Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1878:Ku10 Konstitutionsutskottet)

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Riksd. Kansli den 18 April 1878, kl. 11 f. m.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändring i § 87 Regeringsformen och. § 42 Riksdagsordningen.

Uti en i Andra Kammaren vackt, till Konstitutions-Utskottet hänvisad
motion, N:o 153, har Herr Carl Ifvarsson anfört: att under en tid,
då, såsom nu vore förhållandet, ombildningen af landets försvarsväsende
stode på dagordningen, borde det väl icke anses opåkallad^ om uppmärksamheten
mera än vanligt fästes vid dit hörande ämnen; att krigslagstiftningen
måste intaga ett mera framstående rum bland vigtiga ärenden
i den mån, anspråken på alla krigsdugliga medborgare blefve, i fråga om
landets försvar, större; att fördenskull äfven en särskild motion blifvit
väckt om revision af krigslagarne; att det dock icke vore nog, om krigslagarne
komme att undergå en revision uti angifvet syfte, utan att det
torde vare nödigt, att denna revision både verkstäldes med all möjlig
omsorg och vunne betryggande fasthet; att i detta hänseende rikets grundlagar
vore synbarligen ofullständiga, ty man sökte i dem förgäfves efter
ett bestämdt stadgande om, huru med denna lagstiftning borde förhållas,
åtminstone för så vidt den afsåge män inom krigsstaten; att denna lagstiftning
svårligen kunde anses vara öfverlemnad åt konungamakten ensam,
om ock denna makt hittills tagit frågan om hand; att det emellertid
vore af tid och omständigheter påkalladt, både att Riksdagen deltoge i
krigslagstiftningen och att denna lagstiftning betryggades af Konungs och
Riksdags gemensamma beslut på sätt om allmän civil- och kriminallag
vore stadgadt; att det skäl, som numera talade högt för eu sådan åtgärd,
Bih, till Riksd. Prof. 1878. 3 Sami. 8 Käft. 1

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 1Ö.

knappast behöfde omförmälas, enär det nemligen icke allenast vore väl
bekant, att värnpligten redan vore utsträckt till landets alla vapenföra
män inom en viss ålder, utan äfven allmänt kändt, att denna värnpligt
nu ifrågasattes i vida högre grad och för flera åldersklasser än förut;
att häraf följde, att krigslagarne redan hade och än vidare torde gifvas
en mycket större och allmännare tillämpning än förr; att de således
måste, i den mån värnpligten utvidgades, få eu deremot svarande betydelse,
hvilken icke gerna kunde tillmätas mindre inflytande på samhället
eller vara af mindre vigt än den, som fästes vid annan kriminallag, hvaraf
ock torde följa, att de såsom sådan lag borde behandlas; samt att motionären
förestälde sig, att det ändamål, som af honom åsyftades, skulle
kunna vinnas genom tvänne enkla förändringar i grundlagar^, nemligen,
att början af 87 § Regeringsformen finge denna förändrade lydelse: Riksdagen
eg er gemensamt med Konungen makt att stifta allmän civil-, kriminal-
och krigslag etc. samt att slutet af 42 § Riksdagsordningen komme
att lyda så: börande under civil- och kriminallag äfven förstås krigslagar
och författningar rörande krigsväsendet; men att, derest Konstitutionsutskottet
skulle finna nyssnämnda redaktionsförslag mindre lämpligt, Utskottet
då, under förutsättning att syftemålet ej underkändes, ville framlägga
ett ändamålsenligare redaktionsförslag; och har motionären sålunda
slutligen hemstält

att Riksdagen måtte till grundlagsenlig behandling för sin del
antaga sådana förändringar i Regeringsformen och Riksdagsordningen,
att det måtte blifva tydligt, att Konungens och Riksdagens sammanstämmande
beslut, på sätt om allmän civil- och kriminallag vore stadgadt,
erfordrades för stiftande, ändring eller upphäfvande af krigslag.

