Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10

Utlåtande 1881:Ku10

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10.

1

Ko lO

Ank. till Eiksd. Kansli den 29 Mars 1881, kl. 2 e. in.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af motion om ändring
af §69 Regeringsformen och § 65 Riksdagsordningen.

Från Första Kammaren har Utskottet fått emottaga en af Herr
Wallenberg väckt motion, N:o 43, deri föreslås,

»att sista punkten i Regeringsformens § 69 »fatta Kamrarne stridiga

beslut —--— Riksdagens beslut» måtte helt och hållet utgå,

samt att Riksdagsordningens § 65 finge följande lydelse:

När i fråga om statsutgift, för ändamål hvars främjande Konungen
i framstäld proposition ifrågasatt, eller i fråga om bevillning eller angående
Riksbankens och Riksgäld skontorets styrelse eller förvaltning
etc. lika som förut.»

Motionären grundar sin ifrågavarande framställning hufvudsakligen
på följande skäl. Så länge gemensam omröstning funnes i grundlagen
föreskrifven, borde man tillse, att densamma icke såsom hittills kunde
användas till att öfver höfvan uppdrifva skatterna och öka statens skuldsättning,
och det ofta nog till följd af enskilda framställningar. Enligt
motionärens åsigt borde derför icke andra frågor om statsanslags beviljande
eller statens skuldsättande kunna dragas under gemensam omröstning
än sådane, som blifvit föremål för Riksdagens behandling till
följd åt någon Kongl. Maj:ts proposition. I händelse sådan proposition
blifvit på Utskottets förslag af Riksdagen ändrad, borde den icke kunna
blifva föremål för gemensam omröstning med mindre Konungens främste
Bih. till JRiksd. Prot. 1881. 3 Sami. 10 Håft.

2

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10.

rådgifvare i hvardera Kammaren tillkännagåfve, att Konungen i allt fall
ansåge förslaget såsom sin proposition och derför önskade detsamma^
afgörande medelst gemensam votering.

Vidare framhåller motionären, hurusom öfverensstämmelse saknades
emellan § 65 Riksdagsordningen och § 69 Regeringsformen, hvadan ett
förslag till förtydligande af grundlagens mening i dessa delar vore af
behofvet i hög grad påkalladt för att förekomma oformligheten att låta
verkställandet af gemensam omröstning bero antingen af en talmans
subjektiva uppfattning af grundlagen eller ock af Kamrarnes ensidiga
åsigt, hvarigenom voteringspropösitioner förfölle, som borde grundlagsenlig^
behandlas och tvärt om. Då numera årliga riksdagar vore införda,
förefunnes icke samma nödvändighet att vid samma riksdag den
blifvit väckt genomdrifva en fråga, för hvilken båda Kamrarnes bifall
icke kunnat vinnas. Vore frågan af vigt, kunde det alltid väntas, att
till följande Riksdag eu Kong! proposition derom aflätes, och det vore
tänkbart, att efter ett års besinning och närmare tagen kännedom om
beskaffenheten af en framstäld fråga den Kammare, som vid en riksdag
nekande besvarat en framställning, redan vid den följande riksdagen
bifölle densamma; och ett så beskaffadt uppskof måste alltid anses mindre
menligt, än att ett beslut, som kunde angå millioner kronors utgifter,
på öfverrumplingens väg genomdrefves medelst gemensam omröstning.
Det vore för öfrigt högeligen af nöden, att den största varsamhet
iakttoges, synnerligen i afseende å statens skuldsättning, då till
rånte- och kapitalafbetalningar skattebördorna fortgående ökades. Möjligheten
af sådana sammansättningar inom Riksdagen, som afsåge att
hjelpa hvarandra på statens bekostnad, gjorde till en tvingande nödvändighet
att icke anse hvarje enskild motion så vigtig, att den borde
komma under gemensam omröstning, sedan en Kammare redan förkastat
densamma. Om fråga, hvartill statens skuldsättning erfordrades, ej befunnits
af den vigt, att Kongl. Maj:t derom velat göra framställning,
borde saken lemnas åt den enskilda företagsamheten, hvilken nog komme
att tillse, att kapital icke lika ledigt äfventyrades, då de skulle tagas
ur egen ficka, som då en väsentlig del kunde erhållas såsom statsanslag
eller lån.

