Jordbruksutskottets utlåtande nr 34 (Utlåtande 1944:Ju34 ju)

Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1944 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående verkställande
av en undersökning rörande avdikningens inverkan
på frostlåndigheten.

(2:a avd.)

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:50 av herr Carlström och 11:81 av herr Andersson i
Gisselås m. fl., har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt lantbrukshögskolan att uppgöra
plan för i motionerna ifrågasatt undersökning rörande avdikningens inverkan
på frostlåndigheten samt hemställa om erforderligt anslag för undersökningens
genomförande.

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden över motionerna
av lantbruksstyrelsen och styrelsen för statens meteorologisk-hydrografiska
anstalt.

Frågan om avdikningens betydelse för minskning i frostlåndigheten har
tidigare varit föremål för behandling i riksdagen. I en vid 1943 års riksdag
av herr Andersson i Gisselås m. fl. väckt motion, nr 38 i andra kammaren,
hemställdes nämligen, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om såväl skyndsam utredning angående ökat stöd åt myrutdikning i syfte att
dels minska frostlåndigheten, dels nyttiggöra mark för odling och skogsbörd,
som förslag till riksdagen med anledning av denna utredning. Jordbruksutskottet,
till vilket motionen hänvisades, hemställde i sitt av riksdagen
godkända utlåtande, nr 39, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. I övrigt anförde utskottet följande:

»I motionen hemställes, att riksdagen måtte anhålla om utredning angående
ökat stöd för myrutdikning i syfte att dels minska frostlåndigheten, dels
ock att nyttiggöra mark för odling och skogsbörd. I anledning härav får
utskottet erinra, att 1942 års torrläggningssakkunniga, vilka tillkallats jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 september 1942, enligt utfärdade direktiv
ha att till förutsättningslös prövning upptaga frågan örn torrläggningsverksamhetens
organisation ävensom att verkställa undersökning rörande de
ytterligare åtgärder, som kunna vidtagas för att förhindra tillkomsten av
misslyckade torrläggningsföretag. Enligt vad utskottet inhämtat torde de

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 10 sami. Nr 31—34. 2

Jordbruksutskottets utlåtande nt dl

sakkunniga lia befogenhet att till behandling upptaga även andra med torrläggningsverksamheten
i övrigt förknippade spörsmål, som befinnas tarva
närmare utredning. Då utskottet utgår från att de i motionen berörda frågorna
därvid komma att bli föremål för överväganden, synes någon hemställan
om särskild utredning i anledning av motionen icke vara nödvändig.»

Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande över nu förevarande motioner tillstyrkt
bifall till desamma. I övrigt har lantbruksstyrelsen anfört följande:

Såsom i motionerna nämnts anförde lantbruksstyrelsen i utlåtande till
Kungl. Majit den 21 oktober 1925 med förslag till revision av gällande författningar
rörande de norrländska och allmänna avdikningsanslagen samt
odlingslånefonden m. m., bland annat, att den statsunderstödda torrläggningsverksamheten,
i den mån densamma avsåge enbart minskande av frostländighet,
under årens lopp högst väsentligt minskats samt att utdikningsföretagens
betydelse ur frostminskningssynpunkt sedan lång tid tillbaka varit
omstridd. Lantbruksstyrelsen framhöll tillika, att enligt 7 kap. 22 § tredje
stycket vattenlagen till båtnad, som genom torrläggning beredes mark, ej må
hänföras förmån, som består däri, att markens frostländighet minskas eller
att de klimatiska förhållandena eljest förändras, vid vilket förhållande vattenlagen
ej vore tillämplig i fråga rörande torrläggning av mark enbart för frostminskningsändamål.
Med hänsyn därtill och då betryggande garanti för det
framtida underhållet av i dylikt syfte verkställd dikning icke kunde erhållas,
ansåge styrelsen densamma icke lämpligen böra understödjas med bidrag av
statsmedel i samma ordning, som enligt i förenämnda utlåtande framlagt förslag
borde gälla beträffande avdikning för höjande av jords alstringsförmåga.

Frågan om sambandet mellan avdikning och frostländighet kvarstår emellertid
alltjämt olöst. En eventuell inverkan i nämnda avseende i positiv riktning
skulle givetvis innebära ett exta, ehuru icke uppskattningsbart tillskott
till den jordbruksbåtnad, som erhålles genom en ur ekonomisk synpunkt berättigad
utdikning och som motiverar ett företags understödjande med statsmedel.
Men jämväl i övriga fall bör, för den händelse en dylik positiv inverkan
kan konstateras, utdikning av våra allmänt förekommande så kallade frosthärdar
få räknas till arbeten av för jordbruket särskilt hög angelägenhetsgrad.

Hithörande problem hava tidigare varit föremål för vetenskapliga undersökningar.
I motionerna har framhållits, att resultaten av dessa undersökningar
icke fullt överensstämma med den praktiska erfarenheten och på senare
tid gjorda erfarenheter och försök. Frågan är sålunda alltjämt omstridd
och bör kunna vinna på att göras till föremål för ytterligare undersökningar.

Jämväl styrelsen för statens meteoroloyisk-liydrografiska anstalt tillstyrker
bifall till motionerna samt anför följande:

Önskvärdheten av ytterligare forskningar rörande denna viktiga fråga synes
påtaglig. Det torde emellertid även vara klart, att en undersökning,
som syftar till att ge resultat utöver de slutledningar, som kunna dragas av
redan förefintliga observationer, och som avses kunna ge praktiska anvisningar
med generell bärkraft, får en betydande omfattning och måste organiseras
i samverkan mellan representanter för ett flertal olika vetenskaper.
Bland dessa må nämnas meteorologi, växtbiologi, lantbrukslära och marklära.

