Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26 (Utlåtande 1937:Ju26 ju)

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 16 februari 1937 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15
juni 1923 (nr 212) m. m.

(2 :a avd.)

I en till riksdagen den 22 januari 1937 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 54, har Kungl. Majit, under åberopande av bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) Lag

om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 och 2 morn., 18 § 1 morn., 25 § och 30 §
1 mom. skogsvårdslagen den 15 juni 1923 samt rubriken till 4 kap. samma
lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår samt att i
nämnda lag skall införas en ny paragraf med beteckning 21 a § av den lydelse
nedan sägs:

2 §•

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) skogar, som---äger tillämpning;

2) allmänningsskogar i---örn häradsallmänningar;

3) städernas skogar;

4) statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar;

5) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika
boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad
tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord;
samt

6) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari
1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger tillämpning
eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 5) eller 6) angives, i samfällighet med
skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda
skogsområdet i dess helhet.

1 Senaste lydelse av 2 § 1 morn.: punkt 1, se 1932:181; punkt 2, se 1932:108; punkterna
3—5 och 7, se 1925:94; punkt 6, se 1926:190. Senaste lydelse av 2 § 2 morn., se 1925:94.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 10 sami. Nr 2G- 1

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26-

4 KAP.

Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar och

skyddsskogar.

18 §.

1 mom. Där i---meddelade bestämmelser.

Konungen äger ock efter förutgången syn och undersökning förordna, att
skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot flygsandsfält eller
fjällgränsens nedgående, skola såsom skyddsskogar lyda under bestämmelserna
i 21 a §.

Förordnande, varom här ovan förmäles, må även meddelas av länsstyrelsen
att gälla, intill dess Konungen i ärendet beslutat.

Finnes förordnande---Konungen återkallas.

21a §.

Vad i 19—21 §§ är stadgat beträffande svårföryngrad skog skall gälla även
skyddsskog.

Prövas för återväxtens främjande å skog, som avsatts till skydd mot flygsandsfält,
erforderligt, att rätt till bete å skogen helt eller i viss mån, såsom
beträffande vissa slag av hemdjur eller viss tid av året, förbjudes, äger Konungen
därom meddela föreskrift.

25 §.

1 mom. Företager någon avverkning i uppenbar strid mot bestämmelserna
i 19 §, 21 a § första stycket eller 23 § 1) eller i strid mot föreskrift eller
avverkningsförbud, som enligt denna lag meddelats, eller förfogar någon mot
bestämmelsen i 4 § 2 mom. över virke, som blivit avverkat till husbehov,
straffes med dagsböter.

Då till---är sagt.

2 morn. Bryter någon uppsåtligen mot föreskrift, som meddelats enligt
21 a § andra stycket, straffes med dagsböter. Begår någon sådan förseelse
av oaktsamhet, vare straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.

3 mom. Varder i fall, där jämlikt 23 § skogsvårdsstyrelsens tillstånd erfordras
för skogsmarks omläggning till annan användning, avverkning företagen,
men eftersättes åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd, straffes
med dagsböter; dock vare, där under den föresätta tiden flera varit för åtgärdens
vidtagande ansvariga, den av dem, som finnes ej hava i avsevärd grad
bidragit därtill, att åtgärden icke blivit fullgjord, från ansvar fri.

4 mom. Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen
är för likartat fall stadgat. Förskyller förseelsen enligt 1 mom. här ovan
påföljd, som i andra stycket därav sägs, varde ock den påföljd ådömd.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

30 §.

1 mom. Den, som med skogsvårdsstyrelsens slutliga beslut i ärende, varom
i 4, 5, 8, 17, 19, 21, 21 a eller 23 § sägs, icke åtnöjes, äger att däröver anföra
besvär hos länsstyrelsen. I fall, som i 8 eller 17 § avses, vare rätten till
sådan klagan ej till viss tid inskränkt, men skola i andra fall besvären, vid
talans förlust, vara ingivna sist innan klockan tolv å trettionde dagen efter
det klaganden av beslutet erhållit del; och skall underrättelse därom i beslutet
meddelas.

Påkallar klaganden---klaganden utgöras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Genom denna lag upphävas lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående
skyddsskogar samt de bestämmelser, som genom kungl, brev den 4 december
1821, den 2 maj 1826, den 16 juni 1847, den 30 november 1848, den 27 juli
1860 och den 6 mars 1863 samt länsstyrelsens i Hallands län allmänna kungörelser
den 31 december 1861 och den 18 maj 1863 meddelats angående
städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands län, i den mån dessa
bestämmelser ännu äga giltighet. Beträffande Tönnersa flygsandsfält skall
dock vad i kungörelsen den 31 december 1861 är stadgat örn förvaltning av
skogen för ägarnas gemensamma räkning samt om den grund, enligt vilken
kostnad för fältets kultur och vad dessutom kan förekomma skall utgå
samt inkomst från fältet fördelas, fortfarande gälla, intill dess förrättning
för verkställande av ståndskogslikvid mellan ägarna i laga ordning ägt
rum.

I fråga om de skogar, å vilka jämlikt särskilda förordnanden lagen den
24 juli 1903 hittills ägt tillämpning, skall så anses, som om förordnande meddelats
enligt 18 § 1 mom. andra stycket.

Vid nya lagens tillämpning å sistnämnda skogar samt skogar å enskilda
tillhöriga flygsandsfält i Hallands län skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före nya lagens ikraftträdande,
skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse.

2) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning, som verkställts
före dess ikraftträdande; dock att avverkning ej må i något fall verkställas
senare än fem år efter utsyningen.

3) Vad i nya lagen stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder till betryggande
av återväxt i anledning av skada, varom i 10 § skogsvårdslagen förmäles,
gäller icke, där sådan skada uppkommit före nya lagens trädande i
kraft.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180)
örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa
skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 §•

1 morn. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) allmänningsskogar i — — — avsatt besparingsskog;

2) skogar, lydande---vissa områden;

3) skogar å---stadgad åborätt;

4) städernas skogar;

6) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari
1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger
tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

2 morn. Ligger skog, som i 1 mom. 5) eller 6) angives, i samfällighet med
skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda
skogsområdet i dess helhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

3) Lag

om ändrad lydelse av 10 § lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående
husbehovsskogar inom vissa områden.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar
inom vissa områden skall erhålla följande ändrade lydelse:

Finnes husbehovsskog böra bibehållas till skydd mot fjällgränsens nedgående
och prövas på grund härav större inskränkning i ägarens eller åbons
rätt att bruka skogen än förut i denna lag sagts vara av nöden, förordnar

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

Konungen efter förutgången syn och undersökning om den inskränkning i
förfoganderätten, som av omständigheterna påkallas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

4) Lag

angående ändrad lydelse av 1 § 10 lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 § 10 lagen den 12 maj 1917 om expropriation
skall erhålla följande ändrade lydelse:

10. för kronans övertagande av flygsandsfält, varom ägaren försummat
taga sådan vård, att fara för sandflykt förebygges.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

5) Förordning

angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 11 oktober
1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ förordningen den 11 oktober 1912
om skogsvårdsavgift1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

För avverkat --- taxerade rotvärde.

Genom denna avgift inflytande medel skola fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna
i riket efter ty nedan sägs.

4 §'' .

Av de genom skogsvårdsavgiften inom varje landstingsområde inflytande
medel skola nittio procent tillhandahållas skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet
och tio procent redovisas till statskontoret för att av Kungl.
Majit i mån av förefallande behov fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser
i riket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1928: 378; av 4 § se 1923: 214.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till det
vid propositionen fogade statsrådsprotokollet.

Inledning.

Någon enhetlig lagstiftning rörande vården av landets skogar finnes icke.
Vid sidan av den allmänna skogsvårdslagen, som reglerar vården av huvudparten
av landets enskilda skogstillgångar, finnes ett flertal författningar
avseende vården av vissa särskilda kategorier enskilda skogar samt de allmänna
skogarna. En omarbetning av dessa författningar har sedan länge
stått på dagordningen. Man har därvid främst syftat till att bringa nämnda
författningar, vilka i flera avseenden ansetts föråldrade, i större överensstämmelse
med modernare skogsvårdsprinciper samt att i möjligaste mån
skapa enhetlighet och överskådlighet på ifrågavarande lagstiftningsområde.
Början till denna omarbetning av skogslagstiftningen i riket har redan gjorts
genom de nya författningar, som utarbetats rörande häradsallmänningar,
ecklesiastika skogar, vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden ävensom domänfondens skogar. I syfte att
fullfölja det sålunda påbörjade lagstiftningsarbetet bemyndigade Kungl.
Maj.t den 20 juni 1935 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla dels
en utredningsman för att i enlighet med av departementschefen i anförande
till statsrådsprotokollet samma dag angivna riktlinjer verkställa utredning
och avgiva förslag beträffande skogslagstiftningsfrågor och dels i mån av
behov sakkunniga personer att med utredningsmannen deltaga i överläggningar
i ämnet. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade chefen för jordbruksdepartementet
den 28 juni 1935 såsom utredningsman hovrättsrådet
i Svea hovrätt T. W. G. Sjöfors. Denne upptog till en början till övervägande
frågan om ändrad lagstiftning rörande den kategori skogar, som
betecknas såsom skyddsskogar och vilkas vård är reglerad genom lagen den
24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar. Såsom sakkunniga beträffande
denna fråga tillkallades den 6 september 1935 docenten vid skogshögskolan
jägmästaren J. E. Wibeck och jägmästaren i Burträsks revir G. A.
Nordfors. Den 24 februari 1936 avgåvo utredningsmannen och de sakkunniga
betänkande med förslag till lagstiftning i ämnet (stat. off. utr. 1936: 19).
Utredningsmannen upptog härefter till behandling frågan om lagstiftning
angående skogar å städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands
län, i fråga om vilkas vård för närvarande gäller ett flertal av Kungl. Maj:t
och länsstyrelsen i Hallands län särskilt meddelade föreskrifter. För att med
utredningsmannen deltaga i överläggningar rörande denna lagstiftningsfråga
tillkallades den 24 mars 1936 generaldirektören och chefen för domänstyrelsen
G. Kuylenstjerna, chefen för statens skogsförsöksanstalt professorn
H. Hesselman, överlantmätaren i Hallands län O. Nilsson och gods -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26-

ägaren D. Dellien i Eldsberga. Betänkande med förslag till lagstiftning avlämnades
av utredningsmannen och de sakkunniga den 27 juni 1936 (stat.
off. utr. 1936: 30). Utredningsmannen och de sakkunniga, vilka tillkallats
att med honom deltaga i överläggningar rörande skogslagstiftningsfrågor,
hava antagit den gemensamma benämningen skogslagkommissionen.

över kommissionens omförmälda båda betänkanden hava yttranden avgivits
av ett stort antal myndigheter och korporationer.

Lagrådets utlåtande har inhämtats över förslagen 1—4.

Lagstiftning angående skyddsskogar.

Gällande bestämmelser och deras tillämpningsområde m. m.

Enligt 1 § lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar avses
med skyddsskogar sådana skogar, vilkas bestånd erfordras till skydd mot
flygsandsfält och fjällgränsens nedgående. Enligt bestämmelserna i nämnda
paragraf äger Kungl. Majit att för bibehållande av dylika skogar, efter
föregången syn och undersökning förordna, att annan avverkning än till
husbehov må äga rum endast efter utsyning, som på statens bekostnad verkställes
av skogsstatens tjänstemän, dock att skogsägaren är berättigad att på
en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som är förenlig med skogens
återväxt och framtida bestånd. Sådant förordnande må enligt lagen även
meddelas av länsstyrelsen att gälla, intill dess Kungl. Majit beslutit i ärendet.

Enligt lagen kan i fråga om skog, som där avses, ägarens rätt att verkställa
avverkning begränsas utöver vad nyss sagts. I 2 § stadgas i detta avseende,
att, där större inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen än i 1 §
sägs befinnes vara av nöden, Kungl. Majit äger efter föregången undersökning
i varje särskilt fall förordna örn den inskränkning i förfoganderätten,
som av omständigheterna påkallas. Meddelas sådant förordnande, är ägaren,
där han föredrager att avstå marken framför att tåla föreskriven inskränkning,
berättigad påfordra, att marken skall av staten lösas. Enligt
lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 6) örn ändrad lydelse av 2 § skyddsskogslagen
äger dock nu angiven lösningsrätt ej rum i avseende å mark inom område
av Västerbottens eller Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilket
avvittringsutslag icke av länsstyrelsen meddelats före den 1 juli 1909. Beträffande
lösen av mark skola de angående jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov givna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

Den, som överträder enligt skyddsskogslagen meddelade föreskrifter, drabbas
av bötesstraff, varjämte virke, som avverkats i strid mot sagda föreskrifter,
skall, där det ligger kvar å skogen eller, örn det är bortfört, fortfarande
är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår
dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva
ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

Kronobetjänte samt tjänstemän och betjänte vid skogsstaten äga lika be -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26-

hörighet att åtala överträdelse, som nyss sagts, samt att med beslag belägga
virke, som skall anses förbrutet.

Förutom nu angivna stadganden upptager lagen vissa bestämmelser örn
försäljning av virke, som enligt lagen dömts förbrutet, samt om fördelning
och förvandling av böter m. m.

Enligt till skyddsskogslagen fogade övergångsbestämmelser äro från lagens
tillämpning undantagna flygsandsfälten i Hallands län.