Fråga om krigslags hänförande till allmän lag förekom redan vid
grundläggandet af värt nuvarande statsskick. Sedan nemligen vid 1809
års riksdag ett af Konstitutions-Utskottet med memorial den 5 Augusti
samma år till Rikets Ständer öfverlemnadt förslag till Riksdagsordning
blifvit till Utskottet återförvisadt, afgaf Utskottet, i anledning af de från
Riksstånden inkomna anmärkningar vid förslaget, under den 6 näst påföljande
Oktober förnyad t utlåtande, deri, enär beträffande § 33 af nämnda
grundlagsförslag, i hvad det innefattade stadgande derom, att under civiloch
kriminallag borde äfven förstås de delar af krigslagar och författningar
rörande krigsväsendet, som egde tillämpning till medborgare utom
krigsstaten, hos Ridderskapet och Adeln anmärkts, att med utsträckning
till medborgare i allmänhet måtte under civil- och kriminallag förstås

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10.

alla delar af krigslagar och författningar, som rörde krigsväsendet, Utskottet
förklarade, att Konungen, såsom högste befälhafvare för krigsväsendet,
syntes berättigad att ensam vara lagstiftare i allt det, som egentligen
rörde krigsdisciplinen samt exercitie- och kommando-mål. Uti den
sedermera af Konungen och Rikets Ständer den 10 Februari 1810 faststälda
riksdagsordningen finnes också lydelsen af nyssnämnda § uti nu i
fråga varande del affattad i ordagrann öfverensstämmelse med Utskottets
först afgifna förslag och sådan den ännu med en oväsentlig förändring
förekommer i § 42 mom. 1 af nu gällande riksdagsordning. Någon tvekan,
om och huruvida Konungen må anses vara berättigad att, med ofvan
angifna undantag, ensam stifta lag för krigsmakten kan sålunda icke
hafva stöd i hvad grundlagen i detta afseende innehåller; men äfven andra
bevis i fråga härom kunna anföras. Uti den af Rikets år 1812 församlade
Ständer, till svar å Kong!. Maj:ts proposition om en förändring
i utskrifningssättet af det faststälda förstärkningsmanskapet, den 23 Maj
aflåtna skrifvelse anföres — efter förklarande, att Ständerna gåfvo sitt bifall
till sagda proposition med vissa angifna »närmare bestämningar och obetydliga
förändringar» — att, då Ständerna under detta ämnes pröfning funnit ett
ganska nära sammanhang mellan det allmänna af denna beväringsinrättning
och de reglementardska författningar, hvilka endast måste vara Kong!. Maj:ts
höga rätt att bestämma och utfärda, Rikets Ständer velat begagna sin rätt att
i afseende på dem inför Kongl. Maj:t yttra sina underdåniga önskningar;
och att Ständerna, vid öfverlemnandet af deras öfver hufvudsaken fattade
beslut, derjemte underdånigt förbehöllo sig, att dessa sina önskningar
framdeles få afgifva, ej såsom vilkor för ett redan fattadt hufvudbeslut,
men i hopp, att Kongl. Maj:t derpå täcktes göra det nådiga afseende, som
inrättningens natur och tidens omständigheter medgåfve. Dessa önskningar
uttalades sedermera uti eu den 3 Juli nämnda år till Kongl. Maj:t
aflåten skrifvelse, deri framstäldes den anhållan, bland annat, att Kongl.
Maj:t täcktes genom bestämd lag föreskrifva, att beväringsmanskapet ej i
och för fel i tjensten, eller utan föregången laglig dom, måtte kunna bestraffas
med nesliga eller kroppsstraff af hvad beskaffenhet som helst,
och ej underkastas andra railitäriska bestraffningar än arrest, kassation
och dödsstraff; — och Kongl. Maj:ts beslut på nyssberörda anhållan meddelades
uti § 18 af den i anledning af Ständernas ofvan omförmälda tvänne
skrifvelser den 27 Oktober 1812 utfärdade kungörelsen om utskrifningssättet
och inrättningen af allmänna beväringsmanskapet, hvilken paragraf
lydde som följer: »Beväringsmanskapet skall, sedan det till tjenst blifvit
uppbådadt, vara underkastadt samma lydnad och skyldigheter, som ålig -

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10.

