Jordbruksutskottets utlåtande Nr 35 (Utlåtande 1935:Ju35 ju)

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 35.

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1935 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning rörande
fiskets skyddande mot förorening av vattnet i vattendragen.
(2: a avd.)

I två inom riksdagen väckta, tili jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 24 av herr Pettersson, Anton, m. fl. samt
II: 61 av herr De Geer m. fl., har hemställts, att riksdagen ville besluta
anhålla hos Kungl. Majit, att snarast möjligt för riksdagen måtte framläggas
lagförslag med effektiva bestämmelser rörande fiskets skyddande
mot förorening av vattnet i vattendragen.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för denna hemställan, får
utskottet hänvisa till motionerna.

Bestämmelser rörande vattnets skyddande mot förordningar återfinnas
huvudsakligen dels i 12 § förordningen den 30 december 1880 (nr 57) om
jordägares rätt över vattnet å hans grund, i den mån detta lagrum icke
upphävts genom 8 § lagen den 28 juni 1918 örn vattenlagens införande,
dels i 2 kap. 35 §, 8 kap. 17 § och 10 kap. 51 § vattenlagen den 28 juni
1918, och dels i 9, 24, 44 och 50 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919.

Genom 12 § i nämnda förordning är föreskrivet:

»Där sågkvarn är, ligge å ägarens vårdnad att avfallet ej utsläppes i
vattnet. Lag samma vare, där vid annat verk eller inrättning avfall uppkommer,
varav uppgrundning eller annan olägenhet kan förorsakas.

Vidtager ej ägaren nödig åtgärd eller anstalt till skadans förekommande,
åge Konungens befallningsliavande föreskriva vad i sådant hänseende
iakttagas bör, så ock förelägga den tredskande vite, där ansvar å
försummelsen ej finnes särskilt stadgat.

Sker ändock skada, njute den, som skadan lider, ersättning efter rättens
beprövande.»

Sedan vattenlagen trätt i kraft, har lagrummet, i vad detsamma avser
förhud att utkasta eller utsläppa fasta föremål, ersatts av mera detaljerade
bestämmelser i vattenlagens 2 kap. 35 §. Sistnämnda paragraf ävensom
8 kap. 17 § i samma lag, vilket lagrum handlar örn kloakledningar,
hänvisa till särbestämmelser angående utsläppande i vatten av ämnen,
varigenom vatten kan förorenas. Därjämte angives, att föreskrifter, vilka
stadgats till förekommande eller minskande av olägenheter till följd av
vattnets förorenande, skola vid anläggande och skötsel av kloakledning
noga iakttagas. I 10 kap. 51 § föreskrives i anslutning härtill, att vid

Bikung till riksdagens protokoll 1935. 10 sand. Nr 35—39.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 35.

syneförrättning, som enligt vattenlagens närmare anvisningar skall föregå
anläggning av kloakledning, sådana bestämmelser skola meddelas,
att vatten, varöver annan äger råda, eller luften icke genom avledandet
förorenas eller, örn sådant förorenande ej kan undvikas, att olägenheterna
därav såvitt möjligt minskas.

Hälsovårdsstadgans i förevarande hänseende meddelade föreskrifter äro
tillkomna närmast med hänsyn till den allmänna hälsovården. Särskilt
avseende har emellertid icke fästs vid örn vattnets förorenande åstadkommer
endast ekonomiska skador, t. ex. förgörelse å fiskbeståndet. Enligt
denna stadga åligger det hälsovårdsnämnd att hålla noggrann tillsyn
över beskaffenheten av vattnet på de ställen, där sådant hämtas för
att användas till dryck, matlagning och andra hushållsbehov. Vidare ankommer
det på hälsovårdsnämnd att vaka över att fabriker och näringar
icke inrättas eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter för närboende
eller det allmänna, vare sig genom spridning av damm, rök eller
ånga i större myckenhet eller av elak lukt eller genom utsläppande av
giftiga gaser eller illaluktande avloppsvatten eller ock genom åstadkommande
av buller eller dylikt. Därest ej av hälsovårdsnämnd anbefalld åtgärd
för avhjälpande av sådan olägenhet verkställes inom föreskriven tid,
må nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens drivande.
Vissa uppräknade fabriker och anläggningar få över huvud ej uppföras,
med mindre hälsovårdsnämnden därtill lämnat sitt medgivande. Beträffande
städer och sådana samhällen, där hälsovårdsstadgans bestämmelser
för stad skola gälla, föreligga än strängare föreskrifter.

