Jordbruksutskottets utlåtande nr 48 år 1969 (Utlåtande 1969:Ju48 - höst ju)

Jordbruksutskottets utlåtande nr 48 år 1969

Nr 48

Utlåtande i anledning av motioner angående uppsamling av olja m. m.

Till jordbruksutskottet har hänvisats följande av utskottet till behandling i ett
sammanhang upptagna motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna 1:843 av fru Olsson, Elvy, m. fl. och 11:967 av
herr Larsson i Borrby vari, såvitt nu är i fråga, hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer dels om åtgärder i syfte att bygga upp ett system av
uppsamlingsplatser för t. ex. olja och andra farliga ämnen över hela landet i enlighet
med vad i motionerna anförts, dels om åtgärder som underlättar övervakningen
av att gällande lagstiftning på naturvårdens område följs;

dels de likalydande motionerna 1:855 av fröken Stenberg in. fl. och 11:972 av
herr Lothigius m.fl. vari hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
om utredning rörande oskadliggörande av oljeavfall.

Motionerna 1:855 och 11:972 har såvitt de avser importavgift för smörjolja hänvisats
till bevillningsutskottet och i övrigt till jordbruksutskottet.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttranden
över motionerna 1:843 och 11:967, såvitt nu är ifråga, från statens naturvårdsverk,
sjöfartsstyrelsen, statens oljeskyddsråd och kommittén för ett renare samhälle
samt över motionerna I: 855 och II: 972, såvitt nu är i fråga, från statens naturvårdsverk,
statens oljeskyddsråd, Sveriges Industriförbund och kommittén för
ett renare samhälle. Se bilaga till detta utlåtande.

Utskottet. Föreliggande motioner tar bland annat upp frågan om de miljöproblem
som följer med det alltmer omfattande utsläppet av oljeavfall och andra
skadliga avfallsprodukter. Motionärerna ger olika exempel på åtgärder för att
komma till rätta med dessa problem. I motionerna I: 855 och II: 972 påyrkas en
utredning rörande oskadliggörande av oljeavfall. I motionerna I: 843 och II: 967
hemställs om åtgärder i syfte att bygga upp ett system av uppsamlingsplatser för
olja och andra farliga ämnen. Vidare hemställs i sistnämnda motioner om åtgärder
som underlättar övervakningen av att gällande lagstiftning på naturvårdens område
följs.

Utskottet vill för sin del starkt understryka vikten av att frågan om oskadliggörandet
av oljeavfall och andra skadliga avfallsprodukter snarast bringas till en tillfredsställande
lösning. Som framgår av remissyttrandena över förevarande motioner

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 10 samt. Nr 48

Jordbruksutskottets utlåtande nr 48 år 1969

pågår för närvarande på olika håll undersökningar rörande skilda problem på avfallshanteringens
område. Undersökningarna bedrivs i såväl statlig och kommunal
som enskild regi. Bl. a. kan nämnas att frågan om beredskapsorganisation för oljeskador
behandlas av räddningstjänstutredningen. Under dessa förhållanden finner
utskottet ej tillräckliga skäl föreligga att nu påkalla någon ytterligare utredning eller
föreslå några särskilda åtgärder från riksdagens sida i anledning av förevarande
motionsyrkanden. Utskottet utgår från att undersökningar och utredningar på förevarande
område bedrivs skyndsamt samt att Kungl. Maj:t och berörda myndigheter
snarast vidtar de åtgärder som befinns motiverade.

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. lämnar motionerna I: 843 och II: 967 utan åtgärd, såvitt
däri påyrkats åtgärder för oskadliggörande av oljeavfall m. m.
ävensom åtgärder i visst övervakningssyfte,

2. lämnar motionerna I: 855 och II: 972 utan åtgärd, såvitt
desamma hänvisats till jordbruksutskottet.

Stockholm den 27 november 1969

På jordbruksutskottets vägnar:

NILS G. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit

från första kammaren: herrar Mossberger (s), Lage Svedberg (s)*, Hedström
(s), Skårman (fp), Hermansson (ep)*, Magnusson (s), Augustsson (s), fru Hultell
(m), herrar Skagerlund (fp) och Ingvar Andersson (m);

från andra kammaren: herrar Hansson i Skegrie (ep), Persson i Skänninge
(s), Lundmark (s), Trana (s)*, Eskilsson i Likenäs (s), Jonasson (ep) fru Sundström
(s), herrar Nygren (s)*, Berndtsson (fp)* och Krönmark (m).

