Jjagutskottets Utlåtande \JY:o 09 (Utlåtande 1898:LU69 Lagutskottet)

Jjagutskottets Utlåtande \JY:o 09.

rJiivrf /mri< appiM nbifaoMÖUuo ''iii ''/././ b;io i rf. . ’ i ’ »i < ''• gn"- > .»> .}vr"■

. i: vi o/dar/M t? fult ri ii > t ii 11 Wljr.v.foD.cffti b’ / inriölUiiJt!1.

■vjiln itlit ''Q tv ifrfftv ,7\>i Ig! lille i UMMfOll

Ii; il-.iill^rl.lfK iilo d-v» Mö'') 15 ■ * i i ii ■)!''!!! gr1'' r, noll r:.. - .giro: . /r. 1 R i • *'' i! i; .

• •c, -‘{0 :■>!'' i.'' i om sr.''!!;? tunn; ,ti! r. ni:. remi •;«>.! v do o.'' jk -

»v: ''in i _*isi sii i • snjosjm: irrtifid o:- ii i: it; iiotnilgibitr, /bon '' om
ailéil ,..I ni ur.-l »iso Silf flis/''! i tgibj sfi inov. tjo>«*s- gr-h

>.9’y i1.! i >/ii" ; t ■ s* ♦ tv It (Sb .it! iii/ ii^uiiitli^T! ^ftss; - i tmumoIi-.''» iuo ui»gi*H

.iiiiimJJiQ i- tf)- -> o - i / * *

- Illyit OM i; ,1 .i ll‘f .iOjUTllI f It V • r {? li r>iU7.i /lön OM ''dl,

V'' '' :tW‘V''

! •)!. i •yU t IT 11: * Olif IflÖT^C J lod

Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1898 kl. 2 é, an

.1; it i. s t -»of ii o‘l ''in ris: /n it4» in Hiob f; r. / 1 ofm ''mull .0:2

it i/l

tom

.m 01=1''

l!'')1 ■

'' Utlåtande i.anledning, a’f väckta motioner angående ändring i tåssa
i:h ,*i.stoll ic yitiimuiVii/i : J

delar af gällande strafflagstiftning. y )\>

.tern

■. .IjfftH vyö.i Ui; i - isfti

! in ■■!I f S MMV I (Ml I / ii i l! - Vi?.l )(l!Slo''U»Oi! !; lOV/lti i -J i ‘.''j >-1 ■ ''it!•'' ''OM

Uti två vid innevarande riksdag ,yäekta och; till lagutskottet hänvisade
motioner hafva föreslagits ändring i vissa delar af gällande strafflagstiftning.
j, ..(linijfutiHIi tnoir.v .''n • i;. ■ -> ...

Uti motionen n;o'' 1,0 i, Första Kammaren anför sålunda herr Leman:

»Ehuru en af mig vid sistlidne riksdag väckt motion om utarbetande
af förslag till förändringar af strafflagen i syfte, att straff för brott mot
person måtte, skärpas,,, af lagutskottet -tillstyrktes och af Riksdagen godkändes
endast beträffande eu mindre väsentlig detaljändring, tillåter jag
mig dock att redan i år i;flamma fråga åter väcka förslag, om än under
något förändrad och ut,vidgad form,

.. n Hvad som manat ,mig att, fastän knappast ett år förflutit sedan frågan
, varit föremål, för Riksdagens behandling, återkomma till densamma,
är icke endast min fasta öfvertygelse om..nödvändigheten af att en sådan
reform .ij strafflagstiftningen -bör vidtagas, att, i hvad genom denna kan
vinnas, en öfverhanderi tagande råhet .och tygellöshet i någon mån må
kprina stäckas,
hvflka jag från person,er, boende såväl i städer som å landsbygden, samt
hysande de mest skrida politiska åsigter, erhållit att hålla frågan vid lif,
än äfven och i synnerhet innehållet utaf de af kpngl. fångvårdsstyrelsen i
dess underdåniga berättelse för av 1890 (Bihang- till Sveriges Officiella

Bih. till Riksd. Prot. ''1898. 7 Sami. 40 Raft. (Nås 09. 70). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

statistik, G, Fångvården, Ny Följd XXXVIII) omförmälda rapporter, hvilka
predikanterna vid de särskilda fängelserna till nämnda styrelse afgifvit.

