Jordbruksutskottets utlåtande Nr 31.
I
Nr 31.
Ankom till Riksdagens kansli den 25 februari 1913 kl. 1 o. m
Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag, åsyftande rätt för
enskild person att för husbehov tillgodogöra sig vatten å
annans mark m. m.
(2:a Avd.)
I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets behandling
överlämnad motion, ur 151, bär herr Westlund hemställt, att Riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t måtte
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana lagbestämmelser,
att rättighet må medgivas enskilda personer att för husbehov få
tillgodogöra sig vatten å annans mark samt över annans mark draga
rörledningar även när marken äges av annan än ägaren till vattnet.
Till stöd härför har anförts följande:
»Rn olägenhet, som ofta förefinnes, synnerligast på landsbygden,
bestar däruti, att personer, vilka pa sina fastigheter äga källor eller
brunnar, neka sina grannar och närboende att därifrån hämta eller leda
vatten till sina gårdars och fastigheters behov eller också härför betinga
sig en ersättning, vilken icke står i något rimligt förhållande till den
skada och det intrång, som därigenom förorsakas.
Vid nyare laga skiften och hemmansklyvningar ha sådana rättigheter,
som här avses, ibland tillgodosetts för flera eller alla delägarna
på ett bättre sätt än förut, men vid dessa förbehåll har man ofta förbisett
den del av rättigheten, vilken avsett ett tidsenligt tillgodogörande
av vattnet från dessa för gemensamt behov avsatta brunnar eller källor
medelst anbringande av ledning.
Vid äldre skiftesförrättningar har man sällan gjort några undantag
i berörda hänseende, utom det, att trakter finnas i vårt land, synnerligast
i Norrland, där laga skifte ännu ej ägt rum.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 sand. 16 höft. (Nr 31.)
1
o
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 31.
Utskottet.
I detta sammanhang- torde även få erinras, att fall förekomma, då
genom brukningsdelarnas klyvning och därav följande utflyttning det
blivit synnerligen lägligt att få husbehovsvatten från ställen, som vid
föregående jorddelningar ej kunnat förutses — ja, till och med från
platser, vilka ligga utom skifteslagets område.
Det framträder därför ett starkt behov av sådana lagbestämmelser,
att möjlighet kunde beredas medlemmar inom ett samhälle eller vid
enskild gård att för husbehov, utan allt för kostsam procedur och mot
skälig ersättning, få tillgodogöra sig å annans mark befintligt vatten och
att därifrån få leda vatten medelst i jorden nedlagda rörledningar, där
sådant prövas kunna ske utan förfång för ägaren av marken.»
Såsom synes, påyrkar motionären lagbestämmelser av tvåfaldig
innebörd, avseende nämligen dels rätt att för husbehov taga i anspråk
vatten å annans grund och dels rätt att för tillgodogörande av vatten
över annans mark framdraga rörledning. Nu vill det av motionens
ordalydelse förefalla, som om den sistnämnda rättigheten vore av motionären
avsedd endast eller i varje fall närmast såsom medel att förverkliga
den förstberörda. Tydligt torde emellertid vara, att en sådan rätt
som den senare ej nödvändigtvis förutsätter samtidig legalisering av rätt
att annorlunda än efter avtal taga i anspråk annan fastighets vattentillgång,
samt att sålunda intet sådant intimt sammanhang mellan dessa
båda frågor är för handen, att icke den ena mycket väl låter sig lösas
oberoende av den andra. Vid sådant förhållande anser utskottet riktigast
att vart för sig behandla motionärens båda yrkanden.
Vad då först angår den i motionen påyrkade rätt att för husbehov
tillgodogöra sig vatten å annans grund, förhåller det sig ju obestridligen
sä, att innehavare av sådana fastigheter, å vilka icke finnes tillräcklig
tillgång på husbehovsvatten, kunna vara hänvisade till att genom uppgörelser
med ägare av i berörda hänseende bättre lottade grannfastigheter
söka fylla det nödtorftiga vattenbehovet, något, som emellertid kanske icke
alltid lyckas. Det kunde ju under sådana förhållanden synas billigt, att
innehavare av dylika vattenbehövande fastigheter erhölle laglig befogenhet
att mot erläggande av skälig ersättning tillgodose sitt vattenbehov från
sådant ställe utanför det egna området, där det naturligast och lämpligast
läte sig göra. En dylik rätt kunde synas så mycket mera befogad,
ifall densamma, såsom i motionen föreslås, lagligen inskränktes
till fall, där rättigheten prövades kunna utövas »utan förfång för» vattenägaren.