Alla de forskningsgrenar, som äro av särskild betydelse för frågans bedömande,
äro företrädda vid lantbrukshögskolan. Då denna därför synes väl
skickad att verkställa den ifrågasatta utredningen får styrelsen tillstyrka den
i motionerna gjorda hemställan.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.

Vid styrelsens utlåtande finnes fogad en inom anstalten av byrådirektören
Ångström upprättad promemoria i ämnet, vilken såsom bilaga torde få fogas
till detta utlåtande.

Såsom anföres i motionerna avskildes genom 1926 års ändringar i bestämmelserna
rörande den statsunderstödda torrläggningsverksamheten från
möjligheten att komma i åtnjutande av statsunderstöd sådana företag, som
endast hade till syfte att minska frostländigheten. Till grund för Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet låg bland annat ett av lantbruksstyrelsen avgivet
förslag, däri styrelsen — under hänvisning till den ståndpunkt som vid
omförmälda tid intogs bland åtskilliga vetenskapsmän — förklarade sig
anse dikningens betydelse för frostminskningen icke kunna tillmätas större
vikt. I sitt i förevarande ärende avgivna utlåtande har lantbruksstyrelsen
anfört, att frågan om sambandet mellan avdikning och frostländighet alltjämt
kvarstode olöst, samt förklarat sig anse att frågan kunde vinna på att
göras till föremål för ytterligare undersökningar. Jämväl styrelsen för statens
meteorologisk-hydrografiska anstalt har tillstyrkt att en utredning i
ämnet måtte komma till stånd.

Inom utskottet ha icke saknats förespråkare för den uppfattningen att
en på vissa håll påvisbar minskning i frostländigheten näppeligen kunde
ha annan grund än därstädes företagna utdikningar och att vattenavledningsföretag
sålunda skulle vara av betydelse för minskning i frostländigheten. Utskottet
tilltror sig emellertid icke att enbart med stöd av den i ärendet företagna
utredningen kunna fatta ståndpunkt i frågan. Med hänsyn härtill samt
i anseende till ämnets betydelse för jordbruket, icke minst i Norrland, vill
utskottet icke motsätta sig att de i motionerna framförda synpunkterna må
lagas under övervägande vid den allmänna översyn av torrläggningsverksamhelen
som för närvarande äger rum.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
1:50 och 11:81 må i skrivelse till Kungl. Maj:! anhålla, att
Kungl. Maj:t ville överlämna motionerna till 1942 års torrläggningskommitté
för att tagas under övervägande vid fullgörandet
av kommitténs uppdrag.

Stockholm den 21 april 1944.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Utskottet.

Närvarande: se under utlåtande nr 27.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.

Bilaga.

PM rörande avdikningens inverkan på jrostländiglieten.

Denna fråga är av den omfattning, att anstalten blott lill en viss begränsad
del kan anses hava kompetens att ingå på densamma. Anstalten kan sålunda
icke yttra sig örn de för frågans bedömande synnerligen viktiga omständigheter,
som röra de för frosten utsatta växternas fysiologiska egenskaper och
det härmed sammanhängande förhållandet, att samma växtarter, odlade på
olika fuktig mark, genom härav betingade olika egenskaper kunna visa mycket
olika känslighet för frost.

Vad den rent geofysiska sidan av frågan beträffar lia, såsom i motionerna
framhålles, mycket olika åsikter framställts rörande vilka faktorer, som hava
avgörande betydelse för frostländigheten. En översikt över de offentliga utlåtanden
och utredningar, som i denna fråga lämnats före 1920, har av styrelsen
givits i det yttrande, som avläts till följd av nådig remiss den 21 april
1920, varigenom styrelsen anbefalldes att avgiva underdånigt utlåtande med
anledning av riksdagens skrivelse den 29 maj 1912. I denna anhölls, att
Kungl. Majit täcktes föranstalta örn utredning angående lämpliga åtgärder
till förhindrande av försumpning samt rörande i ärendet i övrigt föreliggande
utlåtanden och handlingar.

Ur nämnda av styrelsen förut lämnade historiska översikt må följande
utdrag beträffande i den nu aktuella remissen berörda frågor först meddelas.

Den 18 maj 1900 anbefallde Kungl. Majit nied anledning av viss hemställan
från länsstyrelserna i Jönköpings och Älvsborgs län, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen att, efter verkställd utredning, taga
under övervägande huruvida särskilda åtgärder borde vidtagas i syfte att
möjliggöra större utdikningsföretag och inkomma med förslag härom.

Bland de utlåtanden, som i sammanhang härmed inkommo till styrelserna,
märkas sådana från länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Skaraborgs
och Kopparbergs län. I alla dessa utlåtanden framhölls särskilt mossarnas
och sankmarkernas karaktär av frosthärdar, och detta förhållande
angavs som ett viktigt skäl för torrläggning och utdikning.

Från de norrländska länen framhölls jämväl behovet av ökade statsanslag
för utdikning av mossarna, varjämte deras egenskaper av frosthärdar
påpekades.

Mosskulturföreningen hänvisar i sitt utlåtande till den stora betydelsen
av frostländighetens förminskande genom torrläggning och till de erfarenheter.
som i detta avseende i flera avseenden vunnits.

Uti sitt slutliga utlåtande den 14 maj 1906 anförde väg- och vattenbyggnadsocli
lantbruksstyrelserna bl. a., att fördelarna av en i stor omfattning bedriven
avdikning vore ofantliga såväl i indirekt som direkt avseende, såväl genom
undanröjande av skador, som, om också först så småningom och i framtiden,
genom jordbruk och industri. Närmast borde statens verksamhet komma
att avse hämmandet av den fördärvliga markförsumpningen, som mossarna
på flera orter åstadkomma, samt minskande av de frostskador, vilka
för många delar av vårt land utgjorde det svåraste hinder för jordbrukets
utveckling och vilka i alla händelser orsakade betydande förluster, vådor
för hälsotillståndet och andra olägenheter.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.