Den enstämmighet, hvarmed fängelsepredikanterna yttrat sig om ungdomens
förvildning, om den aftagande respekten för och olämpligheten af
straffet af enkelt fängelse, visar mera än allt annat tillvaron af det öfverklagade
onda samt nödvändigheten af att en bättre tingens ordning införes.
Jag har derför ansett som en pligt att, i hvad på mig kan bero, hålla
frågan om reformer i strafflagstiftningen vid lif, till dess den öfvertages
af mera kraftiga och erfarna händer än-mina.

De reformer, hvilka jag bär vill bringa på tal, äro följande, nemligen: l:o)

Inskränkning,* så långt lämpligen ske kan, i de kortvariga fängelsestraffen.
-

2:o) Införande i vårt straffsystem af en ny art af frihetsstraff (t. ex.
fängelse vid vatten och bröd, fängelse med hårdt nattläger, mörkt fängelse
eller dylikt) såsom eu mellanart mellan straffarbete och det enkla fängelset).

3:o) Ändring af stadgandena angående förvandling af böter, då tillgång
till dessas gäldande helt och hållet eller delvis saknas hos den, som
blifvit till böter fäld.

4:o) Införande i strafflagen af bestämmelser om villkorlig straffdom
för förseelser och ringare brott samt der synnerligen förmildrande omständigheter
förekomma.

ö:o) Skärpning af straffen (helst genom tillämpning af affliktiva straff)
för brott mot perenn, synnerligen der våld utöfva^ mot saklös man samt af
flere mot en.»

Sedan motionären härefter angående inskränkning af det kortvariga
fängelsestraffet anfört, att nödvändigheten deraf Vore så känd och erkänd
af kriminalister, att derom föga béh-öfde ordas, och att särskildt en af
Europas förnämste kriminalister, professorn i Halle, d:r Frans v. Liszt vid
grundandet af den internationella kriminalistföreningen såsom sin öfvertygelse
uttalat, att den möjligast största inskränkning af det kortvariga
frihetsstraffet vore den vigtigaste och tillika den minst bestridda uppgift för
vår tids strafflagstiftning, äfvensom att, då sedermera frågan om dylik inskränkning
upprepade gånger förevarit till behandling vid kriminalist- samt
juristmöten, alla, såväl teoretici som praktiei, varit ense om behdfvet och
nödvändigheten af dylik inskränkning, om äh olika åsigter rådt angående
de strafformer, söm borde sättas istället för det kortvariga fängelsestraffet,
framhåller häri, att icke endast i utlandet utan äfven här i riket talrika
röster höjts för en reform uti ifrågavarande syfte, och citerar ''till bestyrkande
häraf anföranden ur de af predikanterna vid länsfängelserna i

Lagutskottets Utlåtande N:o b''it.

Kristianstad, Örebro, Jönköping, Karlskrona, Malmö, Göteborg, Mariestad,
Karlstad, Falun och Gefle samt kronohäktet i Norrköping till fångvårdsstyrelsen
afgifna berättelser för år 1896, uti hvilka anföranden, till Indika
utskottet för öfrigt tillåter sig hänvisa, af samtliga nyssnämnde predikanter
betonats den ringa verkan på den brottslige i straffets syfte, som vore
eu följd af det kortvariga fängelsestraffet, och hurusom särskildt hvad beträffade
sådana fångar, hvilka underginge fängelsestraff, hvartill dem ådömda
böter förvandlats, straffet förlorat allt det afskräckande, som borde tjena
att afhålla från förbrytelser, och deruti af några bland dessa predikanter
förordats införande för särskilda tall af kroppsstraff eller andra affliktiva
straff. Härefter fortsätter motionären, att de af honom sålunda anförda,
af fullt kompetente personer afgifna yttranden,»till hvilka, om. så erfordrades,
mänga flera kunde läggas, fullgiltigt torde visa, att det kortvariga
fängelsestraffet under nu rådande förhållanden vore fullkomligt olämpligt,
dä det vidlåddes af de stora felen, dels att det,, .utan motsvarande gagn,
i hög grad betungade statskassan samt dels och i synnerhet, att det icke
i ringaste afsevärda mån verkade afskräckande eller förbättrande på den
brottslige. Det vore alltså icke för tidigt att skrida till en reform, hvarir.
genom kortvarigt straff af enkelt fängelse, vare sig såsom sjelfständig straffart,
eller såsom förvandlings6traff, komme till betydligt mindre användande,
än som måste ske genom tillämpning af nu gällande strafflagsbestämmelser.

