild kandidat tolkar de
på honom afgifna rösterna, utan någon delning med andra befinnes hafva
fått de flesta rösterna.

För besättande af andra platser bland de valde resonerar man
på alldeles samma sätt, endast med den skillnaden, att de, som röstat
på den redan såsom vald förklarade, nu icke kunna öfverföra hela sin
röst på en annan, utan måste nöja sig med att dela sin röst lika mellan
den valde och en annan af de på samma röstsedel uppförda kandidaterna.

Man kan taga följande exempel:

100 röstsedlar äro afgifna på A. B. C.

90 „ „ „ „ A. D.

50 „ „ „ „ B. D.

60 ,, ,, „ ,, P. Q.

10 „ „ „ „ P. C.

Om endast en skulle väljas, så vore ju den för A. fördelaktigaste
röstfördelningen, att samtliga röstsedlar, som innehålla A:s namn, afgifvits
odelade för A. Röstfördelningen i öfrigt är för A. likgiltig.

A. erhåller således, vid den för honom gynnsammaste röstfördelningen
och när det gäller främsta platsen,

190 röster.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

293

På samma sätt erhåller B., vid den för honom på samma grund
verkställda röstfördelningen till den ifrågavarande platsen, 150 röster.

C. 110. P. 70.

D. 140. Q. 60.

A. är således den, som röstsedlarne utvisa såsom den, för hvilken
valmännen hysa största förtroende. Därför bör A. förklaras i första
rummet vald.

Söker man nu för besättande af andra platsen i ordningen den i
detta fall för B. fördelaktigaste röstfördelningen, så kunna de 100 röstsedlarne
A. B. C. icke längre uppfattas såsom afgifna uteslutande för B.,
då de delvis redan tagits i anspråk vid Ars val och därför icke få ge
åt B. bättre andel i rösten än åt A., till hvars inval samma röstsedlar
redan bidragit.

Den för B. fördelaktigaste röstfördelningen efter en dylik reduktion
blir alltså:

100 röstsedlar A. B. C. räknas — med frånräknande af redan förbrukade
lika många eller 50 röster för A. —
såsom 50 röster för B.

50 röstsedlar B. D. räknas såsom 50 röster för B. och blir alltså
resultatet B. 100 röster.

Behandlar man återigen C. på liknande sätt, så blir resultatet

C. 60 röster

Likaså för D. I). 95 „

„ „ P. P. 70 „

„ „ Q. Q. 60 . „

Den, som är mest värd att komma i fråga till andra rummet, är
alltså B.

Tredje rummet.

Beräkning för G:

100 A. B. C. räknas — med frånräknande af redan förbrukade
lika många röster för A. och B. eller 33 Va röster för hvardera —

såsom C. 33 Vs.

10 P. C. „ C. 10.

Resultatet för C: 43 1/3.

Beräkning för D:

90 A. D. räknas sedan A. däraf förbrukat hälften

eller 45 såsom D. 45

50 B. D. „ „ B. „ „ „ D. 25.

Resultat för D: 70.

294

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Beräkning- för P.

60 P. Q. räknas såsom P. 60

10 P. C. „ „ P. 10.

Resultat för P: 70.

Beräkning för Q.

60 P. Q. räknas såsom Q. 60.

Resultat för Q: 60.

Lottning mellan D. och P. för besättande af tredje platsen bör
alltså nu afgöra resultatet.

Genom rätt för valman att vid ifrågavarande metod stryka under
ett eller flera namn på sin röstsedel och därmed angifva, att dessa böra
vid valet komma i fråga i främsta rummet, kan metoden i väsentlig grad
fullständigas och därmed förebygges s. k. dekapitering, eller att främmande
röster genom röstning i illojalt syfte vilja förhindra valet af ett partis
bufvudkandidater.»

Herr Lundebergs
m. fl.
motivering.

Herr Luncleberg och medmotionärer hafva till stöd för sitt förslaganfört
följande:

»Vid 1905 års riksdag väcktes af hr Chr. Lundeberg m. fl. en motion
(n:o 32) af följande lydelse: »Då Riksdagen år 1902, på Kungl. Maj:ts
därom gjorda framställning, åtog sig en särskild bevillniug, under namn
af inkomstskatt, hvilken i riksstaten för år 1903 beräknades till ett
belopp af 10,500,000 kronor, infördes i samband därmed i vårt skattesystem
en ny princip, den progressiva skattemetoden. Denna princips
tillämpning föranleddes af sträfvandet att vid anlitande i allt större
utsträckning af den direkta beskattningsformen så rättvist som möjligt
afpassa skatten efter de skattdragandes skatteförmåga.

Men denna princip medför på samma gång i tillämpningen, såsom
nogsamt är kändt, betydande svårigheter, hvilka icke förefinnas, så
länge man rör sig på den proportionella beskattningens område. Dessa
svårigheter yppa sig vid bestämmandet af de grunder, på hvilka den
progressiva beskattningen bör hvila, såsom skatteskalan, olika skattesatser
för olika slag af inkomst och förmögenhet, den procent af
inkomst och förmögenhet, hvartill skatten högst må uppgå, samt
skattefrihet och lindring i skatt för viss inkomst och förmögenhet;
och svårigheterna i detta afseende hafva sin grund icke blott i dessa
frågors egen beskaffenhet, utan bero äfven på deras nära samband
med hvarje enskild skattdragandes ekonomiska intressen. Det sätt,
på hvilket nu nämnda spörsmål finna sitt afgörande, är nämligen
af stor vikt för den enskilde samhällsmedlemmen, hvilkens inkomst

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

295

eller, förmögenhet genom en oriktigt afpassad progressiv skatt kan blifva
obilligt beskattad, men äger en än större betydelse för samhället i dess
helhet. Ty förutsättningen för samhällets ekonomiska framåtskridande
— och därmed i viss mån äfven dess utveckling i socialt och kulturellt
hänseende — är onekligen, att inkomst och förmögenhet, såväl den
större som den mindre, icke beskattas på ett sådant sätt, att nyttig
samhällsverksamhet därigenom hämmas eller omöjliggöres. I främsta
rummet är fara för handen, att landets näringar, dess handel och
industri genom en ojämn eller för stark progression i beskattningen lida
men och hållas tillbaka.

Under sådana förhållanden lärer obestridligen ett behörigt tillvaratagande
af såväl den enskildes som samhällets välförstådda intresse
fordra, att beslut i hithörande frågor ske under former, som i största
möjliga man bereda trygghet för en allsidig och mogen pröfning af
desamma.

1866 års riksdagsordning stadgar såsom allmän regel, att för
åvägabringande af ett .Riksdagens beslut erfordras samstämmighet mellan
båda kamrarne. Härifrån göres eif undantag för frågor, som angå
statsreglering och bevillning samt riksbankens och riksgäldskontorets
förvaltning. Dessa frågor skola, därest kamrarne fatta stridiga beslut,
som ej varda sammanjämkade, afgöras genom gemensam votering,
hvarom stadgas i § 69 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen.
Det synes oss då naturligt vara att, sedan i beskattningssystemet införts
den nya progressiva beskattningsprincipen, hvars riktiga tillämpning
ur förut angifna synpunkter måste anses såsom en synnerligen grannlaga
och viktig uppgift, grundlagens allmänna stadgande om kamrarnes
samstämmighet för åstadkommande af ett Riksdagens beslut bör gälla
i afseende å de grunder, efter hvilka den på denna princip fotade
nya beskattningen skall utgå.

Härigenom skulle tydligen ingen inskränkning ske i de ursprungligen
gällande bestämmelserna för den gemensamma voteringens tillämplighetsområde,
utan man skulle endast förebygga, att stadgandet om
gemensam votering komme att gälla äfven för sådana fall, som vid
riksdagsordningens tillkomst icke varit förutsedda. Och härvid är därjämte
att märka, att endast grunderna för, men ej beloppet af den
enligt progressiva grunder utgående skatten enligt vår mening böra
undandragas den gemensamma voteringen.

På grund af skatteförordningarnas betydelse för afvägandet af
den enskilde medborgarens skyldigheter gentemot det allmänna och
med afseende å det gällande skattesystemets djupt ingripande verkningar
på samhällsutvecklingen i dess helhet, skulle man med allt fog

296

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

kunna göra gällande den fordran, att fastställandet af de grunder,
enligt hvilka de direkta skatterna skola fördelas på de skattdragande,
bör tillhöra den allmänna lagstiftningen lika väl som de lagar, hvilka
finnas angifna i § 87 regeringsformen. Eu orättvis och obillig beskattning
kan för den enskilde medföra lika kännbara rättskränkningar
som oriktiga principer i den allmänna lagstiftningen; och skatteförordningar,
som pålägga produktionen större bördor än den förmår bära
och därigenom undergräfva samhällets ekonomiska välstånd eller hindra
dess förkofran i ekonomiskt afseende, innebära för samhället lika stora
vådor som brister i den öfriga lagstiftningen.

Det bör ock i detta sammanhang erinras, att grunderna för den
kommunala beskattningen bestämmas genom kommunallagarne, hvilka
stiftas af Konung och Riksdag gemensamt och sålunda äro undandragna
den gemensamma voteringen.

Om man emellertid hos oss på grund af hittills rådande uppfattning
i afseende å beskattningsrätten afstår från yrkandet, att all
direkt beskattning skall bestämmas i samma ordning, som är gällande
för allmän lag, såsom i de utländska författningarna, enligt hvad här
nedan skall påvisas, i allmänhet är fallet, är det så mycket mera befogadt
att uppställa den fordran, att fastställandet af förutnämnda
grunder för den progressiva beskattningen skall kräfva båda kamrarnes
godkännande.

De ordinarie skatterna, hvilka fastställas af Konung och Riksdag
gemensamt, hafva under tiden från det nya representationsskiclcets antagande
en efter annan blifvit upphäfda och ersatta genom en väsentligen
ökad bevillning. I riksstaten för innevarande år är den enda nu
kvarstående ordinarie skatten, nämligen mantal spenningarna, upptagen
till ett belopp af 780,000 kronor, under det att de ordinarie skatterna
år 1868 uppgingo, inberäknadt rustning och rotering in natura, till
11,346,400 kronor. En jämförelse mellan inkomsterna år 1868 och år
1905 lämnar följande resultat:

Skatter: År 1868. År 1905,

Ordinarie inkomster ..................

Bevillningar:

tull- och stämpelmedel, brännvinstillverkningsskatt,
hvitbetssockertillverkningsafgift,
punsch- och

maltskatt m. m......................

inkomstskatt och bevillning af fast
egendom och inkomst ............

11,346,400: -

26,000,000: -

2,792,300: - 28,792,300: -

780,000:-

102,850,000: -

19,600,000: - 122,450,000: -

Andra inkomster:
arrende-, post-, telegraf-, järnvägstrafikmedel
m. m...................

Summa

3,375,000: -43,513,700: -

46,745,000: -169,975,000: -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

297

Häraf framgår å ena sidan, att, då statsverkets totala inkomster
år 1868 utgjorde 43,513,700 kronor, och däraf de ordinarie inkomsterna
11,346,400 kronor, sålunda fullt 25 procent, så hade totalinkomsten år
1905 ökats till 169,750,000 kronor, hvaraf ordinarie inkomster 780,000
kronor, eller något öfver 1!i procent af totalinkomsten; samt å andra
sidan, att bevillningarna, som år 1868 utgjorde 28,792,300 kronor, år
1905 uppgingo till 122,450,000 kronor.

Hen utveckling, som försiggått efter år 1868 utan att någon ändring
i grundlagarne vidtagits, har haft till följd icke allenast, att en
maktförskjutning ägt rum mellan Konung och Riksdag, i det Riksdagens
makt i fråga om budgeten allt mer ökats, utan ock att den gemensamma
voteringen fått en helt annan och större betydelse än som i
1866 års riksdagsordning afsågs. Med detta faktum för ögonen torde
det för enhvar stå klart, att den gemensamma omröstningens utsträckning
öfver allt vidare fält lätteligen kan förrycka författningens karaktär
och medföra betänkliga vådor för samhällets lugna utveckling.
Äfven åt den nu angifna stat srättsliga synpunkten synes böra skänkas
ett nogsamt beaktande vid nu förevarande frågas bedömande.

Krafvet på ökade garantier beträffande beskattningslagstiftningen
har sin närmaste anledning uti 1902 års förordning om inkomstskatt,
men det är uppenbart, att det i lika mån gör sig gällande i fråga om
all beskattning, som är anordnad progressivt eller med olika skattesatser
för olika slag af inkomst, och att således jämväl grunderna för
en på dylikt sätt anordnad förmögenhetsskatt böra vara undandragna
de gemensamma voteringarna.

Men reformen bör enligt vår mening icke inskränka sig till de
nyssnämnda skatteformerna. Het bör nämligen beaktas, att samma
skäl, som påkalla undandragande af grunderna för inkomstskatt och
förmögenhetsskatt från de gemensamma voteringarna, äfven gälla vissa
bestämmelser, som reglera den allmänna bevillningen. Nu gällande
bevillningsförordning innehåller visserligen, att beskattningen skall utgå
efter proportionella grunder, men har därjämte bestämmelser om skattefrihet
eller lindring i skatt för de lägsta inkomstbeloppen. Vid eu inkomst-
eller förmögenhetsskatt, där den proportionella skattskyldigheten
är förenad med degressiv skatteskala, kunna emellertid bestämmelserna
om degressionen göras sådana, att man frångår principen, att endast
de obetydliga inkomstbeloppen erhålla lindring i skatten, och låter den
proportionella skatten börja vid mycket höga inkomst- eller förmögenhetssiffror,
under det att den degressiva skalan gäller från de lägsta
beskattningsbara ända upp till högst betydliga belopp. Resultatet skulle
Bill. till Riksd. Prof. 1906■ 3 Sami. 7 Höft. 38

298

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

kunna blifva, att skatten komme att verka alldeles såsom en progressiv
skatt med huru hög procent som helst för inkomst- eller skattebelopp,
som öfverstiga någon viss storlek, bestämd efter majoritetens godtycke.
Det måste därför anses nödvändigt, att båda kamrarnes samstämmighet
erfordras för beslut rörande skattefrihet eller lindring i den enligt
gällande bevillningsförordning utgående skatten för inkomst af kapital
eller arbete.

Därest ej en grundlagsändring i det af oss i det föregående angifna
syfte varder genomförd, torde icke kunna förnekas, att den makt,
som ett politiskt parti kan erhålla att medelst den gemensamma voteringen
genomdrifva sin vilja i beskattningsfrågor af förevarande beskaffenhet,
lätteligen kan missbrukas till att tjäna ensidiga partiintressen.
Sådana intressen kunna vara riktade på icke blott att åstadkomma en
beskattning, som ojämt drabbar olika samhällsklasser, utan äfven att
förskaffa ett parti en otillbörlig inverkan på åtgörande! af andra ärenden.
Och de hastiga omkastningar i eu beskattning af denna art, hvilka
genom en tillfällig öfvervikt vid gemensam votering lätteligen uppstå,
kunna naturligen i och för sig medföra synnerligen ödesdigra följder.
Om härvid invändes, att ett dylikt missbrukande icke är att befara, så
kan däremot med allt fog framhållas, att det för svenska folkets representanter
måste anses vara en bjudande plikt att, medan tid är, söka
afskära till och med möjligheten, att missbruk i nu antydd riktningkunna
äga rum.

Vi vilja i detta sammanhang lämna en kortfattad framställning
angående inom vissa främmande länder gällande stadganden rörande
beskattningsfrågors behandling inom representationen.

I England fattas alla beslut i finansiella frågor, såväl rörande inkomster
som utgifter, i lagform. Både Konung och öfverhus måste
således äfven i dessa frågor godkänna ett beslut af underhuset, för att
det skall bli gällande. Regeringens budgetsförslag behandlas först i
underhuset och går därefter till öfverhuset, som har att oförändradt
antaga eller förkasta de finansiella lagförslag, som från underhuset
öfversändas dit.

Af de engelska statsinkomsterna äro omkring sex sjundedelar,
således den ojämförligt större delen, fasta, det vill säga ordnade genom
för obestämd framtid gifna lagar, hvilka således äga bestånd, till dess
de ändras på behörigt sätt, alltså genom samstämmigt beslut af underhus,
öfverhus och konung. Endast en sjundedel af statens inkomster
bestämmes för ett år i sänder. Den lag, som hvarje år utfärdas angående
dessa rörliga inkomster, kallas finance act. När förslaget till

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

299

denna finance act från underhuset kommer till öfverhuset, kan detta
sistnämnda icke annat än antaga detsamma, enär ett förkastande skulle
medföra, att den rörliga’ inkomsten under det ifrågavarande budgetåret
icke finge upptagas, hvarigenom regeringen skulle sättas ur stånd
att hålla statsmaskineriet i gång.

Förhållandet gestaltar sig annorlunda i afseende på de fasta statsinkomsterna.
Om ett förslag från underhuset till ändring af en lag
rörande någon af dem blefve förkastadt af öfverhuset, komme nämligen
inkomsten att fortfarande uppbäras enligt de gamla reglerna.

I Belgien, hvars författning i många stycken tjänat till mönster
för den danska, är stadgadt, att kamrarne hvarje år skola votera budgeten
och att på den alla statens inkomster och utgifter skola uppföras.
Men på samma gång bjuder den belgiska grundlagen också, att skatterna
skola bestämmas årligen: de lagar, som reglera dem, förblifva icke i
kraft mer än ett år, om de ej förnyas.

Genom denna anordning blir regeringen fullkomligt beroende af
representationen. Hvarje lag rörande statsinkomster eller statsutgifter
skall i första hand pröfvas och afgöras af representanternas kammare,
men har senaten i olikhet med Englands öfverhus rätt att med ändringar
antaga finansiella lagar, som från representanternas kammare öfversändas
dit. Någon utväg att genom gemensam votering eller på annat sätt
afgöra mellan kamrarne uppkomna ineningsskiljaktigheter finns icke.

Enligt dansk författningsrätt skall för hvarje lagtima riksdag
framläggas förslag till finanslag, upptagande samtliga statens inkomster
och utgifter. Detta förslag behandlas först af folketinget, men landstinget
äger oinskränkt rätt att föreslå de ändringar däri, som landstinget
anser böra vidtagas. Skulle tingen äfven efter grundlagsstadgade
sammanjämkningsförsök icke kunna enas om finanslagen, kommer någon
sådan icke till stånd; och har Konungen i dylika fall med användande
af sin provisoriska lagstiftningsrätt utfärdat provisoriska finanslagar.
Skatterna bestämmas genom särskilda lagar, stiftade af Konung och
Riksdag, med lika rättsställning för båda tingen.

I Holland skola alla regeringsförslag af regeringen framläggas i
Andra Kammaren. Sedan denna kammare i förändradt eller oförändradt
skick antagit ett regeringens förslag, kommer det under behandling i
Första Kammaren, och denna har då att ’en blod antaga eller förkasta
det. Så äfven i fråga om statens inkomster och utgifter. Hvarje år
måste regeringen framlägga förslag till budget. I en särskild lag anvisas
de inkomster, som äro afsedda till täckning af utgifterna. Men
det är icke som i Belgien, att skatterna påläggas för ett år i sänder.

300

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

De äro tvärtom ordnade genom stående lagar. Dessa kunna icke ändras
eller upphäfvas genom ensidigt beslut af någondera kammaren. Skulle
den lag, hvarigenom inkomsterna anvisas till utgifterna, af ett eller
annat skäl icke komma till stånd, eller skulle en inkomst däri icke vara
upptagen, upphörde därför icke medborgarnes skattskyldighet eller
regeringens rätt att uppbära skatterna, men de finge ej af regeringen
användas till bestridande af utgifterna.

Den preussiska författningen föreskrifver, att alla statens inkomster
och utgifter skola för hvarje år upptagas å budgeten, hvilken årligen
bestämmes genom lag. Skatterna äro i allmänhet reglerade genom,
särskilda och för obestämd tid gifna lagar och få icke utkräfvas, såvida
de icke blifvit bekräftade genom budgetens antagande. Budgetförslaget
såväl som öfriga finansiella lagförslag skola först föreläggas representanthuset,
och det förra måste af herrehuset oförändradt antagas eller förkastas.
Denna inskränkning i herrehusets befogenheter gäller emellertid
icke i fråga om andra finansiella lagförslag, t. ex. skattelagar; komma
de båda husen härvidlag icke öfverens, förblir allt vid det gamla.

Den franska budgeten antages hvarje år i form af lag, och innan
den kommit till stånd, få hvarken skatter utkräfvas eller utgifter göras.
Skatterna ordnas vanligen genom speciallagar, men bemyndigandet att
uppbära dem lämnas i regel genom budgetlagen. För finanslagars godkännande
erfordras sammanstämmande beslut af båda kamrarne, men
förslagen skola först behandlas af deputeradekammaren. Senaten äger
rätt att föreslå ändringar i deputeradekammarens beslut, och dessa
ändringsförslag blifva ofta af deputeradekammaren godkända.

I Österrike har man i väsentliga delar efterbildat den belgiska
budgeträtten. Det österrikiska herrehuset intager dock en starkare
ställning än den belgiska senaten. För undvikande af konflikter mellan
de båda kamrarne finnes stadgadt, att, därest de icke kunna enas angående
enstaka budgetposter, den mindre siffran skall blifva gällande.

1 Italien åter äro kamrarne mera likställda. Visserligen skola
finansiella lagförslag där först framläggas i deputeradekammaren, men
senaten har rätt att göra Indika ändringar däld, som den kan finna
lämpliga. Och skattelagarne äro ej årliga, utan äga bestånd, tills de
genom samstämmande beslut af båda kamrarne samt Konungen förändras.

I Nordamerikas Förenta stater äro de båda kamrarne i det hela
likställda med hänsyn till finansfrågor. Någon enhetlig budgetslag
finnes icke, utan bestämmas såväl inkomsterna som utgifterna genom
flera särskilda lagar. Författningen föreskrifver, att alla förslag till
förhöjande af statsinkomsterna skola väckas i representanternas hus,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

301

men att senaten kan föreslå eller medverka genom ändringar och tilläggsåsom
vid andra förslag. Eu praxis lika gammal som konstitutionen
har emellertid gifvit representanternas hus rätt att först behandla äfven
utgiftslagar. Den senaten i dessa frågor tillkommande ändringsrätten
begagnas i stor utsträckning, och i verkligheten är det denna del af
kongressen, som har det öfvervägande inflytandet i finansiella frågor.

Den tanke, som nu af oss framförts, är, såsom bekant, ingalunda
ny. Vid behandlingen af Kung! Maj:ts till 1902 års Riksdag aflåtna
proposition angående inkomstskatt uttalade bevillningsutskottet den
mening, att de viktigaste grunderna för denna skatt borde undandragas
de gemensamma voteringarna inom Riksdagens bägge kamrar.
Utskottets yttrande i denna del föranledde icke till något Riksdagens
beslut, men Första Kammaren beslöt för sin del, att i Riksdagens
skrifvelse till Kungl. Maj:t borde ingå följande uttalande:

Till de af Riksdagen hittills gjorda erinringar rörande förslagets
innehåll och skattens anordnande kan läggas ännu en anmärkning, som
gäller förslagets konstitutionella form. Det är naturligt, att eu inkomstskatt,
hvilken efter skilda grunder och i olika hög grad beskattar olika
inkomstarter, måste föranleda många och starka meningsstrider. Önskvärdt
vore därför, att sagda grunder, äfvensom den därmed sammanhängande
progressionsskalan, vunne större fasthet än den för afgörande
af bevillningsfrågor stadgade ordning lämnar. Riksdagen vill alltså
såsom sin mening uttala, att Kung]. Maj:t måtte förelägga en kommande
Riksdag förslag till sådan ändring i regeringsformen och riksdagsordningen,
att de allmänna grunderna för taxering af inkomst enligt
en inkomstskatteförordning icke måtte kunna ändras i annan ordning
än genom båda kamrarnes samstämmiga beslut, under det att Riksdagen
förbehålles att inom de på sådant sätt angifna gränser, enligt de regler,
som gälla för bevillningens reglerande, bestämma skattebelopp och lämna
öfriga föreskrifter.’

Någon sådan ändring i grundlagen blef emellertid icke förelagd
1903 års Riksdag.

Vid nästlidna års riksdag väcktes därefter i Första Kammaren
af herrar G. F. Östberg och Hugo Tamm eu motion (n:o 54) i det af
oss angifna syfte, hvilken utmynnade i ett förslag om antagande af
vissa tilläggsbestämmelser till § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen.
Denna motion blef af konstitutionsutskottet med några
mindre väsentliga förändringar tillstyrkt. Utskottets förslag godkändes
af Första Kammaren, men afslogs af Andra Kammaren med 133 röster
emot 75. Herrar Östbergs och Tamms förslag upptogs därefter i nästan

302

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

oförändradt skick i en ny motion (n:o 60), afgifven vid samma riksdag
af herr Chr. Lundeberg m. fl., Indika därjämte hemställde, att Riksdagen
måtte besluta att i samband med öfriga grundlagsändringar, som upptoges
i blifvande beslut rörande utsträckning af valrätten till Andra
Kammaren, antaga det af dem framställda förslaget. Detta tillvann sig
vid votering i Första Kammaren 67 af 143 afgifna röster, men kom icke
under omröstning i Andra Kammaren.

Då äfven vid innevarande års riksdag åtskilliga förslag föreligga
om utsträckning af den politiska valrätten till Riksdagens Andra Kammare,
hafva vi ansett oss såsom en förutsättning för bifall till en rösträttsreform
böra anknyta bestämmelser af den art, som ofvan angifvits.

Vi hafva därvid ledts af den tanken, att, om det måste i och för
sig anses välbetänkt och för samhällets lugna utveckling nödvändigt
att för beslut i ofvanberörda beskattningsfrågor påfordra samstämmighet
mellan kamrarne, ett dylikt kraf med så mycket större bestämdhet gör
sig gällande då Andra Kammaren, därest Kungl. Maj:ts eller annat
därmed jämförligt förslag vinner Riksdagens bifall, otvifvelaktigt kommer
att förete ett helt olika och vida mera radikalt skaplynne än nu. Och
vi kunna ej finna annat, än att politisk klokhet bjuder att i samband
med utsträckning af den politiska rösträtten vidtaga en sådan åtgärd,
då efter rösträttsutvidgningens genomförande långt mindre utsikt förefinnes,
att den af oss ifrågasatta grundlagsändringen framdeles skall
kunna genomföras.

Emot vårt förslag lärer den invändningen icke med fog kunna
göras, att detsamma icke står i organiskt samband med rösträttsfrågan,
utan utgör en sammankoppling af två för hvarandra främmande frågor.
Yäl ingå de här ifrågasatta stadgandena icke såsom ett led i rösträttsbestämmelserna,
men om det vid genomförande af en grundlagsreform
befinnes, att densamma icke kan utan fara för samhället vidtagas, därest
icke jämväl ändring af ett annat grundlagsbud sker, synes oss uppenbart
vara, att det samband förefinnes, som nödvändiggör båda reformernas
samtidiga genomförande.

Ej heller kan det med skäl sägas, att det af oss framställda förslaget
är för sent väckt, och att det önskemål, vi eftersträfva, uttryckligen
borde hafva angifvits i den år 1902 aflåtna skrifvelse, hvari ett
nytt rösträttsförslag af Kungl. Maj:t begärdes. Vid den debatt, som
föregick nämnda skrifvelses aflåtande, gjordes nämligen inom Första
Kammaren från flera håll så bestämda uttalanden i nu angifna riktning,
att man med fog kunde vänta, att Kungl. Maj:t åt de sålunda framburna

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

303

synpunkterna skulle vid utredningen af rösträttsfrågan ägna vederbörligt
beaktande. — Så har emellertid icke skett. Dessutom borde det icke
väcka förundran, att man nu, sedan de vidtgående bestämmelser,
som innehållas i Kungl. Maj:ts rösträttsförslag, blifvit kända, finner
det än mer angeläget att vidtaga eu grundlagsändring, som är ägnad
att afvärja åtminstone vissa af de faror, hvilka genom ett antagande
af Kungl. Maj:ts förslag i oförändradt skick kunna uppstå.