Med anledning av detta utlåtande anbefalldes domänstyrelsen alt avgiva
yttrande och denna infordrade i sin tur utlåtande från botanisten vid statens
skogs försöksanstalt. I sitt utlåtande den 29 oktober 1906 hänvisar denne med
avseende på frostländighetens eventuella samband med försumpningen till
de resultat, som den finska kommissionen för undersökning av frostfenomenet
kommit till, nämligen att, då genom dikning av frostlänta marker
frostländigheten minskats, detta stått i samband mera med markens gruskörning
och bearbetning varigenom dess ledningsförmåga och värmekapacitet
ökats, än med den genom torrläggningen vunna minskningen i avdunstningen.
Den finska kommissionen gör t. o. m. gällande att det icke
synes osannolikt, att många mossmarker genom utdikning utan påföljande
odling kunna göras till värre köldnästen än de tillförne varit. I domänstyrelsens
utlåtande den 30 oktober 1906 avstyrktes med anledning härav det
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen föreslagna statsanslaget
till torrläggning av mossar.

Vetenskapsakademien erhöll den 30 november 1906 uppdrag att avgiva
utlåtande. Detta avgavs den 26 januari 1907 och stödde sig på ett gemensamt
yttrande av dess ledamöter professorerna Hildebrandsson, Hamberg,
Högbom, Arrhenius och Ekholm, av vilka Hildebrandsson och Hamberg avgivit
särskilda yttranden och Högbom bifogat en tryckt skrift »örn myrutdikningens
betydelse för frostländighetens minskning».

Hildebrandsson anför bl. a., att åsikten att mossar och myrmarker hade
en skadlig inverkan på klimatet och förorsakade frostskador på kringliggande
odlingar stöde i strid med alla nyare undersökningar, vilka tycktes
visa, att densamma vore oriktig eller innebär en höggradig överdrift. Han
framhåller, att under alla förhållanden en stark temperaturinversion förekommer
under kalla och lugna nätter, vilken är störst i jordytans omedelbara
närhet. Storleken av temperaturfallet vid markytan vore emellertid
beroende ej blott på markens form utan även på jordytans beskaffenhet,
dess utstrålningsförmåga, värmekapacitet och ledningsförmåga. Läget i terrängen
spelade emellertid härvid den största rollen, under det att ytans beskaffenhet
först kom i andra rummet.

Även syntes högst osannolikt, att en frostländig mark kunde i väsentlig
mån skadligt inverka på kringliggande åkrar eller rent av på traktens klimat,
såsom allmänt antoges. Det starkast avkylda luftlagret vore ganska
tunt, och örn det skulle sprida sig till omkringliggande trakter kunde ej
effekten bliva stor annat än i undantagsfall. Den allmänna föreställningen, att
frostländigheten skulle förorsakas av »vattensjuk mark» och bero i första
rummet på bindandet av värme vid avdunstningen vore en uppenbar orimlighet.
Visserligen torde under dagen avdunstningen åstadkomma en mindre
uppvärmning av den fuktiga jordytan än eljest varit fallet, men då daggen
och rimfrosten bildades skedde ingen avdunstning, utan tvärtom kondensation
av vatten ånyo och frysning av vatten, varvid värme frigjordes, varigenom
temperaturen åter höjdes, eller åtminstone temperaturfallet minskades
i de allra lägsta luftlagren.

Kärr och myrar uppkomma i allmänhet på lägre belägna delar än omgivningen
och det vore på samma sätt med den kalla luften under en frostnatt.
Den lägrade sig i markens fördjupningar, i vilka det bildade sig liksom dammar
eller sjöar av kall luft, med vilka stundom den utfällda dimman gjorde
likheten för ögat illusorisk. Den längs sluttningarna avkylda luften flöte ned
i dalen, dock oj ända till bottnen, ty redan på aftonen folie temperaturen hastigast
på de lägre punkterna, utan rörelsen skedde kings de isolenta ytorna och
de kalla luftmassorna fielie .sålunda ut över dalen på olika höjder, undanträng -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.

ande uppåt den varma luften i dalen. Vore dalen trång i förhållande till
sluttningarna och saknande avlopp, så kunde den kalla luften under natten
stiga till tämligen stor höjd över dalbotten; spriddes den åter utöver ett lägre
slättland, bleve mäktigheten mindre. Då såväl vattnet som den kalla luften
alltid samlade sig i de lägsta delarna av terrängen, så vore det klart, att de
sankaste trakterna också bleve de kallaste, och det vöre sålunda ingalunda
mossen, som förorsakade avkylningen. Emellertid vore temperatursänkningen
även i viss grad beroende på markens beskaffenhet, och örn vattnet utdikades
ur mossen, kunde marken under dagen starkare uppvärmas på grund av
den minskade avdunstningen varför ock den nattliga avkylningen bleve något
mindre. Men denna olika avkylning vore egentligen blott märkbar om
våren, innan den hunne täckas av vegetation, ty avkylningen av själva vegetationen
vore betydligt starkare än markens, hurudan delina än vöre beskaffad.