Sedan skyddsskogslagen trätt i kraft meddelade Kungl. Maj:t efter verkställda
besiktningar och undersökningar å marken förordnande enligt 1 §
i lagen beträffande vissa områden i Gotlands, Kopparbergs, Jämtlands och
Västernorrlands län. Genom lagen den 17 april 1925 (nr 94) örn ändrad
lydelse av 2 § 1 och 2 morn., 18 § 2 mom. och 23 § skogsvårdslagen upphävdes
förordnandet såvitt angick Gotlands län. Redan dessförinnan hade
emellertid fråga uppkommit om revision av skyddsskogsområdena i de tre
övriga länen. Den 23 maj 1924 hade Kungl. Majit sålunda uppdragit åt
domänstyrelsen att genom lämpliga förrättningsmän verkställa en revision av
skyddsskogsområdenas omfattning i syfte att avskilja de skogar, som lämpligen
kunde falla under 1923 års skogsvårdslag. Sedan denna utredning
verkställts, meddelade Kungl. Majit genom tre särskilda brev den 27 april
1928 bestämmelser rörande skyddsskogsområdenas omfattning. Enligt dessa
bestämmelser, vilka alltjämt äga giltighet, bestå skyddsskogsområdena av
fyra områden inom Kopparbergs län och sju områden inom Jämtlands län.

I detta sammanhang må erinras, att skyddsskogslagen tillämpas allenast å
de inom skyddsskogsområdena belägna enskilda skogarna. De där befintliga
kronoparkerna och renbeteslanden förvaltas, de förra enligt föreskrifterna i
förordningen den 10 maj 1935 (nr 157) angående grunder för förvaltningen
av vissa kronoskogar och de senare enligt bestämmelserna i Kungl. Majits
brev till domänstyrelsen den 13 juli 1887 och den 22 maj 1891 om utsyning
och avverkning av skog å renbetesfjällen i Jämtlands län m. m.

Skyddsskogsområdenas hela landareal uppgår i fråga örn Kopparbergs
län till 42,465 hektar och i fråga om Jämtlands län till 1,954,145 hektar.
Av dessa arealer utgör den enskilda tillhöriga skogsproduktiva marken inom
Kopparbergs län 21,775 hektar och inom Jämtlands län 385,150 hektar.

Tidigare förslag om ändringar i 1903 års skyddsskogslag.

Innan utskottet närmare ingår på kommissionens förslag till lagstiftning
rörande skyddsskogarna, torde här i korthet få beröras förut gjorda mera betydelsefulla
förslag till ändringar i skyddsskogslagen.

1911 års skog slag stiftning skommitté framlade i sitt betänkande den 9
december 1918 förslag till ny lagstiftning angående skyddsskogar. Förslaget
innebar, att dessa skogar skulle inordnas under den av kommittén föreslagna
allmänna skogsvårdslagen och vissa däri upptagna särskilda bestäm -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

melser angående skyddsskogar. Enligt nämnda bestämmelser skulle skogsstatens
befattning med skyddsskogarna upphöra och dessa i stället underkastas
tillsyn av vederbörande skogsvårdsstyrelser. Avverkning till avsalu
skulle endast få ske efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Husbehovsavverkning
skulle däremot liksom enligt 1903 års skyddsskogslag i regel vara fri.
Reproduktionsskyldighet skulle i viss utsträckning kunna åläggas skogsägarna.

Kommitténs förslag örn skyddsskogarnas inordnande under den allmänna
skogsvårdslagen upptogs ej av Kungl. Maj:t. I stället framlades i proposition
nr 158 till 1923 års riksdag, i samband med förslaget till allmän skogsvårdslag,
ett förslag till särskild lag angående skyddsskogar, enligt vilket förslag
dessa skogar skulle kvarstå under skogsstatens tillsyn. Förslaget anslöt
sig jämväl i övrigt i huvudsak till nu gällande skyddsskogslag. En viktig
nyhet utgjorde dock de i förslaget upptagna bestämmelserna örn skyldighet
för vederbörande skogsägare att vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande.

Det särskilda utskott, som vid 1923 års riksdag behandlade förslagen till
ny skogslagstiftning, avstyrkte i sitt utlåtande nr 6 propositionen angående
skyddsskogslagen och hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning i vissa i utlåtandet
angivna hänseenden samt för riksdagen framlägga nytt på utredningen
grundat förslag i ämnet. Utskottet stödde sitt avstyrkande av propositionen
därpå, att de i denna föreslagna bestämmelserna om reproduktionsskyldighet
enligt utskottets åsikt kunde befaras för skogsägarna medföra en alltför stor
tunga.

Riksdagen biföll vad utskottet föreslagit. Riksdagens beslut anmäldes i
skrivelse den 31 maj 1923, nr 283.

över denna skrivelse avgav till följd av remiss domänstyrelsen efter hörande
av vederbörande skogsstatstjänstemän utlåtande den 31 december 1923,
däri styrelsen förordade vissa lättnader i den av Kungl. Maj:t vid 1923 års
riksdag föreslagna reproduktionsskyldigheten för ägare av skogsmark inom
skyddsskogsområde.

Efter avgivandet av nämnda utlåtande blev frågan om ändrad lagstiftning
rörande skyddsskogarna vilande under en följd av år. Orsaken härtill torde
närmast vara att söka i den omfattande revision av skyddsskogsområdena inom
Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län, som pågick under åren
1924—1928.

I skrivelse den 23 mars 1935 till chefen för jordbruksdepartementet hemställde
emellertid sedermera domänstyrelsen, att till övervägande måtte ånyo
upptagas frågan örn förändrad lagstiftning beträffande skyddsskogar. I
skrivelsen erinrade domänstyrelsen örn riksdagens omförmälda skrivelse
den 31 maj 1923, nr 283, samt framhöll, att skogsägarna inom de av skyddsskogslagen
berörda områdena syntes kunna hävda vissa krav på att lagstiftningen
beträffande dessa skogar i den mån så funnes kunna ske med hän -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

syn till skogarnas speciella art bragtes i överensstämmelse med de modernare
principer i fråga om skogshushållning och skogsvård, som kommit till
uttryck i senare tids lagstiftning på det skogliga området.

Behovet av revision av skyddsskogslagen.

Kommissionen har i sitt ifrågavarande betänkande lämnat en sammanfattning
över de mest framträdande bristerna i den nuvarande lagstiftningen.

Departementschefen har härutinnan anfört följande.

»Skyddsskogslagen har under de tre decennier densamma varit gällande
säkerligen varit till stort gagn för skogsskötseln i de trakter, som beröras av
densamma. Emellertid lärer lagen, såsom framgår av vad kommissionen
anfört, numera få anses vara i hög grad i behov av revision. En av de mest
framträdande bristerna i den nuvarande lagstiftningen torde vara avsaknaden
av bestämmelser om skyldighet att efter avverkning vidtaga reproduktionsåtgärder.
Vidare är att märka, att med den nuvarande organisationen
för lagens handhavande den viktiga rådgivande och upplysande verksamheten
bland skogsägarna ej torde i den omfattning, som är av behovet påkallad,
kunna bedrivas. Men även i flera andra hänseenden föreligga, såsom
kommissionen påpekat, synnerligen allvarliga brister i lagstiftningen.
Jag biträder förty kommissionens uppfattning, att en genomgripande omarbetning
av skyddsskogslagstiftningen bör med det snaraste företagas.»

Kommissionens förslag och yttrandena däröver.

Kommissionens förslag till lagstiftning angående skyddsskogar innebär i
huvudsak följande. Bestämmelserna rörande skyddsskogar skola upptagas
i allmänna skogsvårdslagen, och 1903 års skyddsskogslag skall upphöra att
gälla. Skyddsskogsbegreppet skall förbliva oförändrat. Med skyddsskog
skall sålunda alltjämt avses skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till
skydd mot flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående. Det skall liksom
för närvarande ankomma på Kungl. Maj:t att efter förutgången syn och undersökning
förordna om avsättande av skyddsskogar. Rörande skyddsskogarnas
vård skola gälla i huvudsak samma bestämmelser som för närvarande
gälla om svårföryngrade skogar enligt 4 kap. skogsvårdslagen. I enlighet
härmed skall liksom nu gälla utsyningstvång vid avsaluavverkningar.
Avverkning för husbehov skall kunna i viss utsträckning underkastas reglering
av tillsynsmyndigheten. Reproduktionsskyldighet skall i viss omfattning
kunna påläggas skogsägaren. Tillsynsmyndighet för skyddsskogarna
skall vara skogsvårdsstyrelsen.

Efter denna kortfattade översikt av kommissionens förslag torde här lämnas
en närmare redogörelse för innebörden av detsamma.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

De särskilda skyddsskogsområdenas bestämmande.

Kommissionen har i fråga om avsättande av de särskilda skyddsskogsområdena
förordat, att den nu gällande ordningen i detta hänseende bibehölles.
I enlighet härmed skall det alltså principiellt ankomma på Kungl.
Majit att efter föregången syn och undersökning bestämma sagda områden.
Ett avgörande i detta avseende skall dock även kunna träffas av vederbörande
länsstyrelse men skall då gälla allenast till dess Kungl. Majit beslutat
i ärendet. Kommissionen har framhållit, att denna ordning garanterade,
att hithörande frågor bleve föremål för den omsorgsfulla och allsidiga prövning,
som deras vikt krävde.

Avverkningsregler.

En av de viktigaste frågorna i förevarande lagstiftning är regleringen av
avverkningarna. För närvarande gäller i fråga örn avverkning å skyddsskogarna,
att annan avverkning än till husbehov må ske allenast
efter utsyning. Denna regel anser kommissionen böra upptagas även
i den nya lagstiftningen i ämnet. Med hänsyn till skyddsskogarnas ömtåliga
biologiska förhållanden och stora betydelse såsom värn för angränsande
och näraliggande områden anser kommissionen det uppenbarligen krävas,
att avsaluavverkningarna i dessa skogar företagas med stor försiktighet och
omtanke. Detta önskemål vinnes enligt kommissionens mening ej med
mindre bestämmanderätten över sättet för avverkningarnas företagande lägges
i myndighets hand. Regeln, att avsaluavverkningarna må företagas allenast
efter utsyning, anser emellertid kommissionen icke böra gälla undantagslöst.
I vissa fall har kommissionen funnit tillräcklig garanti för avverkningens
behöriga utförande kunna ernås på enklare sätt än genom utsyning.
Kommissionen har erinrat, att enligt bestämmelserna i 20 § skogsvårdslagen
utsyning ej ovillkorligen erfordras, då tillstånd till avverkning meddelas
i fråga om svårföryngrade skogar, utan att vid lämnande av dylikt tillstånd
i stället för utsyning må, då sådant finnes tillräckligt, meddelas anvisning
av viss trakt, därå avverkning får företagas. Vidare har kommissionen
framhållit, att i visst fall erfordras enligt berörda bestämmelser varken
utsyning eller anvisning vid meddelande av avverkningstillstånd beträffande
svårföryngrad skog, nämligen då skogsvårdsstyrelsen finner uppenbart, att
genom avverkning, vartill tillstånd sökes, skogens återväxt icke äventyras.
För vinnande av önskvärd enkelhet i behandlingen av frågor rörande avsaluavverkningar
ä skyddsskogarna anser kommissionen bestämmelser, liknande
nyss angivna, lämpligen böra upptagas i en ny lagstiftning angående
dessa skogar.

Beträffande den omfattning, vari utsyning å skyddsskog må medgivas,
stadgas i skyddsskogslagen, att skogsägaren är berättigad att på en gång
erhålla utsyning i så stor utsträckning, som är förenlig med skogens återväxt
och framtida bestånd. Även denna regel bör enligt kommissionens mening

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

i princip bibehållas. Med hänsyn till den utveckling, som skogsvårdslagstiftningen
undergått efter skyddsskogslagens tillkomst, anser kommissionen
emellertid den i berörda bestämmelse medgivna avverkningsrätten vara i
vissa hänseenden alltför vidsträckt och således böra begränsas i den nya
lagstiftningen.

Kommissionen har härutinnan i första hand anmärkt, att bestämmelsen
ej bereder något effektivt skydd mot olämplig avverkning av yngre skog.
Enligt kommissionens uppfattning innefattar bestämmelsen principiellt ej
något hinder att inom trakter, där återväxten är god och någon begränsning
av avverkningen med hänsyn till återväxten alltså icke kräves, all förefintlig
yngre skog utstämplas och avverkas. Detta har kommissionen från skogsvårdssynpunkt
funnit uppenbarligen icke tillfredsställande. Kommissionen
har erinrat, att den allmänna skogsvårdslagen intager den ståndpunkten, att
avverkning av yngre skog till avsalu icke får äga rum utöver vad som erfordras
för skogens utveckling genom ändamålsenlig gallring. Icke ens med
skogsvårdsstyrelsens tillstånd må dylik avverkning företagas, såvitt den icke
är avsedd att ingå såsom ett led i rationell skogshushållning eller eljest överensstämmer
med god skogsvård. Även 1932 års lappmarkslag intager, såsom
kommissionen framhållit, i nu förevarande avseende i huvudsak samma
ståndpunkt. Kommissionen anser, att liknande bestämmelser böra gälla
i fråga örn avsaluavverkning av yngre skog å skyddsskogarna.

En ytterligare begränsning i den rätt till avsaluavverkning, som i skvddsskogslagen
är medgiven, har kommissionen funnit vara påkallad med hänsyn
till det förslag örn stadgande av viss reproduktionsplikt för skogsägarna
inom skyddsskogarna, som kommissionen framlagt. För vinnande av garanti,
att denna skyldighet ej kommer att bliva alltför betungande, har kommissionen
förordat, att rätten till avsaluavverkning utöver vad förut angivits
begränsas i det fall, att efter avverkningen särskilda återväxtåtgärder finnas
påkallade. Kommissionen har föreslagit samma begränsning i förevarande
hänseende som för närvarande stadgas i skogsvårdslagen ifråga om
svårföryngrade skogar, d. v. s. att avsaluavverkning i den omfattning, att
särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande, allenast må medgivas,
örn sådana åtgärder kunna företagas utan oskälig kostnad.

