Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 (Utlåtande 1967:Ju25 ju)

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Nr 25

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
riktlinjer för jordbrukspolitiken m.m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I årets statsverksproposition (bil. 11) har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1967/68 till angivna anslag beräkna följande belopp.

Kr.

G 6. Bidrag till jordbrukets rationalisering m. m........... 18 000 000

C 8. Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti . . 500 000

C 9. Bidrag till särskilda rationaliseringsåtgärder i Norrland

m. m............................................. 9 100 000

D 1. Statens jordbruksnämnd: Avlöningar ................ 4 836 000

D 2. Statens jordbruksnämnd: Omkostnader............... 966 000

D 3. Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område........ 177 000 000

D 4. Kostnader för beredskapslagring av livsmedel och fodermedel
............................................ 24 000 000

D 5. Särskilt stöd åt det mindre jordbruket................ 96 000 000

D 6. Bidrag till bokföringsverlcsamheten inom jordbruket .... 937 000

D 7. Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd 20 048 000
VIII: 1. Jordfonden ...................................... 20 000 000

Sedermera har Kungl. Maj :t i en till riksdagen den 31 mars 1967 avlåten
proposition, nr 95, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att

dels anta därvid fogade förslag till

1) förordning med vissa bestämmelser om prisreglering på jordbrukets
område,

2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370),

dels bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen i övrigt hemställt.

Propositionen har med undantag för förslaget under 2) hänvisats till
j ordbruksutskottet.

Det huvudsakliga innehållet i propositionen framgår av följande i propositionen
lämnade sammanfattning.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 10 saml. Nr. 25

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

I propositionen framläggs på grundval av 1960 års jordbruksulrednings
arbete förslag till allmänna riktlinjer för jordbrukspolitiken. Denna avses
liksom den ekonomiska politiken att främja en fortsatt välståndsökning och
medverka till att alla grupper blir delaktiga härav. I sammanhanget behandlas
jordbruksproduktionens framtida omfattning, målsättningen för
statens medverkan i jordbrukets rationalisering samt principerna för prissättningen
på jordbrukets produkter. Förslagen innebär att jordbrukspolitiken
under den framtid som kan överblickas inriktas på att främja en
fortsatt, snabb rationalisering samtidigt som en viss samhällsekonomiskt
motiverad minskning av produktionens omfattning sker och prissättningen
på jordbrukets produkter fortlöpande avvägs med beaktande av samhällets,
jordbrukarnas och konsumenternas intressen.

Förslag framläggs vidare om den närmare inriktningen och utformningen
av statens medverkan till jordbrukets rationalisering. Denna medverkan
förordas avse uppbyggnad av effektiva jordbruksföretag utan principiell
begränsning till någon särskild företagsform. Det ekonomiska stödet
förordas i allmänhet utgå i form av statlig kreditgaranti för lån till investeringar
av olika slag. För nästa budgetår föreslås att ramarna för den
statliga kreditgarantigivningen ökas med 56 milj. kr. Jordfonden förordas
få ett tillskott av 40 milj. ler. I detta sammanhang förordas också att ett
register över företagen inom jordbruket och skogsbruket upprattas samt
att obligatorisk skördeskadeanmälan införs år 1968.

I propositionen framläggs härjämte förslag till avveckling under en övergångsperiod
av småbruksstödet i form av arealtillägg och leveranstillägg
på mjölk. I syfte att tillgodose trygghetsbehovet för de äldre småbrukarna
förordas att småbrukare över 55 år efter viss behovsprövning i princip får
behålla nu utgående stöd fram till folkpensionsåldern. För att underlätta omställningen
för de äldre småbrukare, som önskar övergå till annan sysselsättning,
föreslås att under vissa förutsättningar ett avgångsvederlag av högst
6 000 kr. skall kunna utgå. I fråga om småbrukare som är under 55 år förordas
ej något fortsatt årligt stöd, men under vissa förutsättningar avses
de få möjlighet att vid övergång till annan sysselsättning före år 1972 få
ett avgångsvederlag på 6 000 kr. Det extra mjölkpristillägget i norra Sverige
föreslås kvarstå oförändrat. Förslag framläggs att efterge den stående delen
av de lån som under 1930- och 1940-talen lämnades från arbetarsmåbrukslånef
onden.

I fråga om prissättningen på jordbrukets produkter för tiden den 1 september
1967—den 30 juni 1969 framläggs i propositionen förslag som överensstämmer
med vad som förordats av jordbrukspriskommittén och 1966
års sockerutredning efter överläggningar med företrädare för berörda näringar
och representanter för konsumenterna. Förslagen innebär att den 1
september 1967 prissänkning kommer att ske på främst konsumtionsmjölk,
skummjölk, margarin och socker medan vissa prishöjningar kan förutses på

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

bl. a. ost, smör, kött, fläsk och ägg. För regleringsåret 1967/68, som förordas
utgå den 30 juni 1968, avses ej att tillämpas några automatiskt verkande
regler för justering av jordbrukspriserna. För regleringsåret 1968/69 förordas
att prissättningen fastläggs för mejeriprodukter, medan för övriga produkter
utom socker jordbruket avses att den 1 juli 1968 genom pris- och
införselavgiftsändringar tillföras på visst sätt beräknad kompensation för
den allmänna kostnadsutvecklingen under regleringsåret 1967/68. I fråga om
prissättningen för sockerbetor och socker föreslås att för regleringsåret
1968/69 endast skall vidtas de eventuella justeringar som kan föranledas
av ändringar i EEC:s sockerreglering.

Slutligen framläggs i propositionen förslag till medelsanvisning för budgetåret
1967/68 under anslagen till jordbrukets rationalisering och prisregleringen
på jordbrukets område, m. m.

Kungl. Maj :t har i enlighet med vad sålunda anförts, såvitt propositionen
hänvisats till jordbruksutskottet, föreslagit riksdagen att

I) anta förslag till förordning med vissa bestämmelser om prisreglering
på jordbrukets område,

3) godkänna de i propositionen angivna allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken,

4) godkänna vad i det föregående föreslagits rörande statens medverkan
och ekonomiska stöd till jordbrukets rationalisering,

5) besluta att i överensstämmelse med vad i det föregående förordats ett
register över företagen inom jordbruket och skogsbruket skall inrättas samt
att obligatorisk anmälan till skördeskadeskyddet skall införas,

6) godkänna de förslag som framlagts i det föregående rörande vissa
omställningsfrågor och om småbruksstödet,

7) godkänna vad i det föregående föreslagits rörande eftergift av den
stående delen av lån som utlämnats från arbetarsmåbrukslånefonden,

8) godkänna vad i det föregående föreslagits rörande utformningen på
längre sikt av prisregleringen på jordbruksprodukter m. m.,

9) godkänna de i propositionen angivna grunderna för reglering av priser
m. m. på vissa jordbruksprodukter för tiden den 1 september 1967—den
30 juni 1969.

10) bemyndiga Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att vidta erforderliga åtgärder för att genomföra
prisregleringen under regleringsåret 1967/68,

II) godkänna vad i det föregående föreslagits om användningen av införselavgiftsmedel,
som inflyter under regleringsåret 1967/68, och av andra
i samband med j ordbruksregleringen under regleringsåret inflytande avgiftsmedel,

12) godkänna de förslag som framlagts i det föregående rörande dispositionen
av införselavgiftsmedel, som inflyter eller influtit under regleringsåret
1966/67 eller tidigare regleringsår, och av andra i samband med jord -

4 Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

bruksregleringen under samma regleringsår influtna eller inflytande avgiftsmedel,

13) godkänna vad i det föregående föreslagits rörande dispositionen av
medel som tidigare avsetts för stöd till odlingen av spånads- och oljelin,

14) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att till förfogande för
Svensk Kötthandel, ekonomisk förening, ställa en rörlig kredit av 50 milj.
kr. för ändamål som angetts i det föregående,

15) godkänna vad i det föregående föreslagits rörande råvarukostnadsutjämning
för vissa jordbruksprodukter,

16) medge att för budgetåret 1966/67 statlig kreditgaranti får lämnas
för lån till yttre rationalisering med ytterligare 7 000 000 kr. och för lån till
inre rationalisering med ytterligare 7 000 000 kr., med rätt för Kungl. Maj :t
att jämka fördelningen,

17) medge att för budgetåret 1967/68 statlig kreditgaranti får lämnas
för lån till yttre rationalisering med 65 000 000 kr., för lån till inre rationalisering
med 50 000 000 kr., för jordförvärvslån med 37 000 000 kr., för
driftslån med 30 000 000 kr., för maskinlån med 7 000 000 kr., för lån till
uppförande av lagerhus för jordbruksändamål m. m. med 4 000 000 kr.
samt för lån till trädgårdsnäringens rationalisering med 7 000 000 kr., med
rätt för Kungl. Maj :t att jämka fördelningen mellan de fem förstnämnda
ändamålen,

18) medge att för budgetåret 1967/68 statsbidrag till yttre rationalisering
får beviljas med 10 000 000 kr. och till inre rationalisering med 8 000 000
kr., med rätt för Kungl. Maj :t att jämka fördelningen,

19) godkänna vad i det föregående föreslagits rörande avveckling av
Jordbrukets maskinlånefond,

20) på tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1966/67 under nionde
huvudtiteln till Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland
m. m. anvisa ett reservationsanslag av 1 500 000 kr.,

21) på riksstaten för budgetåret 1967/68 under nionde huvudtiteln anvisa a)

till Bidrag till jordbrukets rationalisering, in. m. ett förslagsanslag av
18 000 000 kr.,

b) till Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti ett förslagsanslag
av 500 000 kr.,

c) till Bidrag till särskilda rationaliseringsåtgärder i Norrland, m. m. ett
reservationsanslag av 9 100 000 kr.,

d) till Statens jordbruksnämnd: Avlöningar ett förslagsanslag av
4 836 000 kr.,

e) till Statens jordbruksnämnd: Omkostnader ett förslagsanslag av
966 000 kr.,

f) till Prisreglerandc åtgärder på jordbrukets område ett förslagsanslag
av 185 000 000 kr.,

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

g) till Kostnader för beredskapslagring av livsmedel och fodermedel
m. m. ett förslagsanslag av 24 000 000 kr.,

h) till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket ett förslagsanslag av
107 000 000 kr.,

i) till Bidrag till bokföringsverksamheten inom jordbruket ett reservationsanslag
av 937 000 kr.,

j) till Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd ett reservationsanslag
av 20 448 000 kr.

22) på riksstaten för budgetåret 1967/68 under diverse kapitalfonder till
Jordfonden anvisa ett investeringsanslag av 20 000 000 kr.

23) medge att det under fonden till låneunderstöd för budgetåret 1962/

63 anvisade investeringsanslaget till Ivronotorparnas inventarielånefond, de
under fonden för förlag till statsverket för budgetåren 1953/54 resp. 1963/

64 anvisade investeringsanslagen Lagring av jordbruksprodukter, Ytterligare
lagring av jordbruksprodukter, Inlösen av inhemskt oljeväxtfrö och
Särskild lagring av livsmedel samt det under diverse kapitalfonder för budgetåret
1959/60 anvisade investeringsanslaget till Arrendeegnahemsfonden
används under budgetåret 1967/68 för de med anslagen avsedda ändamålen.

Det under 1) omnämnda författningsförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

Förordning

med vissa bestämmelser om prisreglering på jordbrukets område
Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse
1 §•

För att reglera priserna på jordbruksprodukter äger Konungen eller,
efter bemyndigande av Konungen, statens jordbruksnämnd beträffande
vara av visst slag föreskriva att bestämmelse i 2, 7, 8, 9, 10, 14, 18, 28, 29,
30, 31 eller 32 § skall tillämpas.

Tillstånd till införsel och utförsel
2 §•

Vara av sådant slag som anges i bilaga till denna förordning får icke
föras in i eller ut ur riket utan tillstånd av jordbruksnämnden. Vid sådant
tillstånd får fästas villkor.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

3 §•

Föreskrift enligt 2 § om tillståndstvång vid införsel gäller icke vara som

a) föres in vid egentlig gränstrafik eller under sådana omständigheter
som för tullpliktig vara medför tullfrihet enligt 8 eller 10 § tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391),

b) sändes från en ort i riket landvägen genom utlandet till en annan ort
i riket i överensstämmelse med föreskrift av generaltullstyrelsen.

Föreskrift om tillståndstvång hindrar icke att vara transiteras eller på
annat sätt befordras under tullverkets kontroll eller lägges upp i frihamn
eller på tullager eller på provianteringsfrilager.

Jordbruksnämnden får föreskriva begränsning av rätten enligt första
stycket a att föra in vara utan tillstånd.

Vara av sådant slag som omfattas av tillståndstvång och som lagts upp
på provianteringsfrilager får endast efter medgivande av jordbruksnämnden
i varje särskilt fall användas till annat än proviant till eller utrustning
av fartyg eller luftfartyg.

4 §.

Vara, som kommit till riket och för vilken tillstånd till införsel icke medgetts,
får föras ut ur riket. Det sagda gäller ej, om varan enligt lagen den 30
juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling skall vara förverkad eller om
annat laga hinder möter mot att föra ut varan.

5 §■

Föreskrift enligt 2 § om tillståndstvång vid utförsel gäller icke vara som

a) förts in under sådana omständigheter som för tullpliktig vara medför
tullfrihet enligt 10 § tulltaxeförordningen,

b) sändes från en ort utomlands landvägen genom riket till en annan ort
utomlands eller från en ort i riket landvägen genom utlandet till eu annan
ort i riket i överensstämmelse med föreskrift av generaltullstyrelsen,

c) föres ut med fartyg eller luftfartyg som medfört varan till svensk
ort under färd mellan utrikes orter,

d) föres ut under sådana förhållanden som avses i 77 § första eller femte
stycket, 113, 115 eller 153 § tullstadgan den 7 oktober 1927 (nr 391),

e) föres ut som proviant på fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel,

f) föres ut i annat än handelssyfte av resande eller den som utför arbete
på transportmedel,

g) föres ut vid egentlig gränstrafik,

h) föres ut under sådana omständigheter som avses i 4 §.

Jordbruksnämnden får föreskriva begränsning av rätten enligt a, e, f, g

eller h att föra ut vara utan tillstånd.

6 §.

Konungen äger bemyndiga jordbruksnämnden att ge sammanslutning,
som enligt Konungens eller nämndens förordnande handhar prisreglering
på jordbrukets område, rätt att på villkor som nämnden bestämmer ensam
föra in eller ut vara för vilken gäller tillståndstvång enligt 2 §.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967
Avgifter

Avgift vid tillverkning eller omsättning m. m.

7 §•

Tillverkare eller, i fall som avses nedan under a, innehavare av slakteri
eller köttbesiktningsbyrå erlägger avgift för

a) kött av häst, nötkreatur, tamsvin och får, när köttet blivit godkänt vid
köttbesiktning enligt lagen den 20 mars 1959 (nr 99) om köttbesiktning m. m.
(slaktdjursavgift),

b) mjölk som användes av mjölkproducent vid tillverkning av smör eller
ost för försäljning,

c) mjölk och grädde som användes i mejeri för tillverkning av annan
vara än grädde, smör eller ost,

ost, torrmjölk och kondenserad mjölk, som tillverkats i mejeri,

margarinost som ej tillverkats i mejeri,

d) smör och smörliknande vara med minst 70 viktprocent mjölkfett
men utan annat fett, vilka användes för tillverkning av grädde, ersättningsmedel
för grädde eller produkt för beredning av grädde eller ersättningsmedel
för grädde, om varan ej skall förbrukas i tillverkarens hushåll,

e) vete och råg som användes för tillverkning av mjöl, gryn, flingor
eller liknande produkt,

f) majs och maniokrot eller ämne som innehåller majs eller maniokrot
samt annan väsentligen lika stärkelserik vara, som användes vid tillverkning
av stärkelse eller stärkelseprodukt,

g) potatisstärkelse och annan stärkelseprodukt av potatis, vilka tillverkas
för annat ändamål än förbrukning i eget hushåll, eller brännvin av potatis,

h) fett, olja och fettsyra som erhålles ur fettråvara, hänförlig till tulltaxenummer
12.01, 12.02 och 21.03 (fettvaruavgift),

i) oljekraftfoder som för försäljning tillverkas i samband med att olja
utvinnes ur frön och frukter.

8 §•

Om pris på vete eller råg höjes, erlägger den som driver kvarnrörelse eller
spannmålshandel avgift för lager av sådan spannmål.

9 §.

Om fettvaruavgift höjes för vara som utmärkts med F i bilagan till denna
förordning skall den som yrkesmässigt säljer eller förbrukar sådan
vara erlägga tilläggsavgift för lager av varan, för vilket fettvaruavgift tidigare
erlagts.

10 §.

Avgift erlägges vid omsättning av

a) mjölkproducent för mjölk, grädde och ost som han levererar till
annan än mejeri eller företagare som handlar med mjölk eller mejeriprodukter,

b) mejeri för mjölk, grädde, ost, torrmjölk och kondenserad mjölk, som
ej levereras till annat mejeri,

c) annan tillverkare än mejeri för margarinost,

d) annan företagare som handlar med mjölk eller mejeriprodukter än
mejeri för mjölk, grädde och ost som mjölkproducent levererat.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

11 §•

Bestämmelserna i 2—24, 29—31, 40 och 50 §§ förordningen den 3 april
1959 (nr 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning gäller om avgift
som avses i 7—10 §§, om ej Konungen eller, efter bemyndigande av
Konungen, jordbruksnämnden bestämmer annat. Beskattningsmyndighet
är jordbruksnämnden. Föreskrift om anmälan enligt 3 § eller om deklaration
enligt 5 § nämnda förordning meddelas av jordbruksnämnden.

12 §.

Avgift som avses i 7—10 §§ erlägges inom tid och i den ordning Konungen
eller, efter bemyndigande av Konungen, jordbruksnämnden bestämmer.

13 §.

Talan mot slutligt beslut varigenom avgift fastställts får föras av den
avgiftsskyldige och allmänt ombud samt av annan, om beslutet orsakar
honom väsentlig skada eller förlust. Avgiftsskyldig och allmänt ombud får
föra talan även mot beslut i fråga som avses i 12 § ovan eller i 20, 22 eller
29 § förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

Talan mot beslut varigenom någon förpliktats att utge vite får föras av
den förpliktade och av allmänt ombud.

Avgift vid införsel och utförsel

14 §.

För vara som anges i bilagan till denna förordning utom sådan som utmärkts
med F eller Fp erlägges avgift när varan föres in i riket och förtullas
(införselavgift).

För vara som i bilagan utmärkts med K erlägges utöver införselavgift
särskild avgift, när varan föres in i riket och förtullas, om den inhemska
produktionen eller omsättningen är belagd med avgift enligt 7 eller 10 §.

För vara som i bilagan utmärkts med F eller Fp erlägges fettvaruavgift,
när varan föres in i riket och förtullas.

15 §.

Avgift som avses i 14 § erlägges icke, när vara föres in under sådana omständigheter
som för tillståndspliktig vara medför rätt till införsel utan tillstånd
enligt 3 § första stycket.

16 §.

Vid uppläggning på transitupplag eller provianteringsfrilager likställes
vara som är avgiftsbelagd enligt 14 § med tullpliktig vara.

17 §.

Avgift som avses i 14 § erlägges till tullverket eller, om Konungen förordnar
det, till jordbruksnämnden.

Avgift som erlägges till tullverket debiteras och uppbäres av verket i den
ordning som gäller för tull. Även i övrigt gäller i sådant fall i tillämpliga delar
vad som är föreskrivet om tull.

Avgift som erlägges till jordbruksnämnden fastställes och uppbäres i

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 9

den ordning Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, nämnden
bestämmer.

Vara för vilken avgift erlägges till jordbruksnämnden får, om nämnden
ej medger annat, utlämnas från tullverket endast mot bevis om att avgiften
erlagts.

18 §.

Vid utförsel ur riket av vara som anges i bilagan erlägges avgift (utförselavgift).

Utöver utförselavgift erlägges slaktdjursavgift vid utförsel för slakt av
häst, nötkreatur, tamsvin eller får (ur tulltaxenr 01.01—01.04). Sker utförsel
av sådant djur för annat ändamål än för slakt skall bevis företes om detta
för tullmyndigheten.

19 §.

Avgift som avses i 18 § erlägges icke, när vara föres ut under sådana omständigheter
som för tillståndspliktig vara medför rätt till utförsel utan tillstånd
enligt 5 §.

20 §.

Avgift som avses i 18 § fastställes och uppbäres av jordbruksnämnden
eller den nämnden bemyndigar.

Föreligger avgiftsskyldighet får, om jordbruksnämnden ej medger annat,
utförsel ske endast om bevis att avgiften erlagts visas för tullmyndigheten.

21 §.

. Beslut av jordbruksnämnden om avgift vid införsel eller utförsel länder
till omedelbar efterrättelse.

Gemensamma bestämmelser

22 §.

Avgift som avses i denna förordning utgår med belopp som Konungen
eller, efter bemyndigande av Konungen, jordbruksnämnden bestämmer.

23 §.

Avgiftsskyldig skall erlägga ränta på oguldet avgiftsbelopp efter sju
procent om året, dock minst tio kronor. Räntan skall beräknas från den dag
avgiftsbeloppet enligt beslut av jordbruksnämnden senast bort betalas!
Uppkommer öretal vid beräkning av ränta, skall räntebeloppet jämnas till
närmast högre hela krontal.

Jordbruksnämnden äger avstå från ränta, om dröjsmålet med betalningen
är obetydligt eller särskilda skäl annars föranleder till det.

24 §.

På framställning av jordbruksnämnden skall förfallet avgiftsbelopp jämte
ränta omedelbart uttagas genom utmätning.

25 §.

Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, jordbruksnämnden får
medge befrielse från avgift eller återbetalning av avgift.
lf Bihang till riksdagens protokoll 1967. 10 samt Nr. 25

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Har avgift som avses i 14 § återbetalats med anledning av utförsel av vara
och förs varan åter in, skall avgiften erläggas på nytt helt eller delvis, om
jordbruksnämnden fordrar det.

26 §.

Kostnaderna för uppbörd av avgift och kontroll av avgiftsskyldighet täckes
med avgiftsmedel i den utsträckning Konungen bestämmer.

27 §.

Avgiftsmedel som ej åtgår till uppbörd eller kontroll användes till prisreglering
på jordbrukets område och till åtgärder i samband därmed enligt
föreskrifter som Konungen meddelar. Såvitt gäller avgiftsmedel som uppburits
enligt 14 § första eller tredje stycket eller 18 § första stycket, meddelas
föreskrifterna med stöd av riksdagens beslut.

Användning av råvaror i vissa fall

28 §.

Den som yrkesmässigt tillverkar vara som i bilagan till denna förordning
utmärkts med Fp, är skyldig att vid tillverkningen använda viss mängd fettämne
som framställts av svenskt oljeväxtfrö.

29 §.

Den som yrkesmässigt mal vete eller råg eller låter mala sådan brödsäd
för yrkesmässig verksamhet, är skyldig att mala in eller låta mala in den
mängd vete eller råg av olika slag eller ursprung som jordbruksnämnden
bestämmer.

Bestämmelserna i första stycket gäller icke vid löneförmalning åt jordbrukare.

30 g.

Den som för in i riket vete- eller rågmjöl, är skyldig att medan varan ännu
står under tullverkets uppsikt låta blanda mjölet med svenskt mjöl till
så stor andel som bestämts för inhemsk förmalning enligt 29 g.

31 g.

Den som tillverkar foderblandning för yrkesmässig försäljning inom riket
eller på beställning av djurägare, är skyldig att blanda fodret med oljekraftfoder
av raps, rybs eller senap till den mängd jordbruksnämnden bestämmer
efter samråd med lantbruksstyrelsen.

32 g.

Vete eller råg som enligt föreskrift av Konungen eller, efter bemyndigande
av Konungen, av jordbruksnämnden för foder ändamål ändrats till sin
ursprungliga beskaffenhet genom färgning eller annan åtgärd får icke användas
för tillverkning av annat än kreatursfoder och får icke heller användas
som utsäde.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Kontrollbestämmelser
33 §.

Om avgift som enligt 17 § skall inbetalas till jordbruksnämnden eller som
avses i 18 § och om verksamhet som avses i 28, 29 eller 31 § gäller i den
omfattning Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, jordbruksnämnden
bestämmer i tillämpliga delar 8—12 §§ förordningen om förfarandet
vid vass konsumtionsbeskattning. Vad i nämnda förordning sägs om
beskattningsmyndighet gäller jordbruksnämnden, om skattskyldig den som
är skyldig att erlägga avgift eller använda råvara och om skattepliktig vara
avgiftsbelagd vara eller sådan vara som enligt 28, 29 eller 31 § avses med
tillverkningen eller försäljningen.

Mot jordbruksnämndens beslut i fråga som avses i 8—12 §§ förordningen
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning får talan ej föras.

Ansvarsbestämmelser

34 §.

Bestämmelserna i 47—49 §§ förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
gäller i tillämpliga delar i fråga om avgift som avses i
7—10 §§. Bestämmelserna i 49 § nämnda förordning gäller även i fråga om
sådan kontroll som avses i 33 § denna förordning.

35 §.

Till böter dömes den som bryter mot

a) villkor för införsel enligt 2 § eller mot 3 § fjärde stycket, om gärningen
ej är belagd med straff i lagen om straff för varusmuggling,

b) föreskrift enligt 28, 29, 30, 31 eller 32 §.

36 §.

Brott som avses i 35 § b får åtalas av åklagare endast efter anmälan av
jordbruksnämnden.

37 §.

Vara som tillverkats eller använts i strid mot föreskrift enligt 28, 29, 31
eller 32 § eller införts i strid mot 30 § eller betalning för sådan vara skall
förklaras helt eller delvis förverkad till kronan, om särskilda skäl ej föranleder
annat. Finnes vara ej i behåll, kan i stället dess värde förklaras förverkat.

38 §.

Skall vara för vilken gäller tillståndstvång för införsel säljas på auktion
genom tullverkets eller utmätningsmans försorg enligt tullstadgan eller på
grund av bestämmelse i denna förordning eller i lagen om straff för varusmuggling,
får varan säljas endast under förbehåll att den föres ut ur riket.
Det sagda gäller icke om varan förvärvas av någon, som enligt denna förordning
äger föra in sådan vara.

Kan försäljning icke ske enligt bestämmelserna i första stycket, skall med
varan förfaras på sätt jordbruksnämnden beslutar efter anmälan av generaltullstyrelsen.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Tillämpningsföreskrifter

39 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas
av Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, jordbruksnämnden.

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1967.

Genom förordningen upphäves förordningarna

den 30 juni 1944 (nr 459) angående avgift för smör som användes för
framställning av grädde m. m.,

den 10 juli 1947 (nr 378) om vissa avgifter å mjölk, grädde och ost,
den 5 juni 1953 (nr 375) med vissa bestämmelser angående prisregleringen
för råg och vete,

den 26 maj 1954 (nr 305) om avgift å oljekraftfoder,
den 3 juni 1955 (nr 277) angående förbud mot viss användning av denaturerad
spannmål och (nr 284) angående slaktdjursavgift m. m.,

den 7 juni 1956 (nr 401) angående reglering av införseln av vissa levande
djur och jordbruksprodukter m. m., (nr 402) angående reglering av utförseln
av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. in., (nr 403) angående
reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, m. m., (nr 405)
angående tillverkningsavgift för vissa produkter av potatis, in. m., (nr 406)
angående mjölkavgift m. in., (nr 410) angående avgift å majs m. in. och
(nr 411) angående tillverkningen av potatismjöl samt
kungörelsen den 6 juni 1962 (nr 302) om reglering av halten av oljekraftfoder
i foderblandningar.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Tulltaxenr

ur 01.01, ur 01.02,
ur 01.03, ur 01.04,
01.05

ur 02.01, 02.02,
ur 02.03, 02.05,
ur 02.06

04.01— 04.04
ur 04.05

ur 07.01

ur 07.05

ur 07.06

10.01— 10.05,

ur 10.07, ur 11.01,
ur 11.02

11.05—11.06

11.07
ur 11.08

ur 12.01

ur 12.02

ur 12.04

ur 12.10
15.01

Bilaga

Förteckning

över varor som avses i 2 § förordningen

Varuslag

Levande hästar, nötkreatur, tamsvin, får och fjäderfä

Kött och andra ätbara delar av häst, nötkreatur, tamsvin
och får, slaktat fjäderfä och ätbara delar därav (med undantag
av gåslever), ister och annat fett av svin eller fjäderfä
(icke utsmält eller utpressat), färska, kylda, frys -

ta, saltade, torkade eller rökta:

kött av häst, nötkreatur, tamsvin och får.......... K

ister av svin och av fjäderfä .................... F

andra slag

Mjölk, grädde, smör, ost och ostmassa............ K

Fjäderfäägg med skal, fågelägg utan skal samt äggula
Potatis (med undantag av nyskördad potatis under tiden
6 juni—den 5 juli)

Ärter, bönor och linser med huvudsaklig användning
som människoföda, torkade, även skalade och kluvna
Maniok- och arrowrot

Vete, råg, korn, havre, majs, sorghum och hirs, ävensom
mjöl och gryn därav; groddar av spannmål, ävensom
mjöl därav:

mjöl och gryn av vete och råg .................. K

andra slag

Mjöl, gryn och flingor, framställda direkt av potatis;
mjöl och gryn, framställda direkt av sago, av maniok-,
arrow- eller salepsrot eller av andra till nr 07.06 hänförliga
rötter, stam- eller rotknölar
Malt, även rostat
Stärkelse:

potatisstärkelse ................................ K

andra slag

Oljehaltiga frön och frukter, även sönderdelade, med
undantag av hamp-, lin-, ricinus- och oiticicafrön samt
boknötter (bokollon)

Mjöl, icke avfettat, av oljehaltiga frön eller frukter,
med undantag av mjöl av hamp-, lin-, ricinus-, oiticicaoch
senapsfrön samt av boknötter (bokollon)

Sockerbetor, färska eller torkade, även skurna eller pulveriserade Lusernmjöl

och annat hömjöl

Ister och annat fett av svin eller fjäderfä, utsmält eller
utpressat.................................... F

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Tulltaxenr

15.02

15.03

ur 15.04

15.06
ur 15.07

ur 15.08

ur 15.10

15.12

15.13

ur 16.01
ur 16.02

17.01, ur 17.02

17.03
ur 17.04

ur 18.06

ur 19.02
19.04

ur 20.02

ur 21.04, ur 21.05

Varuslag

Talg (av nötkreatur, får eller getter), rå eller utsmält, premier
jus härunder inbegripen.................... F

Solarstearin och oleostearin (presstalg); isterolja, talgolja
och oleomargarin, icke emulgerade, blandade eller på annat
sätt beredda ................................ F

Fetter och oljor, även raffinerade, av fisk eller havsdäggdjur,
med undantag av högvitaminhaltiga produkter
.......................................... F

Animaliska fetter och oljor (t. ex. klövolja, benfett och
destruktionsfett), ej hänförliga till annat nummer . . F
Vegetabiliska fetter och feta oljor, råa, renade eller

raffinerade, med undantag av lin-, ricin-, trä-(tung-),

oiticica- och krotonolja.......................... F

Animaliska och vegetabiliska feta oljor, kokta, oxiderade,
dehydratiserade, faktiserade, blåsta, polymeriserade eller
på annat sätt modifierade, med undantag av lin-,

trä-(tung-), oiticica- och ricinolja................ F

Fettsyror och sura oljor från raffinering, med undantag
av olein, linolj ef ettsyra och andra fettsyror med ett
jodtal av minst 170, ricinoljefettsyra, dehydratiserad ri cinolj

ef ettsyra och ullfettsyra.................... F

Animaliska och vegetabiliska fetter och feta oljor, som
helt eller delvis hydrerats eller som gjorts fastare eller
härdats genom andra processer, även raffinerade men

icke vidare bearbetade .......................... F

Margarin, konstister och annat berett ätbart fett:

innehållande smör ............................. K

andra slag .................................... Fp

Korv och liknande varor av kött, fläsk eller andra djurdelar
eller av blod (med undantag av gåsleverkorv)

Kött, fläsk och andra djurdelar, beredda eller konserverade,
ej hänförliga till nr 16.01 (med undantag av gåsleverpastej
)

Socker (med undantag av invertsocker, maltsocker, kemiskt
ren glukos och kemiskt ren laktos); sirap och
andra sockerlösningar; sockerkulör:

druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap...... K

andra slag

Melass, även avfärgad

Fondantmassor, pastor och andra liknande halvfabrikat,
innehållande minst 80 viktprocent sötningsmedel,
i bulk

Glass, glasspulver, glasspasta (glassmassa) och puddingpulver,
innehållande kakao

Produkter av till nr 11.05 hänförligt mjöl av potatis
Gryn och flingor, framställda av tapioka-, sago-, potatiseller
annan stärkelse
Potatisprodukter

Såser och andra för smaksättning avsedda preparat,
sopp- och buljongpreparat samt färdiga soppor och buljonger:
innehållande mer än 20 % fett ... ....... Fp

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Tulltaxenr

ur 21.07

23.02

23.03

ur 23.04

23.06
ur 23.07

ur 32.04
ur 35.02
35.05

ur 38.12, ur 38.19

ur 39.06

Varuslag

Beredda näringsmedel, ej hänförliga till annat nummer
(med undantag av dels icke alkoholhaltiga beredningar
för framställning av drycker dels konfektyrer ej hänförliga
till annat nummer):

fettemulsioner och bakhjälpmedel, innehållande mer än

10 % fett .................................... Fp

andra slag

Kli och andra återstoder, erhållna vid siktning, målning
eller annan bearbetning av spannmål eller baljväxtfrön
Betmassa och annat avfall från sockerframställning;
drav, drank och annat avfall från bryggerier eller brännerier;
återstoder från stärkelseframställning samt liknande
ålestoder

Oljekakor och andra återstoder från utvinning av vegetabiliska
oljor, med undantag av bottensatser, avslemningsåterstoder
och mandelldi

Vegetabiliska produkter för foderändamål, ej hänförliga
till annat nummer

Fodermedel med tillsats av melass eller socker samt andra
beredda fodermedel, med undantag av hundbröd samt
sådana vitamin- och mineralfodermedel som ej innehålla

torrmjölk:

innehållande torrmjölk......................... K

andra slag

Smör- och ostfärger, beredda med olja .......... Fp

Äggalbumin

Dextrin och dextrinldister; löslig stärkelse och rostad

stärkelse; stärkelseklister........................ K

Beredda glätt-, appretur- och betmedel av sådana slag,
som användas inom textil-, pappers- eller läderindustrin
eller inom närstående industrier, samt kärnbindemedel,
innehållande stärkelse eller stärkelseprodukter; dock
icke varor i detaljhandelsförpackningar, vägande per

styck högst 1 kg netto............................ K

Stärkelse, företräd, förestrad eller på annat sätt modifierad,
men icke vidare bearbetad................ K

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen framlagda
förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i
det följande, hänvisa till propositionen.

I samband med Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag har utskottet behandlat
följande motioner, nämligen

1) I: 1 av herr Nilsson, Ferdinand, och herr Gustafsson, Nils-Eric, likalvdande
med II: 47 av herr Jonasson in. fl.,

2) I: 559 av herr Eskilsson in. fl., likalydande med II: 707 av herr Hedin
in. fl.,

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

3) I: 648 av herr Eskilsson m. fl., likalydande med II: 826 av herr Nilsson
i Bästekille m. fl.,

4) 1:816 av herr Nilsson, Ferdinand, och Gustafsson, Nils-Eric, likalydande
med II: 1020 av herr Jonasson m. fl.

5) 1:817 av herr Nilsson, Ferdinand, och herr Svanström, likalydande
med II: 1022 av herr Svensson i Vä m.fl.,

6) I: 818 av herr Nilsson, Ferdinand, m.fl., likalydande med II: 1021 av
herr Svensson i Vä m. fl.,

7) I: 837 av herr Svanström och herr Carlsson, Eric,

8) 1:838 av herr Nilsson, Ferdinand, likalydande med II: 1041 av herr
Börjesson i Glömminge m. fl.,

9) 1:843 av herr Bengtson m.fl., likalydande med 11:1051 av herr
Hedlund m. fl.,

10) I: 844 av herr Dahlén m.fl., likalydande med II: 1060 av herr Ohlin
m.fl,

11) 1:845 av herr Fälldin, likalydande med II: 1057 av herr Nilsson i
Tvärålund,

12) 1:846 av herr Holmberg m.fl., likalydande med 11:1048 av herr
Bohman m. fl.,

13) 1:847 av herr Jacobsson, Per, likalydande med 11:1058 av herr
Nilsson i Tvärålund in. fl.

14) 1:848 av herr Jacobsson, Per, m.fl., likalydande med 11:1047 av
herr Berndtsson m. fl,

15) I: 849 av herr Kristiansson, Axel, likalydande med II: 1052 av herrar
Josef son i Arrie och Dahlgren,

16) I: 850 av herr Kristiansson, Axel, likalydande med II: 1053 av herrar
Josef son i Arrie och Larsson i Borrby,

17) I: 851 av herr Kristiansson, Axel, och herr Fälldin, likalydande med
II: 1049 av herr Elmstedt m.fl.,

18) I: 852 av herr Larsson, T hor sien, och herr Pettersson, Harald, likalydande
med II: 1055 av herrar Larsson i Borrby och Josef son i Arrie,

19) 1:853 av herr Lundberg, likalydande med 11:1059 av herr Nordgren,

20) 1:854 av herr Nilsson, Ferdinand,

21) I: 855 av herr Nilsson, Yngve, likalydande med II: 1061 av fru
Sundberg,

22) I: 856 av herr Olsson, Johan, likalydande med II: 1050 av herr Eriksson
i Bäckmora,

23) 1:857 av fröken Stenberg och herr Strandberg, likalydande med
II: 1062 av fru Sundberg.

24) 1:858 av herr Werner, likalydande med II: 1054 av herr Karlsson
i Huddinge in. fl.,

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 17

25) 1:859 av herr Wilcberg m. fl., likalydande med 11:1056 av herr
Larsson i Norderön m. fl.,

26) II: 1014 av herrar Antbg och Rimås,

27) II: 1042 av herrar Franzén i Träkumla och Gustafsson i Stenkyrka,
varav motionerna I: 1 och II: 47, I: 559 och II: 707 samt I: 648 och II: 826
väckts vid riksdagens början.

Yrkandena i motionerna redovisas i det följande i samband med behandlingen
av de frågor, som berörs av motionerna.

Utskottet tillämpar i det följande vid sin behandling av de i propositionen
upptagna frågorna i huvudsak den uppdelning av dessa i olika avsnitt, som
gjorts i propositionen.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken
Jordbruksutredningen m. m.

Beträffande jordbruksutredningens förslag och däröver angivna remissyttranden
hänvisas till redogörelsen i propositionen s. 21—58.

Departementschefen

»En aktiv jordbrukspolitik i form av särskilda insatser från samhällets
sida till gagn för jordbruksnäringen och de i näringen sysselsatta utgör sedan
lång tid tillbaka en framträdande del av den allmänna näringspolitiken
i vårt land. Den dynamiska utveckling, som pågår inom det svenska näringslivet
och samhället i övrigt, innebär även för jordbruksnäringen och
dess utövare en allt intensivare omdaning och omställning. Detta ställer
på samma sätt som inom näringslivet i övrigt stora krav på företagare och
anställda inom jordbruket. Utvecklingen kräver också att jordbrukspolitiken
utformas så att den främjar jordbruksnäringens anpassning till ändrade
förutsättningar för såväl jordbruket som det svenska näringslivet i allmänhet.
Samtidigt kvarstår behovet att genom inhemsk jordbruksproduktion i
tillräcklig omfattning trygga en god beredskap i fråga om livsmedelsförsörjningen.
Likaså innebär den solidaritet mellan olika grupper, som präglar
det svenska samhället, att de som i framtiden är sysselsatta inom jordbruket
skall kunna påräkna ekonomisk och social trygghet i samma utsträckning
som andra näringar erbjuder. Härjämte är det ur samhällets och
konsumenternas synpunkt av stor vikt att den samhällsekonomiska kostnaden
för den svenska jordbruksproduktionen blir den minsta möjliga. För
konsumenternas del är det vidare angeläget att jordbrukspolitiken medverkar
till att livsmedlen blir så billiga som möjligt och att goda valmöjligheter
finns mellan livsmedel av olika slag.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

1960 års jordbruksutredning har utfört mycket omfattande undersökningar
rörande jordbrukets förhållanden i olika hänseenden. Dessa undersökningar,
som till stor del redovisats i särskilda delbetänkanden, ligger
till grund för överväganden och förslag rörande jordbrukspolitikens utformning
i utredningens huvudbetänkande. Vid remissbehandlingen av detta
betänkande har därjämte många remissinstanser ingående utvecklat sina
uppfattningar rörande de olika faktorer som bör påverka jordbrukspolitiken.
Jag finner det mycket värdefullt att ett utförligt material nu står till
buds såsom underlag för statsmakternas ställningstaganden till de jordbrukspolitiska
frågorna.

I det föregående har kortfattat redovisats utredningens förslag rörande de
allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken och remissyttrandena över
förslaget. Av redogörelsen framgår att i väsentliga avseenden delade uppfattningar
föreligger såväl inom utredningen som bland remissinstanserna.
Särskilt gäller detta i fråga om jordbruksproduktionens lämpliga omfattning
i framtiden och principerna för prissättningen på jordbrukets
produkter. I fråga om jordbrukets rationalisering råder däremot nära nog
fullständig enighet både inom utredningen och bland remissinstanserna.

Orsaken till att statsmakterna bör föra en aktiv jordbrukspolitik, som
bl. a. inrymmer ställningstaganden till jordbruksproduktionens omfattning
och priserna på jordbrukets produkter, är i huvudsak de förhållanden som
råder på den internationella marknaden för jordbruksprodukter och livsmedel.
Totalt sett föreligger i världen en ur näringssynpunkt allvarlig brist
på livsmedel. I många utvecklingsländer är livsmedelsförsörjningen otillfredsställande
och direkt svält förekommer. Å andra sidan bar sedan början
av 1950-talet världshandeln med jordbruksprodukter och livsmedel präglats
av att utbuden överstigit den köpkraftiga efterfrågan vilket lett till låga
priser. Så gott som alla västeuropeiska länder och i viss mån även de
stora transoceana exportländerna för jordbruksprodukter har, till följd
av att de låga världsmarknadspriserna inte kunnat godtas som hemmamarknadspriser,
vidtagit jordbruksreglerande åtgärder av olika slag. Det
gemensamma syftet med dessa åtgärder är oftast att upprätthålla de inhemska
priserna på jordbruksprodukter på en högre nivå än världsmarknadens.
I länder, där jordbruksproduktionen totalt eller för vissa produkter
överstiger det inhemska konsumtionsutrymmet, omfattar jordbruksregleringarna
i allmänhet även åtgärder för att överskotten skall kunna avsättas
på världsmarknaden till det pris som för tillfället kan erhållas. Även vissa
andra länder gör stora ansträngningar att exportera jordbruksprodukter
för att få valutaintäkter.

Jordbruksutredningen har ingående behandlat nyss nämnda förhållanden
och sökt bedöma den framtida utvecklingen. Utredningen har för det närmaste
decenniet dragit den slutsatsen att prisnivån för jordbrukspro -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

dukter på världsmarknaden kommer att vara låg och att betydande avsättningssvårigheter
för överskott kommer att föreligga. I ett längre tidsperspektiv
torde man enligt utredningen få räkna med knapphetstendenser och
prisstegringar på den internationella marknaden. Gentemot denna uppfattning,
som stöds av bl. a. styrelsen för lantbrukshögskolan, LO, Sveriges
industriförbund, SAF och Sveriges grossistförbund, har reservanter inom utredningen
och vissa remissinstanser hävdat att världsmarknadspriserna
kan komma att stiga relativt snabbt.

För min del vill jag till en början erinra om att det svenska jordbruket
f. n. har ett gränsskydd som i genomsnitt uppgår till omkring 74 % av importvärdet.
För att detta gränsskydd skulle kunna avvecklas eller minskas
till en nivå som är normal för industriprodukter krävs sålunda vid en oförändrad
svensk prisnivå en mycket betydande stegring av världsmarknadspriserna
på jordbruksprodukter. Några tendenser till en sådan prisstegring
har inte framkommit. De stabiliserade världsmarknadspriser på vissa
jordbruksprodukter, som eftersträvas vid förhandlingar om internationella
avtal bl. a. inom ramen för den s. k. Kennedy-ronden, ligger betydligt
under den svenska prisnivån. De av vissa remissinstanser åberopade minskningarna
av överskottslagren av vissa jordbruksprodukter i Amerikas Förenta
Stater har ej lett till några prishöjningar av betydelse i förevarande sammanhang.

Enligt min mening saknas anledning anta att det i den överblickbara
framtiden inträffar ändringar i fråga om nivån för världsmarknadspriserna
på jordbruksprodukter som skulle göra det möjligt att genomföra en
avveckling eller kraftig begränsning av det svenska gränsskyddet för jordbruksprodukter.
Det förefaller snarare sannolikt att, i enlighet med jordbrnksutredningens
bedömning av prisutvecklingen på världsmarknaden
under nästa årtionde, gränsskyddet ej av denna anledning kan avsevärt
minskas. I fråga om utvecklingen på längre sikt torde knappast några slutsatser
kunna dras som är så säkra att de kan läggas till grund för konkreta
åtgärder.

Mot bakgrunden av det anförda är det ofrånkomligt att under den framtid
som kan överblickas en förutsättning för svensk jordbruksproduktion
i större skala är att den inhemska prisnivån på jordbruksprodukter
genom åtgärder från samhällets sida hålls betydligt över världsmarknadens
prisnivå. Såsom jag berört i det föregående leder detta till att statsmakterna
måste ta ställning även till frågan om den svenska jordbruksproduktionens
lämpliga omfattning. Detta ställningstagande bör enligt min mening
grundas på såväl rent samhällsekonomiska synpunkter som på internationella
hänsyn samt beredskapsmässiga och andra skäl.

Betydelsen av att storleken av jordbruksproduktionen bedöms ur rent
samhällsekonomisk synpunkt framgår bl. a. av att det inom andra delar av
det svenska näringslivet knappast föreligger en så ogynnsam relation mel -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

lan den svenska prisnivån och världsmarknadspriserna. För jordbrukssektorns
del har tendensen hittills varit att relationen mellan den inhemska
prisnivån och världsmarknadens blivit allt ogynnsammare. Sedan år 1956
har det genomsnittliga gränsskyddet på jordbruksprodukter stigit från
ungefär 30 till f. n. ca 74 % av importvärdet.

De prognoser rörande anspråken på arbetskraft och kapital, som bl. a.
1965 års långtidsutredning gjort, visar att knapp tillgång på dessa produktionsresurser
kommer att råda under överskådlig framtid. En rationell hushållning
med tillgängliga produktionsresurser är därför en nödvändig förutsättning
för fortsatt välståndsökning. Jordbruksutredningen har gjort beräkningar,
som visar att betydande samhällsekonomiska vinster kan nås
genom att de produktionsresurser som är bundna i jordbruk med svaga
förutsättningar för effektivisering lösgörs eller ej förnyas. Till denna slutsats
synes remissinstanserna ansluta sig i princip även om delade meningar
finns rörande storleken av vinsterna. Jag är medveten om att stora svårigheter
möter i fråga om beräkningar av detta slag. Enligt min uppfattning
har dock utredningen klart visat att en utveckling som lösgör resurser
från jordbruket till förmån för mer effektiv användning inom andra näringar
är angelägen. En sådan utveckling, som innebär omplacering av både
arbetskraft och kapital, har pågått under lång tid och den bör enligt min
mening underlättas. Jag vill framhålla att de tillfälliga minskningar i efterfrågan
på arbetskraft som då och då uppkommer givetvis inte inverkar
på denna långsiktiga bedömning. Vidare anser jag mig böra betona att liksom
hittills resursminskningen inom jordbrukssektorn bör ske på frivillighetens
väg. Det är således näringsutövarna själva som avgör om de skall
lämna jordbruket.

I hur stor omfattning en samhällsekonomiskt motiverad resursöverföring
från jordbruket till andra näringar bör ske har jordbruksutredningen ej angett.
Jag anser mig böra understryka betydelsen av att vid en sådan bedömning
hänsyn tas till konsekvenserna på samhällets alla områden. Det
bär av några remissinstanser gjorts gällande att försiktighet bör iakttas
med resursöverföring från jordbruket med hänsyn till att detta medför
behov av ökat bostadsbyggande. I anledning härav vill jag framhålla att
det ökande behovet av arbetskraft inom de expanderande tätortsnäringarna
leder till ökade anspråk på bostäder oavsett om arbetskraften kommer från
jordbruket, från andra landsbygdsnäringar eller från utlandet. Ej heller
finns enligt min mening anledning att, såsom vissa remissinstanser gjort,
befara att utflyttningen av resurser från jordbruket skulle leda till en försämrad
valutasituation, eftersom de expanderande näringarnas produkter
i allmänhet har ett betydligt högre bytesvärde på världsmarknaden än jordbrukets
produkter. Jag finner mot bakgrunden av det anförda att anledning
inte framkommit att för den närmaste framtiden sätta i fråga utredningens
bedömning att produktionsresurserna i jordbruket ur rent sam -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

hällsekonomisk synpunkt borde motsvara en produktionsvolym som ligger
under den lägsta volym som av andra skäl bör upprätthållas. Det är enligt
min mening angeläget att tid efter annan bedömningar sker rörande
de samhällsekonomiska vinsterna av överföring av resurser från jordbruket
och att utvecklingen i detta avseende fortlöpande följs.

Bland de internationella frågor i övrigt som är av betydelse för ställningstagandet
till jordbruksproduktionens omfattning, märks utvecklingsländernas
livsmedelsförsörjning. Jordbruksutredningen har ansett att Sveriges
förutsättningar för jordbruksproduktion är så begränsade vid en internationell
jämförelse att större insatser från vår sida för utvecklingsländerna
kan ske på annat sätt än genom direkt och fortlöpande livsmedelshjälp.
Denna uppfattning delas av bl. a. SIDA. Å andra sidan har vissa ledamöter
i utredningen hävdat att den svenska jordbruksproduktionen visserligen
inte bör vara inriktad på direkt överskottsproduktion för utvecklingsländernas
försörjning, men att vi inte genom import bör minska tillgången på
livsmedel i världen i övrigt utan försörja oss själva.

Frågan hur livsmedelsförsörjningen av utvecklingsländernas i snabb takt
växande befolkning skall lösas är utan tvivel ett av vår tids mest allvarliga
problem. Sverige måste liksom andra länder med högt välstånd delta i arbetet
med att lösa dessa frågor. Detta arbete kan inte endast avse att
lösa de akuta försörjningsproblemen i utvecklingsländerna utan bör också
inriktas på att främja deras allmänna ekonomiska utveckling. Givet är att
varje land bör göra sin insats för utvecklingsländerna på de områden
där det har de bästa förutsättningarna att ge effektiv hjälp. I den rådande
situationen på livsmedelsförsörjningens område torde de mest effektiva
svenska insatserna utgöras av dels bidrag till multilaterala biståndsorgan
verksamma på livsmedelsområdet dels bilateralt bistånd för att höja utvecklingsländernas
jordbruksproduktion och minska den betydande förstöringen
av födoämnen vid transport och lagring i dessa länder. Jag delar
alltså jordbruksutredningens och SlDA:s uppfattning att Sverige kan
göra effektivare insatser på annat sätt än genom direkta leveranser av livsmedel
till utvecklingsländerna. Mot angivna bakgrund ansluter jag mig till
utredningens åsikt att det e«j är rationellt att Sverige direkt inriktar sig på
att producera livsmedel för utvecklingsländernas behov. Det bör i sammanhanget
framhållas att livsmedelshjälpen till utvecklingsländerna i
första hand avser vegetabiliska produkter, för vilka Sverige ej bar särskilt
goda produktionsförutsättningar. Som utredningen framhållit bör givetvis
ev. uppkommande överskott av svenska jordbruksprodukter, som lämpar
sig för livsmedelshjälp, utnyttjas för sådant ändamål, t. ex. inom ramen
för det internationella livsmedelsprogrammet.

Hur en svensk import av jordbruksprodukter inverkar på utvecklingsländernas
försörjningsläge har jordbruksutredningen inte närmare analy -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

serat. Jag anser mig böra framhålla att den svenska import, som kan komma
i fråga av sådana jordbruksprodukter som kan framställas inom landet,
blir av mycket liten omfattning i förhållande till utbuden på världsmarknaden.
Härtill kommer att utvecklingsländer av samhällsekonomiska skäl
söker finna avsättning på export även av sådana jordbruksprodukter, t. ex.
socker, som kan framställas i Sverige. Detta är ett uttryck för utvecklingsländernas
strävanden att genom större exportinkomster själva kunna finansiera
sin ekonomiska utveckling. Det är vidare svårt att föreställa sig
att den internationella arbetsfördelning, som i allt större utsträckning tilllämpas
när det gäller produktion av olika varor, ej skulle komma i fråga
beträffande jordbruksprodukter. Hänsyn till utvecklingsländernas livsmedelsförsörjning
torde därför väl kunna förenas med svensk import av jordbruksprodukter.

En annan internationell fråga av betydelse för den svenska jordbruksproduktionens
omfattning är utvecklingen av det handelspolitiska samarbetet.
De allmänna strävandena att öka handeln mellan länderna som pågått
under hela efterkrigstiden har på senare år i större utsträckning än tidigare
kommit att omfatta jordbruksprodukterna. Anledningen härtill är
kraven på ökade avsättningsmöjligheter från de länder som traditionellt exporterar
jordbruksprodukter i större omfattning. Vidare framförs från
många utvecklingsländer önskemål om ökade exportmöjligheter av jordbruksprodukter
till industriländerna. Bakgrunden till dessa önskemål synes
såsom jag berört i det föregående vara att utvecklingsländerna ser en
möjlighet att genom en ökad export skaffa resurser till en oundgängligen
nödvändig ekonomisk utveckling. Att underlätta förverkligandet av dessa
önskemål ligger i linje med de allmänna riktlinjerna för det svenska biståndet
till utvecklingsländerna.

Ett intensivt arbete för ökad handel och ekonomisk integration pågår f. n.
inom flera internationella organisationer. Dessa inriktar alltmer sina ansträngningar
på att minska de hinder för en ökad handel med jordbruksprodukter
som de nationella jordbruksregleringarna utgör. Detta leder, såsom
kommerskollegium framhållit i sitt remissyttrande, till att jordbrukssektorn
inte längre kan hållas utanför vid en samlad handelspolitisk bedömning.
Sålunda ställs numera ofta krav på ökat utrymme för export av jordbruksprodukter
som villkor för ytterligare lättnader i handeln med industrivaror.
För att Sverige skall kunna vinna förståelse för sina önskemål
om en ökad export är det värdefullt om utrymme finns för import av
jordbruksvaror som andra länder har intresse av att avsätta på den svenska
marknaden. Det bör i detta sammanhang nämnas att Sverige under hela
efterkrigstiden importerat nötkött från bl. a. Danmark.

I nuvarande handelspolitiska läge gör sig nyss nämnda faktorer starkt
gällande. Den s. k. Kennedy-ronden inom ramen för det allmänna tull- och
handelsavtalet (GATT) tar sålunda sikte på att åstadkomma en sänkning

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 23

av tullarna över hela det handelspolitiska fältet samtidigt som man försöker
minska andra handelshinder. Jordbrukssektorn utgör ett mycket viktigt område
i dessa förhandlingar.

Inom EEC har samarbetet kommit långt på jordbrukets område. Den
svenska regeringen har förklarat sig beredd att så snart gynnsamma förutsättningar
föreligger i samråd med övriga EFTA-länder inleda förhandlingar
med EEC om anslutning i former som är förenliga med vår traditionella
neutralitetspolitik. Självfallet skulle en sådan anslutning få stor betydelse
för det svenska jordbruket. Vid remissbehandlingen av jordbruksutredningens
betänkande har uppmärksammats den inverkan som den svenska
jordbruksproduktionens omfattning kan ha då frågan om eventuell anslutning
till EEC aktualiseras. Även i andra hänseenden bör, såsom jag
återkommer till i det följande, frågan om en eventuell svensk anslutning
till en större europeisk marknad beaktas vid utformningen av jordbrukspolitiken.

EFTA:s tullsänkningsprogram omfattar inte jordbruksvaror. Samhandeln
med jordbruksprodukter regleras i stället bl. a. av bilaterala överenskommelser
mellan medlemsländerna. Senare denna dag avser jag att föreslå
Kungl. Maj :t att för riksdagen framlägga proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige och Danmark rörande import av
nötkött till Sverige. Det är sannolikt att samarbetet på jordbruksområdet
inom EFTA kommer att ytterligare utvecklas och fördjupas. Jag vill hänvisa
till att beslut nyligen fattats att överse förutsättningarna för ökad
handel med jordbruksprodukter inom EFTA. Även inom det nordiska ekonomiska
samarbetet har strävandena att öka handelsutbytet på jordbruksområdet
intensifierats under senare år. I samband med Nordiska rådets
rekommendation år 1966 att undersöka förutsättningarna för en samlad
utbyggnad av det nordiska ekonomiska samarbetet har från svensk sida
förklarats att Sverige i princip är berett att delta i en gemensam nordisk
j ordbruksmarknad.

En samlad bedömning av den framtida handelspolitiska utvecklingen anser
jag ge vid handen att en expansion av den svenska utrikeshandeln
underlättas om andra länder kan erhålla ökat avsättningsutrymme för
jordbruksprodukter i Sverige. Eftersom en sådan expansion är angelägen,
behöver enligt min mening möjligheterna att exportera jordbruksprodukter
till Sverige vidgas. Den begränsning av den inhemska jordbruksproduktionen
som jordbruksutredningen föreslagit är således till fördel i handelspolitiska
sammanhang. Jag vill i detta sammanhang framhålla att viss
import av livsmedel och jordbruksprodukter är fördelaktig ur konsumenternas
synpunkt. Inkomsterna av de införselavgifter, som tas ut på importerade
varor, kan nämligen såsom fallet är i fråga om socker användas för
att sänka de inhemska konsumentpriserna. Härjämte ökar de svenska konsumenternas
möjligheter att välja mellan olika produkter.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Av central betydelse för svensk jordbrukspolitik är nödvändigheten att
trygga en god beredskap i fråga om livsmedelsförsörjningen. Utredningen
bär därför mycket ingående undersökt vilka krav en sådan beredskap i dagens
läge och för den framtid som kan överblickas ställer på jordbruksproduktionens
omfattning i fredstid. Till grund härför har utredningen
övervägt målsättningen för livsmedelsberedskapen och i vilken utsträckning
denna bör tillgodoses genom produktion resp. lagring av livsmedel.
Utredningen har bedömt att jordbruksproduktionen i fredstid av beredskapsskäl
bör upprätthållas vid en nivå som med nuvarande beredskapslagring
av livsmedel svarar mot drygt 85 % och vid en något ökad lagring
mot SO % av full självförsörjning mätt i kalorier. Några principiella invändningar
mot utredningens bedömningar i fråga om livsmedelsberedskapen
har ej framkommit vid remissbehandlingen.

Jag anser att en god livsmedelsberedskap är en oundgänglig del av vårt
totala försvar och en förutsättning för vår traditionella neutralitetspolitik.
Av grundläggande betydelse för denna beredskap är att det i fredstid finns
produktionsresurser och lager av livsmedel som i ett avspärrningsläge tryggar
folkförsörjningen. Utredningen har klarlagt att nu befintliga produktionsresurser
i jordbruket betydligt överstiger vad som krävs för att vid en
avspärrningsperiod av tre år trygga livsmedelsberedskapen och att en
minskning av produktionsresurserna är möjlig med bibehållen fullgod beredskap.
Såsom ett mått på storleken av de produktionsresurser som vid en
viss produktionsinriktning erfordras ur beredskapssynpunkt har utredningen
angett en lägsta självförsörjningsgrad i fredstid av 80 %. Jag ansluter
mig till utredningens bedömning av den nivå för produktionskapaciteten
som av beredskapsskäl i dagens läge bör uppehållas. Jag vill framhålla att,
eftersom produktionskapaciteten f. n. ligger betydligt över nyss nämnda
nivå, någon omedelbar väsentlig ökning av beredskapslagringen ej är erforderlig.

