Konstitutionsutskottets Inlåtande N:o 9 (Utlåtande 1897:Ku9 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Inlåtande N:o 9.

Jjjii rf*/ ''rfttjfl''{f I I

Ant. till Eiksd. kansli den 3 maj 1897, kl. 12 midd.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af 3 § 13:o tryckfrihetsförordningen.

Uti en från Andra Kammaren till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, n:o 177, har herr E. Sahlin hemstält, att uti 3 § 13:o tryckfrihetsförordningen
orden:

»Sedernas vanhelgd, vare sig genom offentliga läror till någon last,
särdeles den, som sårar ärbarheten, eller sådana ohöljda och skändliga
framställningar af denna lasts utöfning, hvarigenom främjandet af ett
förderfligt lefnadssätt åsyftas»,

måtte uteslutas och i stället insättas orden:

»Framställning, som sårar tukt och sedlighet.»

Efter att hafva erinrat om, att den karakteristik, som enligt nu
gällande lydelse af ifrågavarande moment gifvits af ett för den allmänna
sedligheten farligt tryckfrihetsbrott skilde sig genom framhållandet af
syftet att främja ett förderfligt lefnadssätt afgjordt från den karakteristik
af andra för den allmänna sedligheten farliga förbrytelser, som gåfves i
allmänna lagen, och efter att hafva såsom sin åsigt uttalat, att denna
Bih. till RikscL. Prot. 1897. 3 Samt. 9 Häft. (iV:o .9.) 1

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

olikhet i sedlighetsförbrytelsernas karakteriserande icke syntes vara af
något behof påkallad, redogör motionären för de uttryck, som denna åsigt
alltifrån 1815 vid olika tillfällen erhållit i mer eller mindre omfattande
förslag till tryckfrihetsförordningens ändring, af hvilka det senaste är det
af Kongl. Maj:t vid 1887 års riksdag framlagda förslag till ny tryckfrihetslag.
Enligt detta skulle nu ifrågavarande moment erhålla samma
lydelse som den af motionären föreslagna; en förändring, som uti
det af statsrådet och chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet
afgifna yttrande motiverades så, att stadgandet i den gällande
tryckfrihetsförordningen 3 § 13:o.: »Sedernas vanhelgd . . . åsyftas»,
vore så beskaffad^ att efter den bokstafliga lydelsen de gröfsta och skändligaste
framställningar skulle vara oåtkomliga för straff, så vida det ej
kunde styrkas, att författaren haft för afsigt att med dem främja ett
förderfligt lefnadssätt. Svårigheten att åstadkomma en dylik bevisning
och de ringa utsigterna att under sådana omständigheter uppnå, hvad som
åsyftades med ett åtal, hade mången gång afhållit den offentliga myndigheten
från ingripande, äfven der den allmänna sedlighetskänslan funnit
sig mest kränkt och de olycksbringande verkningarne af en osedlig litteratur
varit mest uppenbara, En lagändring, hvarigenom det, som kränkte
denna känsla, blefve straffbart, äfven utan att uppsåtet varit bestämdt
rigtadt på åstadkommande af förderfliga verkningar, vore en bland de
angelägnaste uppgifter för lagstiftningen i detta ämne.

Efter att vidare hafva erinrat om orsakerna, hvarför den kongl.
proposition, hvari detta förslag innehölls, icke kommit att af Riksdagen
behandlas, uttalar motionären såsom sin åsigt, att orsaken till att den
ifrågavarande ändringen, ehuru så många gånger bragt å bane, ändå icke
hittills blifvit genomförd, torde vara, att förslagen städse framstälts i förening
med förslag till en mer eller mindre fullständig omarbetning af
tryckfrihetsförordningen, hvarvid man icke kunnat komma till enighet om
åtskilliga andra, mycket svårlösta frågor, som icke stode i något väsentligt
sammanhang med den nu föreliggande.