Slutligen har kommissionen förordat, att rätten till avsaluavverkning bör
underkastas viss inskränkning till förebyggande av, att fastighet till följd
av sådan avverkning för framtiden kommer att lida brist på husbehovsvirke.
Enligt nuvarande bestämmelser får, på sätt kommissionen anfört — under
förutsättning att återväxten därigenom icke äventyras — en fastighets skog
inom skyddsskogsområdet helt avverkas, oavsett att fastigheten därigenom
måhända för lång tid framåt berövas tillgång på husbehovsvirke. Detta har
kommissionen ansett böra förhindras och i sådant syfte föreslagit, att i anslutning
till de i 19 § skogsvårdslagen upptagna avverkningsreglerna rörande
svårföryngrade skogar i skyddsskogslagstiftningen upptages ett stadgande av
innehåll, att, därest avsaluavverkning ej föranlåtes av skogens beskaffenhet
eller eljest en god skogsvårds fordringar, den ej må givas sådan omfattning,

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26-

att fastigheten därigenom kommer att för framtiden lida brist på husbehovsskog
efter ortens förhållanden.

I fråga om avverkning för husbehov, vilken enligt den gällande
skyddsskogslagen i regel är helt fri, har kommissionen förordat, att de
bestämmelser, som i detta hänseende gälla enligt skogsvårdslagen för svårföryngrade
skogar, ock skola vinna tillämpning å sådan avverkning i skyddsskog.
Kommissionen har erinrat, att i nämnda lag skogsvårdsstyrelsen tillerkänts
en allmän befogenhet att i fråga om husbehovsavverkningar i yngre
skog — såväl svårföryngrad som annan yngre skog — i särskilt fall lämna
de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som av förhållandena påkallas.
Därjämte har i samma lag skogsvårdsstyrelsen beträffande dylika avverkningar
i svårföryngrad skog tillagts en speciell befogenhet, avseende även
äldre skog och innefattande rätt att meddela föreskrifter om överhållande
av fröträd samt att till skydd för återväxten tills vidare förbjuda husbehovsavverkning
inom visst område.

Därest husbehovsavverkning i en ny lagstiftning angående skyddsskogar
underkastas reglering på sätt nu angivits, har kommissionen ansett bibehållandet
av den i gällande skyddsskogslag stadgade rätten för Kungl. Maj:t
att i särskilt fall förordna om begränsning av sådan avverkning ej vara påkallat.

Reproduktionsskyldighet.

Den fråga, som under det tidigare arbetet för skyddsskogslagstiftningens
reformering visade sig särskilt svårlöst, var spörsmålet angående tryggandet
av återväxten å dessa skogar. Den nu gällande skyddsskogslagen upptager
icke några bestämmelser, enligt vilka skogsägaren kan åläggas att vidtaga
positiva åtgärder till reproduktionens säkerställande, utan inskränker sig till
att genom föreskrifter om sättet för avverkningarnas verkställande söka
trygga återväxten.

Kommissionen har, såsom förut nämnts, i sitt betänkande föreslagit införande
av reproduktionsplikt för skogsägarna å skyddsskogarna. Kommissionen
har till stöd för detta förslag anfört, att de fördelar, som från
skogsvårdens synpunkt kunde vinnas genom tillämpande av reproduktionsskyldighet,
icke vore oväsentliga. Kommissionen har sålunda funnit det
ställt utom tvivel, att en snabbare och bättre föryngring ofta kunde erhållas,
därest återväxten underlättades genom direkta åtgärder från markägarnas
sida, än om denna uteslutande grundades på de naturliga föryngringsmöjligheterna.
Kommissionen anser även obestridligt, att avverkningarna ej
sällan kunde givas större omfattning i det förra än i det senare fallet. Genom
stadgande av reproduktionsplikt i fråga om skyddsskogarna kunde sålunda,
framhåller kommissionen, oväxtlig och övermogen skog, som för närvarande
förekomme i avsevärd omfattning därstädes, snabbare uttagas och skyddsskogarnas
omförande till växtliga och livskraftiga bestånd påskyndas. Den
ekonomiska betydelsen härav för markägaren läge i öppen dag. Kommissio -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

nen har vidare erinrat därom, att den kritik, som av 1923 års riksdag riktades
mot det då framlagda förslaget om reproduktionsskyldighet, hänförde sig ej
till frågan, huruvida reproduktionsskyldighet överhuvud borde stadgas —
riksdagen framhöll, att övervägande skäl syntes hava förebragts för införande
av en sådan skyldighet — utan avsåge det sätt, varpå skyldigheten
utformats. Kommissionen har ytterligare framhållit, att i 1932 års lappmarkslag
stadgats en reproduktionsskyldighet i fråga om flertalet enskilda
skogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker av väsentligen samma
innehåll som den i skogsvårdslagen upptagna. Enligt kommissionens
mening vöre betydande arealer av dessa skogar i fråga om läge och beskaffenhet
jämförliga med eller till och med sämre än skyddsskogarna.

Beträffande den principiella utformningen av reproduktionsskyldigheten
har kommissionen förordat, att samma skyldighet stadgades för skyddsskogarna
som den vilken för närvarande gäller i fråga om svårföryngrade skogar.
Kommissionen har framhållit, att enligt dessa bestämmelser förelåge
skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder såväl efter avverkning —- för avsalu
eller husbehov — som efter vissa å skogen inträffade skador.

I fråga örn den förra skyldigheten innebära skogsvårdslagens nämnda bestämmelser,
såsom kommissionen påpekat, att markägaren, då behov av
återväxtåtgärder efter avverkning föreligger, kan åläggas att vidtaga sådana
åtgärder, som erfordras för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen
kommer att finnas å det avverkade området. Å detta uppkommen
skog skall därjämte vidmakthållas, till dess densamma nått den utveckling,
att den ej längre är att räkna som plantskog. Vid avgörandet av frågan,
om uppkommen återväxt är nöjaktig eller ej, skall hänsyn tagas till de
å avverkningsorten rådande naturförhållandena. Reproduktionsskyldigheten
är sålunda i detta fall begränsad efter de skogsbiologiska förutsättningar,
som föreligga å de särskilda avverkningsområdena. Såsom ytterligare garanti
mot att skyldigheten i tillämpningen ej må bliva alltför betungande för
markägaren har beträffande hithörande skogar i skogsvårdslagen föreskrivits,
att å dem avsaluavverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder erfordras
för återväxtens betryggande, allenast må medgivas, örn sådana åtgärder
kunna företagas utan oskälig kostnad.

Vad angår skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter skador å skogen
innebära bestämmelserna härutinnan i skogsvårdslagen, på sätt kommissionen
erinrat, att, då skada uppkommer i skog genom brand, storm, snöbrott,
insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom betning av
hemdjur eller genom åverkan, markägaren kan åläggas att utföra åtgärder
för betryggande av återväxt efter skadan i principiellt samma omfattning
som efter avverkning. Skyldigheten är dock i detta fall underkastad den
viktiga begränsning, att, där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller
genom åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen
och denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, åtgärder
för återväxtens betryggande ej må fordras till större kostnad än som mot -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

svarar värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området
eller av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så
skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för
betryggande av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning markägaren
i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Härutöver har
i lagen vederbörande skogsvårdsstyrelse tillerkänts befogenhet att, om nyssangivna
skyldighet skulle för markägaren bliva synnerligen betungande,
medgiva skälig begränsning därav.

Kommissionen har beträffande tillämpningen av stadgandena om reproduktionsskyldigheten
å skyddsskogarna anfört, att kommissionen förutsatte,
att vid tillämpningen av bestämmelserna skyddsskogarnas särskilda förhållanden
komme att noggrant beaktas, så att reproduktionsskyldigheten ej
bleve onödigt betungande för vederbörande markägare. Särskilt har kommissionen
understrukit vikten av att även efter införandet av sagda skyldighet
avverkningarna å dessa skogar regelrätt utfördes på sådant sätt, att
möjligheterna till erhållande av naturlig föryngring omsorgsfullt tillvaratoges.
Kommissionen har i anslutning till de föreslagna bestämmelserna angående
reproduktionsskyldighet efter vissa angivna skador å skogen erinrat, att
skyldigheten ej gällde skada, som förorsakats genom lapparnas renar. Det
av lapparna bedrivna renbetet vore nämligen enligt kommissionens mening
ej att hänföra till sådan betning av hemdjur, som avsåges i förenämnda bestämmelser.

Omläggning av skogsmark till annan användning.

Den nuvarande skyddsskogslagen upptager icke några bestämmelser rörande
skogsmarks omläggning till åker, äng, betesmark, väg eller annat
liknande ändamål. Kommissionen har förordat, att omläggningsrätten i den
nya lagstiftningen angående skyddsskogar principiellt gåves samma innehåll
som i allmänna skogsvårdslagen. I enlighet härmed borde rätten enligt
kommissionens mening avse skogsmarks omläggning till trädgård, åker,
äng, betesmark för varaktigt betesbruk, byggnadstomt, väg eller annat liknande
ändamål. På grund av skyddsskogarnas stora betydelse och ömtåliga
skogsbiologiska förhållanden har kommissionen emellertid föreslagit,
att omläggningsrätten i fråga om dessa skogar, i likhet med vad som gäller i
fråga örn svårföryngrade skogar under skogsvårdslagen, göres beroende av
vederbörande skogsvårdsmyndighets tillstånd. Enligt kommissionens förslag
bör vidare såsom villkor för dylikt tillstånd, likaledes i överensstämmelse
med vad i skogsvårdslagen stadgas beträffande svårföryngrade skogar,
gälla, alt den mark, varom fråga är, prövas icke böra fortfarande användas
för skogsbörd till skydd mot ödeläggelse av angränsande marker.
Kommissionen har i anslutning härtill anfört, att kommissionen funnit det
självfallet, att skogsvårdsmyndigheten även i andra fall än då hinder av nu
angiven beskaffenhet mötte mot omläggningen hade att pröva, huruvida denna
för vederbörande fastighet vore av sådant gagn, att tillstånd till omlägg -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26-

ningen borde lämnas, oavsett att skogens avverkande å omläggningsområdet
kunde medföra minskat skydd mot fjällvindarna. Vid medgivande av
rätt till omläggning av skogsmark inom skyddsskogarna anser kommissionen
vidare vissa bestämmelser vara påkallade till förhindrande av missbruk av
denna rätt. Även i detta avseende har kommissionen förordat, att skogsvårdslagens
bestämmelser rörande svårföryngrade skogar finge tjäna såsom förebild.
Kommissionen anför sålunda, att vid meddelande av tillstånd till omläggningen
skogsvårdsmyndigheten torde böra bestämma tid för fullgörandet av
åtgärder, som erfordrades för det avsedda ändamålet. Underläte markägaren
att ställa sig sådan bestämmelse till efterrättelse, syntes denne på talan
av skogsvårdsmyndigheten böra kunna av domstol åläggas att återförsätta
omläggningsområdet i skogbärande skick.

Myndighet lör lagstiftningens handhavande m. m.

Utskottet torde härefter få övergå till frågan om den myndighet, åt vilken
handhavandet av den ifrågasatta lagstiftningen lämpligen bör anförtros.
Kommissionens förslag i förevarande hänseende går, såsom förut berörts, ut
därpå, att domänstyrelsens befattning med skyddsskogarna skall upphöra
och desamma ställas under vederbörande skogsvårdsstyrelsers tillsyn.

En överflyttning av skyddsskogarna från domänstyrelsens till vederbörande
skogsvårdsstyrelsers tillsyn kommer, enligt vad kommissionen anfört, givetvis
att medföra behov av ökning av administrationskostnaden för skogsvårdsstyrelserna
i Kopparbergs och Jämtlands län. Kommissionen har beräknat den
ökade kostnaden för administrationen till 54,000 kronor om året. Kommissionen
har därjämte förordat, att skogsvårdsstyrelserna måtte erhålla ersättning
för de kostnader, som skogsvårdsstyrelserna hava för tillsynen av de
skogar, som i samband med skyddsskogsgränsens reglering år 1928 förklarades
för svårföryngrade enligt allmänna skogsvårdslagen och vilka kostnader
icke av statsmakterna gottgjorts. Kommissionen har beräknat dessa kostnader
till 50,400 kronor för år. Ytterligare har kommissionen föreslagit, att ett
belopp av 16,000 kronor måtte ställas till skogsvårdsstyrelsens i Jämtlands
län förfogande för att användas till främjande av skogsvården å skyddsskogar
och svårföryngrade skogar i länet. I sammanhang med den nu ifrågavarande
reformen har emellertid kommissionen förordat, att det belopp, som
årligen anvisats såsom ersättning för domänverkets utgifter för tillsyn å
skyddsskogarna, indrages. Detta belopp har enligt kommissionens uppgift i
medeltal för åren 1929—1935 utgjort 85,386 kronor. Bifall till kommissionens
förslag bör vidare enligt kommissionens mening medföra, att ett belopp av
cirka 15,000 kronor — vilket, på grund av det sätt, varpå fördelningen sker
av det å riksstaten upptagna anslaget till skogsvårdens befrämjande, utgått
till skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län för deras tillsyn
över de svårföryngrade skogarna — bör kunna indragas å nämnda anslag.
Merkostnaderna i anledning av kommissionens förslag stanna alltså vid örn -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26-

kring 20,000 kronor. — Ett genomförande av kommissionens förslag medför,
enligt vad kommissionen anfört, ock, att vissa indragningar kunna verkställas
inom domänverkets personal. Kommissionen har på grund av en av domänverket
lämnad uppgift beräknat, att av ordinarie personal 1 jägmästare och 4
kronojägare samt av icke-ordinarie personal 2 jägmästare och 3 kronojägare
i följd av reformen komma att bliva övertaliga. De årliga kostnaderna
för indragningsstaten för den ordinarie personalen har kommissionen beräknat
till 22,400 kronor. Såsom engångsersättningar till den icke-ordinarie
personalen har kommissionen upptagit 11,300 kronor.