Här må anmärkas, att innan 1919 års hälsovårdsstadga den 1 januari
1920 trätt i kraft, förut gällande hälsovårdsstadga av den 25 september
1874 beträffande landet icke innehöll annan föreskrift av betydelse i detta
sammanhang än, att kommunalnämnden borde ägna synnerlig uppmärksamhet
däråt, att icke fabrik eller annan näring anlades, anordnades eller
dreves på sådant sätt, att den bleve meulig för arbetarnas eller närboendes
hälsa.

Vid 1902 års riksdag hemställdes i en inom andra kammaren avgiven
motion, nr 82, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Majit täcktes låta vidtaga sådana förändringar i då gällande
hälsovårdsstadga, i vad densamma avsåge allmänna hälsovården på landet,
att kommunalnämnd tillerkändes rätt att med kraftigare och mera
effektiva medel ingripa till skydd mot de faror för hälsotillståndet hos
människor och djur, som särskilt genom vissa på senare tider uppkomna
slag av fabriksdrift uppstått. Av motionens motivering framgår, att med
densamma jämväl avsetts att bereda fiskbeståndet ökat skydd. Motionen
föranledde'' emellertid icke någon riksdagens åtgärd.

Hedan under påföljande års riksdag, 1903, upptogs frågan ånyo. Genom
två inom andra kammaren väckta motioner, nr 129 och 131. hem -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 35.

ställdes, att riksdagen måtte anhålla, det Kungl. Majit täcktes låta utreda,
i vad mån lagstiftning borde och kunde förebygga de olägenheter,
som industriella verk ofta förorsakade kringliggande bygd genom förorening
av vatten och luft. I anledning av dessa motioner beslöt riksdagen
att hos Kungl. Majit anhålla örn utredning av hithörande frågor. I skrivelse
den 11 april, nr 52, framhöll riksdagen, att vad som, enligt riksdagens
mening, stöde mest hindrande i vägen för ett tidsenligt ordnande av
vattnets och luftens skyddande mot föroreningar, vore dels bristen på
opartiska personer, kompetenta att sakkunnigt och praktiskt bestämma
vad i varje speciellt fall behövde åtgöras för att avhjälpa ett genom industriell
anläggning uppkommet missförhållande, dels, och detta måhända
i främsta rummet, saknaden av en klar och verksam lagstiftning i ämnet.
En tidsenlig fabrikslagstiftning, omfattande de industrier, med vilkas
drift följde hälsomenliga verkningar för den kringliggande trakten, syntes
riksdagen tvivelsutan vara ägnad att i väsentlig mån förekomma de
besvärande föroreningar av luft och vatten, vilka på senare tid visat sig
mer och mer åtfölja fabriksdriften.

Sedan vissa infordrade yttranden över berörda riksdagsskrivelse avgivits,
uppdrog Kungl. Majit den 12 juli 1907 åt en för revision av lagstiftningen
örn jords torrläggning tillsatt kommitté (dikningslagskommittén)
att verkställa utredning och avgiva förslag rörande åtgärders vidtagande
till förebyggande av olägenheter genom vattens förorenande.

Efter det riksdagen i skrivelse den 25 april 1908 hemställt att Kungl.
Majit täcktes snarast möjligt låta utan samband med annan fråga verkställa
utredning rörande förebyggande av de olägenheter, som industriella
verk ofta förorsakade kringliggande bygd genom luftens förorenande,
lämnades den 15 maj samma år uppdrag åt kommittén att verkställa
denna utredning.

I ett av lagberedningen den 9 oktober 1909 avgivit förslag till jordabalk
m. m. hava hithörande frågor upptagits till behandling i samband med
utredning örn rättsförhållandet mellan grannar. Lagberedningen föreslog
därvid införandet av ett stadgande av följande allmänna innebörd:
»Ej må någon nyttja sin fastighet på sådant sätt, att granne utöver vad
i orten är vanligt kommer att besväras av rök, gnistor, hetta, buller, skakning,
stank eller annat dylikt och att därav för honom uppkommer märkligt
men vid nyttjandet av hans fastighet.» Angående sådan anläggning
för industriell verksamhet, som för granne medförde men av nu nämnd
beskaffenhet, förutsatte lagberedningen, att särbestämmelser skulle införas.
Lagberedningen anförde härom vidare i huvudsak följande.