* Ej närvarande vid justeringen.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 48 år 1969

Bilaga

Yttranden över motionerna 1:843 och 11:967

Statens naturvårdsverk (21.4.1969)

Naturvårdsverket anför.

Ett flertal olika delproblem på avfallshanteringsområdet behandlas för närvarande
i olika sammanhang. Som exempel kan nämnas kommittén för ett renare samhälle
inom socialdepartementet, giftnämndens destruktionskommitté, socialstyrelsens
arbetsgrupp rörande omhändertagande av sjukhusavfall. Inom naturvårdsverket
sysslar bl. a. en arbetsgrupp med luftföroreningsproblem vid behandling av avfall
genom förbränning. Verket är också representerat i andra arbetsgrupper på området,
t. ex. för utredning av ett projekt avseende anläggningar för behandling och
återvinning av specialavfall. Inom petroleuminstitutet har vissa frågor rörande oljedestruktion
utretts. För Storstockholms del pågår en renhållningsutredning och
Svenska kommunförbundet initierar och bearbetar inventeringar för att fastställa
preliminära regionala uppsamlingsområden för avfall. Slutligen har man i vissa
län gjort översikter över avfallshanteringen.

Beträffande märkning av olja med isotoper vill naturvårdsverket framhålla att
forskning om såväl sådan märkning som andra identifieringsmetoder pågår och
att vissa sådana metoder visat sig kunna bli praktiskt användbara.

Resultaten av nu nämnda och andra pågående utredningsarbeten bör enligt
naturvårdsverkets mening avvaktas innan nya utredningar igångsätts.

Sjöfartsstyrelsen (16.4.1969)

Sjöfartsstyrelsen påpekar bl. a. att det enligt gällande länskungörelser är förbjudet
att i vattenområden inom territorialgränsen kasta flaskor, burkar och annat
emballage, avfall o. dyl. Enligt oljeskyddslagstiftningen är utsläpp av olja och oljerester
förbjudet. Likväl sker en betydande nedskräpning och vattenförstöring. För
att komma till rätta med dessa missförhållanden bedrivs olika kampanjer för en
bättre ordning till sjöss. Svenska naturskyddsföreningen och Vattenvämet har sålunda
i särskilda broschyrer med text på flera språk sökt rikta uppmärksamheten
på rådande förbud att skräpa ner i svenska farvatten. Dessa maningar riktar sig
till sjöfarande i såväl större som mindre fartyg.

Vad gäller motionärernas yrkanden i övrigt hänvisar sjöfartsstyrelsen till statens
oljeskyddsråds yttrande över förevarande motioner. Sjöfartsstyrelsen ansluter sig
till de uttalanden som däri redovisats och åberopar som eget yttrande vad oljeskyddsrådet
anfört.

Statens oljeskyddsråd (14.4.1969)

Oljeskyddsrådet vitsordar vikten av att de av motionärerna berörda frågorna
ägnas skärpt uppmärksamhet och anför.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 48 år 1969

Oljeskyddsrådet har med hänsyn till sitt verksamhetsområde begränsat yttrandet
till att avse frågan om åtgärder som äger samband med vattenförorening från fartyg.
I viss mån kan spörsmålet komma att beröras av Kungl. Maj:ts proposition till
riksdagen med förslag till miljöskyddslag m. m. (1969:28).

Vad först angår mottagning och uppsamling av oljerester från fartyg vill rådet
erinra om föreskrifterna i Kungl. Maj:ts kungörelse den 19 april 1968 (nr 116),
vari sägs att i vissa angivna hamnar skall finnas anordning av enklare slag, som
från fartyg kan mottaga begränsade mängder olja och oljerester. Vidare bör framhållas,
att en av rådet .tillsatt arbetsgrupp den 4 februari 1969 framlagt förslag
beträffande kraven på oljemottagningsanläggningar med större kapacitet och beträffande
täckandet av kostnaderna för avlämning av oljerester vid sådana anläggningar.
Detta förslag är för närvarande föremål för remissbehandling. Ett genomförande
av föreslagna åtgärder torde i väsentlig grad skapa förutsättningar för en
minskning av utsläppen av oljerester och oljeblandat vatten till sjöss. Härvid bör
vidare hållas i minnet att utvecklingen går mot ett generellt förbud mot utsläpp
till havs av olja från fartyg. Även med hänsyn härtill är det angeläget att Sverige
i tid sörjer för att mottagning av oljerester i svenska hamnar kan göras så effektiv
som möjligt.