Det bör enligt min mening understrykas att, såsom framhållits i ett särskilt
yttrande, den av utredningen angivna storleken av de erforderliga
produktionsresurserna ej är entydig utan endast gäller helt vid en viss
produktionsinriktning. Förskjutningar i produktionens fördelning på animaliska
och vegetabiliska livsmedel i fredstid ändrar sålunda självförsörjningsgraden
utan att därför försörjningsberedskapen ändras. Detta
beror på att produktion av animaliska livsmedel kräver ungefär sex
gånger mer produktionsresurser än vegetabiliska livsmedel. Av angivna
skäl bör enligt min mening eftersträvas att söka på annat sätt ange
storleken av den produktionskapacitet som krävs ur beredskapssynpunkt.
Därjämte är det angeläget att ändringar i produktionsinriktningen samt produktionsutvecklingen
för skilda produkter följs med hänsyn till beredskapssynpunkten.
Härigenom erhålls bl. a. fortlöpande underlag för bedömning
av omfattningen och fördelningen på olika varor av den lagring av livs -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år i967 25

medel som utgör ett komplement till produktionsberedskapen. Därutöver
erfordras lagring av livsmedel som beredskap för ett krigsfall. Det åligger
statens jordbruksnämnd att svara för den ekonomiska försvarsberedskapen
i fråga om livsmedelsförsörjningen. Jag avser att föreslå Kungl.
Maj :t att uppdra åt jordbruksnämnden att mot bakgrunden av vad jag nyss
anfört göra en ny samlad översyn av och på grundval därav framlägga förslag
till den närmare utformningen av försörjningsberedskapen i fråga om
livsmedel. Jag vill anmäla att jag i detta sammanhang avser att föreslå att
till jordbruksnämnden överlämnas en av jordbruksutredningen den 23 oktober
1964 avgiven promemoria angående livsmedelsförsörjningen i krig
m. in. och däröver avgivna remissyttranden.

Jordbruksutredningen framhåller, att varken befolknings politiska eller
sociala skäl bör leda till att man inriktar sig på att upprätthålla en jordbruksproduktion
av annan storlek än den som av andra skäl är önskvärd.
Reservanter inom utredningen har i denna fråga anfört att utredningen inte
tillräckligt beaktat att jordbrukspolitiken måste anpassas med hänsyn bl. a.
till dess effekter för befolkning och näringsliv i olika bygder och landsdelar
och till åldersstrukturen inom jordbruket. Liknande synpunkter bär
framförts av vissa remissinstanser.

Jag vill erinra om att de befolkningspolitiska och sociala problemen på
landsbygden är föremål för särskild uppmärksamhet från samhällets sida.
Angivna problem hänger samman med den fortgående utvecklingen och
strukturrationaliseringen av det svenska näringslivet. Inom stora landsbygdsområden
domineras näringslivet av jordbruket. Den fortgående strukturrationaliseringen
av jordbruket påverkar givetvis i hög grad landsbygdens
ekonomiska och sociala förhållanden. Det minskande behovet av arbetskraft
i jordbruket får oundvikligen den konsekvensen att där förr flera
familjer hade sin utkomst jordbruket i dag kanske endast kräver en familjs
insatser. Förutsättningarna för handeln och samfärdseln ändras också
till följd av förskjutningarna i befolkningsstrukturen. Liksom inom
näringslivet i övrigt kan dock enligt min mening angivna förhållanden i
allmänhet inte få leda till att olönsam jordbruksproduktion upprätthålls på
längre sikt. I detta sammanhang vill jag erinra om att i viss likhet med de
lokaliseringspolitiska insatserna på industrins område samhället ställer resurser
till förfogande för särskilda rationaliseringsåtgärder på jordbrukets
område i bygder där de naturliga förutsättningarna för jordbruksproduktion
är mindre gynnsamma. Jag återkommer vidare i det följande till frågan
om fortsatt särskilt jordbruksstöd inom vissa regioner. Mot angivna
bakgrund delar jag utredningens uppfattning att befolkningspolitiska och
sociala skäl inte i och för sig bör påverka den totala jordbruksproduktionens
omfattning.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Vissa av utredningens ledamöter och flera remissinstanser har framfört
natur- och landskapssynpunkter i samband med behandlingen av frågan
om jordbruksproduktionens framtida storlek. De hävdar att samhället bör
vidta åtgärder för att hindra att nedläggning av åkerjord medför alltför
stor skada på landskapsbilden. Vissa remissinstanser ifrågasätter om inte
det ur samhällsekonomisk synpunkt billigaste sättet att bevara landskapsbilden
är att upprätthålla en stor jordbruksproduktion.

Enligt min mening är naturvården en mycket angelägen samhällsfråga.
Jag anser dock att det ej är möjligt att speciellt främja naturvården genom
generella jordbrukspolitiska åtgärder. I stället krävs främst insatser inom
ramen för naturvårdspolitiken. Jag ämnar ägna frågan om landskapsvården
särskild uppmärksamhet vid mina fortsatta överväganden rörande den
statliga naturvårdsverksamheten. Därför avser jag att föreslå Kungl. Maj:t
att uppdra åt naturvårdsmyndigheten att följa inverkningarna ur landskapsvårdssynpunkt
av minskningen i jordbruks jordens omfattning. Härutöver
vill jag erinra om att det åligger lantbruksorganisationen att i arbetet
med jordbrukets rationalisering så långt möjligt beakta naturvårdssynpunkterna.

Jag har nu behandlat de allmänna faktorer som enligt min mening är
väsentliga för ett ställningstagande till jordbruksproduktionens lämpliga
omfattning. Om endast rent samhällsekonomiska synpunkter skulle få vara
vägledande för bedömningen, skulle i dagens läge en relativt långtgående
begränsning av jordbruksproduktionens omfattning vara motiverad.
Enligt min mening talar också vad jag tidigare anfört rörande den sannolika
utvecklingen av det internationella handelspolitiska samarbetet för
att ett betydande utrymme för import av jordbruksprodukter bör finnas i
framtiden. Jag har i det föregående klarlagt att detta ej innebär att solidariteten
med utvecklingsländerna eftersatts. Det centrala skälet för att upprätthålla
en stor inhemsk jordbruksproduktion är nödvändigheten av att
trygga en god beredskap i fråga om livsmedel. Jordbruksproduktionen bör
därför, som jag i det föregående anfört, upprätthållas vid en nivå som inte
understiger vad jordbruksutredningen angett som ett minimum.

Ur jordbrukets synpunkt är det enligt min mening angeläget att produktionens
omfattning inte är sådan att jordbruket belastas med stora kostnader
för att subventionera export av jordbruksprodukter. Jag vill framhålla
att vid nuvarande produktionsvolym, som ligger under full självförsörjning
i fredstid, exportsubventionerna uppgår till i runt tal 300 milj. kr.
om året, vilket motsvarar ungefär 5 % av jordbrukets totala intäkter. Härtill
kominer att man får räkna med att även i fortsättningen bl. a. avkastningsökningen
inom jordbruket kommer att medföra behov av expansionsutrymme
för de enskilda jordbruksföretagens ökade produktion. Nu angivna
skäl talar för att det inte minst ur jordbrukets egen synpunkt är

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 27

angeläget att en minskning av den nuvarande jordbruksproduktionens omfattning
sker.

Sammantaget anser jag sålunda att starka skäl föreligger för att produktionsresurserna
i jordbruket minskar i överensstämmelse med vad jordbruksutredningen
förordat. I första hand är det angeläget att produktionen
i snabb takt anpassas så att för jordbruket kostsam överproduktion så vitt
möjligt kan undvikas. Härutöver anser jag med utgångspunkt från de bedömningar
av den framtida utvecklingen som i dag kan göras att det bör
eftersträvas att jordbruksproduktionens omfattning sjunker till den nivå
som krävs för en god beredskap i fråga om livsmedelsförsörjningen. Jag
vill i sammanhanget understryka att det finns goda förutsättningar på lång
sikt i vårt land för en riktigt anpassad jordbruksproduktion och för den
väl utvecklade livsmedelsindustri som har jordbruksproduktionen som bas.
Det är därför angeläget att bevara ett livskraftigt jordbruk och att de som
arbetar i jordbruket i framtiden får en ekonomisk standard som är likvärdig
med den som yrkesutövare inom andra näringar når.

Under den relativt långa tid, som behövs för produktionsanpassningen
inom jordbruket och som jordbruksutredningen bedömt sträcka sig fram
till slutet av 1970-talet, finns anledning att tid efter annan överväga takten
i anpassningen. Självfallet är att denna anpassning måste ske under hänsynstagande
till den enskilda människans sociala och ekonomiska trygghet.

Av utomordentlig betydelse ur jordbrukarnas, konsumenternas och samhällets
synpunkt är att jordbruksproduktionen sker så att resurserna i fråga
om mark, arbetskraft och teknisk utrustning utnyttjas så effektivt som möjligt.
Jordbrukets rationalisering är därför en huvudfråga inom jordbrukspolitiken
och har ägnats stor uppmärksamhet av jordbruksutredningen och
remissinstanserna.

I fråga om de enskilda jordbruksföretagen bör det allmänna syftet med
rationaliseringsverksamheten självfallet vara att företagen skall bli så effektiva
som möjligt. Liksom förhållandet är inom andra näringar kräver detta
att jordbruksföretagens utformning och drift fortlöpande anpassas efter
den tekniska utvecklingen. Jag vill understryka att rationaliseringen
först och främst är till gagn för jordbrukarna själva. Rationaliseringsåtgärder
gör det nämligen möjligt att utnyttja egen och anställd arbetskraft bättre
och att effektivt använda modern teknisk utrustning. Detta leder till ökad
lönsamhet och högre inkomster för jordbrukarna. Samtidigt är enligt min
mening en hög rationaliseringstakt inom jordbruket en garanti för konsumenterna
att råvarukostnaderna för livsmedlen blir så låga som möjligt.
Ur samhällets synpunkt är också jordbrukets rationalisering viktig, inte
minst mot bakgrunden av att de samhällsekonomiska kostnaderna för den
svenska jordbruksproduktionen är betydande.

Det svenska jordbruket visar f. n. en mycket splittrad bild när det gäller

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

rationaliteten. Å ena sidan finns ett betydande antal jordbruksföretag som
även internationellt sett har mycket hög effektivitet. Å andra sidan har den
ojämförligt större delen av de svenska jordbruksföretagen ej möjlighet att i
sin nuvarande utformning rationellt utnyttja modern teknik. Detta framgår
bl. a. av de undersökningar rörande jordbrukets effektiviseringsvägar
som utförts inom jordbruksutredningen. Jordbruksföretagens storlek
har, bortsett från s. k. sidoarrenden, också under de senaste tjugo åren ökat
mycket långsamt, nämligen i genomsnitt från ungefär 12 till 16 ha.
Mot angivna bakgrund anser jag att behovet av en intensifierad strukturrationalisering
och av annan rationalisering inom jordbruket i dagens läge
är trängande. Jag vill också framhålla att det endast genom fortsatta rationaliseringsansträngningar
blir möjligt för jordbruket att på sikt bevara
och stärka sin konkurrenskraft vid en eventuell svensk anslutning till en
större europeisk marknad.

En nödvändig förutsättning för en fortsatt snabb rationalisering inom
det svenska jordbruket är ett aktivt intresse härför från jordbrukarnas och
deras organisationers sida. Rationaliseringsverksamheten måste nämligen
grunda sig på frivilliga initiativ och insatser från jordbrukarna själva. Det
är med tillfredsställelse jag anser mig kunna konstatera att det finns en
positiv attityd till rationaliseringsåtgärder från jordbrukets sida.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att genom den reform av jordförvärvslagen
som skedde år 1965 möjligheterna till storleksrationalisering
vidgats.

Självfallet anser jag att liksom hittills staten på olika sätt bör medverka i
rationaliseringsverksamheten. Även om familjejordbruken enligt min bedömning
för överskådlig tid kommer att dominera inom det svenska jordbruket,
anser jag att statens medverkan i arbetet med jordbrukets rationalisering
i princip bör avse uppbyggnad av effektiva jordbruksföretag
utan begränsning till någon särskild företagsform. Det är vidare enligt min
mening av stor vikt att rationaliseringsarbetet särskilt främjar specialisering
och övergång till drift i större skala inom jordbruksproduktionen. Erfarenheterna
visar nämligen att sådana driftsformer ger rationaliseringsvinster
som kan komma både producenter och konsumenter till godo. Jag
vill också framhålla att statens medverkan är särskilt påkallad i fråga om
strukturrationaliseringen, där problemen på grund av de speciella förhållandena
inom jordbruksnäringen är stora och svårbemästrade. Även om
behovet av statlig medverkan är i och för sig mindre i fråga om jordbrukets
inre rationalisering och driftsrationalisering, anser jag med hänsyn till vad
jag nyss anfört att i dagens läge fortsatta insatser från samhällets sida på
dessa områden är påkallade. Mot denna bakgrund kommer jag i det följande
att föreslå kraftigt ökade resurser för statens medverkan i jordbrukets rationalisering.
Jag vill också erinra om den effektivisering av organisationen
som följer av den beslutade sammanföringen av lantbruksnämndernas och

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

hushållningssällskapens uppgifter i fråga om jordbrukets rationalisering.

I fråga om många av de nu befintliga jordbruksföretagen saknas rimliga
tekniska och ekonomiska förutsättningar för uppbyggnad till rationella enheter.
Liksom hittills måste därför även i framtiden ett stort antal jordbruk
komma att upphöra som självständiga företag. Den odlade jorden kan
därvid beroende på förhållandena i det enskilda fallet användas antingen
för att förstärka andra jordbruksföretag eller för annat ändamål.

Det är liksom inom andra näringar oundvikligt att nedläggning av jordbruksföretag
för med sig problem för den enskilda människan. Jag vilt framhålla
att den för vårt samhälle grundläggande principen om solidaritet mellan
olika grupper kräver att de människor, som utsätts för svårigheter på
grund av strukturförändringarna inom jordbruket, får bistånd av samhället
på samma sätt som de som är sysselsatta i näringslivet i övrigt. Som
jag återkommer till i det följande erbjuder den aktiva arbetsmarknadspolitiken
goda möjligheter att hjälpa de jordbrukare som vill söka sig ett
bättre alternativ för sin utkomst utanför jordbruksnäringen. I detta sammanhang
anser jag mig också böra framhålla att takten i den jordbruksrationalisering,
som tar sig uttryck i att jordbruksföretag läggs ner och människor
lämnar näringen, i framtiden liksom hittills torde komma att variera
med svängningar i de allmänna konjunkturerna. Det kan nämligen självfallet
förutsättas att de jordbrukare, som önskar övergå till andra näringar,
kommer att göra detta då förutsättningar finns för god utkomst
i annan sysselsättning.

I de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken intar frågan om principerna
för prissättningen på jordbrukets produkter en framskjuten plats.
Den primära utgångspunkten för prissättningen har hittills i stort sett varit
den inkomstmålsättning som återfinns i 1947 års jordbrukspolitiska riktlinjer
och som sedermera kommit att grundas på inkomstjämförelser mellan
jordbrukare och vissa andra yrkesutövare. Samtidigt är givetvis avvägningen
av prisnivån av stor betydelse för utvecklingen av jordbruksproduktionen
och rationaliseringen.

Jordbruksutredningen har mycket ingående behandlat frågan om vilka
utgångspunkterna bör vara för den framtida avvägningen av priserna på
jordbrukets produkter och har därvid diskuterat en rad olika möjligheter.
Utredningen har vidare övervägt vilken prisnivå som bör upprätthållas för
att nå de av utredningen angivna målsättningarna för produktionens omfattning
och för rationaliseringen. Härvid har utredningen kommit till den
slutsatsen att denna prisnivå inte är möjlig att ange på förhand. Med hänsyn
härtill anser utredningen att man under en övergångsperiod på minst
tre år från den 1 september 1967 bör pröva sig fram och att under denna
tid realprisutvecklingen på jordbruksprodukterna bör bli i stort sett densamma
som under den senaste tioårsperioden. För tiden efteT övergångsperiodens
slut har utredningen förordat olika alternativ för prissättningen

30 Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

beroende på hur utvecklingen inom jordbruket varit under övergångsperioden.
Då omfattningen av jordbruksproduktionen gått ned till den av utredningen
angivna nivån, anser utredningen att prissättningen i huvudsak
skall kunna avvägas med hänsyn till produktionens omfattning
och inriktning. Utredningens förslag har särskilt i fråga om prissättningen
efter övergångsperiodens slut starkt kritiserats av reservanter inom utredningen.
Även bland remissinstanserna föreligger delade uppfattningar.

Jag vill till en början, i likhet med jordbruksutredningen, understryka att
stora svårigheter möter när det gäller att utforma principer för prissättningen
på jordbrukets produkter. Under en lång följd av år har den principiella
utgångspunkten för prisavvägningen varit inkomst jämförelser mellan
vissa jordbrukare och vissa andra yrkesutövare. Trots att ett stort arbete
lagts ned på att göra dessa jämförelser så rättvisande som möjligt bär erfarenheten
enligt min mening visat att resultaten varit osäkra. Det har vidare
inte varit möjligt att beräkningsmässigt nå det inkomstmål som uppställts.
Jag vill i sammanhanget erinra om att 1959 års jordbruksutskott i
sitt utlåtande nr 29 enhälligt uttalade tvekan om möjligheterna för jordbruksregleringen
i dess dåvarande form att infria den uppställda inkomstmålsättningen.
Vidare anser jag mig böra framhålla att, sedan den s. k. inkomstregeln
slopats vid ingången av den provisoriska prisregleringen för
regleringsåret 1965/66, någon automatisk anknytning av nivån för jordbrukspriserna
till löneutvecklingen för andra yrkesutövare ej längre sker.
Jag vill emellertid understryka att det anförda ej innebär att utvecklingen
sedan år 1959 skulle ha varit ogynnsam för jordbruket. Under perioden
har jordbruket, samtidigt som en betydande rationalisering kunnat ske,
haft i stort sett samma eller en endast obetydligt fallande realprisnivå på
sina produkter medan realpriserna på industriprodukter sjunkit. Även i
övrigt tyder erfarenheten på att effektiva jordbruksföretag gett sina innehavare
möjlighet att i ungefär samma omfattning som andra yrkesutövare
bli delaktiga av den allmänna standardstegringen.

I likhet med jordbruksutredningen anser jag att nya vägar måste sökas
när det gäller principerna för den framtida prissättningen för jordbrukets
produkter. Jag anser det till en början finnas två självklara utgångspunkter
för prissättningen. Genom att kostnaderna för att upprätthålla en viss
prisnivå får bäras främst av konsumenterna är det ur denna synpunkt nödvändigt
att iaktta återhållsamhet med prishöjningar. Det måste emellertid
också vara en självfallen utgångspunkt för prissättningen att de som i framtiden
är sysselsatta inom jordbruket skall kunna nå en ekonomisk standard
som är likvärdig med den som erbjuds inom andra näringar. Detta
är dessutom en förutsättning för att på sikt kunna upprätthålla en jordbruksproduktion
av den storlek som försörjningsberedskapen kräver.

Även i framtiden kommer stora variationer att finnas mellan de enskilda
jordbruksföretagen i fråga om naturliga förutsättningar för jordbrukspro -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

duktion, storlek, driftsinriktning m. fl. faktorer av betydelse för lönsamheten.
Dessa skillnader kommer att finnas inte endast mellan olika delar av
landet utan även i en och samma bygd. Detta understryker behovet av att
vid uppföljningen av de jordbrukspolitiska åtgärderna söka få bästa möjliga
uppfattning om den ekonomiska standarden för dem som är sysselsatta
i jordbruksnäringen. Även om undersökningar härav i fortsättningen
inte bör ensamt läggas till grund för prisavvägningen är det givet att de
är av vikt i detta sammanhang.

Inom j ordbruksutredningen och vid remissbehandlingen har skilda uppfattningar
uttryckts rörande i vilken utsträckning prissättningen på jordbrukets
produkter bör användas för att söka styra jordbruksproduktionens
omfattning. För min del vill jag framhålla att prissättningen redan i nuvarande
system i ej ringa mån används i detta syfte. I första hand har detta
gällt enskilda produkter, t.ex. fläsk, där fråga varit att hålla tillbaka överskottsproduktion.
De produktionsavgifter, som tas ut i syfte att finansiera
export av jordbruksprodukter, verkar också återhållande på produktionen
eftersom de direkt försämrar lönsamheten för produktionsgrenen i fråga.
Jag anser att ej heller i framtiden prissättningen får förhindra eu samhällsekonomiskt
motiverad anpassning av produktionens omfattning. Man
bör därför enligt min mening vid prissättningen ta större hänsyn än hittills
till produktionsutvecklingen. Särskilt gäller detta i fråga om varor där
för jordbruket kostnadskrävande överskott finns eller tenderar att uppkomma.
Det nu anförda innebär dock ej att jag anser att prissättningen bör
användas såsom ett generellt jordbrukspolitiskt medel för att oberoende av
konsekvenserna för näringsutövarna nå en önskad produktionsutveckling.

Prissättningen på jordbruksprodukterna har givetvis också stor betydelse
för rationaliseringen. Kalkyler rörande lönsamheten av de investeringar,
som i allmänhet krävs för att genomföra rationaliseringsåtgärder, måste
sålunda alltid grunda sig på gällande och förväntade priser på en eller
flera produkter. Detta talar för att prissättningen måste präglas av en viss
stabilitet. Det är vidare angeläget att prisavvägningen främjar uppkomsten
av allt effektivare jordbruksföretag. För att detta skall kunna ske måste
prissättningen å ena sidan avvägas så att möjlighet till rationaliseringsvinster
finns, men den får å andra sidan ej leda tilll eu sådan prisnivå att
behovet för jordbrukarna att vidta rationaliseringsåtgärder minskar. Jag
vill framhålla att även om uppkommande rationaliseringsvinster i första
hand ger jordbrukarna möjlighet till bättre ekonomisk standard bör också
konsumenterna bli delaktiga härav genom lägre priser. Detta framgår
av prisutvecklingen på vissa produkter, t. ex. broiler, för vilka rationaliseringen
lett till att priserna sänkts. Med hänsyn till det anförda är
det enligt min mening angeläget att vid prissättningen kalkyler rörande
produktionskostnaderna för olika produkter fortlöpande finns att tillgå.

Vid prisavvägningen bör vidare enligt min mening beaktas att den fort -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

gående och eftersträvansvärda specialiseringen inom jordbruket leder till
att ej endast den samlade prisnivån är av betydelse utan att lönsamheten
för enskilda jordbruksföretag mer än tidigare bestäms av prisnivån på eu
eller ett par produkter. Denna utveckling medför att i framtiden prisnivån
på enskilda produkter bör tillmätas större betydelse vid prisavvägningen än
hittills.

En annan enligt min mening viktig faktor vid prisavvägningen är angelägenheten
att bevara och stärka det svenska jordbrukets internationella
konkurrenskraft. Som jag utvecklat i det föregående kommer sannolikt i
framtiden de nuvarande handelshindren i fråga om jordbruksprodukter att
minska. Särskilt framträdande blir denna utveckling vid en eventuell svensk
anslutning till en gemensam europeisk marknad. Såsom framhållits vid
remissbehandlingen av jordbruksutredningens förslag är det mot denna bakgrund
angeläget att vid den svenska prissättningen på jordbruksprodukter
stor hänsyn tas till motsvarande prissättning inom EEC.

Av vad jag nu anfört framgår att prissättningen på jordbrukets produkter
bör tjäna flera olika och till viss del mot varandra stridande syften.
Den samlade avvägningen av prissättningen måste därför enligt min mening
ske med beaktande av alla de faktorer som är relevanta i sammanhanget.
Det möter såsom jordbruksutredningen framhållit redan i dagens läge stora
svårigheter att entydigt avgöra vilken relativ betydelse som bör tillmätas
de olika faktorerna. För en sådan bedömning skulle nämligen behövas
ett betydligt mera omfattande statistiskt material än vad som finns.
Mot denna bakgrund anser jag det varken möjligt eller lämpligt att nu
ange fasta normer för prissättningen på jordbrukets produkter för någon
längre period. Ej heller bör lämpligen nu fastläggas hur prissättningen i
framtiden skall ske vid olika alternativ för den faktiska utvecklingen inom
jordbruket. Jag förordar med hänsyn härtill att prissättningen för framtiden
sker för kortare perioder och att därvid vad jag i det föregående uttalat
om syftena med prisavvägningen får -— jämte de fortlöpande undersökningar
rörande jordbrukets förhållanden som jag återkommer till i det
följande — tjäna som vägledning för de konkreta avgörandena.

Jag vill tillägga att för den närmaste framtiden talar starka skäl för att
prissättningen på jordbrukets produkter bör kännetecknas av viss återhållsamhet.
Såsom jordbruksutredningen uttalat är en sådan återhållsamhet
motiverad av angelägenheten av att produktionsanpassningen, rationaliseringssträvandena
och effekten av de rörlighetsstimulerande omställningsåtgärderna
inte motverkas. Ett annat viktigt skäl för återhållsamhet vid
prissättningen är att den svenska prisnivån för jordbruksprodukter ej får
utvecklas så att det uppkommer sådana skillnader gentemot EEC:s motsvarande
prisnivå, som alltför mycket försvårar det svenska jordbrukets
anpassning vid en eventuell svensk anslutning. Det anförda betyder dock
ej att någon radikal förändring i förhållande till den hittillsvarande prisutvecklingen
på jordbrukets produkter behöver ske.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 33

De hittills av mig berörda principerna för prissättningen avser förhållandena
i allmänhet för jordbruksproduktionen inom landet. Det har härvid
inte varit möjligt att helt ta hänsyn till de särskilda förhållandena
i norra Sverige. Av flera skäl anser jag att en betydande jordbruksproduktion
även i fortsättningen bör upprätthållas i dessa delar av landet.
Med hänsyn härtill bör även i framtiden jordbruket där få särskilt stöd.
Jag återkommer i det följande till utformningen av detta stöd.

Jordbruksutredningen har starkt understrukit betydelsen av att utvecklingen
inom jordbruket och verkningarna av de skilda jordbrukspolitiska
medlen följs upp genom statistiska analyser och undersökningar. Jag delar
utredningens uppfattning. Det är nämligen enligt min mening av stor betydelse
exempelvis för inriktningen och utformningen av statens medverkan
i jordbrukets rationalisering och för prisavvägningen att aktuella och noggranna
informationer finns att tillgå rörande utvecklingen i olika hänseenden
inom det svenska jordbruket. Mot bakgrunden av vad jag anfört i
det föregående är det också mycket angeläget att den j ordbrukspolitiska utvecklingen
inom bl. a. EEC fortlöpande följs. Jordbruksutredningen har pekat
på en rad uppgifter som är av intresse i nu nämnda sammanhang. Jag
avser att senare denna dag begära Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla
en kommitté med uppgift att med utgångspunkt från bl. a. vad jordbruksutredningen
anfört i ämnet skyndsamt undersöka omfattningen av och metodiken
för de undersökningar m. m. som behövs för att fortlöpande följa
utvecklingen på ifrågavarande områden.

Jag har nu behandlat de delfrågor som ingår i de allmänna riktlinjerna
för jordbrukspolitiken. Vad jag anfört innebär sammanfattningsvis att jordbrukspolitiken
under den framtid som kan överblickas bör inriktas på att
samtidigt som en viss samhällsekonomiskt motiverad minskning av produktionens
omfattning sker en fortsatt, snabb rationalisering främjas och att
prissättningen på jordbrukets produkter fortlöpande avvägs med beaktande
av samhällets, jordbrukarnas och konsumenternas intressen. Detta innebär
att jordbrukspolitiken mer än hittills får samma huvudsyften som den
allmänna ekonomiska politiken, nämligen att främja fortsatt välståndsökning
och att medverka till att alla grupper blir delaktiga härav. För jordbrukets
del blir målsättningen att under så långt möjligt samma betingelser
som gäller för näringslivet i övrigt till lägsta möjliga samhällsekonomiska
kostnad åstadkomma en jordbruksproduktion av önskad storlek och samtidigt
göra det möjligt för de i jordbruket sysselsatta att bli delaktiga av
den allmänna standardstegringen. Ur konsumentsynpunkt medför riktlinjerna
för jordbrukspolitiken att kostnaderna för den jordbruksproduktion,
som främst av hänsyn till försörjningsberedskapen måste upprätthållas
inom landet, blir så låga som är möjligt.»

2 Bihang till riksdagens protokoll ISO7. 10 saml. Nr 25

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Motionerna

I motionen I: 837 föreslås, att riksdagen såsom en målsättning för den
framtida jordbrukspolitiken uttalar

1) att det traditionella sambandet jord och skog bibehålies och gemensambrukade
företag beredes goda förutsättningar även i framtiden

2) att staten genom positiva åtgärder till stöd för rationellt drivna jordbruk
i alla storleksklasser medverkar till ett livskraftigt rikt differentierat
svenskt jordbruk

3) att försörjningsgraden med inhemska livsmedel bibehålies vid minst
den nuvarande

4) att tidvis uppstående livsmedelsöverskott genom utnyttjande av uhjälpspengar
överföres till de svältande folken i världen

5) att naturvårdens önskemål och människornas behov av en god och
harmonisk livsmiljö i en levande landsbygd beaktas vid jordbrukspolitikens
utformning.

I motionerna I: 843 och II: 1051 hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
måtte

I. godkänna de motionen angivna allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken; II.

uttala att som målsättning för jordbrukspolitiken skall gälla, att rationella
lantbruksföretag skall beredas möjligheter till företagsekonomisk lönsamhet
i likhet med lönsamhetsförhållandena inom näringslivet i allmänhet;

IIL fastställa som målsättning i fråga om produktionsvolymen en inhemsk
jordbruksproduktion mellan 90 % och 80 % av vårt nuvarande
fredsmässiga livsmedelsbehov, varvid som riktmärke dessutom må gälla,
att en produktion i närheten av den övre gränsen så långt möjligt skall eftersträvas
och att särskilda åtgärder skall vidtas för produktionsökning,
därest produktionen skulle närma sig den undre gränsen;

IV. c) uttala att det statliga rationaliseringsstödet må inriktas främst
på främjande av en- och tvåfamiljsjordbruk;

V. e) anhålla om att Ivungl. Maj :t måtte skyndsamt ex. genom jordbruksnämnden
och i samråd med jordbrukets organisationer och jordbruksnämndens
konsumentdelegation låta utarbeta förslag till en långsiktsplan till
grund för prisförhandlingarna samt i syfte att ge företagsekonomisk lönsamhet
åt rationella lantbruksföretag och ekonomisk trygghet åt den i jordbruket
arbetande befolkningen.

I motionerna I: 844 och II: 1060 hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna vad i motionerna anförts
angående

a) betydelsen av att den svenska jordbrukspolitiken göres anpassningsbar
till ändrade internationella förhållanden, bl. a. en förvärrad internationell
livsmedelssituation.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

b) angelägenheten av att statens medverkan till jordbrukets rationalisering
inriktas på uppbyggnad av effektiva jordbruk utan begränsning till
någon företagsform och att det därvid iakttages att rationaliseringsverksamheten
under överskådlig tid främst bör inriktas på att bygga upp bärkraftiga
familj ej ordbruk,

d) de begränsade möjligheterna att överflytta kapital och arbetskraft
från jordbruket till andra näringar.

I motionerna I: 846 och II: 1048 hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
måtte uttala

1) att den primära målsättningen för den framtida jordbrukspolitiken
skall vara att möjliggöra uppbyggnaden av rationella och ekonomiskt bärkraftiga
jordbruksföretag,

2) att inte någon annan norm för produktionsmålsättningen skall fixeras
än den gräns under vilken produktionen inte får gå om beredskapsförsörjningen
skall tryggas,

3) att utvecklingen inom jordbruksföretagen fortlöpande skall följas av
jordbruksekonomisk undersökning samt att i avvaktan på närmare resultat
av sådan undersökning realprisnivån på jordbruksprodukter skall upprätthållas,

4) att lantbruksstyrelsen i samråd med statens naturvårdsverk bör få i
uppdrag att pröva möjligheterna till långsiktiga avtal med jordbrukare om
betesproduktion på de områden som ur landskapsvårdande synpunkter bör
bevaras öppna.

I motionerna I: 847 och II: 1058 hemställs, att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 95 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning i syfte att dra upp riktlinjerna för en kvalitetsmässigt
högvärdig livsmedelsproduktion på i motionen anförda grunder.

I motionen I: 854 föreslås, att riksdagen vid ställningstagande till jordbruksregleringens
handhavande full självförsörjning måtte eftersträvas
samt att i överensstämmelse härmed så långt som möjligt import av livsmedel
till vårt land undvikes då dessa produkter bättre behövs av u-ländernas
undernärda folk.

I motionerna I: 858 och II: 1054 hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition om riktlinjer för jordbrukspolitiken
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
en allsidig utredning angående åtgärder för att på olika sätt befordra nya
driftsformer inom jordbruksproduktionen och en snabb strukturell omdaning
av jordbruket.

I motionerna I: 859 och II: 1056 hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr 95 måtte uttala, att produktionen

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

i norra Sverige genom olika stödåtgärder bör upprätthållas på ungefär nuvarande
nivå och att stor hänsyn skall tas till natur- och landskapsvården
vid den praktiska tillämpningen av de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken.

Slutligen hemställs i motionen II: 1042, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr 95 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utarbetande av riktlinjer för inrättande av speciella jämförelsegårdar
genom anlitande av domänverkets marktillgångar.

Beträffande motiveringarna till motionsyrkandena hänvisas till motionerna
I: 837, II: 1051, II: 1060, I: 846, II: 1058, I: 854, II: 1054, II: 1056 och
II: 1042.

Utskottet

Bakgrund. Nu gällande jordbrukspolitiska riktlinjer utformades genom
beslut av 1947 års riksdag. Till grund för beslutet låg i huvudsak förslag
som framlagts av 1942 års jordbrukskommitté.

Den allmänna målsättningen för jordbrukspolitiken angavs i 1947 års
riksdags beslut vara att den i jordbruket arbetande befolkningen skulle få
samma möjligheter som utövarna av andra näringar att uppnå en skälig inkomststandard
och bli delaktig i den allmänna välståndsstegring som kunde
ske i fortsättningen. Statsmakterna tog därvid ställning till dels storleken
av prisstödet till jordbruket, dels jordbruksproduktionens lämpligaste omfattning,
dels samhällets medverkan till jordbrukets fortsatta rationalisering.

I fråga om prisstödets storlek uttalade jordbrukskommittén att det var
önskvärt att prisstödet utformades så att vid varje särskild tidpunkt åtminstone
större delen av de svenska jordbrukarna kunde uppnå en skälig
inkomstnivå. Stödets omfattning på kort sikt borde utformas så att det gav
önskad produktionsvolym och ej lade hinder i vägen för strukturrationaliseringen
men samtidigt gav större delen av det svenska jordbruket skälig inkomstnivå.
En kombination av prisstöd och vissa sociala bidrag ansågs vara
det mest lämpliga. Som allmän målsättning för prisstödets avvägning anfördes
att jordbruk om 10—20 ha åker, s. k. basjordbruk, som fyllde rimliga
anspråk i fråga om arronderingens och de fasta anläggningarnas beskaffenhet,
borde ges full lönsamhet. För skogsbygdernas och Norrlands del
borde stödet avvägas så att jordbrukarna i dessa områden av jordbruk och
övriga inkomstkällor fick möjlighet att nå upp till avsedd inkomstnivå.

Efter år 1947 preciserades storleken av prisstödet till jordbruket genom
beslut rörande metodiken för inkomst jämförelser mellan jordbrukare och
andra befolkningsgrupper. 1955 års riksdag fastställde sålunda att utgångspunkten
för inkomst jämförelserna skulle vara förhållandena vid basjord -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

bruk i slättbygderna. Vidare skulle inkomst jämförelserna ske med den genomsnittliga
industriarbetarinkomsten i de två lägsta dyrortsgrupperna.

I sammanhanget kan nämnas att i propositionen 1959: 147 föreslogs — i
överensstämmelse med en mellan statens jordbruksnämnd och jordbrukets
förhandlingsdelegation träffad överenskommelse — att efter år 1965 förhållandena
vid normjordbruken och ej bas jordbruken skulle vara underlag för
prisavvägningen. Riksdagen tog emellertid ej direkt ställning till denna
fråga.

Beträffande jordbruksproduktionens storlek anförde departementschefen
i propositionen 1947:75 att det för de aktuella uppgifter som förelåg på
jordbrukets område enligt hans uppfattning inte var nödvändigt eller ens
lämpligt att i dåvarande läge söka uppställa någon bestämd riktpunkt betiäffande
storleken av den jordbruksproduktion som borde eftersträvas på
lång sikt. Det rådde dock enighet om att man så länge det internationella
läget ej klarnat borde söka uppehålla livsmedelsproduktionen på en betryggande
nivå. Departementschefen ansåg det vidare uteslutet att inte hela den
produktion, som normalt kunde beräknas bli producerad, skulle åtnjuta statligt
stöd under förutsättning att den ej var större än att den rymdes inom
ramen för landets normala behov. Skulle produktionen visa tendens att stiga
över ett av jordbrukskommitten diskuterat medelalternativ, innebärande en
självförsörjning av 92 %, måste rationaliseringsarbetet intensifieras. Riksdagen
uttalade i anslutning härtill bl. a. att en produktionsstegring över medelalternativet
under inga förhållanden skulle få påverka fullföljandet av
inkomstmålsättningen, men att det dock ej borde ifrågasättas att stöd skulle
utga för en produktion som översteg det totala inhemska konsumtionsutrymmet.

I fråga om verksamheten med jordbrukets rationalisering innebar riksdagsbeslutet
att samhället skulle bidra till en omfattande rationalisering av
jordbruket. Det underströks dock starkt att rationaliseringen i princip skulle
vara en jordbrukarnas egen angelägenhet och genomföras på frivillighetens
väg. Statens uppgift skulle vara att samordna och stödja verksamheten.
Målsättningen för statens medverkan i strukturrationaliseringen begränsades
dock till åtgärder för att bilda jordbruk av basjordbrukets storlek. Sedermera
har genom beslut av 1959 års riksdag angivna målsättning ändrats
till att avse åtgärder för att bilda jordbruk av högst s. k. tvåfamilj sjordbruks
storlek. Statens medverkan till jordbrukets rationalisering omfattar i
huvudsak ekonomiskt stöd till rationaliseringsåtgärder, köp och försäljningav
mark i rationaliseringssyfte samt rådgivning till företagarna inom jordbruket.
Av vikt för jordbrukets rationalisering är vidare statens insatser i
fråga om forsknings- och försöksverksamhet på jordbrukets område samt
grund- och vidareutbildning för företagare och anställda inom jordbruket.
Den nu gällande inriktningen och utformningen av statens stöd till jordbru -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

kets rationalisering grundas i huvudsak på beslut av 1959 års riksdag. Härefter
har emellertid reglerna för det statliga ekonomiska stödet efter hand
anpassats till utvecklingen. Bland vidtagna ändringar märks det särskilda
stöd till jordbrukets rationalisering i Norrland som infördes år 1980 och senare
utvidgats till att omfatta även vissa delar av norra Svealand. Vidare
kan nämnas att det i viss mån socialt inriktade stödet till förvärv och drift
av jordbruksegnahem år 1963 ersattes med ett mera företagsekonomiskt inriktat
stöd. Härjämte förbättrades möjligheterna för arrendator att erhålla
stöd till rationaliseringsåtgärder. Genom den ändring av jordförvärvslagen
som skedde år 1965 har vidare möjligheterna till storleksrationalisering vidgats.

I 1947 års riksdagsbeslut om riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
ingick att statsmakterna under en övergångstid borde lämna ett särskilt
stöd till innehavarna av mindre jordbruk. Formerna för nu gällande
småbruksstöd fastställdes år 1959. F. n. utgår till jordbrukare, vars åkerareal
ligger mellan 2,0 och 10,0 ha, arealtillägg under vissa villkor i fråga om
mantalsskrivning, inkomst och förmögenhet.

Till jordbrukare i Västerbottens och Norrbottens läns inland och Jämtlands
läns fjällbygder, vars åkerareal är mindre än 2,0 ha, utgår i vissa fall
övergångsbidrag. I fråga om förmögenhet, inkomst och mantalsskrivning
gäller samma bestämmelser som för arealtillägg. Beträffande leveranstilllägget
för mjölk gäller vissa gränser beträffande leveransmängden. Någon
begränsning med hänsyn till areal, inkomst eller förmögenhet förekommer
inte. Ca 65 % av leveranstilläggets totalbelopp beräknas utgå till jordbruk
med mindre än 10 ha åker. Det extra mjölkpristillägget i norra Sverige utgår
per kg mjölkfett med belopp som är differentierade på sju olika områden.
Bidraget är ej begränsat till någon viss kategori mjölkproducenter utan
utgår till alla oavsett leveransens storlek.

Som framgår av det föregående har under en lång följd av år den principiella
utgångspunkten för prisavvägningen för jordbrukets produkter varit
inkomstjämförelser mellan vissa jordbrukare och vissa andra yrkesutövare.
I samband med att 1959 års riksdag behandlade förslag angående prissättningen
på jordbrukets produkter under sexårsperioden 1 september 1959—
31 augusti 1965 uttalade jordbruksutskottet att erfarenheterna icke minst
under sintet av 1950-talet skapat tvekan om jordbruksregleringen i dess dåvarande
form gav möjligheter att infria den uppställda målsättningen. Den
dittills använda metoden hade medfört vidlyftiga beräkningar av olika jordbrukargruppers
inkomstförhållanden. Trots de stora ansträngningar som
gjorts hade man allmänt en känsla av att resultaten icke kunde anses som
särskilt tillförlitliga. Enligt utskottets mening kunde det befinnas nödvändigt
att ompröva både målsättningen och metoden. Med hänsyn till alla förändringar,
som skett i vårt samhälle under den tid som förflutit sedan riktlinjerna
för den nuvarande jordbrukspolitiken beslöts av statsmakterna, an -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 39

såg utskottet en översyn av det svenska jordbrukets ställning väl befogad
ur såväl beredskapssynpunkt som befolkningspolitisk, samhällsekonomisk
och social synpunkt. Därvid borde man också i ljuset av dittillsvarande erfarenheter
något mera överväga olika landsändars behov och förutsättningar.
Icke minst gällde detta övre Norrland. Den kommande avtalsperioden gav
enligt utskottet ett gynnsamt tillfälle till ett dylikt övervägande. Utskottet
fann sig av olika skäl ej böra förorda en formlig framställning till Kungl.
Maj :t om igångsättande av en utredning utan inskränkte sig till att föreslå
att vad utskottet anfört gavs Kungl. Maj :t till känna. Detta blev också riksdagens
beslut.

Sedan riksdagen sålunda aktualiserat frågan tillsattes 1960 års jordbruksutredning.
I avvaktan på resultatet av denna utredning har riksdagen för
föregående och innevarande regleringsår fattat beslut om viss provisorisk
prisreglering. Sedan vid ingången av den provisoriska regleringen den s. k.
inkomstregeln slopats sker f. n. ej någon automatisk anknytning av nivån
för jordbrukspriserna till löneutveckling för andra yrkesutövare.

Sedan 1960 års jordbruksutredning föregående år avlämnat sitt slutbetänkande
och detsamma varit föremål för en omfattande remissbehandling
framlägger Kungl. Maj :t i föreliggande proposition nr 95 på grundval
härav förslag till allmänna riktlinjer för jordbrukspolitiken. Vidare behandlas
den närmare inriktningen och utformningen av statens medverkan till
jordbrukets rationalisering. I propositionen föreslås härjämte att det i form
av arealtillägg och leveranstillägg utgående småbruksstödet avvecklas.

I fråga om prissättningen på jordbrukets produkter för tiden den 1 september
1967—den 30 juni 1969 framläggs förslag i överensstämmelse med
vad som förordats av jordbrukspriskommittén och 1966 års sockerutredning
efter överläggningar med företrädare för berörda näringar och representanter
för konsumenterna.

Slutligen framläggs förslag till medelsanvisning för budgetåret 1967/68
under anslagen till jordbrukets rationalisering och prisregleringen på jordbrukets
område, m. in.

Utskottets yttrande i det följande begränsas till propositionens huvuddrag
och de frågor som behandlas i motionerna.

Allmänna riktlinjer för jordbrukspolitiken. Som departementschefen inledningsvis
framhåller i propositionen nr 95 utgör en aktiv jordbrukspolitik
i form av särskilda insatser från samhällets sida till gagn för jordbruksnäringen
och de i näringen sysselsatta sedan lång tid tillbaka en framträdande
del av den allmänna näringspolitiken i vårt land. Den pågående utvecklingen
inom det svenska näringslivet och samhället i övrigt innebär
även för jordbruksnäringen och dess utövare en allt intensivare omdaning
och omställning. Detta ställer på samma sätt som inom näringslivet i övrigt
stora krav på företagare och anställda inom jordbruket. Utvecklingen

40 Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

kräver också att jordbrukspolitiken utformas så att den främjar jordbruksnäringens
anpassning till ändrade förutsättningar för såväl jordbruket som
det svenska näringslivet i allmänhet. Samtidigt kvarstår behovet att trygga
en god beredskap i fråga om livsmedelsförsörjningen. Likaså skall de som i
framtiden är sysselsatta inom jordbruket kunna påräkna ekonomisk och
social trygghet i samma utsträckning som andra näringar erbjuder. Av stor
vikt är härjämte att den samhällsekonomiska kostnaden för den svenska
jordbruksproduktionen blir den minsta möjliga. För konsumenternas del
är det vidare angeläget att jordbrukspolitiken medverkar till att livsmedlen
blir så billiga som möjligt och att goda valmöjligheter finns mellan livsmedel
av olika slag.

Sammanfattningsvis innebär den nu framlagda propositionen att jordbrukspolitiken
under den framtid som kan överblickas inriktas på att främja
en fortsatt snabb rationalisering samtidigt som eu viss samhällsekonomiskt
motiverad minskning av produktionens omfattning sker och prissättningen
på jordbrukets produkter fortlöpande avvägs med beaktande av samhällets,
jordbrukarnas och konsumenternas intressen. Detta innebär att joi dbrukspolitiken
mer än hittills får samma huvudsyften som den allmänna ekonomiska
politiken, nämligen att främja fortsatt välståndsökning och att medverka
till att alla grupper blir delaktiga härav. För jordbrukets del blir målsättningen
att under så långt möjligt samma betingelser som gäller för näringslivet
i övrigt till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad åstadkomma
en jordbruksproduktion av önskad storlek och samtidigt göra det
möjligt för de i jordbruket sysselsatta att få del av den allmänna standardstegringen.
Ur konsumentsynpunkt medför riktlinjerna för jordbrukspolitiken
att kostnaderna för den jordbruksproduktion, som främst av hänsyn
till försörjningsberedskapen måste upprätthållas inom landet, blir så låga
som är möjligt.

Beträffande nu angivna allmänna utgångspunkter för jordbrukspolitiken
råder i princip inga delade meningar mellan departementschefen och de
motionärer som behandlat hithörande spörsmål. I ett flertal motioner riktas
dock åtskillig kritik mot enskildheter i förslaget, särskilt när det gäller
bedömningen av jordbruksproduktionens lämpliga omfattning. Vidare har
i ett antal motioner bi. a. framhållits att de framlagda förslagen om ökade
resurser till jordbrukets effektivisering icke står i proportion till den uppställda
rationaliseringsmålsättningen. Att sistnämnda målsättning måste
tillmätas en central betydelse vid utformningen av jordbrukspolitiken
framhålls med skärpa i flera motioner. Sålunda anförs exempelvis i motionerna
I: S43 och II: 1051 att uppbyggandet av rationella lantbruksföretag
måste vara det centrala syftet med och målet för jordbrukspolitiken. I princip
samma åsikt uttalas i motionerna 1:846 och II: 1048, vari betonas att
den primära målsättningen bör vara att möjliggöra uppbyggnaden av rationella
och ekonomiskt bärkraftiga jordbruksföretag. I motionerna I: 844

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

och II: 1060 uttrycks tanken så att eu huvudmålsättning för jordbrukspoliken
bör vara att en tillfredsställande försörjningsnivå tryggas och att tidsenliga
och utvecklingsbara jordbruksföretag bildas som kan ge brukaren
skälig ersättning för insatta kapital- och arbetsinsatser samtidigt som konsumenterna
kan erhålla livsmedel till rimliga priser.

Utskottet — som i det följande återkommer till de enskilda punkterna
i Kungl. Maj :ts förslag — kan i allt väsentligt ansluta sig till de i propositionen
angivna allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken under den
framtid som kan överblickas. Särskilt vill utskottet understryka departementschefens
uttalande att en fortsatt, snabb rationalisering bör främjas.
Enligt utskottets mening måste uppbyggandet av rationella jordbruksföretag
få anses vara det centrala syftet med denna rationaliseringsprocess. I
anledning av vissa i det följande under avsnittet om rationalisering närmare
redovisade motionsyrkanden vill utskottet redan i detta sammanhang
framhålla vikten av att inom ramen för den angivna rationaliseringsmålsättningen
möjligheterna till ett successivt uppbyggande av jordbruksföretagen
mot allt effektivare enheter tillvaratas.

Utskottet övergår härefter till att närmare behandla departementschefens
inom ramen för de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken gjorda uttalanden
rörande jordbruksproduktionens lämpliga omfattning, om jordbrukets
rationalisering och i fråga om principerna för prissättningen på jordbrukets
produkter.

Produktionsmålsättningen. Departementschefen diskuterar inledningsvis
de förhållanden som enligt hans mening nödvändiggör att statsmakterna
måste ta ställning även till frågan om den svenska jordbruksproduktionens
lämpliga omfattning.

En huvudorsak till att statsmakterna bör föra en aktiv jordbrukspolitik,
som bl. a. inrymmer ställningstaganden till jordbruksproduktionens omfattning
och priserna på jordbrukets produkter, är enligt departementschefen
de förhållanden som råder på den internationella marknaden för jordbruksprodukter
och livsmedel. Jordbruksutredningen har ingående behandlat
nyss nämnda förhållanden och sökt bedöma den framtida utvecklingen. Utredningen
har för det närmaste decenniet dragit den slutsatsen att prisnivån
för jordbruksprodukter på världsmarknaden kommer att vara låg och
att betydande avsättningssvårigheter för överskott kommer att föreligga.

I ett längre tidsperspektiv torde man dock få räkna med knapphetstendenser
och prisstegringar på den internationella marknaden. För egen del erinrar
departementschefen om att det svenska jordbruket f. n. har ett gränsskydd
som i genomsnitt uppgår till omkring 74 % av importvärdet. För att
avveckla detta gränsskydd eller minska detsamma till en nivå som är normal
för industriprodukter krävs sålunda vid en oförändrad svensk prisnivå
en mycket betydande stegring av världsmarknadspriserna på jordbruks2f
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 10 samt. Kr 25

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

produkter. Några tendenser till en sådan prisstegring bär enligt departementschefens
mening inte framkommit. Han anser sig därför sakna anledning
anta att det i den överblickbara framtiden inträffar ändringar i fråga
om nivån för världsmarknadspriserna på jordbruksprodukter, som skulle
göra det möjligt att genomföra en avveckling eller kraftig begränsning av
det svenska gränsskyddet för jordbruksprodukter. Det förefaller snarare
sannolikt att, i enlighet med jordbruksutredningens bedömning av prisutvecklingen
på världsmarknaden under nästa årtionde, gränsskyddet ej av
denna anledning kan avsevärt minskas. I fråga om utvecklingen på längre
sikt torde enligt departementschefens mening knappast några slutsatser
kunna dras som är så säkra att de kan läggas till grund för konkreta åtgärder.

Mot bakgrunden av det anförda har departementschefen funnit det ofrånkomligt
att under den framtid som kan överblickas en förutsättning för
svensk jordbruksproduktion i större skala är att den inhemska prisnivån
på jordbruksprodukter genom åtgärder från samhällets sida hålls betydligt
över världsmarknadens prisnivå. Det ställningstagande som därvid måste
ske till produktionens omfattning bör enligt departementschefens mening
grundas på såväl rent samhällsekonomiska synpunkter som på internationella
hänsyn samt beredskapsmässiga och andra skäl.

Betydelsen av att storleken av jordbruksproduktionen bedöms ur rent
samhällsekonomisk synpunkt framgår enligt departementschefen bl. a. av
att det inom andra delar av det svenska näringslivet knappast föreligger eu
så ogynnsam relation mellan den svenska prisnivån och världsmarknadspriserna.
I motionerna I: 843 och II: 1051 reagerar motionärerna mot att
såsom skett i propositionen de svenska jordbrukspriserna jämförts med
världsmarknadspriser. I motionerna erinras om att sistnämnda priser är
påverkade av politiska förhållanden och av mer eller mindre tillfälliga varuöverskott,
som säljs på den internationella marknaden till priser utan motsvarigheter
i de verkliga produktionskostnaderna.

I anledning av vad nu anförts vill utskottet framhålla, att den internationella
marknadssituationen, hur man än ser på densamma, dock är en realitet,
som man inte kan bortse från i förevarande sammanhang. Utskottet
delar för sin del departementschefens uppfattning, att jordbrukspolitiken
måste utformas med angivna förhållanden som bakgrund.

I sin fortsatta analys beträffande storleken av jordbruksproduktionen ur
rent samhällsekonomisk synpunkt har departementschefen erinrat om att
jordbruksutredningen gjort beräkningar, som visar att betydande samhällsekonomiska
vinster kan nås genom att de produktionsresurser som är bundna
i jordbruk med svaga förutsättningar för effektivisering lösgörs eller ej
förnyas. Till denna slutsats synes remissinstanserna ansluta sig i princip
även om delade meningar finns rörande storleken av vinsterna. Departe -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

mentschefen är medveten om att stora svårigheter möter i fråga om beräkningar
av detta slag. Enligt hans uppfattning har dock utredningen klart
visat att en utveckling som lösgör resurser från jordbruket till förmån för
mer effektiv användning inom andra näringar är angelägen. En sådan utveckling,
som innebär omplacering av både arbetskraft och kapital, har pågått
under lång tid och bör enligt departementschefens mening underlättas.
Departementschefen har i sammanhanget betonat att liksom hittills resursminskningen
inom jordbrukssektorn bör ske på frivillighetens väg.

Till vad departementschefen sålunda anfört kan utskottet i princip ansluta
sig. I motionerna I: 843 och II: 1051 samt I: 844 och II: 1060 har uttalats
farhågor för att de samhällsekonomiska vinsterna av en fortsatt resursöverföring
från jordbruket till andra näringar skall överskattas. I anledning
härav vill utskottet framhålla, att såväl den begränsade omfattningen
av inom jordbruket sysselsatta som ålderssammansättningen inom nämnda
grupp självfallet sätter en gräns för de möjliga överföringsvinsterna i fråga
om arbetskraften. Likaså utgör givetvis kapitalbehovet i samband med den
intensifierade strukturrationaliseringen inom jordbruket i förevarande
sammanhang eu begränsande faktor. Även om således en fortsatt resursöverföring
såsom departementschefen anfört är angelägen och bör underlättas
bör man sålunda enligt utskottets mening vara medveten om att, sett
i ett längre tidsperspektiv, de förhållandevis större vinsterna av en överflyttning
av arbetskraft och kapital redan torde ha inkasserats. Vad gäller
den fortsatta utvecklingen torde få förutsättas att frigörelsen av de i jordbruket
bundna resurserna får ske i en takt som möjliggör att desamma
kan absorberas inom annan sysselsättning och produktion på ett ur samhällsekonomisk
synpunkt så ändamålsenligt sätt som möjligt. Såsom departementschefen
uttalat är det angeläget att tid efter annan bedömningar
sker rörande de samhällsekonomiska vinsterna av överföring av resurser
från jordbruket och att utvecklingen i detta avseende fortlöpande följs.

Till de internationella frågor som är av betydelse för ställningstagandet
till jordbruksproduktionens omfattning hör som departementschefen anfört
utvecklingsländernas livsmedelsförsörjning. Frågan hur denna försörjning
skall tillgodoses är utan tvivel ett av vår tids mest allvarliga problem. I
arbetet med att lösa dessa frågor måste Sverige liksom andra länder med
högt välstånd delta. Utskottet vill i förevarande sammanhang erinra om att
de förhandlingar som helt nyligen slutförts inom ramen för den s. k. Kennedy-ronden
här kan bii av betydelse. I den rådande situationen på livsmedelsförsörjningens
område anser utskottet i likhet med departementschefen,
att de mest effektiva svenska insatserna utgörs av dels bidrag till
multilaterala bisåndsorgan verksamma på livsmedelsområdet, dels bilateralt
bistånd för att höja utvecklingsländernas jordbruksproduktion och minska
den betydande förstöringen av födoämnen vid transport och lagring i dessa

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

länder. Utskottet delar således den i propositionen redovisade uppfattningen
att Sverige kan göra effektivare insatser på annat sätt än genom direkta leveranser
av livsmedel till utvecklingsländerna. Mot angivna bakgrund ansluter
sig utskottet till departementschefens åsikt att det ej är rationellt att
Sverige direkt inriktar sig på att producera livsmedel för utvecklingsländernas
behov. Som framhållits i propositionen bör givetvis eventuellt uppkommande
överskott av svenska jordbruksprodukter, som lämpar sig för livsmedelshjälp,
utnyttjas för sådant ändamål, t. ex. inom ramen för det internationella
livsmedelsprogrammet.

Enligt motionen 1:837 bör som en målsättning för den framtida jordbrukspolitiken
uttalas att tidvis uppkommande livsmedelsöverskott genom
utnyttjande av medel till utvecklingshjälp överförs till de svältande folken.
I anslutning härtill vill utskottet erinra om att livsmedelssändningar i syfte
att underlätta försörjningssituationen i berörda länder sker redan nu. I
överensstämmelse med vad utskottet i det föregående anfört torde få förutsättas
att möjligheterna i detta hänseende även i fortsättningen kommer att
tillvaratas i största möjliga utsträckning. Syftet med ifrågavarande motionsyrkande
torde sålunda vara tillgodosett.

I motionerna I: 843 och II: 1051, I: 844 och II: 1060 samt I: 854 anförda
synpunkter till förmån för förbättring av utvecklingsländernas försörjningssituation
hänger samman med i nämnda motioner gjorda uttalanden angående
totalomfattningen av den svenska jordbruksproduktionen och torde
därför få behandlas i det följande i samband med utskottets ställningstagande
till sistnämnda spörsmål.

Som en annan internationell fråga av betydelse för den svenska jordbruksproduktionens
omfattning har departementschefen tagit upp utvecklingen
av det handelspolitiska samarbetet. Departementschefen erinrar om
att de allmänna strävandena att öka handeln mellan länderna som pågått
under hela efterkrigstiden på senare år i större utsträckning än tidigare
kommit att omfatta jordbruksprodukterna. Ett intensivt arbete för ökad
handel och ekonomisk integration bedrivs sålunda f. n. inom flera internationella
organisationer, vilka alltmer inriktar sina ansträngningar på att
minska de hinder för en ökad handel med jordbruksprodukter som de nationella
jordbruksregleringarna utgör. Enligt departementschefen bör bl. a.
även frågan om en eventuell svensk anslutning till en större europeisk marknad
beaktas vid utformningen av jordbrukspolitiken. En samlad bedömning
av den framtida handelspolitiska utvecklingen anser departementschefen
ge vid handen att en expansion av den svenska utrikeshandeln underlättas
om andra länder kan erhålla ökat avsättningsutrymme för jordbruksprodukter
i Sverige. Eftersom en sådan expansion är angelägen, behöver enligt
departementschefens mening möjligheterna att exportera jordbruksprodukter
till Sverige vidgas.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

I motionerna I: 843 och II: 1051 tar man bestämt avstånd från den i propositionen
angivna handelspolitiska motiveringen för krympning av den
svenska jordbruksproduktionen. Motionärerna hänvisar exempelvis till att
lantbruksstyrelsen i sitt utlåtande över jordbruksutredningen uttryckt uppfattningen
att vid en EEC-anknytning det svenska jordbrukets samhällsekonomiska
konkurrensförmåga skulle ökas och kravet på en stor och snabb
krympning icke skulle komma att framstå fullt lika starkt. Även i motionerna
1:846 och II: 1048 anförs kritiska synpunkter på departementschefens
uttalanden i förevarande hänseende. Motionärerna anför bl. a. att den
rekommenderade politiken torde vara svår att förena med en önskan att
åstadkomma ett jordbruk som kan arbeta effektivt med optimal insats av
kapital och arbetskraft.