Hamberg anför i sin bilaga bl. a., att vad de topografiska och lokala inflytelserna
på temperaturfallet örn nätterna och därmed benägenheten till
nattfrost beträffade, kunde såsom allmän regel sättas, att på fristående större
såväl som mindre upphöjningar över den omgivande marken temperaturen
under nätterna icke nedginge så mycket som i lägre belägen terräng, exempelvis
dalsänkningar; att den utstrålande jordytans och ytbetäckningens beskaffenhet
samt den närmast underliggande markens fysikaliska beskaffenhet,
dess fasthet, fuktighet och värmeledningsförmåga vore av den största
betydelse för temperaturfallet under nätterna och därvid för uppkomsten
av frost, varutinnan nian kunde tämligen säkert sluta, att under i övrigt lika
förhållanden den nattliga utstrålningen medförde en stark avkylning av marken,
då denna vore höväxt nied ett lågt men tätt vegetationstäcke och den
underliggande jordmånen hade svag värmeledningsförmåga såsom fallet vore
med lös och torr myll-, dy- eller mossjord, varemot temperaturfallet avsevärt
hämmades, då vegetationen vore längre, i synnerhet på odlad mark samt
då det underliggande jordlagret till följd av sammanpackning, fuktighet och
uppblandning nied mineraliska beståndsdelar, såsom sand och lera, erhölle
större värmeledningsförmåga och större värmekapacitet, så att deli genom
utstrålningen förorsakade värmeförlusten tämligen lätt kunde ersättas av det
i det underliggande jordlagret befintliga värmeförrådet; alt det hade varit av
stort intresse att från mossarna i naturen såväl högmossar som lågmossar,
vare sig mossan utgjordes av vitmossa eller av andra slag,, torra och vattendränkta,
hava haft observationsdata ävensom att hava haft mer permanenta
stationer för att lära känna temperaturförhållandena på en mosse och i dess
grannskap, för att därigenom kunna säkrare bedöma av vad art mossens klimatiska
inflytande vore och hur långt det sträckte sig samt att under en följd
av år genom observationer utröna verkningen av utdikning och torrläggning
av större såväl som mindre mossar.

Den vegetativa ytan på en i naturen förekommande mosse syntes vad utstrålningsförmågan
anginge vara att jämföra nied den på naturlig ängsmark,
som vore beväxt nied kort och tätt gräs. Då därjämte själva mosslagret, även
om det vore förmultnat, vore dåligt ledande för värme, torde en sådan yta
under en klar och lugn natt vara utsatt för stark avkylning och sålunda
lätt utsatt för frost. Denna avkylning syntes icke kunna minskas, örn mossen
ifall den antoges vara våt genom utdikning gjordes torrare än förut. Tvärtom
torde den snarare komma att ökas, emedan torr mossjord vore en sämre värmeledare
än fuktig sådan. Mellan torr och fuktig eller vattensjuk mark rådde
även den olikheten, att till följd av vattnets avdunstning över den sistnämnda
lätt bildade sig dimmor, vilka hämmade utstrålningen och avkyl -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.

ningen från marken. Sumpiga kärr- och mossmarker vore till följd av sitt
vanligen låglänta och något instängda läge under kalla och klara nätter mecj
rätta hållna för köldnästen, varifrån dimmor uppstege, men det vore föga
sannolikt alt nattkylan genom deras utdikning och torrläggning utan någon
vidare odling och jordförbättring skulle minskas, snarare tvärtom. Detta vöre
även det resultat, till vilket den finska kommissionen för undersökning av
frostfenomenet och skyddsmedlen mot frostskada 1893 kommit. En icke
oviktig bekräftelse på riktigheten av denna slutsats syntes även vissa observationer
på Gotland giva. Sannolikt vore att å ena sidan en frostländig trakt
icke nödvändigt behövde vara rik på mossar och att en mosstrakt icke nödvändigt
behövde vara i hög grad frostländig. Detta emedan mycket berodde
på det topografiska läget.

En trakts eller orts frostländighet berodde av en mängd omständigheter.
Örn nian frånsåge sådana av mera allmän natur, såsom det geografiska läget
och de allmänna meteorologiska förhållandena, betingades den huvudsakligen
av jordytans värmestrålningsförmåga, den underliggande markens värmeledningsförmåga
och halt av fuktighet samt av terrängens topografiska
förhållanden. Mossmarkens goda strålningsförmåga men dåliga värmeledningsförmåga
gjorde den starkt benägen för nattlig avkylning under klar
väderlek, och denna minskades knappast, snarare ökades, genom torrläggning
utan vidare bearbetning av jorden. Däremot medförde fuktig mark till
följd av avdunstningen under den varmare årstiden en allmän nedsättning av
dygnets medeltemperatur, vilken även inverkade på den närmaste omgivningens
temperatur.

Den under den kallare delen av dygnet avkylda luften vid marken samlade
sig företrädesvis i sänkor, varifrån den i långsamt sluttande terräng spridde
sig över kringliggande helst något lägre belägen mark och gjorde även denna
frostländig. Denna runne visserligen icke ned utefter sidorna av branta eller
starkt sluttande höjder, exempelvis Komosse, men spridde sig dock därifrån
längs isotermytorna ned till en något lägre nivå lill de högre luftlagren över
lägre av höjder omgiven terräng och kunde därigenom, örn ock sannolikt i
mycket ringa grad, befordra den nattliga avkylningen av sådan lägre liggande
mark.

Sänkningen av den närmast marken befintliga luftens temperatur till och
under fryspunkten hämmades 1. genom odling av högt växtgräs eller stråsäd,
2. genom mossjordens uppblandning eller betäckning av lämpliga mineralrika
ämnen såsom sand och lera, varigenom värmeledningsförmågan ökades
samt 3. i någon mån genom upptagning av djupa diken, och möjligen
genom andra anordningar såsom skogsuthuggning o. dyl., varigenom den
kalla luften kunde bortledas eller luftväxling beredas; eller tvärtom genom
anbringande av en häck, ett plank, en skogsranka o. d. då det gällde alt
skydda en odling eller plantering mot från någon viss sida inträngande kall
luft.