Då enligt Kungl. Maj:ts förslag till ändring i §§ 31, 49 och 53
regeringsformen och §§ 10, 25, 27, 28 och 29 riksdagsordningen eu
hufvudsaklig del af de valberättigade och i följd däraf antagligen äfven
af ledamöterna i Riksdagens Andra Kammare skulle komma att utgöras
af medborgare, som till staten erlägga ringa direkt skatt, och då vid
genomförande af en sådan reform måste förutsättas möjligheten, att
dessa ledamöter kunna bilda flertalet vid de gemensamma voteringarne,
synes det vara eu bjudande plikt för dem, som önska reformens framgång,
att vidtaga sådana bestämmelser, att ensam beslutanderätt i berörda
skattefrågor icke måtte läggas i händerna på dem, som alldeles icke
-eller blott i ringa grad deltaga i skatternas utgörande.

På grund af hvad sålunda anförts, få vi hemställa,

att Riksdagen måtte besluta att i samband med öfriga grundlagsändringar,
som. upptagas i blifvande beslut rörande utsträckning af
valrätten till Riksdagens Ändra Kammare, antaga att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling följande förändrade lydelse af nedannämnda
grundlagsstadganden:

§71 regeringsformen.

På enahanda sätt förf area jämväl, där kamrarne sig icke förena
om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning, eller
bevillningens fördelning till utgörande; dock att bägge kamrarnes
sammanstämmande beslut erfordras ej mindre för meddelande af nya
bestämmelser rörande skattefrihet eller lindring i skatten för viss inkomst
eller förmögenhet, än äfven, när fråga är om bevillnings utgörande
efter progressiv skala (eller med olika skattesatser för olika slag af
inkomst eller förmögenhet), för fastställande eller ändring af bestämmelser
rörande skatteskala, förhållandet mellan skattesatser för inkomst
eller förmögenhet af olika slag samt den procent af inkomst eller
förmögenhet, hvartill skatten högst må uppgå.

304

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

§ 65 riksdagsordningen.

När i fråga om statsutgifter eller bevillning, med det undantag,,
hvarom i regeringsformens 71 § förmäles, eller om reglementariska
föreskrifter för riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller om ansvarsfrihet
för fullmäktige i riksbanken, eller om riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning, inkomster och utgifter, kamrarne latta stridiga beslut,
som ei uppå vederbörligt utskotts förslag varda samman] ärnkade, skola
bägge kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera
förut stannat; kommande den mening, som därvid erhåller de flesta
ledamöters af båda kamrarne sammanräknade röster, att gälla såsom
Riksdagens beslut. För att vid sällan omröstning förekomma lika antal
röster, skall i Andra Kammaren afläggas och förseglas en sedel, hvilken,
i händelse de öfrige sammanräknade rösterna utfalla lika, öppnas ocn
afgör frågan. År pluralitet redan vunnen, bör den aflagda sedeln

ouppbruten genast förstöras.’ . , ,

Förenämnda motion vann icke konstitutionsutskottets understöd,
och som skäl härför anförde utskottet, att det ''icke ansett lämpligt
att med den nu ifrågasatta valrättsreformen förbinda andra spörsmål,
än dem, som med densamma stå i oskiljaktigt samband.

Mot detta utskottets yttrande anförde hrr Lars Berg, Cad Nystrom
och friherre Rappe sin reservation så lydande: ’Vi hafva visserligen
i allt öfrig t instämt i utskottets yttrande och förslag, men tillika, på
de af herr Lundeberg m. fl. i motionen n:o 32 anförda skäl, ansett,
att utskottet i samband med öfriga angående utsträckning af valrätten
till Riksdagens Andra Kammare framlagda förslag till ändringar i
regeringsformen och riksdagsordningen bort föreslå^ ändring al §
regeringsformen och § 65 riksdagsordningen. Vi hafva nämligen ic ~e
kunna! finna, att dessa föreslagna ändringar i reglerna för de gemensamma
voteringarna icke lämpligen böra såsom villkor förbindas med
den ifrågavarande rösträttsutvidgningen, då å ena sidan beholvet^ och
nödvändigheten af en sådan begränsning af dessa voteringar från många
håll framhållits och erkänts — icke minst kraftigt från statsradsbänken
under 1904 års rösträttsdebatt i Första Kammaren — och da
å andra sidan vi icke kunna tänka oss någon annan möjlighet for
genomförande af den försiktighetsåtgärd, som så allmänt anses, vara
af nöden, än att detta sker i samband med rösträttsreformen och
yrkade, att utskottet bort hemställa om bifall |till motionen. Densamma
tillvann sig vid votering i Första Kammaren 59 af 141 afgifna i öster,
men kom icke under omröstning i Andra Kammaren.»

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

305

Till stöd för sitt förslag liar herr Ötiman uti motionen n:o 135
framlagt följande motivering:

»Hvilken uppfattning man än hyser om lämpligheten af den
politiska rösträttens utvidgning eller gränsen därför, torde hvarje förslag
i den ena eller andra riktningen likväl böra mötas i den åsikt,
att den svenske medborgare, som fullgjort föreskrifna villkoren för
åtnjutande af politisk rösträtt, icke bör af olämpliga stadganden i
grundlagen hindras att denna sin rösträtt utöfva.

Så har emellertid hittills varit förhållandet med eu talrik klass
svenska medborgare, nämligen sjömännen, hvilka under utöfvande af
sitt yrke, vanligen befinna sig utomlands eller på inländska platser, så
långt aflägsna från deras hemorter, att de icke utan stor och gentemot
befraktare och redare oförsvarlig tidsförlust, i förening med
kännbar kostnad, kunna infinna sig vid en valförrättning, hvarför i de
flesta fall icke ens tiden är dem närmare bekant. I samma ofördelaktiga
ställning i berörda hänseende äro äfven våra storsjöfiskare, hvilka
i veckotal tillbringa sin tid på hafvet.

Alldenstund riksdagsordningens § 24 med dess nuvarande lydelse
stadgar, att rösträtt icke får utöfvas af annan valberättigad än den,
som vid valtillfälle personligen sig inställer, skola sjömännen sålunda,
om ingen ändring af detta sker, fortfarande liksom hittills sakna den
medborgarerätt, hvarpå från andra samhällsklassers sida så kraftiga
yrkanden under flera år framkommit. Ju mera afseende dessa yrkanden
vinna, desto hårdare måste sjömännen känna sig tillbakasätta.

I samma ställning som sjömännen hafva i här omförmälda hänseenden
befunnit sig äfven andra, om än icke så talrika, representanter
från andra medborgareklasser, hvilka af en eller annan anledning varit
förhindrade iakttaga personlig inställelse vid riksdagsmannaval, men
genom utsträckningen af de värnpliktiges öfningstid tillkomma ytterligare
ett stort antal röstberättigade, tillhörande svenska armén och
flottan, hvilka af sina militära plikter nödgas under nu gällande grundlagsstadgande
afstå från utöfvande af den medborgarerätt, hvaraf de
eljest äro i besittning. Detsamma kan sägas om personer, anställda vid
järnvägar, post- och telegrafverken m. fl.

Då jag och med mig hvarje billigt tänkande måste anse, att nu
påpekade missförhållande icke kan stå väl tillsammans med den grundtanke,
som bör bilda underlaget för hvarje rättvist afvägande af medborgeidiga
rättigheter och plikter, har jag funnit mig uppfordrad att
föreslå en ändring af berörda § 24 riksdagsordningen i ändamål att såBih.
till Riksd. Pj-ot. 1906. 3 Sami. 7 Käft. 39

Herr Ödmans
motivering.

306

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Herr Anderssons
motivering.

vidt möjligt förekomma, att ingen röstberättigad må genom obilligt
lagstadgande hindras från utöfvande af sin rösträtt eller med andra ord
från fullgörande af sin medborgerliga plikt.

Den förändring, som jag alltså tager mig friheten föreslå, är icke
någon nyhet, eftersom de bestämmelser, hvilka jag tagit till mönster,
äro gällande i Norge för inrikes vistande ända från 1884 och för utrikes
vistande sedan införandet af lagen af den 5 juni 1897, och tilllämpas
enahanda princip i Nordamerikas förenta stater och Schweiz,
liksom förslag om liknande rätts införande varit å bane i brittiska
parlamentet.

Jag har trott det vara lämpligast, att erforderliga anvisningar
till de röstberättigades ledning likasom i Norge lämnas i en särskild
lag, till hvilken kunde i riksdagsordningens § 24 hänvisas.))

Herr Andersson har på följande sätt motiverat sitt uti motionen
n:o 152 framställda förslag:

))Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 55 till innevarande års
Riksdag angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i regeringsformen
och riksdagsordningen, afseende utvidgning af den politiska rösträtten,
bär i § 14 riksdagsordningen (nuvarande § 13), sådan den i förslaget
formulerats, den bestämmelsen, att af Andra Kammarens 230 ledamöter
skola 1G5 väljas för landet och 65 för städerna. Enligt senast utkomna
folkmängdsstatistik skulle en riksdagsman för stad i så fall komma att
i medeltal representera en folkmängd af omkring 16,000 personer och
eu riksdagsman för landsbygden omkring 24,000 personer. En sådan
skillnad mellan städernas och landsbygdens representationsrätt kunde
möjligen förklaras och försvaras i de tider, då landsbygden knappast
ägde något annat näringsintresse att representera än jordbrukets. Men
i våra dagar, då snart sagdt hvarje näringsgren har sina idkare likaväl
på landsbygden som i städerna, och då å landsbygden ofta påträffas
samhällen, som med afseende på såväl sin folkmängd som sina industriella
anläggningar, sina folkbildningsanstalter och mycket annat fullt ut kan
mäta sig med de mindre städerna, kan knappast något rimligt skäl
anföras för eu sådan missproportion mellan städernas och landsbygdens
representationsrätt. Då emellertid statistiken visar oss, att städernas folkmängd
ökas i större proportion än landsbygdens, torde rimligtvis något
större representationsrätt tillerkännas städerna, på det icke i en snar
framtid landsbygden skulle komma att med afseende på representationsrätten
intaga eu fördelaktigare ställning än städerna. Om, såsom jag
här nedan föreslår, antalet riksdagsmän bestämdes till 55 för städerna

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

307

och 175 för landsbygden, skulle enligt förut åberopade folkmängdsstatistik
eu riksdagsman i stad i medeltal komma att representera en
folkmängd af omkring 20,000 personer och en riksdagsman på landet
en folkmängd af omkring 23,000 personer. Om man nu, såsom rimligt
är, antager, att städernas folkmängd fortfarande kommer att ökas i
större proportion än landsbygdens, skulle så småningom äfven denna
olikhet utjämnas och full rättvisa komma att med afseende på representationsrätten
tillerkännas stad och land i deras förhållande till hvarandra.

Ett reformkraf, som ofta i Riksdagen såväl som i pressen och å
folkmöten framställts, är krafvet på en bestämd gemensam valdag för
hela riket med afseende på valen till Riksdagens Andra Kammare. Det
har ock vid åtskilliga tillfällen och senast i år tydligt framgått, att
den nu bestämda valtiden, september månad, är olämplig. Val, som
öfverklagas, hinna nu icke alltid blifva afgjorda i sista instansen innan
Riksdagen sammanträder, ett missförhållande, som än ytterligare skall
komma att förvärras, därest Kungl. Maj:ts förslag om omval, där
absolut majoritet ej vunnits, skulle antagas. Det torde därför vara af
stor vikt, att valen bestämmas till en tidpunkt mera aflägsen från
Riksdagens början än som nu är fallet, och anser jag juli månad vara
i detta afseende den lämpligaste.))

Herr Lithander har i sin ofvan omförmälda motion n:o 31 andragit
följande:

»Då en så stor och genomgripande sak föres fram på dagordningen
Bom den att afsevärdt utsträcka valrätten till ett lands representantförsamling,
ligger det naturligtvis synnerlig vikt på att de
nya bestämmelserna blifva rättvisa och väl afvägda. I motsatt fall —
äfven om bestämmelser, som blifvit mindre allvarligt pröfvade, kunna
för stunden anses lämpliga — får landet under långliga tider hårdt
umgälla hvad som brast i förutseende och rättsinthet.

Ett så stort steg som införandet af allmän politisk rösträtt vid
val till Riksdagens Andra Kammare bereder man sig nu att taga här
i landet. Mångahanda hafva de antydningar varit, som gjorts angående
de tilläggsbestämmelser, som härtill borde fogas, för att en så långt
utsträckt politisk befogenhet skall verka rättvist och för samhällets
goda framtid betryggande. Det i kungl. propositioner framlagda förslaget
om proportionsval har afsett en sådan betryggande åtgärd till
förmån för sanning och rättvisa. Första Kammaren, som ingalunda
med något grundadt skäl kan beskyllas för bristande tillmötesgående

Herr Lithanders
motivering.

308

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

i rösträttsfrågan, bär tvenne gånger, både 1904 och 1905, med tillmötesgående
emottagit härpå byggda förslag till införande af allmän politisk
rösträtt, och det är Andra Kammaren, som satt sig emot reformens
genomförande. — Att, trots detta faktum, Första Kammaren i agitationssyfte
tillvitas omedgörlighet i rösträttsfrågan, är således en orättfärdighet.

På detta sätt har inträffat, att vi nu stå inför en rösträttsreform,
som går i riktningen att göra det svenska samhällets väl eller ve beroende
af endast och allenast den tillfälliga numeriska öfverlägsenheten,
och att allt vägande af politiska värden skall gifva vika för ett enkelt
räknande af individer. Då inträder frågan, huruvida icke till rättvisans
förmån dock ännu någonting kan göras för ett planmässigt afvägande
af de politiska rättigheterna.

Visserligen är det sant, att de vägar, på hvilka den nuvarande
situationen skapats, icke alltid varit de bästa. Från början har yrkandet
på den allmänna rösträtten — icke utsprunget ur något verkligt
behof hos folket — framdrifvits med konstlade medel. Genom upphetsningar
och ohållbara påståenden har en opinion skapats, där den
förut icke fanns. Den enskilda maktlystnaden torde hafva varit den
egentligen drifvande kraften i den liberala rösträttsagitationen, och vi
hafva ju nu ock fått bevittna, hur ledigt språnget kan tagas från folkmötestribunen
till statsrådstaburetten.

Emellertid hafva vi nu alla under vissa förutsättningar accepterat
den allmänna rösträttens princip, och det gäller att infria detta löfte.
I detta syfte är det, som jag vågar taga Riksdagens uppmärksamhet i
anspråk för det förslag, som här nedan framställes.

Begreppet allmän rösträtt måste alltid förblifva sväfvande, emedan
det aldrig kan i sin fulla utsträckning tillämpas; men när den allmänna
rösträtten en gång blifvit proklamerad, och därtill utvecklingen synes
vilja taga den riktningen, att den enkla okvalificerade majoriteten skall
enväldigt råda öfver valen till Andra Kammaren — då den mera betänksamma
och modererande medelklassen (jordbrukare, handlande, fabrikanter,
handtverkare, tjänstemän in. 11.) skall lämna plats för en församling,
bestående till allra största delen af arbetarnes speciella valkandidater
— då synes mig den slutsats vara ofrånkomlig, för hvilken
jag här söker tillämpning.

Jag anser och vill härmed framhålla, att den allmänna numeriska
rösträtten krafvel*, att äfven kvinnor få tillträde till valurnorna.

Frågan om kvinnans tillträde till det politiska lifvet är visst icke
ny. Tänkare och politiker hafva redan längre sysselsatt sig med denna

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

309

fråga, ocli åtskilliga af de mest framstående, t. ex. S tu art Mill, hafva
med värma ådagalagt rättvisan och lämpligheten af kvinnors valrätt
till parlamentet.

Enligt den nya kommunal-lagstiftningen i England af 1894 har
kvinnan fått tillträde till en mängd publika områden, som nära sammanhänga
med det politiska lifvet (t. ex. alla kommunala val, skolstyrelser,
grefskapsstyrelser m. in.) och öfver hufvud är inom den lokala själfstyrelsens
alla delar all åtskillnad mellan mäns och kvinnors befogenhet
fullkomligt utplånad.

I vårt eget land har kvinnan rösträtt vid kommunala val.

Då nu i vårt land på den manliga sidan föreslås — i olikhet med
hvad som äger rum i andra länder — ett fiertalsvälde utan konstitutionella
motvikter, så är den tiden kommen, då kvinnornas anspråk på
valrätt till Andra Kammaren blifvit fullt befogade och blott innebära
eu enkel handling af rättvisa.

Ty hvilka begrepp man än må fästa vid den allmänna rösträtten
såsom sådan, så är det först och främst klart, att från dess utöfning
icke rimligtvis kan uteslutas någon enda af de samhällsmedlemmar,
som genom ett produktivt och nyttigt arbete gagna samhället och till
samhället betala skatt. Men det är också klart, att uttrycket ''allmän
rösträtt’ blifver en grof osanning, om öfver hälften af landets till
myndig ålder komna innevånare fortfarande hållas uteslutna från allt
lagstadgadt inflytande på sammansättningen af landets representation.

I vår tid och under nu inträdda sociala förhållanden finnes ett
betydligt antal kvinnor, som äro verksamma på det ekonomiska och på
det administrativa området och där förträffligt fylla sin plats i samhällets
arbete. Många kvinnor drifva enskild affärsverksamhet, i vissa
fall af ej obetydlig utsträckning, andra äga och förvalta stora landtegendomar,
och talrika fruntimmer äro anställda i det allmännas tjänst
på eu mängd olika områden. Om alla dessa kan sägas, att de besitta
större bildning och hafva en ansvarsfullare medborgerlig verksamhet
än flertalet af de många nya manliga väljare, som genom det föreliggande
rösträttsförslaget skulle få tillträde till valurnorna. Det ligger
en fullständig orimlighet t. ex. däri, att ett fruntimmer, som äger en
stor landtegendom eller drifver en betydande affär, ej själf skulle få
utöfva rösträtt, under det denna rätt tillkommer hennes ringaste tjänare.

Jag finner alltså de petitioner, som från en hel del kvinnliga
möten tillställts regering och Riksdag, fullt befogade och kan ej se
annat än alt denna sak bör upptagas i samband med det föreliggande
förslaget till införande af allmän politisk rösträtt i vårt land.

310

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ur de riksdagsmännen till-h andakomna skrifvelserna från ett stort
antal kvinnliga rösträttsmöten vill jag anföra följande uttalande från
Stockholm:

''Eu slutgiltig lösning kan icke sägas vara genomförd ens genom
den mest vidsträckta rösträtt sutvidgning för män, så länge halfva antalet
vuxna medborgare fortfarande utestänges; och ett åsidosättande af
kvinnorna skulle därför under nuvarande förhållanden, vare sig man ser
saken ur liberal eller konservativ synpunkt, visa sig vara ett felgrepp.
Allt flera kvinnor nödgas i våra dagar sjkifva förvärfva sitt uppehälle
genom arbete utom liemmet, och allt flera komma följaktligen att direkt
deltaga i kommunens och statens skattebördor; allt flera kvinnor bära
ock sin andel i det sociala reformarbetet.’

’Hur de svenska kvinnorna själfva uppfatta saknaden af delaktighet
i lagstiftningen, därom vittnar bl. a. den stalla utvecklingen af
vårt lands kvinnliga rösträttsorganisation, som nu omfattar 46 olika
lokalföreningar. Utgår man från den s. k. personlighetsprincipen i
rösträttsfrågan, så framgår därur också själfklart teorien om kvinnans
rösträtt, och utgår man från samhällsintressets princip, är det ett faktum,
att kvinnornas erfarenhet och omdömesförmåga inom alla slags humanitära
frågor i våra dagar allt mera tagas i anspråk af samhället’

Dessa skäl torde befinnas svåra att vederlägga.

Jag har visserligen städse haft den uppfattningen, att kvinnans
bästa och förnämsta verkningskrets är familjen och det husliga lifvet,
men lika litet som andra kan jag vara blind för det faktum, att i vår
tid ett allt större antal kvinnor föras in på områden, där de ställas i
ett mera omedelbart förhållande till samhället, hvilket af dem utkräfver
skatt i samma utsträckning som af män.

Till denna mera allmänna motivering vill jag foga ett par särskilda
skäl, som synas mig vara af vikt.

Det lär ej kunna förnekas, att genom införandet af den allmänna
rösträtten för män sannolikt mycken ovederhäftighet kommer att inblandas
i det politiska lifvet, och många mindre välbetänkta ytterlighetsåtgärder
komma att sättas under debatt, hvilket allt kan komma att
med framgång utnyttjas för partiändamål, som ej sammanfalla med
samhällets intressen. Det kvinnliga elementet med sitt blidare och
mindre för ytterligheter fallna skaplynne kan härtill bilda en motvikt,
då kvinnans känslor och uppfattningar äro mera riktade på familjen
och det enskilda lifvet. Exempel härpå torde icke vara svåra att finna.
Särskilt skulle i våra tider ett kvinnligt inflytande troligen förmått att

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

311

betydligt moderera våldsamheten i den socialistiska politik, som skapar
så mycket elände i arbetarnes hem. De bittra tårar, som gråtas i dessa
hem, då husfadern af ett tyranniskt partiväsen tvingas att gå ifrån sitt
arbete och utsätta hustru och barn för svält och nöd, skulle säkerligen
till stor del ej behöft förekomma, om kvinnorna haft politiska rättigheter.
Mig veterligen frampressa sorgen och nöden på kvinnliga läppar
ofta den harmsna frågan, hvad samhället egentligen duger till, då det
ej förmår skydda männens rätt att ärligen arbeta.

Till detta — att kvinnan blefve ett skydd för familjen och det
husliga lifvet gent emot partityranniskt våld — kan jag med skäl foga
den erinringen, att kvinnan i män af förmåga utgör ett naturligt stöd
för nykterhetssträfvanden och öfver hufvud för ett religiöst och sedligt
lif, en roll som i vår tid är blott alltför nödvändig.

Det andra särskilda skälet, som förmår mig att framställa denna
motion, rör de politiska konjunkturerna med afseende på den kvinnliga
rösträtten. Frågan därom är nu en gång väckt i vårt land och har
börjat debatteras på allvar. Det är väl icke någon, som tror, att denna
debatt skall afslutas och saken begrafvas i glömska, om det nu föreliggande
rösträttsförslaget — där kvinnan är utesluten — blifver af
Riksdagen godkändt. Tvärtom tyda alla tecken på att en omfattande
kvinnorörelse skall, med manligt understöd, göra sig gällande och ett
nytt agitationsämne komma att sysselsätta sinnena åratal framåt till föga
fromma för endräkten i samhället. Denna agitation skulle förmodligen
blifva så mycket bittrare, som de makthafvande i en enligt regeringens
förslag bildad Andra Kammare minst af allt skulle finna ett kvinnligt
modererande element lämpligt för sina syfteu. Häraf synes mig följa,
att, så vidt frågan om kvinnlig rösträtt icke skall undertryckas utan i
Sverige upptagas till behandling, så bör det ske nu och icke uppskjutas
till längre fram.

Det afvisande svar, som den nuvarande regeringen genom hans
excellens statsministern gifvit de kvinnliga deputationer, som uppvaktat
honom i rösträttsfrågan, anser jag således ingalunda vara välgrundadt.
Det verkar dessutom öfverraskande, då från samma håll förut yttrats så
många vackra ord på folkmöten och vid andra tillfällen just i det syfte,
som de många kvinnopetitionerna innefatta. Och hälft upprörande blir
effekten, då man besinnar, att den nuvarande regeringens flertal utgått
ur och tillhör det läger, där man med ifver förkunnar, att den, som
ej har politisk rösträtt, ar beröfvad fädernesland och medborgerliga
rättigheter’, hvaraf skulle följa, att samma regering vill hålla Sveriges
kvinnor fosterlandslösa och medborgerligen rättslösa. Sådant vore ju

312

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

oförenligt med en ärligt menad liberalism och sann humanitet. Då innevarande
Riksdag är den första i perioden, torde för öfrigt tid och i infälle
ej saknas att i vederbörlig ordning framlägga ett utvidgadt rösträttsförslag,
som kan hinna pröfvas före periodens slut. Utredningarna
synas ej kräfva någon synnerlig vidlyftighet, då det torde falla af sig
själft, att en eventuell rösträtt för kvinnor får samma utsträckning och
samma former som den för män föreslagna.

Men i samband med en betydande utsträckning af valrätten till
Andra Kammaren står nödvändigheten att bibehålla grundlagsenlig
jämnvikt mellan kamrarna i enlighet med föreskriften i riksdagsordningens
första paragraf, att kamrarna i alla frågor skola hafva lika
behörighet och myndighet. Sker ej det, skall vårt riksdagsskick snart
glida in i ett enkammarsystem, som i och med Andra Kammarens förändrade
sammansättning hotar landet med ett godtyckligt parlamentariskt
envälde. Erfarenheterna från de få enkammarländerna i Europa —
Serbien, Bulgarien, Grekland och Norge — äro ej uppmuntrande, utan
afskräckande.

Denna nödvändighet borde tydligt kunna inses af alla, som hålla
på vårt statsskick och icke vilja vara med om att kasta det öfver ända.
I mina motioner n:o 52 af den 12 mars 1904 och n:o 31 af den 18
februari 1905, den sistnämnda åtföljd af ett uttalande från cirka 1,400
representanter för vårt svenska näringslif, angående ändring af § 65
riksdagsordningen har jag erinrat, att en författningsvidrig maktförskjutning
hittills varit mindre att befara, emedan Ändra Kammaren
hittills hufvudsakligast rekryterats ur medelklassen och påverkats af
landtmännen, som äga och bruka den svenska jorden och i alla tider
varit samhällets stöd; men att förhållandena måste blifva helt andra,
då Andra Kammaren kommer att till allra största delen utgöras af
arbetarnes speciella representanter. Jag upprepar här denna erinran
och vill ånyo betona, att en ändring med afseende på de gemensamma
voteringarna måste genomföras, om ej grundlagens främsta stadgande
skall våldsamt upphäfvas och Första Kammaren ansenligt förlora af
den likvärdiga betydenhet, som den enligt vårt konstitutionella statsskicks
både anda och mening äger. Jag hänvisar till mina ofvannämnda
motioner, och åberopar, huruledes 1809 års statsskick till förebyggande
af förgångna tiders ojämnheter tillvaratog likställigheten
mellan Riksdagens resp. afdelningar, så att före 1866 det med Riksdagens
rätt beslutande förstärkta utskottet sammansattes af lika många,
eller 30, medlemmar från hvart stånd. Helt annorlunda är förhållandet

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

313

nu, då Andra Kammaren med sina 230 ledamöter kan i hvarje gemensam
votering göra Första Kammaren maktlös, enär denna blott disponerar
150 röster.

Att omstörtningens män helst ville förpassa hela Första Kammaren
all världens väg och införa ett tyranniskt enkammarvälde till
fördärf för land och rike, är nogsamt bekant, och kännedomen om detta
ganska tydligt framträdande syfte borde vara tillräcklig för alla statsiörfattningens
vänner att i tid, och innan det ännu är för sent, värna
om vårt statsskicks byggnad, så att den ej af vårdslösa eller samvetslösa
händer varder nedrifven.

Såsom en högviktig sak måste därför den åtgärden betraktas,
att kamrarnas sammanstämmande beslut eller möjligen en kvalificerad
majoritet — och icke såsom nu den enkla majoriteten i eu gemensam
votering — lägges till grund för bevillningar, allra helst som erfarenheten
visar, att den allmänna rösträttens representantkamrar hafva en mycket
stark benägenhet att genom oskäliga skatter i partiändamålens intresse
nedtrycka näringslifvet, därmed beredande samhället och folket obotligskada.
Vårt grannland Norge visar oss just nu ett föga efterföljansvärdt
exempel, som med hvarje dag blifver mera afskräckande.»