Utskottet vill in anslutning till nu behandlade spörsmål till en början
framhålla att allmän enighet torde råda att åtgärder som kan verka hindrande
för ett ökat svenskt deltagande i det europeiska handelssamarbetet
bör undvikas vid utformningen av den framtida jordbrukspolitiken. Som
bl. a. framhållits av kommerskollegium i dess yttrande över jordbruksutredningens
betänkande kan jordbrukssektorn inte på samma sätt som tidigare
isoleras vid den handelspolitiska bedömningen. Det må framhållas att
vid remissbehandlingen av jordbruksutredningen bl. a. LO givit uttryck
för helt annan uppfattning än motionärerna i fråga om den slutsats de
handelspolitiska övervägandena leder till när det gäller att ta ställning till
frågan om jordbruksproduktionens lämpliga storlek. Nämnda organisation
har sålunda framhållit, att ett villkor för att jordbrukspolitiken mera ällmänt
skall kunna underlätta en anpassning till integrationssträvandena är
att jordbruksproduktionen nedbringas så att det finns ett avsättningsutry
in ino att erbjuda EEC eller EFTA-ländernas jordbruksexport.

Utskottet har mot bakgrunden av det anförda icke funnit anledning till
erinran mot vad departementschefen anfört vid sin bedömning av den handelspolitiska
utvecklingens inverkan i fråga om produktionsmålsättningen
för det svenska jordbruket.

Som departementschefen framhåller är nödvändigheten att trygga en god
beredskap i fråga om livsmedelsförsörjningen av central betydelse för svensk
jordbrukspolitik. Utskottet delar självfallet departementschefens uppfattning
att en god beredskap i detta avseende är en oundgänglig del av vårt totala
försvar och en förutsättning för vår traditionella neutralitetspolitik. Såsom
ett mått på storleken av de produktionsresurser som vid en viss produktionsinriktning
erfordras ur beredskapssynpunkt har jordbruksutredningen
angett eu lägsta självförsörjningsgrad i fredstid av 80 %. Några direkta
invändningar mot utredningens bedömningar i fråga om livsmedelsberedskapen
har ej framkommit vid remissbehandlingen. I motionerna I:
843 och II: 1051 har dock påpekats, att t. ex. överstyrelsen för ekonomisk

46 Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

försvarsberedskap i sitt remissyttrande över jordbruksutredningens förslag
ansett att frågan om en sänkning till 80 % av den fredsmässiga självförsörjningsgraden
får klarläggas i samband med den fortlöpande omprövningen
av produktionsmåttsättningen. Motionärerna har anfört farhågor för att
möjligheterna till försvar av vissa områden kommer att försämras, framför
allt i de nordliga delarna av vårt land, men har dock ej direkt motsatt sig
utredningens bedömning beträffande beredskapsnivån. I motionerna I: 844
och II: 1060 säger sig motionärerna kunna tills vidare ansluta sig till utredningens
uppfattning men vill dock framhålla, att denna riktpunkt kan medföra
behov att under 1970-talet vidta produktionsstimulerande åtgärder i det
svenska jordbruket.

Utskottet har vid sina överväganden i likhet med departementschefen och
flertalet remissinstanser funnit sig kunna godta jordbruksutredningens bedömning
av den nivå för produktionskapaciteten som av beredskapsskäl i
dagens läge bör uppställas. Såsom framhållits i propositionen är den av utredningen
angivna storleken av de erforderliga produktionsresurserna ej entydig
utan gäller helt endast vid en viss produktionsinriktning. Som departementschefen
anför bör eftersträvas att söka på annat sätt ange storleken
av den produktionskapacitet som krävs ur beredskapssynpunkt. Utskottet
finner därjämte i likhet med departementschefen det vara angeläget att ändringar
i produktionsinriktningen samt produktionsutvecklingen för skilda
produkter följs med hänsyn till beredskapssynpunkten.

I anledning av ett i det föregående berört uttalande i motionerna I: 843
och II: 1051 vill utskottet i förevarande sammanhang framhålla betydelsen
av att en geografiskt väl differentierad jordbruksproduktion upprätthålls.
Ur bl. a. denna synpunkt finner utskottet det vara tillfredsställande att departementschefen
i propositionen anfört, att en betydande jordbruksproduktion
även i fortsättningen bör upprätthållas i de norra delarna av landet.

Utskottet delar den i propositionen uttalade uppfattningen att befolknings
politiska eller sociala skäl inte i och för sig bör påverka den totala
jordbruksproduktionens omfattning.

Departementschefen anser vidare att det ej är möjligt att speciellt främja
naturvården genom generella jordbrukspolitiska åtgärder. I ett flertal motioner
har dock betonats att det är angeläget att natur- och landskapssynpunkterna
beaktas i samband med utformandet av jordbrukspolitiken. Sålunda
begärs i motionerna I: 837 samt I: 859 och II: 1056 att riksdagen skall
göra direkta uttalanden om att detta bör ingå såsom eu målsättning inom
ramen för denna politik. I motionerna I: 843 och II: 1051 framhalls, att man
bör pröva möjligheterna att i naturvårdssyfte behålla vissa jordar i en extensiv
jordbruksdrift, t. ex. i form av bete för nötkreatur eller får. I motionerna
I: 846 och II: 1048 förordas därjämte att lantbruksstyrelsen i samråd

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

med statens naturvårdsverk får i uppdrag att pröva möjligheterna till långsiktiga
avtal med jordbrukare om betesproduktion på de områden som ur
landskapsvårdande synpunkter bör bevaras öppna. Motionärerna anför i
sammanhanget att det kommer att bli alldeles för kostsamt att bevara de
öppna odlingslandskapen utan sammankoppling med jordbruksproduktion.

Utskottet anser självfallet att frågan om verkan ur natur- och landskapssynpunkt
av den pågående nedläggningen av åkerjord bör ägnas stor uppmärksamhet.
Liksom departementschefen anser utskottet dock att det ej är
möjligt att speciellt främja naturvården genom generella jordbrukspolitiska
åtgärder. De insatser som krävs bör som departementschefen anfört
i stället ske inom ramen för naturvårdspolitiken. Givetvis bör därvid
bland olika åtgärder jämväl kunna prövas den i några motioner ifrågasatta
möjligheten att behålla vissa jordar för betesproduktion. Som framgår av
propositionen ämnar departementschefen ägna frågan om landskapsvården
särskild uppmärksamhet vid sina fortsatta överväganden rörande den statliga
naturvårdsverksamheten. Han har även anmält sin avsikt att föreslå
Kungl. Maj :t att uppdra åt naturvårdsmyndigheten att följa utvecklingen
ur landskapsvårdssynpunkt av minskningen i jordbruksjordens omfattning.
I sammanhanget har därjämte erinrats om att det åligger lantbruksorganisationen
att i arbetet med jordbrukets rationalisering så långt möjligt beakta
naturvårdsintressena. För egen del vill utskottet framhålla att det av riksdagen
nyligen fattade beslutet om inrättande av statens naturvårdsverk
m. in. bör ha medverkat till att skapa ett gott organisatoriskt underlag för
de fortsatta insatserna på förevarande område. I anledning av nu berörda
förhållanden finner utskottet anledning anta att syftet med ifrågavarande
motionsyrkanden kommer att tillgodoses utan vidare åtgärd från riksdagens
sida.

I sitt sammanfattande ställningstagande till jordbruksproduktionens
lämpliga omfattning har departementschefen anfört att han anser att starka
skäl föreligger för att produktionsresurserna i jordbruket minskar i överensstämmelse
med vad jordbruksutredningen förordat. I första hand är det
angeläget att produktionen i snabb takt anpassas så att för jordbruket kostsam
överproduktion så vitt möjligt kan undvikas. Härutöver anser departementschefen,
med utgångspunkt från de bedömningar av den framtida utvecklingen
som i dag kan göras, att det bör eftersträvas att jordbruksproduktionens
omfattning sjunker till den nivå som krävs för en god beredskap
i fråga om livsmedelsförsörjningen. Under den relativt långa tid, som behövs
för produktionsanpassningen inom jordbruket och som jordbruksutredningen
bedömt sträcka sig fram till slutet av 1970-talet, finns enligt departementschefen
anledning att tid efter annan överväga takten i anpassningen.
Han finner det självfallet att denna anpassning måste ske under

48 Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

hänsynstagande till den enskilda människans sociala och ekonomiska trygghet.

Som framgår av vad utskottet anfört i det föregående har i ett antal motioner
riktats kritik mot den av departementschefen rekommenderade produktionsmålsättningen.
Sålunda hävdas i motionen I: 837 att försörjningsgraden
med inhemska livsmedel bör bibehållas vid minst den nuvarande. I
motionen I: 854 framhålls att vid jordbruksregleringen bör eftersträvas full
självförsörjning och att import av livsmedel så långt möjligt undviks, enär
dessa produkter bättre behövs av utvecklingsländernas undernärda folk.
Enligt yrkande i motionerna I: 843 och II: 1051 bör som målsättning i fråga
om produktionsvolymen fastställas en inhemsk jordbruksproduktion mellan
90 % och 80 % av vårt nuvarande fredsmässiga livsmedelsbehov, varvid som
riktmärke dessutom skulle gälla, att en produktion i närheten av den övre
gränsen så långt möjligt skall eftersträvas. Särskilda åtgärder bör vidtas om
produktionen skulle närma sig den undre gränsen. I samband härmed har
motionärerna anslutit sig till den i en reservation till jordbruksutredningen
uttalade ståndpunkten att på vårt land liksom på andra avancerade industriländer
måste ställas det anspråket, att vi för den överskådliga framtiden i
stort sett skall kunna klara vår egen livsmedelsförsörjning och inte konkurrera
med utvecklingsländerna om livsmedelsöverskott på världsmarknaden,
j motionerna !• 844 och II: 1060 har vidare ifragasatts lämpligheten att knyta
produktionsmålsättningen till en på visst sätt preciserad självförsörjningsgrad.
Motionärerna framhåller betydelsen av att den svenska jordbrukspolitiken
görs anpassningsbar till en ändrad internationell livsmedelssituation.
Slutligen framförs i motionerna I: 846 och II: 1048 den åsikten att
ingen annan norm för produktionsmålsättningen bör uppställas än den
gräns under vilken produktionen inte far ga om beredskapsföxsöij ningen
skall tryggas.

Utskottet har för sin del inte funnit anledning till erinran mot vad departementschefen
anfört i fråga om den produktionsmålsättning som bör uppställas
vid utformningen av den svenska jordbrukspolitiken. Följaktligen biträder
utskottet ej de i det föregående angivna motionsyrkandena i ämnet.
Utskottet vill i detta sammanhang bl. a. erinra om att, såsom även nämnts i
propositionen, subventionerna vid export av jordbruksprodukter vid nuvarande
produktionsvolym, som ligger under full självförsörjning i fredstid,
uppgår till inte mindre än 300 milj. kr. Som departementschefen anfört måste
det ur jordbrukets synpunkt vara angeläget att produktionens omfattning
inte är sådan att jordbruket belastas med stora kostnader för att subventionera
exporten. Utskottet vill också framhalla att utskottet i likhet med
departementschefen funnit att hänsyn till utvecklingsländernas livsmedelsförsörjning
väl torde kunna förenas med svensk import av jordbruksprodukter.
Härjämte vill utskottet hänvisa till departementschefens uttalan -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

de att det under den relativt långa tid som krävs för produktionsanpassningen
finns anledning att tid efter annan överväga takten i anpassningen.

Rationaliseringsmålsättningen. Departementschefen framhåller inledningsvis
den utomordentliga betydelsen ur jordbrukarnas, konsumenternas och
samhällets synpunkt av att jordbruksproduktionen sker så att resurserna i
fråga om mark, arbetskraft och teknisk utrustning utnyttjas så effektivt
som möjligt. Jordbrukets rationalisering blir därför en huvudfråga inom
jordbrukspolitiken. Även utskottet har i det föregående understrukit att en
fortsatt snabb rationalisering bör främjas, varvid uppbyggandet av rationella
jordbruksföretag bör vara det centrala syftet med denna rationaliseringsprocess.

I fråga om de enskilda jordbruksföretagen finner departementschefen det
allmänna syftet med rationaliseringsverksamheten självfallet vara att företagen
skall bli så effektiva som möjligt. Liksom inom andra näringar kräver
detta att jordbruksföretagens utformning och drift fortlöpande anpassas efter
den tekniska utvecklingen. Rationaliseringsåtgärder gör det möjligt för
jordbrukarna att utnyttja egen och anställd arbetskraft bättre och att effektivt
använda modern teknisk utrustning. Detta leder till ökad lönsamhet och
högre inkomster för jordbrukarna. Samtidigt är enligt departementschefens
mening en hög rationaliseringstakt inom jordbruket en garanti för konsumenterna
att råvarukostnaderna för livsmedlen blir så låga som möjligt.
Även ur samhällets synpunkt är ifrågavarande rationalisering viktig, inte
minst med hänsyn till de samhällsekonomiska kostnaderna för jordbruksproduktionen.

En nödvändig förutsättning för en fortsatt snabb rationalisering inom det
svenska jordbruket är ett aktivt intresse härför från jordbrukarnas och deras
organisationers sida. Departementschefen har med tillfredsställelse ansett
sig kunna konstatera att det finns en positiv attityd till rationaliseringsåtgärder
från jordbrukets sida.

Departementschefen finner det självfallet, att staten liksom hittills på olika
sätt bör medverka i rationaliseringsverksamheten. Även om familjejordbruken
enligt departementschefens bedömning för överskådlig tid kommer
att dominera inom det svenska jordbruket, anser han att statens medverkan
i arbetet med jordbrukets rationalisering i princip bör avse uppbyggnad av
effektiva jordbruksföretag utan begränsning till någon särskild företagsform.
Det är vidare enligt departementschefens mening av stor vikt att rationaliseringsarbetet
särskilt främjar specialisering och övergång till drift i
större skala inom jordbruksproduktionen. Departementschefen framhåller
vidare att statens medverkan är särskilt påkallad i fråga om strukturrationaliseringen,
där problemen på grund av de speciella förhållandena inom
jordbruksnäringen är stora och svårbemästrade.

Utskottet anser i likhet med departementschefen att statens insatser på

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

jordbruksrationaliseringens område bör syfta till att göra jordbruksföretagen
så effektiva som möjligt. Ej heller har utskottet något att erinra mot departementschefens
uttalande om att statens medverkan i arbetet med jordbrukets
rationalisering bör avse uppbyggnad av effektiva företag oavsett företagsform.
Med hänsyn till den snabba utvecklingen på detta liksom på
andra områden av näringslivet är det givetvis av vikt att bestämmelserna
för statens insatser på jordbruksrationaliseringens område ges en sådan utformning
att en smidig anpassning i enlighet med utvecklingen underlättas.
Som departementschefen konstaterat, kommer emellertid familjejordbruken
för överskådlig tid att dominera inom det svenska jordbruket.

Utskottet, som delar denna departementschefens uppfattning, vill under
sådana förhållanden ifrågasätta om inte det för såväl samhället som jordbrukare
och konsumenter mest effektiva resultatet vinns om rationaliseringsarbetet
under sagda tid främst inriktas på att bygga upp bärkraftiga familjejordbruk.
Utskottet har funnit sig böra ansluta sig till de synpunkter
som i detta hänseende framförts i motionerna I: 837, I: 843 och II: 1051, I:
844 och II: 1060 samt 1:846 och II: 1048. I enlighet härmed vill utskottet
framhålla, att det fortsatta arbetet för jordbrukets rationalisering i främsta
hand bör inriktas på åstadkommandet av bärkraftiga familjejordbruk. Utskottet
vill i sammanhanget erinra om sitt tidigare uttalande om möjligheterna
till en successiv uppbyggnad av jordbruksföretagen.

Vad nu sagts innebär bl. a. att utskottet inte funnit skäl föreligga för riksdagen
att vidta någon åtgärd i anledning av motionerna I: 858 och II: 1054, i
vad avser utredning angående nya driftsformer inom jordbruksproduktionen
in. m.

I detta sammanhang bär utskottet funnit anledning uppta den i motionerna
I: 847 och II: 1058 väckta frågan om en utredning i syfte att dra upp riktlinjerna
för en kvalitetsmässigt högvärdig livsmedelsproduktion. Motionärerna
erinrar om att de i och för sig betydelsefulla strävandena mot rationalisering
i syfte att göra livsmedelsproduktionen så billig som möjligt bl. a.
innebär att man i allt större utsträckning litar till olika slag av kemiska medel
för bekämpande av ogräs och skadedjur. Detta är som erfarenheterna
under senare år visat förenat med vissa skadeverkningar, bl. a. för folkhälsan.
Enligt motionärernas mening kan inte frågan om biocidernas skadliga
inverkningar bedömas för sig utan måste kopplas samman med spörsmålet
om jordbrukspolitikens utformning. En målsättning för denna måste vara
produktion av livsmedel som är giftfria.

Enligt utskottets mening är det givetvis av vikt att det av motionärerna berörda
spörsmålet ägnas stor uppmärksamhet. Utredningen vill emellertid erinra
om att det inom 1964 års naturresursutredning redan pågår arbete i syfte
att komma till rätta med hithörande problem. Under sådant förhållande
anser utskottet ej påkallat att föreslå någon särskild åtgärd i anledning av
motionerna.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Målsättning för prispolitiken. Departementschefen erinrar inledningsvis
om den kritik som riktats mot den inkomstmålsättning som hittills i enlighet
med 1947 års jordbrukspolitiska riktlinjer i stort sett varit den primära
utgångspunkten för prissättningen på jordbrukets produkter.

I likhet med jordbruksutredningen anser departementschefen att nya vägar
måste sökas när det gäller principerna för den framtida prissättningen
för jordbrukets produkter. Han anser det till en början finnas två självklara
utgångspunkter för prissättningen. Genom att kostnaderna för att upprätthålla
en viss prisnivå får bäras främst av konsumenterna är det ur denna
synpunkt nödvändigt att iaktta återhållsamhet med prishöjningar. Det måste
emellertid också vara en självfallen utgångspunkt för prissättningen att
de som i framtiden är sysselsatta inom jordbruket skall kunna nå en ekonomisk
standard som är likvärdig med den som erbjuds inom andra näringar.

Departementschefen framhåller att prissättningen på jordbruksprodukter
givetvis har stor betydelse för rationaliseringen. Prissättningen måste sålunda
präglas av en viss stabilitet. Det är vidare angeläget att prisavvägningen
främjar uppkomsten av allt effektivare jordbruksföretag. Prissättningen
måste därvid å ena sidan avvägas så att möjlighet till rationaliseringsvinster
finns, men den får å andra sidan ej leda till en sådan prisnivå att behovet
för jordbrukarna att vidta rationaliseringsåtgärder minskas.

I motionerna I: 843 och II: 1051 framhålls, att en förutsättning för att
uppbyggandet av rationella jordbruksföretag skall komma till stånd är en
prisnivå, som stimulerar till investeringar och risktagande. I riktlinjerna för
den framtida jordbrukspolitiken måste därför enligt motionärernas mening
ingå en lönsamhetsmålsättning av innebörd, att prisnivån på jordbruksprodukter
skall avvägas så, att rationella företag skall kunna uppnå företagsekonomisk
lönsamhet. Synpunkter av motsvarande innebörd anförs även i
motionerna I: 846 och II: 1048.

Även utskottet vill understryka att det är angeläget att de som arbetar i
jordbruket får en ekonomisk standard som är likvärdig med den som
yrkesutövare i andra näringar når. Med detta avser utskottet bl. a. att möjlighet
bör beredas till företagsekonomisk lönsamhet vid rationellt bedrivna
jordbruksföretag i likhet med de lönsamhetsförhållanden som råder inom
näringslivet i övrigt. Därmed synes det i motionerna 1:843 och 11:1051
framförda förslaget att i målsättningen borde ingå krav på bl. a. en på visst
sätt beräknad timersättning till jordbrukarna icke behöva föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottet vill i likhet med departementschefen understryka behovet av
att vid uppföljningen av de jordbrukspolitiska åtgärderna söka få bästa möjliga
uppfattning om den ekonomiska standarden för dem som är sysselsatta
i jordbruksnäringen. Även om undersökningar härav i fortsättningen inte
bör ensamt läggas till grund för prisavvägningen är det som departements -

52 Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

chefen anfört givet att de är av vikt i detta sammanhang. I sammanhanget
må nämnas att i motionerna I: 843 och II: 1051 framförts tanken att lönsamhetsutvecklingen
kunde följas inom ett större antal gårdar inom ramen
för den jordbruksekonomiska undersökningen, vilken undersökning
borde göras representativ för olika storleksgrupper och områden. Förslag i
denna riktning har även framförts i motionerna 1:846 och 11:1048. Utskottet,
som finner det naturligt att undersökningsmaterialet blir så representativt
som möjligt, anser att angiven väg hland andra bör beaktas vid
den fortsatta uppföljningen av de jordbrukspolitiska åtgärderna. Däremot
har utskottet ej funnit sig böra biträda förslaget i motionen II: 1042 att
anlita domänverkets marktillgångar för inrättande av speciella jämförelsegårdar
och ej heller yrkandet i motionerna I: 846 och II: 1048, att riksdagen
i avvaktan på en jordbruksekonomisk undersökning skulle uttala sig för ett
upprätthållande av realprisnivån på jordbruksprodukter. Nu nämnda motionsyrkanden
avstyrks följaktligen.

I förevarande sammanhang vill utskottet i likhet med departementschefen
påpeka angelägenheten av att vid prissättningen kalkyler rörande produktionskostnaderna
för olika produkter finns att tillgå. Det kan nämnas
att departementschefen den 31 mars 1967 erhållit Kungl. Maj :ts bemyndigande
att tillkalla en kommitté med uppgift att med utgångspunkt från bl. a.
vad jordbruksutredningen anfört i ämnet skyndsamt undersöka omfattningen
av och metodiken för de undersökningar m. in. som behövs för att fortlöpande
följa utvecklingen på ifrågavarande områden.

Inom jordbruksutredningen och vid remissbehandlingen har skilda uppfattningar
uttryckts rörande i vilken utsträckning prissättningen på jordbrukets
produkter bör användas för att söka styra jordbruksproduktionens
omfattning. För egen de! framhåller departementschefen att prissättningen
redan i nuvarande system i ej ringa mån används i detta syfte. I första hand
har detta gällt enskilda produkter, t. ex. fläsk, där fråga varit att hålla tillbaka
överskottsproduktion. De produktionsavgifter, som tas ut i syfte att finansiera
export av jordbruksprodukter, verkar också återhållande på produktionen
eftersom de direkt försämrar lönsamheten för produktionsgrenen
i fråga. Departementschefen anser att ej heller i framtiden prissättningen
får förhindra en samhällsekonomiskt motiverad anpassning av produktionens
omfattning. Man bör därför enligt hans mening vid prissättningen ta
större hänsyn än hittills till produktionsutvecklingen. Särskilt gäller detta i
fråga om varor där för jordbruket kostnadskrävande överskott finns eller
tenderar att uppkomma. Det nu anförda innebär dock ej att departementschefen
anser att prissättningen bör användas såsom ett generellt jordbrukspolitiskt
medel för att oberoende av konsekvenserna för näringsutövarna nå
en önskad produktionsutveckling.

Vad departementschefen sålunda anfört föranleder ingen invändning från

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

utskottets sida. Utskottet vill särskilt framhålla, att detta bl. a. innebär att
utskottet instämmer med departementschefen att prissättningen inte bör
användas såsom ett generellt medel inom jordbrukspolitiken för att oberoende
av konsekvenserna för näringsutövarna nå en önskad produktionsutveckling.
Vad i motionerna I: 843 och II: 1051 anförts beträffande prissättningen
och dess inverkan på produktionsutvecklingen torde under hänvisning till
det anförda få anses besvarade.

Den samlade avvägningen av prissättningen måste enligt departementschefens
mening ske med beaktande av alla de faktorer som är relevanta i
sammanhanget. Utöver vad tidigare nämnts bör vid prisavvägningen i framtiden
prisnivån på enskilda produkter tillmätas större betydelse än hittills.
Eu annan viktig faktor är angelägenheten att bevara och stärka det svenska
jordbrukets internationella konkurrenskraft. Vidare är det angeläget att vid
prissättningen stor hänsyn tas till motsvarande prissättning inom EEC. Med
hänsyn till svårigheterna att entydigt avgöra vilken relativ betydelse som
bör tillmätas de olika faktorerna anser departementschefen det varken möjligt
eller lämpligt att nu ange fasta normer för prissättningen på jordbrukets
produkter för någon längre period. Ej heller finner departementschefen
lämpligt att nu fastlägga hur prissättningen i framtiden skall ske vid olika
alternativ för den faktiska utvecklingen inom jordbruket. Han förordar
med hänsyn härtill att prissättningen för framtiden sker för kortare perioder
och att därvid de i propositionen gjorda uttalandena om syftena med
prisavvägningen får — jämte de fortlöpande undersökningar rörande jordbrukets
förhållande som berörts i det föregående — tjäna som vägledning
för de konkreta avgörandena.

I motionerna I: 843 och II: 1051 erinras i förevarande sammanhang om att
investeringarna i jordbruket kräver mycket stora kapitalinsatser och långa
avskrivningstider. De kalkyler, som skall ligga till grund för de långsiktiga
investeringarna, måste baseras på prisnivån under en längre period. En rimlig
stabilitet är också en förutsättning för den fortsatta rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket. Mot bakgrunden därav är det enligt motionärernas
mening önskvärt att en långsiktsplan fastställs som grundval för prispolitiken.
Enligt motionärerna innebär propositionens förslag en alltför osäker
grund för det fortsatta handlandet. Även i motionerna I: 846 och II: 1048
efterlyses ett långsiktigare perspektiv på de jordbrukspolitiska problemen
än dem propositionen företer.

Särskilt vill utskottet understryka kravet på att prissättningen på jordbrukets
produkter måste präglas av en viss stabilitet. Utifrån sistnämnda
ståndpunkt finner utskottet emellertid det vara en brist att departementschefen
inte funnit sig böra framlägga en mera preciserad plan för den
kommande prispolitiken. Som utskottet tidigare framhållit bör en fortsatt
snabb rationalisering främjas. Enligt utskottets mening talar mycket

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

för att en långtidsplan av det slag'' som skisserats i motionerna I: 843 och
II: 1051 skulle vara ett ytterst värdefullt instrument i dessa strävanden.
Enligt vad utskottet erfarit diskuterades frågan om en dylik plan av eu
arbetsgrupp inom jordbruksutredningen. De synpunkter som därvid framkom,
ledde närmast till tanken mot någon form av långsiktigt ramavtal,
i vilket skulle fastläggas målsättning, formerna för överläggningarna och
de allmänna principer som skall ligga till grund för dessa, vilka faktorer
man skall ta hänsyn till i prissättningen och vilka man inte skall beakta,
ungefärliga riktlinjer för hur uppkommande problem och tvistefrågor skall
lösas, vilken typ av statistiskt material och fakta man skall stödja sig på
etc. Inom ramen för detta avtal med dess riktlinjer och principer skulle man
sedan vid årliga eller vartannatårs överläggningar ha möjligheter till
obundna diskussioner och anpassningar till uppkommande problem och
svårigheter. Utskottet vill för sin del förorda att en dylik långstidsplan
utarbetas. Såsom i nyssnämnda motioner anförts bör planen inriktas på
en prissättning, som kan ge rationella jordbruksföretag möjlighet till företagsekonomisk
lönsamhet i samma mån som motsvarande företag på
andra områden inom näringslivet. Det är därjämte angeläget att i planen
ingår ett system, som ger jordbruket ett inflationsskydd. Långtidsplanen
bör få karaktären av ett planeringsavtal eller handlingsprogram, som bör
fastställas av statsmakterna och jordbruksorganisationerna för att utgöra
underlag för de överläggningar mellan staten och jordbrukets företrädare
som behandlas i det följande under avsnittet om prisregleringen. I huvudsaklig
överensstämmelse med vad i motionerna 1:843 och II: 1051 härutinnan
anförts får utskottet sålunda förorda, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer om erforderliga åtgärder för utarbetande av förslag
till en sådan långtidsplan som här berörts.

De hittills behandlade principerna för prissättningen avser förhållandena
i allmänhet för jordbruksproduktionen inom landet. De särskilda förhållandena
i norra Sverige har sålunda inte kunnat helt beaktas. Departementschefen
anser av flera skäl att en betydande jordbruksproduktion även i
fortsättningen bör upprätthållas i dessa delar av landet och förordar med
hänsyn härtill att jordbruket där även i framtiden får särskilt stöd. Utskottet
vill för sin del tillstyrka departementschefens förslag. Vid riksdagens bifall
härtill torde jämväl syftet med det i motionerna I: 859 och II: 1056 framförda
yrkandet om vissa åtgärder till stöd åt jordbruksproduktionen i norra
Sverige få förutsättas bli tillgodosett.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Rationalisering och rådgivning m. m.
Jordbruksutredningen m. m.

Beträffande jordbruksutredningens förslag och däröver avgivna remissyttranden
hänvisas till redogörelsen i propositionen s. 84—108.

Obligatorisk skördeskadeanmälan in. in.

Arbetsgruppen

I fråga om det förslag som framlagts av en arbetsgrupp med representanter
för statitiska centralbyrån, skördestatistiska nämnden, statens jordbruksnämnd
och lantbruksstyrelsen samt beträffande remissyttrandena över
förslaget hänvisas till redogörelsen i propositionen s. 109—115.

Departementschefen

»Jordbrukets rationalisering. Den nu gällande inriktningen och utformningen
av statens stöd till jordbrukets rationalisering grundas i huvudsak
på beslut av 1959 års riksdag. Härefter har emellertid reglerna för det statliga
ekonomiska stödet efter hand anpassats till utvecklingen. Bland vidtagna
ändringar märks det särskilda stödet till jordbrukets rationalisering i
Norrland som infördes år 1960 och utvidgades år 1965 till att omfatta även
vissa delar av norra Svealand. Vidare kan nämnas att stödet till förvärv och
drift av jordbruksegnahem år 1963 ersattes med kreditgaranti för jordförvärvslån
och driftslån. Härjämte förbättrades möjligheterna för arrendator
att erhålla stöd till rationaliseringsåtgärder. Av stor betydelse för jordbrukets
rationalisering är vidare de ändringar i jordförvärvslagen som skedde
år 1965. Genom dessa ökades möjligheterna för innehavare av redan bärkraftiga
brukningsenheter att förstärka bärkraften genom tillskottsförvärv.
Dessutom förbättrades förutsättningarna för integrerad livsmedelsproduktion
genom att förädlingsföretag gavs möjlighet att förvärva jordbruksföretag
för att trygga sin råvarubas.

1960 års jordbruksutredning har såsom framgår av redogörelsen i det
föregående bl. a. lagt fram förslag till ändrade grunder för statens medverkan
i jordbrukets rationalisering och till ändrade bestämmelser för det statliga
ekonomiska stödet. Remissinstanserna har i huvudsak inte haft några
invändningar mot utredningens förslag i dessa delar. Även jag finner förslagen
i allt väsentligt vara väl grundade.

I detta sammanhang ämnar jag också behandla frågan om obligatorisk
anmälan till skördeskadeskyddet och med denna kombinerad insamling av

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

uppgifter till jordbruksstatistik vilken särskilt utretts av statens jordbruksnämnd
och statistiska centralbyrån.

Till grund för den statliga verksamheten med jordbrukets rationalisering
sker en omfattande planering på såväl det centrala planet som regionalt
och lokalt. Planeringen syftar till att åstadkomma bästa möjliga utnyttjande
av produktionsresurserna och högsta effekt av de statliga insatserna
på området. Planeringen leder fram till ett handlingsprogram för
verksamheten.

I likhet med jordbruksutredningen anser jag att en central och regional
planering även i fortsättningen bör utgöra grunden för statens medverkan
i jordbrukets rationalisering. Mot vad utredningen föreslagit i ämnet har jag
i princip ingen erinran. Planeringen inom jordbrukssektorn bör således inordnas
i samhällsplaneringen i stort och följa de allmänna riktlinjerna för
denna. Den centrala planeringen bör mynna ut i regionalt differentierade
handlingsprogram.

Vid den regionala planeringen bör enligt min mening särskild vikt läggas
vid frågan om dispositionen av markresurserna. Syftet bör vara att få
till stånd bästa möjliga avvägning av behoven av mark för jordbruks-, bebyggelse-
och fritidsändamål eller annan användning. Även problemen rörande
omställning av arbetskraft som friställs genom den fortsatta rationaliseringen
bör uppmärksammas. Av stor betydelse för planeringen bör vidare
vara att bedöma möjliga utvecklingsvägar för jordbruksföretagen med
hänsyn till bl. a. de naturliga produktionsförutsättningarna. Planeringen bör
självfallet även avse den ändamålsenliga dispositionen av tillgängliga resurser
för statligt ekonomiskt rationaliseringsstöd, strukturrationaliseringen,
den aktiva inköps- och försäijningsverksamheten i fråga om mark samt
upplysnings- och rådgivningsverksamheten.

I fråga om planeringens organisation hänvisar jag till vad jag anfört vid
anmälan av prop. 1967: 74 angående de nya lantbruksnämndernas organisation.
Jag har där bl. a. redovisat min uppfattning rörande lantbruksstyrelsens
och lantbruksnämndernas uppgifter i fråga om planeringen och det
samarbete som därvid bör ske med andra myndigheter och organisationer.

I likhet med jordbruksutredningen anser jag att en förbättrad samordning
i fråga om olika statliga insatser av betydelse för de enskilda jordbruksföretagens
markanskaffning är eftersträvansvärd. De nya lantbruksnämnderna
och den organiserade och utvidgade samverkan som avses komma
till stånd mellan dem och lantmäteriet gör enligt min mening dessa insatser
effektivare.

Såsom jag berört i det föregående är den reformerade jordförvärvslagen
ett verksamt medel för att främja strukturrationaliseringen av jordbruksföretagen.
Erfarenheterna av den hittillsvarande tillämpningen, som jag redogjort
för i det föregående, visar att huvuddelen av de enskilda personer -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 57

nas förvärv gjorts av yrkesverksamma jordbrukare. Endast ett litet antal
förvärv har skett av bolag och andra juridiska personer som bedriver förädling
och distribution av jordbruksprodukter.

Av stor vikt för jordbrukets rationalisering och markanskaffning är vidare
som jordbruksutredningen framhållit lantbruksnämndernas aktiva inköps-
och försäljningsverksamhet med anlitande av jordfonden. Fondkapitalet
har ökat mycket kraftigt under den senaste femårsperioden och uppgår
nu till inemot 180 milj. kr. Liksom utredningen anser jag att fonden
bör förstärkas. Jag föreslår därför att den under budgetåret 1967/68 tillförs
ytterligare 40 milj. kr. Jag återkommer härtill i följande avsnitt.

Jordbruksutredningen har pekat på vissa möjligheter att underlätta det
lantmäteriteknislca förfarandet i syfte att främja strukturrationaliseringen.
Jag vill i anledning därav framhålla att hela fastighetsbildningslagstiftningen
är under omprövning i anledning av fastighetsbildningskommitténs förslag
i ämnet. I detta sammanhang kommer möjligheterna att förenkla förfarandet
att uppmärksammas. I avvaktan på att en ny fastighetsbildningslagstiftning
kommer till stånd bör enligt min mening vid tillämpningen av nu
gällande lagstiftning liksom hittills beaktas de allmänna riktlinjerna för
jordbrukspolitiken.

Att förstärka brukningsenheter genom arrende av tillskottsmark är enligt
min mening ofta en lämplig väg att åstadkomma snabbare strukturrationalisering.
Jag är dock medveten om att möjligheterna härtill i viss mån
begränsas genom de nackdelar ur kreditsynpunkt som arrendeformen innebär.
Hela arrendelagstiftningen prövas f. n. av arrendelagsutredningen.
Jordbruksutredningen har förordat att bestämmelserna om arrende utformas
så att strukturrationaliseringen främjas. I anledning härav har arrendelagsutredningen
i sitt remissyttrande uttalat att den avser att beakta dessa
synpunkter i sitt arbete.

Jordbruksutredningen pekar på angelägenheten av ett register över företagen
inom jordbruket och skogsbruket för att underlätta arbetet med jordbrukets
rationalisering och för att skapa förutsättningar för att följa effekterna
av jordbrukspolitiken. Möjligheterna att belysa strukturutvecklingen
med hjälp av de nuvarande jordbruksräkningarna vart femte år anser utredningen
inte vara tillräckliga med hänsyn till den förväntade snabba omställningen.
Även jag anser att ett företagsregister blir ett mycket värdefullt
hjälpmedel i rationaliseringsverksainlieten. Jag tillstyrker därför utredningens
förslag att ett sådant register upprättas. Den närmare utformningen
av registret bör övervägas av den utredning rörande metoderna för
att följa utvecklingen inom jordbruket, som jag berört i det föregående.

Statistiska centralbyrån och statens jordbruksnämnd föreslår som framgår
av redogörelsen i det föregående att den nuvarande frivilliga anmälan
till skördeskadeskyddet ersätts med obligatorisk anmälan. Samtidigt föreslås
att tidpunkten för anmälan flyttas från hösten till juni månad. Om -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

läggningen gör det möjligt att kombinera anmälan till skördeskadeskyddet
och insamling av uppgifter för den allmänna jordbruksstatistiken.

För min del anser jag att övergången till obligatorisk skördeskadeanmälan
är en angelägen reform bl. a. med hänsyn till att därigenom alla
ersättningsberättigade jordbrukare kan få skördeskadeersättning. Samtidigt
skapas förutsättning att förenkla insamlingen av uppgifter för såväl delar
av den allmänna jordbruksstatistiken som för det nyss föreslagna företagsregistret.
Det tekniska och administrativa genomförandet av reformen bör
enligt min mening i princip kunna ske på sätt myndigheterna förordat.
Reformen bör dock ske ett år senare än vad som föreslagits. Jag förordar
därför att obligatorisk skördeskadeanmälan införs år 1968. Ivungl. Maj :t, eller
den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer, bör äga meddela erforderliga
detalj bestämmelser beträffande övergången till obligatorisk skördeskadeanmälan
och med denna samordnad insamling av uppgifter för den allmänna
jordbruksstatistiken och för företagsregistret. Beträffande vissa sekretessfrågor
som berör användningen av här ifrågavarande statistiska primärmaterial
avser jag senare återkomma till Kungl. Maj :t.

Som jordbruksutredningen anfört utgör anskaffningen av kapital för de
enskilda jordbruksföretagens rationalisering ett betydande problem. Jag anser
därför att åtgärder för att underlätta finansieringen av rationaliseringsåtgärder
är en viktig del i statens insatser för jordbrukets rationalisering.

Statens medverkan i fråga om rationaliseringsåtgärder m. m. bör som
utredningen föreslagit i huvudsak ske i form av garanti för lån. Det hittillsvarande
kreditstödet genom sådana garantier har gett enbart goda erfarenheter
och jag förordar därför i enlighet med utredningens förslag att
denna stödform utvidgas. Statsbidrag kan under vissa omständigheter påtagligt
stimulera ur samhällets synpunkt angelägna rationaliseringsåtgärder.
I likhet med utredningen hyser jag den uppfattningen att bidragsgivningen
i fortsättningen huvudsakligen bör avse åtgärder som är av väsentlig
betydelse för strukturrationaliseringen inom jordbruket. Till den närmare
utformningen av det statliga stödet genom kreditgaranti och statsbidrag
återkommer jag i det följande.

Stöd till jordbrukets rationalisering lämnades tidigare i stor utsträckning
som lån från statliga lånefonder. Efter hand har denna utlåning slopats
och ersatts med statliga kreditgarantier. Den enda kvarvarande lånefonden
av betydelse för jordbrukets rationalisering är jordbrukets maskinlånefond.
Enligt min mening bör såsom jordbruksutredningen föreslagit
långivningen även från denna lånefond upphöra och ersättas med möjligheter
att lämna kreditgarantier för lån för samma ändamål. Jag föreslår
därför att jordbrukets maskinlånefond avvecklas vid utgången av budgetåret
1966/67.

Jag finner liksom jordbruksutredningen att det är angeläget med en
kraftig förstärkning av resurserna för statens medverkan i jordbrukets ra -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 59

tionalisering. Utöver det stora tillskott till jordfonden som jag förordat
i det föregående bör kreditgarantigivningen ges en betydligt större omfattning.
För innevarande budgetår har ramen för kreditgarantierna fastställts
till 133 milj. kr. Jag ämnar i det följande föreslå att detta belopp
ökas med 14 milj. kr. För budgetåret 1967/68 bör enligt min mening
rambeloppet fastställas till 189 milj. kr., vilket innebär en ökning
med inte mindre än drygt 40 % i förhållande till det ursprungliga rambeloppet
för innevarande budgetår. Denna mycket betydande ökning är
motiverad av angelägenheten att så långt det är möjligt med hänsyn till
de samlade anspråken på samhällets resurser avväga rambeloppet för kreditgarantigivningen
så att efterfrågan på lånegaranti för rationaliseringsändamål
tillgodoses.

I fråga om statsbidrag till jordbrukets rationalisering anser jag att medelstillgången
för bidrag i samband med den särskilda rationaliseringsverksamheten
i främst Norrland bör ökas med 2 milj. kr. för nästa budgetår.
Vidare bör 1,5 milj. kr. anvisas på tilläggsstat för innevarande budgetår.
Även det belopp som får tas i anspråk för bidrag till yttre rationalisering
bör ökas från 6 milj. kr. innevarande budgetår till 10 milj. kr. för budgetåret
1967/68. Mina förslag rörande statsbidragsgivningen till åtgärder
för inre rationalisering beräknas leda till en reell minskning av anspråken
på bidrag till 8 milj. kr. för nästa budgetår. Jag vill i sammanhanget peka
på svårigheterna att med hänsyn till de ändrade reglerna för det statliga
ekonomiska stödet med säkerhet beräkna behovet av utrymme för att utfästa
bidrag för de båda ändamålen. Med hänsyn bl. a. härtill bör Kungl.
Maj :t få jämka fördelningen mellan yttre och inre rationalisering av nyss
angivna belopp.

Utredningen har i detta sammanhang berört vissa allmänna frågor om
jordbrukets kapitalförsörjning och beskattningen av inkomst från jordbruksfastighet.
Sålunda har utredningen förordat att i lägen med skärpta
krav på kreditinrättningarnas placerings- och likviditetskvoter i viss mån
prioritera jordbrukets kreditförsörjning samt att hypoteksföreningarnas
verksamhetsområde utvidgas till att omfatta såväl primär- som sekundärkredit.
Det förstnämnda förslaget har avstyrkts av många remissinstanser
däribland av fullmäktige i riksbanken. Ej heller jag finner anledning förorda
att i detta hänseende några särskilda regler skall tillämpas i fråga
om jordbrukssektorn. Frågan om landshypoteksföreningarnas låneverksamhet
har behandlats av chefen för finansdepartementet vid anmälan av
prop. 1967: 58. Genom denna har syftet med utredningens förslag till viss
del tillgodosetts. De av utredningen och remissinstanserna berörda frågorna
om att införa s. k. jordbrukskonton, om ändrade regler för beskattning
av skördeskadeersättning och om ändring i reglerna för den skattemässiga
behandlingen av avskrivning av byggnader ankommer på chefen för finansdepartementet
att behandla. Det bör emellertid framhållas att förslaget att

60 Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

införa möjlighet till inkomstutjämning genom s. k. jordbrukskonto vid elt
flertal tillfällen avvisats av riksdagen. Detsamma gäller frågan om ändrade
regler för beskattning av ersättningen för skördeskador. Det hör i sammanhanget
vidare framhållas att det för jordbrukare liksom för andra företagare
finns möjligheter till utjämning av inkomst mellan olika inkomstår genom
att tillämpa bokföringsmässig redovisning. Slutligen bör nämnas att
frågan om beskattning av inkomst av jordbruksfastighet ingår i företagsskatteutredningens
uppdrag.

Jordbruksutredningen har förordat vissa ändringar i villkoren för det
statliga ekonomiska stödet till jordbrukets rationalisering. Jag kan i huvudsak
ansluta mig till utredningens förslag. Kreditgaranti bör sålunda
liksom nu kunna lämnas för såväl lån till förvärv och drift av jordbruksföretag
(jordförvärvslån och driftslån) som lån till rationaliseringsåtgärder
(rationaliseringslån). Kreditgaranti bör vidare kunna ställas för lån
för att skaffa jordbruksmaskin för gemensam användning och för lån att
köpa, uppföra eller bygga om byggnad som erfordras för yrkesmässigt bedriven
jordbruksmaskinhållning (maskinlån). Statsbidrag bör endast komma
i fråga för rationaliseringsåtgärder (rationaliseringsbidrag).

Jag vill till att börja med behandla vissa allmänna grunder som bör gälla
för samtliga former av det ekonomiska stödet.

Jordbruksutredningen har föreslagit att stödet uteslutande skall avse
åtgärder som bedöms höja näringens effektivitet. För min del anser jag
att för stödet bör gälla den huvudprincipen att den ifrågasatta investeringen
bör vara önskvärd ur allmän synpunkt och att den är samhällsekonomiskt
motiverad. Vidare bör krävas att investeringen är lönsam ur
företagsekonomisk synvinkel. Vid kombinerade jord- och skogsbruk bör
liksom nu gäller för den särskilda rationaliseringsverksamheten i bl. a.
Norrland härjämte jordbruksdelen ha sådan omfattning och effektivitet att
investeringarna i den delen blir lönsamma.

Vid prövning om en investering är önskvärd ur allmän synpunkt bör,
om det är påkallat med hänsyn till investeringens storlek, bl. a. beaktas
de effekter som åtgärden kan få på maidcnadsutvecklingen inom landet
för den produkt som investeringen avser. Enligt min mening bör dock en
överskottssituation i fråga om viss produkt inte utgöra hinder för stöd till
sådana ytterligare investeringar i produktionsgrenen i fråga som är ägnade
att höja produktionens effektivitet. Något krav att investeringen ej får
avse större anläggning än som huvudsakligen behövs för förädling eller
lagring av produkter från ifrågavarande jordbruksföretag bör enligt min
mening ej ställas upp. Jag anser det nämligen vara angeläget att en
lämplig specialisering inom jordbruksproduktionen ej motverkas. Den närmare
avgränsningen av vad som i detta sammanhang bör betraktas som
jordbruksproduktion bör ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl.
Maj :ts medgivande, på lantbruksstyrelsen.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Utredningens förslag att det statliga ekonomiska stödet skall avse jordbruksföretag
med förutsättningar att tillämpa rationell teknik och vars
tillkomst eller fortvaro är önskvärd ur allmän synpunkt har inte mött
några invändningar från remissinstanserna. Även jag anser mig i huvudsak
kunna biträda utredningens förslag. Jag förordar därför att ekonomiskt
stöd bör avse jordbruksföretag som äger, eller kan förutses inom nära
framtid få, förutsättningar för rationell jordbruksdrift och vars tillkomst
eller fortvaro är önskvärd från allmän synpunkt. Stödets syfte bör enligt
min mening vara att främja finansiering av åtgärder, som bedöms höja
jordbruksföretagets effektivitet, samt att i vissa fall underlätta förvärv och
drift av effektiva jordbruk.

Den nu gällande begränsningen av vissa delar av det ekonomiska stödet
till att avse brukningsenheter av högst tvåfamilj sj ordbruks storlek bör
således upphöra. Jag anser detta vara välbetänkt med hänsyn till att den
pågående tekniska och ekonomiska utvecklingen kräver färre och större
enheter inom jordbruket. Med hänsyn bl. a. härtill anser jag också att
tillkomsten och fortvaron av stödjordbruk ej längre bör främjas genom
ekonomiskt stöd. Såsom stödjordbruk bör i detta sammanhang betraktas
även deltidsjordbruk vars innehavare har sin huvudsakliga sysselsättning
utanför jord- och skogsbruksnäringen. Jordbruksföretag, som ej är bärkraftiga,
bör få statligt stöd om de kan förutses inom en nära framtid genom
rationaliseringsåtgärder få förutsättningar för rationell jordbruksdrift.
Vidare är det enligt min mening ej längre erforderligt med särskilda bestämmelser
av social natur för det statliga stödet på ifrågavarande område.

Enligt nu gällande bestämmelser är stöd till förvärv och drift av jordbruksföretag
i princip begränsat till enskild person medan rationaliseringsstöd
kan lämnas till såväl enskild som juridisk person. Utredningen har
för sin del inte ansett att någon ändring erfordras av dessa bestämmelser.
Mot detta har bl. a. styrelsen för lantbrukshögskolan invänt och framhållit
att under vissa omständigheter även juridisk person bör kunna få
etableringsstöd. För min del anser jag att det i fortsättningen i princip
ej bör vara någon skillnad mellan enskild och juridisk person vad gäller
möjligheterna att få statligt ekonomiskt stöd. Företagsformen bör således
inte ha något avgörande inflytande på möjligheterna att få sådant stöd.
Det bör i stället vara omständigheterna i det enskilda fallet som läggs
till grund för bedömningen av stödbehovet.

Självfallet bör stöd ej lämnas om åtgärden med hänsyn till investeringskostnadens
storlek eller sökandens ekonomiska ställning bedöms
kunna genomföras utan stöd. När det gäller prövning av stöd åt juridisk
person eller sammanslutning för gemensam animalieproduktion eller lagring
av jordbruksprodukter bör hänsyn tas även till delägarnas ekonomiska
ställning.

Utvecklingen inom jordbruket leder till större företagsenheter och där -

62 Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

med ökade krav på företagarnas yrkeskunskap. Jag vill understryka
angelägenheten av att företagare och anställda inom jordbruket skaffar sig
en gedigen yrkesutbildning vid lantbrukets olika skolor. Jag anser
genomgången teoretisk och praktisk utbildning inom yrket böra väga tungt
vid prövning av ansökan om statligt ekonomiskt stöd. Något absolut krav
på viss teoretisk utbildning bör dock t. v. ej ställas upp. Jag förordar därför
att för att stöd skall kunna utgå bör generellt gälla att sökanden, eller
den som svarar för jordbruksdriften, äger erforderlig yrkesskicklighet förvärvad
genom teoretisk yrkesutbildning jämte praktik eller genom praktisk
erfarenhet.

Jag övergår härefter till att behandla de olika formerna för det statliga
ekonomiska stödet och de speciella reglerna för dessa.

Rationaliseringslån skall enligt utredningens förslag liksom f. n. kunna
lämnas för tillskottsförvärv av jordbruksjord och skogsmark för rationaliseringsändamål,
för att uppföra eller förbättra ekonomibyggnader och andra
fasta anläggningar samt för markanläggningar av olika slag såsom torrläggning,
täckdikning, bevattning, vägbyggnad in. m. Förslaget har inte mötts av
några erinringar vid remissbehandlingen. För rationaliseringslån bör givetvis
gälla de allmänna villkor som jag förordat i det föregående. I övrigt anser
jag i likhet med jordbruksutredningen att bestämmelserna bör vara i
huvudsak oförändrade. I överensstämmelse med beslut av 1966 års riksdag
(prop. 1966: 1 bil 11, JoU 1, rskr 9) bör garanti alltjämt få lämnas för lån
till vissa vattenvårdsanläggningar vid ej bestående jordbruk.

Rationaliseringsbidrag kan enligt nu gällande bestämmelser lämnas till
kostnader för såväl yttre som inre rationaliseringsåtgärder.

Utredningen bär föreslagit att statsbidrag till åtgärder för yttie rationalisering
skall utgå till samma ändamål och på samma villkor som gäller f. n.
För min del vill jag understryka betydelsen för strukturrationaliseringen av
de värdeutjämningsbidrag som kan utgå för att utjämna den skillnad i värdet
av främst ekonomibyggnader som uppstår då en tidigare självständig
brukningsenhet disponeras som tillskottsmark. Med hänsyn härtill bör enligt
min mening värdeutjämningsbidrag alltjämt komma i fråga i relativt
stor utsträckning. F. n. kan bidrag även lämnas till vissa mindre utgifter i
samband med fastighetsförvärv. Enligt min uppfattning bör statsbidrag till
andra med förvärvet sammanhängande kostnader än för lantmäteriförrättning
medges endast om särskilda skäl talar härför. Någon ändring av bestämmelserna
för bidrag till kostnader för flyttning av ekonomibyggnad
eller annan fast anläggning anser jag däremot ej erfordras. Möjligheten att
vid yttre rationalisering av mera omfattande och kapitalkrävande natur
lämna bidrag till kostnader för skogsbruksplan bör enligt min mening även
avse kostnader för driftsplan.

När det gäller statsbidrag till åtgärder för inre rationalisering har utred -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

ningen föreslagit att rationaliseringsbidrag skall kunna lämnas till investeringar
i byggnader och markanläggningar då dessa drar stora kostnader ensamt
eller sker i kombination med förvärv av tillskottsmark och då investeringen
bedöms ha sådan storleksordning att den annars inte kan realiseras
med hänsyn till sökandens likviditet. Förslaget innebär enligt utredningen
att bidragsgivningen till inre rationaliseringsåtgärder skall upphöra utom i
fråga om de särskilt kapitalkrävande fallen vid samlade större rationaliseringsinsatser.

Erfarenheterna från den hittillsvarande bidragsgivningen till inre rationaliseringsåtgärder
visar enligt min mening att bidrag till smärre, fristående
åtgärder efter hand fått minskad betydelse som stimulans för jordbrukets
rationalisering. Som utredningen framhållit har arbetet med sådana bidragsärenden
visat sig tidskrävande. Mot förslaget att begränsa bidragsgivningen
har i princip inte kommit fram någon invändning i samband med remissbehandlingen.
Lantbruksstyrelsen har dock förordat vissa jämkningar.

Med hänsyn till det anförda anser jag att en begränsning av bidragsgivningen
till åtgärder för inre rationalisering bör ske. Enligt min mening
bör i fortsättningen utgå bidrag till investeringar vid brukningsenheter, som
till följd av genomgripande och kapitalkrävande yttre rationalisering eller
fastighetsreglering har ett speciellt stort och i tiden koncentrerat investeringsbehov,
som kan antas innebära påfrestningar på sökandens likviditet.
Vidare bör statsbidrag kunna utgå till större torrläggningsföretag av allmänt
intresse för vilka stimulansbehovet bedöms vara stort. Förslaget innebär
att bidrag i fortsättningen endast utgår till de åtgärder som redan
nu är möjliga att stödja utan särskild prövning av sökandens ekonomiska
ställning. Enligt min mening bör det med hänsyn härtill ej heller nu ställas
upp särskilda regler beträffande prövning av behovet av bidrag i nyss angivna
fall. Det bör vara till fyllest med den allmänna prövningen av sökandens
ekonomiska ställning som jag förordat i fråga om samtliga stödformer.

Enligt gällande bestämmelser kan, om projekterad torrläggning eller väg
på grund av omständigheter över vilka sakägarna ej rått inte blir utförd,
statsbidrag om särskilda skäl föreligger beviljas för att helt eller delvis
täcka förrättnings- eller utredningskostnader, som föranletts av projekteringen.
Enligt min uppfattning är det ej motiverat att bidrag lämnas för sådana
kostnader i annat fall än då lantbruksnämnd utfört eller låtit utföra
projekteringen.

Utredningen har beträffande bidragens storlek uttalat att de bidrag
som skall vara kvar bör utgå med i huvudsak oförändrade belopp. Lantbruksstyrelsen
har i sitt remissyttrande framhållit att reglerna om bidragens
storlek bör kunna förenklas. Enligt styrelsens mening bör bidrag kunna utgå
med högst 25 % av godkänd kostnad. Med hänsyn till att lånegaranti i
fortsättningen bör vara den huvudsakliga formen för det statliga ekonomis -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

ka stödet delar jag lantbruksstyrelsens uppfattning. Den högsta bidragsprocenten
bör alltså vara 25. Jag vill framhålla att bidrag med 25 % av kostnaderna
inte bör utgå regelmässigt utan bidragsprocenten bör avgöras med
hänsyn till bl. a. behovet av stimulans i varje särskilt fall och sökandens
ekonomiska ställning.

Lantbruksstyrelsen har i sitt remissyttrande ifrågasatt om inte ett högsta
bidragsbelopp bör fastställas i fråga om bidrag till investeringar i ekonomibyggnader.
Även jag anser att skäl finns för en viss begränsning av bidragets
storlek. Jag föreslår därför att till grund för beräkning av statsbidrag
till investering i ekonomibyggnad får läggas en investeringskostnad av högst
400 000 kr. Det högsta förekommande bidraget för ekonomibyggnad kan således
i det enskilda fallet uppgå till 100 000 kr. Någon begränsning av bidragsbeloppet
till andra åtgärder för inre rationalisering anser jag ej behövas.

Med hänsyn till att bidragen avses utgå i anslutning till betydande och
kapitalkrävande investeringar som även förutsätts innebära påfrestningar på
sökandens likviditet bör rimligen ej heller alltför låga bidragsbelopp utgå.
Enligt min mening bör en väsentlig höjning ske av det nuvarande minimibeloppet
på 300 kr. Jag föreslår därför att bidrag ej bör lämnas till investeringskostnader
när bidraget skulle bli lägre än 5 000 kr.

I fråga om den särskilda rationaliseringen i Norrland m. m. har utredningen
inte föreslagit någon egentlig ändring med hänsyn till att formerna
för denna verksamhet prövades så sent som vid 1965 års riksdag. I det föregående
har redogjorts för den hittillsvarande verksamheten, av vilken erfarenheterna
enligt min mening är goda. Jag hyser samma uppfattning som
utredningen och föreslår därför att den särskilda rationaliseringen även i
fortsättningen skall bedrivas på i princip oförändrade villkor.

Vissa jämkningar i villkoren för den särskilda rationaliseringen bör ske
till följd av de föreslagna ändringarna i bestämmelserna för det allmänna
rationaliseringsstödet samt på grund av i prop. 1967: 74 föreslagna organisationsändringar.
Dessa ändringar bör Kungl. Maj :t äga vidta.

Jordförvärvslån skall enligt utredningens förslag avse förvärv av anpassningsbara
jordbruksföretag, som har förutsättningar att effektivt utnyttja
den bästa, kända tekniken och ge sin innehavare full sysselsättning.
Detta överensstämmer med vad jag föreslagit i det föregående i fråga om
de allmänna förutsättningarna för att ekonomiskt stöd skall kunna utgå.
Likaså innebär mina uttalanden i detta sammanhang att jag biträder utredningens
förslag att slopa nuvarande begränsning av jordförvärvslånen
till att avse brukningsenheter av högst tvåfamilj sjordbruks storlek. Däremot
är jag inte beredd tillstyrka det av styrelsen för lantbrukshögskolan
framförda förslaget att jordförvärvslån skall kunna lämnas även till för -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 65

värv av fastighet med uteslutande skogsmark. Frågan om stöd till förvärv
av skogsfastighet prövas av skogspolitiska utredningen.

Kostnaderna för förvärvet av jordbruksföretaget bör liksom f. n. vara
skäliga med hänsyn till avkastning och nytta i övrigt. Lånegaranti bör få
lämnas för hela det belopp som behövs utöver det belopp som motsvarar
låntagarens egna tillgångar eller som han kan erhålla som bottenlån eller
eljest på skäliga villkor utan sådan garanti. Jordförvärvslån bör dock ej
utan Kungl. Maj ds eller, efter Kungl. Maj ds bemyndigande, lantbruksstyrelsens
medgivande få utgå för förvärv där köpeskillingen överstiger 1 milj.
kr. Jag anser nämligen att fråga om statligt stöd till förvärv av så stora företag
bör prövas i särskild ordning.

Enligt reglerna för driftslån kan garanti lämnas för lån till erforderliga
utgifter för igångsättande, omläggning eller utvidgning av jordbruksdrift
vid brukningsenheter av högst tvåfamilj sjordbruks storlek. En och samma
låntagare får ej samtidigt åtnjuta kreditstöd beträffande högre lånebelopp
än sammanlagt 40 000 kr. eller, om särskilda skäl föreligger, 50 000 kr.

