Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26- (Utlåtande 1938:Ju26 ju)

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26-

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 8 mars 1938 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning rörande
förekomsten av olika slag av svinsjukdomar inom
landet m. m.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 145, av herr Andersson i Dunker m. fl. har hemställts, att riksdagen
måtte besluta anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning rörande
förekomsten av olika slag av svinsjukdomar inom landet och vilka
åtgärder, som böra vidtagas för deras bekämpande, samt örn utredningen ger
anledning härtill, förelägga riksdagen förslag i frågan.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna framställning, får utskottet
hänvisa till motionen.

Vid behandlingen av ärendet inom utskottet ha professorn vid veterinärhögskolan
Nils Lagerlöf och statskonsulenten för svinskötsel Ture Lindahl
varit tillkallade.

Herr Lagerlöf anförde följande:

Det rådde ingen tvekan örn, att inom vårt lands svinavel sjukdomar hos
svinen medförde högst betydande förluster. Tillgängliga uppgifter visade,
att av levande födda grisar torde i regel omkring 20 % ha avgått, redan nykullen
nådde en ålder av 3 veckor. Även under tiden från 3 veckor fram till
slaktåldern inträffade ett tämligen stort antal dödsfall; man hade beräknat
att under denna tid 15—20 °/o avginge. Av levande födda grisar skulle således
omkring 35—40 °/« aldrig nå slaktåldern. Motsvarande beräkningar
från andra länder t. ex. Tyskland syntes ge ungefär liknande resultat. Dessa
utslagssiffror föreföllo onekligen mycket höga. Man finge emellertid vid bedömandet
av frågan ta med i räkningen, att speciellt under tiden före 3 veckorsåldern
många djur doge på grund av olycksfall t. ex. därigenom att suggan
läge ihjäl grisarna samt att all avgång under den senare perioden icke
berodde på dödsfall utan i icke oväsentlig mån på att grisar, som på grund
av sjukdom eller annan orsak visade dålig tillväxt, nedslaktades i förtid.

De anförda siffrorna gällde framför allt för stora besättningar. 1 mindre
svinbesättningar, där ägaren ofta hade möjlighet att ge djuren en mera noggrann
tillsyn och där risken för smittsamma sjukdomar som regel vore mindre,
vore utslagssiffran säkerligen i allmänhet väsentligt lågre.^

Orsaken till den stora grisdödligheten syntes i icke ringa mån bero på bristande
hygien både vad stallar och utfodring anginge. Därtill komme naturligtvis
sjukdomar, även smittsamma, såsom primärorsak. I detta samband
borde framhållas, att vissa infektioner knappast skadade grisarna, örn dessa

Jorclbruksutskottets utlåtande Nr 26.

levde under goda hygieniska förhållanden och befunne sig i god kondition,
under det att nedsatta djur relativt lätt dukade under.

De smittsamma sjukdomar, som mest uppmärksammats i vårt land, vore:
svinpest, svinsjuka och rödsjuka, vilka samtliga sjukdomar i föregående epizootilag
voro föremål för statliga åtgärder.

I 1935 års lag om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar funnes
endast svinpest upptagen, vilken sjukdom förekom här i landet senast
1926—1930. För närvarande förekomme den icke i landet.

Många års erfarenhet hade visat, att det ej vore lämpligt att längre bibehålla
författningsenliga åtgärder vid fall av svinsjuka och rödsjuka, då ägarna
till svinbesättningar ofta genom smittförklaringen drabbades allt för
hårt. Därtill bomme, att man icke hade full klarhet angående svinsjukans
orsak.