Nödvändigheten af det ifrågavarande momentets ändring hade ej
heller förr framträdt med någon egentlig styrka; men under senaste tider,
yttrar motionären, hade ställningen blifvit en helt annan. Behofvet af
momentets ändring framstode såsom ett af de mest trängande inom tryckfrihetslagstiftningen.
Frågans sakliga innebörd, dess betydelse för osedlighetens
hämmande, hade mer och mer trädt i förgrunden och vore för
närvarande af Sveriges folk lifligt känd.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

I skrifvelse till Konungen af den 5 maj 1893 om åtgärder till
motverkande af osedlighet hade Riksdagen framhållit, huru som man
efter uttalanden i sedlighetsfrågan att döma tycktes vara fullt medveten
om det nödvändiga uti att stäfja och tillbakavisa åtskilliga i ord och
bild djerft framträdande osedlighetsyttringar, hvarefter Riksdagen yttrat
följande:

»Beträffande ofvannämnda slag af litteratur, som tydligen ickelhar
annat syfte än att väcka och egga de sinliga drifterna, ehuru den för
olika alster väljer olika form, har Riksdagen inhemtat, att under de fem
sista åren på befallning af justitiekanslersembetet elfva åtal anstalts mot
dylika alsters ansvarige utgifvare. Af dessa åtal hafva åtta slutat med
den åtalades fällande. Det vill häraf synas, som om nu gällande lagstiftning
lemnar utväg till utöfvande af den allvarliga räfst, som oaflåtligen
borde rigtas mot ifrågavarande skriftställeri. Men Riksdagen har
icke kunnat undgå att uppmärksamma, huru som, sedan ett af de ofvannämnda
åtalen ^nstälts år 1888, ett år 1889 och nio under månaderna
januari—maj 1890 emot lika många under sagda tid utkommande häften
af en groft osedlig skrift, derefter blott ett ännu icke afgjordt åtal af
ifrågavarande slag förekommit.»

I det underdåniga utlåtande, som justitiekanslersembetet den 20
augusti 1896 afgifvit på grund af nådig remiss den 15 maj 1896 af
denna Riksdagens skrifvelse, hade justitiekanslersembetet i den nu föreliggande
frågan anfört följande:

»Justitiekanslersembetet anser väl i likhet med Riksdagen, att för
höjande af ett folks sedlighet i första rummet kräfvas åtgärder, som befordra
utvecklingen af en verkligt sedlig anda hos folket, och att dessa
åtgärder till stor del falla utom strafflagstiftningens område. Men, på
sätt äfven Riksdagen påpekat, torde det ej lida något tvifvel, att genom
ett tidsenligt ordnande och utvecklande af nämnda lagstiftning mycket
skulle kunna uträttas till stäfjande af osedlighetens yttringar. Och att
det jemväl ur synpunkten af den allmänna sedlighetens befordrande är
af vigt, att slika yttringar stäfjas, torde vara uppenbart bland annat
deraf, att, då fråga är om åtgärder till sedlighetens befordrande, man
företrädesvis måste rigta sina bemödanden på höjande af det uppväxande
slägtets sedlighetskänsla, för hvilket ändamål det måste vara af vigt dels
att så vidt möjligt inskränka de till efterföljd lockande exemplen af
strafflös osedlighet, dels, och förnämligast, att söka hindra osedlighets -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

giftets spridande bland de unga genom retande framställningar i ord och
bild o, s. v.

För att nu öfvergå till de särskilda slag af sedlighetsbrott, i fråga
om hvilka Eiksdagen ansett gällande lag förnämligast vara i behof af
ändring, så framstår först frågan om bestraffning af den form af osedlighet,
som framträder i ord och bild, och hvilken är så mycket farligare,
som den i dubbelt afseende verkar skadligt, nemligen dels såsom sårande
den allmänna moraliska känslan och småningom, i synnerhet om den
lemnas ostraffad eller bestraffas alltför lamt, förslöande sedlighetskänslan
äfven hos verkligt sedliga individer, dels, och kanske förnämligast, genom
sin lockande och retande inverkan på ungdomens fantasi, hvarigenom
detta slags osedlighet, om den lemnas ohejdad i sin framfart, säkerligen
kommer att visa de förderfligaste verkningar på det uppväxande slägtets
moraliska uppfattning och blifvande ståndpunkt.