ga Vår öfriga krigsmagt, enligt författningar och krigsartiklar, efter
hvilka äfven förbrytelser deremot komma att straffas; och äre Vi sinnade
att, i anseende till de i nämnde artiklar hittills faststälda bestraffningar,
med första vidtaga de ändringar och jemkningar, som med tidehvarfvets
lynne och en nödig krigsdiscipline äro förenlige.» Kongl. Maj:t har ock
sedermera, utan någon medverkan från nationalrepresentationens sida, tid
efter annan utfärdat till denna lagstiftningsgren hörande författningar,
till exempel hvarpå och för undvikande af en vidlyftigare redogörelse
härom endast torde böra åberopas Kongl. förordningen den 29 Mars
1859 angående förmanskap och extra judiciel bestraffningsrätt vid krigsmakten
samt de under den 11 Juni 1868 gifna strafflag och disciplinstadga
för krigsmakten äfvensom Kongl. förordningarne om krigsdomstolar
och rättegången derstädes samt om införande af de nya krigslagarne
och hvad i afseende derpå iakttagas skall; och då, såvidt Utskottet har
sig bekant, Konungens befogenhet att ensam utöfva lagstiftningsmyndigheten
i detta ämne allt hittills under den ofvan antydda tidrymden
från 1809 icke blifvit ifrågasatt hvarken inom Konstitutions-Utskottet.
eller hos Rikets Ständer eller Riksdagen, lärer ostridigt få antagas,
att nationalrepresentationen ansett denna myndighet ligga inom området
af de lagar och författningar, hvilka afses i § 89 af Regeringsformen.

Men om än Konungens berörda myndighet måste ur konstitutionel
synpunkt anses vara otvetydig och klar, saknas dock icke anledning att
Kongl. Maj:t sjelf funnit denna myndighet böra i visst hänseende gifvas
någon inskränkning. Den uti 1812 års ofvan åberopade kungörelse §
18 gifna antydan om Kongl. Maj:ts afsigt att i fråga om de i krigsartiklarne
faststälda bestraffningar medgifva ändringar och jemkningar ledde
visserligen icke till någon särskild undantagslagstiftning i detta hänseende
till förmån för allmänna beväringen, enär nämnde § uti Kongl. kungörelsen
den 13 Februari 1849 angående ändringar och tillägg i nyssberörda
Förordning af 1812 endast innefattar den afvikelse från paragrafens
ursprungliga lydelse, att beväringsmanskapet skulle till iakttagande af de
angifna skyldigheterna vara förbundet intill dess detsamma, från mötestill
samlingsplatserna återfördt, blefve derifrån af vederbörande befäl
hemförlofvadt; men Kongl. kungörelsen, angående den allmänna beväringen,
den 13 November 1860, som i § 31 inom. 1 innehåller ett med
det nyss anförda hufvudsakligen lika stadgande, är i sin helhet tillkommen
under Rikets Ständers medverkan, och en sådan är äfven förutsatt
i de af Kongl. Maj:t under senare åren till Riksdagen afgifna förslag till
lag om den allmänna värnpligten, hvilka förslag äfven innefattat stadgande
angående värnpligtigs skyldighet att vara underkastad de i krigs -

Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande N:o 10.

lag gifna bestämmelser, i afseende hvarå Utskottet får åberopa Kongl.
propositionerna den 26 Januari 1871, § 15, den 22 Augusti samma år,
§ 20, samt den 16 Januari 1875, § 25, och den 8 Januari 187 7, § 24.

