Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1884:Ku10 Konstitutionsutskottet)

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Riksd. Kansli den 25 April 1884, kl. 1 e. m.

Konstitutions- Utskottets Utlåtande, i anledning af vackt motion om
ändring af 13 § 3 mom. Riksdagsordningen.

Uti eu inom Andra Kammaren vackt, till Konstitutions-Utskottet hänvisad
motion, N:o 140, har Herr Nils Feter sson i Kuntorp framstäf förslag
om ändring af bestämmelserna i 3 mom. af 13 § Riksdagsordningen. Nämnda
lagrum, hvilket behandlar städernas rätt att utse ledamöter af Riksdagens
Andra Kammare, innehåller, såsom bekant, att i hvarje stad, som eget- en
folkmängd af tiotusen eller mer, utses en riksdagsman för hvarje fullt tal åt
tiotusen, samt att öfriga städer skola första gången af Konungen, och derefter
hvart tionde år af Kammaren, ordnas, sa vidt ske kan länsvis, i särskilda
valkretsar, som hvardera utse en riksdagsman, och skall hvarje sådan
valkrets innehålla en folkmängd af minst sex tusen och högst tolftusen.
Herr Petersson föreslår, att dessa stadgande!! måtte utbytas mot följande:

»Antalet riksdagsmän i rikets samtliga städer med egen jurisdiktion
bestämmes vid tredje riksdagen af hvarje valperiod för Andra Kammaren
sålunda, att städernas riksdagsmän förhålla sig till landsbygdens såsom 5 till
13. Med den sålunda erhållna siffran delas städernas hela folkmängd enligt
näst sista års folkmängdsuppgifter, hvarefter qvot en lägges till grund för
riksdagsmännens antal i hvarje stad. De städer, som icke hafva nog stor
befolkning att efter denna beräkningsgrund tillsätta en eller flere riksdagsmän,
ordnas, så vidt ske kan länsvis, i särskilda kretsar, som hvardera utse
en riksdagsman.»

Bill. till lliksd. Prof. 1884. 3 Sami. 7 Häft.

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 10.

Motionären utgår från den uppfattningen, att den enda fullt rättvisa
grunden för Andra Kammarens sammansättning egentligen vore den, att såväl
landsfogden som städerna i samma förhållande valde riksdagsmän efter
folkmängden. Från denna grundsats hade man enligt motionärens förmenande
vid representationsförändringen afvikit af anledningar, åt hvilka ej kunde
numera tillerkännas någon afsevärd betydelse. Också vore motionären mest
benägen att förorda en sådan förändring, att folkmängdsnumerären likformigt
för så väl stad som land toges till grund för valen. Han har dock velat inskränka
sig till att söka bereda en rättelse i det efter hans åsigt från Riksdagsordningens
ursprungliga mening afvikande förhållandet, att, genom den
hastigare tillväxten af städernas folkmängd i jemförelse med landsbygdens,
antalet af deras riksdagsmän inom Andra Kammaren ökades i större mån än
antalet af landsbygdens. Representanterna för den senare utgjorde nu 142
mot 64 af städerna valda ombud, medan det ursprungliga i Riksdagsordningen
afsedda förhållandet varit 130 till SO. Derest folkökningen i städerna fortginge
hädanefter i samma mån som hittills, skulle inom fyrtio år städerna
ega i afseende å befolkningens antal öfvervigt öfver landsbygden, men redan
omkring år 1900 skulle antalet af deras riksdagsmän inom Andra Kammaren
vara större än antalet af landets. Redan det närvarande tillståndet innebure
eu fullständig rubbning af det statsskick, som genom representationsförändringen
skulle grundläggas, och om det än ej vore troligt, att städernas
folkmängd skulle allt framgent ökas i lika mån som hittills, så skulle dock
missförhållandet otvifvelaktigt tilltaga, Vid representationsförändringen hade
man, efter det sätt hvarpå lagstiftarens mening af motionären tolkas, förutsatt,
att, proportionen mellan städernas och landets ombud inom Andra Kammaren
skulle för framtiden bibehålla sig oförändradt sådan, som den vid
Riksdagsordningens första tillämpning uppkomma; och är det för att bereda
en återgång till den ordning, hvilken i enlighet dermed skulle hafva från
början åsyftats, som han föreslår ofvan anförda bestämmelser.

Utskottet vill närmast anmärka, hurusom motionärens förslag, långt
ifrån att, så vidt Utskottet kan finna, innefatta ett förverkligande af hvad
som vid Riksdagsordningens stiftande egentligen afsågs, i väsentlig mån afviker
derifrån. Det låter sig ej med något fog påstå, att vid nämnda lags
antagande lagstiftaren skulle hafva utgått från den förutsättningen, att antalsförhållandet
mellan städernas och landsbygdens representanter skulle
allt framgent komma att bibehålla sig oförändradt sådant, som det vid bestämmelsernas
första tillämpning komme att ställa sig. Det, anförande till

Konstitution^- Utskottets Utlåtande N:o 10.