Den föreslagna huvudregeln för bedömande av grannes rätt mot granne
skulle, örn den obetingat genomfördes, verka i hög grad förlamande på
landets industriella utveckling. Väl borde det icke ifrågasättas att på
grund av denna utvecklings betydelse i nationalekonomiskt hänseende
utan vidare uppoffra den ledande grundsatsen, så snart den bomme i
strid med ett industriellt intresse. Men det måste tillses, att, så vitt ske

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 35.

kunde, åt industrin bereddes trygghet mot oberäkneliga anspråk och att
ett i sig obetydligt jordägandeintresse icke finge ställa sig hindrande i vägen
för en stor industriell anläggning, för vilken de naturliga förutsättningarna
vore för handen. Den allmänna regeln måste därför fullständigas
genom särskilda bestämmelser beträffande industriella anläggningar.
För att bereda industrien trygghet torde efter föredömet i främmande lagstiftning
kunna införas ett koncessionsförfarande — alldeles oberoende
av det koncessionstvång, som från politirättslig synpunkt kunde vara påkallat.
Redan vid anläggandet av dylikt verk borde det stå vederbörande
öppet att få prövat, örn och under vilka förutsättningar det skulle vara
tillåtet att driva den avsedda verksamheten. Vid den undersökning, som
därvid måste äga rum, borde grannarna äga att framställa sina invändningar
och krav och, örn koncessionen lämnades, efter förhållandena lämpade
bestämmelser för anläggningen och driften meddelas. Väl borde icke
koncessionen medföra ovillkorlig befrielse från ansvarighet för de olägenheter,
driften icke desto mindre kunde komma att förorsaka granne,
men denna ansvarighet borde skäligen bliva väsentligt mildrad och i ingen
händelse kunna stegras därhän, att driften förbjödes. Visade det sig vid
denna undersökning, att den tilltänkta verksamheten måste för granne
medföra olägenhet, som denne icke vore skyldig att tåla, borde icke därför
koncession ovillkorligen vägras; kunde icke frivillig uppgörelse träffas,
syntes en tillämpning av expropriationsinstitutet här vara på sin plats,
såvida nämligen det statsekonomiska intresse, som genom den ifrågasatta
anläggningen skulle befordras, vore av väsentlig vikt och betydenhet jämfört
med det, vilket skulle trädas för nära.

Dikning slag skommittén avgav den 3 juni 1915 betänkande med förslag
till lag angående vatten- och luftförorening m. m. Förslaget innebär i
huvudsak, att för industriens fortbestånd förorening av luft oell vatten i
viss mån skulle tolereras, men att å andra sidan borde tillses, att föroreningen
ej bleve större eller svårare än nödigt vore. Beträffande redan befintliga
anläggningar skulle alla rimliga till buds stående anordningar
och säkerhetsåtgärder vidtagas till förebyggande eller inskränkande av
förorening. Det borde ankomma på opartisk och tekniskt sakkunnig myndighet
att fastslå, inom vilka gränser förorening finge äga rum. Efter
prövning i varje särskilt fall skulle — där industrianläggning, trots iakttagande
av föreskrivna anordningar, medförde större skada än som skäligen
kunde anses förenlig med granskapsrättens allmänna grunder —
företagets skadeståndsskyldighet prövas. I yttersta nödfall kunde påbjudas,
att driften skulle nedläggas. För nyanläggningar föreslogs införande
av koncessionssystem, vilket förutsatte, att förslag till nyuppförande
av vissa industrianläggningar icke finge bringas till utförande, med mindre
detsamma prövats och godkänts av sakkunnig myndighet. Härvid skulle
föreskrivas, vilka åtgärder till förekommande av föroreningar, som borde
iakttagas, och, i fall skada av anläggningen ändock väntades uppkomma,
beloppet av de ersättningar, som i sådant fall skulle utgå. Handläggningen
av hithörande ärenden ansåg kommittén, efter prövning av olika alternativ,
böra tillkomma ett särskilt för dessa frågor upprättat kollegialt cen -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 35.

tratt ämbetsverk, kallat vatteninspektionen. På denna myndighet skulle
det jämväl ankomma att förvalta en skaderegleringsfond. I samband med
att visst företag erhölle koncession för fabriksanläggning skulle dess skadeståndsskyldighet
för all framtid regleras. För undvikande av senare
mot enskilda industriidkare riktade anspråk föreslogs inrättande av nämnda
fond, från vilken efteråt framkomna ersättningsanspråk skulle gäldas.
Det skulle åligga varje industriidkare att utöver engångsersättningar erlägga
en årlig koncessionsavgift, varierande från 10 till 1,000 kronor. Av
influtna avgifter skulle en femtedel användas till befrämjande av fisket
inom landet. Återstoden av avgifterna utgjorde regleringsfonden.