Riksdagen har i sin skrifvelse fäst uppmärksamheten bland annat derpå,
att, sedan under åren 1888 och 1889 samt förra hälften af år 1890 elfva
åtal på justitekanslersembetets förordnande anhängiggjorts mot ansvarige
utgifvare af osedlig litteratur, derefter blott ett åtal af ifrågavarande slag
förekommit, samt i anseende härtill ifrågasatt, huru vida förklaringsgrunden
till ett sådant förhållande kunde vara att finna antingen deruti, att osedlig
litteratur här i landet endast sparsamt utgåfves, eller ock deruti, att man
på ett eller annat sätt vetat undgå vederbörande myndigheters uppmärksamhet.
Då Riksdagen emellertid saknade tillfälle att bilda sig bestämdt
omdöme om verkliga anledningen till förhållandet, ansåg sig Riksdagen
böra uttala den förhoppningen, att nödig utredning härom måtte i möjlig
mån varda åstadkommen.

I anledning häraf får justitiekanslersembetet till en början i underdånighet
anföra, att genom tryckt skrift begångna sedlighetsförbrytelser ej
i flera fall än de af Riksdagen upptagna blifvit under den af Riksdagen
afsedda tid af chefen för justitiedepartementet för åtals anställande hos
justitiekanslersembetet anmälda och att justitiekanslersembetet ej heller
under samma tid af sådana tryckta skrifter, som kommit embetet till
hända, haft anledning förordna om åtal. Erfarenheten har ock visat, att,
sedan flera åtal för brott af ifrågavarande slag under en kortare tidsperiod
förekommit, författare eller utgifvare af tryckta skrifter under någon tid
derefter iakttagit större försigtighet i afseende på skrifsättet. Men detta
oafsedt torde med fog kunna erinras, att en annan anledning till åtalens

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

fåtalighet än de af Riksdagen angifna synes ligga nära till hands, eu anledning,
som kanske torde vara den förnämsta, den nemligen, att nu gällande
lag just i fråga om osedlig litteratur lemnar mycket öfrigt att önska,
ja, så mycket, att det endast torde vara i ganska la fall, som åklagaremagten
med stöd af samma lag kan ingripa med utsigt till framgång.
Denna anmärkning gäller dock hufvudsakligen den del af ifrågavarande
lagstiftning, som afser det tryckta ordet och således återfinnes i tryckfrihetsförordningen.
Ty mot det lagrum i allmänna strafflagen, som afser
berörda litteratur, eller 18 kap. 13 §, kan egentligen endast anmärkas, att
det lider af ofullständighet. Tryckfrihetsförordningens bestämmelser i
fråga om den osedliga litteraturen återfinnas i 3 § 13 mom., jemfördt
med ingressen till denna §, hvarjemte i fråga om straffet hänvisas till allmän
lag, som i detta fall utgöres af nyssnämnda 13 § i 18 kap. strafflagen.
Berörda moment af 3 § tryckfrihetsförordningen, redan till sin uppställning
mindre tillfredsställande, är numera, likasom åtskilliga andra af stadgandena
i nyssnämnda grundlag, i hög grad föråldradt, svårtillämpligt
och hindrande för ett kraftigt ingripande mot sådana företeelser, som af
Riksdagen i dess ofvanberörda skrifvelse åsyftats. Enligt ordalagen i oinförmälda
13:de moment skulle ej annat vara straffbart, än dels »offentliga
läror till någon last, särdeles, den som sårar ärbarheten», dels »sådana
ohöljda och skändliga framställningar af denna lasts utöfning, hvarigenom
främjandet af ett förderfligt lefnadssätt åsyftas». Huru få osedliga skrifter,
som utan en extensiv tolkning af detta lagrum blifva straffbara, torde
ligga för öppen dag. Det torde vara ytterst sällsynt, att en skrift kan
karakteriseras såsom innehållande »lära» till någon last, och nästan lika
sällan torde man om ett arbete kunna säga, att dermed åsyftats främjandet
af ett förderfligt lefnadssätt, för att icke tala om, att det långt
ifrån alltid är de ohöljda och skändliga framställningarna af otuktslasten,
som äro de farligaste, utan ofta just de skildringar, som innefatta en
konstrik väfnad af mer eller mindre beslöjade, men på fantasien starkt
verkande antydningar om hvarjehanda osedliga förhållanden och situationer.
Man torde till och med kunna påstå, att, i strid mot hvad tryckfrihetsförordningen
såväl i ingressen till 3 § som i ofta berörda 13:de mom.
framhåller, skriftens »åsyftning» icke bör anses ega afgörande betydelse
i fråga om straffbarheten. Låt vara, att författaren eller utgifvaren icke
haft för afsigt att med skriften främja ett otuktigt lefnadssätt; det är tillräckligt,
att innehållet eller skrifsättet är sådant, att det måste antagas
hafva en förderf bringande inverkan på derför mottagliga sinnen; förfat -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