Även i fråga om driftslån anser jag som framgår av det föregående att
någon begränsning i fråga om jordbruksföretagets storlek ej bör finnas.
Utredningen har föreslagit att driftslånen skall kunna utgå med hela det
erforderliga beloppet eller med det belopp för vilket ur det allmännas synpunkt
tillfredsställande säkerhet kan lämnas. Även jag anser en betydande
höjning av nu gällande högsta lånebelopp vara angelägen. Enligt min mening
bör dock kreditgaranti för driftslån ej utan medgivande av Kungl.
Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av lantbruksstyrelsen få
lämnas med högre belopp än 200 000 kr. till en och samma låntagare. Övriga
villkor för driftslån bör i huvudsak gälla oförändrade.

För lån till medlemsinsats i sambruksförening eller sammanslutning för
gemensam animalieproduktion kan lämnas lånegaranti med högst 10 000
kr. Beträffande medlemsinsats i sambruksförening gäller dock att garanti
får lämnas högst för ett lånebelopp som motsvarar två tredjedelar av insatsen.
Enligt min uppfattning bör samma bestämmelser tillämpas beträffande
kreditgaranti för medlemsinsats i sambruksförening som nu gäller
för sammanslutning för gemensam animalieproduktion. Även för sambruksförening
och nyss nämnd sammanslutning bör tillämpas samma bestämmelser
om statsbidragets storlek i fråga om bidrag till inre rationalisering som
jag förordat i det föregående.

I och med att jordbrukets maskinlånefond avvecklas bör långivningen
från fonden som tidigare nämnts ersättas med statliga kreditgarantier för
maskinlån. Med hänsyn till den ringa efterfrågan på lån ur maskinlånefonden
för anskaffning av flishuggningsmaskin torde behov av kreditgaranti
härför dock ej föreligga.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 10 samt. Nr 25

66 Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

För kreditgaranti för maskinlån bör i huvudsak kunna tillämpas motsvarande
bestämmelser som för lån ur maskinlånefonden. Kreditgaranti
bör kunna lämnas för lån för att anskaffa jordbruksmaskin, som skall användas
av flera jordbrukare, samt för lån för att köpa, uppföra eller bygga
om byggnad, som erfordras för jordbruksmaskinhållning som sökanden
bedriver yrkesmässigt. Garanti avseende jordbruksmaskin bör endast lämnas
för nyuppsättning eller utvidgning av maskinbestånd. Kreditgaranti
bör vidare i samtliga fall få lämnas för ett lånebelopp som motsvarar högst
80 % av köpeskillingen för maskin eller av byggnadskostnaden. Lägre investeringsbelopp
än 5 000 kr. bör dock ej komma i fråga för garanti.

I likhet med utredningen anser jag vidare att bidrag till investeringskostnader
för nyss nämnda maskiner och byggnader ej längre behövs. Vad gäller
redan utfästa bidrag till återbetalning av lån från jordbrukets maskinlånefond
återkommer jag i det följande.

Enligt gällande bestämmelser för lån från jordbrukets maskinlånefond
kan lån även lämnas för att skaffa maskin som skall användas för yrkesmässig
produktion av trädgårdsprodukter. Genom att maskinlånefonden
enligt mitt förslag avvecklas kommer också denna lånemöjlighet att upphöra.
En allmän översyn av bestämmelserna för det statliga ekonomiska stödet
till trädgårdsnäringens rationalisering är enligt min mening påkallad
med hänsyn till de föreslagna ändringarna i stödet till jordbrukets rationalisering.
Jag återkommer till Kungl. Maj :t härom. I avvaktan på resultatet
av en sådan översyn föreslår jag att kreditgaranti skall få lämnas för lån
för att skaffa maskin som är avsedd att gemensamt användas för yrkesmässig
trädgårdsproduktion. För denna kreditgarantigivning, som får betraktas
som en provisorisk lösning, bör Kungl. Maj :t äga meddela bestämmelser.

Jordbruksutredningen har föreslagit förlängning av de längsta amorteringstider,
som nu gäller för jordförvärvslån och driftslån, från 30 till 40
år resp. från högst 15 till högst 20 år. Fullmäktige i riksbanken har avstyrkt
detta förslag under hänvisning bl. a. till behovet av snabbast möjliga amortering
i en näringsgren med snabb strukturomvandling. Mot bakgrund härav
bör någon ändring i gällande bestämmelser om amortering av ifrågavarande
lån ej ske. Såsom villkor för de i det föregående förordade maskinlånen
bör krävas amortering på högst åtta år när det gäller investering i
maskiner och på högst tio år i fråga om investering i byggnad. I varje enskilt
fall bör amorteringstiden inom dessa gränser bestämmas med hänsyn
till objektets varaktighet.

F. n. äger Kungl. Maj :t i särskilda fall bevilja statsbidrag till åtgärder till
inre rationalisering utan hinder av vissa av de för bidragsgivningen gällande
bestämmelserna. Jag anser att Kungl. Maj :t generellt bör äga att om särskilda
omständigheter föreligger och efter prövning i varje enskilt fall bevilja
rationaliseringslån och bidrag, jordförvärvslån, driftslån och maskinlån
även om detta innebär att jämkning sker av de villkor för stödgivning -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

en som jag förordat i det föregående. Härigenom öppnas möjlighet att bevilja
ekonomiskt stöd t. ex. då fråga är om att använda ny och ej helt utprovad
teknik i samband med investeringar för rationaliseringsändamål.
Jag vill erinra om att lantbruksstyrelsen i sitt remissyttrande uttalat sig för
att stöd skall kunna lämnas i sådana fall.

Övriga bestämmelser för den kreditgaranti- och statsbidragsgivning som
jag nu behandlat bör Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
lantbruksstyrelsen äga meddela. I huvudsak bör dessa bestämmelser enligt
min mening överensstämma med de som f. n. gäller.

De nya bestämmelserna bör gälla fr. o. m. den 1 juli 1967. Lantbruksstyrelsen
har i sitt remissyttrande pekat på behovet av övergångsbestämmelser
för att göra det möjligt att infria före denna tidpunkt genom formella
beslut gjorda utfästelser om statsbidrag. För min del anser jag att sådana
bidrag till yttre och inre rationalisering bör utbetalas även efter den
1 juli 1967 om det företag eller den åtgärd som bidraget avser slutförs senast
den 31 december 1971. De utfästelser om bidrag till återbetalning
av lån från jordbrukets maskinlånefod som gjorts före den 1 juli 1967 bör
infrias, Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, lantbruksstyrelsen
bör äga meddela erforderliga övergångsbestämmelser.

Forskning, rådgivning och utbildning. Jordbruksutredningen har ägnat
stor uppmärksamhet åt forskningens, rådgivningens och utbildningens betydelse
för rationaliseringen av jordbruket. Jag anser att de insatser som
görs på dessa områden är av stor vikt för en rationell utveckling av såväl
jordbruksnäringen i dess helhet som de enskilda jordbruksföretagen.

Den vetenskapliga forskningen och försöksverksamheten skapar förutsättningar
för högre avkastning av jordbruksproduktionen och leder därigenom
till ökad produktivitet i näringen. Jag vill erinra om att under den
senaste femårsperioden har resurserna för forskning och försöksverksamhet
på jordbrukets område förstärkts kraftigt.

I likhet med utredningen vill jag understryka angelägenheten av att den
målinriktade forskningen och försöksverksamheten ges ökat utrymme. Jordbruksutredningen
har föreslagit att särskilda medel anvisas för forskning
vid lantbrukshögskolan rörande jordbrukets produktionsresurser och att
medel ställs till lantbruksorganisationens förfogande för att bekosta för rationaliseringsverksamheten
angelägen forskning vid olika vetenskapliga institutioner.
För min del anser jag att frågan om att ytterligare förstärka resurserna
för jordbruksforskningen bör efter förslag av berörda forskningsinstitutioner
prövas i ett sammanhang vid den årliga budgetbehandlingen.

Forskningen och försöksverksamheten ligger till grund för rådgivningen
till jordbrukarna. Staten ställer sedan lång tid tillbaka betydande resurser
till förfogande för denna rådgivning. Förslag till en viss förstärkning härav
har lagts fram i prop. 1967: 74 angående de nya lantbruksnämndernas orga -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

nisation, m. m. Jag har vid anmälan av denna proposition även redogjort
för min uppfattning om uppgifterna och metoderna för den statliga rådgivningen.
Jag är inte beredd att, såsom satts i fråga i särskilt yttrande av
vissa ledamöter i jordbruksutredningen, förorda att staten bekostar rådgivning
i jordbrukarnas egen regi.

Jordbruksutredningen föreslår att fortbildningsprogrammen för lantbrukare
i radio och TV utvidgas. Jag vill erinra om att i prop. 1967: 74 förordats
att för central informationsverksamhet på jordbrukets område inrättas
ett samarbetsorgan, som bl. a. skall ha till uppgift att sprida upplysning
genom massmedia.

Beträffande behovet av yrkesutbildning för näringsutövarna inom lantbruket
hyser jag samma uppfattning som utredningen. Goda yrkeskunskaper
är således ett grundläggande villkor för en framgångsrik rationalisering.
Utvecklingen mot större brukningsenheter och ändrade, ofta specialiserade
driftsformer ställer efter hand ännu högre krav på kunskaper. Jag
vill vidare erinra om att den teoretiska yrkesutbildningen enligt mitt förslag
kommer att tillmätas ökad betydelse för möjligheterna att få statligt ekonomiskt
rationaliseringsstöd.

I likhet med vad som gäller för yrkesutbildningen i övrigt svarar samhället
för denna även på lantbrukets område. Undervisningen vid lantbrukets
yrkesskolor har också anpassats såväl tids- som läroplansmässigt till
undervisningen i grundskolan. Enligt min uppfattning föreligger utmärkta
möjligheter för dem som är eller avser bli verksamma inom jordbruket att
skaffa sig erforderliga yrkeskunskaper. Detta gäller såväl grundläggande
yrkesutbildning som olika former av allmän eller specialinriktad vidareutbildning.
Lantbrukets yrkesskolor är nämligen väl rustade för sina uppgifter
och har i dag resurser för att ge utbildning åt ett ökat antal elever. Jag
vill i sammanhanget erinra om att yrkesutbildningsberedningen lagt fram
vissa förslag som berör yrkesutbildningen på lantbrukets område.

Jordbruksutredningen föreslår att för ungdomens yrkesutbildning på lantbrukets
område skall utgå ekonomiskt stöd efter samma grunder som vid
annan yrkesutbildning. Jag vill erinra om att så redan sker. Vidare förordas
att för de redan yrkesverksammas del och de som följer special- och vidareutbildningskurser
skall gälla samma grunder som 1960 års arbetsmarknadsutredning
föreslog beträffande omskolningskurser i samband med byte
av yrke. Jag vill nämna att dessa grunder redan tillämpas vid vissa speciella
kurser för jordbrukare som bedrivs i samarbete med arbetsmarknadsmyndigheterna.
En tillämpning av dessa grunder även vid kursverksamhet
i allmänhet på jordbrukets område kräver emellertid ytterligare överväganden.
»

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Motionerna

I motionerna I: 1 och 11:47 föreslås, att jordbrukets kreditinrättningar
i de trakter där skördeutfallet är påtagligt ogynnsamt måtte erhålla tillfälligt
förstärkt inlåning av statsmedel med föreslagsvis 40 milj. kr. samt alt
denna förstärkning måtte avvecklas i samband med att medel av skördeskadefonden
kan tillföras jordbrukskassorna och omplacering sålunda ske.

I motionerna 1:559 och II: 707 hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att Kungl. Maj :t måtte
utreda införandet i skördeskadeskyddet av ett preliminärt skördeförskott
till av skördeskada drabbade jordbrukare.

I motionerna 1: 648 och II: 826 hemställs, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning angående möjligheten att i skördeskadeskyddet
medräkna sådana markområden, vilka på grund av naturförhållanden
icke kunnat besås samt om utredning av frågan om en uppdelning
av de nuvarande skördeuppskattningsområdena så att en rättvisare
skördeuppskattning kan åstadkommas.

I motionerna 1:816 och II: 1020 föreslås, att införandet av obligatorisk
anslutning till skördeskadeskyddet av alla jordbrukare som betalar till
skördeskadeförsäkringen genomförs redan för 1967 års skörd.

I motionerna I: 817 och II: 1022 hemställs, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 95 måtte i anknytning till vad 1960 års jordbruksutredning
anfört uttala att den avsedda ökade rationaliseringstakten inom
jordbruket förutsätter en viss prioritering av kreditgivningen härför. Vidare
hemställs, att stödjordbruk eller deltids jordbruk som genom komplettering
med skog kan bereda innehavaren huvudsaklig sysselsättning
inom det kombinerade jord- och skogsbruket skall kunna erhålla statligt
stöd för tillskottsförvärvet. Slutligen yrkas, att stödjordbruk och deltidsj
ordbruk vars innehavare även har stadigvarande sysselsättning vid sidan
av brukningsenheten skall ha möjlighet erhålla statligt rationaliseringsstöd
för jordbruket när därigenom hans möjlighet till tryggad utkomst på längre
sikt avsevärt förbättras.

I motionerna I: 843 och II: 1051 hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr 95 måtte

IV. b) godkänna att amorteringstiden må få utgöra för jordförvärvslån
högst 40 år och för driftslån högst 30 år,

c) godkänna i motionen angivna grunder för rationaliseringsstöd till olika
storleksgrupper,

V. i skrivelse till Kungl. Maj :t

a) anhålla om skyndsamt framläggande av förslag avseende dels intensifierade
åtgärder för komplettering av jordbruk med skogsmark och dels

70 Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

införande av möjligheter till rationaliseringsstöd för rena skogsbruksföretag
i fysiska personers ägo, främst avseende s. k. familjeskogsbruk;

b) anhålla om skyndsam prövning och förslag rörande riktlinjer och
samordning av jordbrukets strukturrationalisering med andra verksamheter,
främst en aktiv lokaliseringspolitik och en aktiv naturvårdspolitik, i
enlighet med motionens syfte;

d) anhålla om skyndsam prövning och förslag av möjligheterna till värdebeständig
placering av lösgjort kapital, så att jordbrukets strukturrationalisering
därmed kan främjas.

I motionerna I: 844 och II: 1060 hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
vid sin behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 95 matte

1. i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna vad i motionerna anförts angående c)

betydelsen av kombinationen jordbruk och skogsbruk i stora delar av
landet,

e) betydelsen av ökad forskning och försöksverksamhet på jordbrukets
område samt av vidgad rådgivning och utbildning av jordbrukets utövare;

2. besluta att jordförvärvslån skall kunna lämnas vid förvärv av skogsmark
i de fall där sådan mark avses att läggas till en brukningsenhet med
åker och skogsmark;

3. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag i syfte att öka amorteringstiden
för jordförvärvs- och driftlån;

4. besluta att statliga lånegarantier skall kunna utgå även till jordbrukare
med deltidsjordbruk;

5. besluta sådan ändring i propositionens förslag beträffande regler för
bidrag till investeringar i ekonomibyggnader att bidragsbeloppet till en och
samma bidragstagare sättes till högst 50 000 kronor och lägst 2 000 kronor
i stället för 100 000 kronor resp. 5 000 kronor som Kungl. Maj :t föreslår.

I motionerna I: 846 och II: 1048 hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
måtte besluta

1) att jordförvärvslån skall kunna lämnas även till förvärv av fastigheter
med uteslutande skogsmark,

2) att amorteringstiden för jordförvärvslån efter lantbruksnämndens
prövning skall kunna förlängas från 30 till 40 år,

I motionerna I: 848 och II: 1047 hemställs, att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj :ts proposition nr 95 måtte besluta att även i fortsättningen
statligt stöd skall kunna utgå till s. k. deltidsjordbruk.

I motionerna 1: 849 och II: 1052 hemställs, att riksdagen måtte besluta att
vid bedömningen av angelägenheten av större investeringar av i motionen
nämnt slag synnerlig hänsyn skall tagas till marknadssituationen inom landet.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

I motionerna I: 857 och II: 1062 hemställs, att riksdagen måtte besluta att
vid rationaliseringsåtgärder inom de nordligaste länen högsta utgående bidragsprocent
skall bli normgivande för samtliga i företaget deltagande fastigheter.

I motionerna I: 859 och II: 1056 hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr 95 måtte besluta,

att rationaliseringsstöd till kombinerade företag skall kunna utgå om
företaget som helhet är lönsamt;

att bidrag till investeringskostnader vid kombinerade företag bör lämnas
när bidraget skulle bli minst 500 kronor;

att rationaliseringsorganen på olika sätt bör främja en stegvis uppbyggnad
av företagen.

I motionen II: 1042 hemställs slutligen, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr 95 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utarbetande av riktlinjer för inrättande av speciella jämförelsegårdar
genom anlitande av domänverkets marktillgångar.

Beträffande motiveringarna för motionsyrkandena hänvisas till motionerna
I: 1, II: 707,1: 648,1: 816, I: 817, II: 1051, II: 1060, I: 846, II: 1047, I: 849,
I: 857, II: 1056 och II: 1042.

Över motionsparen 1:1 och 11:47, 1:648 och 11:826 samt, såvitt nu är
i fråga, 1:559 och II: 707 angående skördeskadeskyddet har yttranden inhämtats
från statens jordbruksnämnd, skördestatistiska nämnden, Sveriges
lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF).

Statens jordbruksnämnd anför i förevarande sammanhang följande.

Placering av skördeskadefondens medel i jordbrukskassorna (motionerna
I: 1 och II: 47)

Skördeskadefondens medel är enligt beslut av Kungl. Maj :t den 16 juni
1961 insatta på särskilt räntebärande konto hos Sveriges Kreditbank. Fondens
behållning var i månadsskiftet februari—mars 1967, innan ännu något
utbetalats i anledning av skador på 1966 års skörd, 116,3 milj. kr. (inklusive
ränta per den 31 december 1966). Medlen är insatta på kapitalräkning
med tolv månaders uppsägningstid och mot 6 1/4 procent ränta (sänkt med
1/2 procent den 3 februari 1967).

Motioner om att viss del av skördeskadefondens medel skall vara placerade
i jordbrukets egna kreditinrättningar har avslagits av riksdagen 1961
(JoU 22; rskr 227), 1962 (JoU 1; rskr 9) och 1963 (JoU 14; rskr 180).

I riksdagens beslut om kreditbankens bildande uttalades, att samtliga
myndigheter och sådana företag som helt eller till övervägande del ägdes
av staten borde anlita den statliga banken som sin bankförbindelse, om det
inte medförde påtagliga praktiska olägenheter för dem. När skördeskadefondens
medel skall göras räntebärande och samtidigt skall kunna ställas
till förfogande inom en tämligen begränsad tid, måste det därför anses vara
helt i överensstämmelse med riksdagsbeslutet att ha medlen placerade i kreditbanken.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Jordbrukets kreditinrättningar (jordbrukskassorna) står inte ensamma
för jordbrukets kreditförsörjning. Även sparbankerna och i viss mån också
affärsbankerna fungerar här som kreditgivare.

Mot tanken på att ha skördeskadefondens medel placerade i reguljär kreditgivning
till jordbrukare talar de svårigheter som kan uppstå genom att
kreditgivarna måste kräva tillbaka pengarna från låntagarna eller tvingas
hålla igen på annat håll just i ett läge, då jordbruket får antas ha ett ökat
kreditbehov.

Beskattning av skördeskadeersättning och »skördeförskott» (motionerna
I: 559 och II: 707)

Förslag om kreditgivning i olika former till komplettering av skördeskadeskyddet
har prövats och avstyrkts eller avslagits av riksdagen såväl när
skyddet antogs som vid senare tillfällen (JoU 1961: 22, rskr 227; JoU 1963:
14, rskr 180). Motioner om skattemässig resultatutjämning har även avvisats
av riksdagen (JoU 1963: 14, rskr 180). Jordbruksnämndens uppfattning
i dessa frågor har redovisats i utlåtande till jordbruksutskottet den 5
mars 1963 (JoU 1963: 14, sid. 13 o. f.). Den lånetyp i form av »skördeförskott»,
som har föreslagits i de nu ifrågavarande motionerna, torde icke
tidigare ha diskuterats. Förslaget, sådant det nu föreligger, synes f. ö. icke
vara så tydligt utformat, att det kan upptagas till närmare undersökning.

Skyddets utsträckning till arealer som inte kunnat besås på grund av naturförhållanden
samt översyn av indelningen i skördeuppskattningsområden
(motionerna I: 648 och II: 826)

Av det utlåtande som skördestatistiska nämnden den 7 mars 1967 avgivit
över motionerna framgår, att nämnden har för avsikt att snarast möjligt
utreda skördeskadeskyddets flexibilitet och i det sammanhanget undersöka
möjligheterna att i skyddet räkna in även arealer som på grund av
naturförhållanden inte kunnat besås. Av utlåtandet framgår vidare, att
inom nämnden fortlöpande pågår översyn av indelningen i skördeuppskattningsområden
i syfte att förbättra ersättningssystemet.

Skördestatistiska nämnden anför i anledning av remissen bl. a. följande.
Motionerna 1: 1 och II: 47

I motionerna föreslås att jordbrukets kreditinrättningar i de trakter där
skördeutfallet är påtagligt ogynnsamt skall erhålla tillfälligt förstärkt inlåning
av statsmedel samt att denna förstärkning sedemera skall ersättas av
medel ur skördeskadefonden.

Nämnden finner det självklart att medlen i skördeskadefonden bör placeras
så gynnsamt som möjligt ur räntesynpunkt men på sådant sätt att de
är tillgängliga för utbetalning av skördeskadeersättningar. I andra avseenden
synes frågan om medlens placering sakna betydelse för skördeskadeskyddets
funktion, varför nämnden inte finner anledning yttra sig härom.

Motionerna I: 559 och II: 707

Nämnden är klart medveten om önskvärdheten av en tidigare reglering
av skördeskadorna. Enligt nämndens mening finns vissa möjligheter att genom
omläggning av teknik, rationalisering m. m. så småningom få fram beräkningsunderlaget
något tidigare än vad nu sker. Utredning och prövning
av olika åtgärder i syfte att möjliggöra en tidigareläggning av skördeskaderegleringen
pågår. Redan vid utbetalning i mars året efter det år skadorna

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 73

har inträffat måste ersättningsberäkningarna vid nuvarande teknik delvis
bygga på preliminär skördestatistik. Skördestatistiska kommittén, som 1961
prövade frågan om tidpunkten för utbetalning av skördeskadeersättning,
kom fram till att en preliminär ersättningsberäkning skulle kunna göras tidigast
i januari månad. Resultatet av en sådan preliminär ersättningsberäkning
skulle emellertid kunna komma att avvika betydligt från motsvarande
resultat vid en definitiv beräkning. Av detta skäl ansåg kommittén att beräkning
och utbetalning av preliminär ersättning ej borde genomföras. Nämnden
delar helt denna uppfattning.

Motionerna 1: 648 och II: 825

Det är självklart att skördeskadeersättning inte skall utgå för arealer
som planmässigt ej besås. Som anförs i motionerna förekommer det i undantagsfall
att areal, som jordbrukarna har planerat att beså, ej kan besås
på grund av extremt besvärligt väder eller översvämningar. Under 1986
förekom översvämningar på flera håll i landet. Särskilt stora arealer svämmade
över i Kalmar län och i Östergötlands län. I Kalmar län kunde sedemera
större delen av arealen besås. Statistiska centralbyrån har låtit genomföra
en totalinventering av de obesådda arealerna inom berörda områden i
detta län. Enligt denna inventering hade ca 500 hektar cj kunnat besås
p. g. a. översvämningarna. I Östergötlands län har Östergötlands läns hushållningssällskap
tillsammans med länsförbundet av RLF utfört en inventering.
Enligt denna hade ca 600 hektar ej kunnat besås på grund av översvämningarna.

De jordar som 1966 var utsatta för en så långvarig översvämning att de
ej kunde besås är i stor utsträckning låglänta och har dåliga avrinningsförhållanden.
De utsätts därför relativt ofta av liknande översvämningar.
Arealerna är mycket splittrade, vilket har omöjliggjort bildning av tillfälliga
ersättningsområden av de översvämmade arealerna.

Enligt nämndens mening är det önskvärt att skördeskadeskyddet även
täcker förluster på grund av alt areal ej kan besås. Med den utformning
skördeskadeskyddet nu har skulle det emellertid vara till ringa hjälp för de
drabbade jordbrukarna om de arealer som inte kan besås inordnades i skyddet.
Först vid ett individuellt skydd skulle ett sådant inordnande få någon
betydelse. Då det är angeläget att skördeskadeskyddet efter hand görs mera
flexibelt och anpassbart för strängt lokala skador, har nämnden beslutat
att snarast möjligt igångsätta en utredning om möjligheterna att öka skördeskadeskyddets
flexibilitet. Härvid avses även frågan om de obesådda arealerna
komma att bli behandlad. Nämnden vill emellertid redan nu påpeka
de mycket stora avgränsningsproblem som uppstår om skyddet skall täcka
även obesådd areal.

Indelningen i skördeuppskattningsområden grundades ursprungligen på
en av Jordbrukets utredningsinstitut genomförd områdesindelning. Statistiska
centralbyrån påbörjade redan 1959/60 en översyn av indelningen. Då
gjordes nyindelning i Stockholms, Uppsala och Kristianstads län. 1960/61
fortsattes översynen i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Västmanlands
och Örebro län. 1961/62 genomfördes en översyn av områdesindelningen
i resten av landet. Eftersom områdena i Norrland var ungefär fyra
gånger så stora som i södra och mellersta Sverige, gjordes en förnyad översyn
där år 1964, varvid antalet områden utökades betydligt. Under år 1965
genomförde nämnden en allmän genomgång av principerna för områdesindelningen.
Utredningen gav vid handen att en förnyad översyn av indel3f
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 10 samt. Nr 25

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

ningen är motiverad i vissa län. En översyn enligt de av nämnden fastställda
principerna genomförs för närvarande av statistiska centralbyrån. Denna
översyn görs, liksom tidigare översyner, med beaktande av statsmakternas
uttalande år 1961 att antalet områden inte får utökas i någon avsevärd mån.

Sveriges lantbruksförbund anför beträffande motionerna 1: 648 och II: 826
samt I: 1 och II: 47 bl. a. följande.

Motionerna I: 6å8 och II: 826

Lantbruksförbundet vill för sin del erinra om att den permanenta områdesindelningen
är föremål för översyn inom skördestatistiska nämnden, ett
arbete som binder en stor del av de resurser som är anslagna till skördeskadeskyddets
administration. Denna översyn måste enligt förbundets mening
bedrivas med stor energi. I och för sig skulle det också vara önskvärt
med en väsentlig utökning av antalet uppskattningsområden, men en sådan
utökning är, om den skall få effekt, mycket kostnadskrävande. Inom den
förhållandevis begränsade anslagsram som nu föreligger bör det emellertid
vara möjligt att i större omfattning än som hittills skett vid behov företa
tillfälliga ändringar i områdesindelningen, även om detta i viss mån måste
förutsätta, att man minskar hittillsvarande krav på förutsättningarna för
sådana områdesindelningar. Förbundet förordar, att reglerna för tillfälliga
områdesindelningar uppmjukas. Vidare tillstyrker förbundet, att den skördestatistiska
nämnden får i uppdrag att utreda frågan om möjligheterna att
i skyddet medta markområden, som på grund av naturförhållandena inte
kunnat besås.

Motionerna I: 1 och II: tf

Lantbruksförbundet vill till en början vitsorda de påtalade likviditetssvårigheterna
i samband med dåliga skördar. Tidigare har funnits möjligheter
för jordbrukarna att erhålla direkta skördeskadelån, men denna låneform
avskaffades i samband med det nuvarande skördeskadeskyddets tillkomst.
Erfarenheterna av denna låneform har heller inte varit de bästa,
varför det inte synes motiverat att ånyo införa densamma. Ett tänkbart sätt
att förstärka likviditeten för kreditinrättningarna i de delar av landet som
drabbas av svåra skördeskador är naturligtvis det som föreslagits av motionärerna,
men det förefaller föga realistiskt. Förbundet anser emellertid, att
man i princip bör eftersträva en fördelning av skördeslcadefondens medel
mellan olika typer av kreditinstitut.

I fråga om motionerna I: 559 och II: 707 uttalar förbundet bl. a.

Förbundet finner de i motionerna framförda synpunkterna på den skattemässiga
behandlingen av skördeskadeersättning i hög grad beaktansvärda.
Dröjsmålet med utbetalning av ersättningar på grund av skördeskadeslcyddet
och behovsprövade bidrag medför otvivelaktigt allvarliga olägenheter
för lantbrukarna ur både likviditets- och skattesynpunkt. Det är därför i
och för sig angeläget, att oavsett stödets karaktär möjligheter tillskapas att
skattemässigt hänföra ersättningar för skördeskador till det år skadan inträffat.
Den i motionerna väckta tanken att detta skulle kunna ske genom
någon form av efterdeklaration är i och för sig intressant och den torde
därför böra prövas, även om den kan vålla betydande praktiska svårigheter.
Den skulle bl. a. förutsätta, att avsteg gjordes från de allmänna grunderna
för den s. k. kontantprincipen, vilket ur principiell synpunkt kan va -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

ra betänkligt. Olägenheterna skulle däremot utan ändringar i skattelagstiftningen
kunna i huvudsak övervinnas om administrativa förutsättningar
kunde skapas för en liberal prövning och snabb utanordning av preliminär
skördeskadeersättning eller »skördeförskott», som sedan finge återbetalas
— i förekommande fall genom årliga rater — därest den slutliga prövningen
skulle ge anledning till sådant beslut. Vid inkomsttaxeringen skulle då
det preliminära beloppet upptas som inkomst under det år skördeskadan
uppkommit och avdrag erhållas det eller de år då återbetalning sker.

Enligt vad förbundet har erfarit, har frågan om »skördeförskott» prövats
inom skördestatistiska nämnden, som dock inte funnit praktiska möjligheter
föreligga att vid nuvarande system för skördeskadeskyddet tillämpa
ett förskottsförfarande.

Även om förbundet sålunda finner de båda vägarna för ändring av beskattningen
av skördeskadeersättning som antytts vara svårframkomliga,
tillstyrker förbundet att frågan tas upp till förutsättningslös utredning.

RLF anför beträffande nu ifrågavarande motionsyrkanden följande.
Motionerna I: 1 och II: kl

Det är givetvis angeläget att de medel som jordbrukarna tillskjuter till
skördeskador onden på ett eller annat sätt kan tillföras jordbruksnäringen i
form av krediter. Lättast skulle detta uppnås genom medlens placering i
jordbrukets kreditanstalter. En uppspaltning på olika regioner av det slag
motionärerna tänkt sig är dock knappast realistisk. Den skulle heller inte
vara behövlig för det avsedda syftet med hänsyn till den riksomfattande
clearing som förekommer.

Motionerna I: 559 och II: 707

En av nackdelarna med skördeskadeskyddet är att utbetalningen av ersättningar
kan ske först i slutet av mars månad året efter det att skadan
inträffat. Detta betyder svåra påfrestningar på jordbrukarnas likviditet och
har dessutom skatternässiga konsekvenser. Riksförbundet är medvetet om
att det knappast är tekniskt möjligt att åstadkomma någon mera väsentlig
tidigareläggning av utbetalningarna. Det är dock ytterst angeläget att alla
möjligheter till rationaliseringar utnyttjas så att ersättningsberåkningarna
kan slutföras tidigare. Avkall får dock inte ske på säkerheten, eftersom uppkomna
fel skapar irritation.

Med hänsyn till det komplicerade sambandet mellan skörderesultatet för
enskilda grödor, självriskberäkningarna och ersättningsbeloppen torde det
inte vara realistiskt att tänka sig någon form av preliminär utbetalning av
ersättningar.

Motionerna I: 648 och II: 826

Som framhålles i motionerna förekom år 1966 på olika håll i landet översvämningar,
som omöjliggjorde sådd på våren. Som skördeskadeskyddet nu
är utformat kan ersättning ej utgå för denna typ av skador. Sådan ersättning
torde också förutsätta ett väsentligt större hänsynstagande till individuella
variationer än som nu kan ske. Såvitt riksförbundet har sig bekant
har skördestatistiska nämnden beslutat igångsätta en utredning, som syftar
till att öka skördeskadeskyddets flexibilitet i olika avseenden. Riksförbundet
finner detta utredningsarbete ytterst angeläget med hänsyn till skyddets
effektivitet. Det torde också få förutsättas att frågan om de obesådda area -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

lernas behandling då tas upp till prövning. Det är nämligen uppenbart orimligt
att de katastrof skador, som uppkommer genom att åkrarna ej kan besås,
inte kan bli ersatta.

Områdesindelningen är grundläggande för skördeskadeskyddets effektivitet
och är också föremål för löpande översyn. Möjligheterna till förbättring
av skyddet genom ändrad områdesindelning är dock begränsade genom statsmakternas
uttalande år 1961 om att antalet områden inte får utökas i någon
avsevärd mån. Det skulle innebära en väsentlig förbättring om större
frihet kunde erhållas i detta avseende. Visserligen ökar kostnaderna med
antalet skördeuppskattningsområden, men i förhållande till de värden som
står på spel och den ökning av effektiviteten som kan uppnås är det fråga
om små belopp.

Utskottet

Såsom utskottet anfört i avsnittet om riktlinjerna för jordbrukspolitiken
bör statens insatser på jordbruksrationaliseringens område syfta till att
göra företagen så effektiva som möjligt. Dessa insatser bör nu såsom i propositionen
föreslagits kraftigt intensifieras för att möjliggöra en fortsatt,
snabb rationalisering. Statens stöd på detta område har hittills i huvudsak
varit begränsat till företag av högst tvåfamilj sjordbruks storlek. I fortsättningen
avses någon begränsning till särskild företagsform ej längre gälla.
Det oaktat kommer givetvis rationaliseringsverlcsamheten under överskådlig
tid främst att vara inriktad på familjejordbruken.

En central och regional planering bör liksom hittills ligga till grund för
statens medverkan i jordbrukets rationalisering. Planeringen inom jordbrukssektorn
bör enligt propositionen inordnas i samhällsplaneringen i
stort och följa de allmänna riktlinjerna för denna. I motionerna I: 843 och
II: 1051 instämmer man häri, men finner det anmärkningsvärt att riktlinjer
för samordningen av jordbrukets strukturrationalisering med annan
verksamhet inte preciserats i propositionen. Motionärerna har därför förordat
att Kungl. Maj :t skyndsamt framlägger förslag till riktlinjer för sådan
samordning och då främst samordning med lokaliserings- och naturvårdsverksamhet.

Utskottet, som i ett tidigare avsnitt behandlat samordningen med naturvårdsverksamheten,
får erinra om att samordning av bl. a. samhällsplaneringen
sker i de till länsstyrelserna knutna planeringsråden, vari ingår företrädare
för skilda länsorgan. I åtskilliga län har genomförts utredningar och
prognoser rörande bl. a. näringslivets utveckling. Här kan nämnas Tornedalsutredningen,
som fick till följd att det allmänna satte in resurser på
olika områden i lokaliseringspolitiskt syfte. Det är självfallet angeläget att
— såsom understrukits i prop. 1967: 74 angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, in. in. — planeringen såväl centralt som regionalt inordnas
i den allmänna ramen för samhällsplaneringen. Härigenom finns förutsättningar
för den i motionerna efterlysta samordningen.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 77

Emot vad departementschefen anfört rörande de enskilda jordbruksföretagens
markanskaffning har utskottet inte något att erinra. Sålunda är nu
gällande jordförvärvslag ett verksamt medel i strukturrationaliseringen.
Likaså är den aktiva inköps- och försäljningsverksamhet som lantbruksnämnderna
bedriver med anlitande av jordfonden av stor betydelse i sammanhanget.
Utskottet tillstyrker att jordfonden tillförs 40 milj. kr. under
budgetåret 1967/68, varefter fonden kommer att uppgå till inemot 220 milj.
kr. Utskottet återkommer härtill i avsnittet om anslagsfrågor.

Utformningen av arrendelagstiftningen är av betydelse för strukturrationaliseringen.
Såsom redovisas i propositionen avser arrendelagsutredningen
att beakta de av jordbruksutredningen anförda synpunkterna i ämnet.

Även andra åtgärder kan ifrågakomma för att stimulera utbudet av jordbrukst
astigheter lämpliga som tillskottsmark. Utskottet återkommer i avsnittet
om omställningsfrågor och småbruksstöd till vissa förslag i anslutning
härtill. I syfte att underlätta markanskaffning föreslås i motionerna
I: 843 och II: 1051 skyndsam prövning av och förslag rörande möjligheterna
till värdebeständig placering av sådant kapital, som lösgörs vid markförsäljning.
Även jordbruksutredningen övervägde denna fråga, men ansåg
sig inte böra framlägga något förslag om värdebeständig placering av kapital
avsett att utnyttjas enbart i samband med jordbrukets rationalisering.
Utskottet är medvetet om att jordbruksfastigheternas värdesäkra natur verkar
återhållande på utbudet av mark, men anser att frågan om värdebeständig
placering av kapital inte bör behandlas särskilt för jordbrukssektorn.
Motionsyrkandena torde därför i detta sammanhang inte böra föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Mot bakgrunden av det stora kapitalbehovet per sysselsatt i jordbruket utgör
frågan om finansiering av rationaliseringsåtgärder ett betydande problem.
Statens medverkan i denna finansiering bör såsom föreslagits i propositionen
i huvudsak ske i form av garanti för lån. Denna garantigivning bör
i enlighet med de förslag som behandlas i samband med anslagsfrågorna
utökas väsentligt. Däremot bör bidragsgivningen begränsas till att huvudsakligen
avse åtgärder som är av väsentlig betydelse för strukturrationaliseringen
inom jordbruket. Detta innebär en fortsatt överföring av tyngdpunkten
i det statliga ekonomiska stödet till kreditstöd.

I detta sammanhang behandlar departementschefen ett förslag av jordbruksutredningen
enligt vilket jordbrukets kreditförsörjning i viss mån
borde prioriteras i lägen med skärpta krav på kreditinrättningarnas placerings-
och likviditetskvoter. Utskottet, som är medvetet om det stora kapitalbehovet
inom jordbruket, ansluter sig emellertid till departementschefens
uttalande att några särskilda regler i detta hänseende inte bör gälla för
jordbrukssektorn. Kreditförsörjningen för jordbruket bör alltså tillgodoses
på motsvarande sätt som för andra näringar. Med vad utskottet sålunda an -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

fört får motionerna I: 817 och II: 1022 samt I: 843 och II: 1051, såvitt nu äi
i fråga, anses besvarade.

I propositionen framläggs vissa förslag till ändringar i villkoren för det
statliga ekonomiska stödet till jordbrukets rationalisering. Kreditgaranti
bör alltjämt kunna lämnas för såväl lån till förvärv och drift av jordbruksföretag
(jordförvärvslån och driftslån) som lån till rationalisei ingsåtgärdei
(rationaliseringslån). I stället för lån från jordbrukets maskinlånefond,
som föreslås skola avvecklas, bör kreditgaranti kunna ställas för lån till
anskaffande av jordbruksmaskin för gemensam användning in. in. (maskinlån).
Statsbidrag bör kunna beviljas endast till rationaliseringsåtgärder (rationaliseringsbidrag).
Utskottet ansluter sig till de nu framlagda förslagen.

I förevarande sammanhang redovisas vissa allmänna grunder för det statliga
ekonomiska stödet. Enligt departementschefen bör såsom huvudprinciper
gälla att den ifrågasatta investeringen är önskvärd ur allmän synpunkt,
att den är samhällsekonomiskt motiverad och att den är lönsam ur företagsekonomisk
synvinkel. Vid kombinerade jord- och skogsbruk anses joidbruksdelen
böra ha sådan omfattning och effektivitet att investeringarna i
den delen blir lönsamma.

I anledning av sistnämnda uttalande har i motionerna I: 843 och II: lOol
begärts att även skogsbruket skall räknas in vid bärkrafts- och lönsamhetsbedömningen.
Enligt motionerna 1:859 och 11:1056 bör rationaliseringsstöd
till kombinerade företag kunna utgå om företaget som helhet är lönsamt.
Utskottet vill i anledning av motionsyrkandena uttala att lönsamhetskravet
innebär att i jordbruksdelen insatt arbete och kapital skall ge full
timersättning respektive normal förräntning. Eventuell bristande lönsamhet
i jordbruksdelen bör inte anses kunna kompenseras genom förekommande
överskott från skogsbruksdelen. Detta hindrar givetvis inte att den som saknar
full sysselsättning i jordbruksdelen kan komplettera med arbete i egen
skog, varigenom möjligheter föreligger att företaget i dess helhet uppvisar
full bärkraft. Nyssnämnda motionsyrkanden bör alltså icke föranleda någon
åtgärd. Med det anförda får även vad i motionen I: 837 uttalats angående
sambandet mellan jord och skog anses besvarat.

Enligt departementschefen bör i vissa fall vid prövning om en investering
är önskvärd ur allmän synpunkt beaktas bl. a. marknadssituationen inom
landet för den produkt investeringen avser. Ett överskott anses dock inte
böra hindra stöd till sådana investeringar i ifrågavarande produktionsgren
som är ägnade att höja produktionens effektivitet. 1 motionerna I: 849 och
II: 1052 hemställs att vid bedömning av angelägenheten av större investeringar
synnerlig hänsyn skall tas till marknadssituationen inom landet.

Den av utskottet förordade målsättningen för rationaliseringen innebär
att verksamheten främst skall inriktas på bildandet av familjejordbruk. Då
möjligheter öppnas för rationaliseringsstöd även till andra företagsformer
och större företag kan inom vissa produktionsgrenar uppkomma risk för

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 79

bestående överskott. Sådana överskott bör givetvis i överensstämmelse med
vad utskottet i det föregående anfört i samband med produktionsmålsättningen,
såvitt möjligt undvikas. I en överskottssituation kan det också bli
nödvändigt att nedlägga befintliga anläggningar, som alltjämt är i sådant
skick att de möjliggör rationell produktion. Detta måste ur samhällsekonomisk
synpunkt anses vara olämpligt. Utskottet får därför ansluta sig till
uttalandet i nu förevarande motioner.

Ekonomiskt stöd bör såsom i propositionen angetts avse jordbruksföretag
som äger eller kan förutses inom en nära framtid få förutsättningar
för rationell jordbruksdrift och vars tillkomst eller fortvaro är önskvärd
från allmän synpunkt. Stödets syfte bör enligt departementschefen vara att
främja finansiering av åtgärder, som bedöms höja jordbruksföretagets effektivitet,
samt att i vissa fall underlätta förvärv och drift av effektiva jordbrak.
I anledning av uttalanden i motionerna I: 843 och II: 1051, I: 846 och
II: 1048 samt I: 859 och II: 1056 får utskottet framhålla att den av rationaliseringsorganen
stödda uppbyggnaden av företagen bör inom ramen för vad
utskottet nu anfört liksom hittills ofta av praktiska skäl få ske successivt.

Med hänsyn bl. a. till att den pågående tekniska och ekonomiska utvecklingen
kiäver färre och större enheter inom jordbruket anser departementschefen
att tillkomsten och fortvaron av stödjordbruk ej längre bör främjas
genom ekonomiskt stöd. Såsom stödjordbruk bör i detta sammanhang betraktas
även deltidsjordbruk vars innehavare har sin huvudsakliga sysselsättning
utanför jord- och skogsbruksnäringen. Under hänvisning bl. a. till
att nämnda jordbruk i många fall erbjuder en god lösning av bostadsfrågan
föreslås i motionerna 1:817 och 11:1022, 1:843 och 11:1051, 1:844 och
II: 1060, I: 846 och II: 1048 samt I: 848 och II: 1047 att statligt rationalisermgsstod
bör kunna utgå även till innehavare av deltidsj ordbruk och enligt
vissa av motionerna även till stödjordbruk.

Av vad som 1 det föregående sagts om inriktningen av det statliga stödet
på rationella företag följer att utskottet ansluter sig till departementschefens
uttalande rörande deltids- och stödjordbruk. De resurser, som kan
stallas till förfogande i rationaliseringsverksamheten, bör sålunda sättas in
vid företag som redan har eller inom en nära framtid kan beräknas få förutsättningar
för rationell jordbruksdrift.

I några motioner har understrukits betydelsen av att mindre jordbruksföretag
med förutsättningar för rationell specialproduktion ges möjlighet
till statligt stöd. I anledning härav får utskottet hänvisa till vad departementschefen
anfört rörande stöd till specialiserad jordbruksproduktion.
Enligt departementschefens mening bör ej ställas upp något krav att investeringen
ej får avse större anläggning än som huvudsakligen behövs för förädling
eller lagring av produkter från ifrågavarande jordbruksföretag. Departementschefen
anser det nämligen vara angeläget att en lämplig specialisering
inom jordbruksproduktionen ej motverkas. Mot vad departementschefen
anfört har utskottet inte något att erinra. Det sagda innebär givet -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

vis att arealunderlaget i fortsättningen ej behöver vara avgörande för ett
beslut rörande statligt rationaliseringsstöd.

Rationaliseringslån och rationaliseringsbidrag bör såsom departementschefen
anfört kunna utgå till i huvudsak samma ändamål som hittills. Med
anledning av vad i motionerna I: 844 och II: 1060 förordats i fråga om statligt
kreditstöd vid tillskottsförvärv av skogsmark får utskottet hänvisa till
att sådant stöd enligt propositionen liksom hittills avses kunna utgå i form
av garanti för rationaliseringslån. I fråga om de i motionerna 1:817 och
II: 1022 behandlade möjligheterna att erhålla statligt stöd vid komplettering
av deltids- och stödjordbruk med skogsmark får utskottet hänvisa till de
principer för stöd till sådana företag som angetts i det föregående. I anledning
av förslaget i motionerna I: 843 och II: 1051 om intensifierade åtgärder
för komplettering av jordbruk med skogsmark får utskottet hänvisa dels
till de möjligheter som redan finns, dels till att frågan torde vara föremål
för uppmärksamhet inom skogspolitiska utredningens uppdrag. Med det
anförda torde nämnda motioner få anses besvarade.

Departementschefen föreslår att en begränsning av bidragsgivningen till
åtgärder för inre rationalisering bör ske. Bidrag föreslås sålunda kunna utgå
till investeringar vid brukningsenheter, som till följd av genomgripande och
kapitalkrävande yttre rationalisering eller fastighetsreglering har ett speciellt
stort och i tiden koncentrerat investeringsbehov, som kan antas medföra
likviditetssvårigheter. Bidrag avses också kunna utgå till vissa större
torrläggningsföretag.

Enligt motionerna 1:843 och 11:1051 bör bidragsgivningen inte förbehållas
endast nämnda större rationaliseringsåtgärder. Av utskottets tidigare
uttalanden rörande inriktningen av rationaliseringsverksamheten på i första
hand familjejordbruken och om en successiv uppbyggnad av företagen följer,
att möjligheter måste finnas att på samma sätt som hittills bevilja bidrag
till mera begränsade förbättringsåtgärder. Utskottet finner sig alltså
kunna biträda motionerna på denna punkt.

Departementschefen föreslår att reglerna om bidragens storlek, vilka nu
är relativt detaljerade, förenklas och att bidragen beräknas till högst 25 %
av godkänd kostnad. Bidragets storlek bör inom denna ram varieras med
hänsyn till bl. a. behovet av stimulans i varje särskilt fall och sökandens
ekonomiska ställning. Den föreslagna ändringen berör inte stödet till den
särskilda rationaliseringen i bl. a. Norrland. Bidrag bör enligt bestämmelserna
härför alltjämt kunna utgå efter de högre procentsatser som 1965 års
riksdag angav. Utskottet ansluter sig till departementschefens förslag.

I motionerna I: 857 och II: 1062 hemställs att vid sådan rationaliseringsåtgärd,
som berör flera fastigheter varav någon ingår i område för särskild
rationalisering, den högre bidragsprocent som tillämpas för sistnämnda
fastighet blir normgivande för samtliga i företaget deltagande fastigheter.
Enligt utskottets mening torde de motiv för högre bidrag, som föreligger
vid de i den särskilda rationaliseringen ingående brukningsenheterna, i all -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 81

mänhet saknas vid de övriga fastigheter som omnämns i motionerna. Utskottet
får därför avstyrka bifall till motionerna.

Departementschefen föreslår att bidrag till investering i ekonomibyggnad
begränsas på så sätt att till grund för beräkning av statsbidraget får läggas
en investeringskostnad av högst 400 000 kr. Härav följer att högre bidrag
till ekonomibyggnad än 100 000 kr. inte skall kunna utgå. I motionerna
I: 843 och II: 1051 samt I: 844 och II: 1060 förordas ett högsta bidrag av
50 000 kr. I anledning härav vill utskottet framhålla att kostnaderna för att
uppföra de ekonomibyggnader som erfordras för en besättning av mjölkkor,
som kan skötas av en man, torde uppgå till ca 400 000 kr. Då utskottet anser
att möjlighet bör finnas att även stödja uppförandet av sådana anläggningar
med bidrag upp till 25 % av kostnaden ansluter sig utskottet till förslaget
i propositionen. Utskottet vill emellertid uttala att högre bidrag än 50 000
kr. endast bör komma i fråga då rationaliseringen är av särskild betydelse
ur allmän synpunkt.

Enligt departementschefens förslag bör bidrag till investeringskostnader
ej lämnas, när bidraget enligt tidigare förordade regler skulle bli lägre än
5 000 kr. Utskottet biträder departementschefens förslag med den ändringen
att, om lantbruksnämnden finner åtgärden vara av särskild betydelse
för företagets uppbyggnad till en rationell enhet, nyssnämnda nedre gräns
bör vara 3 000 kr. Härav följer att utskottet ej funnit sig böra biträda de
olika förslag om ytterligare lägre bidragsgräns som framlagts i motionerna
I: 843 och II: 1051, I: 844 och II: 1060 samt I: 859 och II: 1056. I sammanhanget
vill utskottet framhålla att vid tillämpningen av regeln angående
lägsta bidragsgräns bör rationaliseringsföretag, som berör flera jordbruksfastigheter,
exempelvis torrläggningsföretag, betraktas som en enhet.

Såsom nämnts i propositionen bör jordförvärvslån avse förvärv av anpassningsbara
jordbruksföretag, som har förutsättningar att effektivt utnyttja
den bästa, kända tekniken och ge sin innehavare full sysselsättning. I enlighet
med vad i avsnittet om riktlinjer för jordbrukspolitiken uttalats bör
nuvarande begränsning av långivningen till brukningsenheter av högst tvåfamilj
sjordbruks storlek slopas. Dock bör på sätt i propositionen angetts särskilt
medgivande erfordras för jordförvärvslån, när köpeskillingen överstiger
1 milj. kr.

I motionerna I: 846 och II: 1048 föreslås att jordförvärvslån skall kunna
lämnas även till förvärv av fastigheter med uteslutande skogsmark. Uttalanden
i samma riktning görs i motionerna I: 843 och II: 1051. Utskottet får i
likhet med departementschefen hänvisa till att denna fråga prövas av skogspolitiska
utredningen. Förevarande motionsyrkanden bör med anledning
härav ej föranleda någon åtgärd.

Departementschefen avvisar ett förslag av jordbruksutredningen om att
förlänga de längsta amorteringstiderna för jordförvärvslån och driftslån från

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

30 till 40 år resp. från 15 till 20 år. Som skäl åberopas bl. a. behovet av snabbast
möjliga amortering i en näringsgren med snabb strukturomvandling. I
motionerna 1:843 och 11:1051 föreslås dock att amorteringstiderna skall
förlängas på sätt jordbruksutredningen föreslagit, medan i motionerna I:
846 och II: 1048 utredningsförslaget beträffande jordförvärvslånen biträds.
Därjämte hemställs i motionerna I: 844 och II: 1060 om förslag från Kungl.
Maj :t i syfte att förlänga amorteringstiderna för jordförvärvs- och driftslån.

Utskottet vill i anslutning härtill till en början erinra om att det allmänna
läget på kreditmarknaden såsom fullmäktige i riksbanken bl. a. påpekat
i sitt remissutlåtande över jordbruksutredningen är sådant att behov
föreligger av snabbast möjliga amortering. Utvecklingen går därför i
allmänhet i den riktningen att kravet på amortering ökas. Kapitalbehovet
inom jordbruket är emellertid såsom tidigare nämnts stort. Jordbruksutredningen
har i sammanhanget anfört att tillgångarna i lantbruket i stor
utsträckning har bestående värde och att amorteringarna med nuvarande
kapitalbehov och små möjligheter till självfinansering vuxit till förhållandevis
betydande belopp. Utskottet har med hänvisning härtill funnit skäl
föreslå att amorteringstiden för jordförvärvslån förlängs med fem år. Däremot
anser sig utskottet ej böra förorda någon förlängning av amorteringstiden
för driftslån. Utskottet vill erinra om att reglerna för jordförvärvslån
och driftslån ger möjlighet till fem resp. två års amorteringsfrihet utöver
amorteringstiden. Den längsta tid som kan medges för återbetalning
av jordförvärvslån blir därför 40 år och för driftslån till enskild person
liksom nu 17 år. Enligt utskottets mening föreligger härvid goda möjligheter
att avpassa betalningsskyldigheten på ett tillfredsställande sätt.

Ett register över företagen inom jordbruket och skogsbruket bör enligt
departementschefen upprättas. Utskottet biträder detta förslag, vars genomförande
skapar bättre förutsättningar att följa effekterna av jordbrukspolitiken.
Vidare torde företagsregistret bli ett värdefullt hjälpmedel i rationaliseringsverksamheten.

I anslutning härtill föreslår Kungl. Maj :t att den nuvarande frivilliga anmälan
till skördeskadeskyddet ersätts av obligatorisk anmälan. Utskottet tillstyrker
detta förslag, varigenom alla ersättningsberättigade jordbrukare
avses komma att få skördeskadeersättning. Avsikten är att insamlingen
av uppgifter skall samordnas för skördeskadeskyddet och den allmänna
jordbruksstatistiken, inklusive företagsregistret.

Kungl. Maj :ts förslag innebär att obligatorisk skördeskadeanmälan skall
införas år 1968. Enligt motionerna I: 816 och II: 1020 bör förslaget genomföras
redan för 1967 års skörd. Detta synes dock enligt vad utskottet inhämtat
inte vara möjligt bl. a. med hänsyn till behovet av tid för erforderliga förberedelseåtgärder.
Utskottet kan därför inte förorda bifall till motionerna.
Utskottet vill emellertid framhålla, att det givetvis liksom hittills finns möj -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 83

lighet för den som anser sig ha eller tror sig komma att få skördeskada att
lämna in anmälan härom.

I anslutning härtill torde utskottet få behandla tre vid riksdagens början
väckta motionspar med yrkanden om vissa utredningar och åtgärder för att
förbättra skördeskadeskyddet. I motionerna I: 1 och II: 47 föreslås sålunda
att jordbrukets kreditinrättningar i de trakter där skördeutfallet är påtagligt
ogynnsamt måtte erhålla tillfälligt förstärkt utlåning av statsmedel med
förslagsvis 40 milj. kr. samt att denna förstärkning måtte avvecklas i samband
med att medel av skördeskadefonden kan tillföras jordbrukskassorna
och omplacering sålunda ske. Enligt motionärernas mening är nuvarande
form för placering av skördeskadefondens medel mindre ändamålsenlig. I
motionerna I: 559 och II: 707 har bl. a. hemställts om utredning rörande införandet
i skördeskadeskyddet av ett preliminärt skördeförskott till av skördeskada
drabbade jordbrukare. Genom ett förskottsförfarande skulle eu inkomstutjämning
åstadkommas som bl. a. medförde en jämnare och rättvisare
skattebelastning för vederbörande jordbruksföretag. I motionerna I: 648
och 11:826 slutligen hemställs om utredningar i syfte att möjliggöra att i
skördeskadeskyddet medräknas sådana markområden vilka på grund av naturförhållanden
ej kunnat besås. I motionerna hemställs även att möjligheterna
utreds att uppdela de nuvarande skördeuppskattningsområdena så att
en rättvisare skördeuppskattning kan erhållas.

Vad angår yrkandena i sistnämnda motionspar framgår av remissyttranden
över desamma att skördestatistiska nämnden har för avsikt att snarast
möjligt utreda skördeskadeskyddets flexibilitet och i det sammanhanget
undersöka möjligheterna att på sätt i motionerna anförts i skyddet räkna in
även arealer som på grund av naturförhållandena inte kunnat besås. Vidare
pågår inom nämnden fortlöpande översyn av indelningen i skördeuppskattningsområden
i syfte att förbättra ersättningssystemet. Vid nu angivna förhållanden
får enligt utskottets mening de i förevarande motioner framförda
önskemålen anses tillgodosedda.

De i de båda förstnämnda motionsparen framförda förslagen är enligt utskottets
mening ej så utformade att de ger utskottet tillräcklig grund att föreslå
någon särskild åtgärd. Som bl. a. torde framgå av vad i det föregående
anförts pågår inom skördestatistiska nämnden ett kontinuerligt arbete i
syfte att komplettera och förbättra systemet för skördeskadeskyddet. Det
bör ankomma på nämnden att liksom hittills pröva och framlägga de förslag,
vartill dess överväganden i olika hänseenden kan föranleda.

Beträffande de i motionerna I: 1 och II: 47 framförda synpunkterna rörande
överföring av vissa medel till jordbrukets kreditinrättningar vill utskottet
erinra om att motsvarande spörsmål tidigare vid ett antal tillfällen
diskuterats av riksdagen utan att ha ansetts böra föranleda någon åtgärd.

I anledning av de uttalanden rörande forskning, rådgivning och utbildning
som gjorts i propositionen ävensom i motionerna 1:843 och II: 1051 samt
I: 844 och II: 1060 får utskottet understryka den betydelse som insatser på

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

dessa områden har för en rationell utveckling av såväl jordbruksnäringen
i dess helhet som de enskilda jordbruksföretagen. I anslutning härtill vill
utskottet erinra om att forskning och försöksverksamhet under de senaste
åren tillförts betydande resurser. Ytterligare utbyggnad erfordras dock, särskilt
av den målinriktade forskningen. Det närmare behovet av sådan förstärkning
torde såsom departementschefen anfört få prövas vid den årliga
budgetbehandlingen.

Rådgivningsverksamheten skall enligt nyligen fattat riksdagsbeslut (prop.
1967:74, JoU 18, rskr 214) omorganiseras. I samband därmed tillförs rådgivningsorganen
viss förstärkning. Utskottet vill i sammanhanget framhålla
vikten för jordbrukets rationalisering av en väl utbyggd rådgivnings- och
utbildningsverksamhet.

Omstäilnmgsfrågor och småbruksstöd
Jordbruksutredningen m. m.

Beträffande jordbruksutredningens förslag och däröver avgivna remissyttranden
hänvisas till redogörelsen i propositionen s. 132—141.

Arbetarsmåbrukslån

Lantbruksstyrelsen

I fråga om lantbruksstyrelsens förslag i ämnet jämte däröver avgivna
remissyttranden hänvisas till redogörelsen i propositionen s. 142—145.

Departementschefen

»En nödvändig förutsättning för jordbrukets fortsatta rationalisering och
den produktionsanpassning, som är samhällsekonomiskt motiverad, är att
den arbetskraft, som med hänsyn till den tekniska och ekonomiska utvecklingen
inte längre behövs i jordbruket, kan frigöras i tillfredsställande takt.
Avgång av arbetskraft från jordbruket medverkar i viss mån till en önskvärd
begränsning av den totala produktionsvolymen och skapar även utrymme
för fortsatt produktivitetsökning inom jordbruket. För att framstegstakten
i samhällsekonomin inte skall avta är det med hänsyn till den väntade
framtida bristen på arbetskraft i landet av stor vikt att den arbetskraft
som ej längre behövs i jordbruket får hjälp att omställa sig för att göra en
insats i andra näringar. Härför talar givetvis också humanitära och sociala
skäl.