För närvarande torde svinsjukan eller svininfluensan eller den smittsamma
lunginflammationen hos gris vara den smittsamma svinsjukdom, som
medförde de största förlusterna. Den vore sedan långt tillbaka spridd inom
ett mycket stort antal av våra svinbesättningar och ginge ofta under namn
av svinhosta och dylika benämningar. Bland vetenskapsmännen hade de
senaste åren rått mycket delade uppfattningar om orsaken till detta lidande.
Vissa forskare hade företrätt den uppfattningen, att sjukdomen icke vore i
egentlig mening smittsam utan skulle komma så snart svinen hölles i ohygieniska
stallar med rå, kall och fuktig luft. De senaste årens forskningar hade
emellertid givit resultat, som tydde på att sjukdomen vore av smittsam natur.
Sjukdomen kunde i en besättning ligga latent eller dold utan att göra
stor skada, särskilt om hygienen vöre god och svinen i god kondition. Man
kunde antaga att i en sådlan besättning grisarna finge en viss motståndskraft
mot sjukdomen. Under vissa omständigheter uppstode ett mera svårartat
förlopp antingen därigenom att smittämnets virulens stegrades eller att
djurens motståndskraft nedsattes. Särskilt hade man sett exempel på huru
sjukdomen överförts till en förut fri trakt, därigenom att en avelsgalt försålts
från en smittad besättning till en galtförening och där smittat ned suggorna.

Sjukdomen ifråga orsakade betydande förluster dels därigenom att svinen,
.särskilt smågrisarna, ofta doge i sjukdomen och dels därigenom att angripna
grisar ofta bleve skorviga, långhåriga och stannade i växten eller tillväxte
allt för långsamt.

Det vore emellertid svårt, ja ofta omöjligt att i en svingård med säkerhet
kunna peka ut smittade djur och därför även svårt att utan mycket radikala
åtgärder och stränga restriktioner vid inköp av djur hålla sjukdomen borta.
Genom en god stallhygien kunde emellertid i de flesta fall sjukdomen hållas
avsvärt tillbaka. Att för närvarande, innan man vunnit större klarhet angående
sjukdomens orsak, tillgripa författningsenliga åtgärder, syntes icke
vara lämpligt.

Rödsjuka vore en infektionssjukdom, orsakad av rödsjukebacillen, vilken
sjukdom vanligen yttrade sig med hög feber och röda fläckar i huden. Ett
verksamt serum funnes mot sjukdomen och då bacillen säkerligen kunde
leva i jorden från år till år, kunde man knappast tänka sig att helt utrota
sjukdomen. Förlusterna till följd av denna sjukdom vore i allmänhet icke
särskilt omfattande.

Smittsamma diarréer orsakade i vissa besättningar svåra förluster: särskilt
gällde detta vid paratyfusinfektion. Viktigast vore här förebyggande
hygieniska åtgärder; stundom kunde även serumbehandling göra viss nytta.

Vissa mag- och tarmsjukdomar uppträdde särskilt hos smågrisar, som vore

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

försvagade t. ex. till följd av blodbrist eller av olämplig föda och kunde i de
flesta fall undvikas genom ändring i utfodringen och god hygien.

Nyssjuka hos gris vore en sjukdom, som de senaste åren låtit tala om
sig allt mer och mer här i landet. Man visste ännu ej med säkerhet, om sjukdomen
vore smittsam eller ej. Det syntes emellertid mycket sannolikt, att
här förelåge en ärftlig underutveckling av näsmusslorna. En gris, som hade
en sådan underutveckling, finge sedan lätt snuva örn någon infektion tillstötte,
under det att grisar med normalt utvecklade näsmusslor tillsynes icke
angrepos av samma infektion. Nyssjukan förekomme i Tyskland, Danmark
och Sverige och syntes hos oss lia funits åtminstone 15—20 år. Sjukdomen
yttrade sig på så vis att grisarna i höggradiga fall finge vissa deformatiotioner
av trynet, som antingen bleve snett eller tjockare än normalt, varjämte
de nöso och även i utpräglade fall finge näsblödning. Grisarna
doge ej i sjukdomen, åtminstone hade så ej varit fallet i vårt land, men
möjligen kunde den i vissa fall nedsätta dem så att tillväxten ej ginge normalt.
0 I många fall syntes den icke påtagligt genera grisarna och ej fördröja
deras tillväxt.