tandet och utspridandet bland allmänheten af en dylik skritt utgör för
staten en fara, mot hvilken den måste skydda sig, och den, som på ett
eller annat sätt låter en sådan skrift komma under allmänhetens ögon,
begår en straffvärd handling, denna må nu i det speciella fallet .kunna
karakteriseras såsom ett fullt uppsåtligt brott, rigtadt mot sedligheten,
eller såsom innebärande en straffvärd likgiltighet i fråga om de skadliga
verkningar, handlingen i sedligt hänseende kan medföra. Undantag från
förenämnda regel borde ega rum endast i de fall, der det är alldeles
uppenbart, att skriften i fråga är tillkommen i vetenskapligt, allmännyttigt
eller verkligt konstnärligt ändamål, hvilket då bör af skriften och
framställningssättet deri tydligen framgå. Men äfven en sådan skrift kan
lätteligen missbrukas och af eu försäljare eller utspridare användas för
osedligt ändamål, likasom delar af en dylik skrift, innehållande sinnesretande
beskrifningar å menniskokroppen o. s. v., kunna frånskiljas eller
aftryckas samt till uppväxande ungdom afyttras eller utlånas. Ett sådant
förfarande torde icke böra lemnas onäpst.

Vidare är att märka, att ifrågavarande moment i tryckfrihetsförordningen
står illa tillsammans med det stadgande i allmänna strafflagen,
hvarefter brottet skall straffas, eller 18 kap. 13 § 1 mom. Detta sistnämnda
lagrum, som handlar om utspridande af skrift, målning, teckning
eller bild, uppställer för brottsligheten hos en dylik verksamhet ingen
annan fordran, än att den ifrågavarande skriften, målningen, teckningen
eller bilden skall vara sårande för tukt och sedlighet, och lernnar sålunda
tillfälle till en ofantligt mycket vidsträcktare tillämpning än 3 § 13 mom.
tryckfrihetsförordningen. Förhållandet borde i verkligheten vara det motsatta,
då de osedliga framställningar, som förekomma i tryckta skrifter,
äro farligare än de öfriga framställningar, som hemfalla under nyssnämnda
moment i strafflagen, särskildt i följd af den större lätthet, hvarmed tryckta
skrifter i jemförelse med handskrift kunna spridas.

Af det sagda torde således vara uppenbart, att, för vinnande af det
utaf Riksdagen angifna mål, 3 § 13 mom. tryckfrihetsförordningen bör
helt och hållet omarbetas. Härvid uppstår emellertid först frågan, huru
vidsträckt omarbetningen bör göras utan att stöta på allt för stora svårigheter
genom rubbning af de principer, hvarpå nämnda grundlag är byggd.
För sin del anser justitiekanslersembetet önskvärd!, att, der sedlighetsbrott
framträder i skrift, tryckt eller otryckt, teckning, målning eller bild, ej
blott författaren, konstnären eller tillverkaren, utan äfven den eller de, som
dragit försorg om skriftens eller de öfriga osedliga föremålens tryckning eller