Jordbruksutredningen har i första hand föreslagit att de i jordbruket
sysselsatta får samma stöd för sin omställning som övriga samhällsgrupper.
Genom de ändrade riktlinjer för det arbetsmarknadspolitiska stödet, som

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 85

antogs av 1966 års riksdag (prop. 1966: 52, SU 107, rskr 251), har syftet med
jordbruksutredningens förslag redan tillgodosetts. Sålunda kan enligt vad
som uttalats i nämnda proposition, flyttningsbidrag utgå till innehavare av
småjordbruk som för sin utkomst är beroende av kompletterande sysselsättning.
Även de som tillhör ett yrke med vikande sysselsättning och fått stadigvarande
arbete på annan ort kan få sådant bidrag. Arbetsmarknadsstyrelsen
har i sitt remissyttrande framhållit att de rörlighetsstimulerande medlen
får användas oberoende av om vederbörande är anställd eller egen företagare.
Såsom framgår av redogörelsen i det föregående kan i ifrågakomman<le
tall utgå betydande bidrag. Jag vill även erinra om de utbildningsbidrag
som kan erhållas som hjälp till omskolning till annat yrke.

Jordbruksutredningen har förordat att lantbruksnämndernas rådgivning
till jordbrukarna i förekommande fall även skall kunna avse omställningsfrågor.
Även jag anser att nämndernas personal bör vara så förtrogen med
de arbetsmarknadspolitiska medlen att den kan biträda jordbrukarna med
råd och upplysningar i dessa frågor. Jag vill i detta sammanhang understryka
vikten av goda kontakter mellan lantbruksorganisationen och arbetsmarknadsmyndigheterna.

I bygder där jordbruket viker kan det ibland vara svårt för en jordbrukare
som vill övergå till annan sysselsättning att finna köpare som vill betala ett
ur säljarens synpunkt skäligt pris för jordbruksfastigheten. Jag biträder
därför jordbruksutredningens förslag att möjligheter bör öppnas för lantbruksnämnderna
att i bygder med ogynnsamma förutsättningar för jordbruksproduktion
lösa in ej bärkraftiga jordbruksfastigheter, även om de inte
behövs för rationaliseringsändamål. Jag vill erinra om att arbetsmarknadsmyndigheterna
äger lösa in egna hem för att underlätta ägarens omställning.

Som förutsättning för inlösen av jordbruksfastighet, som ej behövs för
rationaliseringsändamål, bör gälla att annan köpare, som vill betala ett
skäligt pris, inte har uppträtt. Jordbruksutredningen har förordat att köpeskillingen
skall bestämmas med hänsyn till det värde fastigheten har som
bostad och försörjningskälla för sin ägare samt allmännyttan av att arbetskraft
kan omställas. Enligt min mening är det ej lämpligt att låta köpeskillingen
vara beroende av ägarens möjligheter till omställning. Det torde även
vara svårt att på ett tillfredsställande sätt beräkna fastighetens värde som
bostad och försörjningskälla. Jag anser därför att taxeringsvärdet bör kunna
vara den nivå för köpeskillingen som ej utan särskilda skäl bör överskridas.
De inlösta fastigheterna bör lantbruksnämnden kunna överlåta till domänverket
eller sälja till kommun eller i allmänna marknaden under beaktande
av en ur allmän synpunkt lämplig markdisposition. I likhet med
lantbruksnämndernas övriga inköp och försäljningar av fastigheter bör den
nu förordade verksamheten ske med anlitande av jordfonden. I avvaktan
på erfarenheter av behovet av medel för denna verksamhet bör för budgetåret
1967/68 få disponeras 10 milj. kr. av jordfonden. Kungl. Maj :t bör äga
meddela närmare bestämmelser i ämnet.

86 Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Jordbruksutredningen har för att stimulera en övergång från jordbruket
till andra näringar föreslagit att jordbrukare som upphör med jordbruksdriften
under vissa villkor skall av statsmedel kunna få ett kontant omställningsstöd
av 5 000 till 20 000 kr. Flera ledamöter av utredningen har i reservationer
avstyrkt förslaget. Bland remissinstanserna råder starkt delade
uppfattningar.

Enligt min mening är de skäl som jordbruksutredningen anfört för det
föreslagna särskilda omställningsstödet tungt vägande. Frågan om hur omställningen
av arbetskraft skall underlättas anser jag emellertid i princip ej
böra lösas på annat sätt när det gäller jordbruket än för näringslivet i övrigt.
Vid remissbehandlingen har bl. a. framhållits att det särskilda omställningsstödet
ej överensstämmer med praxis inom andra näringar. Jag vill
erinra om att för stora delar av näringslivet i övrigt frågan om avgångsbidrag
lösts genom särskild försäkring om vars finansiering överenskommelse träffats
mellan arbetsgivare och arbetstagare. Jordbrukspriskommittén har vid
sina överläggningar med företrädare för jordbruket diskuterat om någon
liknande form för avgångsbidrag på jordbrukets område skulle kunna skapas
genom samverkan mellan staten och jordbrukets organisationer men
funnit att förutsättningar härför ej föreligger. Med hänsyn härtill och vad i
övrigt framkommit i frågan är jag inte beredd föreslå att ett särskilt omställningsstöd
av statsmedel i allmänhet utgår till jordbrukare som övergår
till andra näringar.

Det nuvarande småbruks stödet i form av arealtillägg och leveranstilllägg
på mjölk har enligt jordbruksutredningens uppfattning en i många
fall försenande och hindrande effekt på rationaliseringsarbetet inom jordbruket.
Utredningen har därför förordat att dessa stödformer avvecklas
vad gäller arealtillägget vid utgången av år 1967 och vad gäller leveranstillägget
för mjölk den 1 september 1967. Inom utredningen och bland remissinstanserna
synes enighet råda om att ifrågavarande småbruksstöd i
den nuvarande formen bör avvecklas, medan delade uppfattningar föreligger
dels om tidpunkten och sättet för avvecklingen, dels om behovet av
fortsatt småbruksstöd i annan form.

I 1947 års riksdagsbeslut om riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
ingår att statsmakterna under en övergångstid bör lämna ett
särskilt stöd till innehavarna av mindre jordbruk. Med hänsyn till den
starka omvandling som skett inom jordbruket under den långa tid som
förflutit sedan riksdagens nyss nämnda beslut anser jag att den övergångstid
som då förutsattes för stödet till innehavare av mindre jordbruk
nu i princip får anses vara tilländalupen. Jag vill också erinra om den
mycket kraftiga utbyggnad som under den gångna tjugoårsperioden skett
av samhällets sociala stödåtgärder i allmänhet. Härigenom har enligt min
mening även behovet av att genom småbruksstöd skapa social trygghel
för innehavare av mindre jordbruk minskat. Mot denna bakgrund anser

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

jag liksom jordbruksutredningen och de flesta remissinstanserna att det
särskilda småbruksstödet bör avvecklas.

En stor del av småbrukarna kan förutsättas tillhöra de äldre åldersgrupperna
och på grund därav ha svårt att omställa sig till annan sysselsättning.
Det bör vidare erinras om att för arealtillägget finns såväl en
högsta arealgräns som en högsta inkomst- och förmögenhetsgräns. Jag anser
därför i viss överensstämmelse med vad som reservationsvis anförts
inom jordbruksutredningen och med vad vissa remissinstanser uttalat att
avvecklingen av småbruksstödet när det gäller äldre småbrukare bör ske
under en övergångsperiod. Vidare bör enligt min mening avvecklingen ske
på sådant sätt att omställning och jordbrukets rationalisering främjas.

Arealtillägget för år 1966, som utbetalas under senare delen av år 1967,
och leveranstillägget för mjölk för regleringsåret 1966/67 bör inte påverkas
av avvecklingen. Detsamma bör gälla för det övergångsbidrag, som avser
kalenderåret 1966 och som utgår til! vissa småbrukare som tidigare erhöll
det år 1959 avvecklade producentbidraget för mjölk. Avvecklingen bör
således inverka först på det arealtillägg och det övergångsbidrag för kalenderåret
1967 som skulle ha betalats ut under år 1968 och på det leveranstillägg
som skulle ha avsett regleringsåret 1967/68.

Enligt min mening bör äldre småbrukare ges möjlighet att välja mellan
att antingen fortsätta med jordbruksdriften och därvid åtnjuta ett fortsatt
årligt stöd (särskilt övergångsbidrag) eller att frånträda fastigheten och då
under vissa förutsättningar få ett engångsbelopp som avgångsvederlag. I
fråga om yngre småbrukare, som inte har samma svårigheter att omställa
sig som de äldre, anser jag att tillräckliga skäl inte föreligger att de även i
fortsättningen bör få särskilt övergångsbidrag. För att främja omställningen
och jordbrukets rationalisering bör dock även yngre smårbrukare, om de
inom viss tid frånträder fastigheten, på vissa villkor kunna få ett avgångsvederlag
som hjälp till omställningen. Jag ansluter mig till den i särskilt yttrande
uttalade uppfattningen att den äldre arbetskraftens anpassningsmöjligheter
inte får underskattas men finner de individuella förutsättningarna
vara så skiftande att en viss försiktighet bör iakttas vid valet av åldersgräns.
Jag anser med hänsyn härtill att 55 år bör vara en lämplig åldersgräns
mellan dem som skall kunna få antingen särskilt övergångsbidrag eller avgångsvederlag
och dem som endast skall kunna erhålla avgångsvederlag.
Som villkor för att få särskilt övergångsbidrag bör således gälla att brukaren
under år 1967 fyllt 55 år eller mer. Enligt min mening talar sociala
skäl för avsteg i vissa fall från denna åldersgräns. Sålunda bör efter prövning
i varje särskilt fall exempelvis partiellt arbetsföra, som enligt arbetsmarknadsmyndigheternas
bedömning svårligen kan placeras i annat arbete
och som önskar fortsätta med sin jordbruksdrift kunna få särskilt övergångsbidrag
även om de under år 1967 ännu ej fyllt 55 år. Med hänsyn till
det generella stöd som folkpensionen utgör och till de kraftiga förbättringar
som under senare år gjorts av denna pension för att ge ålder strygghet an -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

ser jag att särskilt övergångsbidrag ej bör utgå längre än t. o. m. det år då
småbrukaren fyller 67 år eller dessförinnan blivit berättigad till hel förtidspension.
Härav följer att småbrukare som under år 1966 eller tidigare
fyllt 67 år ej kan komma i fråga för särskilt övergångsbidrag eller avgångsvederlag.

För att kunna få särskilt övergångsbidrag bör vidare gälla att småbrukaren
är mantalsskriven på brukningsenheten och att han brukar den. Härjämte
bör krävas att han tillträtt brukningsenheten före den 1 januari 1967.
Detta villkor är enligt min mening nödvändigt bl. a. med hänsyn till att
något motsvarande krav f. n. ej gäller för leveranstillägget. Någon åtskillnad
i fråga om möjligheterna att få särskilt övergångsbidrag mellan jordägare
som själv brukar sin jord och arrendator anser jag inte motiverad.

En grundläggande förutsättning för att överhuvud taget fortsatt stöd skall
kunna utgå är givetvis att småbrukaren erhåller arealtillägg eller övergångsbidrag
för kalenderåret 1966 eller leveranstillägg för mjölk för regleringsåret
1966/67. Som tidigare nämnts finns för arealtillägget och övergångsbidraget
areal-, inkomst- och förmögenhetsgränser. För leveranstillägget gäller
ej några sådana begränsningar. Enligt min mening är det emellertid skäligt
att begränsa det fortsatta stödet till dem som har det största behovet därav.
Med hänsyn härtill bör för fortsatt stöd åt den som fått leveranstillägg för
regleringsåret 1966/67 krävas att han inte har högre inkomst eller större förmögenhet
än att han kunnat få arealtillägg för år 1966. Vidare får han inte
ha större åkerareal än 20,0 ha. Han bör ej heller få fortsatt stöd om åkerarealen
är mindre än 2,0 ha åker eftersom sådana brukningsenheter ej är
att betrakta som jordbruk. För att förenkla administrationen av den fortsatta
stödgivningen bör härefter någon fortsatt prövning av areal-, inkomstoch
förmögenhetsförhållanden ej ske för dem som får särskilt övergångsbidrag.
Givetvis bör det ej heller ställas något krav på att den som får särskilt
övergångsbidrag i stället för leveranstillägg för mjölk fortsätter med mjölkproduktion.

Den som enligt i det föregående angivna regler skall få särskilt övergångsbidrag
bör få samma belopp som han erhållit i arealtillägg eller övergångsbidrag
för år 1966 och/eller i leveranstillägg i medeltal för regleringsåren
1964/65—1966/67. Om han ej erhållit leveranstillägg under hela perioden
bör medeltalet beräknas för de år inom perioden tillägget utgått. Det särskilda
övergångsbidrag, som avser kalenderåret 1967 och som jag räknar
med skall kunna utbetalas i mitten av år 1968, bör till den del det skall
motsvara leveranstillägget utgå med endast en tredjedel av det fastställda
beloppet eftersom leveranstillägg enligt nu gällande regler utgår intill den
1 september 1967.

Som jag förut nämnt bör den som får särskilt övergångsbidrag kunna få
ett engångsbelopp som avgångsvederlag om han frånträder fastigheten efter
den 1 juli 1967. För att stimulera strukturomvandlingen och få ett ökat ut -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

bud av fastigheter för rationaliseringsändamål anser jag att en förutsättning
för att få detta avgångsvederlag bör, om småbrukaren äger fastigheten, vara
att denna disponeras på sätt som lantbruksnämnden godkänner. För att dispositionen
skall kunna godkännas bör i allmänhet krävas att jordbruksjorden
och eventuell skogsmark avyttras för sådan användning som är förenlig
med nämndens planläggning för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering
i orten. Hinder bör givetvis ej möta mot att småbrukaren behåller exempelvis
bostadshus och ekonomibyggnader med lämplig tomt eller tomtplats
för fritidsbyggnad. Avyttras fastigheten för exploateringsändamål eller
fritidsändamål bör lantbruksnämnden under beaktande av omständigheterna
i det enskilda fallet kunna pröva om behov finns av avgångsvederlag.

I viss likhet med vad som gäller vid avgångsbidragsförsäkring anser jag
att avgångsvederlagets storlek bör bero på den frånträdandes ålder. Med
hänsyn bl. a. till angelägenheten av att en snabb strukturrationalisering
inom jordbruket främjas bör enligt min mening avgångsvederlagets storlek
minskas om småbrukaren först efter en tid frånträder sitt jordbruk. Jag
anser det skäligt att avgångsvederlaget då minskas med de belopp han redan
uppburit i särskilt övergångsbidrag. Mot bakgrunden av det anförda bör
den, som frånträder sitt jordbruk under de år han fyller 55—59 år, få ett
avgångsvederlag av 6 000 kr. minskat med de belopp han före avgången uppburit
i särskilt övergångsbidrag. Vid avgång under de år han fyller 60—64
år resp. 65—67 år bör han få 4 500 kr. resp. 3 000 kr. minskat på nyss nämnt
sätt.

Småbrukare, som under 1967 ännu ej fyllt 55 år, bör som jag tidigare
förordat normalt ej få fortsatt årligt stöd. På de skäl som redovisats i det
föregående bör dock sådan småbrukare, som i övrigt uppfyller tidigare
nämnda villkor för fortsatt årligt stöd, om han frånträder sitt jordbruk under
tiden den 1 juli 1967—den 31 december 1971 kunna få ett avgångsvederlag
av 6 000 kr. Jag anser att angivna period ger småbrukaren skäligt
rådrum för att avgöra om han önskar övergå till annan sysselsättning. I
fråga om disposition av fastighet, som småbrukaren äger, bör tillämpas samma
villkor som jag i det föregående föreslagit gälla för att småbrukare som
fyllt 55 år skall kunna få avgångsvederlag. Till arrendator, som upphör
med arrendet, bör avgångsvederlag i regel kunna lämnas utan särskilda
villkor beträffande den fortsatta dispositionen av arrendefastigheten. Avgångsvederlag
bör dock ej utgå i fall där det är uppenbart att syftet med
avgångsvederlaget ej uppfylls.

Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer bör äga meddela
närmare bestämmelser beträffande den föreslagna avvecklingen av småbruksstödet.
Beslut om särskilt övergångsbidrag och avgångsvederlag bör
i regel få ankomma på vederbörande lantbruksnämnd.

Det nu föreslagna avgångsvederlaget utgör i likhet med de avgångsveder -

90 Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

lag som kan förekomma inom andra delar av näringslivet i princip skattepliktig
intäkt för mottagaren. I det här aktuella fallet är det fråga om intäkt
av jordbruksfastighet.

Till kollektivavtalsanställd arbetare kan under vissa förutsättningar
fr. o. in. år 1967 utgå ersättning på grund av s. k. avgångsbidragsförsäkring,
om den anställde avskedas till följd av strukturrationalisering. Under år
1966 utgick ett liknande avgångsvederlag i form av bidrag från vissa fonder
för avgångsbidrag. I prop. 1967: 39 föreslås att dessa avgångsvederlag
i vissa fall inte skall utgöra skattepliktig intäkt för mottagarna. Chefen
för finansdepartementet redogör i propositionen närmare för de tankegångar
som ligger bakom förslaget. Jag hänvisar till denna redogörelse. Här skall
endast nämnas att förslaget bygger på att äldre friställd arbetskraft i regel
måste anses ha större svårigheter än andra avskedade att få nytt likvärdigt
arbete. Till sådan äldre arbetskraft hänföres i förslaget med vissa undantag
personer som fyllt 62 år men ej 67. Särskilt ömmande omständigheter får
anses regelmässigt vara för handen i sådana fall och motivera skattefrihet
för mottagna avgångsvederlag.

Jag anser en i görlig mån likartad begränsning av skatteplikten angelägen
även beträffande det avgångsvederlag som kan komma att utgå till småbrukare
till följd av jordbrukets strukturrationalisering. Det kan därvid
ifrågasättas om inte hänsyn till likformighetskravet vid taxering bör medföra
att man knyter skattefriheten för mottaget sådant avgångsvederlag till
en åldersgräns omkring 60 år. Detta betyder att endast sådana småbrukare
som fyllt 60 år eller mera skulle kunna befrias från skattskyldighet för mottagna
avgångsvederlag. Med hänsyn till att åldersgränsen för särskilt övergångsbidrag
till småbrukare i enlighet med vad jag förut sagt i princip bör
sättas vid 55 år, synes det dock av praktiska skäl lämpligt att även i beskattningshänseende
knyta an till denna åldersgräns. Skattefrihet för mottaget
avgångsvederlag bör dock i visst fall gälla även när småbrukaren är yngre.
Här avses det förut nämnda undantagsfallet att småbrukare efter särskild
prövning av sociala skäl anses böra likställas med den som fyllt 55 år.

I samråd med chefen för finansdepartementet föreslår jag således att avgångsvederlag
inte skall räknas som skattepliktig intäkt när det utgår till
småbrukare som är födda år 1912 eller tidigare eller till småbrukare som
av sociala skäl undantagsvis bör anses likställd med sådan småbrukare,
dvs. jordbrukare som enligt mitt förslag skall bli berättigade att få särskilt
över gångsbidrag av statsmedel till sitt jordbruk. I enlighet med det anförda
har upprättats förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

De totala kostnaderna för den av mig föreslagna avvecklingen av småbruksstödet
kan uppskattas till storleksordningen 150 milj. kr. Detta motsvarar
ungefär kostnaderna under fyra år för nuvarande arealtillägg och
leveranstillägg för mjölk. Fördelningen av nyss nämnda totalkostnad på

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 91

olika budgetår kan ej med säkerhet beräknas. För budgetåret 1967/68 uppskattar
jag medelsbehovet till 29 milj. kr. På detta budgetår faller också
kostnaderna för arealtillägg för år 1966 och för leveranstillägg för regleringsåret
1966/67 vilka beräknas till 40 milj. kr.

Till småbruksstödet har i vissa sammanhang även hänförts det extra
mjölkpristillägget i Norrland. Jag anser att denna stödform närmast har
karaktär av regionalt stöd åt det norrländska jordbruket. Såsom jag anfört
vid behandlingen av de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken bör
även i framtiden jordbruket i Norrland få ett särskilt stöd. Erfarenheterna
av den särskilda rationaliseringsverksamheten visar att behov av sådant
stöd f. n. föreligger även vid rationella jordbruksföretag. Jag förordar därför
att det extra mjölkpristillägget behålls oförändrat.

Arbetarsmåbrukslånefonden tillkom under början av 1930-talet i syfte att
ge skogsarbetare och därmed likställda arbetare möjlighet att genom förmånliga
lån förvärva deltidsjordbruk. Långivningen upphörde år 1948. Som
framgår av redogörelsen i det föregående har lånen delats upp i en amorteringsdel
och en stående del. Den senare skall när amorteringsdelen är återbetald
stå kvar som amorteringsfritt bottenlån och endast få sägas upp då
sådana omständigheter inträffat att lånerätten över huvud taget anses förverkad.
Den stående delen av arbetarsmåbrukslånen uppgår f. n. till sammanlagt
ca 10 milj. kr. och i genomsnitt till ca 2 000 kr. per låntagare.

Den undersökning, som lantbruksstyrelsen utfört och som redovisats i det
föregående, visar att låntagarna oftast är äldre personer med förhållandevis
svag ekonomisk ställning. I vissa fall har förhållandena ändrats så att lånen
i och för sig skulle kunna sägas upp. Lantbruksstyrelsen har framhållit att
vissa uttalanden av statmakterna vid fondens tillkomst kan av låntagare
och myndigheter ha uppfattats som en antydan om att lånens stående del
framdeles skulle efterges.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit att den stående delen av lånen generellt
skall efterges. Detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
remissinstanserna. Fullmäktige i riksbanken har dock ifrågasatt om eftergiften
bör vara generell. Jag vill för min del tillstyrka lantbruksstyrelsens
förslag att efterge den stående delen av arbetarsmåbrukslånen. Eftergiften
bör vidare enligt min mening vara generell för att undvika de arbetskrävande
och kostsamma undersökningar, som annars skulle bli nödvändiga.
Såsom riksrevsionsverket föreslagit bör den oguldna stående delen skrivas
bort ur statsräkenskaperna med anlitande av medel som avsetts till arbetarsmåbrukslånefondens
avskrivningskonto. Kungl. Maj :t bär äga meddela
de närmare föreskrifter som erfordras i anledning av vad jag nu förordat.»

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Motionerna

I motionerna I: 818 och II: 1021 föreslås, att riksdagen måtte i anledning
av propositionens nu berörda förslag uttala, att vid avsedd inlösning av
småbruk som icke behövs för jordbruksrationalisering priset icke må sättas
lägre än som motsvarar det genomsnittliga pris i förhållande till taxeringsvärde
som normalt tillämpas vid försäljning av andra jordbruksfastigheter
i orten. Vidare föreslås att riksdagen uttalar, att småbrukare som fortsätter
med jordbruksdriften skall erhålla särskilt övergångsbidrag i stället för
areal- och leveransbidrag oavsett att de erhållit folkpension samt att småbrukare
som erhåller övergångsbidrag, vari ingår ersättning för leveransbidrag
skall få behålla detta oavkortat även efter 1 september 1967.

I motionerna I: 843 och II: 1051 hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr 95 måtte medge att särskilt
övergångsbidrag skall få utgå även till småbrukare som är under 55 år enligt
i propositionen i övrigt angivna grunder.

I motionerna I: 844 och II: 1060 hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr 95 måtte besluta att övergångsbidrag
och avgångsvederlag till småbrukare under 55 års ålder skall
utgå till småbrukare som för innevarande år är berättigade till arealtillägg.

I motionerna I: 846 och II: 1048 hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
måtte besluta,

att reglerna för övergångsstödet till det mindre jordbruket förenklas och
utformas på sätt som i motionen anförts,

avslå Kungl. Maj :ts förslag om införande av avgångsvederlag till brukare
av mindre fastighet, samt

att medel ur anslag till yttre rationalisering får användas som värdeutjämningsbidrag
till ägare eller brukare av mindre jordbruksfastighet vid
frånträde av densamma.

I motionerna 1:856 och II: 1050 hemställs, att riksdagen måtte besluta
om en generell uppräkning med 25 % av det extra mjölkpristillägget som
utgår för mjölk invägd vid mejerier i Norrland; samt besluta om sådan
förändring av områdesindelningen för det extra mjölkpristillägget att mejerierna
i Hälsingland föres till område III samt Gästrikland till område IV.

I motionerna I: 859 och II: 1056 hemställs slutligen, såvitt nu är i fråga,
att riksdagen måtte besluta att utgående belopp i form av extra mjölkpristillägg
i norra Sverige uppräknas med 25 procent.

Beträffande motiveringarna för motionsyrkandena hänvisas till motionerna
I: 818, II: 1051, II: 1060, I: 846, II: 1050 och II: 1056.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Utskottet

Såsom departementschefen anfört förutsätter jordbrukets fortsatta rationalisering
och produktionsanpassning, att den arbetskraft som med hänsyn
till den tekniska och ekonomiska utvecklingen inte längre behövs i jordbruket
kan frigöras i tillfredsställande takt. Detta bidrar bl. a. till att den kvarvarande
jordbruksbefolkningen ges bättre möjligheter att följa med i den
allmänna standardutvecklingen. Det är dock samtidigt oundvikligt att anpassningsprocessen
inom jordbruket kan medföra problem för många, särskilt
för dem som nu brukar mindre jordbruk.

Stöd till omställning till annan verksamhet kan bl. a. som en följd av beslut
av 1966 års riksdag lämnas till de i jordbruket sysselsatta oavsett om
de är företagare eller anställda. Utskottet delar departementschefens uppfattning
att genom lantbruksnämndernas försorg berörda jordbrukare lämnas
råd och upplysning rörande de arbetsmarknadspolitiska medel, som
kan komma i fråga.

Även om det i regel inte torde vara svårt att avyttra en jordbruksfastighet
till skäligt pris, kan det dock i bygder med vikande jordbruk ibland vara
svårt att utan betydande förlust sälja en fastighet. Möjligheter bör därför enligt
propositionen öppnas för lantbruksnämnderna att i bygder med ogynnsamma
förutsättningar för jordbruksproduktion lösa in ej bärkraftiga jordbruksfastigheter,
även om de inte behövs för rationaliseringsändamål. Utskottet
biträder detta förslag liksom även att under budgetåret 1967/68
10 milj. kr. av jordfonden skall få disponeras för ändamålet.

Enligt departementschefen bör köpeskillingen vid nu ifrågavarande inlösen
ej utan särskilda skäl få överskrida taxeringsvärdet. I motionerna
I: 818 och II: 1021 föreslås att priset inte sätts lägre än som motsvaras av
det normala priset i orten. Den av departementschefen angivna grunden för
köpeskillingen vid inlösen synes utskottet lämpligt avvägd, varför motionsyrkandet
avstyrks.

1947 års riksdagsbeslut om riktlinjer för jordbrukspolitiken innebar
som tidigare nämnts bl. a. att statsmakterna under en övergångstid skulle
lämna ett särskilt stöd till innehavare av mindre jordbruk. Denna övergångstid
får nu såsom departementschefen anfört i princip anses vara tilländalupen.
Under den gångna 20-årsperioden har för övrigt samhällets sociala stödåtgärder
byggts ut på ett sådant sätt att behovet av ett särskilt småbruksstöd
minskat. Det småbruksstöd som utgår i form av arealtillägg och leveranstillägg
på mjölk bör därför i enlighet med departementschefens förslag avvecklas.
När det gäller äldre småbrukare bör dock avvecklingen av stödet ske
successivt under en övergångsperiod.

Departementschefen föreslår att småbrukare som under år 1966 erhållit
arealtillägg, övergångsbidrag eller leveranstillägg och som under år 1967

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

fyllt 55 år eller mer, skall ges möjlighet att välja mellan att antingen fortsätta
jordbruksdriften och därvid åtnjuta ett fortsatt årligt stöd (särskilt
övergångsbidrag) eller att frånträda fastigheten och då under vissa förutsättningar
få ett avgångsvederlag. I vissa fall bör övergångsbidrag av sociala
skäl kunna beviljas även till småbrukare som under år 1967 ännu ej fyllt 55
år. De övriga småbrukare som under år 1967 ännu ej fyllt 55 år bör enligt
propositionen ej erhålla övergångsbidrag men under vissa förutsättningar
avgångsvederlag, om de frånträder sitt jordbruk före utgången av år 1971.

I motionerna I: 843 och II: 1051, I: 844 och II: 1060 samt I: 846 och II:
1048 föreslås att övergångsbidrag skall kunna utgå till yngre småbrukare
på samma villkor som till dem som under år 1967 fyllt 55 år eller mer. I sistnämnda
motionspar begränsas förslaget dock till att avse en övergångsperiod
av fyra år.

Förutsättningarna för nu ifrågavarande småbrukare att omställa sig till
annan sysselsättning synes dock vara sådana, att utskottet inte finner tillräckliga
skäl för att låta övergångsbidraget utgå även till dem. Departementschefens
förslag i nu nämnda hänseende synes böra godtas.

Enligt propositionen bör särskilt övergångsbidrag inte utgå längre än
t. o. in. det år då småbrukarna fyller 67 år eller det år han dessförinnan blivit
berättigad till hel förtidspension. I motionerna I: 818 och II: 1021 yrkas
att småbrukare, som fortsätter med jordbruksdriften, bör erhålla bidrag
oavsett att han erhållit folkpension. Utskottet kan dock inte finna att skäl
för en dylik utvidgning av den föreslagna bidragsformen föreligger, enär
småbrukare som erhåller folkpension, därigenom har sin ålderstrygghet ordnad
på samma villkor som gäller för övriga medborgare. Departementschefens
förslag biträds därför av utskottet.

Särskilt övergångsbidrag bör i enlighet med departementschefen utgå med
samma belopp som erhållits i arealtillägg eller övergångsbidrag för år 1966
och/eller i leveranstillägg i medeltal för regleringsåren 1964/65—1966/67
eller för de år inom perioden då leveranstillägg utgått. I motionerna 1: 846
och II: 1048 föreslås viss förenkling av reglerna för det särskilda övergångsbidraget.
Bl. a. anses bidraget böra utgå med på visst sätt avrundat belopp.
Utskottet förordar departementschefens förslag men har ingen erinran mot
att bidragen utgår med avrundade belopp, då detta bör innebära en viss administrativ
förenkling.

Småbrukare som erhåller övergångsbidrag, vari ingår ersättning för leveranstillägg,
bör enligt motionerna I: 818 och II: 1021 få behålla detta oavkortat
även efter den 1 september 1967. Utskottet får framhålla att så också
blir fallet vid en tillämpning av det i propositionen föreslagna systemet. Det
nya övergångsbidraget skall ju nämligen, som framgår av det anförda, utgå
med samma belopp som nu utgår i form av areal- och leveranstillägg. Den
reduktion, som enligt propositionen skall gälla för 1967 års bidrag, beror på
att leveranstillägg utgår intill den 1 september 1967. Härigenom undviks

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

dubbelbetalning av belopp motsvarande leveranstillägg för de första åtta månaderna
av 1967. Motionsyrkandet synes därför icke böra föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Det i det föregående nämnda avgångsvederlaget föreslås kunna uppgå till
högst 6 000 kr. enligt vissa i propositionen närmare angivna regler. Syftet
med detta stöd är att få ett ökat utbud av fastigheter för att stimulera strukturomvandlingen.
I motionerna I: 846 och II: 1048 yrkas avslag på förslaget
om införande av avgångsvederlag, eftersom detta anses vara onödigt komplicerat.
I stället bör enligt nämnda motioner motsvarande belopp användas såsom
värdeutjämningsbidrag till ägare eller brukare av mindre jordbruksfastigheter
vid frånträde av desamma. Enligt detta förslag skall ett visst
överpris kunna uttagas och merkostnaden avskrivas med medel från anslaget
till bidrag till jordbrukets rationalisering, m. m.

Att på sätt i motionerna föreslagits betala högre fastighetspriser än som
är skäligt ur marknadsmässig synpunkt kan enligt utskottets mening medföra
att prisnivån på jordbruksfastigheter drivs upp utöver den normala.
Det synes därför utskottet lämpligast att inte koppla samman avgångsvederlaget
med köpeskillingen för den avyttrade fastigheten. Utskottet kan ej
heller finna att det i motionerna föreslagna systemet blir enklare att tilllämpa
än det som förordats i propositionen. Utskottet har ingen erinran
mot departementschefens förslag och avstyrker följaktligen nyssnämnda
motioner, såvitt nu är i fråga.

Av utskottets ställningstaganden i det föregående följer bl. a. att småbrukare,
som under år 1967 ännu ej fyllt 55 år skall kunna få avgångsvederlag
intill utgången av 1971. Det i motionerna I: 844 och II: 1060 i samband
med yrkande om övergångsbidrag för denna kategori framlagda förslaget
om ett icke tidsbegränsat avgångsvederlag avstyrks således.

Det extra mjölkpristillägget i Norrland, vilket har karaktär av regionalt
stöd åt det norrländska jordbruket, bör enligt propositionen behållas. Utskottet
ansluter sig till detta förslag.

Enligt motionerna I: 856 och II: 1050 samt I: 859 och II: 1056 bör mjölkpristillägget
uppräknas med 25 % som kompensation dels för bortfallet av
småbruksstöd, dels för minskningen av penningvärdet sedan år 1962 då nuvarande
belopp fastställdes. Utskottet får i anledning härav till en början
erinra om att småbruksstödet kvarstår i huvudsak oförändrat för brukare
som år 1967 fyller minst 55 år. I den överenskommelse om prissättningen
på jordbruksprodukter, som redovisas i propositionen, ingår vidare bl. a.
en stegvis höjning av avräkningspriset för mjölk. Denna höjning kommer
givetvis även jordbruket i Norrland till godo. Vid angivna förhållanden finner
utskottet ej skäl biträda nu ifrågavarande motionsyrkanden.

Ej heller har utskottet funnit i motionerna I: 856 och II: 1050 framlagda
förslag rörande ändring i områdesindelningen för utbetalning av extra

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

mjölkpristillägg beträffande Hälsingland och Gästrikland böra föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet biträder vad departementschefen föreslagit och uttalat beträffande
eftergift av den stående delen av lån som utlämnats från arbetarsmåbrukslånef
onden.

Prisreglering på jordbrukets produkter

Prisregleringens allmänna utformning

Jordbruksutredningen m. m.

Beträffande jordbruksutredningens förslag och däröver avgivna remissyttranden
hänvisas till redogörelsen i propositionen s. 160—182.

Jordbrukspriskommittén

Beträffande de förslag som jordbrukspriskommittén efter överläggningar
med jordbrukets förhandlingsdelegation och statens jordbruksnämnds konsumentdelegation
framlagt hänvisas till redogörelsen i propositionen s.
183—186.

Prisregleringar för olika produkter

I propositionen redovisas utredningsförslagen under följande åtta huvudgrupper,
nämligen spannmål in. m., oljeväxter m. m., sockerbetor, matpotatis,
fabrikspotatis, mjölk och mjölkprodukter, kött och fläsk samt ägg och
äggprodukter in. in.

Jordbruksutredningen m. m.

Beträffande jordbruksutredningens förslag och däröver avgivna remissyttranden
hänvisas till redogörelserna i propositionen s. 192—193, 201—
203, 212—214, 224, 230, 248—253, 263^—265 samt 269.

Jordbrukspriskommittén

Beträffande jordbrukspriskommitténs förslag hänvisas till redogörelserna
i propositionen s. 193—197, 203<—208, 224—225, 238—241, 253—259, 265—
267 samt 269—270.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

1966 års sockerutredning

Beträffande de förslag som sockerutredningen efter överläggningar med
företrädare för sockerbetsodlarna och sockerbolaget framlagt hänvisas till
redogörelsen i propositionen s. 214—223.

Potatisindustriutredningen

Beträffande potatisindustriutredningens förslag och däröver avgivna remissyttranden
hänvisas till redogörelsen i propositionen s. 230—238.

Användning av införsel- och r e g 1 e r i n g s a v giftsmedel,
in. in.

Statens jordbruksnämnd

Beträffande jordbruksnämndens framställningar hänvisas till redogörelsen
i propositionen s. 270—273.

Jordbrukspriskommittén

Beträffande jordbrukspriskommitténs förslag hänvisas till redogörelsen
i propositionen s. 273—276.

Vissa framställningar i övrigt

Beträffande vissa framställningar rörande disposition av införselavgiftsmedel
för kostnader vid importkontroll av animala livsmedel, för statens
kostnader vid pastöriseringskontrollen samt för Svensk Matpotatiskontrolls
upplysningsverksamhet hänvisas till redogörelse i propositionen s. 277.

Departementschefen

»Jordbruksutredningen har behandlat principerna för utformningen av
prisregleringen på jordbrukets produkter och lagt fram vissa förslag rörande
markandsregleringen för enskilda produkter. Den närmare utformningen
av pris- och marknadsregleringen har såsom förutsatts av jordbruksutredningen
ytterligare utretts. Potatisindustriutredningen har sålunda
behandlat frågan om det framtida stödet till odlingen av fabrikspotatis.
Förslagen i jordbruksutredningens betänkande och remissyttrandena
däröver samt potatisindustriutredningens överväganden har legat till
grund för det förslag jordbrukspriskommittén lagt fram rörande regleringen
av priserna på jordbrukets produkter utom socker för tiden den
1 september 1967—den 30 juni 1969. Förslaget, som tillkommit efter över 4

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 10 samt Nr 25

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

läggningar med jordbrukets förhandlingsdelegation och jordbruksnämndens
konsumentdelegation, har godtagits av de båda delegationerna. 1966
års sockerutredning har avlämnat ett av företrädare för sockerbetsodlingen
och sockertillverkningen biträtt förslag till reglering av sockernäringen
för tiden den 1 september 1967—den 30 juni 1969.

Prisregleringens utformning på längre sikt. Innan jag övergår till alt
behandla prisregleringen för tiden intill den 1 juli 1969 tar jag upp vissa
principiella frågor rörande prisregleringens utformning.

Valet av metod, prislinje, för att finansiera kostnaderna för stödet till
jordbruksnäringen har avgörande betydelse för prisregleringens utformning.
En högprislinje innebär att jordbrukspriserna genom gränsskydd hålls
på en högre nivå än världsmarknadens. En lågprislinje innebär att världsmarknadspriserna
på jordbrukets produkter får gälla även på den inhemska
marknaden och att pristillägg ges för att upprätthålla den avsedda producentprisnivån.
Dessa båda system kan också kombineras.

Valet av prislinje påverkar inte i och för sig jordbruksstödets storlek
utan har främst betydelse för stödets inverkan på konsumentpriserna på
livsmedel. Jordbruksutredningen har uppskattat att skillnaden i konsumentprisnivå
mellan ett högprissystem och ett lågprissystem uppgår till
ca 20 % vid jordbruksstödets nuvarande omfattning. Utredningen har med
hänsyn härtill framhållit att en lågprislinje medför att lägre inkomsttagare
får möjligheter att förbättra sin livsmedelsstandard. En annan fördel
med en lågprislinje är enligt utredningen att förädlingsledet i livsmedelsproduktionen
kan hållas utanför jordbruksprisregleringen och att således
livsmedelsindustrin kan erhålla jordbruksråvaror till världsmarknadspris.
Å andra sidan har jordbruksutredningen framhållit att de flesta länder,
däribland medlemmarna i EEC, tillämpar högprissystem. Vidare har jordbruksulredningen
konstaterat att belastningen på statsbudgeten blir stor
vid ett lågprissystem. Jordbruksutredningen har vid sin bedömning av de
båda systemens för- och nackdelar funnit att vissa skäl talar för en övergång
till lågprislinje. Mot bakgrunden bl. a. av att valet av prislinje i mycket
hög grad bör bero på utvecklingen av det europeiska ekonomiska samarbetet
har utredningen emellertid förordat att tills vidare i allt väsentligt
tillämpas en högprislinje. Frågan om övergång till lågprislinje bör dock
enligt utredningens mening prövas på nytt om utvecklingen av det internationella
ekonomiska samarbetet skulle ge anledning härtill. Vissa reservanter
inom utredningen och många remissinstanser har framhållit att utredningen
överdrivit nackdelarna med en lågprislinje. På samma skäl som
utredningen anfört har emellertid så gott som alla remissinstanser uttalat
sig för att i dagens läge högprislinjen behålls.

För min del kan jag i allt väsentligt ansluta mig till jordbruksutredningens
bedömning av vilka faktorer som i nuvarande läge bör vara avgörande

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

vid valet av prislinje. Jag vill emellertid betona att en lågprislinje rent
principiellt har avsevärda fördelar framför en högprislinje, inte minst med
hänsyn till att de lägre inkomsttagarna vid en lågprislinje får bära en mindre
del av kostnaderna för jordbruksstödet. Även om jag anser att högprissystemet
tills vidare bör behållas, vill jag understryka angelägenheten av
att frågan om möjligheterna att övergå till en lågprislinje efter en tid ånyo
prövas. Högprislinjen bör liksom hittills kunna modifieras genom att bl. a.
införselavgiftsmedel används i syfte att sänka prisnivån.

Jordbruksutredningen har undersökt möjligheterna att uppställa normer
för avvägningen på längre sikt av relationerna mellan priserna på olika
jordbruksprodukter. Härvid har utredningen funnit att fördelar skulle nås
vid en anpassning av den inhemska marknadens prisrelationer till dem
som på lång sikt råder på världsmarknaden. Emellertid måste beaktas andra
faktorer, främst betydelsen av att upprätthålla balans mellan utbud och
efterfrågan på jordbruksprodukter inom landet. Vidare har utredningen
ansett att viss hänsyn bör tas till de prisrelationer mellan jordbruksprodukterna
som råder inom EEC.

Enligt min mening bör eftersträvas sådant förhållande mellan priserna
på olika jordbruksprodukter att produktionen inom ramen för det inhemska
avsättningsutrymmet på lång sikt inriktas på de varor som Sverige
har de bästa förutsättningarna att framställa. Såsom jordbruksutredningen
uttalat bör härvid hänsyn, förutom till de långsiktiga prisrelationerna på
världsmarknaden, tas till andra faktorer. I dagens läge talar sålunda starka
skäl för att förhållandet mellan priserna på olika jordbruksprodukter inom
EEC bör tillmätas stor betydelse.

Vid sina överväganden om gränsskyddets utformning har jordbruksutredningen
ej förordat någon principiell ändring i nuvarande system. Det är
enligt min mening vanskligt att fastställa enhetliga principer för hur gränsskyddet
för de jordbruksreglerade varorna skall vara utformat på längre sikt.
När det hittillsvarande prisregleringssystemet byggdes upp synes ett system
med enhetliga regler för alla jordbruksvaror ha varit lämpligt mot bakgrund
av de faktiska förhållandena inom jordbruket. Den utveckling, som
nu pågår inom jordbruket och som bl. a. innebär en fortlöpande övergång
till mer specialiserad produktion, ger enligt min mening vid handen att en
sådan enhetlighet i utformningen av gränsskyddet för olika jordbruksprodukter
inte kommer att vara lika lämplig i framtiden. Om en fast eller
rörlig införselavgift skall väljas för en viss produkt, bör därför få bestämmas
bl. a. med hänsyn till de särskilda förhållanden som råder för olika
produkter. En rörlig införselavgift gör det möjligt att upprätthålla ett fast
produktpris, vilket kan vara till fördel för både producenter och konsumenter.
Uppmärksamhet bör dock ägnas åt att vissa system för gränsskyddet
genom sin tekniska utformning kan ha ej önskvärda konsekvenser för han -

100

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

delsntbytet med jordbruksprodukter. Vidare bör givetvis så enkla system
som möjligt användas för gränsskyddet.

Eu central fråga för prisregleringens allmänna utformning är vilka metoder
som skall tillämpas för ändring av gränsskgddets storlek. Under en
lång följd av år har i dessa metoder ingått automatiskt verkande regler.
Jordbruksutredningen har funnit att detta har haft vissa olägenheter och
förordar att automatiskt verkande regler på längre sikt undviks. För en
övergångsperiod av minst tre år har dock utredningen föreslagit att gränsskyddet
skall ändras enligt en fast regel. Denna innebär att gränsskyddet
justeras generellt så snart kvoten mellan producentprisindex och en på
visst sätt rensad konsumentprisindex under två månader i följd ändrats
med mer än 2 % sedan föregående justeringstillfälle. Inom utredningen har
reservationsvis framförts erinringar såväl mot utformningen av regeln som
mot att över huvud taget använda denna metodik.

Enligt min mening föreligger starka betänkligheter mot att ha sådana
regler för ändring av gränsskyddets storlek som kan leda till ofta återkommande
justeringar. Sådana justeringar komplicerar nämligen prisregleringen
och leder till att prisbildningen på livsmedel blir svår att överblicka.
Ej heller bör prisutvecklingen på jordbrukets produkter för långa perioder
styras av automatiskt verkande regler. Det är nämligen, som jag berört vid
behandlingen av de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken, svårt att
lång tid i förväg fastställa vilka faktorer som bör påverka prissättningen
och vilken relativ betydelse som bör tillmätas dessa faktorer vid i tiden
avlägsna konkreta avgöranden. Som jag även berört i nämnda sammanhang
bör priserna för enskilda produkter tillmätas större betydelse vid prisavvägningen
i framtiden. Eftersom kostnads- och rationaliseringsutvecldingen är
olika för skilda produkter, utgör det nu anförda ytterligare ett skäl mot
automatiskt verkande regler för justering av gränsskyddet. Jag anser mot
denna bakgrund att gränsskyddets storlek och även dess utformning för
olika produkter så långt möjligt bör överses med ett eller ett par års mellanrum.
Ett sådant förfarande ger möjlighet att fortlöpande tillämpa de
principer för prissättningen som jag uttalat mig för i avsnittet om allmänna
riktlinjer för jordbrukspolitiken.

I syfte att söka upprätthålla den med gränsskyddet avsedda prisnivån
vidtas f. n. marknadsreglerande åtgärder. Dessa åtgärder går främst ut på
att ta hand om eller förmedla avsättningen av överskott på olika produkter.
Jordbruksutredningen har ansett att det, i avvaktan på att självförsörjningsgraden
sjunker till den av utredningen på längre sikt förutsatta nivån,
är nödvändigt att behålla systemet med marknadsreglerande åtgärder. Även
om jag i princip anser att jordbruket självt borde helt ansvara för avsättning
och tillfällig lagring av uppkommande överskott av jordbruksprodukter,
finner jag det i nuvarande över skottsläge ofrånkomligt att liksom hittills
åtgärder vidtas inom ramen för jordbruksregleringen för att åstad -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 101

komma balans på den inhemska marknaden för jordbrukets produkter och
därigenom så långt möjligt söka upprätthålla den med gränsskyddet avsedda
prisnivån. Jag vill emellertid framhålla att de kostnader, som uppkommer
för avsättning av överskotten, liksom hittills bör återverka på
jordbrukets intäkter och i princip belasta de produktionsgrenar där överskott
uppkommer. De nuvarande marknadsreglerande åtgärderna är ofta
komplicerade och till sina verkningar svåröverskådliga. Det är därför angeläget
att åtgärderna och därmed i princip regleringssystemet ej ges större
omfattning än som är oundgängligen nödvändigt. Enligt min mening bör på
sikt åtskilliga förenklingar i förhållande till det nu gällande regleringssystemet
kunna ske.

Jordbruksutredningen har övervägt om de marknadsreglerande åtgärderna
bör handhas av statlig myndighet eller, såsom nu delvis är fallet, av
särskilda regleringsföreningar som står under statlig kontroll och insyn.
Utredningen har funnit det mest ändamålsenligt att åtgärderna fullgörs av
regleringsföreningar inom i princip samtliga varuområden. Sålunda bör
enligt utredningen producentkooperativa organ ej ombesörja marknadsreglerande
åtgärder utan regleringsföreningar bör inrättas även för mjölk
och mjölkprodukter samt för fabrikspotatis och produkter därav.

Jag delar jordbruksutredningens uppfattning att de marknadsreglerande
åtgärderna i princip bör fullgöras av särskilda regleringsföreningar. Till
frågan att inrätta nya sådana föreningar återkommer jag i det följande.
I fråga om sammansättningen av föreningarnas styrelser ansluter jag mig
i huvudsak till utredningens förslag och förordar att i styrelserna förutom
representanter för staten, jordbruket samt handel och industri bör ingå företrädare
för konsumenterna. Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
statens jordbruksnämnd bör äga meddela de föreskrifter som erfordras
för att i fråga om befintliga regleringsföreningar genomföra vad jag
nu förordat och de övriga omläggningar av föreningarnas verksamhet som
kan vara behövliga. Bl. a. bör prövas i vilken omfattning beslut bör underställas
jordbruksnämndens prövning. Vidare kan det visa sig lämpligt att
i vissa fall samordna kansliorganisationen.

Jordbruksutredningen har i fråga om sambandet mellan marknadsregleringarna
och näringsfriheten framhållit angelägenheten av att dessa regleringar
utformas så att varje tvivel är uteslutet om en viss privat reglering
är en omedelbar följd av en statlig reglering och därmed i princip är undantagen
från bestämmelserna i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet. För
att åstadkomma detta bör enligt utredningen alla statliga marknadsregleringar
göras så fullständiga, ges en sådan utformning och tillämpas så att
syftet med prissättningen för varje enskild vara kan genomföras utan att
detta förutsätter särskild medverkan i regleringsverksamheten eller kompletterande
regleringar från jordbrukets ekonomiska föreningsrörelses sida.

102

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Jag anser att det såväl ur producent- som konsumentsynpunkt är angeläget
att inom jordbrukssektorn så långt möjligt tillämpas samma principer
i fråga om konkurrens som för näringslivet i övrigt. De marknadsreglerande
åtgärder som ingår i jordbruksregleringen medför ofrånkomligen
att konkurrensen inom jordbrukssektorn i viss mån begränsas. Detta
understryker angelägenheten av att, såsom jag nyss berört, marknadsregleringarna
ej görs mera omfattande än som är oundgängligen nödvändigt. Det
är också enligt min mening av stor vikt att ifrågakommande marknadsregleringar
helt åvilar statlig myndighet eller de nyss nämnda regleringsföreningarna.
Detta innebär i princip att jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
bör befrias från åligganden av detta slag och sålunda som jordbrultsutredningen
framhållit i konkurrenshänseende bör kunna bedömas enligt
samma normer och från samma utgångspunkter som allmänt gäller.
Jordbrukspriskommittén har mot bakgrunden av vad jordbruksutredningen
anfört i ämnet uttalat att sedan de ändringar i regleringssystemet vidtagits,
som kommittén föreslår, det i allmänhet ej torde erfordras andra marknadsreglerande
åtgärder än dem som åvilar statens jordbruksnämnd eller
regleringsföreningar. Enligt kommittén bör dock under den närmaste regleringsperioden
för mjölkregleringen gälla vissa undantag som jag återkommer
till i det följande.

Jordbruksutredningen har ansett att möjlighet alltjämt måste finnas att
ta ut interna avgifter på den inhemska produktionen för att finansiera
kostnaderna för marknadsreglerande åtgärder. Enligt min mening är det
med nuvarande regleringssystem ofrånkomligt med sådana avgifter så
länge som betydande överskott på olika produkter finns. Eftersom avgifterna
direkt återverkar på lönsamheten i produktionen, anser jag att strävan
bör vara att de på sikt avvecklas.

De interna avgifterna motsvaras delvis av kompensationsavgifter som
tas ut vid import. Dessa kompensationsavgifter skall enligt fr. o. m. den
1 september 1959 gällande bestämmelser vara oförändrade så länge som
intern avgift tas ut på en viss produkt. Detta innebär att härefter vidtagna
höjningar av de interna avgifterna ej påverkat gränsskyddet och således ej
heller härigenom direkt återverkat på livsmedelspriserna. För min del anser
jag att tiden ännu inte är inne att såsom jordbruksutredningen föreslagit
inarbeta kompensationsavgifterna i de egentliga införselavgifterna. Kompensationsavgifterna
bör i princip inte överstiga motsvarande interna avgift.

Intäkterna av införselavgiflcrna, som är statliga medel i likhet med t. ex.
tullinkomster, har fått tas i anspråk för regleringsändamål på jordbrukets
område i den utsträckning som för varje regleringsår beslutats av riksdagen.
Detta innebär i princip att härigenom täckts en viss mindre del av
de samlade kostnaderna för jordbruksstödet och att sålunda högprissystemet
i någon mån modifierats. Jag anser att liksom hittills införselavgiftsmedel
bör kunna få disponeras för regleringsändamål i den utsträckning

Jordbruksutskotteis utlåtande nr 25 år 1967 103

som beslutas av riksdagen för varje regleringsperiod. Bestämmelserna för
medlens användning för olika ändamål bör också prövas för varje regleringsperiod.

Jordbruksutredningen har förordat att det s. k. prisregleringsåret som
nu omfattar tiden den 1 september—den 31 augusti läggs om till att sammanfalla
med budgetåret. Jag tillstyrker detta förslag som innebär viss administrativ
förenkling. Regleringsåret 1967/68 bör sålunda omfatta tiden
den 1 september 1967—den 30 juni 1968. Det är enligt min uppfattning angeläget
att prisregleringsverksamheten i dess helhet såvitt möjligt redovisas
per budgetår.

I jordbruksutredningens betänkande och de däröver avgivna remissyttrandena
har uppmärksammats frågan om ordningen för handläggningen av
prissättningen på jordbrukets produkter. Jag vill erinra om vad jag vid
behandlingen av de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken anfört rörande
syftena med prissättningen. Härav framgår att denna har betydelse
inte endast för gränsskyddets storlek utan även för försörjningsberedskapen
i fråga om livsmedel, handelsutbytet med jordbruksprodukter, dispositionen
av införselavgifter m. m. Mot denna bakgrund måste de grundläggande
besluten om prissättningen fattas av riksdagen. Några för riksdagen
bindande avgöranden om prissättningen kan sålunda inte träffas av Kungl.
Maj :t eller underordnad myndighet. Med hänsyn till det anförda bör det
samråd som enligt min mening bör förekomma med företrädare för jordbruket
och konsumenterna vid utformningen av förslag till prissättning liksom
nu ha karaktär av överläggningar.

Frågan om företrädare för staten vid överläggningarna angående prissättningen
på jordbrukets produkter och om prisregleringsmyndighetens organisation
har behandlats i jordbruksutredningens betänkande och remissyttrandena.
Olika meningar har därvid uttalats om jordbruksnämndens sammansättning
och dess befattning med prisöverläggningarna. Det bör enligt
min mening ankomma på Kungl. Maj :t att vid varje särskilt tillfälle ta ställning
till frågan om företrädare för staten vid dessa överläggningar.

Frågan om jordbruksnämndens organisation bör prövas särskilt. Jag ämnar
därför begära Kungl. Maj :ts bemyndigande att låta verkställa en översyn
av nämndens organisation. I detta sammanhang bör bl. a. såsom jordbruksutredningen
framhållit beaktas behovet av samråd mellan jordbruksnämnden
och lantbruksstyrelsen rörande beslut som påverkar prissättningen
och rationaliseringen.

Prisregleringen för jordbruksprodukter för perioden den 1 september 1967
—den 30 juni 1969. Som jag nämnt i det föregående har 1966 års sockerutredning
och jordbrukspriskommittén lagt fram förslag till prissättning
på socker och övriga jordbruksprodukter för regleringsåren 1967/68 och
1968/69. Förslagen ligger enligt min mening väl i linje med de principer

104

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

för prissättningen och prisregleringens allmänna utformning som jag angett
i det föregående. Jag har vid den prövning av förslagen, som jag närmare
redovisar i det följande, funnit att de bör ligga till grund för prisregleringen
under de båda regleringsåren.

Till utgångspunkt för sitt arbete har jordbrukspriskommittén tagit vissa
i den föregående redogörelsen närmare redovisade, av jordbruksutredningen
framlagda principer, vilka i allt väsentligt överensstämmer med vad
jag förordat i avsnittet om de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken.
Jordbrukets organisationer har enligt vad som framgår av kommitténs betänkande
på samma sätt som i 1963 års överenskommelse om jordbrukspriserna
förklarat sig beredda att genom upplysning och rådgivning kraftigt
stödja rationaliseringssträvandena inom jordbruket. Kommittén framhåller
vidare att dess strävan varit att så långt möjligt utforma prisregleringen under
regleringsperioden så att en fortlöpande anpassning av jordbruksnäringen
till den tekniska och ekonomiska utvecklingen främjas.

Kommittén har härutöver anfört att vid överläggningarna med företrädarna
för jordbruket och konsumenterna enighet rått om att en sådan prissättning
på och prisreglering för jordbrukets produkter bör eftersträvas att
ett eventuellt inträde i en större marknad ej försvåras. Därför har kommittén
i den utsträckning som varit möjlig analyserat EEC:s jordbrukspolitik.
Enligt kommitténs mening pekar den osäkra omräkning av EEC:s
prisnivå till svenska förhållanden, som nu kan göras, på att de förslag till
prisändringar som kommittén har lagt fram ej kommer att leda till sådana
skillnader i jordbrukets ekonomiska villkor att en framtida anpassning
alltför mycket försvåras. Prisnivån och prisregleringssystemet har enligt
kommittén så långt möjligt utformats med beaktande av EEC:s prisnivå
samt marknadsförhållandena och produktions- och rationaliseringsutvecklingen
inom landet. Kommittén understryker att de från angivna utgångspunkter
föreslagna prishöjningarna endast vid den förutsatta produktionsutvecklingen
ger avsett ekonomiskt resultat för jordbruket. Jordbruksorganisationernas
och de enskilda jordbrukarnas planering och egna rationaliseringsinsatser
får enligt kommittén därvid en avgörande betydelse.

För min del har jag ej något att erinra mot vad kommittén anfört. Jag
finner det värdefullt att jordbrukets organisationer förklarat sig beredda
att stödja rationaliseringssträvandena. I likhet med kommittén vill jag understryka
att produktionsutvecklingen blir avgörande för det ekonomiska
resultatet för jordbruket under regleringsperioden. Bl. a. erfordras en fortsatt
minskning av mjölkproduktionen.

Jag övergår härefter till att behandla jordbrukspriskommitténs och sockerutredningens
förslag till utformning av prisregleringen under de båda
regleringsåren. Härvid begränsar jag mig till att redogöra för förslagens
huvuddrag och hänvisar i övrigt till redogörelsen i det föregående.

Jordbrukspriskommitténs förslag till allmänna bestämmelser för pris -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 105

regleringen innebär i huvudsak att fr. o. m. den 1 september 1967 nya prisgränser
och införselavgifter skall gälla fram till den 1 juli 1968. Dessa har
beräknats med utgångspunkt från de fr. o. m. den 1 mars 1967 gällande
prisgränserna och införselavgifterna. Eu eventuell utlösning under innevarande
regleringsår av treprocentregeln skall endast med världsmarknadsprisindex’
andel i regelutlösningen påverka vissa införselavgifter den 1 september
1967. För regleringsåret 1968/69 har priserna på mjölk och mjölkprodukter
definitivt fastlagts. För övriga varor med undantag av socker
skall den 1 juli 1968 prisgränser och införselavgifter med giltighet för hela
regleringsåret justeras med hänsyn till utvecklingen under i princip regleringsåret
1967/68 av den allmänna prisnivån mätt genom en konsumentprisindex
som är rensad på visst sätt. Kommittén har förutsatt att förslag
till fördelning på produkter av det totalbelopp, som i anledning härav
fr. o. m. den 1 juli 1968 skall tillföras jordbruket, skall framläggas av jordbruksnämnden
efter överläggningar med jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämndens konsumentdelegation. Till frågan om prisregleringen
för sockerbetor och socker under regleringsåret 1968/69 återkommer
jag i det följande.

För min del vilt jag framhålla att kommitténs förslag har den fördelen
att gränsskyddet ej kommer att ändras genom täta regelutlösningar utan i
stället blir oförändrat under vart och ett av de båda regleringsåren. Den
vid ingången till regleringsåret 1968/69 av kommittén förordade kompensationen
för den allmänna kostnadsutvecklingen under det första regleringsåret
möter med hänsyn till att det är fråga om en tvåårig reglering ingen invändning
från min sida. Även i övrigt tillstyrker jag kommitténs förslag till
allmänna bestämmelser för prisregleringen under de båda regleringsåren.
Det av kommittén nämnda förslaget rörande justering av prisnivån den 1
juli 1968 bör prövas av Kungl. Maj :t och riksdagen.

