Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28 (Utlåtande 1938:Ju28 ju)

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.

Nr 28.

Ankom till riksdagens kansli den 17 mars 1938 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder till
underlättande av svenska fiskares fiske vid Island.

(2:a avd.)

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 182 av herr Nilsson, Theodor, m. fl. samt II: 297 av
herr Johansson i Öckerö m. fl., har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att åtgärder snarast vidtagas för att svenska
fiskare vid fiske vid Island måtte beredas vidgade rättigheter till skötsel av
fartyg, redskap och fångster vid besök i de redan nu tillåtna hamnarna samt
att rätten till sådan skötsel måtte utsträckas till att gälla vid besök i flera
hamnar och ankarplatser än de nu tillåtna.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna framställning, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Vid behandlingen av ärendet inom utskottet har tillkallats förste legationssekreteraren
C. O. Gisle, vilken varit utsedd till sakkunnig i handelspolitiska
frågor inom 1935 års fiskeriutredning. Herr Gisle anförde följande:

De för Island gällande bestämmelser, som föranledde de i föreliggande
motioner påtalade svårigheterna för svenska fiskare, återfunnes i den isländska
lagen av den 21 april 1922 om rätt till fiske å sjöterritoriet, vilken trädde
i kraft den 1 juli 1922. Enligt denna lag, som medförde avsevärt beskurna
rättigheter för utländska fiskare vid Island i jämförelse med tidigare rådande
förhållanden, finge fiske å isländskt sjöterritorium bedrivas endast av
isländska medborgare och med isländska fartyg. Utländska fiskare, som
bedreve fiske utanför territorialgränsen, finge icke uppehålla sig vid kusten
eller i hamn för att därifrån bedriva fiske utanför sjöterritoriet; dock finge
de söka skydd vid kusten mot storm och oväder. Beredning av fisk å utländska
fartyg finge ej ske innanför territorialgränsen eller i hamn, och
endast isländska medborgare ägde att införa fisk å isländskt sjöterritorium
för att där bereda den.

De olägenheter, som nyssnämnda bestämmelser medförde för de utländska
fångstmän, som bedrevo fiske utanför Island, föranledde så småningom
framställningar om lättnader, särskilt från svensk och norsk sida. I anledning
av en framställning från Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening
upptog sålunda svenska beskickningen i Köpenhamn enligt instruktion i september
1927 överläggningar med Islands därvarande minister, åsyftande
borttagande av föreliggande hinder för svenska fiskare att i mån av behov
ilandföra sina fångster på Island för försäljning. Det isländska svaret blev
avböjande, varvid dock meddelades, att isländska regeringen redan förut in Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 10 sami. Nr 28 32- 1

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.

struerat vederbörande polismyndigheter att icke inskrida mot främmande
fiskefartyg, som avsatte intill 700 tunnor sill till isländska statsborgare, under
förutsättning att fartyget utanför sjöterritoriet till eget bruk hade nedsaltat
en något större myckenhet och likaledes sålt en något större kvantitet
till andra utländska fartyg.

I anledning av en framställning från svenska västkustfiskarnas centralförbund
avlät svenske konsuln i Reykjavik i maj 1932 en framställning till
isländska regeringen om att sådana lättnader måtte beredas svenska fiskare,
att dessa så långt möjligt tillätes begagna isländskt sjöterritorium och isländska
hanmar såsom baser för sillfiske utanför isländskt territorium, däri
inbegripet tillåtelse att träffa med deras fiskeriverksamhet sammanhängande
dispositioner beträffande redskap och övriga förnödenheter, att de vid behov
finge sälja sina fångster på Island samt att de för utförsel av sina fångster
från Island till Sverige icke skulle behöva erlägga andra avgifter än dem, som
påvilade isländska undersåtar. Även svaret på denna framställning blev
emellertid avböjande.

Mellan Norge och Island träffades den 17 september 1932 en överenskommelse
om de norska fiskeriintressena vid Island och om införsel av saltat isländskt
fårkött till Norge. Genom denna överenskommelse, som trädde i
kraft den 13 april 1933 och alltjämt gäller, uppnåddes lättnader i olika hänseenden
för det norska sillfisket i isländska farvatten. Sålunda stadgades,
bland annat, att norska sillfiskefartyg skulle äga rätt a) att torka och efterse
sina fiskeredskap under uppehåll i Siglufjord och Akureyri, under villkor att
vederbörande fartyg under detta arbete vore förankrat eller förtöjt och förde
särskild signalflagg, b) att på samma villkor ilandföra och reparera sina
fiskeredskap i nämnda två hamnar och c) att begagna sina fångstbåtar för
transport och vattenpåfyllning i elva angivna isländska hamnar. Vidare bestämdes,
d) att de norska fiskefartyg, som icke levererade sill till saltning på
moderfartyg eller på annat främmande fartyg, skulle tillåtas att försälja i
land för saltning sammanlagt 500 tunnor och 700 tunnor per fartyg för respektive
drivgarns- och snörpvadsfartyg; för de norska fartyg, som utom att
uppfylla nyssnämnda förutsättning också hade säsongkontrakt med silloljefabrik
på Island, höjdes nämnda kvantiteter till 700 tunnor respektive 1,200
tunnor, e) De norska fiskefartyg, som icke levererade sill till saltning på
moderfartyg eller på annat främmande fartyg och som hade kontrakt med
silloljefabriker på Island, skulle äga företaga omstuvning av egen last av
fångst och utrustning under uppehåll i Siglufjord och Akureyri, om arbetet
på förhand anmäldes för vederbörande hamnmyndigheter och fartyget under
arbetet vore förankrat eller förtöjt och förde särskild signalflagg. Slutligen
skulle f) klarerings- och fyravgifter avkrävas norska fiskefartyg, endast då
de ankomme från utlandet, och g) vid ankring utanför isländsk hamn skulle
norska fiskefartyg icke avkrävas avgifter, såvida fartyget icke hade förbindelse
med land.

