Konslitutions-UtsJwttets Utledande N:o 10 (Utlåtande 1880:Ku10 Konstitutionsutskottet)

Konslitutions-UtsJwttets Utledande N:o 10.

r*»nr:o lO.

Ant. till Riksd. Kansli den 27 April 1880, kl. 2 e. in.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändring af 13 § 2 och 3 mom. Riksdagsordningen.

Herr Nils Petersson hav uti en inom Andra Kammaren väckt och
till Utskottet hänvisad motion (N:o 154) föreslagit, att, Riksdagen ville
för sin del besluta följande förändrade lydelse af 13 § 2 och 3 momenten
Riksdagsordningen:

o o Ö

Mom. 2. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven
räknas köpingar, utses för hvarje domsaga en riksdagsman. Domsaga,
som, oberäknad! dertill hörande städer, har större folkmängd än fyratiotusen,
väljer två riksdagsmän och sedan för hvarje fullt tal af tjugotusen
ytterligare en riksdagsman; sådan domsaga varde dock af Konungen, så
vidt ske kan häradsvis, indelad i valkretsar.

Mom. 3. 1 hvarje stad, som eger en folkmängd af tiotusen till och

med tjugotusen, utses en riksdagsman och derutöfver en för hvarje fullt
tal af tjugotusen. Ofrige städer skola af Kammaren hvart tionde år
ordnas, så vidt ske kan länsvis, i särskilda valkretsar, som hvardera utse
en riksdagsman, och skall hvarje sådan valkrets innehålla en folkmängd
af minst tiotusen och högst tjugotusen.

Med detta förslag afser motionären att rätta ett missförhållande,
som enligt hans uppfattning skulle ligga deri, att de af städerna valda
ledamöter inom Andra Kammaren hvar för sig representera eu till folkmängden
mindre valkrets än landsbygdens representanter. En rättelse
härutinnan förmenas vara så mycket nödigare, som städernas folkmängd
visat sig vara stadd i en hastigare tillväxt än landsbygdens. I detta
afseende anmärker motionären, hurusom, under det antalet af landets

Bill. till Tlibtd. Prof. 1880. 3 Sami. 7 Raft.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10.

ombud i Kammaren sedan 1866 vuxit från 135 till 140 eller allenast
4 procent, stadsrepresentanternas antal under samma tid ökats
från 55 till 64 eller med öfver 16 procent, beroende tillökningen, i fråga
om landet, till en del derpå, att vissa domsagor blifvit delade,'' men i
städerna hufvudsakligen eller uteslutande på folkmängdens tillväxt. I
denna omständighet har motn lären funnit en betänklig fara för framtiden,
enär, i händelse folkmä gden i städerna, såsom antagas kunde,
allt framgent komme att ökas i amma förhållande som under de sista
årtiondena, antalet af städernas . epresentanter vid början af nästa århundrade
skulle uppgå till minst dubbla antalet af hvad det var år
1866, under det landtrepresentanternas antal behöfde eu tidrymd af flera
århundraden för att på samma naturliga väg fördubblas.

Motionären har angifvit två särskilda utvägar att åstadkomma en
enligt hans åsigt »rättrådig anordning» af förhållandet mellan landsbygdens
och städernas representationsrätt. Den ena vore att öka representantalet
för landet, den andra att minska antalet stadsrepresentanter.
Den förra utvägen har emellertid på den grund synts mindre
lämplig, ätt antalet Andra Kammarens ledamöter derigenom skulle öfver
höfvan ökas och bilda en alltför stor motvigt mot Första Kammaren.
Då motionären följaktligen ansett den senare utvägen böra beträdas,
har han sökt och i förhållandet emellan antalet af Andra Kammarens
nuvarande ledamöter och rikets folkmängd funnit den folkmängdssiffra
— 20,000 — som synts honom böra uppställas såsom den normala för
valkretsar, så i städerna som å landet. Enär emellertid ett strängt fasthållande
af denna folkmängdssiffra skulle förorsaka alltför stor rubbning
i landsbygdens valkretsar och gifva de mindre städerna »anledning till
missnöje», har det synts motionären rådligast att — med bibehållande
af valkretsarne för landet oförändrade, blott med den ändring, att »om
folkmängden inom någon domsaga skulle uppgå till eller öfverskrida
60 å 80,000», nya valkretsar böra bildas för hvarje tal af 20,000 personer,
— i fråga om städernas valrätt stadga på sätt mom. 3 i motionärens
förslag utvisar.