Vad gäller spannmål vill jag till en början framhålla att, såsom närmare
framgår av redogörelsen i det föregående, det normalt föreligger ett kvantitativt
överskott av vete. Betydande mängder kvalitetsvete måste dock importeras.
Produktionen av kvarnduglig råg understiger normalt landets behov.
I fråga om fodersäd råder visserligen normalt överskott men i sammanhanget
bör erinras om att exportkostnaderna för fodersäd är lägre än
för brödsäd.

Jordbrukspriskommitténs förslag till ändring av spannmålsregleringen
innebär i fråga om brödsäd i huvudsak att preliminära inlösenpriser och
förmalningsavgifter för vete och råg, grundade på en kalkyl över regleringsekonomin
för spannmål, skall bestämmas samtidigt med gränsskyddet för
övriga varor. De definitiva inlösenpriserna, som ej får överstiga de preliminära,
och de för regleringsåret fasta förmalningsavgifterna skall fastställas
enligt vissa regler när skördens storlek kan närmare överblickas.

4f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 10 samt. Nr 25

106

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Samtidigt har kommittén förordat att i samband med den angivna omläggningen
av regleringen prisgränserna för vete och råg slopas och att inlösenpriserna
skyddas med rörliga införselavgifter, vilka skall justeras bl. a. i
takt med ändringarna i världsmarknadspriserna. För regleringsåret 1967/68
har kommittén förordat att inlösenpriserna för vete och råg preliminärt
hålls oförändrade men att ett pristillägg av 5 kr. per dt införs för vårvete
med hög proteinhalt av god kvalitet, s. k. kvalitetsvete. Förmalningsavgiften
på vete avses öka med 2 kr. per dt, medan den för råg skall sänkas med
2: 25 kr. per dt. För fodersäd bör enligt kommitténs förslag stödpris definitivt
fastställas i samband med gränsskyddet för andra varor. För nästa regleringsår
har kommittén föreslagit att stödpriset höjs med 3 kr. per dt för
korn och med 2 kr. per dt för havre. Kommittén har också förordat vissa
ändringar i de marknadsreglerande åtgärder som skall vidtas av regleringsföreningen
och i finansieringen av dessa åtgärder.

Jag anser att de av kommittén föreslagna ändringarna i spannmålsregleringens
utformning är ändamålsenliga, framför allt med hänsyn till att
det härigenom blir möjligt att fastställa preliminära inlösenpriser för brödsäd
och stödpriser för fodersäd samtidigt som prissättningen för andra produkter
sker. Det är enligt min mening vidare befogat att särskilt stimulera
övergång till odling av kvalitetsvete. Kommitténs förslag torde medföra en
mindre prisökning på vetemjöl och en motsvarande prissänkning på rågmjöl.
Under hänvisning till det anförda tillstyrker jag kommitténs förslag till utformning
av spannmålsregleringen.

Kommittén har vidare förordat smärre höjningar av införselavgifterna för
ärter och bönor samt att vissa regleringsmedel bör få disponeras för utvecklingen
av odlingen av konservärter. Hampa och hampfrö hör enligt kommittén
avföras från jordbruksregleringen. Härjämte har kommittén föreslagit
att särskild utredning görs om och på vilket sätt ökat skydd för den inhemska
odlingen av vallväxtfrö bör ordnas. Jag har ingen erinran mot dessa
förslag.

Odlingen av oljeväxter varierar starkt fråir år till år i fråga om areal och
skörd. Fastän det normalt exporteras betydande mängder oljeväxtfrö och
vegetabilisk olja föreligger ett stort importbehov av vegetabiliska fettråvaror.

I fråga om fettvaruregleringen har jordbrukspriskommittén förordat att i
överensstämmelse med jordbruksutredningens förslag regleringsavgiften på
margarinråvaror avskaffas. Vidare innebär kommitténs förslag att den särskilda
införselavgiften på margarin sänks med drygt 12 öre. Härjämte har
kommittén liksom jordbruksutredningen föreslagit att övergång sker till ett
nytt underlag för att beräkna gränsskyddet för fettvaror. För oljeväxtodlingens
del innebär kommittéförslaget möjlighet att höja inlösenpriset på
oljeväxtfrö av 1967 års skörd med 5 öre per kg. Stödet till oljelinodlingen,
som under senare år gått starkt tillbaka, bör enligt kommittén upphöra. I

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 107

fråga om tekniskt slakterifett har förordats en väsentlig förenkling av regleringen.
Kommittén har även ansett att möjligheterna till ytterligare förenklingar
i fettvaruregleringen bör undersökas.

Jag vill framhålla angelägenheten av att avskaffa den regleringsavgift
som genom att den fördyrar margarinet skyddar avsättningen av smör.
Denna åtgärd jämte den föreslagna sänkningen av den särskilda införselavgiften
på margarin innebär, om världsmarknadspriserna på fettråvaror ej
ändras, att margarinpriset den 1 september 1967 bör sjunka med 20 å 25 öre
per kg. Samtidigt medför kommittéförslaget möjlighet att förbättra producentpriset
på oljeväxtfrö. Jag finner mig kunna tillstyrka förslagen rörande
fettvaruregleringen. Det är dock enligt min mening angeläget att ytterligare
förenklingar i regleringen eftersträvas.

I detta sammanhang har kommittén förordat att ett belopp av ungefär
2,6 milj. kr., som ursprungligen avsetts för stöd till odlingen av spånadsoch
oljelin, tillförs statsverket. Jag biträder förslaget. Medlen bör tillföras
den på driftbudgetens inkomstsida upptagna titeln regleringsavgift och accis
på fettvaror m. m.

Odlingen av sockerbetor bar minskat och omfattar f. n. drygt 40 000 ha.
Självförsörjningsgraden för socker är f. n. ca 63 %. Gränsskyddet är mycket
högt i förhållande till genomsnittet för jordbruksprodukterna.

Inom jordbruksutredningen har förelegat starkt delade meningar om den
lämpliga omfattningen av sockerbetsodlingen i framtiden. Mot bakgrunden
härav har 1966 års sockerutredning som en första del av sitt arbete undersökt
konsekvenserna i olika avseenden av en begränsning eller en avveckling
av sockernäringen. Utredningens överväganden i ämnet har remissbehandlats.
Det samlade utredningsmaterialet visade att det svenska priset
på sockerbetor och kostnaderna för sockertillverkningen ligger över EEC:s
motsvarande prisnivå. Vidare pekade verkställda undersökningar på att
sockerbetsodlingen i fråga om lönsamhet är överlägsen andra grödor samt
att goda möjligheter till ytterligare rationalisering finns.

Mot bl. a. denna bakgrund ansåg jag att i första hand borde undersökas
om förutsättningar förelåg att utan tidsutdräkt avväga stödet till sockerbetsodlingen
och sockertillverkningen så att denna kunde konkurrera med den
prissättning som sockernäringen erhåller inom EEC. Om detta ej kunde bli
fallet utan en genomgripande strukturrationalisering av odlingen och tillverkningen,
borde enligt min mening i andra hand vid avvägningen av det
fortsatta stödet utgångspunkten vara att sådan rationalisering borde genomföras
inom en kort övergångstid och utan att såvitt möjligt självförsörjningsgraden
för socker gick ned under en tredjedel av konsumtionen. På
min föredragning uppdrog Kungl. Maj :t åt sockerutredningen att med iakttagande
av vad som nyss redovisats avge förslag om det fortsatta stödet till
sockernärineen.

Sockerutredningen har funnit att en konkurrensmässig anpassning av

108 Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

villkoren för den svenska sockerbetsodlingen och sockertillverkningen till
EEC:s prisnivå på sockerbetor och socker är möjlig och att den kan helt
genomföras för regleringsåret 1968/69. Utredningens förslag innebär för
regleringsåret 1967/68 att odlarpriset på sockerbetor sänks till 10: 50 kr. per
dt, varav 0: 70 kr. skall utgå av fonderade införselavgiftsmedel. Odlingsarealen
bör enligt utredningen maximeras till avrundat 40 000 ha. Med utgångspunkt
från det betpris av 9: 80 kr. per dt som skall erläggas av sockertillverkaren
och från förutsatta minskningar av tillverkningskostnaderna
har utredningen angett att de totala kostnaderna för att framställa strösocker
av viss kvalitet ur svenska sockerbetor blir ca 1:20 kr. per kg eller
ungefär samma som utredningen beräknat föreligga inom EEC. Utredningsförslaget
förutsätter vidare att såsom hittills partipriset på socker skall subventioneras
genom att införselavgiftsmedel som härrör från det importerade
sockret tas i anspråk härför. Enligt utredningen kommer, om världsmarknadspriset
ej ändras, det svenska partipriset på strösocker den 1 september
1967 att sjunka med 18 öre per kg.

För regleringsåret 1968/69, då anpassningen av den svenska sockernäringens
villkor till EEC:s prisnivå helt skall genomföras, har utredningen
inte ansett det vara möjligt att nu fastlägga alla enskildheter i sockerregleringen
eftersom vissa element i EEC:s sockerreglering ej är helt kända.
Utredningen har därför förordat att statens jordbruksnämnd efter överläggningar
med företrädare för betodlarna och sockertillverkaren skall lägga
fram förslag till de eventuella justeringar av regleringen som kan föranledas
av ändringar i vissa av utredningen angivna grunder för EEC:s sockerreglering.
Därjämte skall enligt utredningsförslaget för regleringsåret 1968/69 ej
utgå i det föregående nämnt tillägg av fonderade införselavgiftsmedel till
odlarpriset på sockerbetor.

Jag anser att med den snabba anpassning till villkoren för sockernäringen
inom EEC, som utredningens förslag innebär, en fortsatt svensk sockerbetsodling
på en till avrundat 40 000 ha begränsad areal kan godtas. Jag vill
understryka att utredningens förslag leder till att sockerpriset kan sänkas
den 1 september 1967. Om världsmarknadspriset på socker ligger kvar på
i stort sett nuvarande nivå, sjunker det svenska partipriset med ca 15 %.
Mot utredningens förslag till sockerregleringens utformning för regleringsåret
1967/68 har jag ingen erinran. Det bör framhållas att några ändringar
i prisnivån för sockerbetor och socker med anledning av den inhemska
kostnadsutvecklingen ej skall ske för något av de båda regleringsåren. Statens
jordbruksnämnd bör få i uppdrag att med utgångspunkt från de av
utredningen angivna grunderna lägga fram förslag till de eventuella justeringar
i regleringen som behövs för regleringsåret 1968/69. Frågan om sådana
justeringar bör prövas av Kungl. Maj :t och riksdagen.

Sockerutredningen har framhållit att i överensstämmelse med beslut av
1948 års riksdag viss subvention sker av fraktkostnaderna vid leverans av

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 109

socker till köpare i de fyra nordligaste länen och Kopparbergs län. Enligt
min mening bör detta beslut ej nu ändras. Såsom utredningen förordat bör
kostnaden härför, ca 1,2 milj. kr. för år, bestridas av fonderade införselavgiftsmedel
för socker.

Utvecklingen i fråga om odlingen av matpotatis kännetecknas av att odlingsarealen
minskat samtidigt som skörden per ha kraftigt ökat. Jordbrukspriskommittén
har konstaterat att prisregleringssystemet för matpotatis
ej fungerat tillfredsställande. Med hänsyn härtill har kommittén
föreslagit att en översyn bör ske för att såvitt möjligt en ur såväl producent-
som konsumentsynpunkt lämplig reglering skall kunna tillämpas för
regleringsåret 1968/69. För regleringsåret 1967/68 innebär kommittéförslaget
bl. a. en sänkning av prisgränserna och införselavgiften för matpotatis
så att eu anpassning sker till den faktiska prisnivån. Jag tillstyrker kommitténs
förslag.

Fabriks potatis odlas främst i Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län.
Odlingsarealen har sjunkit under senare år men totalskörden har på grund
av ökande avkastning varit praktiskt taget oförändrad. Fabrikspotatisen
utgör råvara för tillverkningen av råsprit och stärkelse.

Potatisindustriutredningen har undersökt fabrikspotatisodlingens betydelse
för jordbruket, rationaliseringsmöjligheterna inom odlingen samt omfattningen
och utformningen av det framtida stödet till odlingen. Utredningen
har förordat att vissa restriktioner för odlingens bedrivande samt
för rätten att tillverka och till avsalu inköpa potatisstärkelse upphävs.
Vidare har utredningen tagit upp frågan om att slopa den avsättningsgaranti
för potatissprit och de bestämmelser för utnyttjandet av AB Vin- och
Spritcentralens bränneri som nu gäller. Stödets storlek är enligt utredningen
högt i förhållande till andra produkter och högre än inom vissa medlemsländer
i EEC. Med hänsyn härtill har utredningen förordat en successiv
sänkning av stödet.

Med utgångspunkt från vad potatisindustriutredningen förordat har jordbrukspriskommittén
lagt fram förslag till utformning av fabrikspotatisregleringen
för regleringsåren 1967/68 och 1968/69. Kommittén har förklarat
sig dela potatisindustriutredningens uppfattning att de förut nämnda
restriktionerna i fråga om potatisstärkelsen bör avskaffas. Däremot innebär
kommittéförslaget att nyss angivna bestämmelser rörande brännerihanteringen
behålls tills vidare. I fråga om stödet till fabrikspotalisodlingen innebär
kommitténs förslag bl. a. att införselavgiften för potatisstärkelse bör
sänkas med 22 kr. per dt den 1 september 1967 och att prisgränserna bör
justeras i enlighet härmed. För att inhemsk potatisstärkelse skall kunna avsättas
för tillverkning av tekniskt derivat, företrädesvis limämnen, har kommittén
förordat att derivattillverkarna skall erhålla prisrabatt för en bestämd
högsta kvantitet stärkelse. Sedan denna kvantitet avsatts bör enligt
kommitténs förslag derivattillverkarna i princip få importera återstående

110 Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

råvarubehov till världsmarknadspris. Rabatterna bör enligt kommittén finansieras
dels med intäkterna av tillverkningsavgift av nuvarande storlek på
samtliga fabrikspotatisprodukter, dels med vissa införselavgiftsmedel.

Jag anser att den av utredningen och kommittén förordade liberaliseringen
av villkoren för odlingen av fabrikspotatis och produktionen av
stärkelse är en angelägen åtgärd. På sikt bör enligt min mening eftersträvas
att slopa även de av potatisindustriutredningen berörda särskilda bestämmelserna
till skydd för brännerihanteringen. Den föreslagna sänkningen av
införselavgiften på potatisstärkelse med ca 30 % innebär i huvudsak en anpassning
av gränsskyddet till den faktiska produktionskostnadsnivån på
stärkelse. Mot angivna bakgrund tillstyrker jag vad jordbrukspriskommittén
föreslagit i fråga om utformningen av fabrikspotatisregleringen. Som jag
tidigare i detta avsnitt uttalat mig för bör en särskild regleringsförening inrättas
för fabrikspotatisområdet. Föreningen bör ombesörja den marknadsreglering
som jordbrukspriskommittén förordat. I fråga om föreningens
organisation och närmare uppgifter bör Kungl. Maj :t eller, efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande, statens jordbruksnämnd äga besluta.

Produktionen av mjölk och mjölkprodukter överstiger den inhemska
konsumtionen. Den totala mjölkproduktionen har under de senaste tio åren
sjunkit med i genomsnitt ca 1 % per år medan den vid mejeri in vägda
mjölkmängden sjunkit något långsammare eller med i genomsnitt 0,2 %
per år. Mjölkavkastningen per ko har stigit väsentligt samtidigt som det
totala antalet kor kraftigt minskat. Antalet kor per besättning uppgår f. n.
till i medeltal sju.

Jordbruksutredningen har uttalat att på sikt bör eftersträvas en anpassning
av mjölkproduktionen till den efterfrågan som gäller för mjölk och
mjölkprodukter vid en prissättning som baseras på kostnaderna för förädlingen
av den vid mejeri invägda mjölken. Enligt utredningens mening
bör vidare mjölk- och köttproduktionen betraktas som två fristående produktionsgrenar.
Utredningen har förordat att det system med avgifter på
konsumtionsmjölk och vissa andra mjölkprodukter, som syftar till att
främja avsättningen av smör och till att utjämna lönsamheten inom olika
grenar av mejerirörelse, bör på sikt avskaffas. Härigenom åstadkommes
enligt utredningen bl. a. en sänkning av partipriset på konsumtionsmjölk
och en höjning av priset på smör. Enligt utredningsförslaget bör utjämningsavgifterna
trappas av med en sjundedel per år under fem år med
början den 1 september 1967. Detta innebär att utjämningsavgiften på konsumtionsmjölk
då skulle sänkas med ungefär 4 öre. Vidare har utredningen
föreslagit att det allmänna mjölkpristillägget, som utgår av statsmedel
med ungefär 3 öre per kg mjölk, avvecklas på tre år.

Enligt jordbrukspriskommitténs förslag skall partipriset på konsumtionsmjölk
sänkas med 4 öre per liter den 1 september 1967 och med ytterligare 2
öre per liter den 1 juli 1968. Vidare har kommittén föreslagit en övre pris -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 111

gräns på skummjölk vilken medför en prissänkning den 1 september 1967
med 7 öre per liter. Den 1 juli 1968 sänks priset med ytterligare 2 öre per liter.
Å andra sidan innebär förslaget att genom ökning av införselavgifterna
priset på ost kan höjas med 20 öre per kg under regleringsåren 1967/68 och
1968/69 och priset på smör med 1 kr. per kg under det första regleringsåret
och med ytterligare 1 kr. per kg under det andra. Liksom hittills bör enligt
kommittén för helt år räknat 25 milj. kr. av införselavgiftsmedel få disponeras
för att den subvention av priset på konsumtionsmjölk, som infördes år
1965, skall kunna behållas. Kommittéförslaget innebär också ändringar i införsel-
och kompensationsavgifterna för mjölk och grädde på så sätt att nu
gällande gruppindelning efter fetthalt görs om och att samtidigt avgifterna
inom vissa grupper sänks. Likaså bör enligt kommittén prisgränser och införselavgifter
för torrmjölk sänkas.

Enligt kommittéförslaget sänks utjämningsavgifterna både den 1 september
1967 och den 1 juli 1968. Allmänna mjölkpristillägget skall sänkas med
ungefär en tredjedel den 1 september 1967 och ytterligare en tredjedel den
1 juli 1968. Det senare förslaget medför en minskad medelsåtgång för ändamålet
under regleringsperioden med 85 milj. kr. Å andra sidan har kommittén
för regleringsperioden förordat att 40 milj. kr. av statsmedel får disponeras
för att på annat sätt förbättra avräkningspriset på mjölk och att ett
belopp av 16,5 milj. kr. ställs till statens jordbruksnämnds förfogande för
att under regleringsåren 1967/68 och 1968/69 så långt möjligt garantera ett
partipris på smör av 6:30 kr. resp. 7:30 kr. per kg för vissa av kommittén
angivna högsta kvantiteter. Härjämte innebär kommittéförslaget att 13 milj.
kr. av införselavgiftsmedel, som tidigare år influtit inom normalramen, samt
viss del av behållningen i regleringskassan för mjölk får användas för att
förbättra avräkningspriset på mjölk.

Vid utformningen av sitt förslag har kommittén utgått från att mjölkinvägningen
vid mejeri skall minska med 4 % under vartdera regleringsåret.
Med utgångspunkt härifrån och från de i det föregående redovisade medelsdispositionerna
för att förbättra avräkningspriset för mjölk har kommittén
beräknat att detta pris skall kunna höjas med 2,5 öre per kg den 1 september
1967 och med ytterligare 2 öre per kg den 1 juli 1968. Kommittén har
framhållit att avvikelser från den förutsatta produktionsutvecklingen kommer
att påverka avräkningspriset.

Jag anser i likhet med jordbruksutredningen att mjölkproduktionens
storlek i första hand bör anpassas till den inhemska efterfrågan på mjölk
och mjölkprodukter. Likaså delar jag utredningens uppfattning att prissättningen
på de olika mjölkprodukterna i princip bör baseras på framställningskostnaderna
för varje enskild produkt. Av vad jordbrukspriskommittén
anfört framgår att vid överläggningarna förutsatts att mjölkproduktionen
skall kunna minskas med 4 % under vartdera regleringsåret. Detta innebär
en betydligt snabbare minskningstakt än vad som skett under den se -

112

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

naste tioårsperioden. Kommittéförslaget innebär också en första etapp på
vägen mot den av mig nyss angivna principen för prisavvägningen mellan
de olika mjölkprodukterna. Omläggningen kommer främst att gynna barnfamiljer
och andra grupper som konsumerar relativt mycket mjölk. Barnfamiljerna
är också stora konsumenter av margarin. Jag konstaterar även
med tillfredsställelse att det visat sig möjligt att sänka priset på konsumtionsmjölk
och samtidigt kunna ej oväsentligt förbättra jordbrukarnas avräkningspris.
Jag vill dock understryka att om den avsedda förbättringen
för jordbrukarna skall kunna inträffa måste produktionsminskningen bli
den av kommittén förutsatta.

Det kan enligt min mening ifrågasättas om den av kommittén föreslagna
nya gruppindelningen efter fetthalt beträffande gränsskyddet för mjölk och
grädde är väl avvägd. Jag anser den föreslagna införselavgiften på skummjölk
vara för hög. Vidare är för gruppen närmast över konsumtionsmjölk
spännvidden mellan den lägsta (6 %) och den högsta (20 %) fetthalten för
i gruppen ingående produkter mycket stor. Detta medför ogynnsamma återverkningar
på viss förekommande mindre import av en gräddliknande produkt.
Jag anser mig dock inte böra motsätta mig kommitténs berörda förslag
som godtagits av jordbruksnämndens konsumentdelegation. Kommitténs
övriga förslag rörande utformningen av mjölkregleringen föranleder ingen
erinran från min sida. Detta innebär bl. a. att jag förordar att det allmänna
mjölkpristillägget minskas och att statsmedel tillförs mjölkregleringen i
överensstämmelse med kommittéförslaget.

Jag tillstyrker även att en särskild regleringsförening inrättas för mjölk
och mjölkprodukter. Föreningens uppgifter bör vara att handha de regleringsuppgifter
som kommittén angett. Med hänsyn till de särskilda förhållandena
som under det nuvarande regleringssystemets avveckling alltjämt
kommer att föreligga i fråga om mjölkregleringen har kommittén förutsatt
att mejeriorganisationen under regleringsperioden efter prövning bör få
upprätthålla de regleringar, som befinns ofrånkomliga för att den avsedda
prisnivån skall kunna upprätthållas och näringen kunna fungera tillfredsställande.
Jag vill understryka att vid denna prövning, som bör ankomma på
Kungl. Maj :t, måste bl. a. beaktas näringsfrihetssynpunkter. Kungl. Maj :t
eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, statens jordbruksnämnd bör äga besluta
rörande marknadsregleringens närmare utformning i övrigt samt regleringsföreningens
organisation och uppgifter. Såsom kommittén förordat
bör för avsättning till regleringsföreningens konjunkturutjämningsfond gälla
samma regler om skattefrihet som nu gäller för övriga regleringsföreningars
konjunktur utjämnings!'' onder. Förslag härom bör underställas Kungl.
Maj :ts och riksdagens prövning då regleringsföreningen och konjunkturutjämningsfonden
bildats.

Produktionen av nötkött understeg fram till regleringsåret 1962/63 konsumtionen
i landet. Härefter har regelmässigt funnits ett export överskott.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 113

Däremot föreligger underskott på kalvkött. Produktionen av fårkött har
ökat på senare år. Under hela 1960-talet har en betydande nettoexport av
fläsk ägt rum.

Den ökade uppfödningen av ungdjur för slakt och den omfattande utslaktningen
av kor medför enligt jordbrukspriskommittén stora överskott
av nötkött. Kommittén har dock bedömt överskottssituationen vara temporär
och att redan under år 1968 en viss lättnad torde inträda. I syfte att fördela
kostnaderna för utslaktningen på en längre period har kommittén föreslagit
att regleringsföreningen Svensk Kötthandel fr. o. in. den 1 juli 1967 i
mån av behov och mot ränta får disponera rörlig kredit hos riksgäldskontoret
av högst 50 milj. kr. Krediten skall vara helt återbetald senast den 1
juli 1972. Kommittén har ansett att den rörliga krediten gör det möjligt dels
att undvika eljest erforderlig höjning av slaktdjursavgiften för nötkreatur,
dels att med början under våren 1967 successiv* sänka avgiften från 140 kr.
till ca 50 kr. i början av år 1968. I syfte att göra det möjligt att fortlöpande
anpassa efter utvecklingen de slaktdj ursavgifter, som högst får tas ut på
hästar, nötkreatur och svin, har kommittén förordat att Kungl. Maj :t i fortsättningen
skall äga fastställa dessa avgifter.

För regleringsåret 1967/68 bör enligt kommittéförslaget införselavgifterna
höjas med 27 öre per kg för nötkött, hästkött, kalvkött och fårkött och med
10 öre per kg för fläsk. Den 1 september 1967 bör vidare det särskilda pristillägget
för ull slopas. I syfte att dämpa de stora prissvängningar, som kan
förekomma inom prisgränserna för kött och fläsk, har kommittén förordat
att ett i förslaget närmare angivet system med s. k. buffertzoner inom prisgränserna
prövas under regleringsåret 1967/68.

Enligt min mening är det, med hänsyn bl. a. till den omfattande utslagning
av mjölkkor som den förutsatta minskningen av mjölkproduktionen
kräver, av värde att kostnaderna för avsättningen av nötköttsöverskottet
kan fördelas över en längre period på det sätt kommittén föreslagit. Det bör
framhållas att förslaget också möjliggör att lönsamheten för köttproduktionen
nu kan påtagligt ökas. Jag tillstyrker därför att rörlig kredit av högst
50 milj. kr. ställs till förfogande för regleringsföreningen. De prishöjningar
på kött och fläsk, som kommittén förordat, överstiger inte vad som följer
av kostnadsutvecklingen. Ej heller kommitténs förslag i övrigt beträffande
prisregleringen för kött och fläsk föranleder erinran från min sida.

För ägg och äggprodukter innebär jordbrukspriskommitténs förslag en
höjning av införselavgiften med 15 öre per kg. För kött av gödkyckling
(broiler) och kalkon har kommittén förordat att prisgränserna anpassas
nedåt. Kommitténs förslag beträffande här behandlade produkter anser jag
mig böra tillstyrka. Några sänkningar av konsumentpriset till följd av ändringarna
av prisgränserna för broiler och kalkon kan ej väntas eftersom
bl. a. priskonkurrensen medfört att skyddet ej helt kunnat utnyttjas. Den

114

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

nedåtgående prisutvecklingen för broiler är ett uttryck för de fördelar för
konsumenterna som kan följa av specialisering och produktion i stor skala.

Användningen av införselavgiftsmedlen för regleringsåret 1965/66 framgår
av den föregående redogörelsen i vilken även angetts jordbruksnämndens
preliminära beräkningar rörande dispositionen av införselavgiftsmedel
som inflyter under regleringsåret 1966/67. Mot vad som sålunda redovisats
har jag ingen erinran.

I enlighet med jordbruksnämndens förslag och liksom fallet varit för tidigare
regleringsår förordar jag att ersättning utgår till Sveriges stärkelseproducenters
förening för utgifter under regleringsåret 1965/66 för sådan
prisutjämning på vissa stärkelseprodukter som föranletts av tullavtrappningen
inom EFTA. För ändamålet bör 5 188 575 kr. tas i anspråk av införselavgiftsmedel
som influtit utanför normalramen och kvarstår odisponerade
vid utgången av regleringsåret 1965/66.

Härefter återstår av nyssnämnda införselavgiftsmedel i runt tal 33,3 milj.
kr. I syfte att främja jordbrukets strukturrationalisering och i anslutning
till vad jag anfört härom i ett föregående avsnitt förordar jag att av dessa
medel 20 milj. kr. tillförs jordfonden. Det belopp av 13,3 milj. kr. som återstår
bör tills vidare kvarstå hos jordbruksnämnden. Kungl. Maj :t bör liksom
hittills äga använda dessa medel för att täcka utbetalningar i anledning
av det inom ramen för EFTA träffade avtalet mellan Sverige och Danmark
om samhandeln med jordbruksprodukter.

Från tidigare regleringsår kvarstår vissa inom normalramen influtna införselavgiftsmedel
på potatis. I det föregående har jag förordat att 13 milj.
kr. av dessa medel tas i anspråk för mjölkregleringen. I fråga om återstående
medel har kommittén uttalat att vid överläggningarna enighet rått
om att 2 milj. kr. bör ställas till Sveriges utsädesförenings förfogande för
att finansiera föreningens verksamhet med potatisförädling. Samma förslag
har framförts i ett särskilt betänkande (Stencil Jo 1967: 1) som framlagts
av potatisförädlingsutredningen.

Jag vill erinra om att kostnaderna för utsädesföreningens ifrågavarande
verksamhet hittills, förutom genom bidrag från vissa enskilda företag och
organisationer, finansierats genom bidrag av införselavgiftsmedel utanför
normalramen. Enligt min mening talar starka skäl för att utsädesföreningens
verksamhet med den potatisförädling som pågått sedan år 1962 bör
kunna fortgå ännu några år. Mot denna bakgrund tillstyrker jag förslaget att
tillföra föreningen 2 milj. kr. av ifrågavarande medel. Kungl. Maj :t bör äga
besluta rörande den närmare användningen av medlen. — Återstående fonderade
införselavgifter för potatis, ca 1 milj. kr., vilka influtit inom normalramen,
bör såsom kommittén förordat efter beslut av Kungl. Maj :t få användas
för regleringsändamål i fråga om matpotatis.

Under regleringsåret 1967/68 beräknas inflyta ca 250 milj. kr. i införselavgiftsmedel
för andra jordbruksprodukter än socker. Jordbrukspriskom -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

115

mittén har lagt fram förslag till disposition av del av dessa medel. Kommittéförslaget
innebär att för jordbruksregleringsändamål skall för helt år
räknat få disponeras 183,2 milj. kr. samt liksom hittills inflytande införselavgifter
för fodermedel och för viss utbytesimport av brödsäd. I förhållande
till den normalram på 160 milj. kr. som får disponeras under innevarande
regleringsår innebär kommittéförslaget för helt år räknat en ökning med
23,2 milj. kr. Ökningen är en följd av omläggningar i regleringssystemet och
innebär ej någon inkomsthöjning för jordbruket. Omräknat till den tid av tio
månader som regleringsåret 1967/68 omfattar får, utöver förut nämnda införselavgifter
för fodersäd och brödsäd, enligt kommittéförslaget i mån av
tillgång på medel disponeras 152,7 milj. kr. Kommittén har för användningen
av nyss angivna belopp och den beräknade intäkten av införselavgifter
för fodermedel redovisat en preliminär fördelningsplan.

1 fråga om de införselavgiftsmedel i övrigt, som inflyter under regleringsåret
1967/68, har kommittén förordat att i överensstämmelse med vad som
hittills gällt 20,8 milj. kr. används för att hålla nere priset på konsumtionsmjölk.
Vidare bör enligt kommittén i mån av tillgång på medel på motsvarande
sätt som hittills 833 000'' kr. ställas till förfogande för Sveriges potatisodlares
riksförbund för att effektivisera matpotatisodlingen m. in.

Jag tillstyrker kommitténs förslag rörande användningen av införselavgiftsmedel
för regleringsändamål och för övriga nyss angivna ändamål. Härjämte
förordar jag i anledning av framställningar, som jordbruksnämnden
överlämnat, att för helt år räknat oförändrat bidrag, eller för regleringsåret
1967/68 125 000 kr., utgår av införselavgiftsmedel till Svensk matpotatiskontrolls
upplysningsverksamhet. Vidare bör under budgetåret 1867/68 liksom
nu högst 30 00''0 kr. utgå för att täcka veterinärstyrelsens kostnader för importkontroll
av animala livsmedel och högst 120 000 kr. för de statliga kostnaderna
för pastöriseringskontrollen. Härjämte bör i avvaktan på resultatet
av iivsmedelsstadgekommitténs arbete 50 000 kr. ställas till jordbruksnämndens
förfogande för den kontroll av konsumtionsmjölk som ankommer på
nämnden.

För regleringsåret 1968/69 har kommittén förordat att för regleringsändamål
bör få användas samma belopp som under regleringsåret 1967/68 dock
omräknat till helt år. Frågan om beloppets disposition har kommittén förutsatt
komma att behandlas i det förslag rörande vissa frågor om prisregleringen
för regleringsåret 1968/69 som jordbruksnämnden avses framlägga.
Jag biträder vad kommittén föreslagit.

I fråga om användningen under regleringsåren 1967/68 och 1968/69 av
intäkterna av interna regleringsavgifter och av kompensationsavgifter tillstyrker
jag kommitténs förslag.

Bland övriga frågor har kommittén behandlat spörsmålet om prövning
av eventuell gottgörelse till jordbruket till följd av inverkan av EFTA-överenskommelser.
Enligt kommitténs mening föreligger vid bifall till den före -

116

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

slagna utformningen av fabrikspotatisregleringen ej skäl för ersättning under
regleringsåren 1967/68 och 1968/69 för redan ingångna överenskommelser.
I fråga om EFTA-överenskommelser, som framöver kan komma alt
träffas med verkan för dessa båda regleringsår, kan enligt kommittén självfallet
f. n. ej bedömas om de på väsentligt sätt kommer att påverka den avsedda
prissättningen på jordbrukets produkter. Detta har kommittén också
funnit vara fallet med den överenskommelse rörande särskilda tullkontingenter
för import av nötkött, som jag senare denna dag ämnar föreslå
Kungl. Maj :t att i särskild proposition framlägga för riksdagen. Kommittén
har därför ansett, att den nuvarande utfästelsen om prövning av gottgörelse
till jordbruket till följd av inverkan av EFTA-överenskommelser bör kvarstå.
Jag tillstyrker kommitténs förslag.

Vad kommittén förordat rörande eventuella justeringar av bestämmelserna
för beräkning av de priser, med vilka den svenska prisnivån mäts för
olika varor, biträder jag.

Nu gällande bestämmelser för prisregleringen, som inte berörts i kommitténs
förslag eller i mitt anförande, bör i princip äga fortsatt giltighet under
tiden fram till den 30 juni 1969.

Liksom hittills kan det ej uteslutas att det uppkommer situationer, då det
till följd av resolutioner som Förenta Nationernas säkerhetsråd antar eller
av beredskapsskäl befinns motiverat att Kungl. Maj:t meddelar förbud mot
import eller export av livsmedel och jordbruksprodukter. Ett sådant beslut
bör inte anses möta hinder i de för jordbruksprisregleringen gällande bestämmelserna.

Författningsbestämmelser. För regleringen av priserna på jordbrukets
område gäller f. n. ett stort antal förordningar av vilka flertalet tillkom under
mitten av 1950-talet. Den i det föregående förordade omläggningen av
prisregleringen kräver åtskilliga ändringar av bestämmelserna i de nämnda
förordningarna. Samtidigt som detta krav tillgodoses kan större överskådlighet
vinnas om såvitt möjligt alla bestämmelser för prisregleringen på jordbruksområdet
sammanförs i en enda förordning. I nu gällande förordningar
finns många bestämmelser om bl. a. förfarande, kontroll och ansvar som
inte i och för sig behöver ändras med anledning av omläggningen. Sinsemellan
företer dessa bestämmelser väsentliga likheter men också i några
fall större eller mindre olikheter. Något sakligt behov att behålla sådana
avvikelser i en ny förordning kan inte anses föreligga. Enhetliga regler om
bl. a. förfarande, kontroll och ansvar bör därför eftersträvas så långt detta
från sakliga utgångspunkter är möjligt. Jag tar i detta sammanhang upp
vissa av de här berörda frågorna till närmare behandling.

Av författningstexten bör klart framgå att de åtgärder Kungl. Maj :t eller,
efter bemyndigande, jordbruksnämnden får vidta skall ske för att reglera
priserna på jordbruksprodukter.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 117

Något behov att i fråga om införseltillstånd kunna förordna annan tillståndsmyndighet
än jordbruksnämnden torde numera inte finnas.

Avgiftsbeloppen eller gränserna för sådana belopp bör inte anges i förordningen.
Kungl. Maj :t eller jordbruksnämnden bör i stället få tillstånd att
bestämma beloppen och anpassa dem till den aktuella situationen inom de
gränser statsmakterna har gemensamt beslutat. Så sker f. n. beträffande
införsel- och utförselavgifter, förmalningsavgift och tillverkningsavgift för
oljekraftfoder. Detta blir också fallet i fråga om slaktdjursavgifterna vid
bifall till jordbrukspriskommitténs av mig i det föregående tillstyrkta förslag.

I fråga om tillverkningsavgifterna bör förordningen den 3 april 1959 (nr
92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, i fortsättningen kallad
förfarandeförordningen, i väsentliga delar gälla.

Från tillämpningen av förfarandeförordningen bör undantas endast bestämmelserna
om register över skattskyldiga, förhandsbesked och besvärsförfarandet
samt sådana bestämmelser som bör ersättas med särskilda bestämmelser
i den nya förordningen. I fråga om förhandsbesked anser jag
mig med hänsyn till konstruktionen av avgifterna inte kunna förorda en
sådan ordning som förfarandeförordningen innehåller. Därtill kommer att
de gångna årens erfarenheter gett vid handen att nuvarande praxis, enligt
vilken uppgift om avgiftsbelopp lämnas under hand, visat sig vara enkel
och väl fyllt sin uppgift. Även erfarenheterna i fråga om besvärsmålen visar
att något behov inte finns av ändring i gällande ordning, enligt vilken besvär
över jordbruksnämndens beslut anförs hos Kungl. Maj :t. Besvärsfrekvensen
är alltjämt mycket låg och det nu tillämpade förfarandet har
fungerat väl och leder till ett snabbt resultat.

De bestämmelser i förfarandeförordningen, vilka jag anser kunna bli tilllämpliga,
innehåller i huvudsak följande. Beskattningsmyndighet är den
myndighet som enligt vederbörande skatteförfattning eller andra bestämmelser
har att besluta om skattens fastställande. Skattskyldig är den som
enligt vederbörande skatteförfattning är ansvarig gentemot statsverket för
att skatten betalas. Kungl. Maj :t kan uppdra åt tjänsteman hos beskattningsmyndigheten
att föra det allmännas talan hos besvärsmyndighet. Sådan
tjänsteman kallas allmänt ombud (2 §). Skattskyldig skall, i den mån
skatteförfattningen föreskriver det, göra anmälan rörande sin verksamhet
(3 §). Han är vidare skyldig att avge deklaration (5 §) och att se till att
han genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt har underlag
för att fullgöra deklarationsskyldigheten och för att skatten skall
kunna fastställas (4 §). Han kan även åläggas att lämna sådana uppgifter
utöver deklarationen som fordras för kontroll av denna och för att skattens
rätta belopp skall kunna fastställas (7 §). Skattskyldig skall i vissa
fall tillhandahålla prov eller beskrivning på vara som är eller kan antas
vara skattepliktig (8 §). Han kan vidare vara skyldig tillhandahålla han -

118

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

delsböcker, affärskorrespondens och övriga handlingar som hör till verksamheten
och att lämna tillträde till lokaler. Förordningen anger närmare
hur granskningen skall utföras och ger vidare rätt till granskning även av
handlingar som omfattas av skattskyldigs tystnadsplikt (9 §). Även den
som kan antas ej vara skattskyldig kan, efter föreläggande, bli skyldig att
avge deklaration och i övrigt göra eller tåla sådant som gäller för den som är
skattskyldig (10 §). Den som utan att vara skattskyldig yrkesmässigt tillverkar,
bearbetar, säljer eller distribuerar skattepliktig vara och den som
handlar med vara som används vid framställning eller distribution av skattepliktig
vara kan vara skyldig att lämna upplysningar om sin verksamhet
och att tillhandahålla prov eller handling som hör till verksamheten (11 §).
I fall då beskattningsmyndigheten förelägger någon att vidta åtgärd kan
den även utsätta vite, som den också har rätt att utdöma (12 §). Förordningen
innehåller vidare bestämmelser om rätt att anlita sakkunnig (13 §),
anteckning av utredningsuppgifter (14 §), redogörelse för vad som framkommer
vid utredning i fall då anledning yppas att bestämma skatten utan
att deklarationen följs (15 §), rätt för skattskyldig att få del av sådan utredning
(16 §), särskilt beslutsförfarande (17—19 §§), efterbeskattning
(20—21 §§), rättelse av skattebeslut (22 §) samt fall då beslut skall motiveras,
besvärshänvisning meddelas eller beslut skall delges den skattskyldige
(23 §). Övriga bestämmelser i förfarandeförordningen, som jag förordar
böra bli tillämpliga, gäller bl. a. återbetalning av skatt (29 och 30 §§),
besvärstid (40 §), straff (47—49 §§) och förbud mot anmärkning vid
granskning hos riksrevisionsverket av statsverkets räkenskaper (50 §).
Slutligen bör nämnas bestämmelserna om att beslut som beskattningsmyndigheten
meddelar och som ej innebär att vite döms ut länder till omedelbar
efterrättelse (24 och 31 §§). Kungl. Maj :t eller, efter bemyndigande av
Kungl. Maj :t, jordbruksnämnden bör få närmare bestämma vilka regler i
nämnda förordning som skall gälla i fråga om varje särskild avgift. Att
låta samtliga nämnda bestämmelser bli tillämpliga på alla slag av tillverknings-
eller omsättningsavgifter låter sig knappast göra. För utjämningsavgifterna
på mjölk tillämpas sålunda en särskild ordning för uppbörden.
Anledning saknas att f. n. göra ändring i detta hänseende. I fråga om slaktdjursavgift
som erläggs av kommun bör även ett enklare förfarande kunna
tillämpas.

Förfarandeförordningen torde f. n. inte vara tillämplig på avgifter vid inoch
utförsel. En kontroll anordnad i enlighet med förordningens 8—12 §§
skulle emellertid vara en lämplig ordning i fråga om avgifter som vid införsel
betalas in till jordbruksnämnden eller som erläggs vid utförsel samt i
fråga om skyldigheten att vid tillverkning använda viss råvara. Jag föreslår
därför att 8—12 §§ efter förordnande av Konungen eller jordbruksnämnden
får tillämpas även i de nu angivna fallen.

I stället för förfarandeförordningens bestämmelser om uppbörd bör den

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

119

nya förordningen innehålla särskilda regler. Den bör också innehålla sådana
regler om besvär över beslut varigenom avgift fastställts. Dessa regler
bör innebära begränsning i den besvärsrätt som annars gäller. Den nya förordningen
bör vidare innehålla särskilda regler om rätt till ränta och utmätning
för det fall att avgiften inte erläggs i föreskriven tid. Så långt möjligt
bör förfarandeförordningens motsvarande regler tjäna som förebild.

I överensstämmelse med vad som nu gäller beträffande flera avgifter bör
Kungl. Maj :t få bemyndiga jordbruksnämnden att medge återbetalning av
avgift. För sådan återbetalning bör i den mån annat ej framgår av mina förslag
i det föregående gälla samma principer som nu.

Införselavgiftsmedel skall enligt mitt förslag i det föregående användas
för regleringsändamål på jordbrukets område eller för andra ändamål i
den utsträckning Kungl. Maj :t och riksdagen beslutar. Detsamma bör gälla
i fråga om medel som influtit vid utförsel.

Övriga influtna avgiftsmedel bör i princip användas till prisreglering på
jordbrukets område och åtgärder i samband därmed, bl. a. liksom hittills för
att täcka jordbrukets andel av kostnaderna för skördeskadeskyddet.

De benämningar på olika avgifter som förekommer i nu gällande prisregleringsförordningar
är väl kända för myndigheter, företagare och jordbrukare,
som berörs av jordbruksprisregleringen, och har därför använts i den föregående
framställningen. I en ny förordning bör sådana benämningar behållas
endast i den mån de underlättar förståelsen av författningstexten. Vissa
av de benämningar som ej införs i förordningen torde emellertid kunna
överföras till tillämpningsföreskrifterna, där de kan få ett praktiskt värde.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats
förslag till förordning med vissa bestämmelser om prisreglering på jordbrukets
område.»

Motionerna

I motionerna I: 838 och II: 1041 hemställs, att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 95 måtte besluta att slaktdjursavgift skall beräknas
efter djurets vikt på i motionen angivna grunder.

I motionerna I: 843 och II: 1051 hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna beträffande mjölkregleringen
att möjligheterna till reducering av utjämningsavgiften bör
övervägas vid de årliga förhandlingarna mellan statsmakterna och jordbruksorganisationerna.

I motionerna 1:845 och II: 1057 hemställs, att riksdagen måtte besluta
att förändringar av införselavgiften på styckade köttdetaljer skall ske samtidigt
som förändringar sker av avgiften på hela köttvaror av respektive
djurslag, varvid avgiften på bl. a. styckat får och lammkött bör förändras

120

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

i samma förhållande till avgiften på hela varor som för närvarande sker
beträffande nötkött.

I motionerna I: 850 och II: 1053 hemställs, att styrelserna i de olika regleringsföreningarna
sammansättes så att de i största möjliga utsträckning
kan anses vara representativa för de förhållanden som råder inom resp.
bransch samt att i enlighet härmed Svensk Kötthandels styrelse sammansättes
av tre av Kungl. Maj :t utsedda representanter, därav en representant
för det direkta konsumentintresset, fyra representanter utsedda av jordbrukets
organisationer, en representant utsedd av konsumentkooperationen
samt en representant för den enskilda köttsektorn.

I motionerna I: 851 och II: 1049 hemställs, att riksdagen vid beslut angående
utformningen på längre sikt av prisregleringen på jordbruksprodukter
måtte uttala att frågan om prisrelationerna mellan olika mjölkprodukter
bör förutsättningslöst prövas vid de överläggningar mellan statsmakterna
och jordbruksorganisationerna rörande prissättningen på jordbruksprodukter
som avses komma att äga rum i fortsättningen.

I motionerna 1: 852 och II: 1055 hemställs, att riksdagen måtte besluta
om att restitution av införselavgift för levande häst icke skall medges.

I motionerna I: 858 och II: 1054 hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en allsidig
utredning angående

a) övergång till en lågprislinje för jordbruksprodukter och en i första
hand gemensam nordisk livsmedelsmarknad;

b) konsekvenserna härav för såväl den animaliska som vegetabiliska produktionen.

Slutligen hemställs i motionen II: 1014, att riksdagen må i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära förslag till 1967 års höstriksdag om ändrade bestämmelser
beträffande införselavgift för levande djur i enlighet med vad i motionen
anförts.

Beträffande motiveringarna för motionsyrkandena hänvisas till motionerna
11:1041, 11:1051, 1:845, 11:1053, 1:851, 11:1055, 11:1054 och
II: 1014.

Utskottet

I föreliggande avsnitt tar departementschefen upp vissa principiella frågor
rörande prisregleringens omfattning och behandlar därefter prisregleringen
för jordbruksprodukter för tiden intill den 1 juli 1969.

Prisregleringens utformning på längre sikt. När det gäller valet av metod
för att finansiera kostnaderna för stödet till jordbruksnäringen har depar -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

121

tementschefen efter en utförlig motivering stannat för att högprissystemet
tills vidare bör bibehållas. Bl. a. har påpekats att valet av prislinje i mycket
hög grad beror på utvecklingen av det europeiska ekonomiska samarbetet.
Därvid har även konstaterats, att de flesta länder, däribland medlemmarna
i EEC, tillämpar högprissystem. Departementschefen understryker
dock angelägenheten av att frågan om möjligheterna att övergå till en
lågprislinje efter en tid ånyo prövas. Högprislinjen bör enligt departementschefen
liksom hittills kunna modifieras genom att bl. a. införselavgiftsmedel
används i syfte att sänka prisnivån. Mot vad departementschefen anfört
har utskottet inte funnit anledning till erinran. Att såsom i motionerna
I: 858 och II: 1054 föreslagits påyrka en ny utredning rörande övergång till
en lågprislinje samt konsekvenserna härav i olika hänseenden finner utskottet
mot bakgrund av det anförda inte påkallat. I anledning av vad i nyssnämnda
motioner anförts rörande inriktningen mot en gemensam nordisk
livsmedelsmarknad vill utskottet erinra om att Sverige föregående år, såsom
även nämnts i propositionen, i princip förklarat sig berett att delta i en gemensam
nordisk jordbruksmarknad.

Vad gäller avvägningen på längre sikt av relationerna mellan priserna på
olika jordbruksprodukter bör enligt departementschefens mening eftersträvas
sådant förhållande mellan priserna att produktionen inom ramen för
det inhemska avsättningsutrymmet på lång sikt inriktas på de varor som
Sverige har de bästa förutsättningarna att framställa. I dagens läge talar
starka skäl för att förhållandet mellan priserna på olika jordbruksprodukter
inom EEC bör tillmätas stor betydelse.

Vid sina överväganden om gränsskyddets utformning har departementschefen
funnit att det är vanskligt att fastställa enhetliga principer för hur
gränsskyddet för de jordbruksreglerade varorna skall vara utformat på
längre sikt. Om en fast eller rörlig införselavgift skall väljas för eu viss
produkt, bör därför få bestämmas bl. a. med hänsyn till de särskilda förhållanden
som råder för olika produkter. Givetvis bör så enkla system som
möjligt användas för gränsskyddet.

Enligt departementschefens mening föreligger starka betänkligheter mot
att ha sådana regler för ändring av gränsskyddets storlek som kan leda till
ofta återkommande justeringar. Ej heller bör prisutvecklingen på jordbrukets
produkter för långa perioder styras av automatiskt verkande regler.
Departementschefen anser mot denna bakgrund att gränsskyddets storlek
och även dess utformning för olika produkter så långt möjligt bör överses
med ett eller ett par års mellanrum.

Utskottet vill till en början erinra om att utskottet i det föregående i likhet
med departementschefen betonat angelägenheten av att prissättningen
på jordbrukets produkter präglas av en viss stabilitet. Utskottet förutsätter
sålunda, att denna riktpunkt kommer att bli vägledande för kommande
överväganden i ämnet. Med beaktande bl. a. härav bör vad i propositionen

122

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

anförts beträffande relationerna mellan priserna på olika jordbruksprodukter,
angående gränsskyddets utformning samt i fråga om metoderna för
ändring av gränsskyddets storlek kunna godtas.

I likhet med jordbruksutredningen anser departementschefen att de marknadsreglerande
åtgärder som vidtas för att söka upprätthålla den med
gränsskyddet avsedda prisnivån bör fullgöras av särskilda regleringsföreningar
inom i princip samtliga varuområden. Enligt departementschefens
mening är det ur såväl producent- som konsumentsynpunkt angeläget att
inom jordbrukssektorn så långt möjligt tillämpas samma principer i fråga
om konkurrens som för näringslivet i övrigt. Det är också av stor vikt att
ifrågakommande marknadsregleringar helt åvilar statlig myndighet eller de
nyss nämnda regleringsföreningarna. Detta innebär i princip att jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse bör befrias från åligganden av detta slag
och sålunda i konkurrenshänseende bör kunna bedömas enligt samma normer
och från samma utgångspunkter som allmänt gäller. Vad departementschefen
sålunda anfört föranleder ingen invändning från utskottets sida.

I fråga om sammansättningen av regleringsföreningarnas styrelser har
jordbruksutredningen förordat att styrelserna kompletteras med en företrädare
för det direkta konsumentintresset, vilken liksom statens två representanter
skulle utses av Kungl. Maj :t. Härutöver bör enligt utredningens
förslag styrelserna, såsom redan är fallet i flera föreningar, bestå av tre företrädare
för jordbrukskooperationen och tre representanter för handel och
industri. Departementschefen ansluter sig i huvudsak till utredningsförslaget.
Enligt propositionen bör Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
statens jordbruksnämnd äga meddela de föreskrifter som erfordras
för att i fråga om befintliga regleringsföreningar genomföra vad departementschefen
nu förordat och de övriga omläggningar av föreningarnas
verksamhet som kan vara behövliga.

I motionerna I: 850 och II: 1053 anförs att sammansättningen av de olika
regleringsföreningarnas styrelser inte bör fastlåsas efter en särskild mall
utan i största möjliga utsträckning anpassas till de förhållanden som råder
i varje bransch. Motionärerna anser den föreslagna kompletteringen med
representation för det direkta konsumentintresset berättigad. De påpekar
emellertid att en direkt tillämpning av jordbruksutredningens förslag i fråga
om sammansättningen av Svensk Kötthandels styrelse innebär en betydande
förändring så till vida att jordbrukets representation skulle minskas
på ett sätt som inte står i proportion till dess andel av exportmarknaden
inom ifrågavarande sektor.

Även utskottet finner de skäl som anförts för en komplettering av regleringsföreningarnas
styrelser med representanter för konsumenterna bärande
och förordar därför den föreslagna förändringen. I anledning av nyssnämnda
motionsuttalanden vill utskottet framhålla att Kungl. Maj :ts förslag
är så utformat att det inte utesluter möjligheten att där så i något fall

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

123

kan anses påkallat vidta avvikelse från den normalsammansättning utredningen
förordat. Det bör dock såsom i propositionen anförts överlämnas till
Kungl. Maj :t, eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, statens jordbruksnämnd
att närmare besluta i frågan. Någon särskild åtgärd till följd av
ifrågavarande motioner synes i enlighet med det anförda inte påkallad.

Utskottet anser i likhet med jordbruksutredningen och departementschefen
att möjlighet alltjämt måste finnas att ta ut interna avgifter på den inhemska
produktionen för att finansiera kostnaderna för marknadsreglerande
åtgärder. I likhet med departementschefen anser utskottet emellertid,
alt strävan bör vara att dessa avgifter på sikt avvecklas, eftersom de direkt
återverkar på lönsamheten i produktionen.

Liksom hittills bör intäkterna av införselavgifterna kunna få disponeras
för regleringsändamål i den utsträckning som beslutas av riksdagen för
varje regleringsperiod. Som departementschefen anfört bör bestämmelserna
för medlens användning för olika ändamål också prövas för varje regleringsperiod.

I propositionen förordas att det s. 1c. prisregleringsåret, som nu omfattar
tiden den 1 september—den 31 augusti, läggs om till att sammanfalla med
budgetåret. Förslaget som innebär en viss administrativ förenkling tillstyrks
av utskottet.

I förevarande sammanhang behandlar departementschefen frågan om
ordningen för handläggningen av prissättningen på jordbrukets produkter.
Departementschefen erinrar om att prissättningen har betydelse inte endast
för gränsskyddets storlek utan även för försörjningsberedskapen i fråga
om livsmedel, handelsutbytet med jordbruksprodukter, dispositionen av införselavgifter
m. in. Mot denna bakgrund måste de grundläggande besluten
om prissättningen fattas av riksdagen. Några för riksdagen bindande avgöranden
om prissättningen kan sålunda inte träffas av Kungl. Maj :t eller
underordnad myndighet. Med hänsyn till det anförda anser departementschefen,
att det samråd som enligt hans mening bör förekomma med företrädare
för jordbruket och konsumenterna vid utformningen av förslag till
prissättning liksom nu bör ha karaktär av överläggningar. Det bör därvid
ankomma på Kungl. Maj :t att vid varje särskilt tillfälle ta ställning till frågan
om företrädare för staten vid dessa överläggningar. Uppfattningen att
de grundläggande besluten om prissättningen måste fattas av riksdagen delas
av utskottet, som ej heller har något att erinra mot vad departementschefen
i övrigt anfört i ämnet.

Prisregleringen för jordbruksprodukter för perioden den 1 september 1967
—den 30 juni 1969. Efter överläggningar med Sveriges betodlares centralförening
och Svenska sockerfabriks aktiebolaget har 1966 års sockerutredning
överlämnat förslag om det fortsatta stödet åt sockernäringen och därmed

124

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

sammanhängande frågor. Förslaget har biträtts av företrädarna för betodlarna
och sockerbolaget.

Vidare har den i december 1966 tillsatta jordbrukskommittén efter överläggningar
med jordbrukets förhandlingsdelegation och statens jordbruksnämnds
konsumentdelegation avgett förslag rörande den närmare utformningen
av prisregleringen för andra jordbruksprodukter än socker för regleringsåren
1967/68 och 1968/69. Förslaget har godtagits av de båda delegationerna.

Departementschefen har vid sin prövning av förslagen funnit att de bör
ligga till grund för prisregleringen under de båda närmaste regleringsåren.

För de viktigaste varugrupperna innebär förslagen i korthet följande.

Priserna för mjölkprodukter fastläggs för hela perioden. Partipriset på
konsumtionsmjölk sänks med 4 öre per liter den 1 september i år och med
ytterligare 2 öre per liter den 1 juli nästa år. En föreslagen övre prisgräns
på skummjölk medför vid motsvarande tidpunkter prissänkningar med
7 resp. 2 öre per liter. Genom ökning av införselavgifterna kan å andra sidan
smörpriset höjas med 1 kr. per kg under det första regleringsåret och
med ytterligare 1 kr. pr kg under det andra. Regleringsavgiften för margarinråvaror
avskaffas och den särskilda införselavgiften på margarin sänks
med drygt 12 öre. Om världsmarknadspriserna på fettråvaror ej ändras
dessförinnan innebär detta, att margarinpriset den 1 september 1967 bör
sjunka med 20 å 25 öre per kg. För ost ändras gränsskyddet så att priset
under de båda regleringsåren kan höjas med 20 öre per kg. Utjämningsavgifterna
för mjölk bör sänkas både den 1 september 1967 och den 1 juli
1968, varjämte allmänna mjölkpristillägget enligt förslaget sänks med en
tredjedel vid vardera av nyssnämnda tidpunkter.

Vid utformningen av förslaget till prissättning för mjölk och mejeriprodukter
har förutsatts att mjölkinvägningen vid mejeri skall minska med
4 % under vartdera regleringsåret. Med utgångspunkt härifrån och genom
viss i propositionen närmare redovisad omdisponering av budget- och införselavgiftsmedel
beräknas avräkningspriset för mjölk kunna höjas med
2,5 öre per kg den 1 september i år och med ytterligare 2 öre per kg den
1 juli 1968. Det framhålls dock att avvikelser från den förutsatta produktionsutvecklingen
kommer att påverka avräkningspriset.

För övriga varor har prisnivån i första hand bestämts för regleringsåret
1 september 1967—den 1 juli 1968. Härvid har beaktats att vid fortsatt
tillämpning av gällande jordbruksreglering jordbruket den 1 september i år
skulle ha kompenserats för inträffade prisstegringar. Mot denna bakgrund
innebär förslaget i fråga om viktigare varor att införselavgifterna för
kött av olika slag höjs med 27 öre per kg, för fläsk med 10 öre per kg och
för ägg med 15 öre per kg. Inlösenpriserna för brödsäd bör preliminärt
hållas oförändrade, dock att för s. k. kvalitétsvete bör införas ett pristilllägg
av 5 kr. per dt. Förmalningsavgiften på vete avses öka med 2 kr. per
dt, medan den för råg skall sänkas med 2:25 kr. per dt. Stödpriset på korn

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 125

föreslås höjt med 3 kr. per dt och för havre med 2 kr. per dt. För oljeväxtodlingens
del innebär förslaget möjlighet att höja inlösenpriset på
oljeväxtfrö av 1967 års skörd med 5 öre per kg. För att möjliggöra att
kostnaderna för avsättningen av nötköttsöverskottet skall kunna fördelas
över en längre period föreslås att en rörlig kredit av högst 50 milj. kr.
ställs till förfogande för regleringsföreningen Svensk kötthandel fr. o. m.
den 1 juli 1967, att disponeras i mån av behov. I villkoren ingår att krediten
skall vara helt återbetald senast den 1 juli 1972. I stället för en eljest
erforderlig höjning kan därigenom en sänkning av slaktdjursavgifterna
för nötkreatur komma till stånd. Sänkningen beräknas kunna ske successivt
med början under våren 1967 från 140 kr. till 50 kr. i början av år
1968.

Beträffande socker och sockerbetor innebär förslaget att odlarpriset på
sockerbetor sänks till 10:50 kr. per dt, varav 0:70 kr. skall utgå av fonderade
införselavgiftsmedel. Fortsatt svensk sockerbetsodling på en till i
runt tal 40 000 ha begränsad areal anses kunna godtas. Under förutsättning
att världsmarknadspriset ej ändras leder förslaget till att det svenska
partipriset på socker den 1 september 1967 kan sänkas med 18 öre eller
med ca 15 %. Några ändringar i prisnivån för sockerbetor och socker med
anledning av den inhemska kostnadsutvecklingen avses ej ske för något av
de båda regleringsåren.