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

mångfaldigande på annat sätt, kunde — på sätt exempelvis belgiska lagen
stadgar — såsom gerningsman straffas, eller att åtminstone — såsom
i en del andra utländska lagar är förhållandet — allmänna strafflagens
regler om delaktighet i brott finge tillämpning jemväl å de sedlighetsbrott,
som begås med det tryckta ordet såsom medel. Man skulle derigenom
komma att träffa den farligaste brottslingen, nemligen förläggaren,
hvilken i fråga om dessa brott spelar en lika vigtig, om ej vigtigare,
rol än tjufgömmaren i fråga om stöld. Ty lika visst som antalet
yrkesstölder skulle i väsentlig mån förminskas, om ej sådana personer funnes,
som med vetskap om den olofliga åtkomsten toge befattning med
döljande, omarbetande och föryttring af det stulna godset, lika visst skulle
den osedliga litteraturen nedsjunka till ett minimum, om ej personer funnes,
som drefve utgifvande af nämnda alster såsom en lönande affär. Att
träffa dessa personer ej blott med påföljden af pekuniär förlust, utan äfven
med ett känbart kriminelt straff och möjligen äfven andra kriminella
påföljder, som gjorde det svårare för dem att fortsätta sitt osedliga yrke,
är derför ett önskningsmål, som man förr eller senare måste söka uppnå.
Beklagligtvis torde det för närvarande vara med stora svårigheter förenadt
att åstadkomma en sådan förändring i vår gällande lag, hvarigenom
nämnda önskningsmål kunde vinnas. Kan det ej ske, torde man dock
böra, med bibehållande af tryckfrihetsförordningens stadganden i öfrigt,
söka genom en omarbetning af 13 § 3 mom. i samma förordning till
närmare öfverensstämmelse med 18 kap. 13 § 1 mom. strafflagen göra
straöhotet mot sedlighetsbrott genom tryckt skrift mera effektivt, än det
nu är — — — —--— — — — — — — — — — — —.»

Till hvad justitiekansleren sålunda anfört har motionären ansett sig
endast böra foga en erinran om de allmänt bekanta tryckfrihetsåtal från
näst förlidna .höst, då så väl författaren och förläggaren som den tidningsredaktör,
hvilken icke blott en gång, utan, ockrande på den allmänhets
lägre begär, som allra mest behöfde skydd mot osedlig litteratur, tvenne
gånger aftryckt de dikter, som föranledt åtalet, blifvit frikända.

Genom dessa dikters offentliggörande och omtryckande, yttrar motionären,
och genom de i anledning häraf väckta åtalens utgång bekräftades
till fullo de farhågor, som uttalats af statsrådet och chefen för justitiedepartementet
och af justitiekanslersembetet. Med hvad hopp om framgång
skulle hädanefter justitieministern eller justitiekansleren kunna föranstalta
om åtal på grund af den ifrågavarande föreskriften? Och kunde

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

man undra, om en tryckfrihetsjury hädanefter, så länge detta lagrum hade
oförändrad lydelse, ryggade tillbaka för att uttala det fällande ordet öfver
en osedlig skrift? De ömmande och beklagande uttalanden angående
skriften och åtalen, hvarpå vår tidningspress under sistlidne oktober och
november månader var så rik, visade otvetydigt, att en öfverväldigande
del af den vittnesgilla allmänheten ansåg de dikter, som voro föremål för
åtalen, vara för en naturlig sedlighetskänsla sårande och för den uppväxande
ungdomens sedlighet farliga. De vittnade också, med hvilken oro
man såge, att lagen, då ej ens dessa åtal ledde till fällande utslag, ej
beredde tillräckligt skydd mot farorna af en osedlig litteraturs spridande.
I synnerhet för föräldrar och lärare, som närmast hade ungdomens sedliga
vård sig anförtrodd, måste det väcka bekymmer, att dikter af den
sexuelt retande beskaffenhet som de ifrågavarande finge ostraffadt införas
i böcker och tidningar. Uppfostrarens arbete blefve naturligtvis högst betydligt
försvåradt genom den lätthet, hvarmed det smygande pestgiftet
kunde föras till dem, som ännu ej hade ett tillräckligt utbildadt förstånd
för att kunna säkert bedöma, hvad de mottoge, eller tillräcklig moralisk
styrka att stå emot giftets eggelser, men deremot vaknande känslor nog
för att vara särskildt mottagliga för dess förhärjande verkningar.

Hvad motionären sålunda anfört för sitt förslag, synes utskottet innehålla
afgörande skäl för dess tillstyrkande. Skall lagens helgd kunna bevaras
och skall samhället kunna erhålla det skydd mot inflytandet af
osedlig litteratur, som det har rätt att fordra, så måste tydligen en grundlagsbestämmelse
ändras, som belägger en osedlig skrift med straff, endast
så vida det kan ådagaläggas, att den åsyftat främjandet af ett osedligt
lefnadssätt. Då motionärens förslag till denna ändring synes utskottet
vara på ett tillfredsställande sätt affattadt, anser sig utskottet böra tillstyrka
detsamma i den form, det af motionären erhållit. Att man vid
bedömandet af brottslighet hos skrifter af nu ifrågavarande art, äfven om
detta förslag antages, måste fästa väsentligt afseende vid deras syfte, är
klart deraf, att stadgandet i ingressen till § 3 tryckfrihetsförordningen,
angående de grunder, som skola följas vid bedömandet af en skrifts
brottslighet, fortfarande kommer att gälla äfven för skrift af den beskaffenhet,
som nu är i fråga.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte i anledning af herr Sahlins
förevarande motion antaga följande förslag till ändrad
lydelse af 3 § 13:o tryckfrihetsförordningen, att hvila
till vidare grundlagsenlig behandling:

§ 3.