I gengäld för de förmåner, som enligt ovanstående tillförsäkrats norska
fiskefartyg, utfäste sig norska regeringen att för vissa årliga kvantiteter isländskt
saltat fårkött nedsätta gällande tull vid import till Norge till 10 öre
per kilogram. — Denna tullnedsättning hade möjliggjort en avsevärd import
av isländskt saltat fårkött till Norge; år 1930 uppgick den enligt norsk statistik
till en kvantitet av 736.1 ton och till ett värde av 679,500 norska kronor.
Till jämförelse kunde nämnas, att importen av isländskt saltat fårkött till
Sverige under år 1936 uppgick till en kvantitet av 4.4 ton och till ett värde av
4,100 kronor. I Sverige utginge f. n. en tull å dylikt kött örn 7 öre per kg.,
varjämte upptoges en licensavgift om 30 öre per kg., sålunda tillsammans
37 öre per kg.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.

De förmåner, som Norge sålunda köpt sig till genom 1932 års överenskommelse,
tillerkändes efter hänvändelse från svensk sida till isländska regeringen
utan särskilt vederlag jämväl svenska fiskefartyg och undersåtar. Detta
skedde genom faktisk tillämpning äv mest-gynnad-nations-klausulen; något
avtal härom mellan Sverige och Island funnes icke.

I november 1934 inkom till jordbruksdepartementet från svenska västkustfiskarnas
centralförbund en framställning om vidtagande av åtgärder för
beredande av ytterligare lättnader för det svenska fisket vid Island, i stort
sett innefattande tillstånd att använda isländskt territorium såsom bas för
fisket, samt att vid behov utan begränsning få sälja den fångade sillen på
Island och att på isländskt territorium få göra omlastningar av fångst m. m.
Denna framställning hade icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Beträffande frågan om möjligheten av att utverka ytterligare medgivanden
från isländsk sida beträffande det svenska fisket vid Island torde bl. a. följande
synpunkter förtjäna att beaktas. De restriktioner, som å isländsk sida
tillämpades beträffande utländska fiskares och fartygs rättigheter å isländskt
territorium, avsåge givetvis i första rummet skydd för det inhemska fisket.
Ytterligare lättnader för det utländska fisket skulle givetvis innebära försämrade
inkomstmöjligheter för Islands eget fiske och därmed för landet i
dess helhet. Island vore nämligen i högsta grad beroende av sin utrikeshandel
för upprätthållande av befolkningens levnadsstandard — värdet per
innevånare av utrikeshandeln vöre större än i något annat land — och exporten,
varmed importen ju måste betalas, bestode till övervägande del av
fisk och produkter därav. (Av hela exportvärdet under år 1936, 48 miljoner
isländska kronor, utgjordes omkring 37 miljoner kronor eller över 75 °/o
av fisk och produkter därav; resten av exporten bestode huvudsakligen av
fåravelsprodukter.) Det var därför endast tack vare avsevärda medgivanden
beträffande införseln av isländskt fårkött till Norge, som norska regeringen
genom 1932 års avtal lyckades erhålla de lättnader för det norska fisket vid
Island, som Sverige sedan gratis fick del av. x\ isländsk sida syntes man
anse redan dessa lättnader vara alltför stora, och en uppsägning av 1932 års
avtal, som nu löper med sex månaders uppsägningstid, skulle därför, enligt
vad pressen förmält, flera gånger ha varit under övervägande; å norsk sida
hade man däremot veterligen icke gjort något försök att uppnå lättnader
utöver de i 1932 års avtal stadgade. Örn det överhuvud taget vore möjligt
att uppnå ytterligare lättnader för det svenska fisket vid Island, torde dessa
med hänsyn till vad ovan sagts säkerligen icke kunna uppnäs utan avsevärda
koncessioner från svensk sida, förmodligen bestående i förbättrade avsättningsmöjligheter
i Sverige för isländska produkter, d. v. s. närmast sill och
fårkött. Det torde även böra påpekas, att eventuella ytterligare lättnader
för svenska fiskare även skulle komma norska fiskare tillgodo, varför man
icke skulle uppnå någon förbättring i konkurrensen med dessa senare, vilka
sedan länge bedrivit fiske vid Island i långt större omfattning än svenska
fiskare. Det kunde även framhållas, att Island vöre en relativt betydande
avnämare av svenska varor (trävaror, papper, maskiner m. m.). Enligt isländsk
statistik uppgick sålunda under år 1936 värdet av Islands import
från Sverige till 4,160,000 isländska kronor, medan värdet av exporten till
Sverige var 4,077,000 kronor (bestående till alldeles övervägande del av sill).