Beträffande matpotatis innebär förslaget bl. a. en sänkning av prisgränserna
och införselavgiften så att en anpassning sker till den faktiska prisnivån.
I fråga om fabrikspotatisregleringen förordas en viss liberalisering
av villkoren för odlingen av fabrikspotatis och produktionen av stärkelse.
Vidare föreslås att införselavgiften för potatisstärkelse sänks med 22 kr.
per dt eller med ca 30 % den 1 september 1967 och att prisgränserna
justeras i enlighet härmed.

För regleringsåret 1968/69 avses jordbruket tillföras på visst sätt beräknad
kompensation för den allmänna kostnadsutvecklingen under regleringsåret
1967/68. Kompensationen beräknas ske genom pris- och införselavgiftsändringar
på andra varor än mejeriprodukter och socker, för vilka
varor, såsom framgår av det föregående, särskilda regler föreslagits. I fråga
om prissättningen för sockerbetor och socker föreslås att för det andra
regleringsåret endast skall vidtas de eventuella justeringar som kan föranledas
av ändringar i EEC:s sockerreglering.

Statens jordbruksnämnd avses få i uppdrag att framlägga de närmare
förslag som erfordras för prisregleringens genomförande det andra regleringsåret,
varvid för andra produkter än de som omfattas av sockerregleringen
förslaget bör föregås av överläggningar med jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämndens konsumentdelegation. Förslagen
bör prövas av Kungl. Maj :t och riksdagen.

Utskottet förordar, att departementschefens förslag beträffande prisregleringen
för de båda närmaste regleringsåren godtas av riksdagen.

126

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Utskottets ställningstagande innebär bl. a. att utskottet även tillstyrker
Kungl. Maj :ts förslag rörande användningen under ifrågavarande period
av införselavgiftsmedel för regleringsändamål och vissa andra i propositionen
angivna ändamål. Likaså biträder utskottet Kungl. Maj :ts förslag
såvitt detsamma avser användningen av intäkterna av interna regleringsavgifter
och av kompensationsavgifter. Bland övriga frågor må nämnas att
utskottet även godtagit förslaget att den nuvarande utfästelsen om prövning
av gottgörelse till jordbruket till följd av inverkan av EFTA-överenskommelser
bör kvarstå.

I anslutning härtill torde utskottet få behandla vissa motionsyrkanden
som har samband med de förslag som framlagts beträffande mjölk- och
köttregleringen.

I motionerna I: 843 och II: 1051 har i anslutning till förslaget om sänkning
av allmänna mjölkpristillägget och utjämningsavgiften anförts att en
reducering av utjämningssystemet givetvis är önskvärd. Motionärerna ställer
sig dock kritiska mot att man, såsom jordbruksutredningen gjort, i
förväg uppställer en tidtabell härför. Enligt motionärernas mening bör
möjligheterna till en sänkning prövas vid de årliga överläggningarna mellan
statsmakterna och jordbruksorganisationerna, varvid riktmärket bör
vara att omläggningen av mjölkregleringen skall ske utan sänkning av avräkningspriset.
Synpunkter av i princip samma innebörd har framförts i
motionerna I: 851 och II: 1049, vari hemställts att riksdagen vid beslut angående
utformningen på längre sikt av prisregleringen måtte uttala att
frågan om prisrelationerna mellan olika mjölkprodukter bör förutsättningslöst
prövas vid nyssnämnda överläggningar.

De nu nämnda motionsyrkandena riktar sig sålunda inte mot de regler
i förevarande hänseenden som föreslagits för mjölkregleringen under de
båda närmaste regleringsåren. Däremot vänder motionärerna sig emot att
man vid de kommande prisöverläggningarna skall ha att utgå från låsta
principer i fråga om den fortsatta prissättningen för mjölk- och mjölkprodukter.

Utskottet vill för sin del till en början erinra om att jordbrukspriskommitténs
förslag till stödåtgärder åt mjölkproduktionen, vilket förslag
godtagits av departementschefen och i det föregående även tillstyrkts av
utskottet, endast avser regleringsperioden den 1 september 1967—den 30
juni 1969. Vad gäller utjämningsförfarandet för mjölk föreslog jordbruksutredningen
visserligen en successiv avveckling av avgiften med en sjundedel
per år under fem år med början den 1 september 1967. Det förslag
till partiell avveckling i enlighet härmed som jordbrukspriskommittén förordat
innehåller inga uttalanden om tiden efter den 30 juni 1969.

Departementschefen anser i likhet med jordbruksutredningen att mjölkproduktionens
storlek i första hand bör anpassas till den inhemska efterfrågan
på mjölk och mjölkprodukter. Likaså delar han utredningens upp -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 127

fattning att prissättningen på de olika mjölkprodukterna i princip bör baseras
på framställningskostnaderna för varje enskild produkt. Jordbrukspriskommitténs
förslag innebär enligt departementschefen en första etapp
på vägen mot den av honom angivna principen för prisavvägningen mellan
de olika mjölkprodukterna. Dessa principiella uttalanden, mot vilka utskottet
vid sin behandling av prisregleringen i det föregående ej funnit anledning
till erinran, kan enligt utskottets mening ej gärna anses vara så detaljbindande
för den fortsatta mjölkregleringen, som motionärerna synes vilja
göra gällande. Det må i sammanhanget erinras om vad departementschefen
i samband med behandlingen av de allmänna riktlinjerna uttalat
om möjligheterna att nu ange fasta normer för prissättningen för någon
längre period. Det av utskottet i det föregående förordade systemet med
långtidsavtal som grundval för de kommande prisöverläggningarna avses ej
heller böra innehålla sådana regler som i detalj binder utvecklingen. Vad
gäller den av jordbruksutredningen föreslagna tidtabellen för avveckling
av utjämningsförfarandet kan för övrigt nämnas att utredningen själv
ansåg, att eftersom dess plan avsåg en relativt lång tidsperiod det under
alla omständigheter kunde inträffa förhållanden som gjorde att planen behövde
modifieras eller revideras.

Utskottet hemställer att de nu behandlade uttalandena i motionerna
I: 843 och II: 1051 samt I: 851 och II: 1049 måtte anses besvarade med vad
utskottet i det föregående anfört.

I motionerna I: 838 och II: 1041 påpekas att nuvarande ordning med
uttag av slaktdjursavgiften per djur får — även om en viss differentiering
tillämpas — den mindre tilltalande konsekvensen att på ett mindre
djur tas ut en relativt sett högre avgift än på ett större. Motionärerna
föreslår därför att slaktdj ursavgiften i stället beräknas efter djurets vikt.

Tidigare har framhållits att slaktdj ursavgiften för nötkreatur till följd
av den föreslagna rörliga krediten till vederbörande regleringsförening
beräknas successivt kunna sänkas högst avsevärt under det närmaste året.
Slaktdj ursavgifterna på t. ex. nötkreatur får f. n. tas ut med högst 140 kr.
för djur som väger minst 150 kg. och för djur med lägre vikt med högst
80 kr. För att göra det möjligt att fortlöpande anpassa efter utvecklingen
de slaktdj ursavgifter som högst får tas ut för hästar, nötkreatur och svin
har jordbrukspriskommittén i sitt av bl. a. jordbrukets representanter biträdda
förslag förordat att Ivungl. Maj :t i fortsättningen skall äga fastställa
dessa avgifter. Förslaget ingår sålunda i det komplex av regleringsförslag
som tidigare tillstyrkts av utskottet.

Genom beslut av jordbruksnämnden sker f. n., såsom även framgår av
propositionen, inom ramen för gällande högstbelopp en differentiering av
slaktdj ursavgiften i olika viktklasser. Någon ändring i detta förfarande har
inte aktualiserats vid årets prisöverläggningar. Det torde böra ankomma på
jordbruksnämnden att ta ställning till om differentiering efter vikt bör

128 Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

drivas längre än vad nu sker. Utskottet föreslår, att motionerna lämnas
utan åtgärd.

I motionerna 1:845 och II: 1057 framställt yrkande om införselavgiften
på styckade köttdetaljer synes jämväl vara av den natur att det bör
kunna förutsättas att statens jordbruksnämnd tar de initiativ till åtgärder,
som eventuellt kan befinnas erforderliga i hithörande spörsmål. Motionerna
avstyrks därför.

I överensstämmelse med vad som nu gäller beträffande flera avgifter bör
Kungl. Maj :t enligt förslaget få bemyndiga jordbruksnämnden att medge
återbetalning av avgift. För sådan återbetalning bör i huvudsak gälla samma
principer som nu.

I anslutning härtill torde få behandlas motionerna I: 852 och II: 1055, vari
yrkas att restitutionen av införselavgift för levande häst inte skall medges.
Utskottet vill erinra om att motsvarande motionsyrkande avvisades av föregående
års riksdag i samband med behandlingen av ett av Kungl. Maj :t
framlagt förslag att restitution av införselavgift inte skall medges för levande
djur, som faller under jordbruksregleringen, med undantag dock för
andra hästar än sådana som införs på s. k. slaktdjurslicens (prop. 1966: 47,
JoU 10). Riksdagen biföll Kungl. Maj :ts förslag och bemyndigade Kungl.
Maj :t att vidta erforderliga åtgärder. Samtidigt framhölls emellertid angelägenheten
av att de praktiska konsekvenserna av den ifrågasatta ändringen
noga följdes av Kungl. Maj :t och berörda myndigheter. 1966 års jordbruksutskott
förutsatte sålunda att jordbruksnämnden med uppmärksamhet följer
utvecklingen på området och för Kungl. Maj :t framlägger de förslag som
kan befinnas motiverade i syfte att undanröja eventuellt uppkommande
olägenheter av den förordade omläggningen. Något förnyat ställningstagande
från riksdagens sida i förevarande fråga synes under sådant förhållande
ej nödvändigt. Nu ifrågavarande motioner bör därför ej föranleda någon
åtgärd.

Motionen II: 1014 berör även frågan om restitution av införselavgift vid
import av levande djur, i detta fall nötkreatur av köttdjursras. Av motsvarande
skäl som nyss nämnts bör även dessa motioner kunna lämnas utan
åtgärd.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

129

Vad gäller Kungl. Maj :ts förslag till ny förordning angående prisregleringen
förordar utskottet att detsamma antas av riksdagen.

Råvarukostnadsutj amning

Jordbruksutredningen

Beträffande jordbruksutredningens förslag hänvisas till redogörelsen i
propositionen s. 302.

Arbetsgruppen

Beträffande de förslag som framlagts av en arbetsgrupp inom jordbruksdepartementet
samt de över förslaget avgivna remissyttrandena hänvisas
till redogörelsen i propositionen s. 302—310.

Departementschefen

»Det gränsskydd, som tillämpas för jordbrukets produkter får bl. a. till
följd alt framställningen av vissa industriprodukter fördyras genom ökade
kostnader för de jordbruksråvaror som ingår i den färdiga produkten. Detta
förhållande kan medföra konkurrenssvårigheter för svenska företag som
framställer samma produkter som företag i andra länder där motsvarande
råvarulcostnadsfördyring inte föreligger. Dessa olikheter i konkurrenshänseende
har man traditionellt sökt motverka genom att vid fastställandet
av tullen på färdigvaran också ta hänsyn till skillnaden i råvarukostnadsfördyringen.
I samband med tullavvecklingen inom EFTA har detta skydd
bortfallit. I vissa fall har det ersatts med ett prisutjämningsförfarande. Detta
gäller emellertid inte samtliga produkter som berörts av tullavvecklingen
och som till någon del baseras på jordbruksreglerade råvaror. Problem av
liknande slag kan uppstå även för varor som inte berörs av tullsänkningarna
inom EFTA.

Jordbruksutredningen har förordat att kompensation lämnas den industri
vars gränsskydd är föremål för avveckling inom EFTA i den mån den är
beroende av råvaror som fördyras på grund av jordbruksregleringen och
har att räkna med konkurrens i nämnvärd grad från producenter i andra
länder.

En närmare undersökning av dessa frågor har genomförts av en arbetsgrupp
inom jordbruksdepartementet, vars betänkande har remissbehandlats.

Jag vill understryka att själva det faktum att en bransch behöver jordbruksråvaror
för framställning av sina produkter inte ensamt bör utgöra

5 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 10 samt. Nr 25

130 Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

grund för prisutjämning. Av väsentlig betydelse för en bedömning av frågan
är vilken importkonkurrens som råder för färdigvarorna i fråga samt
vilka praktiska möjligheter som föreligger för att genomföra och administrera
ett prisutjämningsförfarande. En stor del av de färdigvaror som
baseras på jordbruksreglerade råvaror åtnjuter prisutjämning i någon form
eller kompenseras på annat sätt. Vissa skäl talar enligt min mening för
en viss försiktighet när det gäller att införa nya kompensationsåtgärder. Jag
vill därvid erinra om de handelspolitiska synpunkter på en utvidgning av
prisutjämningen som framförts av bl. a. kommerskollegium.

Med hänsyn till att förhållandena på nu ifrågavarande område kan komma
att ändras snabbt anser jag det vara angeläget att hålla samtliga varor som
berörs av prisutjämningsfrågan under observation. Sålunda bör fortlöpande
följas bl. a. importutvecklingen för berörda varor. Även den kostnadsfördyring
som följer av jordbruksregleringen bör tid efter annan beräknas. Jag
avser därför föreslå Kungl. Maj :t att uppdra åt statens jordbruksnämnd att
i samråd med kommerskollegium och andra berörda myndigheter följa utvecklingen
och inkomma med de förslag till åtgärder som kan föranledas
därav.

Jag övergår härefter till att behandla frågan om prisutjämning för enskilda
produkter.

Frågan om prisutjämning för potatisstärkelse som används för att framställa
tekniskt derivat har jag behandlat i det föregående i samband med
förslagen om prisregleringen av fabrikspotatis. Vad jag där förordat löser
även frågan om avgiftsbefrielse för stärkelse, som används för tillverkning
av gipsplattor m. m. Arbetsgruppens förslag om att överföra prisutjämningen
på kärnbindemedel från föreningen Svensk Spannmålshandel till
statens jordbruksnämnd kan jag tillstyrka.

Bageriindustrin har framställt önskemål om prisutjämning för i första
hand sådana bageriprodukter som är EFTA-varor och för vilka prisutjäinning
hittills ej medgetts. Flera remissinstanser tillstyrker att en sådan prisutjämning
nu genomförs och arbetsgruppen har kommit till att detta torde vara
tekniskt möjligt. Från statens jordbruksnämnds och kommerskollegiums
sida har emellertid betänkligheter anförts emot en utjämning. Enligt min
mening synes det ej helt klarlagt om ett verkligt behov av prisutjämning på
här berörda varor föreligger. Då det dessutom får anses ofrånkomligt att
en utjämning av nämnt slag medför vissa tekniska och administrativa olägenheter
är jag inte beredd föreslå att ett prisutjämningssystem för bär ifrågavarande
bageriprodukter nu genomförs. Inte heller kan jag tillstyrka
några åtgärder beträffande sådana bageriprodukter, som ej är EFTA-varor.

De flesta varorna inom choklad- och konfektyrområdet omfattas av prisutjämning.
Undantagna är bl. a. vissa slag av mandelmassa och sötat kakaopulver.
Arbetsgruppen har funnit att det torde vara tekniskt möjligt att låta
det nuvarande prisutjämningssystemet omfatta även mandelmassa i för -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 131

packningar över 1 kg. Kostnaderna härför torde läckas genom en utjämningsskatt
av samma storlek som för choklad och konfektyrvaror. Med hänsyn
till att vissa typer av mandelmassa redan är föremål för prisutjämning
är jag i princip beredd förorda att prisutjämning får ske även för nu berört
slag av mandelmassa. Jag avser därför att föreslå Kungl. Maj :t att uppdra åt
statens jordbruksnämnd att i samråd med berörda myndigheter inkomma
med förslag till den närmare utformningen av sådan prisutjämning.

Beträffande sylt och marmelad samt vissa andra varor som innehåller
socker har från tillverkarnas sida hemställts om kompensation för avgiftsbelastningen
på bl. a. socker. Om särskilda åtgärder skulle bli aktuella i anledning
härav anser arbetsgruppen att en höjning av tullen för ifrågavarande
produkter i första hand bör övervägas. Jag vill erinra om att en ej obetydlig
sänkning av det inhemska sockerpriset kommer att ske den 1 september
i år. Något omedelbart behov av åtgärder synes därför enligt min mening
inte föreligga.

Arbetsgruppen har funnit att ett s. k. negativt tullskydd uppkommit beträffande
makaroner och spagetti. Den har anvisat två vägar att motverka
denna utveckling nämligen tullhöjning eller överföring av berörda varor
till jordbruksregleringen. Jag vill erinra om att chefen för finansdepartementet
föreslagit Kungl. Maj :t att framlägga proposition till riksdagen om
höjning av tullen på ifrågavarande produkter.

De problem som uppkommit i anledning av den ökade importen av blandningar
av olika jordbruksvaror synes främst böra övervägas inom EFTA:s
ram. Jordbruksnämnden bör få i uppdrag att företa de utredningar som
erfordras i detta sammanhang.

För övriga av arbetsgruppen eller remissinstanserna behandlade varor,
som här ej särskilt berörts, är jag ej beredd att förorda särskilda åtgärder.
Jag vill dock anmäla att frågan om att eventuellt låta jordbruksregleringen
omfatta även kemiskt ren glukos är under remissbehandling.

Motionerna

I motionerna I: 853 och II: 1059 hemställs, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla om åtgärder för prisnedclearing av socker som användes av
svensk industri för tillverkning av sylt, saft och marmelad samt härvid uttala
att bestämmelserna om möjligt givas en sådan utformning att ett indirakt
stöd lämnas den svenska bärodlingen.

Beträffande motiveringen för yrkandet hänvisas till motionen 1:853.

5t Bihang till riksdagens protokoll 1967. 10 saml. Nr 25

132

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Utskottet

Såsom anförts i propositionen får det gränsskydd som tillämpas för jordbrukets
produkter bl. a. till följd att de industrier, främst livsmedelsindustrin,
som använder jordbruksprodukter som råvaror, vid sin tillverkning
får erlägga ett högre pris än världsmarknadspriset för såväl importerade
som inhemska råvaror. För att motverka de olikheter i konkurrenshänseende
som härigenom kan uppstå för svenska företag gentemot företag
i andra länder och förhindra att jordbrukets avsättningsmöjligheter
därigenom försvåras tillämpas sedan flera år ett särskilt prisutj ämningsförfarande.
Enligt detta erhåller tillverkare av vissa livsmedelsindustriprodukter
de viktigaste råvarorna till världsmarknadspris. Härutöver förekommer
vissa specialarrangemang, varigenom kostnadsbelastningen till följd
av jordbrultsregleringen helt eller delvis lyfts av för tillverkare av vissa
varor.

Jordbruksutredningen har föreslagit viss utvidgning av systemet med
kompensation till den industri som berörts av avvecklingen av gränsskyddet
inom EFTA. Därefter har inom jordbruksdepartementet utförts en undersökning
av hithörande frågor. I förevarande sammanhang har departementschefen
understrukit att själva det faktum att en bransch behöver jordbruksprodukter
inte ensamt bör utgöra grund för prisutjämning. Av väsentlig
betydelse anser han det vara vilken importkonkurrens som råder för färdigvarorna
i fråga samt vilka praktiska möjligheter som föreligger för att genomföra
och administrera ett prisutjämningsförfarande. Vissa skäl, bl. a.
av handelspolitisk natur, talar enligt departementschefens mening för försiktighet
när det gäller att införa nya kompensationsåtgärder. Utskottet delar
för sin del den uppfattning departementschefen sålunda givit uttryck åt
i dessa frågor.

Vad gäller frågan om prisutjämning för enskilda produkter hemställs
i motionerna I: 853 och II: 1059 om åtgärder för prisnedclearing av socker
som används av svensk industri för tillverkning av sylt, saft och marmelad
samt om visst uttalande till förmån för ett indirekt stöd åt den svenska
bärodlingen. Motsvarande yrkande har avvisats i propositionen under erinran
bl. a. om att en ej obetydlig sänkning kommer att ske av det svenska
sockerpriset den 1 september i år. Motionärerna anser dock att departementschefen
ensidigt tagit hänsyn till den fördyring det i produkterna ingående
sockret innebär men lämnat utan avseende fördyringen på de råvaror
som odlas inom landet. Enligt motionärernas mening kan jämväl sistnämnda
kostnadsfördyring, exempelvis för hallon och jordgubbar, i viss
mån härledas från jordbruksregleringen.

Utskottet vill i anledning av ifrågavarande motionsyrkande nämna att av
propositionen framgår att importkonkurrensen i fråga om safter är mycket
liten. När det gäller sylter och marmelader är importandelen större, dock

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

133

ej mer än 4—9 %. Likaså framgår av propositionen, att såväl kommerskollegium
som statens jordbruksnämnd ansett att ett avgörande i förevarande
fråga bör anstå tills större klarhet vunnits i fråga om prisutvecklingen på
socker. Vad gäller den kostnadsfördyring som följer av jordbruksregleringen
bör denna såsom departementschefen anför, tid efter annan beräknas.
I sammanhanget må även nämnas att departementschefen i propositionen
anmält sin avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att uppdra åt statens jordbruksnämnd
att i samråd med kommerskollegium och andra berörda myndigheter
följa utvecklingen och inkomma med de förslag till åtgärder som
kan föranledas härav. Vid angivna förhållanden finner utskottet ingen anledning
till erinran mot departementschefens nu ifrågavarande bedömning
varför motionsyrkandena ej bör föranleda någon särskild riksdagens åtgärd.

Anslagsfrågor

Lantbruksstyrelsen

Beträffande lanthruksstyrelsens anslagsframställning hänvisas till redogörelsen
i propositionen s. 313>—316, 318, 319 och 320.

Statens jordbruksnämnd

Beträffande jordbruksnämndens anslagsframställning hänvisas till redogörelsen
i propositionen s. 316—318, 319 och 320.

Statistiska centralbyrån

Beträffande centralbyråns anslagsframställning hänvisas till redogörelsen
i propositionen s. 319.

Domänstyrelsen

Beträffande domänstyrelsens anslagsframställning hänvisas till redogörelsen
i propositionen s. 320.

Departementschefen

»Under anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering, m. m. har för
innevarande budgetår fastställts ramar för bidrag till yttre och inre rationalisering
med 6 milj. kr. resp. 16 milj. kr. Med hänsyn till angelägenheten
av att intensifiera strukturrationaliseringen bör, såsom jag förordat i ett
föregående avsnitt, ramen för bidrag till yttre rationalisering ökas till 10

134 Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

milj. kr. Ramen för bidrag till inre rationalisering bör av skäl som jag
redogjort för i det föregående kunna minskas till 8 milj. kr. Kungl. Maj :t
bör, om förhållandena skulle ge anledning därtill, äga jämka fördelningen
mellan de båda ramarna.

Behovet av medel för utbetalning av beviljade bidrag beräknar jag för
nästa budgetår minska till 18 milj. kr. Jag bär därvid bl. a. beaktat att vissa
kostnader som nu belastar förevarande anslag enligt förslag i prop. 1967:74
fr. o. m. budgetåret 1967/68 skall bestridas från andra anslag. Vidare har
jag tagit hänsyn till medelsbehovet för redan utfästa bidrag till återbetalning
av lån från jordbrukets maskinlånefond vilka enligt min mening bör
tillgodoses genom anlitande av förevarande anslag. I övrigt bör anslaget få
tas i anspråk för särskilda ändamål i samma utsträckning som för innevarande
budgetår.

Under anslaget Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti
bör liksom hittills redovisas ramarna för den statliga kreditgarantigivningen
för rationaliseringsändamål på jordbrukets och trädgårdsnäringens områden.
För att tillgodose anspråken på kreditgaranti på jordbrukets område
redan under innevarande budgetår föreslår jag i anledning av framställning
av lantbruksstyrelsen att ramarna för budgetåret 1966/67 för
garantilån till yttre och inre rationalisering vardera utvidgas med 7 milj.
kr. till 52 milj. kr. resp. 45 milj. kr.

För budgetåret 1967/68 bör garantiramen för yttre rationalisering fastställas
till 65 milj. kr. och för inre rationalisering till 50 milj. kr. Garantiramarna
för jordförvärvslån och driftslån är för innevarande budgetår
fastställda till 30 milj. kr. resp. 20 milj. kr. För att täcka väntade ökade
anspråk på ifrågavarande garantilån beräknar jag att ramen för jordförvärvslån
behöver ökas med 7 milj. kr. till 37 milj. kr. och ramen för driftslån
med 10 milj. kr. till 30 milj. kr. I det föregående har jag förordat att
statlig kreditgaranti införs för maskinlån. Anspråken på sådan kreditgaranti
beräknar jag uppgå till samma belopp soin fått disponeras för lån
från jordbrukets maskinlånefond under innevarande budgetår. Garantiramen
för maskinlån bör därför fastställas till 7 milj. kr. Jag har därvid
även beaktat behovet av ramutrymme för lån för att skaffa maskin som
skall användas gemensamt för yrkesmässig produktion av trädgårdsprodukter.

Sammanlagt kommer alltså vid bifall till mina förslag nu berörda kreditgarantiramar
att uppgå till 189 milj. kr. för nästa budgetår, vilket är 56 milj.
kr. mer än det för innevarande budgetår ursprungligen fastställda beloppet.
Kungl. Maj :t bör äga jämka fördelningen mellan ramarna för lån till yttre
och inre rationalisering, jordförvärvslån, driftslån och maskinlån om förhållandena
ger anledning därtill.

Ramen för lån till uppförande av lagerhus m. in. bör enligt min mening
tas upp med oförändrat 4 milj. kr. Jag vill i detta sammanhang anmäla att

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

135

jag ämnar föreslå att lantbruksstyrelsen får i uppdrag att inkomma med
förslag till de ändringar i bestämmelserna för denna garantigivning som
kan föranledas av vad jag i det föregående förordat i fråga om det ekonomiska
stödet för jordbrukets rationalisering. Anspråken på kreditgaranti
för trädgårdsnäringens rationalisering har ökat kraftigt. Jag föreslår därför
att ramen för sådana garantilån utvidgas med 1 milj. kr. till 7 milj. kr.

Jag är inte beredd att nu ta ställning till frågan om nedsättning av räntan
för år 1968 på bl. a. vissa lån från egnahemslånefonden. Jag avser återkomma
till Kungl. Maj :t härom sedan viss undersökning av ifrågavarande
lån slutförts.

Anslaget bör föras upp med oförändrat 500 000 kr.

Medelsbehovet under anslaget Bidrag till särskilda rationaliseringsåtgärder
i Norrland, m. in. har ökat kraftigt. Jag föreslår därför att för innevarande
budgetår för ändamålet anvisas ytterligare 1,5 milj. kr. på tilläggsstat.
För nästa budgetår bör till statsbidrag vid den särskilda rationaliseringsverksamheten
beräknas 8,6 milj. kr. Jag har därvid beaktat att förslagen
i prop. 1967: 74 bl. a. innebär att vissa kostnader för personal m. m.,
som hittills belastat denna del av anslaget, i fortsättningen bör bestridas
från lantbruksnämndernas avlönings- och omlcostnadsanslag. Mitt förslag
innebär därför en reell förstärkning av medlen för bidragsgivning med ca
2 milj. kr. Någon ändring av fördelningen av kostnaderna för bidragsgivningen
mellan förevarande anslag och anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering,
m. m. bör f. n. ej ske.

Beloppet till Kungl. Maj :ts disposition för produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland efter beslut i varje särskilt fall beräknar jag kunna minska
med 100 000 kr. till 150 000 kr. De förslag, som framlagts i prop. 1967:
74, medför att medel för främjande av jordbruksnäringens framåtskridande
i de fyra nordligaste länen och Gävleborgs län, vilka utgått till hushållningssällskapen,
ej längre erfordras. Behovet av medel för fraktbidrag vid
transport av fodermedel bör för nästa budgetår beräknas till 350 000 kr.

Det sammanlagda medelsbehovet för nästa budgetår beräknar jag alltså
till 9 100 000 kr.

Förslagsanslaget Statens jordbruksnämnd: Avlöningar har för innevarande
budgetår förts upp med 4 184 000 kr. Jag beräknar för nästa budgetår
ytterligare medel för en tjänst som avdelningsdirektör med tjänstgöring
på utrikeshandelsbyrån. Vidare bör medel för löneomräkning beräknas i
enlighet med jordbruksnämndens förslag. Till frågan om medel för det ökade
arbete för nämnden, som kan föranledas av mina förslag rörande ändringar
i jordbruksprisregleringen m. m., återkommer jag vid behandlingen
av anslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Anslaget bör
i anledning av mina förslag ökas med 652 000 kr. till 4 836 000 kr.

136

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Under anslagsrubriken Statens jordbruksnämnd: Omkostnader har för
budgetåret 1966/67 anvisats 893 000 kr. För nästa budgetår bör medlen till
reseersättningar räknas upp med 20 000 kr. Jag beräknar att av medlen
8 000 kr. bör få tas i anspråk för utrikes resor. Härjämte beräknar jag för
övriga expenser och publikationstryck ytterligare 45 000 kr. resp. 8 000 kr.
Anslaget bör sålunda räknas upp med 73 000 kr. till 966 000 kr.

Förslagsanslaget Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område har
innevarande budgetår förts upp med 167 milj. kr.

Medelsbehovet under budgetåret 1967/68 för allmänt mjölkpristillägg
påverkas av mina förslag i det föregående. Med beaktande av att viss eftersläpning
föreligger i fråga om utbetalning av tillägget beräknar jag medelsåtgången
för nästa budgetår till 73 milj. kr. Vidare bör under anslaget beräknas
10 milj. kr., som enligt vad jag förordat i det föregående skall tillföras
regleringsföreningen för mjölk och mjölkprodukter för att förbättra
avräkningspriset för mjölk. Härjämte bör för den i det föregående angivna
garantin för partipriset på smör beräknas ett belopp av 16,5 milj. kr. som
bör ställas till jordbruksnämndens disposition.

Kostnaden för prisutjämning för råvaror för livsmedelsindustrin beräknar
jag för nästa budgetår till 84 milj. kr., vilket innebär en ökning med
15 milj. kr. i förhållande till anslagsberäkningen för innevarande budgetår.
Ökningen beror delvis på att enligt beslut av 1966 års riksdag (prop. 139,
JoU 26, rskr 258) kostnaderna för prisutjämning beträffande Öl skall bestridas
av förevarande anslag. Å andra sidan medför den i det föregående berörda
sänkningen av priset på socker en ej oväsentlig besparing.

För diverse kostnader har för innevarande budgetår beräknats 1,3 milj.
kr. Med hänsyn till att mina förslag i det föregående innebär att det särskilda
ullstödet bortfaller fr. o. in. den 1 september 1967 och att Svenska
Mejeriernas Riksförenings befattning med vissa uppgifter inom mjölkregleringen
bortfaller bör medelsbehovet för nästa budgetår kunna beräknas
minska till 700 000 kr. Liksom hittills bör av detta belopp högst 500 000 kr.
få användas till oförutsedda utgifter. Till sådana oförutsedda utgifter bör
liksom hittills få hänföras bl. a. kostnader för skördeuppskattning och
administration av det permanenta skördeskadeskyddet.

Jag har i det föregående anmält frågan om en skyndsam utredning angående
behovet av åtgärder för att såsom underlag för att kunna bedöma
verkningarna av olika jordbrukspolitiska åtgärder följa upp utvecklingen
inom jordbruket. Det är enligt min mening angeläget att undersökningar
som kan behövas för detta ändamål kan sättas i gång så snart som möjligt.
Vidare kan i anslutning härtill och till följd av omläggningen av jordbruksprisregleringen
samt för den i det föregående berörda planen för försörjningsberedskapen
behövas tillfällig förstärkning av bl. a. statens jordbruksnämnds
personal. För att täcka utgifter för här berörda ändamål bör

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 137

för nästa budgetår stå till Kungl. Maj :ts disposition ett belopp av högst
1 milj. kr. av förevarande anslag.

Härjämte bör anslaget liksom hittills, om andra för ändamålet avsedda
medel ej visar sig förslå, få tas i anspråk för att täcka de utbetalningar till
Danmark som skall ske enligt det mellan Sverige och Danmark gällande
avtalet rörande samhandeln med jordbruksprodukter.

Det sammanlagda medelsbehovet under anslaget beräknar jag till avrundat
185 milj. kr. Anslaget bör föras upp med detta belopp.

Under rubriken Kostnader för beredskapslagring av livsmedel och fodermedel
m. m. har för innevarande budgetår anvisats ett förslagsanslag av
24 milj. kr. Såsom jag berört i det föregående räknar jag för nästa budgetår
med beredskapslagring i samma utsträckning som hittills. Vid lagringen
av brödsäd bör, om lämplig lagringsduglig inhemsk vara ej finns att tillgå,
hinder ej möta att lagra importerad brödsäd. Behov av import för ändamålet
finns f. n. i fråga om råg. Medelsbehovet för nästa budgetår beräknar
jag till oförändrat 24 milj. kr.

Förslagsanslaget Särskilt stöd åt det mindre jordbruket är för innevarande
budgetår uppfört med 86 milj. kr. För arealtillägg för kalenderåret
1966 och för leveranstillägg för mjölk för regleringsåret 1966/67, vilka i sin
helhet utbetalas under nästa budgetår, beräknar jag ett medelsbehov av
17 milj. kr. resp. 23 milj. kr. Såsom jag berört i det föregående torde de på
budgetåret 1967/68 belöpande kostnaderna i anledning av mina förslag
i fråga om småbruksstödet kunna uppskattas till 29 milj. kr. För extra
mjölkpristillägg i norra Sverige bör med hänsyn till den nedgång i mjölkproduktionen
som förutsatts medelsbehovet för nästa budgetår tas upp
med 38 milj. kr. Anslaget bör alltså föras upp med 107 milj. kr., vilket
innebär en ökning i förhållande till innevarande budgetår med 21 milj. kr.

Reservationsanslaget Bidrag till bokföringsverksamheten i jordbruket,
som för innevarande budgetår är uppfört med 937 000 kr., används i huvudsak
för att täcka kostnaderna för den jordbruksekonomiska undersökningen.
Frågan om denna undersöknings framtida utformning bör prövas av
den i det föregående nämnda utredningen om metoderna m. m. för att följa
utvecklingen inom jordbruket. I avvaktan på förslag från denna utredning
bör enligt min mening förevarande anslag för nästa budgetår tas upp med
oförändrat 937 000 kr. Kungl. Maj :t bör med hänsyn till vad jag nyss anfört
rörande den jordbruksekonomiska undersökningen äga bestämma om
anslagets närmare användning.

Anslaget Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd är för
innevarande budgetår uppfört med 20 178 000 kr. varav 15 milj. kr. avser
avsättning till skördeskadefonden och återstoden kostnader för skördeskadeskyddets
administration.

138 Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Såsom jordbruksnämnden föreslagit bör för budgetåret 1967/68 anvisas
oförändrat 15 milj. kr. för att föras över till skördeskadefonden under förutsättning
att jordbruket skjuter till minst samma belopp. För nästa budgetår
kan anslaget räknas ned med 550 000 kr. på grund av förslaget i prop.
1967: 74 att 25 ledare för provyteverksamhet förs upp på lantbruksnämndernas
stat. Omkostnaderna för denna personal bör dock alltjämt belasta
förevarande anslag. För kostnader för att förbereda och påbörja övergången
till obligatorisk skördeskadeanmälan och med denna kombinerad insamling
av uppgifter för jordbruksstatistik och företagsregister bör anslaget
ökas med 400 000 kr. Jag föreslår att anslaget för budgetåret 1967/68
förs upp med 20 448 000 kr.

I ett tidigare avsnitt har jag föreslagit att Jordbrukets maskinlånefond
avvecklas vid utgången av budgetåret 1966/67. Den 30 juni 1966 uppgick
fondkapitalet till 33 330 000 kr. Härav var ca 28 680 000 kr. utlånat. Vid avvecklingen
av fonden bör befintlig behållning i denna och återflytande belopp
levereras in till riksgäldskontoret med undantag av tidigare indirekt
avskrivet belopp av 3 886 000 kr. Hushållningssällskapen står nu s. k. delcredereansvar
för lån från jordbrukets maskinlånefond på samma sätt som för
lån från fiskerilånefonden. I prop. 1967: 74 har förordats att sällskapen skall
befrias från detta ansvar när det gäller lån ur fiskerilånefonden. Jag anser
att sådan befrielse bör medges även beträffande lån ur maskinlånefonden.

Till Kronotorparnas inventarielånefond anvisades senast för budgetåret
1962/63 ett investeringsanslag av 50 000 kr. Jag tillstyrker domänstyrelsens
förslag att nämnda investeringsanslag får användas även under budgetåret
1967/68.

För utjämningslagring av smör och köttvaror samt för beredskapslagring
av vissa varor i jordbruksnämndens regi förfogar nämnden över tillhopa
206 175 000 kr. Medlen har anvisats som investeringsanslag under fonden
för förlag till statsverket. Under anslagsrubrikerna Lagring av jordkruksprodukter,
Ytterligare lagring av jordbruksprodukter och Särskild lagring av
livsmedel har investeringsanslag för angivna ändamål anvisats senast för
budgetåret 1953/54 och 1963/64. Under samma fond har under rubriken Inlösen
av inhemskt oljeväxtfrö för budgetåret 1953/54 anvisats ett investeringsanslag
av 50 milj. kr.

Jag kan ej biträda jordbruksnämndens förslag att ställa ytterligare medel
till förfogande för utjämningslagring. Däremot tillstyrker jag att även
för nästa budgetår redan anvisade medel får disponeras för de med anslagen
avsedda ändamålen.

I det föregående har jag föreslagit att Jordfonden förstärks med 40 milj.
kr. under nästa budgetår för att göra det möjligt att utvidga lantbruksnämndernas
aktiva inköps- och försäljningsverksamhet i fråga om mark.
Av beloppet är 10 milj. kr. avsedda för inlösen av ofullständiga jordbruk

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

139

som ej erfordras för rationaliseringsändamål. De inlösta fastigheterna bör
enligt min mening redovisas under en särskild delfond under jordfonden.
Vinster och förluster vid denna verksamhet bör i likhet med vad som gäller
för lantbruksnämndernas inköps- och försäljningsverksamhet i övrigt få
balanseras med anlitande av anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering,
in. m.

Av det nyss nämnda beloppet på 40 milj. kr. har jag i det föregående förordat
att 20 milj. kr. tillförs jordfonden genom överföring till denna av
vid utgången av regleringsåret 1965/66 kvarstående införselavgiftsmedel.
Återstående 20 milj. kr. bör anvisas på riksstaten.

Såsom kapitaltillskott till Arrendeegnahemsfonden anvisades senast för
budgetåret 1959/60 ett investeringsanslag av 900 000 kr. Jag tillstyrker lantbruksstyrelsens
förslag att investeringsanslaget får användas för sitt ändamål
även under budgetåret 1967/68.»

Motionerna

I motionerna I: 843 och II: 1051 hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
måtte medge att för budgetåret 1967/68 statlig kreditgaranti får lämnas
för lån till yttre rationalisering med 100 000 000 kr., för lån till inre rationalisering
med 60 000 000 kr., för jordförvärvslån med 80 000 000 kr., för
driftslån med 38 000 000 kr., och för maskinlån med 10 000 000 kr.

I motionerna 1:844 och II: 1060 hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
måtte medge att för budgetåret 1967/68 kreditgaranti får lämnas för
lån till yttre rationalisering med 70 milj. kronor, dvs. med ytterligare 5 milj.
kronor utöver Kungl. Maj :ts förslag, varigenom möjligheterna till snabbare
rationalisering och effektivisering av jordbruket förbättras.

I motionerna I: 846 och II: 1048 hemställs att riksdagen måtte besluta

att medge att för budgetåret 1967/68 statsbidrag till yttre rationalisering
får beviljas med 20 000 000 kronor och till inre rationalisering med 8 000 000
kronor med rätt för Kungl. Maj :t att jämka fördelningen,

att till bidrag till jordbrukets rationalisering, m. m. anvisa ett förslagsanslag
av 28 000 000 kronor,

att till särskilt stöd åt det mindre jordbruket anvisa ett förslagsanslag
av 97 000 000 kronor.

I motionerna I: 855 och II: 1061 hemställs slutligen, såvitt nu är i fråga,
att riksdagen måtte besluta att ramen för de statliga kreditgarantierna för
trädgårdsnäringens rationalisering fastställes till 8 milj. kr. för budgetåret
1967/68.

Beträffande motiveringarna för motionsyrkandena hänvisas till motionerna
II: 1051, II: 1060, I: 846 och II: 1061.

140

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Utskottet

Kungl. Maj :t har föreslagit att ramarna avseende budgetåret 1967/68 för
bidrag till yttre och inre rationalisering fastställs till 10 milj. kr. resp. 8
milj. kr., med rätt för Kungl. Maj :t att jämka fördelningen. Utskottet har i
ett föregående avsnitt avstyrkt ett förslag i motionerna I: 846 och II: 1048,
enligt vilket medel för bidrag till jordbrukets yttre rationalisering skulle tas
i anspråk för värdeutjämningsbidrag i syfte att stimulera avgång av vissa
brukare vid mindre jordbruk. Härav följer att den i motionerna föreslagna
uppräkningen av ramen för bidrag till yttre rationalisering med 10 milj. kr.
utöver Kungl. Maj :ts förslag icke erfordras. Utskottet biträder alltså vad i
propositionen föreslagits rörande bidragsramarna.

Härav följer även att utskottet tillstyrker Kungl. Maj :ts förslag att för
1967/68 ett förslagsanslag av 18 milj. kr. skall anvisas till bidrag till jordbrukets
rationalisering, m. in., samt att utskottet avstyrker yrkandet i nyssnämnda
motioner att anslaget skall uppföras med 28 milj. kr.

Vad Kungl. Maj :t föreslagit om viss höjning av tidigare fastställda ramar
för beviljande av statlig kreditgaranti för lån till yttre och inre rationalisering
under innevarande budgetår föranleder ingen erinran från utskottets
sida.

Enligt propositionen bör för budgetåret 1967/68 garantiramarna för jordbruksändamål
tas upp med följande belopp, nämligen för lån till yttre rationalisering
65 milj. kr., för lån till inre rationalisering 50 milj. kr., för
jordförvärvslån 37 milj. kr., för driftslån 30 milj. kr. och för maskinlån
7 milj. kr. Detta innebär totalt en ökning med 56 milj. kr. från för innevarande
budgetår tidigare fastställda ramar.

Den föreslagna ökningen, som uppgår till nära 40 %, bör enligt utskottets
mening ge möjligheter att kraftigt öka takten i jordbrukets rationaliseringsprocess.
Vad först gäller garantiramarna för lån till yttre rationalisering,
lån till inre rationalisering, driftslån och maskinlån torde behov av kreditgarantiutrymme
utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit enligt utskottets bedömande
knappast uppkomma under budgetåret 1967/68. Utskottet avstyrker
följaktligen förslagen i motionerna I: 843 och II: 1051 samt I: 844
och II: 1060 om ytterligare uppräkning av förevarande ramar.

Av enahanda skäl ansluter utskottet sig till Kungl. Maj :ts förslag beträffande
ramen för jordförvärvslån, varför motionsledes framfört förslag om
större ram avstyrks.

Utskottet anser inte att anledning finns för riksdagen att, såsom yrkats i
motionerna 1:846 och II: 1048, nu göra något uttalande rörande kreditgarantiramarnas
storlek för budgetåret 1968/69.

I propositionen har departementschefen anfört att anspråken på kreditgaranti
för trädgårdsnäringens rationalisering ökat kraftigt. Han har därför
föreslagit att garantiramen för lån till trädgårdsnäringens rationalisering

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 141

ökas med 1 milj. kr. till 7 milj. kr. I motionerna I: 855 och II: 1061 hävdas
dock att denna ökning är otillräcklig. Motionärerna hemställer att ramen
fastställs till 8 milj. kr. Utskottet instämmer i departementschefens uttalande
om det ökade kreditbehovet på förevarande område. I sammanhanget bör
erinras om att, utöver vad som föreslagits beträffande nu ifrågavarande
kreditgarantiram, i propositionen även förordats att kreditgaranti skall
kunna beviljas med anlitande av ramen för maskinlån till viss maskinanskaffning
för gemensam användning inom trädgårdsnäringen. Utskottet har
funnit sig böra godta den av Kungl. Maj :t föreslagna kreditgarantiramen.
Om ytterligare behov av garantiutrymme för trädgårdsnäringens rationalisering
under nästa budgetår skulle visa sig föreligga, torde få förutsättas
att riksdagen då bereds tillfälle att pröva frågan.

Förslagen i propositionen om garantiram för lån till uppförande av
lagerhus samt om anslag till täckande av förluster på grund av statlig
kreditgaranti föranleder ingen erinran från utskottets sida.

Under anslaget Särskilt stöd åt det mindre jordbruket bör som Kungl.
Maj:t förordat anvisas 107 milj. kr. Av ställningstagandena i det föregående
till frågorna om omställningsstöd och småbruksstöd följer att utskottet
avstyrker förslaget i motionerna I: 846 och II: 1048 om en begränsning av
förevarande anslag till 97 milj. kr.

Kungl. Maj :ts förslag i fråga om medelsanvisning för innevarande budgetår
till bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland in. m.
samt för nästa budgetår till bidrag till särskilda rationaliseringsåtgärder i
Norrland, m. m. ävensom till jordfonden tillstyrker utskottet. Beträffande
nämnda fond innebär detta att utskottet ej har något att invända mot
att till densamma dels anvisas ett investeringsanslag av 20 milj. kr., dels
överförs 20 milj. kr. av vissa kvarstående införselavgiftsmedel.

Vidare biträder utskottet Kungl. Maj:ts förslag till medelsanvisning till
statens jordbruksnämnd, till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område,
till kostnader för beredskapslagring av livsmedel och fodermedel
in. m., till bidrag till bokföringsverksamheten inom jordbruket samt till
kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd.

Förslagen om att avveckla jordbrukets maskinlånefond samt rörande
dispositionen av vissa investeringsanslag tillstyrkes likaså av utskottet.

Utskottets hemställan

Under förmälan att uttalandena och förslagen i propositionen, i den
mån de ej särskilt berörts i det föregående, inte föranlett någon erinran
från utskottets sida, får utskottet hemställa,
att riksdagen må,

l.a) lämna motionerna I: 852 och II: 1055 samt II: 1014
utan åtgärd,

6 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 10 samt. Nr 25

142

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

b) anta förslag till förordning med vissa bestämmelser
om prisreglering på jordbrukets område,

2.a) anse motionerna I: 843 och II: 1051 samt I: 844 och
II: 1060, samtliga motioner såvitt avser överföring av kapital-
och arbetskraftsresurser från jordbruket till andra näringar,
besvarade med vad utskottet i det föregående anfört,

b) anse motionen I: 837, i vad motionen behandlar frågan
om utvecklingsländernas livsmedelsförsörjning, besvarad
med vad utskottet i det föregående anfört,

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:843 och 11:1051 samt 1:846 och
II: 1048, samtliga motioner såvitt nu är i fråga, godkänna
vad i det föregående anförts beträffande det handelspolitiska
samarbetets betydelse för produktionsmålsättningen,

d) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och i anledning
av motionerna I: 843 och II: 1051, såvitt nu är i fråga, godkänna
vad i det föregående anförts angående storleken av
den produktionskapacitet som krävs ur beredskapssynpunkt,

e) anse motionerna 1:837, 1:843 och 11:1051, 1:846
och II: 1048 samt 1:859 och II: 1056 besvarade med vad
utskottet i det föregående anfört, såvitt desamma avser
beaktande av vissa natur- och landskapsvårdssynpunkter,

f) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 837, I: 843 och II: 1051, I: 844
och II: 1060, 1:846 och II: 1048, samtliga motioner såvitt
nu är i fråga, samt motionen I: 854, godkänna vad i det
föregående anförts beträffande jordbruksproduktionens
lämpliga omfattning,

g) lämna utan åtgärd motionerna I: 847 och II: 1058,

h) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:837, 1:843 och 11:1051, 1:844 och 11:1060, 1:846
och II: 1048, samtliga motioner såvitt nu är i fråga, godkänna
vad i det föregående anförts rörande det fortsatta
stödet åt familjejordbruken,

i) lämna utan bifall motionerna I: 858 och II: 1054, såvitt
avser utredningsyrkande angående nya driftsformer
in. in.,

j) lämna utan åtgärd motionerna I: 843 och II: 1051, såvitt
avser visst uttalande angående timersättning in. in.
som mått på ekonomisk standard för jordbruksföretagen,
samt i övrigt anse förevarande motioner besvarade, såvitt
de avser en lönsamhetsmålsättning för prispolitiken,

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

143

k) lämna motionen II: 1042 utan åtgärd,

l) anse motionerna 1:843 och 11:1051 samt 1:846 och
II: 1048, såvitt däri behandlas behovet av fortlöpande undersökningar
av utvecklingen inom jordbruksföretagen,
besvarade med vad utskottet i det föregående anfört,

in) lämna motionerna 1:846 och 11:1048 utan åtgärd,
såvitt avser visst yrkande om oförändrad realprisnivå på
jordbruksprodukter,

n) i anledning av motionerna I: 843 och II: 1051, såvitt
nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl.
Maj:t måtte skyndsamt exempelvis genom statens jordbruksnämnd
och i samråd med jordbrukets organisationer
och jordbruksnämndens konsumentdelegation låta utarbeta
förslag till en långtidsplan till grund för prisöverläggningarna
samt i syfte att ge möjlighet till företagsekonomisk
lönsamhet åt rationella jordbruksföretag,

o) anse motionerna 1:859 och 11:1056, såvitt däri berörts
stödåtgärder till produktionen i norra Sverige, besvarade
med vad utskottet i det föregående anfört,

p) anse motionerna I: 843 och II: 1051, såvitt avser
prissättningens roll för produktionsutvecklingen, besvarade
med vad utskottet i det föregående anfört,

q) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag ävensom i anledning
av motionerna 1:843 och 11:1051, 1:844 och
II: 1060 samt I: 846 och II: 1048, samtliga motioner såvitt
nu är i fråga, godkänna vad utskottet i övrigt anfört beträffande
de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken,

3.a) anse motionerna I: 843 och II: 1051, såvitt avser
samordning av jordbrukets rationalisering med annan statlig
verksamhet, besvarade med vad utskottet i det föregående
anfört,

b) lämna utan åtgärd motionerna 1:843 och 11:1051,
såvitt avser värdebeständig placering av kapital,

c) anse motionerna 1:817 och II: 1022 samt 1:843 och
II: 1051, samtliga motioner såvitt avser uttalande om jordbrukets
kreditförsörjning, besvarade med vad utskottet i
det föregående anfört,

d) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:843 och 11:1051 samt 1:859 och
II: 1056, samtliga motioner såvitt nu är i fråga, godkänna
vad utskottet i det föregående anfört rörande lönsamhetsberäkningar
vid investeringar i kombinerade jord- och
skogsbruksföretag,

144

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

e) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 849 och II: 1052 godkänna vad utskottet
i det föregående anfört rörande hänsynstagande till marknadssituationen
vid beviljande av rationaliseringsstöd,

f) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 817 och II: 1022, I: 843 och II: 1051,
I: 844 och II: 1060, I: 846 och II: 1048, samtliga dessa motioner
såvitt nu är i fråga, samt motionerna 1: 848 och
II: 1047 godkänna vad utskottet anfört rörande statligt
rationaliseringsstöd till deltidsjordbruk m. m.,

g) besluta att motionerna I: 817 och II: 1022, I: 843 och
11:1051 samt 1:844 och 11:1060, samtliga motioner såvitt
avser statligt stöd till skogskomplettering, ävensom motionen
1:837, såvitt avser uttalande om kombinerade jordoch
skogsbruksföretag, skall anses besvarade med vad utskottet
i det föregående anfört,

h) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 843 och II: 1051, såvitt nu är i fråga, godkänna
vad utskottet uttalat rörande omfattningen av de
inre rationaliseringsåtgärder, vartill statsbidrag skall kunna
beviljas,

i) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 857 och II: 1062 godkänna vad utskottet anfört
rörande bidragsprocenten vid investeringar i anläggningar
in. in.,

j) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:843 och II: 1051, 1:844 och II: 1060, samtliga motioner
såvitt nu är i fråga, godkänna vad utskottet anfört rörande
maximibidrag till investering i ekonomibyggnad,

k) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:843 och 11:1051, 1:844 och 11:1060 samt 1:859 och
II: 1056, samtliga motioner såvitt nu är i fråga, godkänna
vad utskottet föreslagit angående lägsta utgående bidrag
till inre rationalisering,

l) besluta att motionerna I: 843 och II: 1051 samt I: 846
och II: 1048, samtliga motioner såvitt avser jordförvärvslån
till fastigheter med uteslutande skogsmark, icke skall föranleda
någon riksdagens åtgärd,

m) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 843 och II: 1051, I: 844 och II: 1060, I: 846 och II: 1048,
samtliga motioner såvitt nu är i fråga, godkänna vad utskottet
föreslagit om amorteringstider för jordförvärvs- och
driftslån,

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

145

n) anse motionerna 1:843 och 11:1051, 1:844 och
II: 1060, samtliga motioner såvitt avser uttalande om forskning,
rådgivning och utbildning, besvarade med vad utskottet
i det föregående anfört,

o) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
1:843 och 11:1051, 1:846 och 11:1048, 1:859 och
II: 1056, samtliga motioner såvitt avser uttalande om successiv
uppbyggnad av jordbruksföretag, godkänna vad i det
föregående i övrigt föreslagits rörande statens medverkan
och ekonomiska stöd till jordbrukets rationalisering,

4. a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 816 och II: 1020 besluta att i överensstämmelse
med vad i det föregående förordats ett register
över företagen inom jordbruket och skogsbruket skall inrättas
samt att obligatorisk anmälan till skördeskadeskyddet
skall införas,

b) lämna motionerna I: 1 och II: 47 utan åtgärd,

c) lämna utan åtgärd motionerna I: 559 och II: 707, såvitt
desamma hänvisats till jordbruksutskottet,

d) anse motionerna 1:648 och 11:826 besvarade med
vad utskottet anfört i det föregående,

5. a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 818 och II: 1021, såvitt nu är i fråga,
godkänna vad utskottet förordat angående prissättningen
vid inlösen av vissa jordbruksfastigheter,

b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 843 och II: 1051, I: 844 och II: 1060
samt 1:846 och II: 1048, samtliga motioner såvitt nu är i
fråga, godkänna vad utskottet föreslagit rörande nedre
åldersgränsen för erhållande av särskilt övergångsbidrag,

c) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 818 och II: 1021, såvitt nu är ifråga,
godkänna vad i det föregående föreslagits om övre åldersgräns
för erhållande av särskilt övergångsbidrag,

d) anse motionerna I: 846 och II: 1048, såvitt avser viss
förenkling av reglerna för det särskilda övergångsbidraget,
besvarade med vad utskottet i det föregående anfört,

e) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 818 och II: 1021, såvitt de ej behandlats
i det föregående, godkänna vad utskottet anfört angående
beräkning av det särskilda övergångsbidraget för år
1967,

f) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 844 och II: 1060, I: 846 och II: 1048,

146

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

samtliga motioner såvitt nu är i fråga, godkänna vad i det
föregående föreslagits om införande av avgångsvederlag,

g) lämna utan bifall motionerna I: 846 och II: 1048, såvitt
avser användande av medel ur anslaget Bidrag till jordbrukets
rationalisering, m. in. som värdeutjämningsbidrag
i samma syfte som förenämnda avgångsvederlag,

h) lämna utan åtgärd motionerna 1:856 och 11:1050
samt 1:859 och 11:1056, såvitt avser viss uppräkning av
det extra mjölkpristillägget,

i) avslå motionerna I: 856 och II: 1050, såvitt avser viss
ändrad områdesindelning för det extra mjölkpristillägget,

j) godkänna de förslag i övrigt som framlagts i det
föregående rörande vissa omställningsfrågor och om småbruksstödet,

6. godkänna vad i det föregående föreslagits rörande
eftergift av den stående delen av lån som utlämnats från
arbetarsmåbrukslånefonden,

7. a) lämna motionerna I: 850 och II: 1053 utan åtgärd,

b) lämna motionerna 1:858 och 11:1054 utan åtgärd,
såvitt däri yrkas utredning om övergång till lågprislinje
m. m.,

c) anse motionerna I: 843 och II: 1051 samt I: 851 och
II: 1049, såvitt däri behandlats prisregleringen för mjölk
och mjölkprodukter, besvarade med vad utskottet i det föregående
anfört,

d) godkänna vad utskottet anfört rörande utformningen
på längre sikt av prisregleringen på jordbruksprodukter
m. m.,

8. a) godkänna de i det föregående angivna grunderna
för reglering av priser m. in. på vissa jordbruksprodukter
för tiden den 1 september 1967—den 30 juni 1969,

b) lämna motionerna 1:838 och 11:1041 samt 1:845
och II: 1057 utan bifall,

9. bemyndiga Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
medgivande, statens jordbruksnämnd att vidta erforderliga
åtgärder för att genomföra prisregleringen under regleringsåret
1967/68,

10. godkänna vad i det föregående föreslagits om användningen
av införselavgiftsmedel, som inflyter under
regleringsåret 1967/68, och av andra i samband med jordbruksregleringen
under regleringsåret inflytande avgiftsmedel,

11. godkänna de förslag som framlagts i det föregående
rörande dispositionen av införselavgiftsmedel, som inflyter

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2ö år 1967 147

eller influtit under regleringsåret 1966/67 eller tidigare
regleringsår, och av andra i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår influtna eller inflytande
avgiftsmedel,

12. godkänna vad i det föregående föreslagits rörande
dispositionen av medel som tidigare avsetts för stöd till
odlingen av spånads- och oljelin,

13. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att till
förfogande för Svensk Kötthandel, ekonomisk förening,
ställa en rörlig kredit av 50 milj. kr. för ändamål som angetts
i det föregående,

14. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 853 och II: 1059 godkänna vad i det
föregående föreslagits rörande råvarukostnadsutjämning
för vissa jordbruksprodukter,

15. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 846 och II: 1048, såvitt nu är i fråga, medge
att för budgetåret 1967/68 statsbidrag till yttre rationalisering
får beviljas med 10 000 000 kr. och till inre rationalisering
med 8 000 000 kr., med rätt för Kungl. Maj :t att
jämka fördelningen,

16. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 846 och II: 1048, såvitt nu är i fråga, på
riksstaten för budgetåret 1967/68 under nionde huvudtiteln
anvisa till Bidrag till jordbrukets rationalisering, m. m.
ett förslagsanslag av 18 000 000 kr.,

17. medge att för budgetåret 1966/67 statlig kreditgaranti
får lämnas för lån till yttre rationalisering med ytterligare
7 000 000 kr. och för lån till inre rationalisering med
ytterligare 7 000 000 kr., med rätt för Kungl. Maj :t att jämka
fördelningen,

18 a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 843 och II: 1051, I: 844 och II: 1060,
samtliga motioner såvitt nu är i fråga, medge att för budgetåret
1967/68 statlig kreditgaranti får lämnas för lån
till yttre rationalisering med 65 000 000 kr., för lån till inre
rationalisering med 50 000 000 kr., för driftslån med
30 000 000 kr. samt för maskinlån med 7 000 000 kr.,

b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 843 och II: 1051, såvitt nu är i fråga,
medge att för budgetåret 1967/68 statlig kreditgaranti får
lämnas för jordförvärvslån med 37 000 000 kr., med rätt
för Kungl. Maj:t att jämka fördelningen mellan i denna
och närmast föregående punkt angivna ändamål,

148 Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

c) lämna utan åtgärd motionerna I: 846 och II: 1048, såvitt
avser begärt uttalande om kreditgarantiramarna för
budgetåret 1968/69,

d) medge att för budgetåret 1967/68 statlig kreditgaranti
får lämnas för lån till uppförande av lagerhus för jordbruksändamål
m. m. med 4 000 000 kr.,

e) med bifall till Ivungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:855 och 11:1061, såvitt de hänvisats till
jordbruksutskottet, medge att för budgetåret 1967/68 statlig
kreditgaranti får lämnas för lån till trädgårdsnäringens
rationalisering med 7 000 000 kr.,

19. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 846 och II: 1048, såvitt nu är i fråga, på
riksstaten för budgetåret 1967/68 under nionde huvudtiteln
anvisa till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket ett
förslagsanslag av 107 000 000 kr.,

20. godkänna vad i det föregående föreslagits rörande avveckling
av Jordbrukets maskinlånefond,

21. på tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1966/67
under nionde huvudtiteln till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kr.,

22. på riksstaten för budgetåret 1967/68 under nionde
huvudtiteln anvisa

a) till Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti
ett förslagsanslag av 500 000 kr.,

b) till Bidrag till särskilda rationaliseringsåtgärder i
Norrland, m. m. ett reservationsanslag av 9 100 000 kr.,

c) till Statens jordbruksnämnd: Avlöningar ett förslagsanslag
av 4 836 000 kr.,

d) till Statens jordbruksnämnd: Omkostnader ett förslagsanslag
av 966 000 kr.,

e) till Prisreglcrande åtgärder på jordbrukets område
ett förslagsanslag av 185 000 000 kr.,

f) till Kostnader för beredskapslagring av livsmedel och
fodermedel m. in. ett förslagsanslag av 24 000 000 kr.,

g) till Bidrag till bokföringsverksamheten inom jordbruket
ett reservationsanslag av 937 000 kr.,

h) till Kostnader i samband med permanent skördeskadeskgdd
ett reservationsanslag av 20 448 000 kr.,

23. på riksstaten för budgetåret 1967/68 under diverse
kapitalfonder till Jordfonden anvisa ett investeringsanslag
av 20 000 000 kr.,

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

149

24. medge att det under fonden till låneunderstöd för
budgetåret 1962/63 anvisade investeringsanslaget till Kronotorparnas
inventarielånefond, de under fonden för förlag

till statsverket för budgetåren 1953/54 resp. 1963/64 anvisade
investeringsanslagen Lagring av jordbruksprodukter,
Ytterligare lagring av jordbruksprodukter, Inlösen av inhemskt
oljeväxtfrö och Särskild lagring av livsmedel samt
det under diverse kapitalfonder för budgetåret 1959/60 anvisade
investeringsanslaget till Arrendeegnahemsfonden används
under budgetåret 1967/68 för de med anslagen avsedda
ändamålen,

25. besluta att i förevarande sammanhang behandlade
motioner till den del de ej blivit under punkterna 1—24
särskilt berörda eller behandlas i annat utskottsutlåtande,
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer att förevarande ärende måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Stockholm den 19 maj 1967

På jordbruksutskottets vägnar:

NILS G. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Mossberger, Lage Svedberg, Hedström,
Carl Eskilsson, Nils Hansson, Magnusson, Augustsson, Isacson, Skårman
och Axel Kristiansson;

från andra kammaren: herrar Hansson i Skegrie, Lindström, fru Lindskog,
herrar Antby, Eliasson i Moholm, Johanson i Västervik, Persson i
Skänninge, Jonasson, Lundmark och Berndtsson;
dock att vid behandlingen av hemställan under

1 a) och 7 c)—8 b) herr Dahlgren* deltagit i stället för herr Jonasson,

4 och 14—19 herr Lundberg och fru Sundberg deltagit i stället för herrar
Carl Eskilsson och Eliasson i Moholm.