Vid icke mindre än tre föregående riksdagar har motionären gjort
framställning i enahanda syfte som det nu föreliggande förslaget. Vid
1873 års riksdag hemstälde motionären om sådan ändring i § 65 Riks -

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10.

3

dagsordningen, att frågor om statsutgifter och bevillning, hvilka vid första
behandlingen af blott en Kammare bifallits, skulle genom gemensam
votering afgöras endast i det fall, att de förekomme i en Kongl. proposition.
Konstitutions-Utskottet förklarade sig emellertid finna förslaget
hufvudsakligen innebära en inskränkning i Riksdagens inflytande på
statsregleringen, i det gemensam omröstning icke finge företagas om
de af enskilde motionärer framstälda förslag i fråga om vare sig nedsättning
eller förhöjning af skatter och statsutgifter, och följaktligen leda
till en väsentlig rubbning i det bestående förhållandet emellan såväl
Konung och Riksdag som Riksdagens båda Kamrar inbördes, med anledning
hvaraf Utskottet afstyrkte bifall till den gjorda framställningen.
Derefter framlade motionären vid riksdagarne 1878 och 1879 förslag i
ämnet, hvilka - såväl till syfte som omfattning öfverensstämde med det
nu föreliggande, ehuru till ordalagen derifrån något afvikande. Dessa
framställningar af styrktes jemväl af Konstitutions-Utskottet, som, hufvudsakligen
anslutande sig till 1873 års Utskotts uppfattning af ämnet,
dervid framhöll, att förslagen, om de antoges, skulle leda till rubbning
i bestående konstitutionella förhållanden, å ena sidan emellan Konung
och Riksdag, i den mån Riksdagens rätt till initiativ i fråga om statsutgifter
inskränktes, och å andra sidan emellan Riksdagens båda Kamrar
inbördes, så till vida som vissa frågor derigenom undandroges den
gemensamma omröstningen, hvilken införts i afsigt att förebygga en
kammarmajoritets öfverväldigande inflytande i vissa vigtiga frågor och
dymedelst afväga maktställningen Kamrarne emellan. Vid samtliga
dessa riksdagar fattade Kamrarne utan omröstning beslut i öfverensstämmelse
med hvad Konstitutions-Utskottet hemstält.

De skäl, motionären till stöd för det nu framstälda förslaget anfört,
har Utskottet funnit hvarken innehålla något i sak nytt eller vara
af beskaffenhet att kunna rubba den uppfattning af frågan, Utskottet
vid föregående riksdagar uttalat. Vid sådant förhållande anser Utskottet
sig desto hellre böra vidblifva åsigten om det olämpliga i motionärens
framställning, som Utskottet deruti blifvit ytterligare stärkt genom
den behandling, Irågan tillförene fått röna i Kamrarne.

Ej heller har Utskottet af hvad motionären anfört eller i öfrigt
förekommit funnit sig böra för egen del framlägga förslag till förtydligande
af ifrågavarande grundlagsbud. Utskottet vill visserligen ej förneka,
att vid desammas tillämpning det understundom visat sig vara
förenadt med svårighet att afgöra, huruvida en föreliggande fråga är
af beskaffenhet att böra, i händelse Kamrarne derom fatta skiljaktiga
beslut, medelst gemensam omröstning afgöras. Men med insigt om det

4

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10.

vanskliga uti hvarje försök att åstadkomma en grundlagsförändring, som
skulle innefatta en säker och oomtvistelig vägledning vid de mångfaldiga
och i oändlighet skiftande förhållanden, som i berörda afseende
kunna förekomma, har Utskottet trott det böra öfverlemnas åt en fortgående
praxis att utbilda de grundsatser, efter hvilka hvarje särskildt
fall bör bedömas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion ej må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 28 Mars 1881.

På Utskottets vägnar:

Magnus Hallenborg.

Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1881.