Yttrandena.

I de avgivna yttrandena över kommissionens nu ifrågavarande förslag
har detsamma i huvudsak vunnit allmän anslutning. Endast överjägmästaren
i Gävle-Dala distrikt och Norrlands skogsvårdsförbund hava framfört
mera betydelsefulla erinringar mot förslaget. Norrlands skogsvårdsförbund
har sålunda uttalat sig mot införandet av reproduktionsskyldighet för skogsägarna
å skyddsskogarna. överjägmästaren i Gävle-Dala distrikt har å sin
sida motsatt sig skogarnas läggande under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn.
Därjämte har han förordat, att bestämmelserna angående skyddsskogar
upptoges i en särskild lag. Vidare har han ansett, att planläggningen av skogsvårdsåtgärder
inom skyddsskogsområde borde ankomma på tjänsteman, som
fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare.
Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län slutligen har ifrågasatt, huruvida icke
den enklaste lösningen av den förevarande lagstiftningsfrågan vore, att
skyddsskogarna förklarades för svårföryngrade skogar, varigenom å dem
komme att utan vidare tillämpas skogsvårdslagens bestämmelser örn sådana
skogar.

Departementschefen.

Departementschefen har anfört följande.

»Till de av kommissionen förordade grunderna för den nya lagstiftningen
rörande skyddsskogar kan jag till alla delar ansluta mig. De skäl, kommissionen
anfört till stöd för förslaget, finner jag övertygande. Förslaget synes
på ett tillfredsställande sätt hava löst frågan om regleringen av vården av de
synnerligen ömtåliga skogar, varom här är fråga. Till förslaget torde jag
emellertid, huvudsakligen i anledning av de avgivna yttrandena, få knyta följande
erinringar och påpekanden.

Att såsom skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län synes vilja ifrågasätta
helt utmönstra skyddsskogsbegreppet ur svensk skogslagstiftning och förklara
de nuvarande skyddsskogarna för svårföryngrade skogar torde icke låta
sig göra. Såsom kommissionen framhållit äro skyddsskogarna nämligen ingalunda
alltid av svårföryngrad natur. Understundom förekomma i fjällens
omedelbara närhet skogar, som äro lättföryngrade men vilka på grund av

Bihang till riksdagens protokoll 19,37. 10 sami. Nr 26.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26-

sitt läge utgöra ett skydd för näraliggande områden, och till följd därav
måste behandlas såsom skyddsskog. Det är ock att märka, att med den
utsträckning, skyddsskogsområdena för närvarande hava och — med hänsyn
till att gränsbestämningen för dem av praktiska skäl icke städse kan
strängt följa biologiska gränser — alltjämt måste hava, inom desamma alltid
torde förekomma icke obetydliga skogsområden, vilka icke kunna anses såsom
svårföryngrade i skogsvårdslagens mening.

I fråga örn skyddsskogsbegreppets omfattning anser jag i likhet med kommissionen,
att någon ändring därutinnan icke bör företagas. Särskilt med
hänsyn till att jag i det följande ämnar föreslå, att skogarna å flygsandsfälten
i Hallands län i viss utsträckning skola behandlas såsom skyddsskogar,
torde nämnda begrepp alltjämt böra omfatta jämväl skogar, som avsatts
till skydd mot flvgsandsfält.

De av kommissionen förordade bestämmelserna rörande avverkningen å
skyddsskogar ansluta sig till de nu gällande stadgandena angående svårföryngrade
skogar. Dessa bestämmelser torde vara ägnade att på ett tillfredsställande
sätt avväga förhållandet mellan de två huvudintressena i förevarande
lagstiftningsfråga, nämligen å ena sidan det allmännas intresse att
skogarnas bestånd tryggas och å andra sidan skogsägarens intresse att erhålla
största möjliga avkastning från skogarna. Genom de av kommissionen
föreslagna bestämmelserna erhåller, såsom kommissionen framhållit,
den yngre skogen det skydd mot olämpliga avverkningar, som den för närvarande
i viss mån saknar. En annan betydelsefull nyhet i förhållande till
gällande lagstiftning innebär den större möjlighet till reglerande av husbehovsavverkningen,
som förslaget medgiver skogsvårdsmyndigheten. De härutinnan
förordade bestämmelserna komma säkerligen att bliva till gagn för
skogsvården.

Avsaknaden av bestämmelser avseende säkerställande av återväxten å
skyddsskogarna torde, såsom förut framhållits, vara en av de mest framträdande
bristerna i den gällande skyddsskogslagen. Önskvärdheten av att dylika
bestämmelser upptagas i den nya lagstiftningen torde numera allmänt
erkännas. Norrlands skogsvårdsförbunds uttalanden rikta sig huvudsakligen
mot att skyldigheten att vidtaga reproduktionsåtgärder ålägges skogsägarna.
Förbundet synes avse att genom rikliga anslag till dylikt ändamål, utan direkt
skyldighet för skogsägarna, få till stånd erforderliga åtgärder. Emellertid
torde numera, sedan i fråga om huvudparten av landets enskilda skogar
stadgats reproduktionsskyldighet för skogsägarna, icke längre finnas någon
anledning att ställa ägare av skyddsskogar i särställning. Såsom kommissionen
framhållit äro vissa av lappmarksskogarna, för vilka efter 1932 års lappmarkslags
ikraftträdande reproduktionsplikt gäller, av lika eller understundom
till och med sämre beskaffenhet än skyddsskogarna. På sätt kommissionen
ock uttalat kommer införande av reproduktionsskyldighet att bliva
till gagn för skogsägarna bland annat därutinnan, att i vissa fall mera omfattande
avverkningar kunna medgivas än vad nu är förhållandet. Bestämmelserna
rörande omfattningen av den föreslagna reproduktionsskvldigheten

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

synas mig lämpligt avvägda. Desamma ansluta sig till vad för närvarande
gäller beträffande större delen av landets övriga enskilda skogar. Jag vill
emellertid i likhet med kommissionen särskilt understryka vikten av att vid
tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna rörande reproduktionsskyldigheten
skyddsskogarnas särskilda förhållanden noga beaktas. Sker detta
i erforderlig grad, kommer skyldigheten icke att bliva betungande för skogsägarna.
I första rummet torde böra eftersträvas och även i många — kanske
de flesta — fall kunna ernås föryngring på naturlig väg. Det av överjägmästaren
i Gävle-Dala distrikt framförda förslaget att i lagen föreskriva,
att reproduktionsåtgärderna i viss utsträckning böra planläggas av jägmästare,
anser jag icke böra genomföras. Det torde icke vara lämpligt att i berörda
hänseende giva några tvingande bestämmelser.

De betänkligheter, som av samme Överjägmästare framförts mot förslaget
om överflyttande av tillsynen över skyddsskogarna från domänverket till
skogsvårdsstyrelserna, kan jag icke dela. Skogsvårdsstyrelserna torde numera
utan tvekan kunna anförtros tillsynen över skyddsskogarna. Den förordade
reformen innefattar ett fullföljande av de strävanden, som under senare
år gjort sig gällande, att i möjligaste mån befria domänverket från dess
befattning med enskilda skogar i syfte att möjliggöra för verket att odelat
ägna sig åt sin huvudsakliga uppgift, förvaltningen av de statliga domänerna.
Såsom kommissionen framhållit torde skogsvårdsstyrelsernas övertagande
av tillsynen över skyddsskogarna bliva till stort gagn för skogsbruket
i ifrågavarande trakter, då detta därigenom får tillgodonjuta den skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, som går ut på utbredande av kunskap i skogsskötsel,
beviljande av bidrag till och utförande av arbeten för skogskultur samt vidtagande
i övrigt av åtgärder ägnade att befordra en förbättrad skogshushållning.

Kommissionens förslag, enligt vilket den nya lagstiftningen icke gives form
av en fristående lag utan reglerna i skogsvårdslagen angående svårföryngrade
skogar med erforderliga jämkningar utsträckas att tillämpas jämväl å
skyddsskogarna, kommer, på sätt framhållits av kommissionen, att medföra,
att ett avsättande av skyddsskogar utom skogsvårdslagens giltighetsområde, i
motsats till vad nu är medgivet, icke kan äga rum. I likhet med kommissionen
anser jag emellertid en dylik begränsning av skyddsskogslagstiftningens
tillämplighet icke möta några betänkligheter, då, såsom kommissionen
även erinrat, de regler, vilka gälla rörande vården av enskilda skogar utom
sagda område, äro av det innehåll, att ett avsättande av skyddsskogar därstädes
ej torde vara av behovet påkallat. I detta sammanhang bortser jag
från skogarna å flygsandsfälten i Hallands län, vilka skogar jag i det följande
kommer att föreslå skola inordnas under lagstiftningen angående skyddsskogar.

De enskilda skogarna utom skogsvårdslagens giltighetsområde utgöras i
övrigt dels av vissa kommun- och menighetsskogar, beträffande vilka en
tillämpning av skyddsskogslagstiftningen ej torde ifrågakomma, dels ock

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26-

av de skogar, som lyda under lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående
husbehovsskogar inom vissa områden samt lagen den 10 juni 1932 (nr 180)
örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden. Skogarna under den förra lagen äro av två olika
slag, särskilda och samfällda husbehovsskogar. Enligt lagen må avverkning
företagas å de särskilda husbehovsskogarna i regel allenast för gårdens
behov och å de samfällda skogarna blott efter utsyning och stämpling av
vederbörande skogsstatstjänsteman. De regler, som sålunda gälla i fråga
om avverkning å dessa skogar, torde i huvudsak tillgodose även skyddsskogsintresset.
Det synes dock tänkbart, att med hänsyn till nämnda intresse
en ytterligare inskränkning i rätten till avverkning å dessa skogar i
särskilt fall kan vara påkallad. För möjliggörande av en dylik inskränkning
torde emellertid, vilket även framhållits av kommissionen, ej vara behövligt
att i fråga örn husbehovsskogarna tillämpa lagstiftningen angånde skyddsskogar
utan vara tillfyllest, att i lagen angående husbehovsskogar införes en
särskild bestämmelse i ämnet. Till frågan om det närmare innehållet av en
dylik bestämmelse återkommer jag senare. Vad angår de skogar, å vilka 1932
års lappmarkslag äger tillämpning, må erinras, att avverkning å dessa skogar
för annat ändamål än husbehov i allmänhet må ske allenast efter tillstånd av
skogsvårdsstyrelsen, att sådant tillstånd i fråga örn barrträd skall meddelas
enligt avverkningsplan samt att vid lämnande av tillstånd utsyning i regel
skall verkställas av länsjägmästaren, biträdande länsjägmästare eller annan
av skogsvårdsstyrelsen förordnad sakkunnig person. Beträffande avverkning
i yngre skog gäller enligt lagen, att sådan avverkning, vare sig den sker för
avsalu eller husbehov, ej må verkställas annorledes än genom för skogens
utveckling ändamålsenlig gallring, med mindre skogsvårdsstyrelsen i särskilt
fall med hänsyn till skogens beskaffenhet finner skäl medgiva en mera omfattande
avverkning. På grund av nu angivna bestämmelser samt vad lagen
i övrigt innehåller beträffande avverkning å dessa skogar synes behov att
avsätta särskilda skyddsskogar inom lagens giltighetsområde näppeligen
kunna uppstå. Erinras må, att under skyddsskogslagens hittillsvarande giltighetstid
tillämpning av lagen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
ej ifrågasatts.

Att ett genomförande av den nu förordade lagstiftningen kommer att medföra
behov av ökade anslag till skogsvårdsstyrelserna i de län, som beröras
därav, synes vara uppenbart. Med hänsyn till att den nya lagstiftningen
av skäl, på vilka jag senare kommer att närmare ingå, icke torde böra träda
i kraft förr än den 1 januari 1938, och då det i riksstaten upptagna anslaget
till skogsvårdens befrämjande avser medelsåtgången under det kalenderår,
vars senare hälft ingår i det budgetår, för vilket medel anvisas, inträder behovet
av ökade anslag först budgetåret 1938/1939. Till följd härav lärer
anslagsfrågan icke nu böra upptagas till avgörande. De av kommissionen
verkställda beräkningarna torde emellertid kunna godtagas såsom ägnade att
giva en i huvudsak riktig föreställning angående de ökade anslag till skogs -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

vårdsstyrelserna, som bliva av behovet påkallade. Möjligen torde någon
jämkning nedåt av de ifrågasatta beloppen befinnas genomförbar. Frågan om
indragning av den personal, som genom domänverkets avkopplande från
tillsynen över skyddsskogarna blir övertalig, torde böra underställas 1937
års riksdag. Enligt vad från domänstyrelsen upplysts anser styrelsen möjligt
att verkställa den ifrågasatta indragningen av en ordinarie jägmästartjänst
endast under förutsättning att ett planerat ägoutbyte mellan renbeteslanden
och vissa kronoparker kommer till stånd. Denna fråga är för närvarande
föremål för utredning, vilken torde bliva avslutad inom den närmaste
tiden. Jag torde sedan nämnda fråga blivit avgjord få återkomma
till spörsmålet rörande personalindragningen.»

Innan utskottet härefter ingår på redogörelse för de ändringar, som i
anledning av det av departementschefen ovan förordade förslaget rörande
lagstiftning angående skyddsskogar föreslagits beträffande skogsvårdslagen,
torde — med hänsyn till sammanhanget mellan nämnda förslag och förslaget
rörande lagstiftning örn skogar å städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält
i Hallands län — redogörelse lämnas för huvudgrunderna för sistnämnda
förslag.