Förutom de handlingar, för hvilkas innehåll nu blifvit redogjordt,
hafva, efter därom af utskottet hos vederbörande gjord framställning,
från statistiska centralbyrån till utskottet öfverlämnats statistiska tabeller,
innefattande

dels uppgift å antalet vid 1903—1905 års val till Riksdagens
Andra Kammare röstberättigade män inom hvarje valkrets;

dels förteckning å köpingarne i riket och deras folkmängd;
dels förteckning å municipalsamhällena i riket och deras folkmängd;
dels uppgift å folkmängden inom hvarje kommun, härad, tingslag,
domsaga, stad och län den 31 december 1905 enligt den administrativa
indelningen den 1 januari 1906;

dels ock uppgift å folkmängden församlingvis i de städer, som
äro delade i flera territoriella församlingar.

Till utskottet
öfverlänmade
statistiska
tabeller.

Bill. till Biksd. Frat. 1906. 3 Sami. 7 Höft.

314

Konstitutionsutskottets Utlåtande lV;o 7.

Herr Montgomerys

m. fl.
motion.

Slutligen liar den 30 nästlidne april till utskottet inkommit en inom
Första Kammaren af lierr Montgomery väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion n:o 42, hvilken undertecknats af herrar K. G. Blidt,
G. Ceder er ant 2, friherre Louis De Geer, grefve B. G. Hamilton, Axel
Hedborg, K. S. Husberg, friherre Gast. Lagerbring, P. O. Hedberg, H. E.
Montgomery, grefve Fredrik von Bosen, grefve Carl Taube, Veå. Them.
C. JD. Uppström, grefve A. Waclitmeister, grefve J/«ns Waclitmeister samt
grefve Hugo Waclitmeister och hvilken motion är af följande lydelse.

»Då rösträttsfrågan nu står inför sitt afgörande vid denna riksdag,
och man i den mängd motioner, som afgifvits, har ett godt material
för bedömande af de skiftande åskådningarna i denna fråga inom
Riksdagen, synes tiden vara inne att söka framkomma med ett förslag,
hvilket kan hafva någon utsikt att åstadkomma den sammanjämkning
af uppfattningarna inom båda kamrarne, som är erforderlig för att
den för vårt fosterland så viktiga frågan icke skall länkas in i nya
och okända banor med de uppslitande strider, som däraf måste blifva
en följd. I detta afseende synes ett sammankopplande af den kungliga
propositionen med den af herr Chr. Lundeberg in. fl. i Första Kammaren
afgifna motionen i främsta rummet böra komma i betraktande.
Första Kammaren skulle på så sätt kunna få se ett af sina förnämsta
önskemål, undandragandet af vissa delar af beskattningen från de gemensamma
voteringarnas ovissa utslag, tillgodosedt. Likaledes synes
man på många håll vara af den uppfattningen, att en bestämmelse rörande
köpingars och municipalsamhällens hänförande till städerna, liksom
ock mantalspenningarnes erläggande såsom villkor för rösträttens
utöfvande i öfverensstämmelse med hvad herr Johanson i Mossebo
föreslagit, skulle göra den kungliga propositionen mera antaglig.

Vi tillåta oss därför vördsamt hemställa, att Riksdagen, med förklarande
att Kung]. Maj:ts proposition icke kan oförändrad bifallas, ville
antaga att hvila till vidare grundlagsenlig behandling följande förslag
till ändrad lydelse af §§ 31, 49, 53 och 71 regeringsformen samt §§ 10
till och med 22 äfvensom §§ 25, 38 och 65 riksdagsordningen:

Regeringsformen.

§31 (lika med Kungl. Maj:ts förslag).

§ 49 (lika med Kungl. Maj:ts förslag).

§ 53 (lika med Kungl. Maj:ts förslag).

§71 (lika med herr Lundebergs m. fl. motion).

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

315

Riksdagsordningen.

§§ 10—13 (lika med Kiragl. Maj:ts förslag),
b) Andra Kammaren.

§ 14 (lika med herr A. Johansons i Mossebo förslag).

§ 15 (lika med herr A. Johansons i Mossebo förslag med uteslutande
af orden lionom påförd’).

§ 16 (lika med Kungl. Maj:ts förslag).

§§ 17—22 (lika med Kungl. Maj:ts förslag).

§ 25 (lika med Kungl. Maj:ts förslag).

§ 38 (lika med Kungl. Maj:ts förslag).

§ 65 (lika med herr Lundebergs in. fl. förslag).

Öfvergångsstadgande

(lika med Kungl. Maj:ts förslag).»

Såsom af ofvan lämnade redogörelse framgår, äro de vid innevarande
års riksdag framställda förslagen till lösningen af frågan om utsträckning
af rösträtten till Riksdagens Andra Kammare af synnerligen
skiftande natur. Oaktadt all den skiljaktighet i meningar och önskemål,
som framträder i de särskilda förslagen, äro dock åtskilliga bland dem
uttryck för ! samma åskådningar, äfven om de i vissa hänseenden
förete bestämda afvikelser från hvarandra. Innan utskottet öfvergår till
att yttra sig angående de olika förslagen, har utskottet ansett sig här böra
lämna eu sammanfattande redogörelse för deras väsentligaste innehåll.

Hufvudpunkterna i Kungl. Maj:ts proposition torde kunna angifvas
på följande sätt. Enhvar välfräjdad svensk man erhåller valrätt från
och med kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufyra
års ålder. Från valrätt är dock utesluten den, somt stål’ under förmynderskap
eller är i konkurstillstånd; den, som häftar för understöd,
hvilket under löpande eller sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle
tilldelats honom själf, hans hustru eller minderåriga barn;
den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och kommun,
hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren;
samt värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar. Den för när -

Sammanfattning
af förslagens
innehåll.

316

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

varande bestående åtskillnaden mellan land och stad vid val af riksdagsmän
till Andra Kammaren bibehålies, men föreslås en minskning
uti städernas representationsrätt därhän, att antalet riksdagsmän fastställes
till etthundrasextiofem för landet och sextiofem för städerna.
Valen skola ske efter principen: majoritetsval i enmansvalkretsar. De
städer, hvilkas folkmängd berättigar dem att utse mer än en representant,
skola i öfverensstämmelse härmed jämväl uppdelas i valkretsar,
som hafva att välja hvar en riksdagsman. Valen skola vara omedelbara
och för att blifva vald erfordras absolut majoritet. Erhåller ingen en
sådan röstöfvervikt, skall omval anställas. Vid detta val hafva de röstande
samma frihet med afseende å kandidater, som vid första valet,
och är därvid relativ majoritet tillfyllest. De detaljföreskrifter, som
erfordras för att reglera valproceduren, skola intagas i en särskild,
af Konung och Riksdag gemensamt stiftad vallag.

Det väsentligaste innehållet uti de i ämnet väckta motionerna
torde lämpligen kunna sammanfattas på följande sätt.

Hvad först beträffar frågan om villkoren för politisk valrätt hafva
de motionärer, som upptagit denna del af ämnet till behandling, i regel
öfvergifvit grundsatsen, att den politiska rösträtten skall vara byggd
på den kommunala. Endast den af herr Sjöcrona väckta motionen
utgör härifrån ett undantag. Det historiskt gifna sambandet mellan
den politiska och kommunala rösträtten är här bibehållet. För politisk
valrätt skulle erfordras, förutom kommunal rösträtt, viss förmögenhetseller
inkomstcensus. Ofriga motioner ansluta sig i hufvudsak till de
af Kungl. Maj:t föreslagna valrättsbestämmelserna. Förutom de allmänna
villkoren att vara svensk medborgare, äga god frejd samt råda
öfver sig och sin egendom, uppställa de nämligen såsom betingelser
för valrätt i allmänhet viss ålder, fullgjord skatteplikt till stat och kommun
samt fullgjord värnplikt, hvarjämte från valrätt uteslutits personer,
som af fattig vårdssamhälle åtnjuta understöd eller häfta för sådant understöd,
som de åtnjutit under viss tid före valet. Af herrar Hägglund,
Billing och Svedelius samt Johanson har därjämte föreslagits, att direkt
skatteplikt till staten måtte fordras såsom villkor för valrättens åtnjutande.
I afseende å formuleringen af förenämnda villkor hänvisar
utskottet till de särskilda förslagen. Här må endast erinras, att åldersgränsen
i herrar Svenssons, Johansons samt friherre Adelswärcls och
Hammarskjölds motioner är liksom i Kungl. Maj:ts proposition satt
till uppnådda 24 år, under det densamma af herrar Hägglund, Billing
och Svedelius, Nordström, Kjellén samt Petersson och medmotionärer
föreslagits till fyllda 25 år och uti de af herr Branting m. fl. samt

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

317

herr Lindhagen m. fi. väckta motionerna till uppnådda 21 år. Uti sistnämnda
båda motioner bär därjämte hemställts, att valrätten icke måtte
blifva beroende af vare sig skatteplikts eller värnplikts fullgörande.
I öfrigt må anmärkas, att jämväl i herr Sjöcronas motion uppställts
fordran på 25 års ålder, fullgjord utskyldsbetalning till stat och
kommun samt fullgjorda värnpliktsöfningar.

I rågan om politisk rösträtt för kvinnor har upptagits till behandling
uti fyra af de väckta motionerna. Såväl herr Sjöcrona som herr
Lindhagen och medmotionärer hafva påyrkat, att valrätt skulle tillkomma
kvinnor under samma betingelser, som enligt motionärernas förslagskulle
gälla för män. Vidare har uti den af herr Hörnsten m. fl. väckta
motionen hemställts om sådan ändring af Kungi. Maj:ts proposition,
att kvinnor måtte erhålla politisk rösträtt under enahanda villkor, som
där föreslagits beträffande män. Därest detta icke kunde bifallas, hafva
motionärerna alternativt ifrågaställt en sådan formulering af valrättsparagrafen,
att gift kvinnas befogenhet att utöfva politisk rösträtt i
vissa fall skulle blifva beroende af, huruvida mannen vore behörig
att i valen deltaga. Slutligen har herr Lithander hemställt, att Riksdagen
måtte besluta att, med afslag å den kungl. propositionen, uti
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, jämte annat, om utarbetande af ett rösträttsförslag,
upptagande politisk valrätt för såväl gifta som ogifta kvinnor.

Med hänsyn till valsätt och därmed sammanhängande frågor kunna
de motioner, som upptagit denna del af ämnet till behandling, indelas
i tvenne hufvudgrupper: sådana, som i likhet med Kungl. Maj:t, föreslå
en valordning, byggd på principen majoritetsval i enmansvalkretsar, och
sådana, som åsyfta införandet af proportionellt valsätt antingen enbart
till Andra Kammaren eller ock jämväl till Första Kammaren.

Till den förstnämnda gruppen äro att hänföra de motioner, som
afgifvits af herrar Sjöcrona, friherre De Geer, Nordström, Branting m. fl.,
Johanson och Kjellén. Den för närvarande bestående åtskillnaden
mellan land och stad har i samtliga dessa motioner bibehållits. Med
undantag af herr Nordström, som ansett, att representanternas antal
bör. fördelas lika efter folkmängden mellan land och stad, hafva de
motionärer,. som härom yttrat sig, föreslagit, att städerna måtte erhålla
en proportionsvis något starkare representationsrätt än landsbygden.
Sålunda förordar herr Kjellén bibehållandet af den nu stadgade proportionen
eller 150 ledamöter för landet och 80 för städerna, under det
att herrar Sjöcrona, Branting m. fl. och. Johanson ansluta sig till Ivungl.
Maj:ts proposition, enligt hvilken landsbygdens representantantal skulle
blifva 1G5 och städernas 65. Särskildt förslag i förevarande hänseende

318

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

har framställts uti den af herr Andersson afgifna motionen. I denna
hemställes nämligen, att 175 ledamöter väljas för landet och 55 för
städerna.

Samtlige motionärer, som förordat majoritetsval, hafva i likhet
med Kungl. Maj:t föreslagit, att enmansvalkretsar skola införas jämväl
i de större städerna. I fråga om själfva valkretsorganisationen förete
däremot åtskilliga af dem afvikelse!'' från den kungl. propositionen,
åsyftande att till stadsvalkretsarna öfverföra vissa samhällen, som
för närvarande välja gemensamt med landsbygden. Sålunda har herr
Kjellén föreslagit, att i fråga om riksdagsmannaval sådan köping, municipalsamhälle
eller annat samhälle med sammanträngd befolkning, hvars
invånarantal uppgår till minst 1,000, skall såsom stad anses. Framställningar
i enahanda syfte hafva gjorts af herrar Sjöcrona, friherre
De Geer, Nordström och Johanson. Sistnämnda tre motionärer hafva
ansett, att endast köpingar och municipalsamhällen med sådan folkmängd
borde från landsbygden utsöndras, under det herr Sjöcrona föreslagit,
att en öfverflyttning af köpingar och municipalsamhällen till
stadsvalkretsarna borde ske oberoende af deras folkmängd.

I anslutning till Kungl. Maj:ts proposition hafva herrar Sjöcrona,
Johanson, Kjellén samt Branting och medmotionärer påyrkat, att det
omedelbara valsättet måtte göras obligatoriskt. Fordran på absolut
majoritet vid valen, på sätt uti den kungl. propositionen föreslagits,
har upptagits af herrar Kjellén och Branting m. fl. Sistnämnda motionärer
äfvensom herr Johanson hafva därjämte hemställt, att de
närmare bestämmelser, som afse att reglera valproceduren, skola införas
i en särskild vallag. De i detta hänseende erforderliga föreskrifter har
herr Sjöcrona ansett böra inflyta i riksdagsordningen.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att uti tre af de väckta
motionerna föreslagits upphäfvande eller lossande af det s. k. bostadsbandet.
Sålunda hafva herr Branting och medmotionärer påyrkat detsamma
fullständiga upphäfvande. Enahanda yrkande har blifvit framställdt
af herr W arbur g, hvilken dock ansett sig böra alternativt föreslå
valbarhetens begränsande inom landtvalkretsarna till å landet bosatta
och inom stadsvalkretsarna till dem, som äro bosatta i städerna. Vidare
hafva herr Lindhagen och medmotionärer hemställt, att valbarheten
endast måtte bindas vid bostad inom länet.

Slutligen torde här böra anmärkas, att såväl herr Nordström som
herr Kjellén föreslagit valperiodens längd för Andra Kammaren till fem
år, äfvensom att herr Nordström uti sin motion hemställt, att vid hvarje
ordinarie riksdagsmannaval till samma kammare en suppleant måtte utses.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

319

Till den grupp af motioner, som förorda införandet af proportionellt
valsätt, höra de förslag, som afgifVits af herrar Hägglund, Billing och
Svedelius, Svensson, friherre Adelswärd och Hammarskjöld samt Petersson
m. fl. Af dessa motioner åsyfta de af herrar Hägglund samt Billing
och Svedelius afgifna dy-likt valsätts användande enbart till Andra
Kammaren, medan öfriga motionärer påyrka, att samma valsätt måtte
tillämpas jämväl vid utseende af Första Kammarens ledamöter.

Hvad först beträffar de båda motioner, som afse proportionella val
endast till Andra Kammaren, utgör den af herr Hägglund afgifna ett
återupptagande af det rösträttsförslag, som vid nästlidet års riksdag
framlades af konstitutionsutskottet och som beträffande såväl valmetod
som valkretsindelning öfverensstämde med den då föreliggande kung!
propositionen i ämnet. Hen valmetod motionären förordar grundar sig
sålunda på det förslag, som utarbetats af den s. k. proportionalvalkommitten.
Hufvudreglerna lör metoden, hvilken förutsätter införande
af offentliga vallistor och offentlig kandidatur, hafva jämte
vissa andra af detta valsystem påkallade bestämmelser inarbetats
i riksdagsordningen. De närmare föreskrifterna om valen och hvad
därmed äger samband äro afsedda att upptagas i en särskild af Konung
och Riksdag gemensamt stiftad vallag. Hvart och ett af rikets län,
till hvilka jämväl Stockholms stad är att hänföra, skall i regel utgöra
en valkrets. Län, som till följd af särskilda omständigheter,
såsom folkmängdens storlek eller samfärdsförhållandena, tinnes lämpligen
böra delas, må utgöra högst två valkretsar. De städer, hvilkas
folkmängd uppgår till eller öfverstiger 3/2 3 0-delar af rikets folkmängd,
skola bilda egna valkretsar. Den nuvarande uppdelningen i särskilda
landt- och stadsvalkretsar har med undantag för nyssnämnda städer
öfvergifvits, och i samband därmed den nu bestående olikheten i representationsrätt
mellan land och stad fullständigt bortfallit.

Den af herrar Billing och Svedelius afgifna motionen ansluter sig
jämväl till det af 1905 års konstitutionsutskott framlagda förslaget. Från
detta skiljer sig motionen endast härutinnan, att alla sådana bestämmelser,
som både afseende å den då föreslagna valmetoden, blifvit ur riksdagsordningen
utmönstrade. Motionärerna hålla nämligen före, att en
mera enkel valmetod bör komma till användning och bestämmelserna
härom införas i vallagen. Något förslag till valmetod eller vallag hafva
motionärerna icke framlagt.

Hvad härefter angår de motioner, som åsyfta införandet af proportionella
val till låda kamrarna, öfverensstämma dessa med hvarandra
dels härutinnan, att de i fråga om Andra Kammaren föreslå mindre

320

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

valkretsar och. en enklare valmetod än hvad uti de kungl. propositionerna
till de båda sistförflutna årens riksdagar ifrågasatts, dels ock däri,
att beträffande Första Kammarens bildande uti samtliga motionerna
hemställes, att det proportionella valsättet må komma till användning
endast vid valen inom landsting och stadsfullmäktige.

Den af herr Svensson afgifna motionen n:o 139 innehåller i hufvudsak
följande. Andra Kammarens ledamöter skola utses för en tid af fyra år.
För valen skall riket indelas i 78 valkretsar, som hvar och en har att välja
tre riksdagsmän. Valkretsarnas antal och sålunda jämväl ledamöternas
kan i mån af behof ökas genom lag, stiftad i den ordning § 87 mom.
1 regeringsformen stadgar. Hvarje län eller stad, som ej lyder under
landsting, skall innehålla en valkrets för hvarje gång ett i samband
med valkretsindelningen fastställdt fördelningstal ingår i folkmängden
inom dess område, och dessutom en valkrets för öfverskjutande folkmängd,
som uppgår till minst hälften af detta fördelningstal. Går folkmängden
icke upp till fördelningstalet, skall länet eller staden dock
utgöra en valkrets. Enligt det förslag till valkretsindelning motionären
framlagt uti sin motion n:o 153, skall Stockholm få 5 kretsar, Göteborg
2 och Malmö 1 krets, 58 kretsar skola bestå af land och stad i
förening och 12 af endast landsbygd. Valen, som förrättas inför
Konungens befallningshafvande och i stad, som ensam utgör en eller flere
valkretsar, inför magistraten, äro omedelbara och äger hvarje röstande därvid
en röst. Hvarje valsedel skall upptaga tre namn, men vid rösternas
sammanräkning komma endast de två främsta i åtanke och äro de tre,
som därvid erhållit de flestes röster, valde, såframt de hvar för sig erhållit
mer än en fjärdedel af de afgifna rösterna. Därest tillämpningen af
denna allmänna regel icke gifver ett korrekt resultat, skall ny sammanräkning
af rösterna äga rum efter vissa närmare angifna bestämmelser.
Röstsedlarna skola af vederbörande valförrättare förvaras.
Vid uppkommen ledighet skall nämligen för platsens fyllande ny sammanräkning
ske, därvid endast de valsedlar, som upptaga den afgångnes
namn, komma i betraktande. Hvad Första Kammaren beträffar, skola dess
ledamöter till ett antal af 156 och för en tid af sex år väljas af
samma korporationer som för närvarande. Kammarens ledamotsantal
skall alltid utgöra två tredjedelar af Andra Kammarens. Fördelningen
af kammarens ledamöter mellan de olika landstingsområdena och städerna
skall ske med tillämpning af samma regel, som uppställts för valkretsarna
i Andra Kammaren. I fråga om valmetoden har motionären föreslagit,
att den af herr Nydal uti motionen n:o 219 inom Andra Kammaren
vid nästlidet års riksdag framlagda metoden måtte komma till använd -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

321

ning. Därjämte har motionären uttalat sig för att den röstgrund, efter
hvilken Kammaren ytterst tillsättes, borde ändras sålunda, att vid val
af landstingsmannaelektorer å landet röstvärdet beräknades efter den
uppåt jämnade kvadratroten af den bevillning eller det fyrktal, som är
hvarje röstägande åsatt. Under förutsättning att de föreslagna grundlagsändringarna
blifva af Riksdagen förklarade hvilande, har motionären
hemställt om aflåtande af skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran
om framläggande af förslag till bestämmelser vid val till Riksdagens
kamrar i enlighet med de af honom uttalade principer.

Herrar friherre Adelswärd och Hammarskjöld hafva i fråga om
sättet för Andra Kammarens bildande och hvad därmed sammanhänger
i hufvudsak anslutit sig till den för 1905 års riksdag i ämnet framlagda
kungl. propositionen, dock med det tillägg i afseende å valkretsindelningen,
att län med stort ytinnehåll må kunna delas i flera valkretsar med bibehållande
af den begränsning, att minst tre riksdagsmän skola väljas
för hvarje valkrets. Beträffande den proportionella valmetod, som skulle
användas, hafva motionärerna ansett, att en mera enkel och lättfattlig
metod, än den af Kungl. Maj:t år 1905 framlagda, borde utarbetas.
Hvad Första Kammaren angår, hafva motionärerna föreslagit, att dess
ledamöter skola för en tid af sex år utses af samma valkorporationer
som hittills. Dessa skola fortfarande tillsättas såsom nu sker, och bestämmelserna
härom gifvas i så måtto grundlags natur, att, om den
kommunala rösträtten framdeles kommer att ändras, detta icke får
inverka på valen till Första Kammaren. Om sådana ändringar utöfva
inverkan på landstingens och stadsfullmäktiges sammansättning, skola
dessa för val af riksdagsmän till Första Kammaren ersättas af särskilda
valkorporationer, valda och sammansatta efter de grunder, som
för närvarande äro gällande för nämnda institutioner. Hvarje landstingsområde
och hvarje stad, som ej lyder under landsting, skall utgöra
en valkrets. Valkretsarna skola indelas i sex valdistrikt på sådant sätt,
att hvarje distrikt kommer att omfatta valkretsar, som tillsammans
hafva att välja en sjättedel af hela antalet riksdagsmän eller så nära
detta antal en sådan uppdelning tillåter. Hvarje år skola val förrättas
inom ett af valdistrikten. I alla de valkretsar, för Indika minst tre riksdagsmän
utses, skola valen vara proportionella, Stad eller landsting,
som har att välja mindre än tre riksdagsmän, skola således fortfarande
utse dessa efter majoritetsvalprincipen.

I samband med rösträttsreformen hafva herrar friherre Adelswärd
och Hammarskjöld föreslagit vissa ändringar uti kamrarnas ömsesidiga
Bih. till Riksd. Prof. 1906. 3 Sami. 7 Höft. 41

322

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

befogenhet och formerna för det gemensamma arbetet inom Riksdagen.
Sålunda hafva motionärerna ansett, att sådana ändringar uti § 71 regeringsformen
och § 65 riksdagsordningen böra vidtagas, att å ena sidan
användningen af gemensam votering under vissa villkor utsträckes och
å andra sidan den nu medgifna rätten till omedelbar dylik votering i
vissa fall inskränkes. Enligt motionärernas hemställan skola nämligen,
med undantag af sådana frågor, som äro af grundlags natur, alla lagförslag,
som i blott en kammare antagits, afgöras genom gemensam
votering, om i medkammaren för förslaget afgifvits ett antal röster
motsvarande minst en fjärdedel af kammarens hela ledamotsantal, och
om efter ordinarie nyval till Andra Kammaren samma förslag, ånyo upptaget,
fortfarande i ena kammaren oförändradt antages, och i den andra
uppnår minst samma minoritet för bifall. Hvad bevillningsfrågor beträffar,
skola bestämmelser om progressiv inkomstskatt, om höjandet af
det bevillningsfria existensminimum och om skattefria afdrag för viss
del af upptaxerad inkomst, Indika endast vinna ena kammarens bifall,
afgöras på samma sätt, som föreslagits rörande vanliga lagförslag, och
icke såsom nu genom omedelbar gemensam votering. — Vidare hafva
motionärerna ansett, att det proportionella valsättet bör införas vid
‘utskottsval och val af de i § 54 hdfesdagsordningen/omförmälda särskilda
deputerade. Under förutsättning, att de föreslagna grundlagsändringarna
blifva af Riksdagen antagna såsom hvilande, hafva motionärerna
slutligen hemställt om aflåtande af skrifvelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om utarbetande af förslag till vallagar för val af riksdagsmän
till såväl Första och Andra Kammaren som ock för utskottsval
inom Riksdagen.

Herr Petersson och medmotionärer hafva beträffande sättet för
Andra Kammarens bildande föreslagit i hufvudsak enahanda bestämmelser
som herrar friherre Adelswärd och Hammarskjöld. Sålunda förordas
betydligt mindre valkretsar och en enklare valmetod, än hvad
Kungl. Maj :t vid 1904 och 1905 årens riksdagar ifrågaställt. Enligt det
vid motionen fogade förslag till vallag skall antalet valkretsar blifva
60 i stället för 33, såsom uti den kungl. propositionen till sistlidet års
riksdag förordats. Motionärerna hafva jämväl framlagt förslag till valmetod
att användas vid valen såväl till Första som Andra Kammaren.
Metoden, som icke förutsätter några förberedande åtgärder såsom upprättande
af valförslag och officiella vallistor samt deras godkännande
af kandidaterna, utgör eu utbildning och förbättring af den s. k. enkla
kumulativa metoden. I likhet med herrar friherre Adelswärd och
Hammarskjöld föreslå motionärerna, att Första Kammarens ledamöter

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

323

skola utses af landsting- och stadsfullmäktige för eu tid af sex år. Den
nuvarande anordningen af valkretsarna är i motionen bibehållen. Valkretsarna
skola efter län indelas i sex särskilda grupper och allmänna
val hvarje år förrättas inom en af grupperna. Har valkretsen att utse
flere riksdagsmän än en, skall valet ske efter proportionell valmetod
på sätt i vallagen närmare bestämmes. För att fylla under valperioden
uppkommen ledighet skall inom hvarje valkrets samtidigt med valet
af riksdagsman och i enahanda ordning väljas lika antal suppleanter.
I syfte att bereda de mindre bemedlade samhällsklasserna inflytande på
landstingens sammansättning och därigenom äfven på Första Kammarens,
föreslå motionärerna, att det absoluta röstmaximum å landet sänkes
från 5,000 till 1,000 fyrkar vid val, som afse landstingen. Bestämmelserna
härom skola intagas i förordningen om landsting.

I samband med rösträttsreformen hafva särskilda förslag vidare
framställts:

af herr Lithander, att Riksdagen ville uti skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, bland annat, att Kungl. Maj:t måtte i samband med
förslag till rösträttsutvidgning framlägga förslag till sådan ändring i
§ 65 riksdagsordningen, hvarigenom bestämdes, att alla de statens inkomster,
som härflyta från direkta och indirekta skatter, skola fastställas
genom en uppnådd majoritet af minst %-delar af samtliga de
vid gemensam votering afgifna rösterna;

af herr Limdeberg m. fl., att Riksdagen måtte, i samband med
öfriga grundlagsändringar rörande utsträckning af valrätten till Riksdagens
Andra Kammare, antaga att hvila till vidare grundlagsenlig behandling
viss ändrad lydelse af § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen,
i syfte att från gemensam omröstning undandraga beslut
rörande skattefrihet eller lindring i skatten för viss inkomst eller
förmögenhet samt beträffande åtskilliga frågor angående progressiv beskattning
;

af herr Ödman, angående rätt för valman att i vissa fall deltaga
i riksdagsmannaval utan att iakttaga personlig inställelse; samt

af herr Andersson om fastställande af gemensam valdag för valen
till Andra Kammaren.