Beträffande härefter motionärens under mom. 2 framstälda förslag
anför han, att, för såvidt tillämpning af kortvarigt frihetsstraff, om också
ej helt och hållet afskaffådes, så dock i betydlig mån minskades, deraf
följde, att andra mera lämpliga strå fi arter måste införas i vårt straffsystem,
och fortsätter:

I vår strafflag omförmäldes för närvarande endast två arter af frihetsstraff,
nemligen straffarbete och enkelt fängelse; men, såsom förut påpekadt
vore, tidsförhållandena torde kräfva, att man i vår strafflag införde flera
än ofvannämnda två arter af frihetsstraff. 1 alla främmande strafflagar
och strafflagsförslag omförmäldes flere arter af frihetsstraff. Särskildt ''betecknande
vore ock, att just under det senaste årtiondet nästan öfverallt
förslag blifvit väckta om införande af skärpning utaf de korta frihetsstraffen.
Så hade i länder, der vatten- och brödstraffet och andra straffskärpningar
blifvit afskaftade, förslag om återinförande af dessa straff
blifvit framstälda.

Såsom skärpningav i de allmänna straffen märktes uti utländska,
lagar eller lagförslag:

i Nonje: vatten och brödstraff samt fängelse med hardt nattläger;

Lagutskottets Utlåtande N:o 6,9.

i Danmark: prygel för ynglingar under 18 år, vatten och bröd straff
samt fängelse med hårdt nattläger;

i tyskland: vatten och brödstraff samt fängelse med hårdt nattläger;
i England: prygel oöh hårdt arbete;1 >.nV>

i Österrike: fasta, hårdt läger och mörk cell;
i Holland: vatten och brödstraff; samt
i Belgien: vatten och brödstraff jemte hårdt nattläger.

Sedan motionären härpå anfört, att det otillfredsställande i de vanliga
korta frihetsstraffens tillämpning i Tyskland allmänt erkänts1 vid den
internationella kriminalistiska föreningens tyska landsmöté år 1891, der,
bland annat, fattats resolutioner angående nödvändigheten att medelst
skärpningar förhöja verkan af de korta frihetsstraffen samt att såsom lämpliga
sådane skärpningar föreslagits förminskad kost, hårdt nattläger, mörkt
fängelse, arbetstvång och beröfvande af arbete, äfvensom att såväl tyska
fängelsefunktionärernas möte i Braunschweig år 1894 som kriminalistföreningen
vid dess 5:e möte i Antwerpen samma år! uttalat sig i samma rigtning,
erinrar han derom, att vid föredragning inför högsta domstolen''den
5 april 1880 åt det då föreliggande förslaget till förordning om upphäfvande
åt strafflagens stadgande angående fängelsestraff med vatten och
bröd, betänkligheter uttalats mot borttagande af denna strå Afart samt citerar
två dervid afgifna yttranden'', det ena af justitierådet von Segebadeii,
med hvilken tre justitieråd instämt, så lydande:

»Om nu dylika personel’, då de ej'' erlägga dem ådömda böter till
högst 15 eller 20 riksdalers belopp,'' kom me a''tt hållas i vanligt fängelse
uti allenast 3 eller 4 dagar, såsom af det remitterade förslaget, derest
det antages till lag, skulle följa, synes mig, att, såsom i fångvårdsstyrelsens
utlåtande jemväl är vordet anmärkt, förvandlingsstraffet icke kan "antagas
föi dem innefatta något afskräckande, i det'' de under de få dagar friheten
vore dem betagen, erhölle, utom ändra förmåner, mycket bättre föda, än
om de befunne sig på fri fot-, samt tillika, enär arbetstvång éj vore med
frihetsförlusten förenadt, finge fortfarande öfverlemna sig åt lättja. Med
skäl vore att befara, att förvandlingsstraffet, långt ifrån att leda till
minskning af lagöfverträdelser eller hos de bötfälde framkalla någon benägenhet
och något Sträfvande att söka betala ådömda böter, skulle hafva
eu motsatt'' verkan, dervid tillökningen i statens fångvårdskostnåder ingalunda
blefve deri mest betänkliga följden. I i.'': ■- .... tum fr!