I fråga om annat avfall än olja från fartyg gäller att länsstyrelserna i samtliga
kustlän utfärdat särskilda kungörelser som förbjuder uttömning av skadeverkande
vätskor, köksavfall, emballage o. dyl. i kustområden intill territorialgränsen. För
att underlätta efterlevnaden av dessa förbudsbestämmelser har man i hamnar (även
båthamnar) och lastageplatser sökt anordna uppsamlingsställen för avfall från fartyg
av olika slag. Besked om sådana åtgärder, utfärdade på flera språk, har fastställts
och utsänts i augusti 1967 av dåvarande medicinalstyrelsen (numera socialstyrelsen)
i samråd med sjöfartsstyrelsen. Vidare kommer i anslutning till säkerhetslagstiftningens
bestämmelser om sanitära förhållanden föreskrifter att meddelas
rörande uppsamling av sopor och avskräde ombord.

Även om man inom sjöfartsområdet sålunda har sin uppmärksamhet riktad på
behovet av rationella anordningar för uppsamling av olja och andra skadliga eller
nedskräpande ämnen och föremål är det uppenbart att frågan bör ägnas fortsatt
uppmärksamhet. Väsentligt härvid är ej blott att uppsamlingsanordningar finns
ombord och i hamn utan även att avlämnandet av varjehanda avfallsprodukter kan
ske på ett enkelt sätt och till inga eller låga kostnader. Det är även angeläget att
hamnmyndigheters och andra kommunala organs arbete med undanskaffande av
avlämnat avfall i görligaste mån stödjes och underlättas.

En speciell fråga är hur uppsamlade oljerester och annat avfall skall kunna
effektivt och rationellt förstöras eller nyttiggöras genom den ansvariga myndighetens
försorg. Då det för närvarande finns blott få destruktionsanläggningar i landet
är angeläget att en förbättring i detta avseende snarast åstadkommes. Det kan i
sammanhanget även erinras om att giftnämnden med skrivelse den 18 mars 1969
till statsrådet och chefen för socialdepartementet överlämnat en promemoria om
oskadliggörande av giftrester. I skrivelsen understrykes bl. a. det angelägna i att
lämpligt belägna destruktionsanläggningar snarast kommer till stånd.

I anledning av motionärernas förslag om effektiva möjligheter till utredning och
övervakning vid lagbrott kan vitsordas att det ofta är svårt att binda visst fartyg
vid påträffad förekomst till sjöss av olja eller annat avfall. Som exempel kan nämnas
att trots ett noggrannt utredningsarbete av polismyndighet icke något fartyg
kunde bindas vid ett i oktober 1968 upptäckt oljebälte utanför Landskrona. Huruvida
användande av särskilda isotoper e. dyl. för märkning av olja är en framkomlig
väg för att fastslå om visst fartyg utsläppt olja torde icke kunna avgöras utan
närmare utredning.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 48 år 1969

Kommittén för ett renare samhälle (10.4. 1969)

Kommittén påpekar att den i motionerna gjorda hemställan om åtgärder i syfte
att bygga upp ett system av uppsamlingsplatser för t. ex. olja och andra farliga ämnen
över hela landet faller utanför kommitténs uppdrag. Motionernas allmänna
syfte i detta avseende har emellertid beaktats av kommittén. Frågan torde dock
påkalla en speciell utredning. En sådan torde lämpligen böra initieras efter en bedömning
från naturvårdsverket såsom central miljövårdande instans.