Genom en dylik anordning skulle, enligt motionärens beräkning,
valkretsarne och representantantalet för landsbygden bibehållas i det
närmaste oförändrade. I fråga om städerna uppgifvas förhållandena
skola gestalta sig på följande sätt. Städerna af första gruppen, det vill
säga de som räknade mera än 20,000 invånare, skulle, med ett sammanräknadt
invånareantal af vid pass 300,000, utse tillsammans 15 riksdagsmän;
städer med ett invånareantal af mellan 10,000 och 20,000, för närvarande
uppgående till åtta, skulle utse hvar sin representant, och de

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10.

återstående 78 mindre städerna, med sammanlagdt något öfver 245,000
invånare, skulle välja »omkring 24 representanter», hvadan alltså hela
antalet stadsrepresentanter komme att utgöra »omkring 47».

Såsom man finner, afser motionärens förslag ej blott att minska
stadsrepresentanternas antal, utan äfven att samtidigt öka landsrepresentanternas,
ehuru denna tillökning icke åtminstone i den närmaste framtiden
torde blifva synnerligt betydande. Enligt den af Statistiska byrån
till ledning vid 1878 års riksdagsmannaval utgifna tabell öfver folkmängden
inom rikets samtliga härad, tingslag, domsagor, städer och län,
funnos den 31 December 1877 endast två domsagor med 60,000 invånare
eller derutöfver. 1 nio andra domsagor steg dock inbyggareantalet
öfver 50,000, och i några stod folkmängdssiffran så nära 60,000, att det
sannolikt ej lärer dröja länge innan detta tal uppnås.

\ ida mera betydande skulle deremot minskningen af stadsrepresentanternas
antal blifva; och torde motionärens beräkning i denna del tåla
någon jemkning. Enligt förenämnda tabell hade vid 1877 års slut
Stockholm 165,000 invånare, Göteborg 71,000, Malmö 34,000 och Norrköping
27,000, allt i runda tal. Då alltså enligt motionärens förslag
dessa städer komme att välja: Stockholm 8, Göteborg 3 samt Norrköping
och Malmö hvardera 1 representant, skulle antalet af deras representanter
blifva, ej såsom motionären uppgifver, 15, utan allenast 13. Då motionären
vidare beräknar antalet af de smärre städernas representanter
till »omkring 24», så synes detta vara eu missräkning, hvilken, likasom
den nyss anmärkta, beror derpå, att han sammanräknat städernas invånareantal
och delat summan med talet för den minsta möjliga valkrets, i
detta fall med 10,000. I verkligheten ställer sig emellertid förhållandet
af lätt insedda skäl något annorlunda, och detta så mycket hellre, som
städerna skulle, så vidt möjligt vore, ordnas länsvis. Att här uppgifva
någon exakt siffra låter sig svårligen göra, då så mycket beror af det
sätt, hvarpå valkretsarne komme att ordnas; men på goda grunder
torde man kunna antaga, att med de af motionären föreslagna bestämmelser
hela antalet stadsrepresentanter knappast kunde komma att öfverskrida
40.

Då motionären i sin bevisföring utgått från grundsatsen, att folkmängdsnumerären
bör likformigt för hela riket läggas till grund vid
indelningen af valkretsar, så betraktar han frågan ur en synpunkt, som
icke är nu gällande Riksdagsordnings och icke heller, enligt Utskottets
uppfattning, i och för sig kan erkännas vara den rigtiga. Denna
grundsats skulle nemligen kunna göra anspråk på obetingad giltighet
allenast under den förutsättning, att en nation utgjorde blott

Konstiluliom-Utskottets Utlåtande A:o 10.

och bart eu samling af personer med sinsemellan fullt likartade intressen
och syften. Att förhållandet ej är sådant, tarfvar näppeligen något
bevis; redan den på historiska grunder hvilande olikheten i organisationen
af de kommunala, administrativa och judiciella förhållandena å
landet och i städerna bär derom ett ojäfaktigt vittnesbörd.