Hvad slutligen beträffar den af herr Montgomery m. fl. väckta
motionen, yrkas i densamma bifall till Kungl. Majas proposition med
de förändringar rörande valrättsvillkoren samt valkretsindelningen, som
innebäras uti den af herr Johanson afgifna motionen, hvarjämte motionärerna
yrka bifall till den ändring uti § 71 regeringsformen och § 65
riksdagsordningen, som af herr Lundeberg in. fl. blifvit föreslagen.

324

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Utskottets

yttrande.

Rösträttsfrågan
vid
närmast föregående
årens
riksdagar.

Sedan 1902 års riksdag, som icke funnit sig böra bifalla den då
föreliggande kung!, rösträttspropositionen, uti skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en från alla synpunkter
fullständig utredning af frågan om utsträckt valrätt till Riksdagens
Andra Kammare samt för Riksdagen, om möjligt, vid början
af 1904 års riksmöte framlägga resultatet af denna utredning jämte de
förslag, Kungl. Maj:t funne däraf föranledas, afgaf Kungl. Maj:t till
1904 års riksdag ett förslag i fråga om utvidgning af valrätten till
Riksdagens Andra Kammare, byggdt på principen: allmän rösträtt i
förening med proportionella val. Uti sitt öfver detta förslag algifna
utlåtande (n:o 5) fann sig konstitutionsutskottet föranlåtet hemställa
om vissa ändringar däri, bestående hufvudsakligen i uppställandet af
fordran på direkt skatteplikt till staten såsom villkor för åtnjutande af
valrätt, valkretsindelningens anordnande med åtskillnad mellan land och
stad samt intagande i riksdagsordningen af åtskilliga stadganden af principiell
natur rörande det af Kungl. Maj:t föreslagna proportionella valsystemet.
Utskottets hemställan vann emellertid ej någondera kammarens bifall.
Första Kammaren antog för sin del med 93 röster mot oO ett inom
kammaren framställdt förslag, som väl öfverensstämde med det af utskottet
afgifna därutinnan, att villkoret om direkt skattskyldighet till
staten i förslaget bibehölls, men skilde sig från utskottets uppfattning
såväl beträffande valkretsindelningen som i fråga om införande i grundlag
af vissa med afseende å valen konstitutiva bestämmelser, i hvilka
båda hänseenden förslaget i hufvudsak anslöt sig till den kungl. propositionen.
Andra Kammaren åter biföll med 116 röster mot 109 en
inom kammaren i ämnet väckt motion, hvilken, förutom andra skiljaktigheter
af mindre betydenhet från det af Första Kammaren godkända
förslaget, innefattade majoritetsval i delvis blandade landt- och
stadsvalkretsar samt icke upptog krafvet på direkt skatteplikt till staten
såsom betingelse för rösträtt. Då kamrarnas beslut i ämnet gingo i.
väsentligen olika riktningar, så att sammanjämkning icke kunde äga
rum, förföll frågan vid denna riksdag.

Vid 1905 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ånyo förslag angående
ändrade bestämmelser om val till Riksdagens Andra Kammare,,
väsentligen byggdt på enahanda grunder som den till 1904 års riksdag
i ämnet aflåtna propositionen. Konstitutionsutskottet ansåg sig icke
heller denna gång kunna tillstyrka det kungliga förslaget i_ oförändradt
skick. Uti sitt i frågan afgifna utlåtande (n:o 6) fann sig nämligen
utskottet böra vidhålla den af 1904 års konstitutionsutskott uttalade

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

325

mening, att fordran på direkt skatteplikt till staten borde uppställas
såsom villkor för rösträtts åtnjutande, äfvensom att i riksdagsordningen
borde införas sådana i Kungl. Maj:ts förslag till vallag intagna bestämmelser
rörande valsystemet, livilka vore af principiell natur. Utskottets
förslag blef af Första Kammaren antaget med 99 röster mot 42. Andra
Kammaren afslog däremot förslaget med 114 röster mot 109. Icke
heller något åt de öfriga föreliggande förslagen vann denna kammares
bifall. Frågan hade således jämväl vid denna riksdag förfallit.

Ingen torde numera vilja bestrida, att sådana ändringar i gällande
rösträttsbestämmelser böra vidtagas, att en afsevärdt större del af befolkningen
må kunna deltaga i de politiska valen och en bredare grundval
därigenom läggas för representationen. Den starka utveckling
på såväl den andliga som den materiella odlingens område, hvilken ägt
rum inom vårt land under de senaste årtiondena, har gifvetvis medfört,
att intresset för och förmågan af ett mera aktivt deltagande i det
politiska lifvet vunnit en betydligt ökad utbredning bland vårt folk.
Nya grupper af medborgare hafva under denna tid framträdt, hvilka
kunna anses vara i besittning af egenskaper, som göra dem kvalificerade
för deltagande i det offentliga lifvets förrättningar.

Det är under sådana förhållanden själffallet, att de bestämmelser
för åtnjutande af valrätt till Andra Kammaren, som år 1866 fastslogos,
icke längre kunna motsvara berättigade kraf. Man får dock härvid
icke förbise, att genom penningvärdets fall och ändrade ekonomiska
förhållanden i öfrigt en betydande utvidgning af valrätten redan inträdt
och ytterligare kan förväntas med tillämpning af gällande valrättsbestämmelser.
Enligt den äldsta föreliggande rösträttsstatistiken, för år
1872, uppgingo de valberättigade till ett antal af 236,120 — hvilken
siffra dock torde böra ökas med antalet af dem, hvilka häftat för oguldna
utskylder — motsvarande 5,6 procent af hela folkmängden, nämligen
5,7 procent af landsbygdens och 5,3 procent af städernas befolkning.
År 1900 voro de valberättigade 432,843, motsvarande 8,4 9 procent af
folkmängden, nämligen 7,3 8 procent för landsbygden och 12,61 procent
för städerna. De för oguldna utskylder häftande, men eljest valberättigade,
utgjorde samma år 74,069, af hvilka 16,218 tillhörde landsbygden
och 57,851 städerna. Enligt statistiska centralbyråns redogörelse för
allmänna valen till Andra Kammaren för riksdagsperioden 1906 —1908

Allmän

motivering.

326

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

funnos år 1905 529,726 valmän, motsvarande 10,07 procent af folkmängden,
nämligen 8,4 8 procent för landsbygden och 15,5 procent för
städerna, däraf för Stockholm 22,07 procent. Bland nämnda 529,726
valmän häftade dock 97,627 för oguldna kommunalutskylder. Af Stockholms
70,174 valmän voro ej mindre än 35,930 af denna grund från
valen uteslutna. Antalet'' till myndig ålder komne, men icke valberättigade
män beräknades för samma år till omkring 880,300.

Ehuru af ofvan lämnade statistiska siffror framgår, att valmännens
antal befinner sig i ett ständigt om också, hvad landsbygden beträffar,
icke synnerligen hastigt stigande, har detta dock icke skett i en sådan
omfattning, att det under nuvarande förhållanden kan anses tillfredsställande.
En stor del af landets befolkning är fortfarande i saknad af
fullständiga politiska rättigheter och det måste för en sund och klok
politik framstå såsom ett statsintresse af stor vikt, att för statens uppgifter
taga i anspråk sådana folkgrupper, som genom bildning och noggrann
uppfyllelse af sina plikter mot det allmänna äro skickade att med
sin röst inverka på landets allmänna angelägenheter. Utan tvifvel skulle
dessa grupper af befolkningen därigenom bringas i större samhörighet
med den öfriga delen af nationen och deras känsla af ansvar ökas.

Vid behandlingen af den till innevarande års riksdag aflåtna kungi.
propositionen äfvensom de i samband därmed afgifna motionerna har
utskottet, i likhet med konstitutionsutskottet vid nästlidet års riksdag,
utgått från den uppfattning, att den ifrågasatta rösträttsreformen bör
byggas på den allmänna rösträttens grund. Sedan det visat sig, att
en utsträckning af valrätten till Andra Kammaren icke kunnat genomföras
på grundvalen af den politiska rösträttens sammanfallande med den
kommunala eller öfver hufvud taget genom nedsättning af nu stadgade
censusbelopp, har den uppfattningen blifvit allt mer och mer allmän,
att en varaktig lösning af rösträttsfrågan icke kan åstadkommas, med
mindre man genomför ett på principen allmän rösträtt fotadt valsystem.
Då denna grundsats därjämte blifvit af Riksdagens båda kamrar genom
deras vid 1904 års riksdag i frågan fattade beslut godkänd, har utskottet
funnit sig böra vidhålla sin förut uttalade mening, att man fortfarande
bör på denna väg söka uppnå den betydelsefulla frågans lösning.

Då utskottet vid de föreliggande förslagens bedömande sålunda
utgått från eu väsentligen annan uppfattning än den, som fått sitt
uttryck i den af herr Sjöcrona väckta motionen, enligt hvilken för valrätt
till Andra Kammaren skulle erfordras kommunal rösträtt samt
därutöfver viss förmögenhets- eller inkomstcensus, har utskottet lika

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

327

litet nu som vid de båda föregående årens riksdagar kunnat biträda
det af nämnde motionär framlagda förslaget.

Om än utskottet alltså funnit, att de nu gällande censusbestäm- Direkt skattemelserna
för valrätt till Andra Kammaren böra borttagas och ett på plft{*t*il1
den allmänna rösträttens grund byggdt valsystem införas, bär utskottet S °e>
dock icke ansett sig kunna förorda en utsträckning af valrätten i hela
den omfattning, som i den kungl. propositionen föreslagits. Då det
gäller att vidtaga en så genomgripande reform af den politiska rösträtten
som nu är ifråga, måste det framstå såsom eu angelägenhet af
största vikt, att man icke blott tillser, att så många som möjligt af
samhällets medlemmar komma i åtnjutande af valrätt, utan äfven söker
bereda säkerhet för att hos de nytillkomna valmännen förefinnes den
känsla af solidaritet med samhället, som betingas af förpliktelsen att
bidraga till fyllandet af samhällets behof. Med hänsyn härtill har utskottet
icke kunnat frångå sin förut uttalade mening, att endast sådana
samhällsmedlemmar, som äro knutna till samhället genom förpliktelse
att till detta erlägga direkt skatt, må tillerkännas politisk valrätt. Som
utskottet i sitt vid nästlidna års riksdag i ämnet afgifna utlåtande
framhållit, låter det sig icke förneka, att åtnjutandet af medborgarens
mest betydelsefulla rättighet, den att med sin röst medverka vid val af
folkrepresentationen, i och för sig till fullo betingar den plikt gentemot
det allmänna, som innebäres i denna fordran. Äfven från synpunkten
af samhällets eget intresse måste det anses synnerligen betänkligt,
att valrätt medgifves personer, hvilkas ekonomiska ställning är så svag,
att man nödgats befria dem från erläggandet af hvarje direkt skatt
till staten.

Att fordran på en sådan skattskyldighet skulle innebära en afvikelse
från den allmänna rösträttens grundsats, kan utskottet icke
medgifva. Allmän rösträtt har aldrig ansetts hafva den innebörd, att
alla medborgare utan undantag skola hafva rätt att deltaga i valen,
utan blott betecknat frånvaron af sådana inskränkningar i rösträtten,
som blifvit fastställda särskildt med hänsyn till viss inkomst eller förmögenhet.
I de länder, där den allmänna rösträtten blifvit införd,
har den i de flesta fall förbundits med vissa inskränkande bestämmelser,
i syfte att från valrätt utesluta sådana personer, som icke kunna anses
äga erforderliga betingelser för densammas utöfvande. Mot den invändningen,
. att valrätten genom uppställande af fordran på direkt skatteplikt
till staten skulle blifva beroende af skattelagstiftningen, torde
blott böra erinras, att jämväl andra villkor, som man funnit nödigt

Valrätts åldern.

Proportionellt

valsätt.

328 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

uppställa i samband med införandet af allmän rösträtt, hänföra sig till
lagstiftning å skilda områden samt att en ändring i skattelagstiftningen,
såvidt rörer mantalspenningarna — den enda form, i hvilken det direkta
personliga skattebidraget till staten för närvarande utgår — icke kan
åvägabringas utan båda kamrarnas sammanstämmande beslut. Då man
därjämte ansett, att bland valrättsvillkoren bör upptagas fordran på
fullgjord utskyldsbetalning till stat och kommun, har det synts utskottet
innebära en motsägelse, att en valman, som någon gång under de
föregående åren underlåtit att fullgöra sin förpliktelse i detta afseende,
skulle beröfvas rösträtt, medan en annan, som icke ens är skyldig
att erlägga någon som helst direkt skatt, äger rätt att i valen deltaga.

Uti de kungl. propositioner om rösträttens utvidgning, som vid
föregående tillfällen framlagts till Riksdagens pröfning, har föreslagits,
att valrätten skulle inträda från och med kalenderåret näst efter det,
hvarunder valmannen uppnått 25 års ålder, och har utskottet uti sina
i ämnet afgifna utlåtanden städse härtill anslutit sig. Uti den nu
föreliggande kungl. propositionen har valrättsaldern däremot bestämts
till 24 år. De skäl, som uti den kungl. propositionen härför blifvit
anförda, och som utskottet vid frågans behandling under föregående
riksdagar varit i tillfälle att noggrant öfverväga, har icke gifvit
utskottet anledning att afvika från hvad utskottet i detta hänseende
förut föreslagit.

Då utskottet af skäl, som ofvan anförts, icke ansett sig kunna
förorda införandet af allmän rösträtt ens i den utsträckning Kungl.
Maj:t föreslagit, följer däraf, att utskottet än mindre kunnat gifva sitt
understöd åt de motioner, som åsyfta en betydligt längre gående utsträckning
af den politiska valrätten än hvad i den kungl. propositionen
ifrågaställts.

När fråga är att genomföra en så vidtgående reform som den
politiska rösträttens omgestaltning i enlighet med den allmänna rösträttens
idé, måste det enligt utskottets förmenande, läggas synnerligen
stor vikt därvid, att sådana bestämmelser träffas, att icke genom valrättsutvidgningen
de samhällsklasser, hvilka hittills utöfvat det bestämmande
inflytandet på vårt politiska lif och därunder förskaffat sig erfarenhet
och insikt i allmänna värf, komma att vid riksdagsmannavalen
undanträngas af de nytillkomna valmännen, som hafva ingen eller jämförelsevis
ringa vana vid handläggning af offentliga angelägenheter.
Denna synpunkt har enligt utskottets mening icke blifvit i den kungl.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

329

propositionen i tillräcklig grad beaktad. Uppenbart är, att en utsträckning
af den politiska rösträtten utan hänsyn till förmögenhetsvillkor
under samtidigt bibehållande af ett valsätt, som icke blott lämnar majoriteten
tillfälle att utöfva det bestämmande inflytandet på valen af riksdagsmän,
utan äfven kan sätta densamma i stånd att så godt som fullständigt
undertrycka minoritetens rätt, skall leda till en sådan genomgripande
förändring af den nu bestående politiska maktfördelningen,
att samhällets lugna utveckling därigenom måste äfventyras.

Då de nya valmännen komma att utgöra majoritet bland rikets
samtlige röstberättigade och i stort sedt tillhöra en klass, som hitintills
i det politiska lifvet är så godt som opröfvad, och då till dessa nya
valmän helt visst komma att ansluta sig skaror af förutvarande väljare,
kan det enligt utskottets uppfattning icke vara tillrådligt eller välbetänkt
att bibehålla en valordning, som sannolikt skulle medföra en
fullständig omkastning i våra politiska förhållanden. För utskottet
har det därför vid frågans behandling framstått såsom en bjudande
nödvändighet, att i samband med den allmänna rösträttens införande
sådana bestämmelser intagas i våra grundlagar, att, såvidt möjligt,
alla samhällsklasser och således jämväl de hittills valberättigade få sina
befogade intressen tillgodosedda. Enligt utskottets mening kan detta
icke på ett tillfredsställande sätt uppnås, med mindre man bygger reformen
på ett proportionellt valsystem.

Såsom utskottet vid föregående tillfällen framhållit, då frågan om
den politiska rösträttens utsträckning förelegat till behandling, hvilar detta
valsätt på en rättvis grund, enär genom detsamma hvarje mera betydande
grupp af valmän tillförsäkras den andel i representationens sammansättning,
som betingas af dess numeriska styrka. Från statens synpunkt måste
det betraktas såsom eu väsentlig fördel, att representationen utgör ett
i möjligaste mån fullständigt uttryck såväl för de politiska meningarna
och åskådningarna inom landet som äfven för de olika samhällsklassernas
intressen. Vid tillämpning af den proportionella valmetoden öfverlämnas
åt valmännen att själfva för hvarje val så gruppera sig, som
är för dem mest ändamålsenligt. Härigenom vinnas sålunda de fördelar,
som äro förenade med klassvalen, men undvikas samtidigt de svårigheter
i fråga om klassernas särskiljande, som under nuvarande samfundsförhållanden
äro förknippade med dylika val. Det proportionella valsättet
synes ock vara ägnadt att hos valmännen framkalla lifaktighet
och intresse för valen, då det gifvetvis för hvarje parti, som har utsikt
att besätta någon plats, gäller att genom god organisation och manBih.
till Rilcsä. Prof. 1906. 3 Sand. 7 Käft. 42

330

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Valmetod.

grann samling genomdrifva val af det antal representanter, som på
grund af dess styrka bör tillkomma detsamma. Det synes ock vara
naturligt, att de olika partierna, för att i största möjliga mån kunna
inverka på valets utgång, komma att uppställa sådana kandidater, som
för representantkallet kunna anses mest lämpliga och dugliga. Af majoritetsval
kan däremot lätt blifva följden, att minoriteten, i känslan af
sin oförmåga att på valen utöfva inverkan, för dem förlorar allt intresse.

Då enligt hvad utskottet sålunda anfört, den proportionella valmetoden
utgör eu garanti för att intet parti vid valen erhåller större
inflytande, än som betingas af dess styrka i förhållande till öfriga partier
samt densamma jämväl i andra hänseenden måste tillerkännas ett afgjordt
företräde framför det nu gällande valsättet, har utskottet icke
tvekat att vidhålla sin vid sistlidna årens riksdagar uttalade uppfattning,
att införandet af allmän rösträtt bör förbindas med antagandet af
proportionellt valsätt. Utskottet har så mycket mindre funnit anledning
att frångå denna sin uppfattning, som man i de länder, där allmän
rösträtt i förening med majoritetsval tillämpas, allt mer synes komma
till insikt om, att sistnämnda sätt för rösträttens utöfvande, icke blott
är teoretiskt sedt otillfredsställande, utan jämväl i den praktiska tilllämpningen
visat sig ur stånd att, såsom man förut trott och jämväl
ännu söker göra gällande, förskaffa minoriteten tillbörlig andel i representationen.

Då utskottet alltså funnit sig fortfarande böra förorda, att en
utsträckning af valrätten till Andra Kammaren grundas på proportionellt
valsystem, har utskottet haft att taga i öfvervägande, hvilken
metod därvid bör komma till användning. Den valmetod, som utarbetades
af den s. k. proportionalvalkommittén, och som upptogs
uti de kungl. propositionerna i ämnet till 1904 och 1905 årens riksdagar,
torde visserligen ur valteknisk synpunkt icke gifva anledning
till några befogade anmärkningar af större räckvidd, men den förutsätter,
såsom utskottet redan vid 1904 års riksdag framhöll, för sin
tillämpning en tämligen omständlig och i viss mån invecklad procedur.
Under såväl öfverläggningarna inom Riksdagen som i den allmänna
diskussionen ute i landet har det också framhållits såsom ett önskemål,
att, därest proportionella val skulle införas, antingen afsevärda förenklingar
måtte vidtagas i den af Kungl. Maj:t förordade valmetoden,
eller ock att en mindre svårfattlig och praktiskt lättare tillämplig valmetod
måtte utfinnas. Flertalet af de motionärer, som vid innevarande
års riksdag framlagt förslag till proportionellt valsätt, hafva också
utgått från den förutsättningen, att en enklare valmetod borde komma

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

331

till användning, och hafva särskilda förslag till sådan valmetod framlagts
uti de af herrar Svensson samt Petersson m. fl. afgifna motionerna.
Som utskottet finner de gjorda invändningarna mot den i de äldre förslagen
förordade valmetoden i flera hänseenden befogade, särskild! i fråga
om den omständliga procedur, som skulle föregå själfva valen, och
därjämte anser, att jämväl en förenklad valmetod skall kunna på ett
fullt tillfredsställande sätt fylla sitt ändamål, har utskottet gifvetvis all
anledning tillstyrka, att en dylik förenklad form för proportionellt valsätt
kommer till användning.

Den af herr Svensson föreslagna valmetoden finner sig utskottet
icke kunna förorda. Fördela valmännen sig endast i två eller möjligen
tre större partier, verkar metoden visserligen på det hela taget tillfredsställande,
men den sviker så snart flera partier uppträda vid valet
eller eljest större splittring visar sig bland valmännen. Äfven då dessa
gruppera sig i tre partier, uppstå emellertid lätt situationer, då majoriteten
besätter alla platserna. Så t. ex. i följande fall: vid ett val afgift^
689 röster på A, B och C, 342 på E, F och G samt 341 på
P, Q och E. Då hela antalet afgifna röstsedlar är 1,372 och fjärdedelen
däraf 343, erhålla vid första sammanräkningen, vid hvilken hänsyn
får tagas endast till de båda första namnen, allenast A och B mer
än en fjärdedel af de afgifna rösterna. Alltså måste ny sammanräkning
verkställas, därvid alla tre namnen medtagas på hvarje röstsedel. Nu
blifva tydligen A, B och C valda. Detta resultat strider uppenbarligen
mot vanliga proportional i stiska principer, enligt hvilka det största partiet
borde hafva fått två platser och det större af de båda mindre partierna
en plats. Ännu besynnerligare valresultat kunna emellertid uppkomma,
ifall sammanslutningen mellan valmännen förutsättes ännu mindre.
Tänker man sig exempelvis, att fyra partier uppträda och att de afgifna
röstsedlarna fördela sig så, att 349 röstsedlar lyda å A, B och
C, 342 å E, F och G, 341 å P, Q och R samt 340 å S, T och V,
så finner man liksom i det förra exemplet — antalet afgifna röstsedlar
är detsamma som då — att en andra sammanräkning måste företagas,
hvarvid alla tre namnen på hvarje röstsedel medräknas. A, B och G
blifva äfven nu valda, ett resultat, som denna gång måste betecknas
såsom alldeles orimligt.

Det af herr Petersson m. fl. framlagda förslaget till valmetod
synes däremot motsvara alla de fordringar, som med fog kunna på en
sådan metod uppställas. Denna metod, som utgör en af öfverdirektören
Phragmén verkställd förbättring af den s. k. Thieleska metoden, innebär,
att hvarje valman äger en röst, som han kan gifva odelad åt en

332

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Valkretsindel ning.

Proportionellt
valsätt till
Första Kammaren.

eller lika fördelad mellan flera. Metoden, som icke förutsätter några
förberedande åtgärder, såsom upprättande af särskilda valförslag och
officiella vallistor, fordrar af valmannen endast, att han å röstsedeln
utmärker, hvilken eller hvilka kandidater han anser böra framför andra
ifrågakomma, medan metoden själf efter vissa objektiva grunder lika
fördelar den valmannen tillkommande röstkraften mellan ett antal af
dessa kandidater, så att resultatet blir så rättvist som möjligt. Då
emellertid denna metod, sådan den finnes framlagd uti det vid motionen
fogade vallagsförslaget, icke synes vara i alla detaljer utarbetad, har
utskottet funnit sig böra hemställa, att, därest utskottets förslag om
antagande af proportionellt valsätt vinner Riksdagens bifall, skrifvelse
måtte till Kungl. Magt aflåtas med begäran om utarbetande af en valmetod
af den typ, som förordas uti den af herr Petersson m. 11. väckta
motionen.

I fråga om rikets indelning i valkretsar för val till Andra Kammaren
föreslogs i den kungl. rösträttspropositionen till sistlidet års riksdag,
att hvart och ett af rikets län skulle utgöra en valkrets. Möjlighet
var dock lämnad, att, där förhållandena sådant påkallade, dela ett
län i högst två valkretsar. Enligt det vid propositionen fogade vallagsförslag
utgjorde valkretsarnas antal 33. Ehuru utskottet fann sig
i denna del kunna förorda den kungl. propositionen, förbisåg utskottet
dock icke, såsom dess motivering visar, att de stora valkretsarna måste,
i synnerhet i de vidsträcktare, mera glest befolkade delarna af landet,
medföra vissa olägenheter, särskildt härutinnan, att den för valens förberedande
erforderliga sammanslutningen af till samma parti hörande
valmän därigenom skulle i väsentlig mån försvåras. Å flera håll såväl
inom som utom Riksdagen framställdes äfven anmärkningar af enahanda
innebörd. Särskildt framhölls, att valproceduren genom valkretsarnas
storlek skulle blifva ytterligare invecklad och tung, samt att
valen alltför mycket komme att läggas i händerna på valledningen.
Uti flera af de föreliggande motionerna har detta äfven blifvit framhållet.
Då dessa anmärkningar icke sakna fog, har utskottet funnit
sig böra uttryckligen förorda en valkretsindelning med mindre omfångsrika
valkretsar, hufvudsakligen i öfverensstämmelse med den af
herr Petersson m. fl. föreslagna.

Uti trenne af de föreliggande motionerna har, såsom ofvan nämnts,
föreslagits, att i samband med införandet af proportionellt valsätt till
Andra Kammaren dylikt valsätt jämväl skulle komma till användningvid
Första Kammarens bildande. Hvad dessa framställningar beträffar,
anser utskottet, att en omläggning af valsättet till Andra Kammaren,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

333

föranledd i främsta rummet af behof vet att vid antagande af allmän
rösträtt söka förekomma en alltför radikal och äfventyrlig förändring af
den politiska maktfördelningen och däraf orsakade skadliga rubbningar i
våra samhälleliga förhållanden, ingalunda bör såsom en nödvändig konsekvens
medföra användande af proportionellt valsätt vid val äfven till Första
Kammaren. Genom de vid det nya representationsskickets genomförande
fastställda grunder för valen till Första Kammaren afsågs att åt denna
kammare gifva en sådan sammansättning, att den komme att utgöra
ett uttryck för en mera bestående politisk åskådning och därigenom
blifva ägnad att hindra förhastade beslut och alltför häftiga omkastningar
och systemskiften, hvilka kunde menligt inverka på samhällets
lugna utveckling och framåtskridande. Af ett stort antal bland det
proportionella valsättets anhängare har emellertid med styrka framhållits,
att, om öfverhufvud taget en proportionell valmetod skall kunna införas
i våld valsystem, detta måste ske samtidigt beträffande båda kamrarna,
enär det icke vore lämpligt att för representationens ena hälft bibehålla
en valmetod, som för den andra hälften blifvit utdömd såsom ledande
till ett med rättvisans fordringar föga öfverensstämmande resultat. Då
utskottet icke vill bestrida, att denna synpunkt har ett visst berättigande,
och det visat sig, att införandet af proportionellt valsätt enbart till
Andra Kammaren mött starkt motstånd såväl inom Riksdagen som ute
i landet, har utskottet ansett, att man bör tillmötesgå de uttalade
önskningarna om antagande af en proportionell valmetod jämväl till
Första Kammaren. Obestridligt är, att genom detta valsystem, som
hvilar på en rättvis grund, skulle kunna vinnas en mera mångsidig
representation för de intressen, hvilka denna kammare företräder. För
utskottet har härvid jämväl den synpunkten varit bestämmande, att,
därest båda kamrarne komma att utses efter ett proportionellt valsätt,
skillnaden i deras allmänna karaktär icke skall blifva så framträdande,
att afsevärda svårigheter för samarbetet dem emellan komma att
uppstå. Då utskottet sålunda ansett sig kunna förorda införandet af
pxmportionellt valsätt jämväl till Första Kammaren, har detta skett under
den bestämda förutsättningen, att icke någon rubbning sker i kammarens
konstitutionella karaktär, samt att det system för kammarens bildande
bibehålies, som är kännetecknande för 1866 års riksdagsordning, och
som karakteriseras däraf, att kammarens ledamöter utses af korporationer,
hvilkas hufvudsakliga uppgifter falla inom det kommunala området.
Denna uppfattning delas jämväl af samtliga de motionärer, som upptagit
denna fråga till behandling. Med afseende å valens anordnande
synes det utskottet, att det af herr Petersson in. fl. afgifna förslaget

331

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Vallag.