Vid handläggningen af detta synnerligen grannlaga ärende har
Utskottet ansett sig icke tillhöra att företaga någon pröfning, om den
Svenska krigslagstiftningen i sitt nu varande skick motsvarar tidens fordringar,
eller om densamma bör undergå några förändringar af större
eller mindre omfattning. Icke heller har Utskottet trott sig böra ingå i
någon undersökning, om, under förutsättning, att sådana förändringar
vore önskvärda eller behöfliga, dessa kunde lättare eller med mindre
omgång åstadkommas derigenom, att denna lagstiftning fortfarande, som
hittills, vore Kongl. Maj:t uteslutande förbehållen, och att Riksdagen sålunda
icke skulle kunna på densamma utöfva någon annan inverkan än
genom framförandet af föreställningar och önskningar i enlighet med
förut åberopade § 89 af Regeringsformen. Utskottet har derföre funnit
sig böra betrakta den förevarande frågan endast ur ren konstitutionel
synpunkt och att derifrån söka komma till insigt, om en grundlagsförändring
i den uti motionen angifna rigtning vore nödig eller nyttig eller
möjlig att verkställa. Härvid lärer i främsta rummet icke uteblifva den
invändningen, att genom godkännande af den föreslagna förändringen
Konungens i grundlagen bestämda lagstiftningsmyndighet skulle, utan
någon af frågans egen beskaffenhet härledd nödvändighet, komma att lida
eu inskränkning, som utur allmänna politiska synpunkter icke vore tillrådlig
eller borde vidtagas. Utskottet kan icke finna en sådan invändning
ega giltighet, enär, enligt Utskottets förmenande, konungamaktens
styrka samt regeringens ställning och förhållande till nationalrepresentationen
väl icke lärer kunna antagas vara beroende af Konungens rätt
att utan Riksdagens medverkan utfärda vissa lagar och författningar,
utan måste vara att söka i den enighet och kraft, hvarmed regeringen
förmår att gent emot representationen göra sina åsigter gällande till befordrande
af statens allmänna ändamål. Då Utskottet sålunda icke kunnat
finna, att bifall till motionen skulle föranleda någon obehörig inskränkning
af Konungens lagstiftningsmyndighet, har det synts Utskottet
å andra sidan icke kunna förnekas, att i samma mån denna myndighet
är utsträckt, i samma mån måste ock Konungen eller regeringen vara
underkastad ett ansvar för densammas utöfvande, hvilket särdeles i vissa
fall måste göra regeringsbördan synnerligen tung, och från hvilket högsta
makten sjelf gerna torde vilja befrias.

Om man åter, oberoende af hvarje annan hänsyn, betraktar frågan
i och för sig, lärer väl böra medgifvas, att uppfattningen af krigareyrket

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10.

numera är väsentligen olik den, som var rådande vid den tidpunkt, då
nu gällande regeringsform tillkom, och som väl föga, om ens något,
skilde sig från det allmänna uppfattningssättet i detta afseende under eu
derförinnan förfluten tidrymd. Att Konungen, i sin egenskap af högste,
befälhafvare öfver rikets krigsmakt, skulle ega att ensam besluta i allt,
som rörde krigsväsendet, låg så till sägandes i sakens natur och hade
dessutom sin förklaringsgrund i landets tillstånd vid den tidpunkten och
de politiska förhållandena öfver hufvud. I fråga om befälet öfver och
disciplinen hos en yrkesarmé måste företrädesvis behofvet af omedelbar
enhet och snabbt verkande kraft göra sig gällande, och med hänsyn dertill
låter icke gerna tänka sig, att utöfvandet af krigslagsstiftningen skall
vara bundet af de former och den tidsutdrägt, som äro oundvikliga vid
stiftandet af allmän lag. Annorlunda ställer sig frågan, då fosterlandets
försvar antages böra hafva sitt hufvudsakliga stöd i grundsatsen af hvarje
medborgares skyldighet att deltaga i detta försvar och att, i följd deraf,
underkasta sig de uppoffringar, som från fullgörandet af en sådan skyldighet
äro oskiljaktiga. Insigten om denna skyldighet och villigheten att
göra dessa uppoffringar samt den deraf beroende krigslydnaden måste
hvila på andra förutsättningar och grunder än dem, från hvilka krigslagstiftaren
under andra förhållanden utgått. Krigslagarne få, utur nyss
antydda synpunkt fattade, en väsentligen olika vigt och betydelse; och
för dem, hvilka hafva det lika hedrande, som ansvarsfulla uppdraget att
representera det svenska folket, kan det icke heller vara likgiltigt, om
de på dessa lagars stiftande ega eller icke ega annat inflytande, än det,
som kan göra sig gällande genom att till Kong!. Maj:t frambära föreställningar
och önskningar. Utur den angifna synpunkten lärer väl också
böra medgifvas, att krigslagstiftningen icke kan tillmätas en ställning,
underordnad den allmänna, af Konung och Riksdag samfäldt beroende
lagstiftningen. Utskottet kan sålunda icke tveka att i hufvudsak förorda
motionen, och för denna sin mening hemtar Utskottet ytterligare stöd af
den omständigheten, att, på sätt Utskottet i det föregående tillåtit sig
erinra, Kongl. Maj:t allt ifrån 1859—1860 årens riksdag i sina representationen
meddelade framställningar i ämnet uttalat den åsigt, att beväringsskyldigs
eller värnpligtigs ställande under krigslag icke kunde ega rum
utan Riksdagens samtycke.