Emellertid torde just på denna punkt — då det nämligen
gäller att fastslå begreppet »förfång» — avgörande betänkligheter yppa
Jordbruksutskottets utlåtande Nr Hl. :i
mot ott bifall till motionen i dess nu berörda del. Det torde nämligen
ej vara sä lätt att avgöra, huru långt ägare av fastighet, vars
vattentillgång skulle göras för annan tillgänglig, i värjo särskilt fäll
borde vara pliktig att tåla intrång, innan skäligen kunde anses, att
förfång förelåge. Särskilt torde det under perioder av ihållande torka,
eller då av annan anledning vattnet kan sina i källor, brunnar och sådana
vattensamlingar av mindre omfång, som i motionen åsyftas, vara
vanskligt nog^ att avgöra, i vilken omfattning ägare därav skulle vara
nödsakad att för annans skull underkasta sig- ytterligare minskning av
vattenmängden. Åven torde det vara förenat med stora svårigheter att
vid bestämmandet av grunderna för ersättnings utgående samt av ersättningsbeloppets
storlek i det särskilda fallet förutse och beräkna, i vilken
omfattning fastighet, vars vatten sålunda toges i anspråk, i en framtid,
eventuellt för industriella anläggningar eller andra dylika ändamål, kunde
komma att för egen räkning behöva disponera den* å fastigheten befintliga
vattentillgången.
b ör övrigt torde det icke böra förbises, att eu sådan rätt som
den av motionären i första rummet föreslagna principiellt skulle förutsätta
en modifiering av hittills gällande grundsatser rörande äganderätt
till vatten, i det att densamma skulle innebära ett, visserligen praktiskt
taget, ofta tämligen betydelselöst, men, rättsligt sett, otvetydigt tvångsingrepp
i enskilds äganderätt till förmån för annan enskilds behov.
Om något dylikt ingrepp kan det däremot uppenbarligen icke
bliva fråga i det senare momentet av motionärens yrkande, det nämligen,
som. avser lagstadgad rätt att över annans mark draga ledning
för vattentillförsel. Eu sådan rätt, vars karaktär blott bleve en laglig611
grundad servitutsrätt, skulle, enligt utskottets mening, mången
gång bliva av största betydelse för avhjälpande av i motionen berörda
olägenhet, och detta även utan att förutsätta den i motionen föreslagna
rätt till tvångsförvärv av annan tillhörigt vatten. Lätteligen kunna ju
tänkas fall, då frågan om bristande vattentillförsel för en fastighet
endast härrör ur svårigheten att få begagna annan tillhörig mark för
anläggning av vattenledning. Så t. ex då fastighet består av flera än
ett skifte, av vilka det ena inrymmer vattentillgång men genom annan
tillhörig mark är skilt från den del av fastigheten, där vattnet är avsett
att komma till användning eller då innehavare av vattenfattig fastighet
genom frivillig överenskommelse förvärvat rätt att tillgodogöra sig
vatten å annans mark, men svårighet uppstår att över mellanliggande,
tredje man tillhörig, fastighet vinna väg för vattnets ledning. I sådana
fäll förefinnes, enligt utskottets åsikt, ett fullt berättigat intresse, som
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 31.
med allt fog kan påkalla att bliva lagligen tillgodosett. Gällande lag
medgiver emellertid icke fastiglietsinnehavare möjlighet att för enskilt
ändamål tilltvinga sig rätt till här ifrågakomna ledningsföretag, och ej
heller är frågan om dylik rätt berörd i något av nu utarbetade förslagtill
revision av de vattenrättsliga och expropriationsrättsliga förhållandena.
Härvid är visserligen att märka, att uti det nu föreliggande
förslaget till ny expropriationslag bland de uppräknade ändamål, för
vilka annans fastighet må tagas i anspråk, även medtagits behovet »att
förse en ort med vatten», men torde denna bestämmelse dock vara otillräcklig
med hänsyn till mångfalden av fall, då det blott är eu enskild
fastighet, för vilken ett dylikt behov föreligger. Det synes sålunda utskottet,
som om i lagstiftningen här förelåge cn brist av beskaffenhet,
att böra föranleda uppmärksamhet från statsmakternas sida. Såsom ett
önskemål anser sig utskottet emellertid böra framhålla, att proceduren
för vinnande av rätt till sådana mindre ledningsföretag, varom här kan
bliva fråga, måtte göras så enkel och föga kostsam som möjligt, svarande
mot dessa företags egen natur.
Med åberopande av det nu anförda får utskottet hemställa,
att Riksdagen må, i anledning av förevarande
motion, i skrivelse till Kung]. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådana lagbestämmelser, att rättighet må
medgivas enskilda fastiglietsinnehavare att för tillgodogörande
av vatten till husbehov över annans fastighet
framdraga ledning.
Stockholm den 25 februari 1913.
På jordbruksutskottets vägnar:
D. PERSSON i Tallberg.
Närvarande: herran Per-sou, Odelberg, Tamm, frih. De Geer, Paulson, Fahlén, Lindblad,
Pers, Ericsson, Nilsson i Kabbarp, greve Hamilton, Kronlund, Andersson,
Linders, Hellström, Ekerot.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1913.