Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5 (Utlåtande 1882:Ku5 Konstitutionsutskottet)

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

N:o 5.

Ank. till Riksd. Kansli den 5 April 1882, kl. 3 e. m.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af motioner om införande
i Riksdagen af öppen omröstning.

Till Utskottets behandling hafva öfverlemnats två särskilda motioner,
åsyftande, att öppen omröstning måtte varda i Riksdagen införd.

I den ena af dem, N:o 39, väckt inom Första Kammaren, föreslår
Herr Wallenberg, dels “att i stället för sista stycket i § 60 Riksdagsordningen
må införas:

Omröstning skall ske öppet efter namnupprop. Befinnas rösterna
lika delade, anses frågan förfallen, derest proposition om afslag af den
väckta frågan ingått i samma omröstning, eljest afgöre talmannen;

att i sammanhang dermed § 75 Riksdagsordningen erhåller följande
lydelse:

Vid alla val, hvilka alltid skola ske med slutna sedlar, iakttages
etc. etc. likasom förut;

samt att § 65 senare delen, “för att vid sådan omröstning---

genast förstöras--—“ må ändras och erhålla följande lydelse:

Om vid sammanräkning af de afgifna rösterna dessa befinnas
lika delade, afgöre talmannen i Första Kammaren41;

dels ock, att § 48 Riksdagsordningen måtte ändras derhän, att
den öppna omröstningen äfven blefve regel i Utskotten, för livilket
ändamål berörda paragraf borde erhålla följande lydelse:

“Då inom Utskott omröstning företages, hvilket alltid bör ske
öppet, och meningarne dervid blifva lika delade, så afgöre ordföranden44;

Bih. till Riksd. Prof. 1882. 3 Sami. 4 Käft. 1

2 Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

hvarförutan motionären anhåller, att Konstitutions-Utskottet, derest
i någon annan paragraf af Riksdagsordningen någon jemkning skulle befinnas
erforderlig, derom ville göra förslag, så att icke något måtte
hindra den öppna omröstningens införande såsom grundsats.

Motionären framhåller till en början, att ehuru den vigtiga frågan
om öppen omröstning redan vid några riksdagar blifvit väckt och
af Utskottet afstyrka dervid Kamrarne låtit bero, motionären likväl
ville ånyo upptaga densamma, enär det politiska lifvet, sedan motionären
första gången, år 1873, bragte frågan å bane, gjort ansenliga
framsteg. Om detta faktum icke kunde bestridas, vågade motionären
nu påräkna Utskottets öfverseende och anhålla, att Utskottet ville
egna frågan förtjent uppmärksamhet och dervid tillse, huruvida det
icke vore nödvändigt att åvägabringa en tillämpning af den åsigt i
frågan, som i ett af Utskottets betänkanden funnes upptagen och. hade
följande lydelse: “Det är fullkomligt sant, att den öppna omröstningen
har den manliga frimodighetens karakter.41 Vackrare vitsord kunde
knappt gifvas åt den af motionären föreslagna reformen att införa den
öppna omröstningen i Riksdagens förhandlingar.

Härefter anför motionären vidare, att den sjelfskrifne representanten
möjligen kunnat anses berättigad att “doldt och förtegadt hålla44
det sätt, hvarpå han utöfvade sin riksdagsmannarätt, men icke ens. ur
denna synpunkt hade man i andra länder velat bibehålla den hemliga
omröstningen. I Englands öfverhus funnes icke någon sluten omröstning.
Englands folk fordrade att få veta äfven huru de sjelfskrifne
medlemmarne af öfverhuset begagnade sin representationsrätt. Den,
som, i egenskap af riksdagsman, tvekade att deltaga i en öppen omröstning,
den tvekade jemväl att uttala sin egen mening, och detta
förhållande kunde icke anses ändamålsenligt. För öfrigt vore den
valde representanten utsedd för att representera sina valmän, och då
ett erhållet mandat endast gälde för viss tid, borde valmännen sättas
i tillfälle att vid ifrågakommande omval med säkerhet bedöma, huruvida
den förre representanten motsvarat valmännens förtroende. Detta
kunde icke med säkerhet bedömas annorledes än på grund af den
inverkan, representanten utöfvat på Riksdagens beslut. Det . slag af
sjelfständighet, som icke vågade uttala sig, lämpade sig alls icke för
de politiska striderna. Om det nu vid alla de tillfällen, då allmänna
angelägenheter utgjorde föremål för beslut, allt mer gjorde sig gällande,
att öppen omröstning borde begagnas, vore det af framstående vigt,
att inom riksförsamlingen, der efter förutgångna offentliga öfverläggningar
de allra vigtigaste beslut fattades, äfven sjelfva omröstningen
skedde öppet.

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 5.