Lagstiftning angående vissa flygsandsfält i Hallands län.

Gällande bestämmelser m. m.

Såsom förut nämnts innefattar den nu gällande skyddsskogslagen icke
flygsandsfälten i Hallands län, utan gälla i fråga om dessa särskilda bestämmelser,
som upptagits i ett flertal vid olika tillfällen under 1800-talet utfärdade
Kungl. Maj:ts brev och länsstyrelsens i länet kungörelser. I skrivelse
till Kungl. Majit den 29 november 1819 uttalade länsstyrelsen i Hallands
län allvarliga bekymmer över flygsandens härjningar och framlade
vissa förslag om åtgärder häremot. I anslutning till dessa förslag meddelade
Kungl. Majit i brev den 4 december 1821 närmare föreskrifter i ämnet.
Enligt dessa föreskrifter, vilka ännu äro i gällande kraft i fråga om vissa
av flygsandsfälten, stadgades, bland annat, att flygsandsfälten skulle inhägnas
med gärdesgårdar samt att sandgården skulle, så länge behovet sådant
fordrade, underhållas å sanddrivorna. Sedermera föreskrev Kungl. Majit
genom två brev den 2 maj 1826 och den 30 november 1848 böter och andra
påföljder för torvskörd, fällning av träd och åverkan av olika slag, olovligt
tagande av väg samt betande av kreatur å flygsandsfälten. Efter uppdrag av
Kungl. Majit förrättade chefen för skogsinstitutet sommaren 1843 besiktning
av flygsandsfälten. I anledning av ett över besiktningen avgivet memorial infordrade
Kungl. Majit yttrande i vissa hänseenden angående flygsandsfälten
från länsstyrelsen samt kammarkollegiet. 1 Kungl. Majits brev den 16 juni
1847 meddelades därefter bestämmelser rörande vissa av flygsandsfälten.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26-

Ytterligare meddelades sedermera genom Kungl. Maj:ts brev den 27 juli 1860
och länsstyrelsens i Hallands län allmänna kungörelse den 31 december 1861
samt Kungl. Maj:ts brev den 6 mars 1863 och länsstyrelsens kungörelse den
18 maj 1863 mera detaljerade bestämmelser rörande en del av fälten.

Såsom framgår av det förut anförda gälla i nu nämnda brev och kungörelser
upptagna föreskrifter icke samtliga flygsandsfält. Kommissionen har
uppgjort dels sammanställningar över de fält som äro underkastade de
olika brevens och kungörelsernas föreskrifter och dels en kortfattad sammanfattning
rörande bestämmelsernas innehåll. Med hänsyn till bestämmelsernas
giltighet i fråga örn olika fält har kommissionen uppdelat flygsandsfälten
i fem olika grupper.

Av kommissionens sammanfattning av de gällande bestämmelserna framgår
följande.

Beträffande de i första sammanställningen upptagna flygsandsfälten, vilka
äro underkastade 1826, 1848 och 1860 års brev samt 1861 och 1863 års
kungörelser, gäller, att flygsandsfältens ägare äro skyldiga att i enlighet med
särskilda kulturplaner, som skola upprättas av överjägaren i länet, d. v. s.
jägmästaren i Hallands revir, och sedermera i vederbörlig ordning granskas
och godkännas, i viss omfattning varje år verkställa sådd och plantering å
fälten, intill dess dessa blivit i sin helhet sålunda kultiverade. Den skog, som
uppvuxit eller framdeles uppväxer å de särskilda fälten, skall skötas för
ägarnas gemensamma räkning —■ denna bestämmelse gäller dock ej för
Skummeslövsfältet, som undergått laga skifte — samt behandlas enligt de
föreskrifter och anvisningar, som, efter det förslag därtill uppgjorts av vederbörande
jägmästare, blivit i behörig ordning fastställda. Fällande av
träd i strid med sagda föreskrifter eller anvisningar, skadande av plantor,
torfskärning eller betning med kreatur må ej äga rum å fälten. Ej heller
må därå väg upptagas eller begagnas eller jakt eller höstnad bedrivas annorledes
än efter tillstånd av länsstyrelsen. Uppläggning av tång å fälten må
ske allenast å platser, som anvisats av vederbörande jägmästare. Med undantag
för Skummeslövsfältet, med avseende varå en särskild ordning stadgats
för fältets fredande, äro ägarna pliktiga att hålla stängsel omkring fälten
ävensom, där så erfordras, å sanddrivorna, dock att, om stängsel finnes
obehövligt beträffande vissa delar av fälten, framställning om befrielse från
stängselskyldigheten med avseende å dessa delar må göras hos länsstyrelsen,
överträdelse av de beträffande fälten meddelade föreskrifter medför ansvar
enligt 1826 eller 1848 års brev eller 1861 års kungörelse. Den närmaste
tillsynen över fälten skall utövas av särskilda planteringsvaktare, som avlönas
av fältens ägare. Sådan avlöning samt kostnaderna för fältens kultiverande
med mera skola i regel bestridas av ägarna efter oförmedlat hemmantal.
Efter enahanda grund skola inkomsterna från fälten fördelas mellan
ägarna.

I fråga om de i andra sammanställningen upptagna flygsandsfälten, vilka
äro underkastade vissa bestämmelser i 1847 års brev, gäller, att skogsplantering
å fälten skall (där så erfordras) fortsättas, att betning å respektive
fält ej må äga rum förrän plantering å hela fältet skett och träden vunnit
den höjd, att kreaturen ej kunna toppbita dem, att hygge ej må verkställas
utan efter utsyning av länsstyrelsen, samt att länsstyrelsen skall hava
uppsikt över fälten. Härförutom torde ägarna till ifrågavarande fält vara
underkastade stängselskyldighet enligt 1821 års brev. Överträdelse av nyss -

./ordbruksutskottets utlåtande Nr 26■ 23

angivna föreskrifter eller åverkan å stängslen medför ansvar enligt 1826 eller
1848 års brev.

De i tredje sammanställningen upptagna flygsandsfälten äro underkastade
de i 1821, 1826 oell 1848 års brev intagna bestämmelser.

Fjärde sammanställningen omfattar samtliga övriga flygsandsfält i Hallands
län, som tillhöra städer eller enskilda, med undantag av Haverdals och
Särdals samt Hulabäcks och Skipsås flygsandsfält. I fråga örn de fält,
som tillhöra denna grupp, gäller, att ägarna enligt 1847 års brev äro pliktiga
att hålla stängsel omkring fälten och å sanddrivorna samt att vårda
fälten, varjämte länsstyrelsen har att öva tillsyn däröver, att fälten ej vanvårdas.

I fråga om de fyra i femte sammanställningen upptagna fälten har i 1860
års brev förklarats, att, sedan all fara för flygsand å fälten liksom länsstyrelsens
befattning med dem upphört samt fälten även till en del blivit skiftade,
Kungl. Maj:t funnit någon åtgärd med avseende å fälten ej vara erforderlig.
I fråga örn dessa fält torde sålunda ej numera vara gällande
några särskilda föreskrifter till hämmande av flygsand.

Kommissionen har låtit verkställa en ingående undersökning rörande flygsandsfältens
i Hallands län belägenhet, areal och fördelning å olika ägoslag
m. m. Av de förut omförmälda sammanställningarna framgår fältens areal
ävensom inom vilka socknar och städer fälten äro belägna. Enligt sammanställningarna
uppgår den sammanlagda arealen till 5,62 3 794/32oo tunnland
eller 2,775,9225 hektar. I fråga om fältens belägenhet är att märka, att flygsandsfält
finnas icke blott utmed kusten utan även inne i landet. Av nyssnämnda
undersökning framgår, att fälten i viss utsträckning utgöras av
mark, som icke är hänförlig till skogsmark. Å vissa fält har en icke ringa
bebyggelse kommit till stånd. Särskilt må anmärkas, att inom flygsandsfälten
uppstått ett flertal stora badorter. Vissa mindre delar av fälten äro
numera odlingsmark eller användas för industriella ändamål.

Behovet av revision av nuvarande bestämmelser.

Departementschefen har härom anfört följande.

»Det torde numera icke råda mer än en mening därom, att lagstiftningen
rörande flygsandsfälten i Hallands län är i hög grad föråldrad och i
behov av omarbetning. Särskilt belysande är härvid det av kommissionen
påpekade förhållandet, att de gällande bestämmelserna i icke ringa omfattning
såsom obehövliga utan något ingripande från lagstiftarens sida upphört
att vinna tillämpning. Såsom kommissionen ock framhållit äro bestämmelserna
å andra sidan i vissa hänseenden icke tillräckligt fullständiga.
Sålunda lämnar lagstiftningen ej några närmare regler rörande skogarnas
vård. Olägenheten härav ligger i öppen dag. Även i andra hänseenden
företer lagstiftningen, på sätt den av kommissionen verkställda undersökningen
giver vid handen, allvarliga brister. I likhet med kommissionen anser
jag därför, att den ifrågavarande lagstiftningen bör underkastas en genomgripande
revision.»

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26-

Kommissionens förslag och yttrandena däröver.

Kommissionens förslag.

Kommissionens förslag innebär i huvudsak följande. De nuvarande bestämmelserna
skola upphöra att gälla. De skogar å flygsandsfälten, vilka
tillhöra enskilda, skola införas under allmänna skogsvårdslagens bestämmelser.
Av dessa skogar anser kommissionen en del numera hava i huvudsak
förlorat sin karaktär av flygsandsfält. I fråga om dessa har kommissionen
funnit de allmänna bestämmelserna i skogsvårdslagen böra vinna tilllämpning.
Eli del av ifrågavarande skogar torde åter enligt kommissionens
mening få anses hava bibehållit nämnda karaktär. Med avseende å dessa
skogar, vilkas bestånd sålunda alltjämt erfordras för hindrande av sandflykt
och vilka hava natur av skyddsskogar, har kommissionen förordat, att
de av kommissionen förut föreslagna bestämmelserna angående skyddsskogar
skola gälla. Beträffande nu ifrågavarande skogar skola alltså de för
svårföryngrade skogar i skogsvårdslagen upptagna bestämmelserna i huvudsak
bliva tillämpliga. Då kommissionen emellertid är av den uppfattningen,
att nyssnämnda skogar böra fredas mot betning av hemdjur, skall enligt
kommissionens förslag ett stadgande, som möjliggör förhindrande av betning
å dessa skogar, upptagas i skogsvårdslagen. Detta stadgande bör,
enligt vad kommissionen uttalat, avse icke allenast nu ifrågavarande skogar
i Hallands län utan även andra skogar, som framdeles kunna bliva avsatta
till skydd mot flygsandsfält. Kommissionen har föreslagit, att bestämmelsen
gives det innehåll, att Kungl. Majit skall äga — där så prövas erforderligt för
återväxtens främjande å skog som avsatts till skydd mot flygsandsfält —
förordna, att rätt till bete å skogen varder helt eller i viss mån, såsom beträffande
vissa slag av hemdjur eller viss tid av året, förbjuden.

I fråga örn de skogar å flygsandsfälten, som tillhöra städer, har kommissionen
förordat, att de i förordningen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 20) angående
förvaltningen av städernas skogar upptagna bestämmelserna skola bliva
gällande. Enligt dessa bestämmelser skola städernas skogar under domänstyrelsens
överinseende underkastas ordnad hushållning samt, där så med
avseende på skogens omfattning prövas lämpligt, behandlas enligt sådana på
vetenskapliga regler grundade, för olika ortsförhållanden lämpade hushållningsplaner,
som avse skogens framtida bestånd och högsta avkastning. Det
tillkommer domänstyrelsen att fastställa berörda hushållningsplaner samt
meddela de särskilda föreskrifter, som i avseende på skogarna kunna finnas
nödiga. På framställning av domänstyrelsen förordnar Kungl. Majit, huruvida
stadsskog skall — där dess förvaltning ej förut av drätselkammaren
uppdragits åt en från skogsinstitutet eller skogshögskolan utexaminerad person
eller om dess skötsel icke nöjaktigt utföres — ställas under vård och förvaltning
av skogsstaten. I de fall, där så ej skett, åligger det likväl vederbörande
skogsstatstjänsteman att hålla tillsyn och kontroll över skogsskötseln

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26-

samt vid överträdelse av liushållningsplanen eller vanvård av skogen anmäla
detta hos överjägmästaren, vilken efter undersökning gör den framställning
till domänstyrelsen, som omständigheterna föranleda. Domänstyrelsen
äger därefter antingen fästa vederbörande drätselkammares uppmärksamhet
på förhållandet eller ock vidtaga åtgärd för skogens ställande under skogsstatens
vård och förvaltning.

Såsom framgår av vad som nämnts rörande flygsandsfältens fördelning å
olika ägoslag omfatta dessa vissa områden, vilka icke äro hänförliga till
skogsmark och vilka sålunda icke innefattas i kommissionens nu omförmälda
förslag. Beträffande dessa områden har kommissionen icke ansett nödigt
att särskilda föreskrifter meddelades.