äger ett bestämdt företräde framför de af herr Svensson samt herrar friherre
Adelswärd och Hammarskjöld framställda. Utskottet har därför vid
utarbetande af de denna fråga berörande förslag till grundlagsändringar i
hufvudsakliga delar anslutit sig till den af herr Petersson m. fl. föreslagna
valordningen.

Hvad beträffar det af sistnämnda motionärer framställda förslaget,
att i samband med införandet af proportionellt valsätt till Första
Kammaren sådana förändringar skulle vidtagas med afseende å den
kommunala rösträtten å landsbygden, att det absoluta röstmaximum
skulle sänkas från 5,000 till 1,000 fyrkar vid val, som afse landstingens
sammansättning, vill utskottet i detta sammanhang endast
erinra, att, då denna fråga ej hänför sig till stadganden i riksdagsordningen,
utskottet icke har att afgifva något yttrande beträffande
denna del af motionärernas framställning. Bestämmelserna rörande den
kommunala rösträttens begränsning i förevarande fall skulle nämligen
inflyta i landstingsförordningen, hvilken tillhör ett lagstiftningsområde,
hvarmed konstitutionsutskottet icke äger att taga befattning. Utskottet
vill endast framhålla, att, därest Konung och Riksdag äro villiga att
besluta ändringar i den kommunala rösträtten i de afseenden och
i den riktning motionärerna ifrågasatt, förslag härom kunna framställas
och beslut fattas, innan det af utskottet nu framlagda förslag
till grundlagsändringar kan till definitivt afgörande företagas.

De förändrade grunder för kamrarnas bildande, hvilka utskottet
föreslår, förutsätta, att åtskilliga bestämmelser gifvas rörande valkretsindelning,
röstlängd, valmetod och öfriga i sammanhang med valen
stående spörsmål. Dessa äro i flera afseenden så omfattande och af så
speciell natur, att de icke lämpligen kunna i riksdagsordningen intagas.
Eu följd häraf är, att en särskild af Konung och Riksdag gemensamt
stiftad vallag bör komma till stånd. Såsom utskottet tillförene
framhållit, anser utskottet det visserligen vara principiellt riktigast, att
i riksdagsordningen inarbetas sådana bestämmelser, som i afseende
å valen och deras förrättande äro af konstitutiv beskaffenhet. Då
emellertid den valmetod, som utskottet funnit sig höra förorda, icke
föreligger i så utarbetadt skick, särskildt med hänsyn till frågan, huru
under valperiod inom Andra Kammaren uppkommen ledighet skall fyllas,
att utskottet nu kunnat verkställa ett sådant inarbetande i riksdagsordningen,
har utskottet, i anslutning till hvad Kung!. Maj:t hemställt i sina
till 1904 och 1905 årens riksdagar i ämnet aflåtna propositioner samt herrar
Billing och Svedelius, friherre Adelswärd och Hammarskjöld samt Peters -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7. 335

son m. fl. i sina föreliggande motioner föreslagit, ansett det vara tillfyllest,
att det i riksdagsordningen utsäges, att valsättet är proportionellt och att
hvarje röstande äger likaröst, samtdärutöfver, beträffande Andra Kammaren,
att valen äro omedelbara. De bestämmelser i öfrigt, som i nu berörda
nfnseenden kunna erfordras, torde böra intagas i en särskild vallag,
hvars innehåll och formulering lämpligast böra göras till föremål för eu
genom Kung! Maj:ts försorg verkställd utredning. Och bar utskottet
förty funnit sig böra föreslå, att skrifvelse till Kungl. Maj:t aflåtes med
begäran om framläggande af förslag till vallag, i hufvudsak grundad
pa den af herr Petersson m. fl. förordade valmetoden.

Den framställning utskottet ofvan lämnat, gifver vid banden
utskottet för att möjliggöra en tillfredsställande lösning af röstrattsfragan
anser sig höra afstyrka, ej blott Kungl. Maj:ts proposition
och öfnga af enskilda motionärer framlagda förslag, som bygga
pa principen om majoritetsval, utan äfven de framställningar, som framT
1?förande af Proportionella val enbart till Andra Kammaren.
Beträffande de motioner, som förorda proportionellt valsätt till båda
kamrarna, bär utskottet, såsom förut framhållits, i hufvudsakliga delar ans.
utit sig till den af herr Petersson m. fl. afgifna. Men då utskottet i
vissa afseenden intagit en från denna motion afvikande ståndpunkt
nämligen dels med hänsyn till valrättsvillkoren och dels i fråga om
valperiodens längd för Första Kammaren, och då utskottet därjämte,
såsom i det följande skall visas, ansett förändringar af åtskilliga detaljbestammelser
i motionen erforderliga, har utskottet funnit sig böra
upprätta ett. eget förslag till de grundlagsändringar, som enligt utskottets
mening af den ifrågasatta rösträttsreformen betingas.

Innan utskottet öfvergår till att mera speciellt motivera det af
utskottet sålunda uppgjorda förslaget, hvarvid utskottet äfven får tillfälle
att yttra sig med anledning af de särskilda yrkanden, som med
hänsyn till skilda punkter gjorts i de framlagda motionerna, vill utskottet
uttala sig rörande de af enskilda motionärer gjorda framställningar beträffande
sådana ändringar i våra grundlagar, som sträcka sig utöfver
den af utskottet angifna ramen för rösträttsreformen.

r> •{Jv1ad fÖrst beträffar det af berr Lithander framställda förslaget, Herr uthan.
att riksdagen,, med afslag å den kungl. propositionen i rösträttsfrågan ders motion.
måtte uti skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, jämte annat, att i sam -

336

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Herr Lund ekbergs
m. fl.
motion.

Herrar friherre
Adelswärds
och

band med förslag till utvidgning af rösträtten Kungl. Maj: t äfven ville
framlägga förslag till sådan ändring i § 65 riksdagsordningen, att alla
de statens inkomster, som härflyta från direkta och indirekta skatter,
skulle fastställas antingen genom kamrarnas sammanstämmande beslut
eller genom en uppnådd majoritet af minst tre femtedelar åt samtliga
de vid gemensam votering afgifna röster, har utskottet icke funnit anledning
att understödja detta förslag. Ett så vidtgående stadgande
skulle innebära en fullständig omgestaltning af do grunder, j>å hvilka
nu gällande bestämmelser om gemensam omröstning hvila, och i hög grad
försvåra åstadkommandet af en ordnad statsreglering.

Hvad vidare angår den af herr Lundeberg och medmotionärer
gjorda hemställan därom, att Riksdagen måtte, i samband med öfriga
Grundlagsändringar rörande utsträckning af valrätten till Andra Kammaren,
såsom hvilande antaga viss ändrad lydelse af § 71 regeringsformen
och § 65 riksdagsordningen, i syfte att från gemensam votering undandraga
beslut rörande skattefrihet eller lindring i skatten för viss inkomst
eller förmögenhet samt beträffande åtskilliga frågor angående progressiv
beskattning, tillåter sig utskottet erinra därom, att förslag af i hufvudsak
enahanda innehåll framställts vid de båda sistförflutna årens riksdagar
såväl i samband med rösträttsfrågan som uti från densamma fristående
motioner. Uti sina med anledning af sistnämnda motioner afgifna
utlåtanden tillstyrkte utskottet ett förslag i liknande syfte, ehuru begränsadt
allenast till beslut rörande den progressiva beskattningen.
Utskottet fann det nämligen vara af största vikt, att afgörandet af sådana
principiella och djupt ingripande skattespörsmål, som här vore i fråga,
skedde under former, som lämnade trygghet för att de allsidigt pröfvades
och med noggrann förtänksamhet bedömdes, hvithet, enligt utskottets förmenande,
icke kunde vinnas med mindre samstämmighet mellan kamrarna
fordrades för Riksdagens beslut i dessa frågor. Detta utskottets förslag
har emellertid hittills icke lyckats tillvinna sig Riksdagens bifall. _ Då
frågan förelegat i samband med rösträttsreformen, har utskottet icke
ansett sig böra gifva densamma sitt understöd, enär utskottet utgått
från den uppfattningen, att med denna reform icke borde förbindas
andra frågor än dem, som med densamma stode i oskiljaktligt sammanhang.
Denna sin uppfattning har utskottet icke funnit anledning att
nu frångå.

Såsom ofvan nämnts, hafva herrar friherre Adelswärd och Hammarskjöld,
i samband med det af dem framlagda förslag rörande kamrarnas

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

337

bildande, ifrågasatt vissa ändrade bestämmelser beträffande de gemensamma
voteringarna äfvensom rörande utskottsvalen. I förstnämnda
hänseende hafva motionärerna hemställt, dels att sådana bevillningsfrågor,
som omnämnas i herr Lundebergs m. fl. motion, icke skulle
kunna göras till föremål för omedelbar gemensam votering, när kamrarna
rörande dem stannat i olika beslut, dels ock att samtliga lagstiftningsfrågor,
som ej äro af grundlags natur, skulle under vissa villkor kunna
afgöras genom gemensam votering. Beträffande sättet för afgörandet
af omhandlade bevillningsfrågor inskränker sig utskottet till att hänvisa
till hvad utskottet vidkommande herr Lundebergs in. fl. motion ofvan
anfört rörande önskvärdheten af att mera betryggande former stadgas för
dessa frågors afgörande. livad åter angår de gemensamma voteringarnas
utsträckande jämväl till lagfrågor, vill utskottet till en början anmärka,
att motionärernas förslag i denna del innebär en bestämd afvikelse från
den i våra grundlagar fastställda grundsatsen, att kamrarna i alla frågor
äga lika behörighet och myndighet. Det enda undantag, som härifrån
blifvit gjordt, afser frågor, som angå statsreglering'' och bevillning samt
riksbankens och riksgäldskontorets förvaltning, hvilka ansetts vara af
den natur, att de icke borde eller ens kunde genom den ena kammarens
beslut få förfalla. Enligt utskottets förmenande kan det icke vara tillrådligt
att under de gemensamma voteringarna indraga andra frågor
än dem, som sålunda angifvits. Visserligen äro de af motionärerna
föreslagna formerna för de samfällda omröstningarna mera betryggande
än de nu gällande, men uppenbart är, att de dock lämna möjlighet
öppen för den ena kammaren, och särskildt för den till numerären
talrikare, att göra sin vilja ensidigt gällande i strid med den andras.
För öfrigt vill utskottet mot motionärernas förslag anmärka, att en dylik
anordning otvifvelaktigt skulle förtynga riksdagsarbetet, enär minoriteten
i de flesta fall skulle påkalla anställande af votering för utrönande af
det antal röster, hvaröfver densamma kunde förfoga. Då härtill kommer,
ej blott att man vid det förberedande arbetet för frågornas behandling
skulle känna sig mindre manad att åstadkomma förslag, hvilka kunde
tillvinna sig båda kamrarnas bifall, än äfven, att de af grundlagarna
anvisade utvägar för sammanjämkning af kamrarnas olika meningar
skulle mindre utnyttjas, finnes det enligt utskottets åsikt ingalunda
grundad anledning för motionärernas antagande, att samarbetet mellan
kamrarna skulle genom en dylik anordning befordras. Då utskottet uti
hvad sålunda blifvit anfördt funnit tillräcklig anledning att icke understödja
motionärernas förevarande framställning, har utskottet gifvetvis
så mycket mera haft skäl att ställa sig afvisande mot förslaget, som
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 3 Sund. 7 Käft. 43

Hammai
skjölds
motion

338

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

detsamma blifvit ställdt i samband med en fråga, som är af den vikt,
att den ensam för sig krafvel- sin lösning.

Hvad slutligen beträffar motionärernas hemställan om införande

rf) af proportionellt valsätt vid utskottsval och val af de i § piké/ riksdags ordningen

omförmälda särskilda deputerade, tillåter sig utskottet erinra
därom, att nästlidet års riksdag uti skrifvelse till Kungl. Maj:t framställt
begäran om framläggande af förslag i ämnet.

Herr ödmans Uti sin ofvannämnda motion har herr O dm an föreslagit sådan

motion. ändrad lydelse af § 24 riksdagsordningen, att röstberättigade, som på
grund af resa, vistande utomlands, sjukdom, militär tjänstgöring eller
annat laga förfall äro förhindrade att vid riksdagsmannaval iakttaga
personlig inställelse, skulle erhålla rätt att skriftligen insända sina röstsedlar
till vederbörande valförrättare. Förslag af enahanda innebörd
förelåg senast vid 1903 års riksdag och blef då af konstitutionsutskottet
afstyrka Utskottets hemställan blef af Riksdagens båda kamrar bifallen.
Ehuruväl den i omförmälda paragraf af riksdagsordningen uttalade grundsats,
att politisk rösträtt ej må utöfvas af annan valberättigad än den,
som vid valtillfället personligen sig inställer, bör såsom allmän regel upprätthållas,
vill utskottet dock icke bestrida, att det ur billighetssynpunkt
kan vara önskvärdt, att åt vissa klasser af valberättigade, livilka genom
sitt yrke eller sin tjänst i regel äro förhindrade att vid riksdagsmannaval
iakttaga personlig inställelse, beredes tillfälle att afgifva sin röst medelst
valsedelns insändande till valförrättaren. Då emellertid ett medgifvande
att på detta sätt utöfva valrätt, till följd af uppkommande frågor såväl
om anmäldt laga förfalls giltighet som ock huruvida formerna för röstsedelns
insändande äro behörigen iakttagna, otvifvelaktigt skulle förorsaka
betydande svårigheter vid valen äfvensom leda till ett ökadt antal
besvär öfver val, och då utredning icke förebragts, huruvida dessa
svårigheter kunna på ett tillfredsställande sätt undanrödjas, har utskottet
icke ansett sig kunna i detta sammanhang tillstyrka någon grundlagsändring
i den riktning motionären föreslagit.

Herr Anders- Uti den af herr Andersson afgifna motionen har slutligen yrkande

sons motion, framställts, bland annat, om införande af gemensam valdag för hela
riket med afseende å valen till Riksdagens Andra Kammare. Vid liera
föregående riksdagar hafva förslag i enahanda riktning förelegat till
Riksdagens pröfning, Indika dock fått förfalla, enär enighet icke kunnat
vinnas om, hvilken dag för valen borde bestämmas. Då den nuvarande
föreskriften om valens förrättande under september månad synes på ett

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

339

fullt tillfredsställande sätt tillgodose såväl landsbygdens som städernas
intressen i förevarande hänseende, har utskottet icke funnit anledning
föreslå någon ändring i nu gällande bestämmelser.

Såsom ofvan nämnts, hafva uti de af herrar Lithander, Sjöcrona,
Lindhagen m. fl. samt Hörnsten m. fl. afgifna motionerna framställningar
gjorts i syfte, att valrätt till Riksdagens Andra Kammare måtte
tillerkännas jämväl kvinna. Vid åtskilliga tillfällen har denna fråga varit
föremål för Riksdagens pröfning. Vid 1884 års riksdag hemställdes uti
en i Andra Kammaren väckt motion om sådan ändring af §§ 14 och 19
riksdagsordningen, att, med upphäfvande af hvad i samma paragrafer
funnes stadgadt därom, att endast män ägde rättighet att deltaga i val
till Andra Kammaren och att väljas till ledamöter i nämnda kammare,
dylik rättighet borde tillerkännas jämväl kvinna, hvilken uppfyllde
de villkor, hvarunder enligt sagda paragrafer en man vore valberättigad
och valbar. På hemställan af konstitutionsutskottet blef emellertid
motionen af båda kamrarna afslagen. Sedermera hafva såväl
i särskilda motioner som ock i reservationer till konstitutionsutskottets
betänkanden tid efter annan framställts mer eller mindre
bestämda kraf på politisk rösträtt äfven för kvinnor. Vid föregående
års riksdag förelågo tvenne motioner i ämnet, nämligen en af herr
Sjöcrona af enahanda innebörd som den nu förevarande samt en af
herr Lindhagen jämte 57 andra ledamöter inom Andra Kammaren, afseende
en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning af
frågan om rösträtt åt kvinnor vid val till Andra Kammaren samt om
framläggande af förslag i ämnet. Ingendera af dessa motioner lyckades
tillvinna sig Riksdagens bifall.

Uppenbart är, att det för samhället är af största vikt, att alla de
medborgare, livilka kunna förutsättas äga den mognad och själfständighet
samt därmed följande intresse för allmänna ärenden, som göra dem
skickade att inverka på statens angelägenheter, jämväl blifva satta i
tillfälle härtill genom erhållande af politisk rösträtt. En sund och ostörd
samhällsutveckling betryggas säkrast genom att samtliga de krafter
inom staten, livilka därför äga nödiga betingelser, kallas att i sin mån
medverka och göra sin insats i det offentliga lifvet. Att dylika förutsättningar
kunna förefinnas hos många af vårt lands kvinnor, torde icke med
fog kunna bestridas. Då man numera verkligen vill hos oss ansluta
sig till den allmänna rösträttens princip, synes det utskottet, som om
tiden skulle vara inne att taga under allvarligt öfvervägande, huruvida
och i hvilken omfattning politisk rösträtt kan beredas jämväl
kvinna, gift likaväl som ogift. Att från direkt politiskt inflytande

Rösträtt för
kvinna.

340

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Speciell

motivering.

Valperiod.

§ 6 riksdagsordningen.

utestänga henne kan näppeligen sägas vara väl förenligt med införande
af en så vidsträckt valrätt för män, som nu ifrågasättes.
Hon har nämligen lika stora intressen att tillvarataga i samhället som
mannen och bör väl därför äfven sättas i tillfälle att genom deltagande
i de politiska valen göra dem tillbörligen beaktade. Härtill kommer,
att kvinnan på grund af de henne särskildt utmärkande egenskaper är
ägnad att utöfva ett gagneligt inflytande i synnerhet på den sociala
lagstiftningens område, såsom i fråga om fattigvård, sjukvård, undervisning
och uppfostran. Då emellertid beslut om en så vidtgående
reform, som beredande af politisk rösträtt för kvinnor skulle innebära,
icke bör fattas utan en föregående allsidig utredning rörande alla de
spörsmål, som härmed stå i sammanhang, och då denna fråga dessutom
är af den omfattning och betydelse, att densamma bör finna sin
lösning oberoende af den nu förestående rösträttsreformen, har utskottet
ansett sig endast böra hemställa om aflåtande af skrifvelse i ämnet
till Kungl. Maj:t.

Sedan utskottet angifvit de principer, som varit för utskottet bestämmande
vid upprättandet af det förslag till grundlagsändringar,
utskottet här nedan framlägger, öfvergår utskottet till att närmare redogöra
för de särskilda paragraferna i detta förslag.

Hvad först angår bestämmelserna rörande Första Kammarens bildande,
har utskottet icke ansett sig böra föreslå andra ändringar uti
nu gällande föreskrifter än sådana, som med nödvändighet betingas
däraf, att kammarens ledamöter skola af landsting och stadsfullmäktige
utses efter proportionell valmetod.

Ehuru det kunde synas önskvärdt, att i samband med det proportionella
valsättets införande en något kortare valperiod stadgades,
särskildt med hänsyn till svårigheten att på ett fullt tillfredsställande
sätt ordna frågan angående de under perioden uppkomna ledigheternas
fyllande, har utskottet dock funnit den nuvarande valperioden af nio år
vara af den betydelse för kammarens allmänna konstitutionella karaktär,
att en ändring härutinnan icke synts utskottet tillrådlig. De skäl herrar
Svensson, friherre Adelswärd och Hammarskjöld samt Petersson m. fl.
anfört till stöd för det uti deras motioner framställda förslaget, att
valperioden skulle bestämmas till sex år, har utskottet icke funnit
öfvertygande.

För att bereda en fast grundval för det proportionella valsättets
användande, har uti § 6 riksdagsordningen införts en bestämmelse

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

341

därom, att den tid, för hvilken valen gälla, skall räknas från och med
januari månads början året näst efter det, under hvilket valet skett.

I fråga om valkretsindelningen har den nuvarande anordningen Valkretsinbibehållits.
Stad, som ej deltager i landsting, skall således fortfarande ^ d6elo™3§ 7
bilda egen valkrets. Häraf blifver en följd, att i sådan stad, som ej mom. 1 och 2
äger att utse mer än eu riksdagsman, det proportionella valsättet icke rihdassordkan
komma till användning. Då detta emellertid endast kommer att
inträffa i ett fåtal fall, och då åtskilliga betänkligheter möta att sammanföra
sådana städer med landsbygden i och för val af riksdagsmän till
Första Kammaren, har utskottet icke funnit sig böra för dessa städers
vidkommande föreslå någon ändring i nu gällande bestämmelser.

Genom den nuvarande föreskriften, att val skall äga rum hvarje
gång ett mandat utlöper eller ledighet eljest inträffar, undergår kammaren
eu successiv förnyelse, hvarigenom kontinuiteten i dess sammansättning
bibehålies. För att detta jämväl må blifva fallet efter antagandet
af det proportionella valsättet, hvilket fordrar, att valkretsens
samtlige riksdagsmän på en gång utses, har stadgats, att valkretsarna
i riket skola indelas i nio grupper, samt att inom hvar och en af dessa
grupper och efter den ordning, som i vallagen är mellan dem bestämd,
val skall förrättas hvart nionde år för nästföljande nioårsperiod. I
öfverensstämmelse härmed har äfven stadgats, att, där Konungen förordnar
om nya val, sådana skola inom hvarje valkrets förrättas för den
tid, som återstår af den för valkretsen gällande valperiod.

Bestämmelserna i nu berörda hänseende hafva intagits i § 6
mom. 6 och § 7 mom. 1 och 2 riksdagsordningen enligt utskottets förslag.

Eu naturlig följd af det proportionella valsystemet är, att supple- Suppleanter.
anter måste utses för att vid under valperioden inträffad ledighet kunna ^rils^s10
inträda i afgången ledamots ställe. Bestämmelser härom hafva gifvits i ordningen.

§ 7 mom. 3 och 4. Ehuru flera skäl tala för, att valperioden bestämmes
till kortare tid för suppleanterna än för ledamöterna, hafva dock de
svårigheter, som därmed äro förbundna, föranledt utskottet tillstyrka,
att jämväl suppleanterna utses för en tid af nio år. De skola väljas samtidigt
med riksdagsmännen och till lika antal som dessa. Finnes icke
suppleant att tillgå, skall, äfven om ledamotskap i kammaren icke för
tillfället är ledigt, nytt val af suppleanter till samma antal, som valkretsen
har att utse riksdagsmän, för valperioden anställas. Bestämmelserna
angående den ordning, i hvilken suppleanterna skola såsom
ledamöter i kammaren inträda, hafva ansetts böra intagas i vallagen.

Hvad beträffar det uti § 10 mom. 3 gifna stadgandet, afser det -

342

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Valsätt.

§ 9 riksdagsordningen.

Öfvergång*

stadgande.

Valrätts villkor.

§17 riksdagsordningen.

samma att bereda valkrets, som på grund af sin folkmängd är berättigad
att erhålla ytterligare en representant, tillfälle att, så fort förhållandena
sådant medgifva, komma i åtnjutande af denna förmån.

Bestämmelserna angående valsättet hafva intagits i § 9 och har
utskottet ansett denna paragraf böra affattas i öfverensstämmelse med
motsvarande paragraf rörande valsättet till Andra Kammaren. I paragrafen
angifves sålunda endast, att valet är proportionellt, medan de
närmare bestämmelserna om valen, i den mån de icke äro för båda
kamrarna gemensamma och sålunda intagits i § 25 riksdagordningen,
hafva ansetts böra inflyta i vallagen.

Uti § 13 riksdagsordningen har utskottet ansett nödigt införa stadgande
därom, att jämväl suppleant äger rätt att afsåga sig sitt uppdrag.

Ofriga af utskottet föreslagna ändringar uti bestämmelserna med
afseende å Första Kammarens bildande torde icke kräfva någon närmare
förklaring.

Med hänsyn till den jämförelsevis långa tid, som måste förflyta,
innan de äldre stadgandena om kammarens bildande förlora sin giltighet
och de nya bestämmelserna kunna till fullo tillämpas, har utskottet
funnit nödigt föreslå särskildt öfvergångsstadgande. För utskottet
har det därvid varit af vikt, att föreskrift lämnas att, därest riksdagsman,
soinj blifvit vald efter de gamla reglerna, afgår, hans plats skall
genom fyllnadsval ersättas, äfvensom att bestämmelser gifvas, huru
förfaras skall, för den händelse Konungen förordnar om nya val till
Första Kammaren, innan de nya bestämmelserna kunnat träda i kraft
inom samtliga grupper af valkretsar.

Hvad Andra Kammaren beträffar, har utskottet vid affattandet
af bestämmelserna rörande valrättsviilkoren, § 17 i utskottets förslag,
ansett sig böra upptaga det af utskottet vid 1905 års riksdag framställda
förslaget, hvithet utom beträffande skatteplikten återgifvits i den
af herr Petersson in. fl. afgifna motionen.

Beträffande den åldersgräns, som bör stadgas för utöfvande af
politisk rösträtt, har utskottet, såsom ofvan nämnts, ansett, att denna
bör inträda från och med kalenderåret näst efter det, hvarunder valmannen
uppnår 25 års ålder. Uti de af herrar Svensson, Johanson
samt friherre Adelsvärd och Hammarskjöld afgifna motionerna har
liksom i den kungl. propositionen åldersgränsen blifvit satt till uppnådda
24 år och uti de af herr Branting in. fl. samt herr Lindhagen
in. fl. väckta motionerna till fyllda 21 år. Då dessa förslag —

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

348

de förstnämnda visserligen i mindre mån än de båda senare — skulle
leda därtill, att i valmanskåren infördes ett stort antal personer, hvilka
i allmänhet icke kunna anses vara i besittning af den mognad och
omdömesförmåga, som böra utgöra förutsättningen för att få inverka på
statens angelägenheter, har utskottet icke ansett sig kunna biträda
samma förslag.

Med afseende å den i § 17 mom. a) riksdagsordningen gifna
föreskriften, att rösträtt ej må utöfvas af den, som står under förmynderskap
eller är i konkurstillstånd, vill utskottet här anmärka,
att enligt det af herr Lindhagen och medmotionärer framlagda förslaget
konkursgäldenärer icke skulle vara obehöriga att rösträtt utöfva.
De skäl, som härför blifvit af motionärerna anförda, hafva icke gifvit
utskottet anledning frånträda sin förut i detta hänseende intagna ståndpunkt.

Beträffande lydelsen af §17 mom. b) har utskottet icke kunnat
finna, att giltiga skäl blifvit anförda vare sig för det af herr Bran ting
m. fl. framställda förslaget, att tillfälligt understöd, som lämnats på
grund af sjukdom eller oförvållad arbetslöshet, icke skulle medföra valrättens
förlust, eller för herr Lindhagens och medmotionärers hemställan,
att endast den, som stode under fattigvårdsstyrelses målsmansrätt,
skulle vara från rösträtt utesluten. Särskild t med afseende å
det af herr Branting m. fl. framlagda förslaget vill utskottet framhålla,
att det gifna understödet naturligen måste förutsättas vara af sådan art,
att fattigvårdssamhället kan anse sig berättigadt återkräfva detsamma.