Denna sjukdom hade de senaste åren varit föremål för undersökning vid
veterinärhögskolans ambulatoriska klinik (se Hoflund: Orientering över sjukdomen
nyssjuka, Rhinitis chronica atroficans, hos svin ur klinisk synpunkt.
Svensk vet.-tidskrift 1937, s. 189—210; samt samma arbete i svenska svinavelsf
öreningens tidskrift 1937). bör närvarande paginge lindel sökningar
över sjukdomen vid veterinärhögskolan i samaroete med institutet föi hus djursförädling.

Att för närvarande vidtaga några statliga åtgärder mot sjukdomen syntes
knappast möjligt, då sjukdomens orsak ännu ej voie klarlagd.

Bland bristsjukdomar hos svin torde nämnas blodbrist hos smagrisar och
engelska sjukan. Båda dessa sjukdomar vore synnerligen väl utforskade.
I rationellt skötta svinbesättningar, där foderstaten ordnades sa att tiliräcklig
mängd mineralämnen tillfördes och där stallhygienen ej vöre alltför
bristfällig, syntes dessa sjukdomar icke behöva medföra några svarare

förluster. , , . , .

Till de ovan nämnda besättningssjukdomarna komme en hei del sporadiska
sjukdomsfall såsom hjärtfel, njurinflammationer, juverinflammationer,
förlossningshinder, benbrott o. s. v., vilka orsakade en del dödsfall, men
sådana sjukdomar kunde man aldrig komma ifrån, vilka åtgärder som an

vidtoges. „ , ... , „

Att svinaveln drabbades av stora förluster pa grund av sjukdomar hos

svinen vöre odiskutabelt. Detta syntes bero på:

1) att grisarna vore relativt känsliga djur;

2) att avel sarbetet hittills ej tagit hänsyn till annat än att driva tram vissa

produktionsegenskaper, såsom hastig tillväxt och god flaskproduktionsformåga
Härigenom hade man fått fram en allt mer föradlad och sannolikt
även mindre motståndskraftig stam. Praktiska försök hade aven visat, att
man genom långt driven inavel fått fram stammar, som varit särskilt disponerade
för sjukdomar; , , . . t,,,,,

31 au hygienen, särskilt stallhygienen, ofta vore mycket bristfällig. Delta

gällde särskilt för stallarnas ventilation och värmeisolering; samt

4) alt ägarna av svinavelsbesättningar i stort sett hittills icke lindel kastat
sig några frivilliga restriktioner, när det gällt inköp av djur. Det vore emellertid
inom all husdjursavel en känd sale, alf handeln nied livdjur vore den
viktigaste vägen för spridandet av smittsamma sjukdomar.

Huru stora förluster, som svinsjukdomarna medförde i vart land, veu e c.j
känt. I veterinärernas årsberättelser funnes angivna antalet per ar bolland -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet.

lade fall och antalet döda djur i den mån det kommit till veterinärernas
kännedom. Då veterinärerna emellertid icke på långt när alltid tillkallades
till sjuka grisar, åtminstone ej för obduktion av döda djur, kunde man icke
lägga statistiken i veterinärernas årsberättelser till grund för någon beräkning
av sjukdomsförlusterna. Något primärmaterial från svinkontrollen, på
vilken en sådan beräkning kunde grunda sig, funnes ej heller.

Vad anginge det i motionen framförda förslaget om en allsidig utredning
angående förekomsten av olika svinsjukdomar i landet, så vore en sådan utredning
för närvarande knappast möjlig att genomföra. Först borde primäi--material samlas, vilket syntes böra kunna ske genom en förbättrad kontroll
av hälsotillståndet i våra stamboksförda avelsbesättningar, vilka stöde under
offentlig kontroll. Sådan hälsokontroll borde utföras av en veterinärkonsulent,
som med viss tids mellanrum besökte ifrågavarande besättningar.

Även örn för närvarande en utredning angående förekomsten av olika svinsjukdomar
knappast med framgång kunde ske, måste man dock erkänna, att
förlusterna på grund av svinsjukdomar vöre så stora att tiden nu vore inne
för att staten även inom svinaveln stödde ett frivilligt bekämpande av vissa
svinsjukdomar.