Utom de af motionären ifrågasatta ändringar af vissa grundlagsparagrafer,
har Utskottet funnit andra sådana, vid bifall till motionen,
böra vidtagas. Utskottet har emellertid vid afgifvande af förslag i ämnet
icke tilltrott sig, med någon förhoppning om framgång, kunna gifva någon
bestämning om hvad med krigslag bör förstås. Utskottet har icke

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 10.

heller funnit ett försök i sådan syftning vara påkalladt, enär grundlagar^
ej mindre i fråga om krigslag, än äfven i afseende å allmän civil- och
kriminallag samt kyrkolag sakna hvarje sådan bestämning. Något behof
deraf i förevarande fall torde icke heller vara för handen, i betraktande
af, att de nu gällande krigslagarne äro, såsom sådana, tydligen angifna
uti den sista af här ofvan åberopade förordningar af den 11 Juni 1868.
Att vissa delar af dessa fortfarande torde böra tillhöra den Konungen
enligt § 89 af Regeringsformen tillkommande lagstiftningsmakt, synes
Utskottet vara gifvet; men Utskottet föreställer sig, att, derest en grundlagsändring
i den rigtning, hvarom fråga nu är, kommer till stånd, antydde
delar skola utan någon svårighet kunna utbrytas från dem, hvilka
skola tillfalla Konungens och Riksdagens samfälda lagstiftningsområde.

På grund af hvad nu blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt
hemställa,

att Riksdagen, med bifall till ineranämnda motion,
måtte antaga att hvila till ytterligare grundlagsenlig
behandling följande förslag till ändring af

Regeringsformen.

§ 53.

Nuvarande lydelse:

Lagtima Riksdag skall för ärendenas
beredning tillsätta dessa Utskott:
ett Konstitutions-Utskott, att
väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagarne och
yttranden deröfver till Riksdagen
afgifva, samt att granskade i Statsrådet
förda protokoll; ett Statsutskott,
att utreda och för Riksdagen
uppgifva statsverkets och
riksgäldsverkets tillstånd, förvaltning
och behof; ett Bevillnings-Utskott,
att behandla bevillningsfrågor;
ett Banko-Utskott, att öfverse Bankens
styrelse och tillstånd samt före -

Nöreslagen lydelse:

Lagtima Riksdag skall för ärendenas
beredning tillsätta dessa Utskott:
ett Konstitutions-Utskott, att
väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagarne och
yttranden deröfver till Riksdagen
afgifva, samt att granska de i Statsrådet
förda protokoll; ett Stats-Utskott,
att utreda och för Riksdagen
uppgifva statsverkets och riksgäldsverkets
tillstånd, förvaltning och behof;
ett Bevillnings-Utskott, att behandla
bevillningsfrågor; ett Bankoutskott,
att öfverse Bankens styrelse
och tillstånd samt föreskrifter om

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10.

skrifter om bankoförvaltningen gifva;
samt ett Lag-Utskott, att utarbeta
de från Kamrarne remitterade förslag
till civil-, kriminal- och kyrkolagarnes
förbättring.

A Urtima riksdag etc.

bankoförvaltningen gifva; samt ett
Lag-Utskott, att utarbeta de från
Kamrarne remitterade förslag till
civil-, kriminal-, kyrko- och fcrigslagarnes
förbättring.

A Urtima riksdag etc.

§ 87.

Nuvarande lydelse:

l:o. Riksdagen eger gemensamt
med Konungen magt att stifta allmän
civil- och kriminallag och att
sådan förut stiftad lag förändra och
upphäfva. Ej må Konungen utan
Riksdagens samtycke, och icke Riksdagen
utan Konungens, någon ny
lag göra eller gammal afskaffa.