De i mom. c) och d) af Kungl. Maj:ts proposition samt flertalet
motioner intagna bestämmelser om valrättens suspenderande, dels på
grund af försummelse i afseende å betalning af påförda utskylder till
stat och kommun, dels ock till följd af bristande fullgörande af de
den valberättigade åliggande värnpliktsöfningar, finner sig utskottet
obetingadt böra förorda. Utskottet kan nämligen icke anse, att i de
af herr Lindhagen och medmotionärer samt af herr Branting jämte
medmotionärer gjorda framställningar sådana skäl blifvit anförda, att
rättmätigheten af dessa valrättsvillkors bibehållande blifvit på något sätt
motbevisad.

Hvad angår den sista punkten af § 15 i Kungl. Maj:ts proposition,
vill utskottet framhålla, att, därest, såsom Kungl. Maj:t ifrågasatt,
uti grundlagen fastsloges, att valrätten skulle grundas på förhållanden
vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå förändring före valet inträffar,
detta skulle leda till sådana betänkliga konsekvenser, som att
en uti den justerade röstlängden upptagen valman, hvilken före valets

344

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

förrättande brister i sådana valrätts villkor som frejd, nationalitet och
rätten att råda öfver sig och sin egendom, detta oaktadt skulle vara
berättigad att rösträtt utöfva.

Valbarhet. Stadgandena om valbarhet, hvilka innehållas i § 20 af utskottets förslag,

®ordningen!'' äro hämtade från den af herr Petersson m. fl. afgifna motionen och innebära
icke någon saklig afvikelse från nu gällande bestämmelser. Orden »vid
valtillfället» hafva i paragrafen intagits på grund däraf, att tvekan
eljest skulle kunna uppstå, huruvida suppleants valbarhet bör bedömas
med hänsyn till förhållandena vid själfva valet eller vid den tid, då
ersättare i afgången riksdagsmans ställe skall bestämmas.

Beträffande de uti herrar Warburgs, Brantings m. fl. och Lindhagens
in. fl. motioner gjorda framställningar om upphäfvande eller lossande af
bostadsbandet för valbarhet, har utskottet icke funnit någon anledning att
förorda en sådan afvikelse från den nu gällande grundsatsen, att valbarheten
skall vara bunden And valrätt inom den valkrets, för hvilken valet sker.
Utskottet vill härvid anmärka, att det af motionärerna framhållna önskemålet
i viss mån blifvit tillgodosedt i utskottets förslag, enligt livilket
valkretsarna hafva betydligt större omfattning än för närvarande.

valperiod. Med afseende å valperiodens längd hafva herrar Nordström och

^ordningen*'' Kjellén föreslagit, att den skulle ökas till fem år, och herr Svensson,
att densamma skulle bestämmas till fyra år. Den föreslagna ändringen
skulle visserligen med hänsyn till riksdagsarbetet medföra vissa fördelar,
men då förslaget hittills icke mötts af tillräckliga sympatier inom
den kammare, som det närmast berör, och då ändringen ej står i något
nödvändigt samband med den nu föreliggande rösträttsreformen, har
utskottet ansett sig böra förorda, att valperioden fortfarande bibehålies
vid tre år.

Valsätt.
§19 riksdags
ordningen.

Bestämmelserna om valsättet innehållas i § 19 riksdagsordningen,
hvari utsäges, att valen äro proportionella och omedelbara. Det uti herr
Peterssons m. fl. motion i denna paragraf intagna stadgandet, att hvarje
röstande vid valet äger lika röst, liar, såsom innebärande en för båda
kamrarna gemensam bestämmelse, af utskottet öfverflyttats till § 25
riksdagsordningen.

Vaikretsindei- Grunderna för valkretsindelningen innehållas uti § 15 riksdags SsZliTie

ordningen. Såsom utskottet ofvan i sin allmänna motivering framhållit,
riksdags- höra, enligt utskottets mening, valkretsarna göras betydligt mindre, än
ordnmgen. ^vad pjrllt vant föreslaget, då införandet af proportionellt valsätt ifråga -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

345

satts. Då valkretsdelningen sålunda icke kommer att i regel sammanfalla
med länsindelningen, har i paragrafen endast intagits den bestämmelsen,
att riket skall vara indeladt i valkretsar, som skola välja en
hvar minst tre riksdagsmän. Denna sistnämnda föreskrift har stadgats,
för att ett proportionellt valresultat må kunna erhållas. Till förhindrande
af så kallad valgeometri har vidare i paragrafen införts ett stadgande
därom, att delar af ett län icke må sammanföras med delar af ett annat
län till gemensam valkrets. Stad, hvars folkmängd uppgår till eller
öfverstiger 3/23o-delar af rikets folkmängd har ansetts höra utgöra egen
valkrets. I öfverensstämmelse med hvad utskottet föreslagit rörande
valkretsarnas storlek i allmänhet, har det synts utskottet lämpligt, att
stad, som äger att utse flere än åtta riksdagsmän, må delas i två
valkretsar. Rikets indelning i valkretsar skall fastställas i vallagen, och
kommer utskottet vid granskning af det vid herr Peterssons m. fl.
motion fogade förslag till vallag att angifva de grundsatser, hvilka utskottet
anser böra tillämpas vid valkretsindelningens uppgörande.

Då enligt utskottets förslag land och stad komma att i regel välja
gemensamt, har däraf naturligen blifvit en följd, att den olika representationsrätten
för land och stad bortfallit.

Af hvad ofvan anförts angående valkretsindelningen, framgår, att
utskottet funnit sig böra afstyrka bifall till de af herrar Hägglund,
Billing och Svedelius samt Svensson afgifna motionerna i förevarande del.
Hvad vidkommer de af herrar Sjöcrona, friherre De Geer, Montgomery
m. fl., Nordström, Johanson och Kjellén gjorda framställningar rörande
valkretsindelningen, åsyftande öfverförande till stadsvalkretsarna af
köpingar, municipalsamhällen och andra samhällen med sammanträngd
befolkning, har utskottet, då förutsättningen för samtliga dessa motionärers
förslag är majoritetsvalens bibehållande, icke funnit anledning
att därom särskildt yttra sig.

Beträffande § 25 riksdagsordningen vill utskottet endast anmärka,
att, då utskottet förordat proportionellt valsätt till båda kamrarna, det
synts utskottet riktigast att i denna paragraf sammanföra vissa för
båda kamrarna gemensamma bestämmelser rörande valen. I denna
paragraf har utskottet jämväl ansett böra såsom ett särskildt moment
intagas en från Kungl. Maj:ts proposition hämtad, af utskottet vid nästlidet
års riksdag från vallagen till riksdagsordningen öfverförd bestämmelse,
att fel, som vid riksdagsmannaval förelupit, ej må föranleda valets
upphäfva nde med mindre felet kan antagas hafva inverkat på valets
utgång.

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 3 Sami. 7 Käft.

Gemensamma
bestämmelser.
§ 25 riksdagsordningen

m. m.

Öfvergångs stadgande.

Vallagen.

34 6 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Hvad öfriga paragrafer uti utskottets förslag angår, stå dessa
hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande paragrafer uti den
af herr Petersson m. fl. afgifna motionen, hvilken i hufvudsak ansluter
sig till utskottets äldre förslag, och torde någon särskild motivering för
dem icke vara erforderlig.

Vidkommande slutligen öfvergångsstadgandet till de föreslagna
grundlagsändringarna rörande Andra Kammaren, har utskottet ansett
detta lämpligen böra införas omedelbart éfter de bestämmelser, som
angå valen till denna kammare.

Utskottets nu lämnade framställning i förevarande ämne torde
gifva vid handen, att utskottet funnit sig böra afstyrka de af särskilda
motionärer afgifna förslag, hvilka icke i det föregående upptagits till
behandling.

Då utskottet, såsom ofvan nämnts, funnit sig böra förorda en
proportionell valmetod af den typ, som framlagts i den af herr Petersson
m. fl. afgifna motionen, har utskottet jämväl ansett sig böra ägna det
vid motionen fogade förslag till vallag en förberedande granskning.

Utskottet vill härvid till en början framhålla nödvändigheten af
att vid den slutliga affattningen af vallagens bestämmelser noggrann!
tillses, att desamma komma att stå i fullständig öfverensstämmelse med
riksdagsordningens föreskrifter.

Beträffande 1 § vallagen anser utskottet, att vid den fördelning
i särskilda grupper af valkretsarna för Första Kammaren, som enligt
§ 6 riksdagsordningen skall ske, bör iakttagas, att till samma grupp
hänföras företrädesvis valkretsar, som äro belägna inom olika delar
af landet. Huru dylik fördelning lämpligen skulle kunna verkställas,
framgår af det förslag till gruppfördelning, som finnes bilagdt utskottets
utlåtande.

Vidkommande de i 5 och 51 §§ gifna bestämmelser rörande valsedels
giltighet, synes för valsedlar, å hvilka förekomma ett eller flera
otydliga namn, böra gälla samma regel, som uppställts beträffande
röstsedlar, hvilka innehålla namn å någon, som icke är valbar, nämligen,
att valsedeln skall vara giltig med afseende å sådana namn, om
hvilka någon tvekan icke kan råda.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

347

Den i 9 § föreslagna valkretsindelningen har utskottet icke funnit
vara i allo tillfredsställande. Vid rikets indelning i valkretsar finner
utskottet böra iakttagas, att valkretsarna i möjligaste mån göras geografiskt
sammanhängande, dock att afvikelse från denna regel må kunna
göras, då valkrets uteslutande eller till hufvudsaklig del består af städer;
att icke delar af en domsaga hänföras till olika valkretsar i vidsträcktare
mån än som är oundgängligen påkalladt; samt att, därest ej lokala
förhållanden med nödvändighet föranleda en afvikelse, vederbörlig hänsyn
tages till folkmängdsförhållandena såväl med afseende å länen, så
att hvarje län, äfven om det delas i två eller flera valkretsar, äger
välja det antal riksdagsmän, hvartill dess folkmängd gör det berättigad!,
som ock beträffande de särskilda valkretsarna, så att dessa tillerkännas
rätt att utse ledamöter i Andra Kammaren till det antal, som
betingas af deras folkmängd.

Med hänsyn därtill, att säkerhet må vinnas för att röstlängden
före den 3 juli må komma valnämndens ordförande tillhanda, torde den
uti 16 § angifna tidpunkt, före hvilken röstlängd skall vara upprättad.,
böra ändras till den 25 juni och till följd däraf den dag, som skall
tagas till utgångspunkt för afgörande, hvilka personer icke uppfylla
stadgade villkor för anteckning i röstlängd såsom röstberättigade, fastställas
till den 10 juni. Den af utskottet förordade ändringen i 16 §
föranleder naturligen en däraf betingad ändring i 17 §.

Beträffande 25 § 2 mom. samt 27 och 29 §§ synas dessa böra affattas
i enlighet med resp. 13 § 2 mom. samt 15 och 17 §§ i det
af Kungl. Maj:t framlagda förslag till vallag.

I 34 § synes böra intagas stadgande därom, att valnämnd och
magistrat äro valmyndighet.

Vidkommande 37 § torde det, därest bestämmelse om utsträckning
af valtiden är erforderlig, böra öfverlämnas åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande
(magistrat) att, efter vederbörande valnämnds (magistrats)
framställning eller efter dess hörande, därom meddela föreskrifter.

Till följd af bestämmelsen i § 15 mom. 1 riksdagsordningen i utskottets
förslag, bör sista momentet i 33, 46 och 47 §§ vallagen utgå.

Med afseende å 49 § vill utskottet göra den erinran, att i vallagen
böra införas bestämmelser, i ändamål att bereda trygghet för att
alla vid valet afgifna röster vid den slutliga sammanräkningen komma
att tagas i betraktande. För vinnande af detta syfte torde åt Kungl.
Maj:ts befallningshafvande (magistrat) böra uppdragas såväl att infordra
inom behörig tid ej inkomna valprotokoll, som ock att, efter

348

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

förberedande granskning af dessa protokoll vidtaga åtgärder till rättelse
eller komplettering af oriktiga eller ofullständiga sådana.

Med hänsyn därtill, att enligt motionärernas förslag ersättare
kan komma att bestämmas först vid inträffande ledighet, synes i 53 § böra
föreskrifvas, att röstsedlarna skola förvaras under hela den tid, för
hvilken valet gäller.

Hvad 57 §, första stycket, beträffar, synes detta böra så affattas,
att, då någon, som blifvit vald till riksdagsman, afsagd sig uppdraget
och afsägelsen pröfvas giltig, i hans ställe må inträda den af kandidaterna,
som enligt de i 52 § angifna grunder kommer de kvarstående
riksdagsmännen närmast.

I fråga slutligen om 69 § synes denna paragraf böra formuleras
i öfverensstämmelse med 49 § af Kungl. Maj:ts förslag till vallag.

På grund af hvad utskottet ofvan anfört, får utskottet hemställa:

l:o) a) att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition icke kan af Riksdagen bifallas,
ville, i anledning af den utaf herr Petersson
m. fl. inom Andra Kammaren afgifna motionen
n:o 151, antaga att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling följande förslag till ändrad lydelse
af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§ 6
till och med 25 äfvensom §§ 28 och 38 riksdagsordingen
så ock till öfvergångsstadganden i riksdagsordningen
:

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

349

Regeringsformen.

(Nuvarande lydelse:)

§ 31.

Städernas till deltagande i riksdagsmannaval
berättigade invånare äge att till
borgmästaretjänster föreslå trenne behörige
män, då Konungen en af dem utnämna.
På lika sätt förhålles med rådmäns-
och magistratssekreterare-sysslorna
i Stockholm.

§ 49.

Riksdagen representerar svenska folket.
De rättigheter och åligganden, som gällande
lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma
hädanefter Riksdagen. Den fördelas
i två kamrar, hvilkas ledamöter
väljas, på sätt riksdagsordningen stadgar.
Kamrarne äga i alla frågor lika behörighet
och myndighet; skolande Riksdagen
i kraft af denna grundlag sammankomma
till lagtima möte hvarje år den 15 Januari,
eller, om helgdag då inträffar, dagen därefter
; Konungen dock obetaget att, emellan
lagtima riksdagar, urtima riksdag sammankalla.

(Föreslagen lydelse:)

§ 31.

Till borgmästaretjänst i stad äge där
bosatta och i stadens allmänna angelägenheter
röstberättigade män att föreslå tre
behörige personer, då Konungen en af
dem utnämne. På lika sätt förhålles med
rådmans- och magistratssekreterare-sysslorna
i Stockholm.

§ 49.’

Riksdagen representerar svenska folket.
De rättigheter och åligganden, som gällande
lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma
hädanefter Riksdagen. Den fördelas
i två kamrar, Första Kammaren
och Andra Kammaren, hvilkas ledamöter
väljas på sätt riksdagsordningen och särskilt
af Konungen och Riksdagen gemensamt
stiftad vallag stadga. Kamrarne
äga i alla frågor lika behörighet och
myndighet; skolande Riksdagen i kraft
af denna grundlag sammankomma till
lagtima möte hvarje år den 15 Januari,
eller, om helgdag då inträffar, dagen där -

350

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

(Nuvarande lydelse:)

Hos urtima riksdag må endast förekomma
ärende, som föranledt Riksdagens
sammankallande eller af Konungen eljest
för densamma framlägges, så ock hvad
med dylikt ärende står i oskiljaktigt
sammanhang.

§ 53.

Lagtima Riksdag skall för ärendenas
beredning tillsätta dessa utskott: ett Konstitutionsutskott,
att väcka och upptaga
frågor rörande förändringar i grundlagarne
och yttranden däröfver till Riksdagen afgifva,
samt att granska de i Statsrådet
förda protokoll; ett Statsutskott, att utreda
och för Riksdagen uppgifva statsverkets
och riksgäldsverkets tillstånd, förvaltning
och behof; ett Bevillningsutskott,
att behandla bevillningsfrågor; ett Bankoutskott,
att öfverse Bankens styrelse och
tillstånd samt föreskrifter om bankoförvaltningen
gifva; samt ett Lagutskott, att
utarbeta de från Kamrarna remitterade
förslag till civil-, kriminal-, kommunaloch
kyrkolagarnes förbättring.

A urtima riksdag skola ej flera utskott
tillsättas, än som erfordras för beredning
af därvid förekommande ärenden.

(föreslagen lydelse:)

efter; Konungen dock obetaget, att, emellan
lagtima riksdagar, urtima riksdag
sammankalla.

Hos urtima riksdag må endast förekomma
ärende, som föranledt Riksdagens
sammankallande eller af Konungen eljest
för densamma framlägges, så ock hvad
med dylikt ärende står i oskiljaktigt sammanhang.

§ 53.

Lagtima Riksdag skall för ärendenas
beredning tillsätta dessa utskott: ett Konstitutionsutskott,
att väcka och upptaga
frågor rörande förändringar i grundlagarne,
så ock i vallag, hvarom i § 49 förmäles,
att yttranden däröfver till Riksdagen afgifva,
samt att granska de i Statsrådet
förda protokoll; ett Statsutskott, att utreda
och för Riksdagen uppgifva statsverkets
och riksgäldsverkets tillstånd, förvaltning
och behof; ett Bevillningsutskott,
att behandla bevillningsfrågor; ett Bankoutskott,
att öfverse Bankens styrelse och
tillstånd samt föreskrifter om bankoförvaltningen
gifva; samt ett Lagutskott, att
utarbeta de från Kamrarna remitterade
förslag till civil-, kriminal-, kommunaloch
kyrkolagarnes förbättring.

A urtima riksdag skola ej flera utskott
tillsättas, än som erfordras för beredning
af därvid förekommande ärenden.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

351

Riksdagsordningen.

Kamrarnas bildande.

a) Första Kammaren.

(Nuvarande lydelse:)

§ 6.

1. Första Kammarens ledamöter skola,
till ett antal af etthundrafemtio och för
en tid af nio år, utses af landstingen och
stadsfullmäktige i de städer, som ej i
landsting deltaga.

2. Hvarje landstingsområde och sådan
stad, som nu är nämnd, utgör en valkrets,
för hvilken, efter folkmängden inom
dess. område, väljes en riksdagsman för
hvarje fullt tal, motsvarande en etthundrafemtiondedel
af rikets folkmängd.

3. För valkrets, som har mindre folkmängd
än i mom. 2 sägs, väljes dock
en riksdagsman.

4. Därest det antal riksdagsmän, som
med tillämpning af stadgandena i mom.
2 och 3 bör utses, icke uppgår till etthundrafemtio,
skola, för ernående af detta
antal, de valkretsar, hvilkas folkmängd
mest öfverskjuter de tal, som enligt mom.
2 äro bestämmande för riksdagsmännens
antal inom valkretsarne, vara berättigade
att hvardera välja ytterligare en riksdagsman.

(.Föreslagen lydelse:)

§ 6.

1. Första Kammarens ledamöter skola,
till ett antal af etthundrafemtio och för en
tid af nio år, räknade från och med Januari
månads början året näst efter det, under
hvithet valet skett, utses af landstingen
och stadsfullmäktige i de städer, som ej

1 landsting deltaga.

2. Hvarje landstingsområde och sådan
stad, som nu är nämnd, utgör en valkrets,
för hvilken, efter folkmängden inom
dess område, väljes en riksdagsman för
hvarje fullt tal, motsvarande en etthundrafemtiondedel
af rikets folkmängd.

3. För valkrets, som har mindre folkmängd
än i mom. 2 sägs, väljes dock
en riksdagsman.

4. Därest det antal riksdagsmän, som
med tillämpning af stadgandena i mom.

2 och 3 bör utses, icke uppgår till etthundrafemtio,
skola, för ernående af detta
antal, de valkretsar, hvilkas folkmängd
mest öfverskjuter de tal, som enligt mom.
2 äro bestämmande för riksdagsmännens
antal inom valkretsarne, vara berättigade
att hvardera välja ytterligare en riksdagsman.

352

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

(Nuvarande lydelse:)

5. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets
enligt ofvan angifva grunder äger
utse, bestämmes hvart tionde år af Konungen;
dock må hvad sålunda bestämmes
icke lända till inskränkning i vald riksdagsmans
rätt att under föreskrifven tid
utöfva riksdagsmannakallet.

6. Upphör stad att i landsting deltaga,
må. så långe då gällande bestämmelse om
riksdagsmännens antal för de särskilda
valkretsarne länder till efterrättelse, stadens
rätt att utse riksdagsman inträda allenast
i det fall, att ledighet uppstår i den vallerets,
staden förut tillhört.

7. Äro icke, då tillämpning skall
ske af den i mom. 5 nämnda bestämmelse,
så många ledigheter inom Kammaren, att
nya valkretsar, som i följd af stadgandet
i näst förestående mom. ännu ej utsett
riksdagsmän, samt gamla valkretsar, för
hvilka ökning af antalet riksdagsmän bör
äga rum, kunna samtidigt komma i åtnjutande
af rättigheten att välja fullt
antal riksdagsmän, skall, i afseende å
ordningen för sagda rättighets utöfning
dessa valkretsar emellan, gälla till efterrättelse:
att nya valkretsar äga företräde
framför äldre; att bland två eller flera nya
valkretsar företrädet tillkommer den, som
tidigast utträdt ur landsting; att valkretsar,
för hvilka tillökningen i riksdagsmännens
antal är grundad på stadgandena
i mom. 2, äga företräde framför valkretsar,
för hvilka sådan tillökning härleder
sig från föreskrifterna i mom. 4;
att bland sådana valkretsar, hvilka på
grund af stadgandena i mom. 2 äga välja
ökadt antal riksdagsmän, den har företrädet,
för hvilken detta antal är störst,
eller, om antalet är lika för två eller
flera valkretsar, den bland dem, hvars
folkmängd mest öfverskjuter de tal, som

(Föreslagen lydelse-.)

5. Det antal riksdagsmän, hvarje
valkrets enligt ofvan angifna grunder äger
utse, bestämmes hvart tionde år af Konungen;
dock må hvad sålunda bestämmes
icke lända till inskränkning i vald riksdagsmans
rätt att under föreskrifven tid
utöfva riksdagsmannakallet.

6. Valkretsarne i riket indelas i nio
grupper. Denna indelning fastställes i
vallagen.

7. Upphör stad att i landsting deltaga,
inträder stadens rätt att utse riksdagsman
först då nya bestämmelser om
riksdagsmännens antal för de särskilda
valkretsarna därefter utfärdats och nya
allmänna val skola ske inom den grupp af
valkretsar, till hvilken det län, där staden
är belägen, hörer.

8. Äro icke, då tillämpning skall
ske af den i mom. 5 nämnda bestämmelse,
så många ledigheter inom Kammaren, att
nya valkretsar, som i följd af stadgandet
i näst föregående mom. ännu ej utsett
riksdagsman; samt gamla valkretsar, för
hvilka ökning af antalet riksdagsmän bör
äga rum, kunna samtidigt komma i åtnjutande
af rättigheten att välja fullt
antal riksdagsmän, skall i afseende å
ordningen för sagda rättighets utöfning
dessa valkretsar emellan, gälla till efterrättelse
: att nya valkretsar äga företräde
framför äldre; att bland två eller flera nya
valkretsar företrädet tillkommer den, som
tidigast utträdt ur landsting; att valkretsar,
för hvilka tillökningen i riksdagsmännens
antal är grundad på stadgandena
i mom. 2 äga företräde framför valkretsar,
för hvilka sådan tillökning härleder
sig från föreskrifterna i mom. 4;
att bland sådana valkretsar, hvilka på
grund af stadgandena i mom. 2 äga välja
ökadt antal riksdagsmän, den har företrädet,
för hvilken detta antal är störst,
eller, om antalet är lika för två eller
flera valkretsar, den bland dem, hvars
folkmängd mest öfverskjuter de tal, som

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

353

(Nuvarande lydelse:)

enligt samma mom. är o bestämmande
för riksdagsmännens antal inom valkretsarne;
att bland sådana valkretsar, hvilka
jämlikt mom. 4 äga utse ökadt antal
riksdagsmän, företrädet tillkommer den,
för hvilken det i samma mom. omnämnda
folkmängdsöfverskott är störst; samt att
i de fall, där folkmängdsöfverskottet, såsom
lika stort för två eller flera valkretsar,
ej kan tjäna till grund för bestämmande
af företrädet dem emellan,
detta skall afgöras genom lottning inför
chefen för Justitie-departementet i närvaro
af tre bland Fullmäktige i Rikets Bank och
tre bland Fullmäktige i Riksgäldskontoret.

§ 7.

Val till riksdagsman i Första Kammaren
anstålies af vederbörande landsting och
stadsfullmäktige, så ofta ledighet uppstår,
eller då Konungen förordnat nya val.
Landsting sammanträder för det ändamål,
där så erfordras, till urtima möte.

§ 8.

Riksdagsman i törsta Kammaren, som
vid riksdags början sin befattning icke i
nio år innehaft, må därmed till Riksdagens
slut fortfara, ändå att under tiden nio år
från valet förflyta.

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 3 Sami.

(Föreslagen lydelse:)

enligt samma mom. äro bestämmande
för riksdagsmännens antal inom valkretsarne;
att bland sådana valkretsar, hvilka
jämlikt mom. 4 äga utse ökadt antal
riksdagsmän, företrädet tillkommer den,
för hvilken det i samma mom. omnämnda
folkmängdsöfverskott är störst; samt att
i de fall, där folkmängdsöfverskottet, såsom
lika stort för två eller flera valkretsar,
ej kan tjäna till grund för bestämmande
af företrädet dem emellan,
detta skall afgöras genom lottning inför
chefen för Justitie-departementet i närvaro
af tre bland Fullmäktige i Rikets Bank och
tre bland Fullmäktige i Riksgäldskontoret.

§ 7.

1. Inom hvar och en af de nio grupper,
i hvilka valkretsarne äro indelade,
samt efter den ordning, som i vallagen är
mellan grupperna stadgad, förrättas hvart
nionde år för hvarje valkrets allmänna
val till riksdagsmän i Första Kammaren
för nästföljande nioårsperiod. Valen förrättas
af landsting vid lagtima möte och
af stadsfullmäktige vid sammanträde under
September månad.

2. Har Konungen förordnat nya val,
förrättas sådana ofördröjligen inom hvarje
valkrets för den tid, som återstår af den
för valkretsen gällande valperiod.

3. Då riksdagsmän utses, väljas ock
inom hvarje valkrets suppleanter för samma
tid och till lika antal. I hvilken ordning
desse vid inträffad ledighet skola inträda
såsom riksdagsmän, därom stadgas i vallagen.

4. Hafva samtlige för en valkrets valde
suppleanter inträdt såsom ledamöter i Första
Kammaren eller eljest af gått, företages
nytt val af suppleanter för valperioden till
samma antal, som valkretsen har att utse
riksdagsmän.

7 Höft. 45

354

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

5. Landsting sammanträder för val
af riksdagsmän och suppleanter, där så
erfordras, till urtima möte.

£ 9.

Till ledamöter i Första Kammaren
kunna endast väljas män, som uppnått
trettiofem års ålder samt äga och minst
tre år näst före valet ägt fastighet till
taxeringsvärde, ej understigande åttatiotusen
riksdaler, eller ock till staten skatta
samt under tid, som nyss är sagd, skattat
för minst fyratusen riksdaler årlig inkomst
af kapital eller arbete. Kommer
riksdagsman, efter det han vald blifvit,
i den ställning, att han ej längre skulle
varit valbar till ledamot i Kammaren,
frånträder han sin befattning.

§ 8.

Till ledamöter i Första Kammaren
och till suppleanter för dem kunna endast
väljas män, som uppnått trettiofem års
ålder samt äga och minst tre år näst
före valet ägt fastighet till taxeringsvärde,
ej understigande åttatiotusen riksdaler,
eller ock till staten skatta samt
under tid, som nyss är sagd, skattat för
minst fyratusen riksdaler årlig inkomst
af kapital eller arbete. Kommer riksdagsman,
efter det han vald blifvit, i den
ställning, att han ej längre skulle varit
valbar till ledamot i Kammaren, frånträder
han sin befattning.

§ 9.