Yttranden över motionerna 1:855 och 11:972
Statens naturvårdsverk (18.4.1969)

Naturvårdsverket anser att det är av största vikt att frågan om oskadliggörandet
av oljeavfall snarast löses på ett tillfredsställande sätt. Enligt naturvårdsverkets
uppfattning måste dock behandlingen av oljeavfallet ses som ett led i den allmänna
avfallshanteringen. Såsom framgår i remissvar till motionerna 1:843 och 11:967 är
verket av den meningen att en samordning av hela avfallsproblematiken är nödvändig.
Enligt naturvårdsverkets mening finns dock skäl att avvakta pågående utredningars
resultat innan en samordning av utredningsverksamheten inom detta
område påbörjas. Naturvårdsverket anför därutöver.

Sverige har den högsta förbrukningen av petroleumprodukter per capita i Europa.
Importen av dessa varor uppgick år 1968 till ca 30 miljoner m3, en ökning
med ca 14 procent jämfört med föregående år. Den stegrande användningen av petroleumprodukter
medför även att mängden spilloljor och annat oljeavfall ökar.

I dagens läge föreligger begränsade möjligheter att bli kvitt spilloljor o. d. Många
kommuner vägrar ta emot sådant avfall. Antalet anläggningar för destruktion och
regenering är få. Härav följer åt,t genom stora avstånd blir transportkostnaderna
för avfallet många gånger höga, vilket får en hämmande effekt och gör att anläggningarna
alla gånger inte utnyttjas i den utsträckning de borde. Dessa frågeställningar
har tidigare berörts i den till räddningstjänstutredningen hänskjutna oljeskyddsutredningens
betänkande »Beredskap mot oljeskador» SOU 1965:45 dock
utan ställningstagande då dessa frågor ej ingick i utredningsdirektiven. Även i
många remissvar till denna utredning har framhållits nödvändigheten att destruktionsfrågan
får en tillfredsställande lösning.

Många delproblem på avfallshanteringsområdet utreds för närvarande i olika
organ. Naturvårdsverket medverkar i vissa arbetsgrupper för behandling av frågor
rörande bl. a. spilloljehanteringen. Således pågår en utredning under huvudmannaskap
av svenska mekanförbundet om kvittblivning av förbrukade skär- och borroljeemulsioner.
I den till industridepartementet knutna industrietableringsdelegationen
finns en arbetsgrupp för etablering av destruktionsföretag. Syftet med denna
arbetsgrupp är bl. a. att samla material som skall ligga till grund för ett slutligt
ställningstagande från industrietableringsdelegationens sida angående destruktionsanläggningar.
Dessa företag skall arbeta på kommersiell bas och syftar till att ge
industrin möjlighet att till rimliga kostnader bli av med sina avfallsprodukter. Målsättningen
är att anläggningarna skall bedriva oskadliggörande av avfall av vad
slag det vara må med undantag för radioaktivt avfall samt bedriva försäljning av de
produkter som kan återvinnas. En slutgiltig lösning på hela avfallsproblematiken
torde dessa destruktionsanläggningar dock ej innebära.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 48 år 1969

Statens oljeskyddsråd (14.4.1969)

Oljeskyddsrådet delar motionärernas uppfattning att stort behov föreligger av
effektiva destruktionsanläggningar med tillräcklig kapacitet. Rådet som anser det
angeläget att frågan om inrättande av sådana anläggningar snarast får en tillfredsställande
lösning anför.

I samband med strävanden att förhindra uttömning av olja från fartyg har frågan
om omhändertagande och destruktion av oljehaltiga blandningar i olika sammanhang
övervägts och beaktats. Oljeskyddsrådet vill i sammanhanget även erinra
om att giftnämnden med skrivelse den 18 mars 1969 till statsrådet och chefen för
socialdepartementet överlämnat en promemoria om oskadliggörande av giftrester,
varvid understrukits det angelägna i att lämpligt belägna destruktionsanläggningar
snarast kommer till stånd.

Oljerester som blir kvar efter transport med större tankfartyg brukar med tilllämpning
av det s. k. load-on-top-systemet behållas ombord i särskilda sloptankar
för att sedan blandas med nästa oljelast fartyget intager. Dessa rester avlämnas ej
i svensk hamn. Däremot behövs mottagningsanläggningar i Sverige för oljeblandat
vatten från fartyg vid olje- och malmlastningshamnar och i hamnar där större reparationsvarv
finnes. Föreskrifter om att oljemottagningsanläggning skall finnas
i vissa allmänna hamnar har meddelats i 1956 års lag om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg. I en promemoria av den 4 februari 1969, som utarbetats
av en av oljeskyddsrådet bildad arbetsgrupp, har frågan om utformningen av mottagningsanordningarna
m. m. närmare utretts. I denna promemoria har arbetsgruppen
kraftigt understrukit nödvändigheten av att frågan om destruktion av oljerester
som samlas i mottagningsanläggningar löses på ett tillfredsställande sätt. I
sammanhanget har understrukits de särskilda problem som är förknippade med
att oljerester från fartyg kan vara uppblandade med kemikalier som använts vid
tankrengöring. Promemorian är för närvarande föremål för remissbehandling.