Beträffande avgifterna för fiskets främjande anförde kommittén i huvudsak
följande.

Kommittén hade föreslagit stadgande örn skyldighet för vattenförorenande
anläggningar att, utöver den ersättning för skada å fiske, som
kunde varda till enskild målsägare utdömd, tillika medelst årliga avgifter
bidraga till befrämjande av fiskerinäringen i stort sett. För att ersättning
för skada skulle kunna utdömas torde i första hand vara nödvändigt,
att det belopp, som motsvarade skadegörelsen, kunde någorlunda
preciseras. Först då så skett, torde svensk rättsskipning kunna tillerkänna
den skadelidande ersättning. Emellertid förelåge i fråga örn vattenförorening
många fall, då det väl vore uppenbart, att skada å fiske skett
eller skedde, men det dock vore omöjligt att angiva vare sig skadans storlek
eller ens vilka personer, som lede därav. Exempelvis erinrades, hurusom
utsläppande av effluvier vid en havsstrand, där ålyngel i större
antal förekomme, kunde genom att döda detta yngel tillfoga ålfisket på
stora områden en avsevärd skada. Detsamma gällde förstörelse å lekplatser,
därifrån fisk sprede sig till en större sjö. Inga enskilda personer
kunde här angivas, vilka borde åtnjuta ersättningar, men skada]i
kunde dock vara synnerligen stor. Ett annat exempel gällde föroreningen
av en å eller flod inom en viss del av dess lopp. Kanske uppträdde
nedanför kloakmynningen en så hög grad av vattenförorening, att
all fisk doge och alltså fisket förstördes. För denna så att säga påtagliga
skada kunde ersättning lämnas. Men den förorenade zonen verkade
även såsom en damm, vilken hindrade vandringsfisk att gå upp i vattendraget.
Vattenföroreningens verkningar sträckte sig alltså även ovan
för föroreningsstället. Men att angiva, huru stor sådan skada vore eller
till vilka den borde ersättas, torde ligga utanför möjlighetens gräns.
Ännu ett exempel. Örn en starkt förorenad å utrunne i en sjö, bleve
fisket närmast åmynningen förstört. Det torde emellertid vara omöjligt
att här draga den gräns, där de skadliga verknigarna av vattenföroreningen
slutade. Vid ett vattenstånd förflyttade sig denna gräns närmare,
vid ett annat fjärmare från åmynningen, varförutom det lage i sakens
natur, att dylika gränser i en sjö alltid måste vara synnerligen svävande.
Ofta torde jämväl kunna inträffa, att skada å fiske, som eljest kunnat
ersättas till enskilda, finge en annan karaktär därigenom, att ifrågavarande
fiske av någon anledning varit för envar fritt.

Nu hade emellertid skadan skett genom enskild person och till dennes
enskilda fördel (för att avlägsna effluvier från en fabrik). Det syntes
då icke mer än rätt och billigt, att han jämte ersättning för den påtagliga,
till sin valör fullt bestämbara ska cl ari lämnade någon ersättning

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

även för den svårbestämbara. Det kunde, som ovan sagts, därvid icke
bliva tal örn att i de enskilda fallen beräkna storleken av sådan skada:
utan bär måste ersättningsskyldigheten ses mera i stort, så att landet i
dess helhet gottgjordes för vad det genom vattenförorening förlorade i
fiskevärden. Det vore ur nu angivna synpunkter som kommittén funnit
rättvist, att industrien och samhällena ålades lämna bidrag till fiskerinäringens
upphjälpande. Dessa bidrag innebure alltså icke, såsom från
industrihåll antytts, någon dubbelersättning för redan åt enskilda gottgörd
skada utan en ersättning för den del av skadan, som icke kunnat
så gottgöres, men vilkens befintlighet vore — i stort sett — lika otvivelaktig
som skadan för den enskilde.

Sedan infordrade yttranden över kommitténs förslag under åren 1916
—1919 avgivits av ämbetsverk, myndigheter och korporationer, har statsrådet
och chefen för finansdepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 9 maj 1919 uppdragit åt två sakkunniga att verkställa ytterligare
utredning i frågan örn luftförorening. Efter verkställd utredning
avgåvo dessa sakkunniga utlåtande i ämnet den 2 november 1920.

På hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet fann
Kungl. Maj:t genom beslut den 12 september 1921 det av dikningslagskommittén
avgivna betänkandet med förslag till lag angående vattenocli
luftförorening m. m. för det dåvarande icke föranleda någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.

Sedermera har lantbruksstyrelsen i skrivelser den 1 februari 1926, den
29 oktober 1928 och den 28 februari 1933 hemställt, att frågan måtte upptagas
till förnyad behandling.

Utskottet finner av motionärerna framställda önskemål beaktansvärda.
Gällande bestämmelser torde visserligen lämna formell möjlighet för
dem, som genom andras åtgöranden lida skada på grund av vattenförorening,
att påkalla rättelse samt erhålla ersättning, men hithörande föreskrifter
synas vara så avfattade, att tillämpningen därav ofta nog icke
givit det verkliga skydd för den enskilde, som får anses rimligt. Vid
nyanläggning av en fabrik eller liknande inrättning undersökes i allmänhet
ej i förväg, huruvida anläggningen kan väntas komma att medföra
ekonomisk skada därigenom, att avfallsprodukter, som utsläppas i vattendrag
och sjöar, förorsaka exempelvis förgörelse å fiske och växtlighet.
Först sedan fabriksdriften en tid pågått, äga sakägare genom att påvisa
skadeverkningar möjlighet att få saken prövad. Det torde — såsom jämväl
tidigare framhållits — vara otvivelaktigt, att det mången gång är
dyrbart oell osäkert för enskilda personer att i förevarande hänseende
föra ersättningstalan mot ett industriföretag. De, som härvid äro sakägare,
torde ej sällan stå i sådant beroende av företaget, att de knappast
vilja riskera en process mot detsamma. Även genom annan förorening av
vattnet, såsom på grund av kloakledningar, torde avsevärd skada kunna
uppkomma. För länsstyrelserna, på vilka det ankommer att meddela

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 35. 7

i öreskrifter angående åtgärder och anstalter till skadas förekommande,
torde det vara förenat med stora svårigheter och synnerligen vanskligt
att — utan annan sakkunnig utredning än som parterna själva förebragt
— ålägga företag att vidtaga anordningar, som för företaget
kunna vara betungande, allra helst i förhållande till den nytta åtgärdernas
vidtagande skulle medföra. Mången gång är jämväl skadan

_ såsom dikningslagskommittén framhållit beträffande skada å fiske

— av sådan art, att särskild sakägare icke torde finnas. Även där
synnerliga missförhållanden föreligga och myndigheterna påtalat dessa,
blir ntredningsapparaten för närvarande så omständlig, att lång tid kan
förflyta, innan det blir avgjort, vad som skall företagas för skadans undanröjande.
Under tiden får skadegörelse obehindrat försiggå..

Även örn det är fisket, som härvid främst synes hava blivit lidande,
torde från anläggningar av ifrågavarande slag jämväl åtskilliga andra
olägenheter hava uppkommit genom föroreningar, vilka icke anses vara
direkt hälsovådliga. Vattnet blir sålunda ej sällan av sådan anledning
försämrat eller till och med oanvändbart för hushållsändamål, för vattning
av kreatur och för badning. Jämväl kan växtligheten i och omkring
vattendrag, där exempelvis lut uttömts, allvarligt skadas.

Jämlikt utskottets uppfattning är en snar utredning av hithörande
spörsmål synnerligen önskvärd. Därvid synes böra prövas, vilka åtgärder
som erfordras för att effektivt förhindra uppkomsten av nu antydda
olägenheter. Särskilt torde böra undersökas möjligheterna att bereda
landets fiskerinäring rimligt skydd. På utredningen torde jämväl ankomma
att pröva, i vad mån något av de uppslag till frågans lösning,
som tidigare framkommit, fortfarande kan anses vara beaktansvärt.
Emellertid vill utskottet härvid framhålla, att en sådan lösning, vilken
kräver inrättande av ett nytt ämbetsverk, bör undvikas.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av motionerna 1:24 och
II: 61 må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Majit ville låta verkställa skyndsam utredning
örn åtgärder för att undvika förorening av vattnet
i sjöar och vattendrag till skydd för fiske, växtlighet
och andra berättigade intressen samt vidtaga
de åtgärder, som av utredningen i föreskrivna hänseenden
kunna befinnas påkallade.

Stockholm den 5 mars 1935.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Närvarande: se memorial nr .''14.