Skola inom en valkrets flera ledamöter
än en eller flera suppleanter än en utses,
är valet proportionellt.

Närmare bestämmelser om valen med- .
delas i vallagen.

§ io.

1. Afsäger sig vid valtillfället den,
som valts till ledamot i Första Kammaren,
sitt uppdrag, skall hans plats omedelbart
tillerkännas den förste i ordningen bland
suppleanterna.

2. Kar ledamot i Första Kammaren
af gått före utgången af den tid, för hvilken
han blifvit vald, inträder vederbörande
suppleant från den valkrets, den afg&ngne
tillhörde, för den återstående tiden.

3. Afgår riksdagsman för valkrets,
som enligt gällande bestämmelser om antalet
riksdagsmän för hvarje valkrets icke äger
att i den afgångnes ställe insätta ledamot

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

355

(Nuvarande lydelse:)

§ 10.

För den, som blifvit till ledamot i
Första Kammaren utsedd, utfärdas vid
valförrättningens slut fullmakt i två exemplar,
af hvilka det ena öfverlämnas åt
den valde och det andra insändes till
Justitie-departementet. Fullmakterne, som,
när valet verkställts af landsting, underskrifvas
af dess ordförande, med kontrasignation
af landstingets sekreterare, och,
då valet skett af stad, undertecknas af
stadsfullmäktiges ordförande jämte två
af desse fullmäktige, böra hafva följande
lydelse:

»J kraft af det riksdagsmannaval, som
af N. N. landsting (stadsfullmäktige i
N. N. stad) blifvit den — — förrättadt,
varder N. N. härigenom befullmäktigad
att för en tid af nio år från nämnde dag
vara ledamot af Riksdagens Första Kammare.
» Ort och tid.

§ 11.

År någon missnöjd med riksdagsmannaval,
som af landsting eller stadsfullmäktige
förrättadt är, må han däröfver hos
Konungen anföra underdåniga besvär. Han
äger för sådant ändamål hos landstingets
sekreterare eller stadsfullmäktiges ordförande
äska behörigt protokollsutdrag,
hvilket genast eller inom högst två dagar

(Föreslagen lydelse:)

i Första Kammmaren, inträder såsom
ledamot suppleant från valkrets, som, enligt
hvad i § 6 mom. 8 sägs, är till ökning i
antalet riksdagsmän berättigad. Sådan
ledamot innehar sin befattning till utgången
af det år, då nytt allmänt val för nästkommande
nioårsperiod skall äga rum inom
den valkrets, där han blifvit till suppleant
vald, eller till dess Konungen förordnar om
nya val.

§ 11.

För den, som blifvit till ledamot i
Första Kammaren utsedd, utfärdas vid
valförrättningens slut fullmakt i två exemplar,
af hvilka det ena öfverlämnas åt
den valde och det andra insändes till
Justitie-departementet. Fullmakterne underskrifvas,
när valet verkställts af landsting,
af dess ordförande, med kontrasignation
af landstingets sekreterare, och,
då valet skett af stad, af stadsfullmäktiges
ordförande jämte två af desse fullmäktige.

På enahanda sätt förfares med afseende
å fullmakt för suppleant, då denne
skall inträda såsom ledamot i Första Kammaren.

Om lydelse af fullmakt stadgas i vallagen.

§ 12.

Är någon missnöjd med riksdagsmannaeller
suppleant ed, som af landsting eller
stadsfullmäktige förrättadt är, må han
däröfver hos Konungen anföra underdåniga
besvär. Han äger för sådant ändamål hos
landstingets sekreterare eller stadsfullmäktiges
ordförande äska behörigt protokollsutdrag,
hvilket genast eller inom högst två

356

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

{Nuvarande lydelse:)

därefter bör till klaganden utlämnas; och
skall han, vid förlust af talan, sina till
Konungen ställda besvär, sist inom en
månad efter valförrättningens slut, ingifva
till Konungens Befallningshafvande,
som genom kungörelse, hvilken i allmänna
tidningarna införes, utsätter viss kort tid,
inom hvilken underdånig förklaring må
öfver besvären till Konungens Befallningshafvande
afiämnas. Sedan den tid tilländagått,
har Konungens Befallningshafvande
att besvärshandlingarna jämte de förklaringar,
som må hafva inkommit, ofördröjligen
till Konungen insända, för att i
Dess Högsta domstol skyndsamt föredragas
och afgöras.

§ 12.

Riksdagsman i Första Kammaren äger
ej att för denna befattning något arfvode
uppbära. Vill han befattningen sig afsåga,
äger han det göra vid valtillfället
eller sedermera, mellan riksdagar, hos
Konungens Befallningshafvande.

(Föreslagen lydelse:)

dagar därefter bör till klaganden utlämnas:
och skall han, vid förlust af talan, sina
till Konungen ställda besvär, sist inom eu
månad efter valförrättningens slut, ingifva
till Konungens Befallningshafvande,
som genom kungörelse, hvilken i allmänna
tidningarna införes, utsätter viss kort tid,
inom hvilken underdånig förklaring må
öfver besvären till Konungens Befallningshafvande
afiämnas. Sedan den tid tilländagått,
har Konungens Befallningshafvande
att besvärshandlingarna jämte de förklaringar,
som må hafva inkommit, ofördröjligen
till Konungen insända, för att i
Dess Högsta domstol skyndsamt föredragas
och afgöras.

§ 13.

Riksdagsman i Första Kammaren äger
ej att för denna befattning något arfvode
uppbära. Vill han befattningen sig afsåga,
äger han det göra vid valtillfället
eller sedermera, mellan riksdagar, hos
Konungens Befallningshafvande. Sätt att
uppdraget sig afsåga tillkommer ock
suppleant.

Öfvergångsstadgande.

1. Riksdagsman i Första Kammaren,
som år vald med tillämpning af före år 1909
gå,Ilande stadganden, äger med sin befattning
fortfara till utgången af det kalenderår,
under hvilket nio år från valet förflyta.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

357

(_Föreslagen lydelse:)

allmänt val för nästkommande nioårsperiod
skall inom valkretsen hållas; skulle äfven
denne före nämnda tid afgå, företages nytt
ersättningsval.

2. Förordnar Konungen nya val till
Första Kammaren, innan samtliga de nio
grupper, i hvilka valkretsarne är o indelade,
förrättat allmänt val för nästföljande nio
år, skola de nya valen icke gälla längre
tid än:

för valkretsar, som tillhöra första gruppen,
till och med kalenderåret näst efter
det, då valet hålles, *

för valkretsar, som tillhöra andra gruppen,
till och med andra kalenderåret efter
det, då valet hålles,

för valkretsar, som tillhöra tredje gruppen,
till och med tredje kalenderåret efter
det, då valet hålles,

för valkretsar, som tillhöra fjärde gruppen,
till och med fjärde kalenderåret efter
det, då valet hålles,

för valkretsar, som tillhöra femte gruppen,
till och med femte kalenderåret efter
det, då valet hålles,

för valkretsar, som tillhöra sjätte gruppen,
till och med sjätte kalenderåret efter
det, då valet hålles,

för valkretsar, som tillhöra sjunde
gruppen, till och med sjunde kalenderåret
efter det, då valet hålles, samt

för valkretsar, som tillhöra åttonde
gruppen, till och med åttonde kalenderåret
efter det, då valet hålles.

För valkretsar, som tillhöra nionde
gruppen, gälla valen till och med nionde
kalenderåret efter det, då valet hålles.

Under kalenderåret närmast före det
år, då de af Konungen förordnade valen
sålunda upphöra att gälla, förrättas allmänna
val af vederbörande valkretsar för
närmast därefter följande nio år.

358

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

(Nuvarande lydelse:)

(Iöreslagen lydelse:)

b) Andra Kammaren.

§ 13.

1. Andra Kammarens ledamöter skola
till ett antal af tvåliundratrettio, däraf
etthundrafemtio för landet och åttio för
städerna, väljas för en tid af tre år, räknade
från och med Januari månads början
året näst efter det, under hvithet valet
skett.

2. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval
äfven räknas köpingar,
utses för hvarje domsaga en riksdagsman.
Understiger domsagornas antal
etthundrafemtio, skola, för ernående af
det bestämda antalet riksdagsmän, de
folkrikaste domsagorna, så vidt ske kan
häradsvis, indelas i två valkretsar, som
hvardera välja en riksdagsman. Öfverstiger
domsagornas antal etthundrafemtio,
skola, i den mån sådant erfordras,
domsagor, som gränsa intill hvarandra
och hafva minsta sammanlagda folkmängden,
förenas, två och två, till en
valkrets.

3. I stad, hvars folkmängd uppgår
till eller öfverstiger en åttiondedel af
folkmängden i rikets alla städer, väljes
efter stadens folkmängd en riksdagsman
för hvarje fullt tal, motsvarande en åttiondedel
af städernas folkmängd. Städer,
med mindre folkmängd än nu är
sagdt, ordnas så vidt lämpligen ske kan
länsvis, i så mänga valkretsar, som, med
iakttagande af att hvardera utser en riksdagsman,
erfordras för uppnående af
det i mom. 1 föreskrifna antal riksdagsmän
för städerna.

4. Indelningen af omförmälda valkretsar,
så ock riksdagsmännens antal
för hvar och en af de städer, hvilkas
folkmängd i och för sig berättigar dem
att titan förening med annan stad välja
riksdagsman, bestämmes, efter ofvan angifna
grunder, hvart tionde år af Ko -

§ 14.

Andra Kammarens ledamöter skola
till ett antal af tvåhundratrettio väljas
för en tid af tre år, räknade från och
med Januari månads början året näst
efter det, under hvilket valet skett.

§ 15.

1. Riket skall vara indeladt i valkretsar,
hvilka välja enhvar minst tre
riksdagsmän.

Delar af ett län må icke sammanföras
med delar af ett annat län till gemensam
valkrets.

2. Stad, hvars folkmängd vid, början
af andra året före en treårsperiod uppgår
titt eller öfverstiger tre tvåhundratrettiondelar
af rikets folkmängd, skall
från och med denna treårsperiod utgöra
en valkrets. Inträffar sedermera vid
början af andra året före en treårsperiod,
a,lt folkmängden i sådan stad ej
längre uppgår till en nittiondel af
rikets folkmängd, skatt den stad icke
vidare bilda egen valkrets.

Äger stad att utse flere än åtta riksdagsmän,
må den stad delas i två valkretsar.

3. Rikets indelning i valkretsar fastställes
i vallagen.

§ 16.

1. Inom hvarje valkrets väljes efter
folkmängden vid början af året näst
före den treårsperiod, för hvilken valen
gälla, en riksdagsman för hvarje fullt tal,
motsvarande en tvåhundratrettiondel af
rikets folkmängd; och skola för ernående

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 7.

359

(Nuvarande lydelse:)

nungen. Den ordning, som sålunda
fastställes, vinner ej tillämpning förr än
vid de val, hvilka näst därefter, enligt
§ 15 mom. 1, skola äga rum. Köping
eller annat samhälle, som erhåller städsprivilegier,
räknas i fråga om riksdagsmannaval
fortfarande till landet, till
dess ny valkretsordning varder fastställd.

5. Uppgår städernas folkmängd till
mer än åttio tvåhundratrettiondedelar
af folkmängden i hela riket, skall det
här ofvan föreskrifna antalet riksdagsmän
tvåhundratrettio utses för landet
och för städerna efter förhållandet mellan
folkmängden å landet och i städerna.
Det antal riksdagsmän, som sålunda bör
utses för landet och för städerna, bestämmes
af Konungen vid fastställande
af den i mom. 4 omförmäla ordning,
därvid i öfrigt stadgandena i mom. 2
och 3 skola i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

§ 14.

Valrätt tillkommer inom den kommun,
där han bosatt är, en hvar i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigad
man, hvilken antingen äger
eller med stadgad åborätt innehafver fast
egendom på landet eller i stad till ett
taxeringsvärde af minst ett tusen riksdaler,
eller för lifstid eller för minst
fem år arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde, ej understigande sex
tusen riksdaler, eller ock erlägger till
staten bevillning för en till minst åttahundra
riksdaler uppskattad årlig inkomst.

(Föreslagen lydelse:)

af hela antalet tvåhundratrettio riksdagsmän
de valkretsar, hvilkas folkmängd
mest öfverskjuter de tal, som,
efter hvad nyss är sagdt, äro bestämmande
för riksdagsmännens antal inom
valkretsarna, hvar för sig i ordning
efter öfverskottens storlek vara berättigade
att välja ytterligare en riksdagsman.
Äro öfverskottstalen lika för två
eller flera valkretsar, afgöres, där så är
nödigt, företrädet genom lottning på sätt
i § 6 mom. 8 är stadgadt. Ej md dock
i någon valkrets antalet riksdagsmän
understiga tre.

2. Det antal riksdagsmän, hvarje
valkrets enligt ofvan angifna grunder
äger utse, fastställes af Konungen.

§ 17.

Valrätt tillkommer en hvar välfräjdad
svensk man, som är skyldig till staten
erlägga direkt skatt, från och med kalenderåret
näst efter det, hvarunder han
uppnått tjugufem års ålder, dock ej

a) den, som står under förmynderskap
eller är i konkurstillstånd;

b) den, som häftar för understöd,
hvithet under löpande eller sistförflutna
kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats
honom själf, hans hustru eller
minderåriga barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda
utskylder till stat och kommun,
hvilka förfallit till betalning under de
tre sistförflutna kalenderåren;

d) värnpliktig, som icke fullgjort de
honom till och med utgången af sistförflutna
kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

Närmare bestämmelser rörande tilllämpningen
af nu stadgade villkor meddelas
i vallagen.

360

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

(Nuvarande lydelse:)

§ 15.

1. Val till riksdagsmän i Andra
Kammaren verkställas under September
månad året näst före början af de tre
år, för hvilka valen gälla.

2. Förordnar Konungen nya val eller
af går eljest riksdagsman för Andra Kammaren
innan den tid, för hvilken han
blifvit vald, tillåndalupit, verkställes ofördröjligen
inom den valkrets, som utsett
den afgångne, nytt val för den återstående
tiden.

§ 10.

1. Å landet väljes riksdagsman
medelst elektorer. För hvarje kommun
utses inför kommunalstämmans ordförande
en elektor och därutöfver, efter
folkmängden, en för hvarje fullt tal af
ett tusen. Desse elektorer sammanträda
till riksdagsmannaval inför domhafvanden
i den domsaga, till hvilken valkretsen
hörer, eller, om två domsagor äro förenade
till en valkrets, inför domhafvanden i den
af dessa domsagor, hvilken den största
folkmängden äger.

2. I de valkretsar, som bestå af två
eller flera städer, utses inför magistraten
en elektor för hvarje stad och därutöfver,
efter folkmängden, en för hvarje fullt tal
af femhundra. Desse elektorer sammanträda
till riksdagsmannaval inför magistraten
i den stad inom valkretsen, som
största folkmängden äger.

3. Kommuner, som hafva att gemensamt
välja riksdagsman, äga dock begagna
det omedelbara valsättet, därest af
de röstberättigade så beslutas. Då förslag
härom af de röstberättigade i en
kommun väckes medelst beslut, fattadt
inför kommunalstämmas ordförande eller
magistrat, varder sådant meddeladt
Konungens Befallningshafvande, som
från öfriga till valkretsen hörande kommuner
infordrar de röstberättigades

(Föreslagen lydelse:)

§ 18.

1. Val till riksdagsmän i Andra
Kammaren verkställas under September
månad året näst före början af de tre
år, för hvilka valen gälla.

2. Förordnar Konungen nya val, verkställas
dessa ofördröjligen för den återstående
tiden.

§ 19.

Valen till Andra Kammaren äro
proportionella och omedelbara.

Närmare bestämmelser om valen meddelas
i vallagen.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

361

(Nuvarande lydelse:)

röster och utfärdar kungörelse om utgången,
efter thy som de flesta afgifna
rösterna varit för bifall eller afslag. I
sistnämnda fall kan frågan icke förr,
än en Hd af fem år därefter förflutit,
å nyo upptagas. Beslutas åter förändringen,
träder den i kraft vid det val, som
näst efter en månad från kungörelsens
utfärdande inträffar, och gäller för en
tid af minst fem år, hvarefter beslut om
dess upphörande kan på lika sätt som
om dess införande fattas.

Vid de omedelbara valen afgifvas
rösterna, särskildt för hvarje kommun,
inför kommunalstämmas ordförande eller
magistrat; och skola för rösternas sammanräknande
och fullmakts utfärdande
åt den, som de flesta rösterna erhållit,
valprotokollen insändas, för kommunerna
å landet till domhafvanden och för städerna
till magistraten i den stad, som
största folkmängden äger. Vid dessa
protokolls affattande bör a till ledning tjäna
formulär, som af Konungen fastställas.

4. I stad, där magistrat ej finnes,
skall den för sådan stad särskildt tillsatta
styrelse eller dess ordförande taga
den befattning med riksdagsmannaval,
som enligt denna § samt §§ 18, 20 och
22 tillhör magistrat eller dess ordförande.

5. I stad, som har att ensam sända
en eller flere riksdagsmän, förrättas valen
omedelbart inför magistraten; och må,
där flere riksdagsmän skola utses, staden,
på sätt om val titt stadsfullmäktige är
stadgadt, kunna indelas i valkretsar.

§ 17.

Vid så väl elektors- som riksdagsmannaval
tillkommer hvarje röstande en
röst. Den, som därvid erhållit de flestas
röster, vare lagligen vald, och skilje
lotten emellan dem, som erhållit lika
röstetal.

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 3 Sarnl. 7 Höft.

(Föreslagen lydelse:)

362

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

(Nuvarande lydelse:)

Vid dessa val skola till efterrättelse
tjäna de för kommunerna gällande röstlängder,
som böra innehålla anteckning
om dem, hvilka enligt 14 § valrätt tillkommer.

§ 18.

Konungens Befallningshafvande åligger
att, när val till riksdagsman i Andra
Kammaren erfordras, därom underrätta
vederbörande valförrättare, som låter tid
och ort för valet i kyrkorna kungöra,
med särskild föreskrift att elektorsval,
där det äger rum, skall hållas minst åtta
dagar före riksdagsmannaval. Skulle
i någon församling offentlig gudstjänst
ej förrättas d söndag, då kungörelsen bör
uppläsas, skall, på prästerskapets anmodan,
vederbörande kronobetjänt kungörelsen
skyndsamt kringsända. I kungörelse
om omedelbart val i valkrets, som utgöres
af två eller flera kommuner, erinras om
valprotokollens ofördröjliga insändande
till valförrättaren och om dagen för
rösternas sammanräknande.

För kallelse till elektorsval gäller i
tillämpliga delar hvad om kallelse till
kommunalstämma och allmän rådstuga
stadgadt är.

Där elektorsval hållet är, skall ordföranden
i kommunalstämma eller i magistrat,
som valet förrättat, åt den eller
dem, som fått elektorsbefattning sig uppdragen,
såsom fullmakt meddela till
riktigheten bestyrkt utdrag af valprotokollet.
Vid detta protokolls affattande
bör till ledning tjäna formulär, som af
Konungen fastställes.

§ 19-

Till ledamöter i Ändra Kammaren
kunna endast väljas män, som uppnått
tjugofem års ålder samt, enligt 14 §, äga

(Föreslagen lydelse:)

§ 20.

Till ledamöter i Andra Kammaren
kunna endast utses män, som vid valtillfället
äga valrätt inom den valkrets, för

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

363

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

valrätt inom den kommun eller någon af hvilken de väljas, eller, där fråga är om
de kommuner, för hvilka de väljas. stad, bestående af två valkretsar, inom

någon af dessa.

§ 20.

För den, som blifvit utsedd till ledamot
i Andra Kammaren, utfärdas ofördröjligen
fullmakt i två exemplar, underskrifna
för valkrets å landet af domhafvanden,
för stad, som ensam sänder
riksdagsman, af stadens magistrat, och
för valkrets, som består af flera städer,
af den magistrat, som valet slutligen handlagt;
och skall det ena exemplaret öfverlämnas
åt den valde och det andra insändas
till Justitie-departementet. Fullmakt
er ne böra hafva följande lydelse:

> Vid riksdagsmannaval, som den —
— hållits i N. N. domsaga» (»N. N. valdistrikt
af N. N. domsaga») eller »i N. N.
stad» (»städer»), »har N. N. blifvit utsedd
till ledamot af Riksdagens Andra
Kammare för en tid af tre år, räknade
från och med den 1 Januari nästkommande
år» (eller om valet hållits efter
treårsperiodens början: »för tiden till
den 1 Januari år — —»), >hvarom detta
länder till bevis och fullmakt.» Ort och tid.

§ 21.

Riksdagsman, som för Andra Kammaren
vald blifvit, må ej denna befattning
sig undandraga, med mindre han företer
giltiga skäl för afsägelse. Såsom sådana
anses:

1. de hinder allmänna lagen upptager
såsom laga förfall;

2. ålder öfver 60 år;

3. att den valde tillförene såsom riksdagsman
bevistat tre lagtima riksdagar.

Afsägelse af riksdagsmannauppdrag,
som göres vid valtillfälle, pröfva s af valförrättaren.
Sker afsägelse efteråt, mellan
riksdagar, pröfvas den af Konungens Befallningshafvande.

§ 21.

För den, som blifvit utsedd till ledamot
i Andra Kammaren, skall, på sätt i
vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen
utfärdas i två exemplar, af
hvilka det ena öfverlämnas åt den valde
och det andra insändes till Justitiedepartementet.

§ 22.

Riksdagsman, som för Andra Kammaren
vald blifvit, må ej denna befattning
sig undandraga, med mindre han
företer giltiga skäl för afsägelse. Såsom
sådana anses:

1. de hinder allmänna lagen upptager
såsom laga förfall;

2. ålder öfver 60 år;

3. att den valde tillförene såsom riksdagsman
bevistat tre lagtima riksdagar.

Afsägelse af riksdagsmannauppdrag,
ehvad den göres vid valtillfälle eller efteråt,
mellan riksdagar, pröfvas af Konungens
Befallningshafvande.

364

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

(Nuvarande lydelse:)

§ 22.

1. År någon missnöjd med val till
riksdagsman i Andra Kammaren, må han
däröfver anföra besvär hos Konungens
Befallningshafvande i valorten eller, där
fråga om val för flera domsagor eller
städer handlagts inom särskilda län, hos
Befallningshafvanden i det län, där slutliga
handläggningen skett. För det ändamål
äger klaganden hos domhafvande eller
magistrat, som slutligen handlagt valfrågan,
äska behörigt protokollsutdrag, hvilket
genast eller inom högst två dagar därefter
bör till klaganden utlämnas; och
skall han, vid förlust af talan, sist inom
åtta dagar efter valförrättningens slut
ingifva sina besvär till Konungens Befallningshafvande,
som, på sätt i 11 §
stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att
sig förklara samt sist innan nästa dags
utgång, efter det den för förklarings afgifvande
bestämda tid tilländalupit, sitt
utslag i målet utfärdar.

2. Den med Konungens Befallningshafvandes
utslag missnöjde äger att, sist
inom åtta dagar efter däraf erhållen del,
till Konungens Befallningshafvande inlämna
sina besvär, ställda till Konungen,
hvarefter med målet vidare så förhålles,
som ofvan i 11 § sägs.

3. Vill någon klaga öfver beslut, hvarigenom
af honom gjord afsägelse af rilcsdagsmannauppdrag
ej blifvit godkänd, förfares
i afseende därå, om afsägelsen ägt
rum vid valtillfälle, enligt mom. 1 i denna
§ och, om afsägelsen efteråt skett hos Konungens
Befallningshafvande, enligt mom. 2.

§ 23.

Hvarje ledamot af Andra Kammaren
åtnjuter af statsmedel ersättning för resekostnad
till och från riksdagen samt arf -

(Föreslagen lydelse :j
§ 23.

Är någon missnöjd med val till
riksdagsman i Andra Kammaren, eller
sådan Konungens Befallningshafvandes åtgärd,
som står i omedelbart samband med
själfva valet, eller vill någon klaga öfver
beslut, hvarigenom af honom gjord afsägelse
af riksdagsmannauppdrag ej blifvit
godkänd, må han däröfver hos Konungen
anföra besvär. För sådant ändamål äger
klaganden hos Konungens Befallningshafvande
äska behörigt protokollsutdrag,
hvilket inom högst tre dagar därefter bör
till klaganden utlämnas; och skall han,
vid förlust af talan, sist inom tio dagar
efter valförrättningens slut eller, där afsägelse
skett senare än vid valtillfälle, efter
erhållen del af Konungens Befallningshaf
vandes beslut sina till Konungen ställda
besvär ingifva till Befallningshafvanden,
som, på sätt i § 12 stadgas, lämnar
vederbörande tillfälle att sig förklara.
Sedan den för förklarings afgifvande bestämda
tid tilländalupit, har Konungens
Befallningshafvande att besvären jämte alla
målet rörande handlingar ofördröjligen till
Konungen insända, hvarefter med målet
vidare så förhålles, som i § 12 sägs.

§ 24.

Hvarje ledamot af Andra Kammaren
åtnjuter af statsmedel ersättning för resekostnad
till och från riksdagen samt arf -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

365

(Nuvarande lydelse:)

vode af ett tusen tvåhundra riksdaler för
hvarje lagtima riksdag; dock att, när antingen
Konungen upplöser Riksdag, innan
den varit fyra månader tillsammans, eller
ledamot af Kammaren eljest afgår från
sin befattning under riksdagen, innan så
lång tid af dess sammanträde förflutit,
eller Riksdagen sammanträder i följd däraf
att Konungen, med upplösande af Riksdag,
förordnat om nya val, så ock under
urtima riksdag, Kammarens ledamot undfår,
jämte resekostnadsersättning, i dagtraktamente
tio riksdaler, hvilket dock ej
må öfverstiga sammanlagdt ett tusen tvåhundra
riksdaler.

Den ledamot af Kammaren, som icke
i rätt tid vid riksdagen sig inställer, skall
för hvarje dag han uteblifver vara förlustig
tio riksdaler af arfvodet.

(Föreslagen lydelse:)

Den ledamot af Kammaren, som icke
i rätt tid vid riksdagen sig inställer, skall
för hvarje dag han uteblifver vara förlustig
tio riksdaler af arfvodet.

Öfvergångsstadgarule.

Intill dess nya val i hela riket till
Andra Kammaren första gången förrättas
efter utgången af Augusti månad 1910,
skola i fråga om val till kammaren tilllämpas
de före år 1909 i sådant hänseende
gällande stadganden.

c) Gemensamma bestämmelser.

§ 24.

Rösträtt må ej utöfvas af annan valberättigad
än den, som vid valtillfälle
personligen sig inställer.

§ 25.

Befinnes vid riksdagsmannaval, hvilka
böra med slutna sedlar förrättas, valsedel

§ 25.

1. Vid val till Riksdagens kamrar
må ej rösträtt utöfvas af annan valberättigad
än den, som vid valtillfälle personligen
sig inställer.

2. Vid valen äge hvarje röstande
lika röst.

3. Valen förrättas med slutna sedlar.
Aro valsedlar till större antal än hälften

366

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

(Nuvarande lydelse:)

lyda å person, som ej är valbar, eller på
(lera eller färre, än som vid valtillfället
böra väljas, eller innefattar valsedel någon
tvetydighet i anseende till den eller de valdes
namn, skall samma sedel anses ogild.

Aro valsedlar till större antal än hälften
ogilda och finnes det inverka på valets
utgång, varde nytt val anställdt.

Valsedlar, som vid elektors- eller riksdagsmannaval
afgifvits, skola af valets förrädare
inläggas under försegling och förvaras,
till dess riksdagsmannavalets giltighet
vederbörligen af gjorts.

§ 28.

Hos Konungen göres af hvardera Kammaren
anmälan om de ledigheter inom
Kammaren, hvilka skola under samma
eller innan nästa riksdag genom val fyllas,
hvarefter Konungen anbefaller Dess Befallningshafvande
föranstalta, att nya val
anställas.

