Konstitutions-TJtskottets l"flätande N:o 10 (Utlåtande 1886:Ku10 Konstitutionsutskottet)

Konstitutions-TJtskottets l"flätande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Riksd. Kansli den 4 Maj 1886, kl. 6 e. m.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner
rörande vissa, för medlemmar af konungahuset gällande
undantagsbestämmelser i grundlagarne.

Uti en från Andra Kammaren till Utskottet öfverlemnad motion,
Ko 196, har Herr P. A. Siljeström, under anförande bland annat, att gällande
grundlagsstadganden, hvarigenom prinsar och prinsessor af det Kongl.
huset äro underkastade inskränkningar i vissa, öfrige samhällsmedlemmar tillkommande
fri- och rättigheter, under nuvarande tidsförhållanden måste anses
obehöfliga och således innebära en obillighet mot dem, de afsåge, föreslagit
följande grundlagsändringar, nemligen:

»Regeringsformen: § 44 utgår, eller erhåller denna lydelse: Prinsar af det
konungsliga huset må, utan hinder af svensk grundlag i
fråga om arfsrätt till tronen, ingå giftermål med in- eller
utländsk mans dotter.

§ 45. Orden »eller civilt embete utgå.
Successionsordningen: § 5 utgår.

$ 6 utgår.

§ 7 utgår.»

I eu likaledes inom Andra Kammaren väckt motion, Ko 197, har
derjemte Herr A. Magnusson, med åberopande af i hufvudsak liknande skäl
samt under påpekande af, hurusom genom antagandet af hans förslag apanage -

Konstitutions-Utskottets Utlåtande A:o 10

frågan för prinsar skulle för alltid vara löst, hemstält, att Riksdagen måtte
antaga följande förändrade lydelse af nedanstående grundlagsparagrafer,
nemligen:

»l:o Regeringsformens 44 §: Kronprinsen må icke, vid förlust af arfsrätten
till riket för sig, barn och efterkommande, gifta sig utan Konungens
vetskap och samtycke.

2:o Regeringsformens 45 §: Orden »eller civilt embete» utgå.

3:o §§ 5, 6 och 7 i Successionsordningen må förklaras upphöra att
vidare gälla och således borttagas.»

Hvad beträffar de i motionerna omförmälda inskränkningar i medlemmarnes
af det Kongl. huset fri- och rättigheter, anser Utskottet grundlagarnes
stadganden derom vara af beskaffenhet, att ändring af dem icke bör
ifrågakomma, utan på grund af framställning från Konungen, och det så
mycket hellre, som Successionsordningens vigtigaste bestämmelser i ämnet äro
åberopade i Riksakten och följaktligen af unionel natur; och får Utskottet
alltså hemställa,

att Herrar Siljeströms och Magnussons förevarande
motioner måtte af Riksdagen afslås.

Stockholm den 4 Maj 1886.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.

Reservationer:

af Herr Siljeström, med hvilken Herr Börjesson förenat sig: »Den af
Regeringen för Riksdagen framlagda apanagefrågans behandling, helst när
vissa föregåenden tillika tagas i betraktande, synes otvetydigt vittna om den
ringa benägenhet, som förefinnes hos representationen, att bevilja anslag till
förmån för de särskilda medlemmarne af den Kungliga familjen. I hufvudsak
kan det ock, hvad sjelfva anslagsfrågan beträffar, vara likgiltigt, huru -

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 10.

vida särskilda apanage! bestämmas eller desamma anses inbegripna i det
gemensamma anslaget till första hufvudtiteln, förutsatt att detta senare är
tillräckligt för beliofven. För de Kungliga personerna sjelfva kan det deremot
naturligtvis icke annat än förefalla temligen oangenämt att i ekonomiskt
hänseende vara hänvisade till blotta godtycket hos familjens öfverhufvud,
äfven om detta öfverhufvud är närmaste anhörig, och i annat fall måste ett
sådant beroende kännas i hög grad tryckande. Under sådana omständigheter
ligger det nära till hands att tänka på de möjligheter, som skulle kunna
beredas medlemmar af Konungafamiljen, att på annat sätt vinna en mera
sjelfständig ekonomisk ställning, prinsar genom tillåtelse att inträda i statens
tjenst, prinsessor genom frihet till giftermål äfven med svensk man icke tillhörande
Konungahuset. För hvar och en, som rättvist och utan fördom bedömer
förhållandet, bör det vara klart, att man här står inför ett antingen —
eller. Antingen tillräckliga apanager för ett furstelif eller medborgerliga
fri- och rättigheter för medborgarens lif.