ålen _— äfven om man bortser från sådane bötfälde personel för
hvilka det föreslagna förvandlingsstraffet icke skulle innebära något lidande
eller eljes blifva afskräckande — finner jag förslaget icke Vara ''tillfredsställande.
Etter mitt omdöme bör nemligen! förvandlingsstraffet’ icke vara

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

så beskaffad*, att det, vid1 jemförelse med bötesstraffet, kan anses lindrigare
an det senare, och den brottslige af sådan anledning frestas att på allt
möjligt sätt söka slippa bötesstraffet och i stället få undergå förvandlingsstraffet.
Detta torde emellertid ofta komma att inträffa, i händelse förslaget
blefve lag, enär, enligt detsamma, fängelsestraffet i de flesta fall
skulle blifva kortare, än det ur antydda synpunkt efter min tanke bort
bestämmas. Så t, ex. skulle mot 100 riksdalers böter komma att svara
endast 12 dagars fängelse. Utan tvifvel komme mången att betrakta
egendomsförlusten såsom ett känbarare eller svårare straff än förlusten af
friheten under sa kort tid, som nämnd är, och hvarunder han kunde,
utöfver den kost, som staten bestode, förskaffa sig beqvämligheter och
njutningar, för Indika kostnaden icke på långt när uppginge till bötesbeloppet
och de utgifter, som han eljes fått vidkännas för sitt uppehälle.
Om man besinnar hvad betydelse 100 riksdaler måste ega för flertalet af
landets invånare, samt den tid och det arbete, som för de flesta erfordras
innan en sådan ''summa kan hopsparas, torde vara uppenbart, att mången
skall råka i ''stark frestelse att, till undgående af böternas gäldande, få i
stället undergå det korta fängelsestraffet»;

( och det andra af justitierådet. Olivecrona, som anfört:

»Uti en af mig år 1872 utgifven skrift: »Om orsakerna till återfall

till brott», har jag redan anmärkt, att utspisningen åt fångarne i rikets
fängelser »otvifvelaktigt vore rikligare, än hvad en fattig, ärlig arbetskarl
under vanliga förhållanden inom rikets flesta provinser förmådde att bestå
sig och medlemmarne af sin familj»; och att »detta förhållande beröfvade
straffet en god del af den afskräckande verkan, som det inför allmänhetens
ögon bör bibehålla.» Under de åtta år, som sedan dess förflutit, har jag
icke funnit anledning i detta afseende förändra min åsigt. Jag vidhåller
derför, att fängelsestraffet, såsom det nu verkställes, icke uppfattas åt
massan af befolkningen såsbin något verkligt lidande, så snart fängelsetiden
ej öfverskrider några få dagar. Det är först när tiden för fängelset uppgått
till något mera än ett fåtal dagar, som äfven den lättjefulle börjar
finna vistandet i cellen allt för enformigt. Det är derför ensligheten inom
de fyra väggarna, som slutligen är det, som gör att han erfar frihetens
förlust såsom ett verkligt strafflidande. Detta gäller naturligtvis hufvudsakligen
individer hvilka, såsom vanligen förhållandet är, till följd af lättja,
fylleri eller oordentligt lefnadssätt hafva att kämpa med elände och försakelser
af allehanda slag och som derför i den snygga och uppvärmda
cellen, der en god kosthållning väntar dem, ofta se en behaglig tillflyktsort
för några dagar undan ett mera tryckande elände.

Lagutskottets Utlåtande N:o ti9.

Skall derför fängelse, på sätt det nu tillämpas in,om rikets fängelser,
någonsin kunna användas såsom ett lämpligt förvändLifsstraff för böter
och viieu, som ieke betalas eller kunna uttagas, blifver det, enligt, min
tanke, absolut nödvändigt att stadga eu längre strafftid, än lagförslaget
omförmäler, oeh ieke i något fall understigande sju dagar. Men vid ett
sådant minimum af förvandlingsstraff, inser jag allt för val, att, såsom
den af fångvårdsstyrelsen lemnade utredning jemväl ådagalägger, utrymme
måste komma att saknas,.-i fängelserna för det störa antal personer, Indika
skulle insätta» i cell för att aftjena ådömda böter.* ,,

Härpå anför motionären vidare:

»Erfarenheten torde i rikt matta hafva bekräftat befogenheten af de
farhågor angående vådorna af utbytet utaf vatten- oeh brödstraffet mot
fängelse, hvilka uttalats ,ej mindre af förenämnde justitieråd, än äfven i
atgifvet utlåtande af kong!, fångvårdsstyrelsen. Vid sådant förhållande
oeh med jemväl fäst afseende på strömningarne inom den utländska straiflagskipuingen,
torde det ej vara för tidigt att äfven bär i Sverige till
behandling upptaga frågan om att, i sammanhang med inskränkning af de
kortvariga fängelsestraffen, medelst straffskärpningar förhöja verkningarne
af det kortvariga fängelsestraffet, och vid sidan häraf torde kunna kommu
i betraktande, huruvida särskilda åtgärder böra vidtagas i fråga om brott,
begångna under rusets inflytande samt mot vaned vinkare. I sistnämnda
liänseirde kunde någon ledning för omdömet erhållas af förslaget till den
nya schweiziska strafflagen, enligt hvilket, om ett brott kunde härledas
från ett omättligt bruk af spirituösa, domaren kunde förbjuda den skyldige
aft under eu tid åt It—5 år besöka utskänkningsställen med straff ej
mindre! för den, som bröte mot ett sådant förbud, utan äfven för den
utskänkningsföreståndare, som, sedan ett dylikt förbud delgifvits honom,
veterligen till deri i förbudet afsedde läte utskänka starka drycker, oeh
domstolen, om eu vanedrinkare dömdes till fängelse af högst ett år, kunde,
utöfver straffet, förvisa den skyldige till eu botanstalt för drinkare.»

Till stöd för sitt under inom. 3, framstälda förslag anför herr Leman:

»I sammanhang med förut; omförmälda frågor torde böra tagas i
öfvervägande, huruledes man rigtigast bör, tillvägagå vid färmndliny af
bötesstraff, da den sakfälde saknar tillgång till böternas fulla gäldande.
Att det nuvarande tillståndet är ytterst otillfredsställande, framgår ej minst
af fängelsepredikanternas af mig förut omförmälda rapporter.

Öfverväga^ ''torde .alltså, huruvida icke, d ena,, sidan, (på sätt stipuleras
i det nya norska stvaffiagsforslaget) dels lämpligt anstånd för
böters erläggande bör kunna i lag medgifvas, dels afbetalningar å ådömda

fjatjuUkottetx Uthitawrlé N:o 69.

böter riiå kunna mottagas samt dels i vissa fall böterna, der de icke
blifva till det hela eller delvis erlägga, må kunna aftjenas genom arbete
i statens eller kommunens tjenst samt, n andra sidan, huruvida icke
böter, der de enligt lag skulle förvandlas till fängelsestraff, böra (särskild!
vid iteration fri. tf. fall) förvandlas på ett sätt" Som af mera effektivt än
det nuvarande sättet,'' -hvilken enligt hvad intyg från alla sakkunniga gifva
vid handen, icke är eu akt af rättvisa,1 utan fastmer* ofta utgör ett från

mot rättvisan. 11 1"" 1 "''V ’ '' 11 '' ’

Särskilt torde kunna ifrågasättas, huruvida i eke domaren skulle
ega rätt att i vissa fall bestämma tidslängden och beskaffenheten af förvåndlingsstraffet,
Härom yttrade, vid föredragning inom högsta domstolen
af lagförslaget angående vatten- och brödstraffets afskaffande, justitierådet

Remmarck följande1.'' ''

’I fråga1''''om sättet för bestämmande af storleken utaf förvandlitlgsstraffet
är uti flere af de nyaste utländska strafflagarna, såsom den bélSiska
af 1867, den tyska af 1870 och den för Ungern äf 1878, stadgadt,
att domaren eget- att vid böters öfvergång till frihetsstraff fastställa tidslängden
för detta senare inom vissa af lagen utsatta gränser. Att sålunda
utsträcka tillämpningen af latitudsystemet är obestridligen ett följdriktigt
förfarande af lagstiftaren; och rättvisans kraf måste jemväl derigenom blifva
bäst tillgodosedt. Det synes mig derför hafva varit öiiskvärdt, att den nu
ifrågasatta förändringen'' uti värf* äfvenledes på lafitudsystemet byggda
brottmålslag gått i den af de ofvannämnda strafflagarna angifna rigtmngen.
De stora Vanskligheterna vid upprättande af eu fullt ändamålsenlig och
rättvis fö rva ndl ingstari tf hade derigenom bli tv i t i väsentlig män undanröjda.’*

Vidare anför motionären angående sitt under möm 4 bär of van angifna
förslag om införande i strafflagen af vilkorlig straffdom:

»Om man emellertid, sena sidan, gör förvandlingsstraffet mera effektivt,
måste man, å andra sidan, tillse, att det icke i allt för stor grad må
drabba den fattige, som af okunnighet, förbiseende, nöd, eller dylikt begått
en förseelse eller ett mindre brott, för hvilket straff åt böter, hvilka den
tilltalade icke mägtar gälda, ådömes.