Det förefölle som om motionens syfte bäst skulle nås örn Kungl. Majit uppdroge
åt medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen att utreda behovet av statliga
åtgärder mot vissa svinsjukdomar. Härvid skulle ej avses författningsenliga
åtgärder utan framförallt statligt understöd för utforskandet, förebyggandet
och bekämpandet av vissa svinsjukdomar.

Detta statliga understöd kunde tänkas utgå till kontroll av hälsotillståndet
i stamboksförda besättningar, till genom veterinärkonsulent på ort och ställe
ntfört upplysningsarbete angående åstadkommandet av förbättrade hygieniska
förhållanden i svinbesättningarna och till upplysningsarbete rörande även
andra åtgärder för förebyggande av svinsjukdomar.

Möjligen kunde det även tänkas vara lämpligt att inrätta viss försöksverksamhet
för svinsjukdomar eventuellt i kombination med statens veterinärbakteriologiska
anstalt, sedan denna genomgått nu planerad omorganisation.

Herr Lindahl förklarade sig ur de synpunkter han hade att företräda kunna
i huvudsak instämma i vad herr Lagerlöf anfört, därvid dock herr Lindahl
ville framhålla, att åtskilligt redan gjorts för att såväl höja hygienen inom
svinstallarna och hålla djuren friska genom utegång i rastgårdar som förhindra
sjukdomsspridning genom handel med avelsdjnr, men att detta likväl
icke kunde anses vara tillfyllest.

Den jämförelsevis stora avgången ur svinbesättningarna före den ordinära
slakten, beräknad till 35 å 40 %> av antalet födda svin, har sin orsak i dels
olycksfall och dels sjukdomsfall. Ehuru närmare uppgifter saknas örn fördelningen
på nämnda grupper av dödsorsaker, är det allmänt känt, att svinsjukdomarna
åsamka djurägarna betydande förluster genom djurens förtidiga död
eller mindre brukbarhet för slakt och avel.

Med hänsyn till den viktiga plats svinaveln intager inom vårt lands jordbruk
och livsmedelsförsörjning — antalet svin inom landet uppgick år 1936
till 1,322,000, därav gödsvin och grisar 1,181,000 samt avelssvin 141,000 —
finner utskottet det vara angeläget, att svinsjukdomarnas härjningar kunna i
görligaste mån motverkas. Samtidigt nied att avelsarbetet medfört ökad för -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

ädling av svinraserna, synes motståndskraften ha minskat hos djuren, som
därför blivit mera mottagliga för sjukdomar. Ett fortsatt framgångsrikt arbete
på att driva fram svinstammar med vissa önskvärda produktionsegenskaper
synes sålunda i viss mån vara betingat av att åtgärder vidtagas, varigenom
djurens hälsotillstånd kan stärkas och förbättras. Dispositionen för sjukdomar
synes också i stor utsträckning bero av otillfredsställande hygien både
i fråga om stallhållningen och utfodringen. Vidare torde handeln med livdjur
stundom medföra spridning av ärftliga och smittsamma sjukdomar.
Men den kanske främsta anledningen till dödligheten bland djuren torde
hänföra sig till bristande kännedom örn vissa svårartade svinsjukdomar.

Det anförda torde ha givit en antydan örn de utvägar, som lära stå till buds
vid övervägande av åtgärder mot svinsjukdomarna. Utskottet har därmed ock
velat ge uttryck åt den meningen, att statsmakterna böra söka medverka till de
särskilda åtgärder, vilka kunna vara påkallade och ändamålsenliga i det syfte,
som innefattas i föreliggande motion. Utskottet vill därför tillstyrka, att nödig
utredning verkställes för utforskande, förebyggande och bekämpande av
förekommande svinsjukdomar.

Under åberopande av det anförda får sålunda utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionen II: 145 må i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit ville låta verkställa
utredning om vidtagande av särskilda statliga åtgärder
för utforskande, förebyggande och bekämpande av svinsjukdomar
inom landet samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan giva anledning.

Stockholm den 8 mars 1938.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Närvarande: se utlåtande nr 25.

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 10 sami. Nr 25—26.