I sig sjelf är denna fråga, huru obetydlig den för en och annan må
synas, efter (ten närmast rör blott ett ringa fåtal personer, likväl att anse
såsom ett af de mest betydelsefulla politiska spörsmål, som kunna framställas
i en monarki. Från de Kungliga personernas egen ståndpunkt lyder spörsmålet
så: har staten rätt att, äfven mot den ersättning, som heter apanage,
för sina ändamål beröfva oförvitlige medborgare något af allmänt menskliga
och medborgerliga rättigheter? Har staten rätt att göra detta utan att gifva
annan ersättning än tilläfventyrs en oviss utsigt till tronen? Och Mn för
sådana mistningar som de här ifrågavarande någon tillfyllestgörande ersättning
gifvas vare sig i penningar eller i ovissa framtidsutsigter? År det tillätet
för staten att våldföra sig på en enda obrottslig samhällsmedlem, i fall det
befinnes af »statsskäl» nyttigt att »en man dör för folket»? Och här är i
sjelfva verket fråga om hvad som väl må heta dödsdomar: dödsdomar nemligen,
för så vidt på lag och af lag alstrad sed beror, öfver nyttigt och
hedrande arbete, som är vår tids ära; dödsdomar öfver känslor, som utgöra
grunden för det husliga lifvets lycka; dödsdomar öfver personlig sjelfständighet,
som icke ens den ringaste medborgare vill sakna, men som här får gifva
vika för ett lifslångt omyndighetstillstånd — ett tillstånd, trots all yttre glans,
af verklig förödmjukelse, när saken ses ur synpunkten af vår tids lifsuppfattning
— ett tillstånd för öfrigt, som i bästa fall gestaltar sig såsom endast
icke depraverande. Man säger att sådant är för monarkiens upprätthållande

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 10.

nödvändigt. Jag bestrider det. Och jag tillägger, att om monarkiens existens
kräfde så onaturliga och orättfärdiga offer, så skulle detta, åtminstone i mina
ögon, högst betydligt förringa monarkiens värde. Men det förhåller sig ej
så. Man begår det misstaget att betrakta såsom en i sakens natur liggande
nödvändighet hvad som endast är en monströs utväxt på monarkien.

Monarkiens princip är ingen annan än den att, för bibehållande af
stadga i styrelsesättet och till undvikande af den oro i samhället, som alltid
vållas genom val af statschef, statschefens embete skall gå i arf inom en
viss familj, enligt derför stadgad laglig ordning. Men deraf följer, att hvarje
medlem af denna familj, inom de af lagen bestämda gränserna, är att betrakta
såsom eventuelt ämnad för statschefens plats. Våra grundlagar begränsa
rättigheterna och skyldigheterna i detta afseende till att gälla endast
de manliga ättlingarne af Konungahuset. Och är det nu så, då bör ock hvarje
manlig medlem af det svenska Konungahuset bildas för Konungsembetet,
hvilket ej kan ske bättre än genom ett allvarligt arbetslif med ansvar. Är,
vidare, afståndet i slägtskap ej så stort, att någon rimlig sannolikhet för
tronföljd icke finnes, sä lärer ingen på allvar kunna önska att en person,
som har det förutnämnda målet sig föresatt, skall — ehuru ingenting förnedrande
ligger i sjelfva saken — blottställa sig för det industriella lifvets
möjliga konflikter och ekonomiska äfventyr. Embetsmannens verksamhet,
företrädesvis på det civila området, är deremot utan tvifvel synnerligen
lämplig. I vårt land har i detta senare afseende ett motsatt åskådningssätt
gjort sig gällande, i det grundlagen förbjuder prinsar af det Kungliga huset
att innehafva civilt embete, men deremot medgifver, eller åtminstone icke
förbjuder, innehafvandet af militäriskt, med den antagliga påföljd att göra
militäryrket mera omhuldadt på samhällets höjder, än som måhända kan
vara nyttigt. Mången menar ock derför, att äfven innehafvandet af militäriskt
embete borde vara uttryckligen förbjudet. Då skulle sysselsättningen
för desse, som äro att betrakta såsom »kungsämnen», komma att väsentligen
inskränkas till sällskapliga förströelser samt tilläfventyrs dilettantism i vetenskap,
konst och poesi — utan tvifvel en mycket dålig skola för den, som
skall bildas till omdöme i statssaker. — Jag talar icke om tillfälliga honorära
ordförandeskap i en eller annan komité. Och jag behöfver ej säga
mer rörande embetsfrågan.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10.