Utdikning och torrläggning av mossmarker .skulle alltså, örn de ej åtföljdes
av jordförbättring och odling, visserligen medföra en lindrig höjning av medeltemperaturen
i allmänhet under den varmare årstiden, men knappast medföra
någon förminskning av den egentliga frostländigheten; dessa åtgärder
måste emellertid betraktas såsom ett första ehuru i och för sig själv otillräckligt
steg till vinnande av en sådan klimatförändring.

I Högboms skrift anföras hl. a., att förhållandena gestaltade sig i viss grad
olika för vår- och höstfrosterna; att beträffande dräneringens inflytande pä
vårnattsfrosterna de direkta förmånliga verkningarna väsentligen vore att
söka i den större uppvärmning, som insolationen framkallade å torr mark,

Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.

varigenom denna vid inträffande frost hade ett större temperaturöverskott
än fuktig jord av i övrigt lika beskaffenhet. Men då den torra jorden å andra
sidan hade mindre värmekapacitet och minre ledningsförmåga än den våta,
kunde det lätt hända, örn nattens temperaturfall bleve av någon större t. ex.
några timmars varaktighet, att det översta jordlagrets högre temperatur i
förra fallet betydde mindre mot frosten än dess i senare fallet större specifika
värme och ledningsförmåga.

Att fuktigare jord på grund av från densamma skeende större avdunstning
förbrukade mera värme än den torrare jorden med dess ringare avdunstning
kunde icke tillmätas någon avsevärd betydelse, ty visserligen kunde
detta något influera på dagstemperaturen, så att denna ej stege lika högt
i och över fuktig mark som i och över torr, men denna skillnad spelade i
förhållande till markens olika värmekapacitet i båda fallen icke någon större
roll vid starkare och långvarigare nattfrost. Däremot torde den större avdunstningen
medelst den ökade halt av vattenånga den meddelade överliggande
luftlager motverka den nattliga temperatursänkningen genom det hinder
vattenångan utgjorde mot den nattliga utstrålningen och genom den värmefrigörelse,
som dess utfällning i form av dagg och nattdimma förorsakade.
Den förbättring beträffande vårnattfrosterna man trott sig kunna konstatera
torde böra skrivas på andra åtgärder, som vanligen vidtoges på de utdikade
myr- och mossodlingarna. I fråga om höstnattfrosterna måste marktemperaturens
och markens värmeförhållanden i övrigt vara av ännu mera underordnat
direkt inflytande på frostfenomenet.

I det av akademiens sakkunniga avgivna gemensamma utlåtandet anfördes,
att de sakkunnigas enhälliga åsikt vore, att någon i praktiskt hänseende
avsevärd minskning i frostländigheten i allmänhet ej vunnes genom myrarnas
utdikning och att ej heller därigenom någon minskning i angränsande
trakters frostländighet kunde åstadkommas. I enlighet härmed uttalade sig
akademien.

Den 16 oktober 1907 anmodades meteorologiska centralanstaltens föreståndare
att inkomma med yttrande, 1. om det skulle vara lämpligt att anställa
en undersökning för att utröna, huruvida utdikning av mossar minskade
frostländigheten i deras grannskap, 2. huru en sådan undersökning bäst
borde anordnas samt 3. kostnaden härför och anförde professor H. E. Hamberg
den 31 oktober 1907 bl. a. följande.

Vid en sammankomst den 18 oktober 1907 på inbjudan av Hamberg och
vid vilken utom denne närvoro professorerna Hildebrandsson och Högbom,
dr Ekholm, överingenjören J. L. Rosén samt botanisten dr Hesselman, gjordes
bl. a. följande uttalanden.

Hildebrandsson tillstyrkte en undersökning så mycket hellre som frågan
ännu ej kunde anses fullständigt utredd från alla synpunkter genom direkta
observationer.

Högbom ansåg det från det allmännas synpunkt mycket önskvärt att oriktiga
och skadliga meningar beriktigades så att sanningen finge göra sig gällande
och att på denna grund undersökningen vore lämplig.

Rosén ansåg, att vetenskapsmännens åsikt i berörda fråga snarare grundade
sig på teoretiska slutsatser än på direkta undersökningar. Enligt hans
åsikt borde denna stora fråga ej avfärdas på detta sätt, ty frostfenomenet
vore komplicerat. Dessutom vore vetenskapsmännens metoder så svårbegripliga
för den stora allmänheten, att denna ej kände sig övertygad. Påpekade
dessutom, att dikena ej verkade blott genom torrläggning utan också genom
att avleda den kalla luft, som under en frostnatt eljest skulle samla sig över
marken och bidraga till köldens ökande. Örn denna kalla luft bortrunne i

Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.

dikena, måste varmare luft tillströmma uppifrån och från sidorna och minska
frostfaran. Men får den kalla luften stanna kvar över mossen, avkyldes
den alltmer och bildade ett allt tjockare lager, tills den bredde ut sig och
svämmade över närliggande odlad mark, som således i sin ordning avkyldes
och bleve ingra frostländig än den skulle vara, om den kalla luften finge avrinna
från mossen. I Tyskland hade man av detta skäl funnit, att många och
djupa öppna diken äro nödvändiga på en mossodling och oaktat dessa diken
försvårade och fördyrade jordbruket, ville man ej använda täckdiken, för
att ej öka frostfaran. Han ansåg därför en grundlig undersökning önsklig.