Frågor härom må i Riksdagens Kamrar
kunna väckas och skola, sedan
Lag-Utskottet deröfver blifvit hördt,
af Riksdagen afgöras. Beslutar Riksdagen
för sin del någon ny lag
eller gammal lags upphäfvande eller
förändring, afiemnas förslag derom
till Konungen, som inhemta Statsrådets
och Högsta domstolens tankar
deröfver, och, sedan Han Sitt
beslut fattat, meddele Riksdagen
antingen Sitt samtycke till dess

åstundan eller Sina skäl att det

vägra. Kan Konungen icke förr,
än Riksdagen åtskiljes, fatta och

meddela Sitt beslut, vare Han oförhindrad
att före nästföljande Riksdags
öppnande förslaget ordagrant
bifalla och allmän kungörelse derom
utfärda. Sker det ej, anses
förslaget hafva förfallit, och Konun -

Föreslagen lydelse:

l:o. Riksdagen eger gemensamt
med Konungen magt att stifta allmän
civil- och kriminallag samt
krigslag och att sådan förut stiftad
lag förändra och upphäfva. Ej må
Konungen utan Riksdagens samtycke,
och icke Riksdagen utan Konungens,
någon ny lag göra eller gammal
afskaffa. Frågor härom må i Riksdagens
Kamrar kunna väckas och
skola, sedan Lag-Utskottet deröfver
blifvit hördt, af Riksdagen afgöras.
Beslutar Riksdagen för sin del någon
ny lag eller gammal lags upphäfvande
eller förändring, afiemnas förslag
derom till Konungen, som inhernte
Statsrådets och Högsta domstolens
tankar deröfver, och, sedan
Han Sitt beslut fattat, meddele Riksdagen
antingen Sitt samtycke till
dess åstundan eller Sina skäl att
det vägra. Kan Konungen icke förr,
än Riksdagen åtskiljes, fatta och
meddela Sitt beslut, vare Han oförhindrad
att före nästföljande Riksdags
öppnande förslaget ordagrant
bifalla och allmän kungörelse derom
utfärda. Sker det ej, anses förslaget
hafva förfallit, och Konun -

Konstitutions-Vlskottets Utlåtande N:o 10.

gen underrätte då Riksdagen vid
dess nästa sammankomst om de
skäl, som hindrat förslagets antagande.
Finner Konungen godt någon
lagfråga för Riksdagen framställa,
äske Han Statsrådets och
Högsta domstolens yttrande deröfver,
samt meddele Sin proposition
tillika med berörda yttranden åt
Riksdagen, som med frågan vidare
förfar, såsom i Riksdagsordningen
sägs.

2:o. Riksdagen ege ock gemensamt
etc.

Nuvarande lydelse:

Med förklaring öfver civil- och
kriminal- samt kyrkolag förhålles
som med sådan lags stiftande. De
förklaringar, som, till svar på inkomna
förfrågningar om lagens rätta
mening, Konungen genom Dess Högsta
domstol emellan riksdagarne
gifver, kunna ogillas af först derefter
sammanträdande Riksdag, så
ock, om förklaring angår ämne, som
till kyrkolag hörer, af det allmänna
kyrkomöte, som efter förklaringens
meddelande först hålles, och må
dylika förklaringar, der de sålunda
ogillade blifvit, ej längre gälla eller
af domstolarna iakttagas och åberopas.

Bill. till Piksd. Prot. 1878. 0 Sami

2:o. Riksdagen ege ock gemensamt
etc.

88.

Föreslagen lydelse:

Med förklaring öfver civil-, kriminal-
och kyrkolag samt krigslag
förhålles som med sådan lags stiftande.
De förklaringar, som, till
svar på inkomna förfrågningar om
lagens rätta mening, Konungen genom
Dess Högsta domstol emellan
riksdagarne gifver, kunna ogillas af
först derefter sammanträdande Riksdag,
så ock, om förklaring angår
ämne, som till kyrkolag hörer, af
det allmänna kyrkomöte, som efter
förklaringens meddelande först hålles,
och må dylika förklaringar, der
de sålunda ogillade blifvit, ej längre
gälla eller af domstolarna iakttagas
och åberopas.

8 Häft.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10.

Riksdagsordningen.

§ 42.

Nuvarande lydelse:

1. Lag-Utskottet skall meddela
utlåtande öfver de från Kamrarna
dit hänvisade förslag till stiftande,
ändring, förklaring eller upphäfvande
af allmän civil-, kriminaloch
kyrkolag; börande under civiloch
kriminallag äfven förstås de delar
af krigslagar och författningar
rörande krigsväsendet, som ega tilllämpning
till medborgare utom krigsstaten.