Kommissionen har påpekat, att ett genomförande av dess förslag om i nförandet
av skogarna å enskilda tillhöriga flygsand sfält
under skogsvårdslagen förutsatte, att de till skyddsskogar
hänförliga skogarna å ifrågavarande flygsandsfält noggrant avgränsades från
övriga skogar å fälten. Kommissionen har vidare framhållit, att gränserna
för de områden, som skulle utgöra skyddsskogar, ankomme på Kungl. Maj:t
att efter förutgången syn och undersökning bestämma. Vid bestämmandet
av nämnda gränser kunde enligt kommissionens mening viss ledning erhållas
från den beskrivning över ifrågavarande flygsandsfälts belägenhet, areal och
fördelning å olika ägoslag, som uppgjorts genom kommissionens försorg,
ävensom från i betänkandet intagna instrument över besiktningar av flvgsandsfälten,
som verkställts av kommissionen eller på dess föranstaltande
av länsjägmästaren i Hallands län. I fråga om nämnda gränser har kommissionen
slutligen såsom sin mening uttalat, att det i allmänhet icke vore
erforderligt att utmärka gränserna å marken, utan att dessa i regel kunde
på ett tillfredsställande sätt angivas genom hänvisningar till den av rikets allmänna
kartverk åren 1917—1925 upprättade ekonomiska kartan över Hallands
län.

Såsom motivering till sitt förslag rörande betningsförbudet har kommissionen
anfört i huvudsak följande.

Enligt länsstyrelsens i Hallands län kungörelser den 31 december 1861 och
den 18 maj 1863 finge betning med hemdjur ej äga rum å de flygsandsfält,
som avsåges i nämnda kungörelser, d. v. s. de fält, som vore av mera ömtålig
beskaffenhet. Det sålunda stadgade betesförbudet hade otvivelaktigt varit
till betydande gagn för skogsåterväxten å fälten och för flygsandens bindande.
Enligt kommissionens mening borde i den föreslagna nya lagstiftningen
möjlighet beredas att, där sådant prövades erforderligt för skogsåterväxtens
främjande, bibehålla nu gällande betesförbud, såvitt anginge de skogar
å flygsandsfälten, som avsatts såsom skyddsskogar. För att ernå en nöjaktig
skogsproduktion å dessa skogar och för framtiden undanröja faran för
sandflykt vore det otvivelaktigt i vissa fall av stor vikt, att betning å skogarna
ej ägde rum. I detta avseende framhölles särskilt, att genom betning
björk och andra lövträd, vilka vore mycket önskvärda såsom markförbättrare
å flygsandsfälten, hindrades att invandra. Med hänsyn till den
växlande beskaffenheten av skogarna å flygsandsfälten borde ett ovillkorligt
förbud mot betning å de områden, som å dessa avsatts såsom

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

skyddsskogar, ej meddelas utan det borde överlämnas åt viss myndighet att
pröva och avgöra, huruvida och i vilken omfattning betesförbud skulle gälla
för dessa områden. Det syntes jämväl böra uppdragas åt nämnda myndighet
att bestämma, huruvida förbudet skulle avse hemdjur i allmänhet eller
allenast vissa slag av dessa djur samt gälla hela året eller blott viss del därav.
Då det enligt förslaget skulle ankomma på Kungl. Majit att pröva, vilka
områden av flvgsandsfälten skulle avsättas såsom skyddsskogar, borde det
även anförtros åt Kungl. Majit att besluta angående förbud mot betning å
dessa områden.

Infördes en dylik befogenhet i fråga om skyddsskogar å flygsandsfälten i
Hallands län, krävde följdriktigheten, att denna utsträcktes att gälla jämväl
beträffande skogar, som inom andra län komme att avsättas till skydd
mot flygsandsfält.

Kommissionen har härefter i sin motivering något berört frågan om tilllämplighetsområdet
för de av kommissionen föreslagna bestämmelserna rörande
skogar å de enskilda tillhöriga flygsandsfälten. Kommissionen har
därvid uttalat, att bestämmelsernas tillämplighetsområde borde i allmänhet
anses omfatta även de kala strandområdena. Från såväl allmän som enskild
synpunkt har kommissionen funnit det önskvärt, att dessa områden, vilka
merendels bestode av dyner samt innanför dessa liggande gräs- och ljungbevuxna
områden, i största möjliga utsträckning toges i anspråk för skogsproduktion.
Med hänsyn härtill och då flygsandens effektiva bindande å
ifrågavarande kala områden enligt kommissionens mening utgjorde en förutsättning
för skogens vidmakthållande å de längre in liggande delarna av
fälten, ansåge kommissionen det uppenbart, att områdena —- i den mån de
ej odlats eller eljest särskilt anordnats för visst kulturändamål eller, såsom
fallet vöre i fråga om vissa mindre fält, numera helt förlorat karaktären av
flygsandsmark och vore mera att anse såsom naturlig äng — borde hänföras
till skogsmark. Kommissionen har särskilt understrukit vikten av, att
man fasthölle härvid, då enligt kommissionens förslag härigenom möjlighet
vunnes att beträffande de mera ömtåliga av dessa områden upprätthålla nu
gällande förbud mot betning. Enligt kommissionens mening är bibehållande
av betningsförbudet i fråga om sist angivna områden ofta av stor
betydelse till förebyggande av fara för sandflykt.

Såsom förut anförts innebär kommissionens förslag, att de nu gällande
bestämmelserna skola upphöra att vinna tillämpning. Detta medför, att den
för närvarande förefintliga föreskriften angående upprättande av sandgården
å dynerna skall försvinna.

Kommissionen har i förevarande avseende tillagt, att, därest markägaren
skulle visa tredska och vägra vidtaga nödig åtgärd för flygsandens dämpande,
möjlighet borde föreligga för Kungl. Majit att förordna om flygsandsfältets
expropriation för kronans räkning. Till det förslag kommissionen
härutinnan framställt återkommer utskottet nedan.

Utskottet övergår härefter till den motivering kommissionen anfört för sitt
förslag, att i fråga örn vården av skogar å städer tillhöriga
flygsandsfält skola gälla bestämmelserna i 1903 års förordning angå -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

ende förvaltningen av städernas skogar. Såsom framgår av de förut omförmälda
sammanställningarna över flygsandsfälten äro städerna Halmstad,
Falkenberg och Varberg ägare till vissa fält med en sammanlagd area! av
251.6924 hektar. Av dessa tillhöra den största delen eller 229.4782 hektar Halmstads
stad. Kommissionen har uttalat, att enligt dess mening vore bestämmelserna
i 1903 års förordning ägnade att trygga en god vård av skogarna å dessa
fält och sålunda bland annat förhindra sådana avverkningar å dessa, som
medförde fara för förnyad flygsandsdrift. I hushållningsplan, som upprättades
enligt sagda bestämmelser, kunde, enligt vad kommissionen vidare framhållit,
upptagas föreskrifter om vidtagande av erforderliga åtgärder för återväxtens
betryggande samt örn förbud mot betning å skogen eller viss del
därav. Enligt kommissionens mening innefattade bestämmelserna ej hinder
för vederbörande skogsstatstjänsteman att i fråga om stadsskog lämna tillstånd
till omläggning av skogsmark till annat ändamål.

Kommissionen har såsom i det föregående omförmälts ansett, att beträffande
vården av de delar av flygsands fä lten, som ej äro
att hänföra till skogsmark, icke torde vid upphävande av de nu
gällande bestämmelserna erfordras någon ny lagstiftning.

Yttrandena.

I de avgivna yttrandena har kommissionens förslag i huvudsak tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter och korporationer
med undantag för drätselkammaren i Falkenbergs stad, som avstyrkt förslaget
under åberopande, att de förslagna bestämmelserna syntes kunna inverka
hämmande på stadens utveckling.

Departementschefen.

Departementschefen har anfört följande.

»De av kommissionen förordade grunderna för en ny lagstiftning angående
flygsandsfälten finner jag mig helt kunna gilla. Genom att skogarna
å de enskilda tillhöriga flygsandsfälten införas under skogsvårdslagen —
de ömtåligare skogarna under i huvudsak de föreskrifter, som kommissionen
föreslagit skola gälla i fråga örn skyddsskogar, och övriga skogar
under lagens allmänna bestämmelser — torde på ett tillfredsställande sätt
vara sörjt för ifrågavarande skogars vård. För skogsägarna medför den
nu förordade reformen, såsom kommissionen framhållit, flera betydande
fördelar. Deras rättigheter och skyldigheter komma att bliva i lagen klart
och noggrant bestämda. Utsyningarna bliva kostnadsfria för dem och de
komma i åtnjutande av den understödsverksamhet på skogsvårdens område,
som utövas av skogsvårdsstyrelserna. Genom den förordade reformen
vinnes därjämte en större enhetlighet på skogslagstiftningens område.

I likhet med kommissionen anser jag det vara av vikt. att å de ömtåligare
av ifrågavarande skogar finnes möjlighet att upprätthålla det där för
närvarande gällande betesförbudet. En föreskrift av det innehåll, kommis -

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

sionen härutinnan föreslagit, torde sålunda böra upptagas bland de föreslagna
bestämmelserna om skyddsskogar. I överensstämmelse med vad kommissionen
förordat torde föreskriften böra avse icke blott skogar å flygsandsfälten
i Hallands län utan även andra skogar, som komma att avsättas
till skydd mot flygsandsfält.

I fråga örn tillämplighetsområdet för de föreslagna bestämmelserna biträder
jag kommissionens uppfattning. Sagda bestämmelser måste sålunda
anses omfatta även de kala strandområdena. Sandens bindande å dessa
utgör nämligen i många fall en förutsättning för skogens bestånd å de
innanför liggande områdena. Detta torde särskilt böra understrykas med
hänsyn till vikten av att betesförbud även kan gälla dem.

Ett genomförande av den föreslagna lagstiftningen förutsätter, såsom kommissionen
erinrat, att en klar avgränsning äger rum med avseende å de
skogar, som skola behandlas såsom skyddsskogar. Denna avgränsning,
som måste vara verkställd före den nya lagstiftningens ikraftträdande, ankommer
på Kungl. Maj:ts beslut. Sedan den nya lagstiftningen godkänts
av riksdagen, torde jag få föreslå Kungl. Maj:t vidtagande av erforderliga
åtgärder för att berörda gränsbestämning må komma till stånd.

I likhet med kommissionen finner jag de i 1903 års förordning angående
förvaltningen av städernas skogar upptagna bestämmelserna kunna med
fördel vinna tillämpning å de skogar, som finnas å städer tillhöriga flygsandsfält.
De av drätselkammaren i Falkenberg framförda farhågorna,
att ifrågavarande bestämmelser skulle kunna verka hindrande å stadens
utveckling, torde vara beroende på en missuppfattning av bestämmelsernas
innebörd. Dessa lägga ingalunda hinder i vägen för att det staden tillhöriga
flygsandsfältet tages i anspråk för tillgodoseende av stadens behov
av byggnadsmark eller för annat ändamål, vartill staden kan behöva detsamma.
Härvid bör emellertid tillses, att erforderliga försiktighetsmått vidtagas
till förhindrande av att fara uppstår för förnyat uppbrott av flygsanden.

Jag är ense med kommissionen därutinnan, att det icke torde vara erforderligt,
att några särskilda bestämmelser meddelas rörande vården av
de delar av flygsandsfälten, som ej äro att hänföra till skogsmark.»

Speciell motivering.

Förslaget till lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15

juni 1923 (nr 212.)

Förslag till de ändringar i skogsvårdslagen, som föranledas av den förordade
lagstiftningen rörande skyddsskogar och flygsandsfält, har framlagts
av kommissionen. Förslaget, som inom jordbruksdepartementet undergått
viss överarbetning, innefattar ändringar i 2 §, rubriken till 4 kap.,
18 § 1 morn., 25 § och 30 § 1 mom. samt införande av en ny paragraf i la -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

gen, 21 a §. Såsom kommissionen framhållit tarvar dess förslag om utsträckande
av 1903 års förordning angående förvaltningen av städernas skogar
att jämväl omfatta skogarna å de städerna Halmstad, Varberg och Falkenberg
tillhöriga flygsandsfälten icke någon ändring i nämnda förordning,
utan bliver denna i och med upphävandet av bestämmelserna örn flygsandsfälten
i Hallands län utan vidare gällande även å nyssberörda städers skogar
å flygsandsfält.

Departementschefen har lämnat följande närmare redogörelse och motivering
för detta lagförslag.

2 §•

1 mom. Såsom en följd av förut förordade förslag, att skyddsskogar och
skogar å enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands län skola förås in under
skogsvårdslagen samt skogar å städer tillhöriga flygsandsfält läggas
under 1903 års förordning angående förvaltningen av städernas skogar, har
bestämmelsen i 2 § 1 mom. punkt 4, enligt vilken skogsvårdslagen icke
äger tillämpning å skyddsskogar och skogar å flygsandsfälten i Hallands
län, uteslutits. I samband härmed hava bestämmelserna i 2 § 1 mom. punkterna
5)—7) erhållit ändrad numrering.

2 mom. De ändringar, som föreslagits beträffande 1 morn., hava föranlett
en mindre jämkning i förevarande moment.

Rubriken till 4 kap.

Med anledning av det förevarande förslaget har rubriken till 4 kap. skogsvårdslagen
ändrats att avse även skyddsskogar.

18 § 1 mom.

Första stycket är likalydande med nuvarande första stycket.

I andra stycket har i anslutning till vad i den allmänna motiveringen anförts
upptagits stadgande om befogenhet för Kungl. Maj:t att i fråga om skogar,
vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot flygsandsfält eller
fjällgränsens nedgående, efter förutgången syn och undersökning förordna
om sådana skogars avsättande såsom skyddsskogar. Beträffande dessa skogar
skola, enligt vad i det föregående anförts, gälla bestämmelser, som väsentligen
överensstämma med de i 19—21 §§ skogsvårdslagen upptagna stadgandena
angående svår föryngrade skogar. Av redaktionella skäl hava emellertid
de bestämmelser, som i enlighet härmed skola gälla för skyddsskogar,
angivits i en särskild paragraf, betecknad 21 a §, och i förevarande stycke
har upptagits en föreskrift, att skyddsskogarna skola vara underkastade
bestämmelserna i nämnda paragraf.