Högbom hade påpekat att den kalla luften borde beredas tillfälle att avrinna
för att därigenom minska frostfaran och att det verkligen funnes fall,
då på grund av markens lutningsförhållanden en utdikning kunde inverka
på frostländigheten.

Hamberg hade bland andra mera lokala åtgärder även framhållit dikningens
nytta i vissa fall för den kalla luftens avledning men en annan sak vore,
om de vanliga torrläggningsdikena i mossar i allmänhet vore tillräckliga att
till sådan mängd bortföra den kalla luften, att avsevärt skydd mot frostskada
därigenom bereddes omgivande trakter.

Man ansåg enhälligt, att en undersökning vore lämplig.

Lantbruksstyrelsen avgav den 16 november 1907 ett utlåtande föranlett
av det förslag till undersökning, som framställts av meteorologiska centralanstaltens
föreståndare, och anförde häri bl. a.

Av de omkring 500 svar, som på begäran av Norrlandskommittén inkommit,
framginge det med stor bestämdhet, att inägojordens dränering och i
ännu högre grad den omgivande sankmarkens avdikning enligt erfarenhetens
vittnesbörd avhjälpte eller åtminstone minskade frostländigheten. Uti
sina årsberättelser o. a. hade lantbruksingenjör erna upprepade gånger och
med stor samstämmighet framhållit sumpmarkernas inverkan på en orts
frostländighet och att deras avdikande bidragit till minskning av de skadliga
nattfrosterna under vegetationsperioden särskilt mot hösten.

Departementschefen föreslog i statsverksprop. till 1908 års riksdag bl. a.,
att undersökning angående dikningens inverkan till minskande av frostländigheten
skulle utföras i överensstämmelse med prof. Hambergs förslag.

Utskottet avstyrkte förslaget om särskild undersökning under hänvisning
till frågans komplicerade natur och den betydande tidsutdräkt, som en undersökning
skulle draga med sig. Det syntes utskottet, som om meteorologiska
centralanstalten lämpligen skulle kunna genom anordnande av observationsstationer
på sådana ställen, där utdikningar påginge och man hade anledning
antaga att de fortfarande komme att utföras, efter en följd av år förskaffa
sig ett observationsmaterial, av vilket tillförlitliga slutledningar skulle
kunna dragas. Riksdagen avslog förslaget.

År 1912 upptogs frågan om torrläggning av sankmark ånyo, denna gång
.särskilt med hänsyn till försumpningens inverkan på skogen. Utlåtanden infordrades
bl. a. av mosskulturföreningen och väg- och vattenbyggnads- och
lantbruksstyrelsen^, domänstyrelsen, styrelsen för den blivande skogshögskolan
m. fl.

Det av styrelsen för statens meleorologisk-hydrografiska anstalt 1920 avgivna
underdåniga utlåtandet, från vilket ovan meddelade historik hämtats,
utmynnar i en sammanfattning, i vilken beträffande avdikningens inflytande
på frostländigheten i huvudsak följande anföres.

»Vad angår avdikningarnas inflytande på klimatet, speciellt på frostländigheten,
framgår det, att åsikterna äro mycket delade, i det alt vetenskapsakademien
och dess sakkunniga med styrka gjort gällande, at någon avse -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.

värd inverkan av avdikningen på frostländigheten ej förefunnes, medan åter
lantbruksstyrelsen och ett stort antal av de praktiken närstående institutioner
och personer, som yttrat sig, med icke mindre styrka försvarat den motsatta
uppfattningen, för vilken även såsom stöd anförts resultatet av den utfrågning
i spörsmålet, som på sin tid anställdes av den s. k. Norrlancjskommittén.

En bland de mest omstridda frågorna är följande. De som anse, att avdikningen
inverkar till frostländighetens minskande tillskriva detta den lägre
dagstemperaturen, som förekommer å mossarna varmed följer, att det behöves
en mindre temperaturnedsättning, för att nattemperaturen där skall
nedgå under 0°. De som åter anse, att avdikningen icke inverkar till frostländighetens
minskande medgiva väl, att genom avdikningen en förhöjning
av dagstemperaturen sker men anse, att denna förhöjning är av underordnad
betydelse i förhållande till den förhöjning av nattemperaturen som följer med
att den våta jorden har större värmekapacitet och större värmeledningsförmåga,
varjämte den genom den större avdunstningen från den fuktigare marken
frigjorda vattenångan utgör ett visst hinder mot den nattliga utstrålningen
samt även genom sin utfällning i form av dagg och nattdimma höjer
temperaturen. •

Vilken av dessa båda varandra motverkande faktorer är av utslagsgivande
betydelse synes icke vara klargjort genom den av vetenskapsakademien
förebragta utredningen, och ha ju akademiens sakkunniga också tillstyrkt
frågans vidare undersökning.

En del observationer, som genom en anstaltens tjänsteman utförts denna
sommar i Dalarna, bekräfta den stora temperaturnedsättning som under dagen
äger rum å myrarna. Att ett stort samband råder mellan dagstemperaturen
och nattens minimitemperatur har ävenledes framgått ur vid anstalten
gjorda publicerade undersökningar.

Dessa undersökningar behöva emellertid fortsättas för att full klarhet i
frågan skall ernås, något som också varit anstaltens avsikt. Uti statsutskottets
utlåtande till 1908 års riksdag, vari elen av Kungl. Majit föreslagna speciella
frostundersökningen avstyrktes, anfördes såsom förut framhållits, att meteorologiska
centralanstalten lämpligen skulle kunna genom anordnande av
observationsstationer efter en följd av år förskaffa sig ett observationsmaterial,
av vilket tillförlitliga slutledningar skulle kunna dragas. Det synes styrelsen
som om på denna väg frågan skulle kunna behörigen utredas, för vilket
ändamål den alltså borde till ett kommande år upptagas i anstaltens arbetsplan
varjämte ev. behövliga medel borde ställas till anstaltens förfogande.»