Under de förutsatta vilkor, att, vid pröfningen afen skrift eller ansvaret
för densamma, de, på Indika en sådan pröfning ankomma kan, i fall,
som tvetydiga synas, hellre fria än fälla, alltid mera må fästa sin uppmärksamhet
på ämnets och tankens, än på uttryckets lagstridighet, på
skriftens åsyftning, än på framställningssättet, och alltid utan rättighet
att, i hvilket fall som helst, draga obestämda slutföljder af uttrycken,
skola såsom missbruk af tryckfriheten anses:

13:o. Framställning, som sårar tulä och sedlighet-, brottet skall straffas
enligt allmän lag, och skriften konfiskeras.

Såsom allmän regel — — — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — — — icke för brottsligt anses.

Stockholm den 3 maj 1897.

På utskottets vägnar:

O. BERGIUS.

Reservationer:

af herrar Gyllensvärd, Andersson från Malmö och Nilson, hvilka anfört:
»Ehuru den nuvarande lydelsen af 3 § 13:o tryckfrihetsordningen
synes äfven oss otillräcklig och omfattande allt för få fall af dem, som i
momentet borde innehållas, anse vi likväl, att den af utskottet föreslagna
Bill. till Riksd. Prat. 1897. 3 Sami. 9 Häft. 2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

ändringen ej är lämplig, emedan den lemnar juryns medlemmar en alldeles
för osäker ledning vid afgifvandet af deras röster. Da dertill kommer,
att, enligt vår åsigt, flere af de öfriga momenten i samma paragraf
lika väl behöfva ändras som det nu ifrågavarande, hafva vi ansett, att
utskottet bort antingen framlägga ett förslag till en mera omfattande
ändring af paragrafen eller, om sådant ej kunnat under innevarande riksdag
medhinnas, på grund af de anförda skälen föreslå, att den föreliggande
motionen ej måtte vinna Riksdagens bifall.»;
af herr Valilin, som yttrat:

»Hvad än berättigadt kan anföras mot nu gällande tryckfrihetsförordnings
redaktion i flere hänseenden, har dock denna förordning visat
sig vara ett bepröfvadt värn för eu af de allra dyrbaraste rättigheter, vårt
folk egt och ännu egen dess yttrandefrihet.

I följd af denna uppfattning om tryckfrihetsförordningens stora betydelse,
liksom äfven af erfarenhet om svårigheterna att så väl afväga
ifrågasatta ändringar af dess ömtåliga bestämmelser, att denna betydelse
icke komme att förminskas, har jag ansett, att en förändring af denna förordnings
3 § 18 mom., i af motionären föreslaget syfte, icke bort vidtagas
förr, än en tillfyllestgörande bevisning förelegat, att pressförhållandena
hos oss under senare tid alltmer urartat, och att en skärpning^! tryckfrihetsförordningens
bestämmelser till skydd mot spridande af osedlig litteratur
måste anses häraf vara med nödvändighet pakallad.

En dylik bevisning har emellertid, enligt mitt förmenande, hvarken
motionären eller utskottet lyckats förebringa. Men, äfven om så varit
fallet, synes mig den formulering af anförda moment, som motionären
föreslagit och utskottet gillat, vara af beskaffenhet att lemna möjlighet
för en längre gående inskränkning af tryckfriheten, än som för de
öfverklagade förhållandenas rättande varit af nöden.

Af hufvudsakligen dessa skäl har jag ansett, att utskottet bort afstyrka
motionärens förslag.»;
samt af herr Johnsson.

Herrar Dahn och Restadius hafva anhållit få här antecknadt, att de
ej deltagit i förevarande ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, tryckt hos Central-Tryckeriet. 1897