Tredje stycket upptager bestämmelsen i nuvarande andra stycket. Denna
bestämmelse, som handlar örn befogenhet för vederbörande länsstyrelse
att provisoriskt förordna om avsättande av svårföryngrad skog, har utsträckts
att avse även skyddsskog.

Fjärde stycket är likalydande med nuvarande tredje stycket

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

21 a §.

I överensstämmelse med vad förut anförts har i första stycket av förevarande
paragraf införts en bestämmelse, att vad i 19—21 §§ är stadgat beträffande
svårföryngrade skogar skall gälla även skyddsskogar. I andra
stycket har upptagits den särbestämmelse, som torde böra gälla i fråga örn
betesrätten å skogar, vilka avsatts till skydd mot flygsandsfält. Rörande
skälen för upptagande av sistnämnda bestämmelse hänvisas till vad i den
allmänna motiveringen anförts.

I detta sammanhang torde få beröras vissa speciella spörsmål angående
avverkningarna å skyddsskogarna, vilka av kommissionen upptagits till
mera ingående övervägande.

Avverkning för bättre skydd av näraliggande område.

Det förslag till ny skyddsskogslag, som förelädes 1923 års riksdag, upptog
ett stadgande av innehåll, att avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder
erfordrades för återväxtens betryggande, kunde medgivas ej blott i
det i 19 § skogsvårdslagen angivna fall eller då sådana åtgärder kunna företagas
utan oskälig kostnad utan även då föryngring av skogen erfordrades
för beredande av bättre skydd för näraliggande områden. Den avverkningsrätt,
som i förslaget medgavs för sistnämnda fall, föranleddes av ett yttrande
från Norrlands skogsvårdsförbund, däri förbundet gjorde gällande, att föryngring
understundom kunde vara önskvärd med hänsyn till behovet av
skydd för nedanför liggande områden, ehuru kostnaderna för erforderliga
reproduktionsåtgärder, örn man endast toge hänsyn till det framtida utbytet
av det nya beståndet, ur ekonomisk synpunkt icke kunde anses skäliga.

Kommissionen har i sitt betänkande övervägt att upptaga ett dylikt stadgande
i den nya lagstiftningen angående skyddsskogarna. Kommissionen har
emellertid stannat för den uppfattningen, att detta icke vöre av behovet påkallat.
*|)

Departementschefen har biträtt kommissionens uppfattning, att den i 1923
års förslag upptagna bestämmelsen angående avverkning för bättre skydd av
närliggande omiaden icke torde vara behövlig. Syftet med densamma torde
kunna vinnas inom ramen av de gällande bestämmelserna i skogsvårdslagen.
På sätt kommissionen framhållit lärer nämligen enligt departementschefens
mening hinder icke möta att verkställa föryngringsavverkning, även om kostnaderna
för reproduktionsåtgärder efter avverkningen skulle bliva oskäliga,
under förutsättning att det allmänna vill påtaga sig ansvaret för samma kostnader.

Utsyningsförrättarens kompetens.

Enligt 20 § skogsvårdslagen skall utsyning i svårföryngrad skog verkställas
av läns jägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad person. I det
fall, att skogsvårdsstyrelsen förordnar viss person till utsyningsförrättare, uppställer
lagen således icke fordran a särskild kompetens hos den förordnade.

Jordbruksutslcottets utlåtande Nr 20.

Här torde tillika få erinras om innehållet i motsvarande bestämmelse i 1932
års lappmarkslag. Jämlikt 10 § nämnda lag skall utsyning verkställas av länsjägmästare,
biträdande länsjägmästare eller annan av skogsvårdsstyrelsen
förordnad sakkunnig person.

Kommissionen har i sitt betänkande föreslagit, att i fråga om skyddsskogar
skulle gälla en bestämmelse av innehåll, att, där skogsvårdsstyrelsen förordnade
annan än länsjägmästare att verkställa utsyning å skyddsskog, denne skulle
hava fullgjort vad som erfordrades för vinnande av anställning såsom jägmästare.

Av ett av skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län i yttrande till kommissionen
framlagt förslag rörande styrelsens organisation efter det skyddsskogarna
ställts under styrelsens tillsyn framgår, att styrelsen tänkt sig, att utsyningar
å skyddsskogar skulle ombesörjas av lägre personal men verkställas under
ansvar och kontroll av länsjägmästaren eller distriktsjägmästare. Kommissionen
har förklarat sig icke hava något att erinra mot detta sätt för utsyningarnas
verkställande.

Mot kommissionens förslag i fråga örn utsyningsförrättarens kompetens
hava i ett flertal yttranden framförts betänkligheter. Det har ganska allmänt
ansetts, att den kompetensfordring, som kommissionen uppställt för utsyningsförrättare
å skyddsskogarna, då annan än länsjägmästaren därtill
anlitades, vore onödigt sträng. Uttalanden i denna riktning hava gjorts av
länsstyrelserna, skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Kopparbergs och Jämtlands län, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund samt jägmästaren i skyddsskogsreviret. Även domänstyrelsen
synes i viss mån omfatta denna ståndpunkt.

Departementschefen har härom anfört följande.

»Jag kan icke biträda kommissionens förslag att upptaga en särbestämmelse
i fråga om skyddsskogarna avseende att utsyningarna å dem alltid skola
verkställas av jägmästare. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har förutsatt,
att stämplingar å skyddsskogarna, sedan dessa lagts under skogsvårdsstyrelsernas
tillsyn, skola äga rum under ansvar och kontroll av länsjägmästaren
eller distriktsjägmästare. Denna anordning synes ändamålsenlig
och torde kunna väntas komma att vinna tillämpning även i andra län, där
skyddsskogar finnas. Givetvis ligger det vikt på att utstämplingarna å skyddsskogarna
handhavas av fullt kompetenta förrättningsmän. Att binda skogsvårdsstyrelserna
vid vissa formella kompetensfordringar härutinnan synes
dock ej lämpligt. Att, såsom i vissa yttranden ifrågasatts, upptaga en föreskrift
motsvarande den i 1932 års lappmarkslag angående utsyningsförrättarens
kvalifikationer intagna, lärer knappast kunna ske utan att samtidigt
ändra den nuvarande föreskriften i 20 § skogsvårdslagen rörande utsyningsförrättare
å svårföryngrad skog. Detta anser jag emellertid icke i förevarande
sammanhang höra övervägas. På grund av vad jag sålunda anfört förordar
jag, att den i skogsvårdslagen intagna föreskriften rörande utsyningsförrättare
vinner tillämpning även å dylika förrättningsmän å skyddsskog.»

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26

Sättet för utsynings verkställande.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har såväl i ett till kommissionen avgivet
yttrande som i sitt utlåtande över kommissionens förslag till lagstiftning
angående skyddsskogar ifrågasatt, huruvida ej vid skyddskogarnas
inordnande under skogsvårdslagens bestämmelser om svårföryngrade skogar
stadgandena i 20 § av lagen borde givas en sådan ändrad avfattning, att
därav uttryckligen framginge, att hantlangning vid utsyning i skyddsskog eller
svårföryngrad skog skulle utgöras av sökanden men att sådan utsyning
i övrigt skulle verkställas på skogsvårdsstyrelsens bekostnad.

Departementschefen har åberopat vad kommissionen anfört därom att det
torde följa av skogsvårdslagens allmänna bestämmelser, att kostnaderna för
utsyningsförrättning å skyddsskog med undantag för liantlangningskostnad
i regel skola gäldas av skogsvårdskassan. Vid sådant förhållande har departementschefen
icke ansett behövligt att, såsom skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands
län ifrågasatt, en särskild föreskrift härom upptages i lagen.

25 §.

1 mom. För att trygga efterlevnaden av bestämmelserna i 21 a § första
stycket, i vad dessa handla om avverkning å skyddsskog, torde den, som företager
sådan avverkning i uppenbar strid mot sagda bestämmelser eller i
strid mot föreskrift, som meddelats enligt desamma, böra drabbas av ansvar.
Ett stadgande härom har i enlighet med vad kommissionen föreslagit införts
i första stycket av detta moment.

Straffet för de förseelser, som omförmälas i första stycket, har enligt styckets
nuvarande lydelse bestämts till böter från och med tjugufem till och med
femtusen kronor. Jämlikt särskilda böteslagen den 24 september 1931 har
emellertid nämnda bötessats numera upphört att äga tillämpning och skola
böterna för ifrågavarande förseelser ådömas i dagsböter. Lagrummet har
avfattats i överensstämmelse med vad sålunda gäller.

2 mom. För upprätthållande av betesförbud, som meddelats enligt 21 a §
andra stycket, torde överträdelse av sådant förbud böra beläggas med straff.
I anslutning till den ansvarspåföljd, som stadgats i 59 § lagen om ägofred
för brytande av där avsett betesförbud, torde straffet för överträdelse, som
nyss sagts, på sätt kommissionen föreslagit böra fastställas till dagsböter för
uppsåtlig förseelse samt till böter från och med fem till och med femtio kronor
för förseelse, som sker av oaktsamhet.

3 mom. I förevarande moment har upptagits bestämmelsen i 25 § 2 mom.
skogsvårdslagen med den ändrade avfattning, som föranledes därav, att enligt
särskilda böteslagen den i sistnämnda moment angivna bötessatsen upphört
att äga tillämpning samt att böterna för förseelse, som där avses, i stället
skola ådömas i dagsböter.

A mom. Detta moment är likalydande med 25 § 3 mom. skogsvårdslagen.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26-

30 § 1 mom.

Den i 30 § 1 mom. första stycket skogsvårdslagen medgivna rätten att anföra
besvär över vissa av skogsvårdsstyrelse meddelade slutliga beslut har i
förslaget utsträckts att avse även dylika beslut, som meddelas i ärende, varom
i 21 a § förmäles.

övergångsbestämmelser.

Departementschefen har i avseende å lagförslagets övergångsbestämmelser
anfört följande motivering.

»Tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande torde böra bestämmas
till den 1 januari 1938, från vilken dag följaktligen 1903 års skyddsskogslag
samt de bestämmelser, som i förenämnda Kungl. Maj:ts brev och länsstyrelsens
i Hallands län kungörelser meddelats angående städer och enskilda tillhöriga
flygsandsfält i länet, böra upphöra att gälla. Ikraftträdandet har föreslagits
till den 1 januari med hänsyn till att utsyning å skyddsskogar då,
såsom kommissionen framhållit, icke äger rum eller verkställes i blott
mindre omfattning.

Bestämmelserna om skyddsskogar i den föreslagna nya lagen böra tydligen
förlänas tillämpning å de skogar å enskilda tillhöriga flygsandsfält i
Hallands län, som äro av skyddsskogsnatur, samtidigt som lagen träder i
kraft. Detta förutsätter, att förordnande härom meddelas före nyssnämnda
tidpunkt.

De skogar i Kopparbergs och Jämtlands län, varå enligt särskilda av
Kungl. Majit meddelade beslut den nuvarande skyddsskogslagen äger tillämpning,
torde vid denna lags ersättande med den nya lagstiftningen, i överensstämmelse
med vad även kommissionen föreslagit, böra utan särskild undersökning
inordnas under den senare. Till den nya lagen synes därför böra
fogas en föreskrift, att i fråga örn dessa skogar skall så anses, som örn förordnande
meddelats enligt 18 § 1 mom. andra stycket.

Vid den nya lagens tillämpning å sistangivna skogar samt skogar å enskilda
tillhöriga flygsandsfält i Hallands län erfordras, såsom framhållits av kommissionen,
vissa övergångsbestämmelser.

1) Av allmänna regler torde följa, att i fråga om avverkningar, som verkställts
å berörda skogar före den nya lagens ikraftträdande, de nuvarande
bestämmelserna böra äga tillämpning. Denna grundsats innebär å ena sidan,
att någon skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder efter sådan avverkning ej
föieligger. Å andra sidan följer därav, att, om överträdelse av sistnämnda
bestämmelser vid avverkningen ägt rum, överträdelsen skall straffas enligt
samma bestämmelser jämväl efter nya lagens ikraftträdande.

2) Är utsyning, som verkställts enligt nuvarande bestämmelser, gällande
vid nya lagens trädande i kraft, torde utsyningens giltighet ej genom nya
lagen böra rubbas. Härav följer, att, om avverkning sedermera företages i
enlighet med utsyningen, nya lagens återväxtbestämmelser ej böra äga till tiihanq

till riksdapens protokoll 1937. 10 sami. Nr 26. 3

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

lämpning i fråga om avverkningen. Sker däremot avverkning i större utsträckning
än vid utsyningen medgivits, blir avverkningen i den del den sålunda
olovligen verkställts, såväl i fråga om ansvar som beträffande skyldighet
att vidtaga återväxtåtgärder att bedöma enligt nya lagen.

Enligt 19 § skogsvårdslagen, jämförd med 7 § 2 mom. samma lag, må giltighetstiden
för avverkningstillstånd, som jämlikt lagen meddelas i fråga örn
svårföryngrad skog, bestämmas till högst fem år. I anslutning härtill torde
böra föreskrivas, att avverkning på grund av utsyning, som verkställts enligt
nuvarande bestämmelser och gäller vid nya lagens ikraftträdande, ej må utföras
senare än fem år efter utsyningen. Självfallet är, att, om vid utsyningen
föreskrivits kortare tid för avverkningens verkställande, sådan föreskrift
skall lända till efterrättelse.

3) Därest skada, som omförmäles i 10 § skogsvårdslagen, uppkommit å
skog, varom nu är fråga, före nya lagens ikraftträdande, torde enligt allmänna
regler vad i nya lagen stadgas om reproduktionsskyldighet ej böra vinna
tillämpning å skadan. Ehuru behövligheten av en uttrycklig föreskrift i detta
avseende synes kunna ifrågasättas, torde dock, då ett dylikt stadgande vid
tillkomsten av skogsvårdslagen upptogs bland dennas övergångsbestämmelser,
en motsvarande föreskrift böra även nu meddelas.