Beträffande efter 1920 tillkomna uttalanden i frågan märkes ett utlåtande
till Kungl. Majit den 21 oktober 1925 från lantbruksstyrelsen, till vilket hänvisas
i motionerna. I detta utlåtande anför lantbruksstyrelsen, att den statsunderstödda
torrläggningsverksamheten, i den mån densamma avsåge enbart
att minska frostländigheten, under årens lopp högst väsentligt minskats. Utdikningsföretagens
betydelse ur frostminskningssynpunkt hade för övrigt sedan
lång tid tillbaka varit omstridd. Lantbruksstyrelsen erinrar i detta sammanhang
om det utlåtande av vetenskapsakademien för vars innehåll ovan
redogjorts. Styrelsen åberopar sig även på den undersökning över temperaturförhållande
över torr och sank mark, som undertecknad 1921 utförde
vid Östnor i Dalarna, och beträffande vilken en redogörelse lämnats i Teknisk
tidskrift, väg- och vattenbyggnadskonst, häftet 4 1924. Av denna syntes
framgå, att en torrläggning vore av betydelse för minskning av frostländigheten
på våren, men att den hade ringa eller ingen inverkan på höstfrosterna.
Då enligt lantbruksstyrelsens uppfattning hänsyn i främsta rummet måste

Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.

tagas till höstfrosterna, ansåge styrelsen dikningens betydelse för frostminskningen
icke kunna tillmätas större vikt.

Då det gäller att efter de omfattande utredningar, som föreligga från århundradets
början beträffande avdikningens betydelse för frostländigheten
taga upp detta spörsmål är den fråga som först uppställer sig den: vilket
resultat hava efter 1920 utförda undersökningar givit? Den andra frågan är
den: äro nya undersökningar behövliga och om så är fallet huru böra de
organiseras och utföras?

Vad den första frågan beträffar bar redan lantbruksstyrelsen i sitt utlåtande
av 1925 hänvisat till min av Dalälvens regleringsförening bekostade
undersökning från Östnor.

Av denna bearbetning syntes framgå, att en torrläggning av fuktig eller
sank mark sannolikt är av betydelse för minskning av densammas och närliggande
markers frostländighet under våren, men att en dylik torrläggning
beträffande höstfrosterna i och för sig är av ringa eller ingen betydelse.

Det framhölls emellertid samtidigt uttryckligen i redogörelsen att detta
resultat grundade sig på till såväl tid som omfång starkt begränsade observationer
och att materialet »icke berättigade till alltför stor säkerhet, vare
sig det gäller kritik av andra forskares åsikter eller framställning av nya».

Det framhölls i detta sammanhang att temperaturförhållandena äro påverkade
av så många faktorer, såsom topografi, fuktighetsförhållanden, markbeskaffenhet,
vegetationstäckets art och täthet m. m., att de resultat, som
uppnås under vissa givna betingelser, mycket väl kunna tänkas peka i motsatt
riktning mot resultatet från en annan plats med olika förhållanden i fråga
om läge och vegetationstäcke m. m.

Ytterligare en undersökning, som i detta sammanhang bör omnämnas, har
i samarbete med anstalten organiserats av professor Olof Tamm vid skogshögskolan.
Undersökningen har omfattat temperaturmätningar över och i
närheten av Dumme mosse vid Klämestorp i Småland, vilka letts av länsjägmästare
W. Lothigius.

Dumme mosse är en öppen rismosse av ca 27 kvadratkilometers areal.
Temperaturobservationer lia under 1936—38 utförts dels vid en station (I) på
själva mossen, dels vid två stationer på öppna platser (II och III) i den invid
mossen växande skogsterrängen. Av dessa stationer låg (II) obetydligt
lägre under det att stationen lil låg obetydligt högre än mossen. De öppna
platserna i skogen hade en areal av omkring 1 000 kvadratmeter. Marken
var här relativt torr under vanligen rådande förhållanden.

Det visade sig, att minimitemperaturerna under alla delar av vegetationstiden
ligga lägre över mossen än vid de öppna platserna på ungefär samma
höjd i skogen. Den olikhet som föreligger mellan de olika månaderna i fråga
örn differensens storlek synes främst vara att hänföra till skillnader i fråga
örn antalet klara nätter under olika månader. Under klara nätter är differensen
störst och uppgår emellanåt till 1 å 2°. Orsaken till de lägre minimitemperaturerna
över mossen torde blott delvis kunna tillskrivas inflytandet
av markens vattenhalt, läll någon del torde de lia sin grund däri, att mossen
är mera öppen och därför mera utsatt för utstrålningens verkan än de mera
begränsade öppna platserna i skogen.

Ett anmärkningsvärt förhållande är, alt i regel maximitemperaturerna över
mossen äro betydligt lägre än vid de andra stationerna. Detta synes icke kunna
förklaras på annat sätt än att avdunstningen över mossen tager betydligt
mera värme ! anspråk än vid de andra stationerna. Man borde annars vänta,
att en starkare instrålning på den öppna mossen snarast borde höja maximitemperaturen
över denna relativt lill skogen. Det synes därför påtagligt, att

Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.