statsrådsprotokollet, som af motionären åberopats, lemnar intet stöd för ett
dylikt påstående. Tvärtom förekommer deri uttryckligen, att efter det föreslagna
sättet för valdistriktens ordnande skulle, med afseende å dåvarande
folkmängdsförhållanden, komma att utses 130 representanter för landet och
50 för städerna. Det ligger för öfrig! i sakens egen natur, att någon tanke
på orubbligheten af den i början uppkommande proportionen ej kan hafva
varit vid stadgandenas uppställande bestämmande. Det måste hafva varit
uppenbart, att med de i 13 § 3 mom. nu gifna bestämmelser förhållandet
skulle komma att ändras till förmån för städerna, redan om städernas folkmängd
tillväxte i samma mån som landsbygdens. Och föränderligheten af
det till en början uppkommande antalsförhållandet måste antagas hafva
vant för lagstiftaren så mycket mera påtaglig, som han säkerligen ej kan
hafva förbisett det redan vid tiden för Riksdagsordningens antagande af
statistiken intygade förhållandet, att städernas folkmängd tillväxte i högre
mån än landsbygdens. Det visar sig alltså att förhållandena, sådana de nu
äro, ingalunda kunna anses innebära, såsom motionären påstår, en rubbning
i det statsskick, som representationsförändringen afsåg att grundlägga.

Motionens syfte att inskränka den städerna nu tillagda valrätt till
Andra Kammaren saknar alltså det åberopade stödet att öfverensstämma
med Riksdagsordningens ursprungliga och egentliga mening. Jemväl i andra
delar synes motionärens framställning sakna giltighet.

Detta gäller framför allt om hans uppfattning, att den enda fullt
rigtiga grunden för Andra Kammarens sammansättning vore den, enligt
hvilken folkmängden likformigt för så väl stad som land toges till grund för
valen, samt hans på denna uppfattning beroende antagande, att lagstiftaren
allenast af någon numera ej afsevärd anledning afvikit från nämnda grundsats,
billigt Utskottets uppfattning tillkom den regel, enligt hvilken städerna
skulle vara berättigade att välja representanter efter en lägre folkmängdssiffra
än landsbygden, af det syftet, att inom Riksdagen så många särskilda
samhällsförhållanden som möjligt måtte blifva representerade, och derigenom
hvarje särskild fråga underkastad en, så vidt möjligt, allsidig och opartisk
pröfning. För att kunna åt representationen förvärfva en sådan karakter
tann man ändamålsenligt att tillägga städerna, som onekligen förete i afseende
å verksamhetsarter och uppgifter en vida större mångfald än landsbygden,
den jemförelsevis större valrätt, som nu tillkommer dem.

Klart är visserligen, att den siffra, enligt hvilken städernas större
representationsrätt egen rum, är, såsom hvarje bestämning af dylik art, i
viss mån godtycklig. Möjligt är, att, med nu gällande bestämmelser, Andra
Kammaren kunde i framtiden blifva sammansatt på ett sätt, som motverkade
bestämmelsernas syftemål. Något bestämdt omdöme härom tilltror sig Utskottet

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 10.

dock ej att falla, särskilt i betraktande deraf att, såsom motionären ock håller
troligt, folkökningen inom städerna ej hädanefter torde komma att fortgå i
samma mån som hittills. Skulle emellertid en framtida erfarenhet gifva vid
handen, att missförhållanden verkligen förestode i följd af städernas ökade
tillväxt, så vore då tiden för eu begränsning inne. Att en begränsning, der
den en gång kan finnas befogad, ej bör vidtagas genom fastställande en gång
för alla af ett bestämdt förhållande mellan antalet af städernas och landsbygdens
representanter, synes Utskottet vara otvifvelaktigt. För begränsningens
genomförande torde kunna utfinnas andra sätt, mera öfverensstämmande
med de allmänna grundtankar, å Indika vårt representationssätt hvilar.

I enlighet med hvad Utskottet anfört, hemställer Utskottet,

att Herr Nils Peterssons förevarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda,

Stockholm den 25 April 1884.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS I1ALLENBORG.

Reservationer:

af Herr Rundbäck;

af Herr Kamp, med hvilken Herrar Johanson och Bengtsson instämt:
»Som ej med skäl antagas kan, att det varit hvarken slumpen eller godtycket,
som uti Riksdagsordningens § 13 bestämt förhållandet mellan städernas
och landsbygdens representationsrätt, helst denna rätt, i synnerhet med afseende
å våra beklagliga och orättvisa skatteförhållanden, ostridig eu innebäi
en maktfördelning mellan de olika intressena, och denna maktfördelning ellei
representationsrätt genom förhållandenas utveckling på sätt motionären pavisat
blifvit i hög grad rubbad och med all sannolikhet fortfarande kommer

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10.

att än ytterliga rubbas till men för landsbygden, så måste jag reservera
mig emot så väl Utskottets motivering som emot det slut hvartill, det kommit»;

af Herr Wallenius, med hvilken Herrar Jönsson, Johnson och Borg
instämt: »Då jag icke kunnat förena mig om det. slut, hvartill Utskottet
kommit i förevarande fråga, så får jag deremot anmäla min reservation».

Herrar Norén och Jonas Andersson hafva begärt fa antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Bill. till Biksd. Prot. 1884

3 Sami.

7 Höft.