Men om det ej lärer kunna förnekas, att i hvarje stat finnas och
måste finnas val ej stridiga, men skilda och sinsemellan lika berättigade
samhällsintressen, så måste eu af de första och väsentligaste fordringarne
på hvarje representationsform, som skall motsvara sitt begrepp
och sitt ändamål, vara att den icke åt ett särskilt samhällsintresse g ifver
sådan öfvervigt, att de andra skjutas undan. Med beaktande häraf
och då hos oss landtbefolkningen i afseende på antalet eger en så betydande
öfvervigt öfver stadsbefolkningen samt jordbruksintresset inom
den ojemförligt största delen af valkretsarne på landet är det öfvervägande,
lät vid den gamla ståndsrepresentationens ombildning lagstiftaren
sig angeläget vara att tillse, det tillbörlig jemnvigt emellan land
och stad ■— och på samma gång emellan olika näringars och samhällsklassers
intressen — inom representationen och särskildt Andra Kammaren
så vidt möjligt åvägabragtes, och detta mål sökte man vinna
genom att i afseende på antalsförhållandet emellan landets och städernas
representanter i denna Kammare antaga samma grund, som blifvit
följd vid landstingens bildande.

En ändring härutinnan skulle således vara att rubba sjelfva grundvalen
för Andra Kammarens sammansättning enligt nu gällande Riksdagsordning.
Men till en så genomgripande åtgärd kan Utskottet icke
i de närvarande förhållandena finna någon giltig anledning, och den fara
för städernas öfverhandtagande inflytande inom representationen, som
motionären velat spåra i stadsbefolkningens snabba tillväxt, torde åtminstone
ännu vara alltför aflägse, för att påkalla någon lagstiftningsåtgärd.

På grund af hvad nu anförts får Utskottet vördsamt hemställa,

att ifrågavarande motion icke må vinna Riksdagens
bifall.

Stockholm den 26 April 1880.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.

tioi

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N;o 10.

Rese i’ va tioner:

af Herrar Andersson, Borg, Bäckström, Danielsson, Johnsson, Jönsson,
Norén, Otterborg och Rundbäck:

»Utan att här vilja inlåta oss på någon granskning eller vederläggnings
af de motiv, Utskottet an dragi t till stöd för sitt afstyrkande af
Herr Nils Peterssons motion angående ändring af 13 § i nu gällande
Riksdagsordning, få vi, alldenstund antalet af städernas representanter
uti Riksdagens Andra Kammare, i förhållande till landsbygdens, ökats i
en proportion, som icke öfverensstämmer med andan ä Riksdagsordningen,
och enär detta missförhållande, derest, såsom antagligt är, städernas
befolkning framgent kominer att växa i samma grad som under de sista
årtiondena, snart nog måste än betänkligare rubba den i nämnda grundlag
åsyftade maktfördelning emellan städer och landsbygd, mot det slut,
hvartill Utskottet kommit anmäla vår reservation, på samma gång vi
vilja tillkännagifva, att vi instämma i det syfte motionen uttalar, helst
vi finna den ifrågasatta jemkningen eller grundlagsförändringen vara
både nödig och nyttig»;

af Herr Svensén: »Gillande den åsigt motionären uttalat, att egentligen
ingen skilnad borde göras mellan städernas och landsbygdens representationsrätt
i Andra Kammaren, har jag likväl slutit mig till hans
förslag, att för det närvarande söka utjemna det missförhållande, som
allt mer och mer träder i dagen rörande denna representationsrätt.

Förbigående de på statistiska siffror gjorda beräkningar, som motionären
uppstält, vill jag endast framhålla, såsom jag gjort det inom
Utskottet, några på frågan inverkande omständigheter.

Uti motiveringen till nu gällande Riksdagsordning uppgifves, att dess
författare tänkt sig för städerna en riksdagsman på 10,000 och för landsbygden
en riksdagsman på 20,000 invånare, således en folkmängdsproportion
af 1 till 2. För närvarande ställer sig emellertid förhållandet
så som 10,000 till 27,000 eller eu folkmängdsproportion af ungefär 3
till 8. Inskränktes nu städernas representationsrätt derhän, att de finge
blott dubbel representation mot landsbygden, liksom fallet är inom landstingen,
så innebure detta ej annat än ett återvändande till den af Riksdagsordningens
författare angifna grundtanke och ett fortbyggande på
den af honom lagda grundvalen. Då för närvarande landsbygdens repre -

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10.

sentanter uppgå till vid pass eu på 27,000, skulle alltså städernas representanter
utgöra en på vid pass 13,500. Delas nu städernas sammanlagda
folkmängd, 654,000, med sistnämnda tal, så erhålles qvoten 48 såsom
det ungefärliga antal, hvartill städernas ombud i Andra Kammaren
borde uppgå, i stället för närvarande 64.