Vid 1935 års riksdag väcktes motionerna I: 112 av herr Sanne och 11:244
av herr Hansson i Hönö m. fl., lika lydande, vari hemställdes, att riksdagen
ville besluta att hos Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag till åtgärder
i syfte att säkerställa svenska fiskares fångster av islandssill.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.

V ti kottet.

I anslutning till vad som uttalats i nämnda båda motioner vitsordade
jordbruksutskottet (utlåtande nr 72) önskvärdheten av att det svenska sillfisket
vid Island ej blott vidmakthölles utan även utvecklades, detta framförallt
ur den synpunkten, att de svenska fiskarena kunde beredas ökade
arbetstillfällen och avsättningsmöjligheter genom att en del av dem överginge
till islandsfiske från andra fisken. Emellertid hade Kungl. Majit, såsom
1933 års fiskeriutredning i yttrande över motionerna framhållit, just
med ledning av denna synpunkt under de sista åren vidtagit verkligt kraftiga
stödåtgärder för islandsfisket, bland annat innebärande — förutom meddelande
av statslån på mycket fördelaktiga villkor — utbetalande av premier
såsom tillskott lill marknadspriset på sillen. I likhet med fiskeriutredningen
ville utskottet varken förneka, att andra åtgärder än de redan
vidtagna kunde visa sig ändamålsenliga, eller motsätta sig, att frågan om
åtgärder för beredande av säkrare avsättning av svenska fiskares fångster
av islandssill ytterligare utreddes, därest erfarenheterna av vidtagna eller
blivande stödåtgärder eller andra särskilda omständigheter därtill skulle
föranleda. Då utskottet hade kännedom örn att Kungl. Majit med uppmärksamhet
följde denna fråga och förutsatte, att Kungl. Majits behandling av
frågan framdeles liksom hittills komme att vara inriktad på att erforderliga
åtgärder i mån av behov bleve vidtagna, fann utskottet emellertid den
i motionerna begärda skrivelsen från riksdagens sida icke vara av behovet
påkallad.

På hemställan av utskottet beslöt riksdagen, att motionerna ifråga icke
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Av den ovan lämnade redogörelsen för frågan örn de icke isländska
fiskarenas ställning vid Island torde framgå, att denna fråga är av huvudsakligen
handelspolitisk natur. De svenska intressena härvidlag äro icke
isolerade utan synas vara nära förknippade med framförallt de norska i
så måtto att de ytterligare medgivanden, som tilläventyrs skulle kunna utverkas
från isländsk sida utöver de gällande, torde komma både Sverige
och Norge tillgodo. Vidare torde ej heller böra förbises, att utrikeshandeln
har stor betydelse för den isländska befolkningen och att exporten består
till cirka 75 procent av fisk och produkter därav samt till återstoden huvudsakligen
av fåravelsprodukter. Handelsutbytet Island och Sverige emellan
motsvarar för närvarande något över 4,000,000 svenska kronor och synes
vara tilltagande.

Liksom motionärerna finner utskottet det önskvärt att åvägabringa
förbättrade arbetsförhållanden för de svenska islandsfiskarena. Särskilt angeläget
synes det vara, att möjligheter för dem öppnas att i storm och annat
nödläge söka sig innanför territorialgränsen och till isländska hamnar och
att där ombesörja nödiga åtgärder för fångsternas tillvaratagande. Då emellertid
utskottet förutsätter, att Kungl. Majit liksom hittills uppmärksammar
förevarande angelägenhet och i görligaste mån söker främja de svenska

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.

fiskarenas intressen, finner utskottet icke anledning tillstyrka avlåtande av
den skrivelse till Kungl. Maj:t härutinnan, som begäres i föreliggande motioner.

Under åberopande av det anförda får sålunda utskottet hemställa,

att motionerna 1:182 och 11:297 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 mars 1938.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sederholm, Carl Eriksson, Gabrielsson, Tjällgren,
Allred Andersson, Jacob Hansson, Lindbärg och Gottfrid Karlsson samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Björnlunda, Uddenberg, Hedlund i Häste,
Carlström, Ericsson i Sörsjön, Liedberg, Karlsson i Munkedal och Pettersson i Dahl.