Vid tankfartygsolyckor av katastrofkaraktär eller eljest vid större oljeutflöden
från fartyg till sjöss måste den löskomna oljan bekämpas. Härvid har olika metoder
kommit till användning. Bl. a. söker man ofta att ringa in på vattenytan flytande
olja med länsor av skilda slag eller eljest att samla upp den. I vissa fall kan
den uppsamlade oljan brännas på platsen tillsammans med använda absorbtionsmedel,
såsom halm, bark o. dyl. Men i andra fall krävs särskilda åtgärder för
destruktion av den uppsamlade oljan.

Gemensamt för de berörda fallen är problemet hur man skall kunna nyttiggöra
eller förstöra de oljerester som samlas i mottagningsanläggningar i hamnar eller
uppsamlas vid oljekatastrofer till sjöss. I Sverige finns för närvarande blott få
destruktionsanläggningar. Detta skapar svåra problem då det uppenbarligen förefaller
meningslöst att göra stora investeringar eller löpande utgifter för uppsamling
av olja om ej möjlighet samtidigt finns att bli kvitt den olja som uppsamlats och
detta även om den skulle vara bemängd med kemikalier. Spörsmålet har berörts
i oljeskyddsutredningens betänkande »Beredskap mot oljeskador» (SOU 1965:45),
vilket för närvarande är föremål för övervägande av räddningstjänstutredningen.

Sveriges industriförbund (5.5.1969)

Industriförbundet åberopar ett från Sveriges kemiska industrikontor inhämtat
yttrande i ämnet samt anför därutöver följande.

Såsom Kemikontoret redovisar arbetas på olika håll för att finna en konstruktiv

Jordbruksutskottets utlåtande nr 48 år 1969

lösning av de miljöproblem som det ökade oljeavfallet kan ge upphov till. Ytterligare
exempel härpå kan nämnas.

Sålunda finns inom verkstadsavdelningen av Sveriges Mekanförbund en kommitté
som utreder oskadliggörande av skärvätskor. Docenten Hans Bouveng vid
det av stat och industrin gemensamt ägda Institutet för Vatten- och Luftvårdsforskning
(IVL) har för denna utredning utarbetat en särskild rapport, nr 43 i IVL:s
publikationsserie B.

I oljeskyddsutredningens betänkande »Beredskap mot oljeskador», SOU 1965:
45, behandlades i ett avsnitt slutligt omhändertagande av uppsamlad olja, oljerester
samt spillolja. Industriförbundet framhöll i sitt yttrande över betänkandet ■—• liksom
åtskilliga andra remissinstanser — att problemet är av största vikt och att det
bör närmare utredas hur man på ett tillfredsställande sätt skall kunna rena eller
destruera oljeavfall. Ärendet har emellertid icke föranlett annan åtgärd än att oljeskyddsutredningens
betänkande och remissyttrandena däröver lämnats till räddningstjänstutredningen
— bortsett från att vissa kostnads- och finansieringsfrågor
särskilt utretts.

En av giftnämnden tillsatt arbetsgrupp har utarbetat en promemoria »Oskadliggörande
av giftrester», daterad den 11 mars 1969, vari även berörts möjligheten
att vid destruktionsanläggningar kunna omhänderta även spillolja och plastavfall
för omvandling eller destruktion.

Av vad ovan redovisas framgår att åtgärderna beträffande oljeavfall är i hög
grad splittrade. Tyvärr är bilden densamma när det gäller olika åtgärder för andra
typer av avfall. Rationella lösningar av avfallsfrågorna är inte bara utomordentligt
angelägna utan kräver också en helhetssyn. Vad som behövs är mot bakgrunden
härav inte en ny utredning rörande oskadliggörande av oljeavfall, utan en brett
upplagd utredning som dels kartlägger hur samtliga avfallstyper f. n. hanteras och
oskadliggörs, dels ock föreslår de åtgärder som är påkallade för att dessa frågor
skall kunna lösas. Därvid bör särskilt uppmärksammas behovet utav samordning.