För att nu ungefärligen närma sig till antalet 48, torde 13 § 3
inom. Riksdagsordningen böra på så sätt ändras, att städer med minst
10,000 invånare hvardera finge välja en riksdagsman för hvarje börjadt
tal af 20,000 invånare, och öfriga städer en riksdagsman för hvarje fullt
10,000-tal af sammanlagda folkmängden.

Härigenom erhölles följande antal riksdagsmän enligt 1877 års folk -

mängd:

Stockholm .................................................................. 9.

Göteborg...................................................................... 4.

Malmö ........................................................................ 2.

Norrköping...................................................................... 2.

Åtta städer med 10- till 20,000 invånare.............. 8.

öfriga städer .................................................................. 24.

Summa 49.

Andra Kammaren skulle således bestå af 49 ombud från städerna
och 140 för landsbygden, summa 189 ledamöter, eller eu mindre än det
antal, hvarmed den nya representationens Andra Kammare 1867 började
sin verksamhet.

Antalet ombud för de större städerna komme härigenom att minskas
från 28 till 17; för de medelstora städerna förblefve det 8, eller eu för
hvardera; och för öfriga städer minskades det från 28 till 24, eller
samma antal, som motionären tänkt sig.

Minskningen kan synas betydlig för de större städerna, men torde
vara nödvändig för att hejda den allt för raska tillväxten i antal af
deras ombud. Hvad särskildt hufvudstaden angår skulle, enligt major
G. Nermans beräkningar i hans skrift »Något om Stockholm», folkmängden
vid år 1910 ha uppnått ett antal af omkring 300,000, under förutsättning
att folkmängden tillväxer i samma proportion som hittills; stadens
riksdagsmän skulle vid den tiden, enligt ofvan nämnda förslag,
uppgå till, samma antal som nu eller 16, men i annat fall till ej mindre
än 30. År 1944 skulle efter samma beräkning stadens folkmängd ha
stigit till 580,000, hvilket efter en riksdagsman på 10,000 gjorde
den lilla nätta summan af femtioåtta riksdagsmän ensamt för hufvudstaden.

Konstiiutions-UtsJcottets Utlåtande N:o 10.

Alltså anhåller jag vördsamt, att Riksdagen ville på det sättet bifalla
Herr Nils Peterssons motion, att § 13 mom. 3 Riksdagsordningen
tinge följande lydelse:

I hvarje stad, som eger en folkmängd af tio tusen
eller mer, utses en riksdagsman och derutöfver, efter
folkmängden, en för hvarje fullt tal af tjugo tusen.
Öfriga städer välja en riksdagsman för hvarje fullt
tiotusental af sammanlagda folkmängden, och ordnas
af Kammaren efter läge och folkmängd, helst länsvis,
i särskilda valkretsar, som hvardera utse eu riksdagsman.
»

Herr Friherre Nordenfalk har begärt få antecknadt, att han icke
närvarit vid detta ärendes behandling inom Utskottet.

Konstitutions-Utskottats Utlåtande N:o 10.

Bil. till Herr Svenséns reservation.

Öfversigt af föreslagna antalet stadsrepresentanter i Andra Kammaren,
jemfördt med det närvarande.

Städer	Folkmängd vid 1877 års slut	Antal representanter
enligt förslaget	för när-varande
Stockholm................................................................	165,677	9	16
Göteborg..........................................................	71,707	4	7
Malmö ..........................................................................	34,439	2	3
Norrköping .........................................................	27,226	2	2
Gefle .........................................................	18,137	1	1
Karlskrona............................................................	17,787	1	1
Jönköping ...............................................................	14,460	1	1
Upsala .............................................................	13,466	1	1
Lund ...............................................................	13,415	1	1
Örebro ..................................................................	10,831	1	1
Helsingborg...............................................................	10,639	1	1
Kalmar ................................ ..................................	10,223	1	1
Städer med öfver 10,000 invånare...........................	408,007	25	36
Ofriga städer ...............................................	246,347	24	28
Summa	654,354	49	64

Stockholm, Tvär Hae^gströms Boktryckeri, 1880.