* Ej närvarande vid justeringen.

6f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 10 saml. Nr 25

150

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Särskilda yttranden

1) beträffande produktionsmålsättningen

av herrar Carl Eskilsson, Nils Hansson, Isacson, Skärman, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Antbij, Eliasson i Moholm, Jonasson och Berndtsson,
vilka anfört:

»Departementschefen har infört en särskild handelspolitisk motivering
för den i propositionen nr 95 föreslagna krympningen av den svenska
jordbruksproduktionen. Departementschefens uppfattning är såsom framgår
av propositionen baserad på att jordbruksprodukterna på grund av
nuvarande världsmarknadspriser måste anses ha ett lägre bytesvärde än
industriprodukter i allmänhet. Men detta måste ju vara en generell bedömning
för världens alla jordbruksministrar och kan då knappast duga som
speciell motivering för krympning av den svenska jordbruksproduktionen.

Enligt vår mening måste det svenska jordbruket anses ha god konkurrenskraft
mot t. ex. EEC-jordbruket. Det prisregleringssystem, som
enligt propositionen skall gälla för de två framförliggande åren, har så
långt möjligt utformats med beaktande av EEC:s prisnivå. Jordbrukspriskommittén
har enligt vad som redovisats i propositionen bl. a. anmärkt,
att det svenska jordbruket och livsmedelsindustrin så länge Sverige inte
är anslutet till EEC har en begränsad marknad, vilket i viss utsträckning
försvårar utnyttjandet av befintlig rationell produktionskapacitet.
Jordbrukskommittén har alltså hävdat, att EEC-anslutning bör öka det
svenska jordbrukets marknad — medan departementschefen har rakt
motsatt uppfattning.

Vi finner det angeläget att erinra om att lantbruksstyrelsen i sitt remissyttrande
över jordbruksutredningens betänkande uttryckt samma uppfattning
som jordbrukspriskommittén, nämligen att vid en EEC-anknytning
jordbrukets samhällsekonomiska konkurrensförmåga skulle ökas och
kravet på en stor och snabb krympning icke komma att framstå fullt lika
klart. Jordbruksnämndens konsumentdelegation har i sitt remissyttrande
hävdat, att om svenskt jordbruk kan konkurrera på världsmarknaden,
en viss högsta självförsiörjningsgrad givetvis inte blir något mål.

En politik, som innebär att jordbruket skall vara den näring som skall
krympas för att möjliggöra en ökad export av svenska industrivaror torde
vidare vara svår att förena med strävandena att åstadkomma ett jordbruk
som kan arbeta effektivt med en optimal insats av kapital och arbetskraft.

Vi tar därför bestämt avstånd från jordbruksministerns nya handelspolitiska
motivering för krympning av den svenska jordbruksproduktionen
ned till 80-procentig försörjning. De synpunkter som enligt vår åsikt

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

151

bör läggas på frågan om jordbruksproduktionens lämpliga omfattning
har vi valt att redovisa i reservationen nr 1).»

2) beträffande rationaliseringsmålsättningen

av herrar Carl Eskilsson, Isacson, Axel Kristiansson, Hansson i Skegrie,
Eliasson i Moholm och Jonasson, vilka anfört:

»Det svenska jordbruket består till huvudsaklig del av relativt små
företagsenheter. Över 80 % av brukarna har under 20 ha åker. Det står
klart alt här föreligger behov av ett omfattande strukturrationaliseringsarbete
för att söka bilda mera bärkraftiga företag vid vilka modern teknik
kan effektivt utnyttjas. Under överskådlig framtid blir därför detta problem
det största och viktigaste av dem som så snabbt som möjligt måste
lösas. Personal och kapitaltillgångar måste därför i främsta rummet disponeras
för denna uppgift.

Tyvärr måste vi konstatera att departementschefen i väsentlig grad
prutat ned de anslag till rationaliseringsverksamheten som 1960 års jordbruksutredning
förordade. Detta kommer sannolikt att inverka dämpande
på den rationaliseringsverksamhet som behövs inom småföretagen.

I propositionen nr 95 tar departementschefen bort den spärr vid en- och
tvåfamilj sjordbruken som förut gällt för rationaliseringsstödet. Detta stöd
kan alltså i fortsättningen även tillgodogöras av relativt stora företag,
samt för specialiserad produktion. I motionerna I: 837, I: 843 och II: 1051,
I: 844 och II: 1060 samt I: 846 och II: 1048 har denna utvidgning i princip
accepterats.

Utskottet har framhållit att rationaliseringsinsatser främst bör utgå till
den sektor av jordbruket som bäst behöver ifrågakomma, nämligen familjejordbruket.
Vi vill därvid framhålla att med hänsyn härtill och till
de begränsade medelstillgångarna eu viss försiktighet tills vidare bör iakttagas
beträffande insatser i samband med uppbyggandet av relativt stora
jordbruksföretag för fabriksmässig produktion. Insatserna på sistnämnda
område bör sålunda ej få inverka menligt på rationaliseringsarbetet
inom familj ej ordbrukssektorn.»

3) beträffande jordbruksproduktionen i norra Sverige

av herrar Carl Eskilsson, Nils Hansson, Isacson, Skårman, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Antbij, Eliasson i Moholm, Jonasson och Berndtsson,
vilka anfört:

»Jordbruksutredningens förslag till produktionsminskning och nedläggning
av åkerareal förutsattes gälla främst skogs- och mellanbygderna.
Man räknade då med att en mycket betydande del av jordbruket i Norrland
och västra Svealand skulle komma att upphöra. Konsekvenserna härav
för bebyggelsen, näringslivet i övrigt och kulturlandskapet berördes inte
närmare av utredningen. Inte heller uppmärksammade utredningen, att
förslaget skulle allvarligt försämra försvaret av vissa områden och då
framför allt de nordliga delarna av vårt land.

152

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Vi konstaterar att departementschefen frångått utredningens uppfattning
och i propositionen uttalat, att eu betydande jordbruksproduktion
även i fortsättningen bör upprätthållas i norra Sverige och att med hänsyn
härtill jordbruket där även i framtiden bör få särskilt stöd.

Vi finner det emellertid anmärkningsvärt, att departementschefen från
denna utgångspunkt kunnat ansluta sig till jordbruksutredningens målsättning,
att jordbruksproduktionen skall minskas till SO % av vårt fredsmässiga
livsmedelsbehov. Utredningens målsättning anses betyda en nedläggning
av 800 000—1 000 000 ha åker. Såsom utredningen framhållit
skulle nedläggningen gälla i första hand skogs- och mellanbygderna. 1 de
sex nordligaste länen finns tillhopa endast 500 000 ha åker. Från dessa
utgångspunkter torde det vara uppenbart, att departementschefens förurd
för bibehållande av en betydande jordbruksproduktion i norra Sverige
inte kan förenas med jordbruksutredningens produktionsmålsättning. Vad
departementschefen uttalat beträffande norra Sverige kan, såsom anförts
i reservation nr 1), uppnås endast vid inriktning på en högre självförsörjningsgrad.

Då departementschefen i propositionen uttalat sin anslutning till jordbruksutredningens
förslag i fråga om produktionsvolymen, måste givetvis
programmet för norra Sverige framstå som synnerligen osäkert.

Vi vill som vår mening understryka angelägenheten av att ett betydande
jordbruk upprätthålles även i norra Sverige. Detta framstår som nödvändigt
såväl från beredskaps- och försvarspolitiska synpunkter som med
hänsyn till bebyggelsen, näringslivet i övrigt och kulturlandskapet.»

4) beträffande de allmänna grunderna för det statliga rationaliseringsstödet av

herrar Carl Eskilsson, Nils Hansson, Isacson, Skårman, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Antbij, Eliasson i Moholm, Jonasson och
Berndtsson, som anfört:

»Utskottet har synes det oss vid behandling av frågan om rationaliseringsstöd
till det kombinerade jord- och skogsbruksföretaget, inte tagit
tillbörlig hänsyn till några av de faktorer som därvid bör beaktas, varför
vi till det uttalandet vill anföra följande.

Landets topografiska och klimatologiska förhållanden nödvändiggör inom
stora delar av vårt land att de rationella lantbruksföretagen uppbygges
som kombinerade jord- och skogsbruksf öretag. Endast om så sker kan
arbetskraft och kapital, som är knutet till företaget, utnyttjas på bästa
sätt under hela året. Vårt lands naturliga förutsättningar att möjliggöra ett
sådant biandbruk rymmer så många positiva drag, att det även ur såväl
livsmedelsproduktionssynpunkt som lokaliseringssynpunkt, måste vara
en betydande styrka.

Såsom bland annat visats i specialundersökningar inom jordbruksutredningen,
liksom vid remissbehandlingen har bl. a. lantbrukshögskolan

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

153

och lanlbruksstyrelsen påvisat att den ekonomiskt optimala kombinationen
av arbetskraft, mark och kapital inom stora delar av vårt land endast
kan nås inom det kombinerade jord- och skogsbruksföretaget.

Det är mot denna bakgrund som uppbyggnad av kombinerade företag
bör stödjas, varvid hänsyn måste tas till totaleffekten för hela företaget
av den åtgärd som vidtages vad avser strukturförändring eller annan rationaliseringsinsats.
Företaget måste därvid ses som eu integrerad enhet,
där flera av dess såväl fasta som rörliga kostnader icke kan avgränsas
i en från varandra oberoende jord- och sikogsbruksdel.»

5) beträffande placeringen av skördeskadefondens medel i jordbrukets
kreditinrättningar

av herrar Axel Kristiansson, Hansson i Skegrie och Jonasson vilka anfört:

»Utskottet har i förevarande sammanhang även haft att behandla vissa
motioner med förslag till olika åtgärder i syfte att förbättra skördeskadeskyddet.
Bl. a. har därvid diskuterats möjligheten att överföra en del av
skördeskadefondens medel till jordbrukets kreditinrättningar. I anledning
härav vill vi framhålla att det givetvis är angeläget att de medel som jordbrukarna
tillskjuter till sagda fond på något sätt kan tillföras jordbruksnäringen
i form av krediter. Lättast skulle det uppnås genom medlens
placering i jordbrukets kreditanstalter. En uppspaltning på olika regioner
som förordats i motionerna I: 1 och 11:47 förefaller dock knappast realistisk.
Den skulle heller inte vara behövlig för det avsedda syftet med hänsyn
till den riksomfattande clearing som förekommer. Vi har därför icke ansett
oss kunna direkt biträda dessa motioner. Vi vill dock understryka, att man
i princip bör eftersträva eu fördelning'' av skördeskadefondens medel mellan
olika typer av kreditinstitut. De synpunkter som vi i det föregående anfört
bör därvid enligt vår mening vara vägledande.»

6) beträffande prisutjämningen på mjölk och mjölkprodukter

av herrar Carl Eskilsson, Nils Hansson, Isacson, Skärman, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Antbij, Eliasson i Moholm, Jonasson och Berndtsson,
vilka anfört:

»I stora delar av vårt land är mjölkproduktion i förening med köttproduktion
den utan jämförelse viktigaste produktionsgrenen i jordbruket. Det
gäller främst i områden, som har de bästa relativa förutsättningarna för
produktion av grovfoder vars förädling måste ske via nötkreatur. En omfattande
mjölk- och köttproduktion är där en förutsättning för att jordbruket
över huvud taget skall kunna fortbestå. Det finns i detta sammanhang anledning
understryka det ofrånkomliga biologiska sambandet mellan mjölkoch
köttproduktion och det meningslösa i att försöka betrakta dem som två
från varandra fristående produktionsgrenar.

Alla realistiska kalkyler och praktiska erfarenheter visar, att mjölkproduktionens
lönsamhet är mycket låg. Även de mest rationella enheter ger

154

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

låg förräntning och arbetsersättning. Enligt vår uppfattning är det ett gemensamt
intresse för producenter och konsumenter att avräkmingspriserna på
mjölk och nötkött avvägs så att förutsättningar finns för en lönsam produktion
i rationella enheter. Endast därigenom kan man få en av alla eftersträvad
uppbyggnad av sådana företag.

Genom mejeriindustrins utveckling har leverantörsmjölken kommit att
bli en råvara, som förädlas till olika livsmedel, k-mjölk, grädde, ost, smör,
torrmjölk etc. Vid tillverkningen uppkommer vissa biprodukter, som endast
delvis används såsom livsmedel, främst vassle, kärn- och skummjölk, vilka
utnyttjas för foderändamål.

Genom naturens ordning föreligger en betydande säsongvariation i mjölkproduktionen.
Den största invägningen förekommer i regel under juni
månad och den lägsta under november. Om månadsmedeltalet för invägningen
sätts till 100 är siffran för juni normalt ca 130 och för november
ca 75. Variationen är således mycket stor. Självfallet påverkar detta mejerikostnaderna
per kg invägd mjölk under de olika månaderna. Om man så
vill kan man även säga, att produktionskostnaderna för mjölken varierar
under året. Foderkostnaderna under betessäsongen är nämligen lägre än
under stallfoderperioden och normalt är även arbetsförbrukningen lägre.

Den starka säsongsvariationen i produktionen medför givetvis också en
motsvarande variation i tillverkningen av mejeriprodukter, eftersom färskvarorna
måste tillverkas kontinuerligt och konsumtionen av dessa visar obetydlig
säsongvariation. I sista hand ger variationen i invägningen utslag i
smörtillverkningssiffrorna. Det har till följd att nära hälften av smörtillverkningen
normalt är koncentrerad till sommarmånaderna maj—augusti.
En slutsats är också att en ganska omfattande smörproduktion är ofrånkomlig,
om färskvaruförsörjningen skall tryggas under de månader då invägningen
är som lägst. Om vi antar att produktionen skars ner så att under
lågsäsongen i princip endast färskvaruförsörjningen skulle tryggas komme
enligt en totalberäkning för landet likväl ca 40 000 ton smör att behöva
tillverkas. I det sammanhanget måste emellertid hänsyn också tas bl. a. till
mjölkproduktionens lokalisering. En totalkalkyl för landet blir således
missvisande, eftersom den under lågsäsongen förutsätter mycket omfattande
transporter. Därför krävs en viss marginal. En konsekvens av en på ovan
angivet sätt nedskuren produktion är också att man under en stor del av
året endast skulle ha tillgång på lagersmör.

Inom mejerinäringen har man dragit konsekvenserna av ovan angivna
förhållanden genom att tillämpa ett starkt säsongvarierat avräkningspris.
De lägsta priserna förekommer således under maj—juli och de högsta under
november—december. Prisskillnaden har under senare år uppgått till omkring
10 öre per kg mjölk, eller ca 20 % av avräkningspriset. Det innebär
en viss anpassning till variationerna i mjölkens produktionskostnader, men
också att sådan mjölk som produceras under högsäsongen och därmed i

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 155

större utsträckning får användas för tillverkning av smör, som måste lagras
eller exporteras, betalas med ett lägre pris än annan mjölk. Detta är en
ur marknadsmässig synpunkt helt korrekt princip, som också helt accepterats
av producenterna. Den innebär bl. a. att den producent, som genom
olika åtgärder dämpar säsongvariationen i de egna leveranserna, kan uppnå
högre medelpris.

Under dessa omständigheter framstår den princip som lanserats inom
jordbruksutredningen och accepterats av departementschefen och som
innebär att varje mejeriprodukt skall prissättas så att den ger samma utbyte
för råvaran såsom helt orimlig. Här liksom inom annan industri och
affärsverksamhet bör man få tillämpa en marknadsmässig prissättning. Än
mer motiverat blir detta om man tar i betraktande att vid framställningen
av de olika mejeriprodukterna utnyttjas skilda beståndsdelar i råvaran —
fett, protein och mjölksocker. Produktionskostnaderna för dessa beståndsdelar
kan självfallet inte beräknas var för sig utan priset bör rimligen
avvägas efter vanliga marknadsmässiga principer och så att det totala utbytet
ger det producentpris på mjölken, som prispolitiskt åsyftas. Av det
sagda följer också att det är oegentligt att tala om att den ena mejeriprodukten
subventionerar den andra.

Beräkningar över vad de olika mejeriprodukterna betalar för råvaran —
den ca 4-procentiga producentmjölken — är för övrigt ytterst komplicerarade.
Resultatet av en sådan beräkning för 3-procentig konsumtionsmjölk
blir exempelvis beroende av om den anses framställd genom borttagande av
fett eller genom utspädning med skummjölk och vilket pris som därvid
åsätts fettet respektive skummjölken.

Det utjämningsförfarande som tillämpas på mejeriområdet syftar ytterst
till att ge producenterna ett mjölkpris som ligger i linje med prispolitikens
syfte, och att ge rimlig rättvisa mellan producenter i olika delar av landet.
Genom att ett visst merutbyte fått behållas för konsumtionsmj ölken har
dock avrälcningspriserna i områden med relativt stor andel konsumtionsmjölk
(hög k-mjölkprocent) kunnat hållas något högre än eljest varit
möjligt. Detta får ur lokaliseringssynpunkt anses vara helt i sin ordning. I
systemet ingår också en prisdifferentiering mellan olika orter — närmast
med hänsyn till skillnader i kostnader för marknadsförandet. Någon ändring
härutinnan har ej ifrågasatts.

Även i fortsättningen måste som tidigare framhållits tillses att ett tillfredsställande
avräkningspris för mjölk kan upprätthållas. Det är ofrånkomligt
att tillämpa någon form av prisdifferentiering och utjämning om
detta skall uppnås. Det är nämligen helt orealistiskt att räkna med att
kunna avsätta smör till 12—14 kr. per kg, även om det enbart rör sig om de
kvantiteter som uppkommer genom dels den produktionsmarginal som
måste hållas för att säkra färskvaruförsörjningen under hösten och vintern,
dels den säsongmässiga produktionstoppen under sommarmånaderna. Givet -

156

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

vis bör utjämningsförfarandet förenklas så långt möjligt och prisdifferentieringen
ej vara större än vad som är nödvändigt med hänsyn till marknadssituationen.
Men någon avveckling enbart motiverad av principen om att de
olika mejeriprodukterna skall ge samma utbyte för råvaran bör ej ske. Det
finns i detta sammanhang anledning beklaga att jordbruksutredningen och
andra genom missuppfattningar gett spridning åt överdrivna föreställningar
om utjämningens effekt. Genom den tekniska omläggning som nu förutsätts
komma till stånd torde dock problemets proportioner komma att framstå
klarare. Denna omläggning hälsas därför med tillfredsställelse.

Av det ovan framförda torde framgå att en tidtabellsmässig avveckling
av mjölkregleringen på sätt jordbruksutredningen anfört och som redovisats
i propositionen är orealistisk. I stället måste reduceringen av utjämningsavgifterna
successivt anpassas till den faktiska utvecklingen av såväl konsumtionen
av mejeriprodukter som produktionen av mjölk.»

Reservationer

1) beträffande produktionsmålsättningen

av herrar Carl Eskilsson, Nits Hansson, Isacson, Skårman, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Antby, Eliasson i Moholrn, Jonasson och Berndtsson,
vilka ansett att

dels den del av utskottets utlåtande, som börjar på s. 48 med orden »Som
framgår» och som slutar på s. 49 med orden »i anpassningen», bort utbytas
mot text av följande lydelse:

»Departementschefen har sålunda i stort sett godtagit jordbruksutredningens
förslag om att som produktionsmålsättning skall gälla en krympning
av den svenska jordbruksproduktionen till 80 % av vårt i fredstid normala
livsmedelsbehov. Såväl jordbruksutredningen som propositionen har inriktats
på en mycket betydande nedläggning av åkerareal. Någon närmare precisering
har inte gjorts, men enligt vad utskottet erfarit kan det beräknas,
att förslaget i propositionen innebär, att 800 000—1 000 000 ha åker skall
tas ur produktionen.

Som framgår av vad utskottet anfört i det föregående har i ett antal motioner
riktats kritik mot den av departementschefen rekommenderade produktionsmålsättningen.
Förevarande fråga har ägnats särskild uppmärksamhet
i motionerna I: 843 och II: 1051, I: 844 och II: 1060 samt I: 846 och
II: 1048. I det förstnämnda motionsparet framhålls, att en produktionsvolym,
som mera permanent åstadkommer förlustbringande exportöverskott,
givetvis inte kan anses förenlig med vare sig samhällsekonomiskt betraktelsesätt
eller jordbrukets och konsumenternas intresse. Som målsättning i

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

157

fråga om produktionsvolymen bör enligt nämnda motioner gälla, att jordbruksproduktionen
skall utgöra mellan 90 och 80 % av vårt fredsmässiga
behov av livsmedel, varvid en produktion i närheten av den övre gränsen
så långt möjligt bör eftersträvas. Om produktionen skulle närma sig den
undre gränsen, skulle åtgärder vidtas i syfte att öka den. I motionerna 1: 846
och II: 1048 föreslås, att man i de jordbrukspolitiska riktlinjerna inte bör
fixera någon annan norm för produktionsmålsättningen än den gräns, under
vilken produktionen inte får gå, om beredskapsför sörj ningen skall tryggas.
I motionerna 1:844 och 11:1060 framhålls bl. a., att det är mindre
lämpligt att på sätt utredningen gjort knyta produktionsmålsättningen till
en på visst sätt preciserad självförsörjningsgrad, och uttalas, att det faktiska
förhållandet är att jordbruksproduktionen under senare år minskat
med över 1 % per år. Motionärerna påpekar att en befolkningsökning om
12 % fram till slutet av 1970-talet jämsides med en fortsatt förskjutning
mot höjd animaliekonsumtion innebär, att vi vid sagda tidpunkt med en
totalproduktion av nuvarande storlek skulle komma ned i närheten av en
80-procentig försörjningsgrad. I motionerna framhålls vidare betydelsen av
att den svenska jordbrukspolitiken görs anpassningsbar till en ändrad internationell
livsmedelssituation.

Förslaget i propositionen har huvudsakligen grundats på en bedömning
av den nivå för produktionskapaciteten, som av beredskapsskäl i dagens
läge bör uppehållas. Utskottet vill även i detta sammanhang påpeka att de
s. k. exportsubventioner på i runt tal 300 milj. kr., som omnämns i propositionen,
avser en bruttoberäkning och bl. a. innefattar kostnaderna för att
avsätta det kött, som tillförts marknaden genom utslaktningen av kor. Denna
kvantitet är ej resultat av en löpande produktion utan av en minskning
av kobeståndet. Exportkostnaderna för detta kött har under senare år motsvarat
ungefär en tredjedel av totalbeloppet. Det bör också påpekas att mot
bruttoexportlcostnaderna svarat ett ungefär lika stort belopp i form av införselavgifter.
Normalt har därför ej förelegat några nettokostnader. En viss
utbytesexport — och därmed bruttoexportkostnader — torde man få räkna
med även vid en mycket låg självförsörjningsgrad. Enligt utskottets mening
är det dock för den överskådliga framtiden ofrånkomligt, att man vid bedömningen
av den för vårt land önskvärda produktionsvolymen fäster särskild
vikt vid den internationella livsmedelssituationen. Dessa problem uppmärksammades
av jordbruksutredningen. Men utredningen liksom departementschefen
har motiverat sin uppfattning med att den köpkraftiga efterfrågan
på livsmedel i utvecklingsländerna under överskådlig framtid inte
skulle komma att växa så snabbt och världsmarknadspriserna därmed inte
skulle stiga så mycket, att import till Sverige skulle försvåras.

Utskottets uppfattning är, att det måste ankomma på vårt land att ta väsentligt
större hänsyn till livsmedelssituationen i världen. Det beräknas, att
100-tals miljoner människor kommer att drabbas av hungersnöd redan un -

158

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

der 1970-talet, dvs. då vårt land enligt propositionen skulle eftersträva att
uppnå en kraftig produktionsminskning. Experter inom FAO har beräknat,
att världens livsmedelstillgångar redan före 1980 måste fördubblas för att
något så när räcka till för den ökande befolkningen.

Såsom framhålls i motionerna I: 844 och II: 1060 måste det vara en angelägen
uppgift för industriländerna att dels främja en ökning av livsmedelsproduktionen
och en förbättring av lagringsmöjligheterna i utvecklingsländerna,
dels skapa en beredskap för en vid behov väsentligt vidgad livsmedelshjälp
genom leveranser från industriländerna. Samma synsätt präglar
motionerna I: 843 och II: 1051, där det framhålls som självklart, att industriländerna
måste ta hänsyn till den hotande världshungern vid planeringen
av sin egen jordbruksproduktion, och att man realistiskt måste räkna
med att de exportöverskott av livsmedel, som uppstår i västvärlden, i
första hand kan komma att disponeras för bistånd till utvecklingsländerna.
Den internationella livsmedelssituationen har redan föranlett USA att ändra
sin jordbrukspolitik från strävan till produktionsminskning till inriktning
på produktionsökning och ökad satsning på hjälp till utvecklingsländerna.

I de förevarande tre motionsparen uttryckes den gemensamma uppfattningen,
att vi i en relativt nära framtid måhända måste vidta produktionsstimulerande
åtgärder för att kunna garantera vår livsmedelsförsörjning.
Utskottet finner denna bedömning realistisk och kan sålunda inte godta det
i propositionen förordade nedläggningsprogrammet. Utskottet vill erinra
om att 1942 års jordbrukskommitté angav siffran 92 % som ett medelalternativ
för produktionsvolymen, men att 1947 års riksdag underlät att fastställa
någon bestämd siffra som riktmärke.

Utskottet vill särskilt poängtera vad i motionerna I: 843 och II: 1051 angivits
beträffande den lägre siffran 80 % för produktionsvolymen. Däremot
är det svårt att fastställa den övre gränsen för en inhemsk livsmedelsproduktion
som täcker det väsentliga konsumtionsbehovet utöver nödvändig
och önskvärd import utan att mera allmänt åstadkomma pristryckande
överskott.

Med den allmänna målsättning som propositionen förordat och som utskottet
i det föregående anslutit sig till, nämligen att söka åstadkomma en
fortsatt snabb rationalisering med uppbyggandet av rationella jordbruksföretag
som främsta målsättning får en preciserad övre gräns för produktionsvolymen
ingen eller ringa betydelse ur samhällsekonomisk synpunkt.

Om den krympningstakt som produktionsvolymen utvisat under perioden
1962—63 till 1965—66 fortsätter torde den i nämnda motioner angivna övre
gränsen 90 % vara uppnådd redan före 1970-talets början även med oförändrade
jordbrulcspolitiska förhållanden. Det genom Kennedy-ronden överenskomna
internationella livsmedelsbiståndet kan för vår del komma att
tvinga fram försiktighet i fråga om produktionsvolymens krympning.

Utskottet vill därför med hänsyn till olika föreliggande omständigheter

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

159

inte nu förorda en mera fixerad övre gräns för produktionsvolymen utan
anser en viss rörlighet vara mest realistisk.

Vad utskottet i det föregående anfört innebär bl. a. att utskottet ej kan
biträda vad i motionerna I: 837 och I: 854 anförts rörande ett bibehållande
av vår försörjningsgrad med inhemska livsmedel vid den nuvarande resp.
en ökning av densamma till att motsvara full självförsörjning.»
dels ock utskottets hemställan under 2. f) bort lyda sålunda:

»f) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 843 och II: 1051, I: 844 och II: 1060, I: 846 och II: 1048,
samtliga motioner såvitt nu är i fråga, ävensom med avslag
å motionen I: 837, såvitt nu är i fråga, och motionen I: 854
godkänna vad i det föregående anförts beträffande jordbruksproduktionens
lämpliga omfattning.»

2) beträffande rationaliseringsmålsättningen

av herrar Mossberger, Lage Svedberg, Hedström, Magnusson, Augustsson,
Lindström, fru Lindskog, herrar Johanson i Västervik, Persson i Skänninge
och Lundmark, vilka ansett att

dels det stycke på s. 50, som börjar med orden »Utskottet, som» och slutar
med orden »av jordbruksföretagen», bort ha följande lydelse:

»Utskottet, som delar denna departementschefens uppfattning, anser att
därav självfallet följer att även rationaliseringsverksamheten under överskådlig
tid kommer att domineras av arbetet med att bygga upp bärkraftiga
familjejordbruk. Det är därför enligt utskottets mening ej erforderligt med
något särskilt uttalande från riksdagens sida i anledning av de synpunkter
rörande rationaliseringsarbetets inriktning på familjejordbruken, som framförts
i motionerna I: 837, I: 843 och II: 1051, I: 844 och II: 1060 samt I: 846
och II: 1048. Utskottet vill tillägga att anledning saknas att såsom uttalats
i motionerna I: 843 och II: 1051 befara att rationaliseringsinsatserna kommer
att försvagas för de mindre stor leksgrupperna inom jordbruksföretagen.
Enligt utskottets mening talar härför bl. a. att familjejordbrukaren
också väl lämpar sig för specialiserad jordbruksproduktion.»
dels ock utskottets hemställan under 2. h) bort lyda sålunda:

»h) med bifall till Kungl. Maj ds framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 837, I: 843 och II: 1051, I: 844
och 11:1060, 1:846 och 11:1048, samtliga motioner såvitt
nu är i fråga, godkänna vad i det föregående anförts rörande
det fortsatta stödet åt familjejordbruken,»

3) beträffande realprisnivån på jordbruksprodukter

av herrar Carl Eskilsson, Isacson, Axel Kristiansson, Hansson i Skegrie,
Eliasson i Moholm, Jonasson och Berndtsson, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets utlåtande, som börjar på s. 51 med orden

160

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

»Utskottet vilt» och som slutar på s. 52 med orden »avstyrks följaktligen»,
bort ersättas med text av följande lydelse:

»Utskottet vill---(lika med utskottet)---jordbrukspolitiska

åtgärderna.

I avvaktan på resultatet av lönsamhetsundersökningen och mellan i
framtiden återkommande granskningar av lönsamhetsnivån bör den genomsnittliga
realprisnivån på jordbrukets produkter hållas oförändrad.
Denna prisnivå bör sedan justeras vid de tidpunkter då en granskning av
lönsamhetsförhållandena vidtas och givetvis endast om detta kan anses
motiverat på grund av lönsamhetsförändringarna i rationella jordbruksföretag.

Genom att låta en oförändrad realprisnivå utgöra grunden för prissättningen
under en längre period har man gett prispolitiken en viss
stabilitet och därmed lagt en betydelsefull grund för en mer långsiktig
planering av rationaliseringsverksamheten i jordbruket. Det kan tilläggas,
att prisöverenskommelsen för de två kommande regleringsåren i stort
sett innebär en oförändrad realprisnivå under nämnda period.

Det bör i detta sammanhang även framhållas, att av de undersökningar
som jordbruksutredningen låtit utföra framgår att även om arbetskraften
successivt kan frigöras i takt med ny teknik — vilket enligt undersökningarna
svårligen kan åstadkommas i praktiken — torde den långsiktigt
möjliga nettoproduktivitetsökningen inom jordbruksföretagen ligga betydligt
under den genomsnittliga inom industrin. Detta innebär att vid oförändrade
realpriser kommer endast ett mycket begränsat antal företag med
särskilt gynnsamma förutsättningar för en snabb rationaliseringstakt att
kunna uppnå en inkomstutveckling likvärdig med den inom andra inkomstgrupper.
Det är därför enligt utskottets mening nödvändigt att med jämna
mellanrum granska lönsamhetsutvecklingen och vid behov vidta motiverade
prisjusteringar för att rationaliserings- och lönsamhetsmålsättningen
skall kunna uppfyllas.

Vad utskottet nu anfört innebär, att utskottet ansluter sig till de synpunkter
som anförts i motionerna 1:846 och 11:1048 rörande ett bibehållande
av realprisnivån på jordbruksprodukter. Däremot har utskottet ej
funnit sig böra biträda förslaget i motionen II: 1042 att anlita domänverkets
marktillgångar för inrättande av speciella jämförelsegårdar.»

dels ock utskottets hemställan under 2. m) bort lyda sålunda:

»m) med bifall till motionerna 1:846 och 11:1048, såvitt
nu är i fråga, godkänna vad utskottet i det föregående
anfört rörande ett bibehållande av realprisnivån
på jordbruksprodukter,»

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 161

4) beträffande långsiktsplan för prispolitiken

a) av herrar Mossberger, Lage Svedberg, Hedström, Magnusson, Augustsson,
Lindström, fru Lindskog, herrar Johanson i Västervik, Persson i Skänninge
och Lundmark, vilka ansett att

dels det stycke, som börjar på s. 53 med orden »Särskilt vill» och som
slutar på s. 54 med orden »här berörts», bort ersättas med text av följande
lydelse:

»Utskottet vill beträffande den i motionerna 1:843 och 11:1051 upptagna
frågan om en långsiktsplan för prispolitiken erinra om att jordbruksutredningen
i sitt huvudbetänkande diskuterat frågan om en långsiktig
plan för prisavvägningen i form av ett s. k. ramavtal. Utredningens
majoritet fann emellertid att ett sådant system med ramavtal ej borde
användas som långsiktig utgångspunkt för prisavvägningen. Den långsiktsplan,
som avses i berörda motioner, synes utskottet närmast vara avsedd
att ange en lämplig prisutveckling för jordbruksprodukterna under
en relativt lång tid framöver. Utskottet vill framhålla att om en sådan
plan skulle vara meningsfylld måste i denna beaktas alla de faktorer som
enligt vad departementschefen anfört bör påverka prissättningen på jordbruksprodukterna.
Det skulle sålunda bli fråga om att lång tid i förväg
avgöra hur prissättningen skall avvägas bl. a. för att ge dem som är sysselsatta
inom jordbruket en ekonomisk standard som är likvärdig med den
som erbjuds inom andra näringar, för att hänsyn skall kunna tas till
produktionsutvecklingen, för att uppkomsten av effektiva jordbruksföretag
skall främjas och för att det svenska jordbrukets internationella konkurrenskraft
skall kunna bevaras och stärkas. Utskottet anser sig särskilt
böra understryka att planen inte lämpligen kan begränsas till att avse
endast den samlade prisnivån för jordbrukets produkter utan även måste
omfatta utvecklingen av priserna för enskilda produkter. Det är enligt utskottets
mening närmast självfallet att en långsiktsplan för prissättningen,
som anger hur angivna faktorer konkret skall påverka prisavvägningen i
framtiden, knappast kan bli realistisk. Som exempel på de svårigheter,
som möter, vill utskottet peka på att, såsom framhållits i propositionen,
vid den svenska prissättningen på jordbruksprodukter stor hänsyn bör
tas till motsvarande prissättning inom EEC.

Mot angivna bakgrund kan utskottet ej biträda förslaget i motionerna
1:843 och II: 1051 om en långtidsplan för prispolitiken. Härav följer att
utskottet anser att ej heller vad i motionerna 1:846 och 11:1048 anförts
om ett långsiktigare perspektiv på de jordbrukspolitiska problemen bör
föranleda något riksdagens uttalande. Utskottet ansluter sig sålunda helt
till departementschefens uppfattning att prissättningen på jordbrukets produkter
för framtiden bör ske för kortare perioder och att därvid vad i
propositionen uttalats om syftena med prisavvägningen får — jämte de
fortlöpande undersökningarna om jordbrukets förhållande som berörts

162

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

i propositionen — tjäna som vägledning för de konkreta avgörandena. I
anledning av vad som anförts i de nyss nämnda båda motionsparen vill utskottet
framhålla att ett sådant system för prisavvägningen ej innebär att
de berättigade krav som de i jordbruket sysselsatta har på ekonomisk och
social trygghet eftersätts. Utskottet anser nämligen att propositionens och
utskottets i det föregående gjorda uttalanden om angelägenheten att bevara
ett livskraftigt svenskt jordbruk och om likvärdig ekonomisk standard
med andra yrkesgrupper innebär en god garanti för framtiden.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att för den närmaste
framtiden starka skäl talar för att prissättningen på jordbrukets produkter
bör kännetecknas av viss återhållsamhet. Liksom departementschefen anser
sig utskottet särskilt böra understryka vikten av att i nuvarande läge
den svenska prisnivån för jordbruksprodukter ej utvecklas så att det
svenska jordbrukets anpassning alltför mycket försvåras vid en eventuell
svensk anslutning till EEC. I anledning av vissa uttalanden som gjorts
i motionerna 1:843 och II: 1051 vill utskottet framhålla att en sådan återhållsamhet
ej innebär någon prispressande politik gentemot det svenska
jordbruket. Utskottet vill därvid hänvisa till att den överenskommelse om
prisättningen för jordbrukets produkter, som träffats för de närmaste
två åren och som utskottet behandlar i ett följande avsnitt, bl. a. innebär
en väsentlig inkomstförbättring för jordbruket.»

dels det stycke i utskottets utlåtande, som börjar på s. 126 med orden
»Departementschefen anser» och som slutar på s. 127 med orden »eller
revideras» bort ha följande lydelse:

»Departementschefen anser — — —- (lika med utskottet) ---— göra

gällande. Det må i sammanhanget erinras om vad departementschefen i
samband med behandlingen av de allmänna riktlinjerna uttalat om möjligheterna
att nu ange fasta normer för prissättningen för någon längre
period. Vad gäller den av jordbruksutredningen föreslagna tidtabellen för
avveckling av utjämningsförfarandet kan för övrigt nämnas att utredningen
själv ansåg, att eftersom dess plan avsåg en relativt lång tidsperiod
det under alla omständigheter kunde inträffa förhållanden som gjorde att
planen behövde modifieras eller revideras.»

dels ock utskottets hemställan under 2. n) bort lyda sålunda

»n) lämna utan åtgärd motionerna 1:843 och 11:1051,
såvitt däri berörts frågan om en långtidsplan för prissättning
på jordbrukets produkter.»
b) av herr Antbij.

5) beträffande de allmänna grunderna för det statliga ekonomiska rationaliseringsstödet
med hänsyn till marknadssituationen

av herrar Mossberger, Lage Svedberg, Hedström, Magnusson, Augustsson,
Lindström, fru Lindskog, herrar Johanson i Västervik, Persson i Skänninge
och Lundmark, vilka ansett att

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967 163

dels det stycke, som börjar på s. 78 med orden »Den av utskottet» och
som slutar på s. 79 med orden »förevarande motioner», bort ha följande lydelse: »Utskottet

vill i anledning av uttalandet i nyss nämnda motioner framhålla
att i överensstämmelse med vad utskottet i det föregående anfört i
samband med produktionsmålsättningen överskottsproduktion givetvis såvitt
möjligt bör undvikas. Departementschefen har också, såsom framgår
av det nyss återgivna uttalandet, beaktat att hänsyn till överskottssituationen
bör tas då frågan om rationaliseringsstöd prövas. Enligt utskottets
mening finnes härvid ej anledning att såsom motionärerna närmast synes
anse, endast rikta sig mot vissa kategorier jordbruksföretag. Utskottet kan
sålunda ej ansluta sig till uttalandet i nu förevarande motioner.»
dels ock utskottets hemställan under 3.e) bort lyda sålunda:

»e) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:849 och 11:1052 godkänna vad utskottet
i det föregående anfört rörande hänsynstagande till marknadssituationen
vid beviljande av rationaliseringsstöd,»

6) beträffande rationaliseringsstöd till deltidsjordbruk
av herrar Carl Eskilsson, Skårman, Axel Kristiansson, Hansson i Skegrie,
Antby, Eliasson i Moholm, Jonasson och Berndtsson, vilka ansett att
dels den del av utskottets utlåtande som börjar på s. 79 med orden »Av
vad» och som sluter på s. 80 med orden »statligt rationaliseringsstöd», bort
ersättas med text av följande lydelse:

»Det bör enligt utskottets mening vara självklart, att statligt kreditstöd
skall lämnas endast för jordbruksdrift, som är eller kan göras effektiv
och rationell. Från dessa utgångspunkter finns det emellertid, såsom
framhålles i motionerna, starka skäl att främja även deltidsjordbruk.
Med modern produktionsinriktning kan deltidsjordbruk, om driften är
extensiv, omfatta ganska betydande arealer. Ett bevarande och uppbyggande
av sådana deltidsjordbruk innebär också, att jordbruksjord hålles
i reserv för omvandling vid behov till intensiv drift. Dessutom uppnås
därmed en förbättrad naturvård och möjliggöres bättre tillvaratagande av
kulturlandskapets rekreations- och trivselvärden. Såsom framhållits i motionerna
kan deltidsjordbruk av här avsedd typ vara av stor betydelse
även ur bostadspolitisk synpunkt liksom de också för många kan vara inte
endast en värdefull företagsform utan också en passande livsform.

Från här angivna utgångspunkter finner utskottet angeläget, att statliga
kreditgarantier kan medges även för deltidsjordbruk, A^ars innehavare
har sin huvudsakliga sysselsättning utanför jord- och skogsbruksnäringen.
Utskottet tillstyrker alltså motionsyrkandena härom.

Någon viss arealgräns uppåt eller nedåt som villkor för kreditstöd för
deltidsjordbruk kan enligt utskottets mening knappast fastställas. Det
bör ankomma på lantbruksnämnden att i Ararje särskilt fall prÖA^a huru -

164

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

vida med hänsyn till de grunder, isom utskottet här angivit, statlig kreditgaranti
är en riktig ekonomisk åtgärd.

I några —--(lika med utskottet) —- — — statligt rationaliserings stöd.

Det bör sålunda finnas möjlighet för innehavare av mindre jordbruk
att erhålla statligt stöd i samband med sådan omläggning till specialiserad
produktion som i ekonomiskt hänseende ger företaget eu väsentlig
förstärkning.»

dels ock utskottets hemställan under 3.f) bort lyda sålunda:

»f) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med hifall
till motionerna I: 817 och II: 1022, I: 843 och II: 1051, I: 844
och II: 1060, I: 846 och II: 1048, samtliga dessa motioner
såvitt nu är i fråga, samt motionerna 1:848 och II: 1047
godkänna vad utskottet anfört rörande statligt rationaliseringsstöa
till deltidsjordbruk m. in.»

7) Beträffande bidragsgivningen till åtgärder för inre rationalisering

av herrar Mossberger, Lage Svedberg, Hedström, Magnusson, Augustsson,
Lindström, fru Lindskog, herrar Johanson i Västervik, Persson i
Skänninge och Lundmark, vilka ansett att

dels det stycke på s. 80 som börjar med orden »Enligt motionerna» och
slutar med orden »denna punkt», bort ha följande lydelse:

»Utskottet biträder i princip departementschefens förslag i fråga om
statsbidragsgivningen till åtgärder för inre rationalisering. Det är nämligen
enligt utskottets mening lämpligt att den särskilda stimulans, som
statsbidrag till lönsamma investeringar för inre rationalisering innebär,
endast används i de fall där rationaliseringseffekten är mera påtaglig.
Detta utesluter enligt utskottets mening ej att bidrag, då särskilda omständigheter
i det enskilda fallet talar härför, lämnas även till investeringar
av i och för sig begränsad omfattning. Däremot anser sig utskottet
ej kunna förorda att ifrågavarande bidragsgivning skall ha samma omfattning
som nu. Härav följer att utsikottet ej biträder vad som på denna
punkt yrkas i motionerna I: 843 och II: 1051.»

dels ock utskottets hemställan under 3.h) bort lyda sålunda:

»h) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 843 och II: 1051, såvitt nu är i fråga,
godkänna vad utskottet uttalat rörande omfattningen av
de inre rationaliseringsåtgärder, vartill statsbidrag skall
kunna beviljas,»

8) beträffande jordförvärvslån till fastigheter med uteslutande skogsmark av

herrar Carl Eskilsson, Isacson, Axel Kristiansson, Hansson i Skegrie,
Eliasson i Moholrn, Jonasson och Berndtsson, vilka ansett att

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

165

dels det stycke i utskottets utlåtande på s. 81, som börjar med orden
»I motionerna I: 846» och slutar med orden »någon åtgärd», bort ha följande
lydelse:

»I motionerna I: 846 ---(lika med utskottet) — ---uteslutande

skogsmark. Vidare hemställs i motionerna 1:843 och 11:1051 att Kungl.
Maj :t skyndsamt måtte framlägga förslag i nämnda syfte. Utskottet får
erinra om att riksdagen (L3U 22, rskr. 211) år 1965 anhöll om utredning
av frågan om statligt kreditstöd vid förvärv och yttre rationalisering av
skogsbruksfastighet. Tredje lagutskottet anförde därvid bl. a. att en alltför
snäv gränsdragning mellan kombinerade jord- och skogsbruk och rena
skogsbruk kunde vara ägnad att leda till att olämpliga brukningsenheter
av förstnämnda slag bibehölls. Fog syntes vidare föreligga för uppfattningen
att den senare brukningsformen, vars lämplighet från allmän synpunkt
i och för sig ej torde sättas i fråga, bleve allt vanligare. Den år
1965 tillsatta skogspolitiska utredningen erhöll bl. a. i uppdrag att med
beaktande av vad som anförts i tredje lagutskottets nyssnämnda utlåtande
överväga frågan. Jordbruksutskottet, som anser att rena skogsbruk utgör
en lämplig form av familjeföretag, vill framhålla angelägenheten av att
förslag snarast möjligt föreläggs riksdagen angående statligt kreditstöd
till förvärv och yttre rationalisering av rena skogsbruksföretag i fysiska
personers ägo. Härigenom skulle familjeskogsbruk komma att i detta hänseende
jämställas med familjejordbruk.»

dels ock utskottets hemställan under 3.1) bort ha följande lydelse:

»1) med bifall till motionerna I: 843 och II: 1051, såvitt
nu är i fråga, samt i anledning av motionerna 1:846 och
II: 1048, såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
såsom sin mening ge till känna vad utskottet anfört rörande
(Statligt kreditstöd till fastigheter med uteslutande skogsmark,
»

9) beträffande nedre åldersgränsen för erhållande av särskilt övergångsbidrag av

herrar Carl Eskilsson, Nils Hansson, Isacson, Skårman, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Antbij, Eliasson i Moholm, Jonasson och Berndtsson,
vilka ansett att

dels det stycke i utskottets utlåtande på s. 94, som börjar med orden
»Förutsättningarna för» och slutar med orden »böra godtas», bort ha följande
lydelse:

»1 propositionen har angetts att jordbrukets produktionsanpassning självfallet
måste ske under hänsynstagande till den enskilda människans sociala
och ekonomiska trygghet. Sådan hänsyn måste givetvis även tas vid avvecklingen
av småbruksstödet. Utskottet får med åberopande härav tillstyrka
att särskilt överågngsbidrag bör kunna utgå i de fall som anges i

166

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

propositionen. Det är emellertid enligt utskottets mening oriktigt att med
så kort varsel som föreslagits dra in nu ifrågavarande stöd för flertalet
av dem som är födda efter 1912. Dessa småbrukare, som ofta under lång
tid uppburit småbruksstöd, bör erhålla rimlig tid för att förbättra sina
försörjningsmöjligheter. Särskilt övergångsbidrag bör därför utöver vad
som i propositionen föreslagits kunna utgå t. o. m. år 1971 till dem som är
födda efter 1912, om de uppfyller de övriga villkor som avses gälla för
detta stöd.»

dels ock utskottets hemställan under 5. b) bort ha följande lydelse:

»b) i anledning av Knngl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:843 och II: 1051, I: 844 och II: 1060, I: 846 och II: 1048,
samtliga motioner såvitt nu är i fråga, godkänna vad utskottet
föreslagit rörande nedre åldersgränsen för erhållande av
särskilt övergångsbidrag,»

10) beträffandet det extra mjölkpristillägget i Norrland

av herrar Carl Eskilsson, Nils Hansson, Isacson, Skärman, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Antby, Eliasson i Moholm, Jonasson och Berndtsson,
vilka ansett att

dels den del av utskottets utlåtande, som börjar på s. 95 med orden »Enligt
motionerna» och som slutar på s. 96 med orden »riksdagens sida» bort
utbytas mot text av följande lydelse:

»Enligt motionerna----— (lika med utskottet)---belopp fast ställdes.

Utskottet vill i anslutning härtill framhålla, att en förutsättning
för att pristillägget skall bli det åsyftade medlet i strävandena att bibehålla
en norrländsk jordbruksproduktion givetvis är att dess storlek fortlöpande
anpassas till penningvärdeutvecklingen. Utskottet finner med hänsyn till
den tid som förflutit sedan beloppen senast fastställdes skäligt att en anpassning
i angivet syfte sker. Mot den i motionerna gjorda bedömningen
av den erforderliga höjningen har utskottet ej något att erinra och förordar
således att det extra mjölkpristillägget uppräknas med 25 %. Till
medelsberäkningen för ändamålet återkommer utskottet i avsnittet om anslagsfrågor.

Det i motionerna 1:856 och 11:1050 framlagda förslaget rörande ändring
i områdesindelningen för utbetalning av extra mjölkpristillägg beträffande
Hälsingland och Gästrikland har utskottet däremot ej ansett böra
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.»

dels det stycke i utskottets utlåtande på s. 141, som börjar med orden
»Under anslaget» och som slutar med orden »97 milj. kr.», bort lyda
sålunda:

»Under anslaget Särskilt stöd åt det mindre jordbruket har Kungl. Maj :t
förordat en medelsanvisning av 107 milj. kr. Av ställningstagandena i det
föregående till frågorna om statligt stöd och småbruksstöd följer att utskottet
avstyrker förslaget i motionerna I: 846 och II: 1048 om en nedräk -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

167

ning av anslaget med 10 milj. kr. till 97 milj. kr. Däremot har utskottet biträtt
ett förslag att uppräkna det extra mjölkpristillägget i Norrland med
25 %. Den erforderliga medelsförstärkningen härför kan uppskattas till
ca 8 milj. kr., varför nu ifrågavarande anslag bör uppräknas med sistnämnda
belopp. Då utskottet ej har något att invända mot Kungl. Maj :ts
medelsberäkningar i övrigt under anslaget förordar utskottet således att
detsamma förs upp med 115 milj. kr.».

dels ock utskottets hemställan under 5.h) och 19. bort lyda sålunda:

»h) i anledning av motionerna I: 856 och II: 1050, I: 859
och II: 1056, samtliga motioner såvitt nu är i fråga, godkänna
vad utskottet anfört rörande det extra mjölkpristillägget
i Norrland,

19. i anledning av Kung. Maj :ts förslag och motionerna
I: 856 och II: 1050, I: 859 och II: 1056, samtliga motioner
såvitt nu är i fråga, på riksstaten för budgetåret 1967/68
under nionde huvudtiteln anvisa till Särskilt stöd åt det
mindre jordbruket ett förslagsanslag av 115 000 000 kr.,»

11) beträffande råvarukostnadsutjämning
av herr Lundberg.

12) beträffande statlig kreditgaranti för lån till yttre och inre rationalisering,
m. m.

av herrar Isacson, Lundberg, Axel Kristiansson, Hansson i Skegrie,
Jonasson och fru Sundberg, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets utlåtande på s. 140, som börjar med orden
»Den föreslagna» och som slutar med orden »förevarande ramar», bort utbytas
med text av följande lydelse:

»Vad först beträffar garantiramarna för lån till yttre rationalisering, lån
till inre rationalisering, driftslån och maskinlån, vilka ramar enligt propositionen
föreslagits öka med sammanlagt 49 milj. kr., har i motionerna
I: 843 och II: 1051 hemställts att dessa fastställs till resp. 100 milj. kr., 60
milj. kr., 38 milj. kr. och 10 milj. kr. Dessa förslag innebär en ökning av
ursprungligen gällande ramar för innevarande budgetår med 105 milj. kr.,
vilket är lika med den ökning jordbruksutredningen föreslog för nämnda
ändamål. Även i motionerna I: 844 och II: 1060 har viss utökning av garantiutrymmet
förordats.

Utskottet har i det föregående förordat att statens insatser kraftigt intensifieras
för att möjliggöra en fortsatt, snabb rationalisering. För att jordbruksproduktionen
sålunda skall kunna effektiviseras i tillfredsställande
takt är det enligt utskottets mening viktigt att staten ställer kreditstöd till
förfogande i tillräcklig omfattning. Nu ifrågavarande kreditramar bör enligt
utskottets mening för budgetåret 1967/68 fastställas till de i motionerna
I: 843 och II: 1051 angivna beloppen.»

168 Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

dels ock utskottets hemställan under 18. a) bort ha följande lydelse:

»a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag, samt med bifall
till motionerna I: 843 och II: 1051, såvitt nu är i fråga,
ävensom i anledning av motionerna I: 844 och II: 1060, såvitt
nu är i fråga, medge att för budgetåret 1967/68 statlig
kreditgaranti får lämnas för lån till yttre rationalisering
med 100 000 000 kr., för lån till inre rationalisering med
60 000 000 kr., för driftslån med 38 000 000 kr. samt för maskinlån
med 10 000 000 kr.»

13) beträffande statlig kreditgaranti för jordförvärvslån

a) av herrar Skärman, Antbij och Berndtsson, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets utlåtande på s. 140, som börjar med orden
»Av enahanda» och slutar med orden »ram avstyrks» bort ha följande
lydelse:

»I anledning av vad som i motionerna I: 844 och 11:1060 anförts rörande
behovet av krediter för deltidsj ordbrukare anser utskottet att garantiramen
för jordförvärvslån bör fastställas till 42 milj. kr., dvs. 5 milj. kr.
mer än vad Kungl. Maj :t föreslagit.»

dels ock utskottets hemställan under 18. b) bort ha följande lydelse:

»b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 843 och II: 1051, I: 844 och II: 1060, samtliga motioner
såvitt nu är i fråga, medge att för budgetåret 1967/68 statlig
kreditgaranti får lämnas för jordförvärvslån med 42 000 000
kr., med rätt för Kungl. Maj :t att jämka fördelningen mellan
i denna och närmast föregående punkt angivna ändamål,
»

b) av herrar Isacson, Lundberg, Axel Kristiansson, Hansson i Skegrie,
Jonasson och fru Sundberg, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets utlåtande på s. 140, som börjar med orden
»Av enahanda» och slutar med orden »ram avstyrks» bort ha följande lydelse: »I

motionerna 1:843 och II: 1051 har föreslagits att kreditgarantiramen
för jordförvärvslån skall fastställas till 80 milj. kr. Detta överensstämmer
också med jordbruksutredningens förslag. Utskottet anser behovet av kraftigt
ökade resurser för den fortsatta rationaliseringen motivera ett bifall
till detta förslag.»

dels ock utskottets hemställan under 18. b) bort ha följande lydelse:

»b) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 843 och II: 1051, såvitt nu är i fråga,
medge att för budgetåret 1967/68 statlig kreditgaranti får
lämnas för jordförvärvslån med 80 000 000 kr., med rätt
för Kungl. Maj :t att jämka fördelningen mellan i denna och
närmast föregående punkt angivna ändamål,»

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

169

Innehållsförteckning

Inledning ...................................................... 1

Förslag till förordning med vissa bestämmelser om prisreglering på
jordbrukets område .......................................... 5

Motioner ...................................................... 15

Riktlinjer för jordbrukspolitiken.................................. 17

Jordbruksutredningen in. in................................... 17

Departementschefen .......................................... 17

Motionerna .................................................. 34

Utskottet .................................................... 36

Rationalisering och rådgivning m. m............................. 55

Jordbruksutredningen m. m................................... 55

Obligatorisk skördeskadeanmälan in. m........... 55

Arbetsgruppen ............................................... 55

Departementschefen .......................................... 55

Motionerna .................................................. 69

Utskottet .................................................... 76

O mställnings frågor och småbruksstöd ............................ 84

Jordbruksutredningen m. m..................................... 84

Arbetarsmåbrukslån .................................. 84

Lantbruksstyrelsen ........................................... 84

Departementschefen .......................................... 84

Motionerna .................................................. 92

Utskottet .................................................... 93

Prisreglering på jordbrukets produkter .......................... 96

Prisregleringens allmänna utformning .......... 96

Jordbruksutredningen in. m................................... 96

Jordbrukspriskommittén ...................................... 96

Prisregleringar för olika produkter ............. 96

Jordbruksutredningen m. m................................... 96

Jordbrukspriskommittén ...................................... 96

1966 års sockerutredning...................................... 97

Potatisindustriutredningen .................................... 97

Användningen av införsel- och regleringsav gift

smedel, m. m...................................... 97

Statens jordbruksnämnd ...................................... 97

Jordbrukspriskommittén ...................................... 97

Vissa framställningar i övrigt.................................. 97

Departementschefen .......................................... 97

Motionerna .................................................. 119

Utskottet .................................................... 120

170

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Råvarukostnadsutjämning ...................................... 129

Jordbruksutredningen ........................................ 129

Arbetsgruppen ............................................... 129

Departementschefen .......................................... 129

Motionerna .................................................. 131

Utskottet .................................................... 132

Anslagsfrågor .................................................. 133

Lantbruksstyrelsen ........................................... 133

Statens jordbruksnämnd ...................................... 133

Statistiska centralbyrån....................................... 133

Domänstyrelsen .............................................. 133

Departementschefen .......................................... 133

Motionerna .................................................. 139

Utskottet .................................................... 140

Utskottets hemställan............................................ 141

Särskilda yttranden............................................. 149

Reservationer .................................................. 156

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670033