I yttrandet från Sveriges kemiska industrikontor anförs följande.

Kemikontoret delar helt motionärernas uppfattning att man i samverkan måste
söka finna en konstruktiv lösning av de miljöproblem som det ökade oljeavfallet
kan ge upphov till. Avsevärda ansträngningar i detta syfte görs faktiskt också redan.
Motionärerna anför själva vissa exempel och Kemikontoret vill särskilt peka
på det arbete som i detta avseende utförs inom oljebranschen och i dess speciella
intresseorganisation, Svenska Petroleum Institutet. Här har man sedan 15 år aktivt
bemödat sig om att söka nå en lösning av oljedestruktionsproblemet. Institutet samarbetar
också sedan någon tid med den arbetsgrupp, som för närvarande inom
Industridepartementet är sysselsatt med en utredning beträffande förekommande
typer av industriavfall samt de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för
destruktionsanläggningar, dessas lokalisering etc. Till denna grupps förfogande
står således den samlade svenska och internationella erfarenheten av oljedestruktionsproblemen.

Andra pågående utredningar behandlar också frågan om omhändertagande och
destruktion av bl. a. olja. Såvitt Kemikontoret har sig bekant har även Naturvårdsverket
sin uppmärksamhet riktad på hithörande problem. Det förefaller knappast
rationellt att nu etablera ytterligare en utredning rörande oskadliggörande av oljeavfall.

Beträffande den i motionerna särskilt behandlade frågan om återvinning av oljeavfallet
vill Kemikontoret fästa uppmärksamheten på en ej oväsentlig, i motionerna
förbigången omständighet. Organisationen syftar därvid på förhållandet att be -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 48 år 1969

greppet »avfallsolja» omfattar en rad sinsemellan olika typer av olja med varierande
ingredienser — mer eller mindre förorenade och förbrukade. Enligt en utredning
som år 1965 utförts beträffande vissa avfallsförhållanden i Västmanlands län
har oljeavfallet ungefär följande sammansättning:

smörj-, kyl- o. härdoljor.................... 35 %

oljeemulsioner med hög vattenhalt............ 32 %

eldningsoljor............................. 20 %

motor olja, fotogen ........................ 4 %

bensin .................................. 2 %

övrigt (lacker, färger etc.) .................. 7 %

Dessa produkter reser som avfall olika problem. I varje fall smörjoljorna borde
som motionärerna avser kunna återföras från avfallsstadiet till användbara produkter.
Smörjoljorna »förbrukas» ju icke utan smutsas endast ned vid användningen.
De kan dessutom efter denna regelmässigt tas om hand på ett hanterligt
sätt. Detta är dessvärre knappast förhållandet med övriga produkter, där avfallet
merendels uppkommer helt oavsiktligt vid hanteringen i form av spill, små restkvantiteter
etc. För dessa produkter torde problemet därför i första hand gälla varsamhet
vid hanteringen och omhändertagandet — icke destruktionen eller återanvändningen.

En regenerering av smörjoljorna är emellertid — som motionärerna framhåller
— fullt tekniskt möjlig. Omkostnaderna för en dylik regenerering är dock fortfarande
relativt sett höga och den nödvändiga sorteringen av olika smörjoljor efter
återvinningen erbjuder också problem. Man nödgas därför sannolikt fastslå, att
för närvarande återvinning av smörjoljor är ekonomiskt försvarbar endast under
krisförhållanden eller när oljeförsörjningen eljest är satt i fara.

Kommittén för ett renare samhälle (10.4.1969)

Kommittén framhåller att den i förevarande motioner berörda frågan om tillsättande
av en utredning rörande oskadliggörande av oljeavfall avser ett ämnesområde
som ligger utanför kommitténs arbetsuppgifter, och som närmast bör kunna
bedömas av naturvårdsverket.

TRYCKERIBOLAGET IVAR H/EGGSTRÖM AB. STOCKHOLM 1969