Om, såsom nu blifvit ifrågasatt, de Kungliga prinsarne Ange, genom
verksamhet på det civila förvaltningsområdet, komma i beröring med och på
nära håll lära känna det praktiska lifvets och samhällslifvets förhållanden ■—
om, vidare, så väl prinsar som prinsessor blefve genom familjeförbindelser
närmare införlifvade med folket än som nu är möjligt, så skulle på sådant
sätt alltjemt friska tillflöden af medborgerlighet strömma till den regerande
slägten, hvilken sålunda aldrig skulle kunna komma att under tidernas lopp
urarta till en af detta slags dynastier, hvilkas »ingenting lärt och ingenting
glömt» förorsakat så många troners fall. Monarkien skulle så, emedan den
hade en bredare bas att stå på, endast komma att stå desto säkrare. Och
skulle det ej vara värdigt ett nordiskt, allvarligt folk, såsom vårt, att i
detta fall gifva ett föredöme? Skulle det ej tillåtas vårt upplysta och på
tidens kraf uppmärksamma, ännu i mannaminne från folklig grund uppspirade
Konungahus att i det fallet se förverkligas önskningar, om hvilkas
tillvaro det knappt torde vara tillåtet att hysa något tvifvel?

Man invänder, att de ifrågavarande paragraferna af Successionsordningen
icke kunna ändras utan norska stortingets bifall. Jag bestrider detta.
Riksakten, till hvilken urkund man i det fallet ensamt har att taga hänsyn,
innehåller visserligen att »tronföljden skall vara rätt nedstigande och agnatisk,
sådan som den finnes bestämd i den af Svea Rikes Ständer beslutna
och af Konungen antagna Successionsordning af den 26 September 1810»,
nemligen i denna grundlags § 1, som afhandla!’ tronföljden/ men som detta
icke har något att skaffa med giftermålsfrågan, som afhandla» i §§ 5 och 6
af samma grundlag, sä följer att denna senare fråga icke kan betraktas såsom
någon unionsfråga. Vill man för öfrig!, ehuru det egentligen icke hör

hit, äfven rådfråga Norges »grundlov», så finner man der i § 6 stadgadt

precist detsamma, som nyss anförts ur Riksakten, hvarken mer eller mindre,
och derutöfver i »grundloven» absolut ingenting som på minsta vis är hit
hänförligt, hvarjemte i efterskriften till samma »grundlov» det uttryckligen
säges att »grundloven», »saadan den ord for ord förän skreven staar», är

»afhandlet og besluttet» mellan de af Sveriges Konung och å hans vägnar

för ändamålet utsedde svenske kommissarierne å ena sidan och norska stortinget
å den andra, hvadan, då här icke ett ord förekommer om svenska
Successionsordningen, denna senare svenska grundlag icke kan för Norge ega
någon giltighet i vidsträcktare mån än som i »grundloven» uttryckligen angifves.
Att häremot uppställa lydelsen af den handling, genom hvilken »grundloven»
promulgerats och i hvilken verkligen nämnes »grundloven og ved -

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10. 7

föiede successionsordning», vore påtagligen icke allenast obefogadt, utan fullkomligt
orätt, enär det icke kunnat vara tillåtet att promulgera eller fastställa
såsom lag någonting annat än det, som blifvit af de lagligen befullmägtigade
svenska kommissarierna och norska stortinget »afhandlet og besluttet»
hvadan man nödgas anse inryckandet i promulgationen af orden »og vedföiede
successionsordning» endast såsom ett uppenbart redaktionsfel, så mycket mer som
det heter att hvad i promulgationshandlingen anbefalles, således äfven dessa
ords innehåll, öfverensstämmer med hvad »vore Kommissarier have afhandlet
og samtykket», hvithet-, hvad särskilt Successionsordningen såsom ett helt
beträffar, enligt hvad jag ofvanför visat, är falskt. Hvad angår § 7 af
Successionsordningen, så vidröres dess innehåll icke ens på det mest aflägsna
sätt vare sig i Riksakten eller i Korges »grundlov». Att- nu, under sådana
omständigheter, icke desto mindre vilja göra hela Successionsordningen eller,
mera speciel, de paragrafer deraf, hvilkas afskaffande jag föreslagit, till
norsk grundlag, det vill säga, efter mitt förmenande, att utan behof och utan
verkligt stöd i för handen varande urkunder vilja skänka bort några bitar
svensk grundlag, kan jag för min del icke godkänna.