2. Utskottet skall etc.

Föreslagen lydelse:

1. Lag-Utskottet skall meddela
utlåtande öfver de från Kamrarna
dit hänvisade förslag till stiftande,
ändring, förklaring eller upphäfvande
af allmän civil-, kriminal- och
kyrkolag samt krigslag.

2. Utskottet skall etc.

Stockholm den 18 April 1878.

På Utskottets vägnar:

J. SJÖBERG.

Reservationer:

af Herrar Hallenhor g och von Möller;

af Herr von Ehrenheim, med hvilken Herrar Gahn, Burenstam, Hammarhjelm
och Afzelius instämt: »Ehuru jag icke vill bestrida att strafflagen
för krigsmakten efter allmänna konstitutionella grunder tillhör
båda statsmakternas lagstiftningsområde, har jag dock icke ansett mig
böra deltaga i Utskottets förestående tillstyrkan, då en ensidig, till minskning
af Konungens makt och befogenhet efter grundlagen ledande förändring
icke synes mig utan särdeles bjudande skäl böra af Riksdagen
påkallas. I praktiskt afseende anser jag förändringen af ingen betydenhet
för det syfte, som med motionen tyckes vara afsedt. De framställningar

Konstitutions*-Utskottets Utlåtande N:o 10.

som Riksdagen kan komma att göra om förändringar i gällande strafflag
för krigsmakten, möta otvifvelaktigt samma uppmärksamhet hos Konungen,
ehvad de ske i form af önskningar eller i form af beslut, och all
anledning saknas, att berörda strafflag skall af Konungen, med begagnande
af hans lagstiftningsmakt, ändras i en riktning, som strider emot
den humanare uppfattning, som redan länge gjort sig gällande inom brottmålslagstiftningens
alla områden och som Riksdagen säkerligen önskar
fortfarande tillämpa äfven inom ifrågavarande del deraf;»

af Herr Berqius: »Ehuru jag, lika med Utskottet, är af den mening,
att en grundlagsförändring bör ske i det af motionären angifna syfte,
kan jag likväl icke fullkomligt biträda det framlagda förslaget, hvilket
synes mig gifva anledning till följande anmärkningar:

l:o att det af Utskottet begagnade uttrycket »krigslag» icke med
tillräcklig bestämdhet utmärker hvilka författningar rörande krigsväsendet,
som dermed böra förstås, och möjligtvis kan tolkas så vidsträckt, att det
skulle komma att omfatta jemväl sådana reglementariska bestämmelser,
hvilka icke lämpligen böra utgöra föremål för Riksdagens lagstiftning;

2:o att, då strafflagen och disciplinstadgan för krigsmakten samt
förordningen om krigsdomstolar och rättegången derstädes den 11 Juni
1868 i den samma dag utfärdade promulgationslagen benämnas krigslagar,
häraf torde följa att, enligt Utskottets redaktion, disciplinstadgan i sin
helhet kommer att falla inom området för Konungens och Riksdagens
gemensamma lagstiftningsrätt, ehuru berörda stadga, enligt mitt förmenande,
åtminstone till det väsentligaste angår frågor, derom, jemlikt de
i vår statsförfattning för lagstiftningsrätten i allmänhet utstakade grunder,
Konungen bör tillkomma att ensam besluta;

3:o att, enär under krig torde kunna inträffa förhållanden, hvilka
göra det nödvändigt att utan dröjsmål vidtaga förändringar i krigslagarne,
en föreskrift synes vara erforderlig, hvarigenom Konungen tillerkännes
lagstiftningsrätt i förevarande ämne under krig.

Det har derföre synts mig som om den ifrågasatta förändringen
bort närmare bestämmas och begränsas i enlighet med de af mig nu antydda
grunder; hvilket jag trott kunna ske derigenom att i 87 § Regeringsformen
stadgas, dels att till allmän kriminallag skola hänföras strafflag
och rättegångsordning för krigsmakten, och dels att Konungen må
under krig ensam utöfva lagstiftningsrätten i afseende å denna strafflag
och rättegångsordning; och skulle i följd häraf sista punkten i 1 mom.
af 42 § Riksdagsordningen, såsom obehöflig, uteslutas».

Herr Odelberg har anmält, att han ej närvarit i Utskottet, då ofvanstående
beslut fattades.