Efter att hafva uppgifvit åtskilliga europeiska stater, uti kvilkas
riksförsamlingar det nyssnämnda omröstningssättet vore brukligt, samt
erinrat om de olika förfaringssätt, som dervid användes, anmärker
motionären slutligen, att Konstitutions-Utskottet uti ett afgifvet betänkande
ansett sig icke kunna gilla motionärens förslag, att, i händelse
af paria vota vid någon gemensam omröstning, Första Kammarens
talman skulle tillerkännas utslagsrösten. Utskottet hade funnit
detta olämpligt, emedan talmannen vore utsedd af Konungen. Men
Utskottet hade förbisett, att talmannen först, varit utsedd till ledamot
af Riksdagen och att hans ledamotskap inom Första Kammaren icke
upphört, oaktadt han fått intaga talmansstolen. Motionären ansåge
derför fortfarande lämpligt, att, enär talmännen inom våra Kamrar
icke vore Kongl. kommissarier, utan blott af Konungen enligt.gammal
häfd bland hvardera Kammarens ledamöter utsedde till talmän,
det gerna kunde medgifvas den fåtaligare Kammarens talman att vid
de mera sällsynta tillfällen, då paria vota i den gemensamma omröstningen
blifvit afgifna, tillerkännas utslagsrösten. I öfrigt borde paria
vota anses såsom afslag, emedan det icke vore rigtigt, att halfva antalet
närvarande ledamöter i en Kammare skulle kunna besluta med
hela antalets rätt.

I den andra motionen, N:o 34, inom Andra Kammaren väckt af
Herr Petter Persson i Isie, anföres hufvudsakligen, att då riksdagsmannakallet
vore det vigtigaste offentliga uppdrag, enskild man genom
sina valmäns förtroende kunde erhålla, vore öppen omröstning
inom Riksdagens båda Kamrar ett önskningsmål, som allt mer bland
allmänheten gjorde sig gällande, och der denna fråga varit föremål
för diskussion, hade den åsigten blifvit öfvervägande, att öppen omröstning
vore det enda och säkraste sätt för komittenterna att få tillförlitliga
upplysningar om hvarje riksdagsmans ställning till de af
Riksdagen fattade beslut. Väl kunde det vara behagligt att stå utan
någon kontroll, men sådant vore icke rätt. Valmännen borde komma
i tillfälle att bedöma sina representanters inflytande vid frågors afgörande.
Först då skulle folkets önskningar och behof blifva mera tillgodosedda,
när valmännen blefve i tillfälle att till Riksdagen sända
representanter, om hviika valmännen kunde veta, att de skulle arbeta
uteslutande för folkets väl och bästa. De olika sätt, hvarpå inom andra
länders representativa församlingar förfores vid öppen omröstning,
hade, ehuru befordrande skyndsamhet, det stora felet, att inflytandet
på den röstandes sjelfbestämmelse icke kunde undvikas.

På grund häraf föreslår motionären,

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

“att omröstning i Riksdagens båda Kamrar skall ske med öppna
röstsedlar, å hvilka skola uppptagas den röstandes namn.

Vid rösternas sammanräkning användas tryckta blanketter, indelade
i kolumner, upptagande Kamrarnes ledamöters namn eller platsnummer
samt linier så ordnade, att tvenne blanka rutor blifva på sidan
af hvarje namn.

När votering anställes, inskrifves först den justerade voteringspropositionen,
hvarefter, samtidigt vid hvarje röstsedels aflemnande,
vid den röstandes namn å blanketten sättes en punkt eller ett streck,
som i ena rutan bemärker ja och i den andra nej. (På så sätt blifva
votering och sammanräkning af rösterna ungefär på en gång afskräde.
)

Tabellen införes antingen i protokollet eller medföljer detsamma
som bilaga.

Val verkställes som förut med slutna sedlar";

och hemställer motionären tillika, att Utskottet måtte framlägga
förslag till sådan ändring af vederbörliga paragrafer i Riksdagsordningen,
att det med motionen afsedda syfte vinnes.

I anledning af de motioner, för hvilkas innehåll här ofvan blifva
redogjordt, tillåter sig Utskottet erinra, att frågan, huruvida den
nu föreskrifna slutna omröstningen borde mot öppen omröstning utbytas,
efter den nya representationsordningens införande vid fem särskilda
riksdagar, nemligen åren 1867, 1873, 1875, 1879 och 1881, utgjort
föremål för Representationens ompröfning och vid samtliga dessa
tillfällen med det resultat, att, sedan Utskottet hemstält, att de i ämnet
väckta motionerna icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,
båda Kamrarne godkänt Utskottets berörda hemställan.

Vid sådant förhållande, och då de af Kamrarne vid så många
tillfällen under tre särskilda lagstiftningsperioder fattade enahanda beslut
i frågan, enligt Utskottets åsigt, otvetydigt hänvisa på en afgjord
obenägenhet hos Representationen att öfvergå till det öppna voteringssättet,
anser sig Utskottet endast böra åberopa de skål, som vid föregående
riksdagar blifvit af Konstitutions-Utskottet anförda mot antagande
af förslag i enahanda syfte med de nu förevarande, likasom
Utskottet finner sig sakna anledning att ingå i granskning af de utaf
motionärerne föreslagna sätt för den öppna omröstningens verkställande.

Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande N:o 5. 5

• På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet hemställa
:

l:o) att Herr Wallenbergs ifrågavarande motion
icke må af Riksdagen bifallas; och

2:o) att Herr Petter Perssons motion icke må
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 3 April 1882.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.

Reservation:

af Herr Borg, med hvilken Herr Svensén förenat sig: “Den öppna
omröstningen i Riksdagens Kamrar är, enligt min tanke, att föredraga
framför den slutna, en åsigt, som jag velat hafva antecknad, ehuru jag,
med afseende på de nu föreliggande motionernas sätt att lösa frågan,
kommit till samma resultat som Utskottets majoritet, hvarjemte jag
funnit, att den stämning, som Kamrarne hittills ådagalagt i denna
angelägenhet, tydligen visar, att frågans lösning i motionärernes liksom
i mitt syfte för närvarande icke är möjlig B