Jag vill icke förneka, att för frågans slutliga afgörande en till Riksdagen
af Regeringen gjord framställning kunde vara önskvärd; men denna
omständighet bör icke förringa betydelsen af det nu af mig framlagda förslaget
eller hindra detta förslags antagande, helst Regeringen skulle i Riksdagens
bifall dertill finna det bästa motiv för en följande framställning i
ämnet.

På de grunder, hvilka jag sålunda anfört, får jag mot Utskottets fattade
beslut anmäla min vördsamma reservation.»

af Herr Hedin: »Af de flere grunglagsändringsförslag, som Herr Siljeströms
motion innefattar, anser jag förslaget om ändring af § 45 Regeringsformen
ingalunda antagligt. Enligt min uppfattning är prinsarnes af Kungliga
huset ställning sådan, att de icke böra innehafva något slags embete.

Deremot instämmer jag i syftet af motionärens öfriga förslag, men
har likväl ej kunnat förorda, att de skulle af Ivonstitutions-Utskottet omedelbart
tillstyrkas. Genom bestämmelsen i Riksaktens § 2 hafva samtliga i
Successionsordningen intagna bestämmelser om och vilkor för tronföljdsrätten
blifvit integrerande delar af unionsfördraget, och kunna således ej af blott

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10.

det ena riket ändras. Annorlunda är visserligen förhållandet med § 44 Regeringsformen,
hvars uteslutande eller förändring motionären alternativt föreslagit:
med denna paragraf kunna Riksdagen och Kongl. Maj:t förfara som
dem lyster. Men den förändringen skulle icke tjena till någonting, då paragrafens
hela innehåll, ehuru med något färre ord, återfinnes i Successionsordningen
§ 5.

Rätta vägen att vinna en förändring i det syfte, motionären med sitt
förslag rörande § 44 Regeringsformen samt §§ 5—7 Successionsordningen
afser, torde vara en anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes samtidigt till Sveriges
Riksdag och Norges Storting göra förslag om ändring af Successionsordningen,
hvarmed naturligtvis då också komme att följa propositioner om
vissa ändringar i Sveriges Regeringsform och Norges Grundlag; huruvida
förändringen borde sträckas fullt så långt, som motionären önskar, eller möjligen
i någon mån begränsas, kunde på detta sätt lämpligast komma under
öfvervägande.

Vid en i detta syfte företagen revision af ifrågavarande grundlag
blefve derjemte tillfälle att i vissa delar förtydliga dess stadganden. Olika
meningar hafva, som bekant, uttalats derom, huruvida, derest Konung gifter
sig med enskild mans dotter, sönerna af sådant äktenskap ega arfsrätt eller
ej. Dertill kan läggas, att benämningen »enskild man» icke är till sin betydelse
oomtvistlig, åtminstone icke i vissa fall, då det är fråga om utländsk
man. Den eventualiteten torde ej vara likgiltig, att successionsrätt. skulle
afgöras — och om formen för en sådan afgörelse finnes intet stadgadt —
ej efter lagens klara ord, utan efter statsrättslärarnes stridiga åsigter, efter
utländska analogier, efter utläggningar hemtade från den så kallade folkrätten.

Jag har derföre inom Utskottet yrkat, att det måtte till Kamrarne
aflåta förslag till skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t.»

Herrar J. F. Carlsson, Farup och Johnson hafva begärt få antecknadt,
att de vid detta ärendes behandling inom Utskottet ej varit närvarande, den
sistnämnde på grund af erhållen ledighet från riksdagsgöromålen.

Stockholm, Associations Boktryckeriet, 1886.