Om emellan riksdagar ledighet i någondera
Kammaren genom ledamots afgång
uppstår, åligger Konungens Befallningshafvande,
när den afgångne tillhört Andra
Kammaren, att föranstalta om nytt val;
och, då den afgångne varit ledamot af
Första Kammaren, att om ledigheten göra
anmälan hos Konungen, som förordnar om
nytt vals anställande.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer
att granska rikets grundlagar samt att
hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti,
dem utskottet anser högst nödiga eller
nyttiga och möjliga att verkställa, så ock
att meddela utlåtande öfver de från Kam -

(Föreslagen lydelse:)

ogilla och finnes det inverka på valets
utgång, varde nytt val anställdt.

4. Fel, som vid riksdagsmannaval förelupit,
må ej föranleda valets upphäfvande,
med mindre felet kan antagas hafva inverkat
på valets utgång.

§ 28.

Hos Konungen göres af hvardera kammaren
anmälan om de ledigheter inom
Kammaren, hvilka skola under samma
eller innan nästa riksdag fyllas, hvarefter
Konungen anbefaller Dess Befallningshafvande
föranstalta, att ledig plats i laga ordning
besattes.

Om mellan riksdagar ledighet i någondera
Kammaren genom ledamots afgång
uppstår, åligger Konungens Befallningshafvande,
när den afgångne tillhört Andra
Kammaren, att vidtaga de åtgärder, som
för sådant fall i vallagen stadgas; och då
den afgångne varit ledamot af Första
Kammaren, att om ledigheten göra anmälan
hos Konungen, som förordnar om
ledighetens fyllande enligt ofvan i § 10
angifna grunder.

§ 38.

367

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

(Nuvarande lydelse:)

rama till utskottet hänvisade grundlagsfrågor.

, U^kottet åligger ock att äska de
i Statsrådet förda protokoll, med undantag
af dem, som angå ministeriella ärenden
och kommandomål, livilka endast i
hvad som rörer kända och af utskottet
uppgift!a händelser kunna fordras. Om
utskottets rätt och plikt att, efter granskning
af dessa protokoll, hos Riksdagen
anmäla de anmärkningar, hvartill denna
granskning funnits föranleda, eller eljest
vidtaga den med anledning af gjord anmärkning
erforderliga åtgärd, så ock att,
när af riksdagsman eller af annat utskott
än Konstitutionsutskottet fråga blifvit
väckt, att Statsrådet eller någon dess
ledamot eller föredragande sitt ämbete
på obehörigt sätt utöfvat, däröfver, före
frågans afgörande af Riksdagen, afgifva
yttrande, därom är i regeringsformen
stadgadt.

3. Utskottet tillkommer jämväl att,
då olika meningar mellan Kamrarna uppstå,
till hvilket utskott uppkomna frågor
och ämnen höra hänvisas, därom besluta,
så ock att skilja mellan Kammare och
dess talman, då den senare vägrar proposition.

(Föreslagen lydelse:)

ställa, så^ ock att meddela utlåtande öfver
de från Kamrarna till utskottet hänvisade
grundlags- och vallag sivkgov.

2. Utskottet åligger ock att äska de
i Statsrådet förda protokoll, med undantag
af dem, som angå ministeriella ärenden
och kommandomål, hvilka endast i
hvad som rörer kända och af utskottet
uppgifva händelser kunna fordras. Om
utskottets rätt och plikt att, efter granskning
af dessa protokoll, hos Riksdagen
anmäla de anmärkningar, hvartill denna
granskning funnits föranleda, eller eljest
vidtaga den med anledning af gjord anmärkning
erforderliga åtgärd, så ock att.
när af riksdagsman eller af annat utskott
än Konstitutionsutskottet fråga blifvit
väckt, att Statsrådet eller någon dess
ledamot eller föredragande sitt ämbete
på obehörigt sätt utöfvat, däröfver, före
frågans afgörande af Riksdagen, afgifva
yttrande, därom är i regeringsformen
stadgadt.

3. Utskottet tillkommer jämväl att,
då olika meningar mellan Kamrarna uppstå,
till hvilket utskott uppkomna frågor
och ämnen böra hänvisas, därom besluta,
så ock att skilja mellan Kammare och
dess talman, då den senare vägrar proposition.

b) att Riksdagen, under förutsättning att utskottets
förestående förslag till grundlagsändringar bäfver
af Riksdagen antaget att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling, ville uti skrifvelse till Kung!.

368

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande
för Riksdagen af förslag till lag om val till Riksdagens
Kamrar, som ansluter sig till af Riksdagen
antagna ändringar i riksdagsordningen och
i hufvudsak är grundadt på den uti herr Peterssons
m. fl. motion n:o 151 förordade proportionella
valmetod;

2) att Riksdagen, i anledning af de uti herr Lithanders
motion n:o 31, herr Sjöcronas motion n:o 32, herr
Lindhagens in. fl. motion n:o 143 och herr Hörnsténs
m. fl. motion n:o 144 gjorda framställningar, ville i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
behagade föranstalta om en allsidig utredning af frågan,
om och i hvilken utsträckning rösträtt vid val till
Riksdagens Andra Kammare bör beredas jämväl
åt kvinnor, samt därefter för Riksdagen framlägga
resultatet af denna utredning jämte det förslag, hvartill
densamma kan gifva anledning;

3) att a) herrar friherre Adelswärds och Hammarskjölds
motion n:o 149,

b) herr Svenssons motioner n:is 139 och 153,

c) herr Hägglunds motion n:o 34,

d) herrar Billings och Svedelius motion n:o 3G,

e) herr Sjöcronas motion n:o 32,

f) herr Johansons motion n:o 145,

g) herr Kjelléns motion n:o 148,

h) herr friherre De Geers motion n:o 33,

i) herr Nordströms motion n:o 136,

j) herr Warburgs motion n:o 140,

k) herr Hörnsténs in. fl. motion n:o 144,

l) herr Brantings in. fl. motion n:o 137,
in) herr Lindhagens in. fl. motion n:o 143,

n) herr Lundebergs in. fl. motion n:o 38,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

369

o) herr Montgomerys m. fl. motion n:o 42,

p) herr Lithanders motion n:o 31,

q) herr Anderssons motion n:o 152,

r) herr Ödmans motion n:o 135,

må i de delar, i hvilka de ej genom utskottets ofvan
under punkterna l:o) och 2:o) gjorda hemställanden
kunna anses besvarade, icke föranleda någon Riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 4 maj 1906.

På utskottets vägnar:

HUGO BLOMBERG.

Bih. till Biksd. Prof. 1906. 3 Sami. 7 Käft.

370

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Bilaga.

Förslag

till indelning i nio grupper al valkretsarna lör Första Kammarens

bildande.

I. Stockholms stad ....................................................................... 9

Kronobergs län............................................................. 5

Jämtlands län....................................................... 3 47.

II. Stockholms län.............................................................................. 6

Östergötlands län ................................................................... 7

Västerbottens län .................................................................... 4 17

III. Jönköpings län.............................................................................. 6

Hallands län ................................................................................ 4

Västernorrlands län................................................................... 7 47.

IV. Blekinge län ............................................................................... 4

Ålfsborgs län .............................................................................. 8

Västmanlands län ....................................................................... 4 4(5

V. Södermanlands län .................................................................... 5

Kalmar södra landstingsområde ............................................. 4

Skaraborgs län............................................................................ 7

Norrköpings stad........................................................................ 1 47

VI. Kalmar norra landstingsområde ............................................. 3

Malmö stad .................................................................. 2

Värmlands län ......................................................................... 6

Gäfleborgs län .......................................................................... 6 47

VII. Kristianstads län.......................................................................... 6

Göteborgs stad............................................................................. 4

Örebro län.................................................................................... 6 40,

VIII. Malmöhus län ............................................................................ 40

Gottlands län............................................................................... 2

Gäfle stad ................................................................................... 4

Norrbottens län .......................................................................... 4 47.

IX. Uppsala län.................................................................................. 4

Göteborgs och Bohus län ..................................................... 6

Kopparbergs län........................................................................ 6 46.

150.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

371

Reservationer:

vid punkten l:o) af utskottets hemställan:

af herrar Blomberg, Elowson, Bohm, J. F. Nyström, Säve, af Eken -stam, Sjöholm, Berlin och Östberg, hvilka anfört:

»Ehuru vi i allmänhet varit med utskottet ense rörande dess
utlåtande och förslag, hafva vi dock i ett afseende inom utskottet
gjort gällande en från majoritetens afvikande mening. Yi hafva nämligen
förordat, att valperioden för ledamöter af Första Kammaren
skulle i öfverensstämmelse med de hemställanden, som gjorts i samtliga
de motioner, i hvilka ifrågasatts proportionella val till Första Kammaren,
bestämmas till sex år. Vi underskatta visserligen icke nioårsperiodens
stora betydelse för kontinuiteten med hänsyn till Första
Kammarens sammansättning, men vi förmena, att äfven genom valens
företagande med en sjättedel hvarje år denna kontinuitet skulle kunna
vederbörligen upprätthållas och att man därför borde kunna tillmötesgå
de önskningar, som uti de nämnda motionerna uttalats. Att den
kortare valperioden måste vara fördelaktig med hänsyn till de nödiga
suppleantvalen, är obestridligt.

Vi hafva därför yrkat, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen, med förklarande att Kung!. Maj:ts
förevarande proposition icke kan af Riksdagen bifallas,
ville, i anledning af den utaf herr Petersson
m. fl. inom Andra Kammaren afgifna motionen n:o
151, antaga att hvila till vidare grundlagsenlig* bebehandling
följande förslag till ändrad lydelse af §§
31, 49 och 53 regeringsformen samt §§ 6 till och med
25 äfvensom §§28 och 38 riksdagsordningen så ock
till öfvergångsstadganden i riksdagsordningen:

372

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Regeringsformen

(.Nuvarande lydelse:)

(.Föreslagen lydelse:)

§ 31.
§ 49.
§ 53.

§ 31 *.
§ 49*.
§ 53*.

Riksdagsordningen.

Kamrarnas bildande.

a) Första Kammaren.

§6. § 6.

1. Första Kammarens ledamöter skola,
till ett antal af etthundrafemtio och för en
tid af sex år, räknade från och med Januari
månads början året näst efter det, under
hvilket valet skett, utses af landstingen
och stadsfullmäktige i de städer, som ej
i landsting deltaga.

2-5*).

6. Valkretsarne i riket indelas efter
län i sex grupper. Denna indelning fastställes
i vallagen.

7 och 8 *).

§7. § 7.

1. Inom hvar och en af de sex grupper,
i hvilka valkretsarne äro indelade, samt efter
den ordning, som i vallagen är mellan grup -

'') Lika med utskottets förslag.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

373

(Nuvarande lydelse:)	(Föreslagen lydelse:) perna stadgad, förrättas hvart sjätte år för hvarje valkrets allmänna val till riksdagsmän i Första Kammaren för nästföljande sexårs-period. Valen förrättas af landsting vid lag-tima möte och af stadsfullmäktige vid samman-träde under September månad.
§ 8.	2-5*).
§ 9.	8 8 *).
	§ 9*).
	§ io.
	1 och 2*)
	3. Afgår riksdagsman för valkrets, som enligt gällande bestämmelser om antalet riks-dagsmän för hvarje valkrets icke äger att i den afgångnes ställe insätta ledamot i Första Kammaren, inträder såsom ledamot suppleant från valkrets, som, enligt hvad i § 6 mom. 8 sägs, är till ökning i antalet riksdagsmän berättigad. Sådan ledamot innehar sin be-fattning till utgången af det år, då nytt all-mänt val för nästkommande sexårsperiod skall äga ram inom den valkrets, där han blifvit till suppleant vald, eller till dess Konungen förordnar om nya val.
§ io.	§ 11*).
§ 11-	§ 12*).
8 12.	§ 13*).

Öfvergångsstadgande.

1. Riksdagsman i Första Kammaren,
som är vald med tillämpning af före år 1909
gällande stagdanden, äger med sin befattning
fortfara till utgången af det kalenderår,
under hvilket nio år från valet förflyta.

Då sådan riksdagsman afgår, företages,
där så erfordras, af vederbörande valkrets

) Lika med utskottets förslag.

374

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

nytt ved af ledamot i Första Kammaren i
den afgångnes ställe för tiden intill utgången
af det år, under hvithet, nytt allmänt val för
nästkommande sexårsperiod skall inom valkretsen
hällas; skulle äfven denne före nämnda
tid afgå, företages nytt ersättning sv åt.

2. Förordnar Konungen nya val till
Första Kammaren, innan samtliga de sex
grupper, i hvilka valkretsarne äro indelade,
förrättat allmänt val för nästföljande sex
år, skola de nya valen icke gälla längre
tid än:

för valkretsar, som tillhöra första gruppen,
till och med kalenderåret näst efter det,
då valet hålles,

för valkretsar, som tillhöra andra gruppen,
titt och med andra kalenderåret efter

det, då valet hålles,

för valkretsar, som tillhöra tredje gruppen,
till och med tredje kalenderåret efter

det, då valet hålles,

för valkretser, som tillhöra fjärde gruppen,
till och med fjärde kalenderåret efter

det, då valet hålles, samt

för valkretsar, som tillhöra femte gruppen,
till och med femte kalenderåret efter

det, då valet hålles.

För valkretsar, som tillhöra sjätte gruppen,
gälla valen till och med sjätte kalenderåret
efter det, då valet hålles.

Under kalenderåret närmast före det är,
då de af Konungen förordnade valen sålunda
upphöra att gälla, förrättas allmänna väl af
vederbörande välkretear för närmast därefter
följande sex år.

b) Andra Kammaren.

§ 13■	§	14*).
	§	15*).
	§	16*).
§ 11-	§	17*).
*) Lika med utskottets förslag.

875

Konstitutionutskottets Utlåtande N:o 7.

(Nuvarande lydelse:)	(Föreslagen lydelse:)
§ 15.	§ 18*).
§ 16.	§ 19*).
§ 17.
§ 18.
§ 19.	§ 20*).
§ 20.	§ 21*).
§ 21.	§ 22*).
§ 22.	§ 23*).
§ 23.	§ 24*).

Öfvergångsstadgande *.

c) Gemensamma bestämmelser.

§ 24.	§ 25*).
§ 25.
§ 28.	§ 28*).
§ 38.	§ 38*).

l) Lika med utskottets förslag.

376

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Bilaga till herr Blombergs m. fl. reservation.

Förslag

till indelning i sex grupper af valkretsarna
	för Första Kammarens bildande.
I.	Stockholms stad.........................................	. 9
	Jönköpings län .........................................	. 6
	Gott! ands län ...........................................	2
	Västmanlands län......................................	.. 4
	Västerbottens län......................................	.. 4	25.
II.	Stockholms län .........................................	.. 6
	Blekinge län...............................................	.. 4
	Malmö stad ................................................	o tmt
	Skaraborgs län ......................................	.. 7
	Gäfleborgs län .......................................	. 6	25.
III.	Uppsala län ............................................	.. 4
	Kalmar södra landstingsområde..........	.. 4
	Malmöhus län ..........................................	.. 10
	Göteborgs stad .......................................	.. 4
	Jämtlands län ..........................................	.. 3	25.
IV.	Södermanlands län................................	.. 5
	Kalmar norra landstingsområde..........	.. 3
	Hallands län..............................................	.. 4
	Örebro län ................................................	.. 6
	Västernorrlands län................................	.. 7	25.
V.	. Östergötlands län ...................................	.. 7
	Kronobergs län .......................................	.. 5
	Göteborgs och Bohus län...................	... 6
	Gäfle stad..................................................	... 1
	Värmlands län........................................	... 6	25.
VI.	Norrköpings stad ...................................	... 1
	Kristianstads län .................................	... 6
	Ålfsborgs län .........................................	... 8
	Kopparbergs län ..................................	... 6
	Norrbottens län ......................................	... 4	25.

150.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

377

af herrar af Callerholm, Ericsson i Yallsta, Härin, Kvarnzelius,
Beckman, Jönsson, von Schéele och Center/vall, hvilka anfört:

»Utskottets majoritet, bestående af dess medlemmar från Första
Kammaren jämte en ledamot från Andra Kammaren, har i hufvudsaklig
anslutning till en af herr A. Petersson i Påboda framburen
motion tillstyrkt införande af så kalladt proportionellt valsätt och
framlagt förslag till därmed sammanhängande ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen.

Då vi icke funnit oss öfvertygade om berättigandet af de skäl,
som anförts för det slut, hvartill utskottet kommit, och äfven i öfrigt
hafva anmärkningar att framställa mot utskottets utlåtande, få vi härmed
mot detsamma anmäla vår reservation.

För vår del intaga vi den ståndpunkt, som är angifven i Ivungl.
Maj:ts till innevarande riksdag aflåtna proposition n:r 55, hvilken är
att anse som utslaget af ett sedan länge fortgående arbete för rösträttsfrågans
lösning och är frukten af noggranna utredningar, företagna
med de medel, som endast stå en regering till buds, och hvilken
enligt vår uppfattning motsvarar de åsikter, som omfattats af det öfvervägande
flertalet bland dem som önska en rösträttsreform.

Hvad beträffar det af utskottet gillade proportionella valsättet,
äro skälen för och mot så ofta och så uttömmande behandlade,
att ett närmare ingående på frågan icke synes oss behöfligt. Dock
kunna vi ej underlåta att härvid göra några erinringar.

Utskottet har vid de två sistförflutna årens riksdagar med all
önskvärd tydlighet uttalat den enligt vår öfvertygelse riktiga åsikten,
att ''tillämpningen af den proportionella valprincipen vid val till Första
Kammaren förutsätter en fullständig omgestaltning med afseende å
grunderna och sättet för kammarens bildande’, och att ''spörsmålet
om användande af nämnda valprincip är af så djupt ingripande betydelse,
att detsamma icke kan utan en föregående noggrann utredning
öfverskådas och bedömas’. Detta oaktadt har utskottet icke tvekat
att förelägga innevarande års riksdag ett förslag om tillämpning af
proportionell valprincip vid utseende af Första Kammarens ledamöter,
om hvilket förslag med skäl torde kunna sägas, att det är i saknad
af den utredning, som frågans ingripande betydelse kräfver. Därtill
kommer, att utskottet föreslagit användning af en valmetod, om hvilken
utskottet själft i sitt utlåtande säger, att ''den icke synes vara i alla
detaljer utarbetad’, hvaraf ock torde följa, att den icke heller i sitt
nuvarande skick låter sig till sina verkningar rätt bedömas.

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 3 Samt. 7 Höft.

878

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Vidare har utskottet ej ens antydningsvis tillkännagifvit sill åsikt
angående den af herr Petersson in. fl. begärda begränsningen af kommunala
röstmaximum. Väl är det sant, att konstitutionsutskottet ej har
att afgifva förslag angående denna del af ofvan nämnda motionärers
framställning; men det hade för bedömandet af allvaret i utskottsmajoritetens
reformvänlighet i denna fråga ej varit utan vikt, om
utskottet i sin motivering tillkännagifvit sin uppfattning härutinnan.

Rörande de anmärkningar, som kunna framställas mot utskottets
utlåtande äfven från dess egen utgångspunkt, såsom i fråga om valkretsindelningen,
om vissa punkter i stadgandena angående suppleanter
in. m., anse vi oss ej här böra yttra oss.

Utan att misskänna det arbete, som utskottet nedlagt på sitt
utlåtande, anse vi dock, att utarbetandet af ett förslag till en så
genomgripande ändring hade fordrat mera omfattande förarbeten och
ett vida mera djupgående studium, än vare sig de motionärer, hvilkas
förslag legat till grund för utskottets framställning, eller utskottet
själft kunnat ägna åt frågans utredning. Därigenom har måhända ock
öppnats tillfälle för utomstående, i praktiskt politiska värf oerfarna
teoretiker att låta opröfvade doktriner öfva inverkan vid frågans bedömande.
Härigenom har utskottets förslag i ännu högre grad, än hvad
annars skulle blifvit fallet, fått karaktären af ett steg ut i det okända..

I motsats mot utskottets förslag utgår Kungl. Maj:ts proposition
från redan gifna förutsättningar och ansluter sig till en lång historisk
utveckling. Vi äro förvissade, att äfven med den utsträckning,,
som rösträtten skulle få enligt Kungl. Maj:ts förslag — en utsträckning,
som för öfrigt endast innebär infriandet af löften, som gåfvos vid tiden
för den nya härordningens införande — minoriteterna allt framgent
skola kunna göra sig hörda.

För oss står slutligen klar sanningen af uttalandet i Kungl. Majrts
proposition om nödvändigheten af en snar lösning af rösträttsfrågan.
Vi kunna därför ej annat än med djup oro för fosterlandets välfärd
finna oss stå inför möjligheten af ett ytterligare dröjsmål med afgörande
af denna landets lifsfråga. Vi äro genomträngda af öfvertygelsen, att
endast en snar lösning af rösträttsfrågan på den historiskt gifna grunden,
icke införande af ett nytt äfven i främmande länder föga pröfvadt,
till sina verkningar oberäkneligt valsystem kan bibehålla lugn och
stadga i våra inre politiska och sociala förhållanden. Vi kunna i likhet
med åtskilliga ledamöter af Första Kammaren ej utan allvarliga farhågor
se, huru de, som nu motsätta sig en lösning enligt de i Kungl.
Maj:ts proposition framlagda grunder, Altan att taga varning af före -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

379

gående misslyckade försök, kasta sig in på en ny väg, som efter allt
att döma, ej kan bli annat än en återvändsgränd.’

På grund af livad vi bär anfört, och i öfverensstämmelse med de
åsikter, som vi nu och tillförene haft tillfälle att uttala, få vi hemställa,

att Riksdagen ville såsom hvilande till vidare
grundlagsenlig behandling antaga det af Kungl. Maj:t
i proposition n:o 55 till innevarande riksdag framställda
förslag till ändrad tydelse af §§ 31, 49 och
53 regeringsformen samt §§ 10 till och med 22,
äfvensom §§25 och 38 riksdagsordningen så ock till
öfvergångsstadgande i riksdagsordningen.»

af herr Jansson i Djursätra, hvilken yttrat:

»Då jag hyser den öfvertygelsen, att rösträttsfrågan på ett tillfredsställande
sätt kan lösas endast genom att fortfarande tillämpa
majoritetsprincipen, har jag inom utskottet i hufvudsak anslutit mig
till den kungl. propositionen; men då jag i likhet med utskottet hyser
den uppfattningen, att valrätt till Riksdagens Andra Kammare icke
bör medgifvas andra personer än dem, som äro skyldiga att till staten
erlägga direkt skatt, hemställer jag, att § 15 riksdagordningen i Kungl.
Maj:ts proposition må erhålla följande lydelse:

Valrätt tillkommer en hvar välfräjdad svensk
man, som är skyldig till staten erlägga direkt skatt,
från och med kalenderåret näst efter det, hvarunder
han uppnått tjugufyra års ålder, dock ej

a) den, som står under förmynderskap eller är
i konkurstillstånd;

b) den, som häftar för understöd, hvithet under
löpande eller sistförfluten kalenderåret af fattigvårdssamhälle
tilldelats honom själf, hans hustru eller
minderåriga barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder
till stat och kommun, kvilka förfallit till
betalning under de tre sistförfluten kalenderåren;

d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till
och med utgången af sistförfluten kalenderåret åliggande
värnpliktsöfningar.

380

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd;
och skall, på sätt i vallagen finnes närmare bestämdt,
valrätten grundas på förhållandena vid tiden för röstlängdens
tillkomst, ändå att förändring före valet
inträffar»;

af herrar Berg och Cad Nyström, i afseende å viss del af utskottets
motivering;

vid punkten 2:o) af utskottets hemställan:

af herrar J. F. Nyström, af Ekenstam, Sjöholm, Berlin, Östberg,
Bann, Jansson, Jönsson och von Schéele, hvilka yrkat anslag å utskottets
hemställan i denna punkt;

af herrar Kvarnzelius och Beckman, som ansett, att utskottet bort
hemställa:

att Riksdagen, i anledning af de uti herr Lithanders
motion n:o 31, herr Sjöcronas motion n:o 32, herr
Lindhagens in. fl. motion n:o 143 och herr Hörnsténs
m. fl. motion n:o 144 gjorda framställningar, ville i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes särskildt låta utreda frågan om beredandet
af rösträtt, vid val till Riksdagens Andra Kammare,
jämväl åt kvinnor samt därefter för Riksdagen framlägga
resultatet af denna utredning jämte det förslag,
hvartill densamma kan gifva anledning;

vid punkten 3:o) r) af utskottets hemställan:

af herrar Kvarnzelius, Beckman och Centerwall, som ansett, att utskottet
bort hemställa:

att Riksdagen, med anledning af herr Ödmans
motion, n:o 135, ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda frågan,
om och i hvilken utsträckning möjlighet må kunna
beredas sådana röstberättigade, som vid valtillfället

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

381

vistas utomlands, eller inom riket, men af sin tjänst
eller annan giltig orsak äro förhindrade att vid valet
sig inställa, att skriftligen få insända sina röster till
valförrättaren, samt därefter för Riksdagen framlägga
resultatet af denna utredning jämte det förslag, hvartill
densamma kan gifva anledning.

382

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Innehållsförteckning.

I. Kungl. Maj:ts Proposition.

Förslag till grundlagsändringar

„ „ vallag.....................

Departementschefens yttrande

II. Motioner:

Herr Warburgs motion

Förslag.............................

Motivering .......................

Herr friherre De Geers motion

Förslag.............................

Motivering .......................

Herr Johansons motion

Förslag.............................

Motivering .......................

Herr Ivjelléns motion

Förslag.............................

Motivering .......................

Herr Nordströms motion

Förslag.............................

Motivering .......................

Herr Hörnstens m. fl. motion

Förelag.............................

Motivering .......................

Herr Brantings m. fl. motion

Förslag.............................

Motivering .......................

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

383

Sid.

Herr Lindhagens m. fl. motion

Förslag....................................................................................... 60

Motivering ................................................................................. 214

Herr Sjöcronas motion

Förslag...................................................................................... 61

Motivering ................................................................................ 228

Herr Hägglunds motion

Förslag...................................................................................... 65

Motivering ................................................................................ 232

Herrar Billings och Svedelius motion

Förslag....................................................................................... 75

Motivering ................................ 236

Herr Svenssons motioner

Förslag................................... 81

Motivering ................................................................................. 237

Herrar friherre Adelswärds och Hammarskjölds motion

Förslag....................................................................................... 91

Motivering ................................................................................. 250

Herr Peterssons m. fl. motion

Förslag....................................................................................... 101

Motivering ................................................................................. 271

Herr Lundebergs m. fl. motion

Förslag....................................................................................... 137

Motivering ................................................................................. 294

Herr Ödmans motion

Förslag....................................................................................... 138

Motivering ................................................................................. 305

Herr Anderssons motion

Förslag....................................................................................... 143

Motivering ................................................................................. 306

Herr Lithanders motion

Förslag....................................................................................... 143

Motivering ................................................................................. 307

Herr Montgomerys motion ............................................................... 314

384 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

Sid.

III. Till utskottet öfverlämnade statistiska tabeller ............................................. 313

IV. Sammanfattning af förslagens innehåll......................................................... 315

V. Utskottets yttrande

a) Rösträttsfrågan vid de närmast föregående årens riksdagar...... 324

b) Allmän motivering ........................................................................ 325

c) Speciell „ ........................................................................ 340

VI. Utskottets hemställan .................................................................................... 348

VII. Reservationer af:

Herr Blomberg m. fl. ........................................................................ 371

Herr af Callerholm m. ii. .................................................................. 377

Herr Jansson .................................................................................... 379

Herrar Berg och Carl Nyström ...................................................... 380

Herr J. F. Nyström m. fl. .................................................................. 380

Herrar Kvarnzelius och Beckman...................................................... 380

Herr Kvarnzelius m. fl. ..................................................................... 380

STOCKHOLM, ISAÅC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1906.