man här har att göra med en tydlig effekt av den starkare avdunstningen,
Detta är av intresse och ganska stor betydelse i det aktuella sammanhanget.
Ty det har emellanåt gjorts gällande, alt avdunstningen över sank mark ej
är avsevärt olika mot över torr mark, emedan vegetationstäcket i båda fallen
avdunstar ungefär lika mycket. På denna grund har man stundom avvisat
tanken att värmeomsättningsförhållandena skulle ge upphov till en lägre medeltemperatur
över sank än över torr mark. 1 det här berörda fallet är det
tydligt alt denna invändning icke är hållbar. Avdunstningsvärmet är under
en klar sommardag i det närmaste lika stort som hela den instrålade värmemängden.
Redan en skillnad i avdunstningen pä några tiotal procent måste
härvid medföra betydande skillnader i fråga om temperaturförhållandena,
i första rummet påverkas maximitemperaturen, men även kvällens utgångstemperatur
måste härigenom bliva lägre över sank än över torr mark, och
därmed förutsättningarna större för en lägre minimitemperatur i förra fallet.
Den t. ex. av Hildebrandsson framförda åsikten, alt denna ökade avdunstning
skulle kompenseras genom en större kondensation under natten har
knappast stöd i de observationer, som föreligga över avdunstnings- och kondensationsförloppen
i naturen. Avdunstningen överväger i så hög grad, kvantitativt
taget, över kondensationen, att den senare från värmehushållningssynpunkt
knappast kan anses spela någon avsevärd roll.

Från teoretisk synpunkt synes mig icke någon vägande invändning kunna
göras mot det påståendet, att en torrläggning av sankmark skulle undervisa
omständigheter nedsätta frostländigheten. Vad man här hör invända
mot är en generell formulering av detta påstående. Redan av det material som
föreligger synes det sannolikt, att vad som gäller för en viss sankmark, med
viss markbeskaffenhet och viss art av vegetation samt visst läge i förhållande
till höjder och skogsmarker, icke utan vidare kan anses gälla för en annan,
och att en undersökning därför måste göras i varje speciellt fall, om den
skall hava full beviskraft. Aven om en effekt i viss riktning kan spåras från
ett insamlat observationsmaterial erbjuder naturligtvis även frågan huruvida
effektens storlek är sådan, att den är av praktisk betydelse, vissa svårigheter
och torde icke kunna lösas blott med hänsyn till geofysiska betraktelser.

Vad slutligen frågan om nya undersökningar över torrläggningens betydelse
för frostländigheten beträffar, synes det påtagligt att sådana undersökningar
äro i hög grad önskvärda. Ä andra sidan synes härvid en förutsättning
för att praktiska resultat skola uppnås vara, att undersökningen genomföres
med hänsyn till alla de faktorer, som kunna anses ha praktisk betydelse
för den dagliga temperaturgången, alltså med hänsyn till såväl markfuktighet,
markbeskaffenhet, vegetationstäcke o. s. v. och till de värden på
utstrålningsförmåga, avdunstning, värmeledning och värmekapacitet, som
sammanhänga härmed och som ytterst komma att bestämma temperaturförförloppet
och därmed även minimitemperaturen under natten. Ett element,
som härvid bör uppmärksammas mer än som hittills skett, är luftfuktigheten
och dess olikheter över och i närheten av sank och torrlagd mark. Detta
synes önskvärt icke så mycket på grund av fuktighetens inflytande på temperaturförloppet,
även om detta förhållande även bör uppmärksammas, som
snarare emedan en viss inverkan av luftfuktigheten på växternas frostkänslighet
icke kan anses utesluten.

Det synes påtagligt, att den avvisande hållning som utskott och riksdag vid
föregående tillfälle intagit till förslaget örn en särskild undersökning av frostländighetens
samband med markfuktigheten, främst haft sin grund i att de
skilda utlåtanden i ämnet, som inkommit, tydligt givit vid handen, att frostproblemet
är synnerligen komplicerat och att en undersökning, örn den skall

Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.

ge resultat av generell räckvidd, måste få en mycket betydande omfattning
och kräva stora kostnader. Detta sammanhänger främst med, att resultaten
från en eller ett fåtal platser icke synas kunna tillämpas på andra platser
med avvikande lokala förhållanden.

Det synes med hänsyn till de ytterst komplicerade fall som förekomma i
naturen kunna ifrågasättas, om icke en klarläggande orientering borde kunna
ernås genom att en undersökning först genomfördes vid ett försöksfält,
som iordningställdes på artificiell väg, och där markfuktighet och andra fysikaliska
konstanter kunde tilldelas vissa värden, som lätt kunde varieras
i enlighet med viss plan. Endast på så sätt synes en geofysisk undersökning
kunna genomföras med rimliga kostnader. Skulle densamma komma till
stånd borde planläggning ske i samråd med SMHA.

Ytterst äro emellertid de meteorologiska och geofysiska resultat, som kunna
uppnås på detta eller på annat sätt, icke utslagsgivande för de praktiska
åtgärder i fråga om torrläggning av sankmark, som kunna ifrågasättas. Av
fundamental betydelse är härvid frågan om olika växters större eller mindre
känslighet för frost under olika betingelser i fråga om mark- och luftfuktighet.
Det synes icke uteslutet, att vissa av de iakttagelser, som föreligga över
större frostländighet över och i närheten av vattendränkt mark, snarare sammanhänger
med en ökad känslighet för frost hos växter i fuktig omgivning,
än med de rena temperaturförhållandena. Örn icke frågan skall komma in på
fel bog, synes det därför nödvändigt att den rent geofysiska undersökningen
bedrives i nära samverkan med växtbiologisk eller växtfysiologisk forskning.

Lämpligt synes också vara att planläggningen av en eventuell undersökning
göres i nära samverkan med geologisk och skoglig forskningsverksamhet.
Först genom en sådan samverkan synes det möjligt att uppnå resultat, på
vilka eventuella praktiska åtgärder kunna byggas med förtroende.

Stockholm den 2 mars 1944.

Anders Ängström.