I 45 § tredje stycket ecklesiastik boställsordning har upptagits en hänvisning
till den nuvarande skyddsskogslagen, vilken hänvisning efter nya lagens
ikraftträdande i stället bör avse denna. Med hänsyn härtill torde bland nya
lagens övergångsbestämmelser böra införas en föreskrift, att, där i lag eller
särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom
bestämmelse i nya lagen, denna i stället skall tillämpas.

Enligt 4 § 1 mom. 1 :o) och 5 § andra stycket skogsvårdslagen gälla i fråga
om äldre avverkningsrätter vissa undantag från de i 3 och 5 §§ samma lag
upptagna grundläggande avverkningsreglerna. Den tidpunkt, före vilken en
avverkningsrätt skall hava upplåtits för att komma i åtnjutande av den förmån
dessa undantagsstadganden innebära, har i lagen bestämts till den 1 januari
1923. Kommissionen har övervägt, huruvida vid den av kommissionen
föreslagna utsträckningen av skogsvårdslagens giltighetsområde berörda tidpunkt
i fråga om avverkningsrätter, som upplåtits å de nuvarande skyddsskogarna,
borde fastställas till senare dag än den 1 januari 1923. Då emellertid
med hänsyn till de å dessa skogar rådande förhållanden berörda undantagsstadganden
i fråga om dem torde sakna nämnvärd praktisk betydelse, har
kommissionen funnit någon dylik föreskrift ej vara påkallad. Jag ansluter
mig till kommissionens uppfattning i förevarande fråga.

Såsom jag förut nämnt torde bestämmelserna rörande städer och enskilda
tillhöriga flygsandsfält i Hallands län böra upphävas. Emellertid lära i fråga
om ett fält, Tönnersa flygsandsfält, med hänsyn till de särskilda förhållanden,
som råda med avseende å detta fält, ifrågavarande bestämmelser böra
delvis fortfarande tillämpas under viss övergångstid. I övergångsbestämmelserna
torde alltså böra föreskrivas, att i fråga örn Tönnersa flygsandsfält
skall vad i 1861 års kungörelse är stadgat om förvaltning av skogen för ägar -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

nas gemensamma läkning samt örn den grund, enligt vilken kostnad lör fältets
kultur och vad dessutom kan förekomma skall utgå samt inkomst från
fältet fördelas, fortfarande gälla, intill dess förrättning för verkställande av
ståndskogslikvid mellan ägarna i laga ordning ägt rum.

Vad angår de flygsandsfält, som tillhöra städerna Halmstad, Varberg och
Falkenberg, torde vid inordnande av skogarna å dessa fält under 1903 års
förordning angående förvaltningen av städernas skogar några särskilda övergångsbestämmelser
ej erfordras.

I överensstämmelse härmed hava övergångsbestämmelserna till den nya
lagstiftningen utformats.»

I anledning av den nya lagstiftningen torde påkallas ändringar i vissa lagrum
i andra författningar. De lagrum, som sålunda torde böra ändras, äro

2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, 10 § lagen den 5
juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden, 1 § 10
lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation samt 1 och 4 §§ förordningen
den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift. Härjämte torde

3 § kungörelsen den 8 februari 1918 (nr 54) angående uppbörd av skogsvårdsavgift
m. m. samt 20 § 5 mom. och 22 § 5 mom. kungörelsen den 28 september
1928 (nr 382) med vissa föreskrifter röiande taxeringsförfarandet böra
undergå vissa jämkningar.

Kommissionen har i sina betänkanden upprättat förslag till erforderliga
författningsändringar, mot vilka förslag departementschefen ej funnit anledning
till erinran.

Departementschefen har lämnat följande redogörelse för dessa förslag i
vad de angå förenämnda lagar samt förordningen om skogsvårdsavgift.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni
1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen till förslaget till lag örn ändring
i skogsvårdslagen, må förordnande enligt 1903 års skyddsskogslag meddelas
i fråga om skogar, som lyda under lagen den 10 juni 1932 (nr 180) örn
vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden. I överensstämmelse härmed hava i 2 § 1 mom. punkt 5)
av sistnämnda lag skyddsskogar undantagits från lagens tillämpning. Ett
genomförande av förslaget till lag örn ändring i skogsvårdslagen, enligt vilket
förslag skyddsskogar skola inordnas under skogsvårdslagens bestämmelser
örn svårföryngrade skogar, kommer att medföra, att inom giltighetsområdet
för lagen den 10 juni 1932 avsättande av skyddsskogar ej kan äga rum. Rö -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 20.

rande de skäl, som föranlett denna begränsning av skyddsskogslagstiftningens
tillämplighet, hänvisas till vad härom anförts i den allmänna motiveringen.

En följd av förslaget är, att nyssangivna bestämmelse i 2 § 1 mom. punkt 5)
av 1932 års lag bör utgå. Denna ändring föranleder i sin ordning ändrad
numrering av följande punkter i samma moment samt viss jämkning i 2
mom. I enlighet härmed har förslaget till lag örn ändrad lydelse av 2 § i
1932 års lag utarbetats.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 5 juni 1909
(nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden.

I likhet med vad som gäller i fråga om skogar, å vilka lagen den 10 juni
1932 om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden äger tillämpning, må förordnande enligt 1903 års
skyddsskogslag meddelas jämväl beträffande skogar, som lyda under lagen
den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden.
En jämförelse mellan skyddsskogslagens och husbehovsskogslagens bestämmelser
visar, att beträffande sistberörda skogar meddelande av förordnande
allenast enligt 2 § skyddsskogslagen kan ifrågakomma. I anslutning härtill
är i 10 § husbehovsskogslagen införd en erinran, att genom förordnande
enligt skyddsskogslagen rätten att förfoga över husbehovsskog kan inskränkas
utöver vad i husbehovsskogslagen sägs. Det må här framhållas, att den
i 2 § skyddsskogslagen medgivna rätten för vederbörande markägare att av
staten fordra inlösen av mark, beträffande vilken förordnande enligt sagda
paragraf meddelats, ej äger tillämpning i fråga om skogar, som lyda under
husbehovsskogslagen.

Därest det förslag till ändrad skyddsskogslagstiftning, som i det föregående
framlagts, genomföres, kan ett avsättande av skyddsskogar inom husbehovsskogslagens
giltighetsområde ej äga rum. Denna inskränkning i skyddsskogslagstiftningens
tillämplighet torde böra föranleda upptagande i husbehovsskogslagen
av en särskild bestämmelse, som möjliggör begränsning av
rätten till avverkning å de under lagen lydande skogar utöver vad i lagen
sägs, då sådan begränsning med hänsyn till skyddsskogsintresset i särskilt
fall finnes påkallad. Vid utformningen av denna bestämmelse torde i överensstämmelse
med vad kommissionen föreslagit stadgandena i 2 § skyddsskogslagen
lämpligen kunna tjäna såsom förebild, dock att, i likhet med vad
nu gäller, ägaren av den skogsmark, som sådan begränsning avser, ej bör äga
rätt att av staten fordra inlösen av marken. På grund av husbehovsskogarnas
belägenhet bör ifrågavarande bestämmelse avse allenast sådana skogar, som
böra bibehållas till skydd mot fjällgränsens nedgående. Bestämmelsen synes
böra upptagas i 10 § av husbehovsskogslagen i stället för den där införda hänvisningen
till skyddsskogslagen.

I enlighet med vad nu anförts har förslaget till lag örn ändrad lydelse av
10 § husbehovsskogslagen upprättats.

J ordbruksutskottels utlåtande Nr 26-

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § 10 lagen den 12
maj 1917 (nr 189) om expropriation.

I 1 § punkt 10 lagen den 12 maj 1917 om expropriation stadgas, att fastighet,
som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom expropriation,
om Kungl. Majit prövar det nödigt för kronans övertagande av flygsandsfält,
varom ägaren försummat att taga föreskriven vård. Såsom framgår av
stadgandets avfattning, har detsamma avseende allenast å flygsandsfält, rörande
vilkas vård särskilda föreskrifter äro gällande. Enligt vad kommissionen
i sitt betänkande angående flygsandsfälten uttalat finnas dylika föreskrifter
numera allenast i fråga örn städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält
i Hallands län, och berörda stadgande torde därför äga tillämpning allenäst
å nämnda fält. Då såsom förutsättning för att dylikt flygsandsfält må
tagas i anspråk genom expropriation enligt nämnda stadgande gäller, att ägaren
försummat att taga föreskriven vård om fältet, har kommissionen ansett,
att ett genomförande av de förut framställda förslagen, enligt vilka nuvarande
föreskrifter angående vård av berörda flygsandsfält i Hallands län skola
upphävas samt skogarna å fälten inordnas under skogsvårdslagen eller förordningen
angående förvaltningen av städernas skogar, kommer att få till
följd att tillämpligheten av nämnda stadgande i expropriationslagen avsevärt
begränsas eller eventuellt helt upphör. Enligt kommissionens mening
hör emellertid även efter upphävandet av ifrågavarande föreskrifter angående
städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands län möjlighet förefinnas
för Kungl. Majit att i vissa fall förordna om expropriation av dylikt
fält. För kommissionen har det ej synts tillrådligt, att det allmänna avhänder
sig eller i mera avsevärd mån begränsar den möjlighet att ingripa till förhindrande
av ödeläggelse genom flygsand, som omförmälda stadgande i expropriationslagen
nu erbjuder. En följd av de särskilda flygsandsbestämmelsernas
upphävande är emellertid enligt kommissionens uppfattning, att ett dylikt ingripande
från det allmännas sida måste bindas vid annan förutsättning än den i
berörda stadgande angivna. För att förläna erforderlig effektivitet åt den nu
ifrågasatta rätten att förordna om expropriation av flygsandsfält bör enligt
kommissionens mening såsom villkor därför stadgas, att ägaren försummat
taga sådan vård örn fältet, att fara för sandflyjet förebygges. Därest Kungl.
Majit tillerkännes befogenhet att under nyssangivna förutsättning förordna
örn expropriation av städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands
län, bör, framhåller kommissionen, en liknande befogenhet medgivas även
beträffande andra flygsandsfält i riket, som ej tillhöra kronan. Kommissionen
har ansett tydligt, att vid tillämpningen av en dylik expropriationsrätt
hänsyn ej bör tagas därtill, huruvida visst område vid jorddelning eller eljest
avsatts såsom flygsandsfält, utan till den faktiska förekomsten av flygsand
och faran för ödeläggelse genom sandflykt.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

Vad kommissionen sålunda anfört har departementschefen ansett sig
kunna biträda. I enlighet härmed har förslaget om ändrad lydelse av 1 §
10 lagen om expropriation utarbetats.

Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§
förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift.

Enligt 1 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift,
sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 28 september 1928
(nr 378), skall för avverkat virke, som enligt gällande bestämmelser taxerats
till skogsaccis, erläggas skogsvårdsavgift med 1 3/10 procent av virkets taxerade
rotvärde. De medel, som inflyta genom skogsvårdsavgiften, skola, enligt
vad vidare i sagda paragraf stadgas, fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna
i riket eller överlämnas till domänstyrelsen i enlighet med vad därom
i förordningen föreskrives. I detta hänseende stadgas i 4 § av förordningen,
enligt detta lagrums lydelse i förordningen den 15 juni 1923 (nr 214), att
av de genom skogsvårdsavgiften inom varje landstingsområde inflytande medel
sådan del, som erlagts från skyddsskogar, skall överlämnas till domänstyrelsen,
samt av vad som erlagts från andra skogar nittio procent tillhandahållas
skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet och tio procent redovisas
till statskontoret för att av Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov
fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket.

Ett genomförande av förevarande förslag om överflyttande av tillsynen å
skyddsskogarna från domänverket till skogsvårdsstyrelserna torde böra medföra,
att skogsvårdsavgifterna från nämnda skogar icke vidare överlämnas
till domänstyrelsen utan disponeras på enahanda sätt som skogvårdsavgifter
från övriga under skogsvårdsstyrelses tillsyn stående skogar. I enlighet
härmed har upprättats förslag till förordning angående ändrad lydelse
av 1 och 4 §§ förordningen om skogsvårdsavgift.

Frågan om ändring i vissa delar av förutnämnda kungörelserna nr 54/1918
och 382/1928 har departementschefen förklarat sig ämna underställa Kungl.
Maj:ts prövning, sedan de i det föregående behandlade författningsförslagen
antagits av riksdagen.

Lagrådet har lämnat de remitterade förslagen utan erinran.

Utekottet. Ett upphävande av hittills gällande undantagsbestämmelser för skogar till
skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående synes utskottet vara
ett ytterligare steg i riktning mot den rationalisering av skogslagstiftningen,
som pågått under de senare åren. Att därvid utvidga den allmänna skogsvårdslagens
räckvidd till att omfatta även denna kategori av enskilda skogar
och att i huvudsak jämställa dem med svårföryngrade enskilda skogar en -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26-

ligt 4 kap. skogsvårdslagen torde vara välbetänkt och ändamålsenligt. Enligt
utskottets mening innebär förevarande förslag till lagstiftning angående
ifrågavarande skyddsskogar sålunda en önskvärd reform i syfte att bringa
vården och kontrollen av dessa skogar i överensstämmelse med moderna
skogsvårdsprinciper samt att skapa enhetlighet och överskådlighet på detta
område.

Under åberopande härav och då föreliggande lagförslag i övrigt icke föranleda
någon utskottets erinran, hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 16 februari 1937.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Närvarande: se utlåtande nr 23.