Till att i detta hänseende förekomma orättvisa ecb allt för stor hårdhet
har lagstiftaren i sin hand ett inägtigt medel och detta är den vilkorlilja
straffdomen. Grundtanken i detta uti Sverige cådi Danmark ännu icke
tillämpade, med deremot i de flesta europeiska stater liksom i Nordamerikas
förenta stater samt Australien accepterade rättsinstitut, är den, att, då
en person är stöld under tilltal för förseelser eller för mindre brott, (i
allmänhet sådana, sotn bestraffas endast med böter eller fängelse), så eger
domaren, att, med iakttagande af vissa i de respektive lagarne införda be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 6\9.

stäminelser, på samma gång han förklarar den tilltalade skyldig samt ådömer
honom straff för förseelsen eller för brottet, förordna, att verkställighet
af straff et skall uppskjutas.

Begår den dömde sedermei''a, inom viss uti de särskilda lagarne olika
bestämd tid förseelse eller brott, för hvilka vissa i de respektive lagarne
iaststälda straff honom ådömas, så verkställes jemväl det honom genom
den vilkorliga straffdomen ådömda straff. Om han åter under samma tid
icke. begår någon straffbar handling, »k förfaller det honom genom den
vilkorliga straffdomen ådömda straff.

Dä den vilkorliga straffdomen vunnit en förvånansvärd hastig utbredning
i utlandet; dä statistiken, ehuru jemförelsevis icke af gammal
dato, visar synnerligen gynsamma resultat, särskildt med hänsyn dertill
att så ytterst få återfall visat sig, samt dä en af nämnda rättsinstituts förnämsta
fördelar är, att derigenom, utan skada för rättssäkerheten, många
personer icke endast kunna förskonas från fängelsets osunda inflytelser och
följder, utan fastmer, röna en förbättrande inverkan af det straff hot, som
ligger i en vilkorlig straffdom, torde det ju icke vara otidsenligt, att man
bär, i Sverige undersöker huruvida och i hvad mån med vårt straffrättssystem
kan och bör införlifvas bestämmelse om vilkorlig straffdom, ett rättsinstitut,
som är af det intresse, att det utgjort föremål för sakrika förhandlingar
vid tvenne särskilda nordiska juristmöten, nemligen i Köpenhamn
år 1890 samt i Stockholm år 1896».

Slutligen anför herr Leman beträffande sitt under mom. 5 upptagna
förslag om skärpning af straffen för brott mot person, följande:

»Hvad till sist beträffar den af mig redan vid förlidet års riksdag
föreslagna skärpning af straffen för brott mot person, har jag icke af lagutskottets
vid samma riksdags afstyrkande betänkande blifvit, öfvertygad
om origtigheten af hufvudtanken uti mitt förslag. Fastmer har jag af ej
mindre utskottets erkännande, att, särskildt inom vissa samhällen, fridsoch
misshandelsbrotten fortfarande visa tendens till ökning, än äfven och
isynnerhet af fängelsepredikanternas här förut anförda yttranden om ökningen
af misshandels- och hemfridsbrotten samt om ungdomens tilltagande
förvridning funnit stöd för mitt påstående, att från strafflagstiftnings synpunkt
energiska åtgärder måste vidtagas för att, åtminstone i någon man,
hämma det öfverhanden tagande onda.

Villigt må ju erkännas, att våld och råhet icke kunna förekommas
genom strafflagsbestämmelseiy huru stränga de . än formuleras. Härtill
fordras helt andra och djupare ingripande medel; här måste religion
och- moral utöfva sin uppfostrande verkan samt; åtminstone till en början,
söka reagera mot de . dåliga hemmen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69*

>1 Ej endast dessa äro emellertid orsak till det öfverklagade onda.
Detta torde ock i någon man — särskildt hvad storstäderna beträffar
härleda sig från kongl. förordningen den 18 november 1881 angående
minderåriges användande vid fabrik, handtverk eller annan handtering,
genom hvilken en ej obetydlig rubbning skett i en mängd arbetsförhållanden.
iri

Jag .tillåter mig upprepa hvad jag härom yttrade vid förliden
riksdag, att nemligen nämnda förordning, så välmenande och i vissa fall
välgörande den än är, dock å andra sidan visat sig vara ganska olämplig.

^ En bland de väsentligare olägenheterna af, denna förordning är
nemligen den, att gossar, när de komma ur folkskolan, icke få användning
i fabriker, emedan dessa icke ega att taga hela deras tid i .anspråk.
Till grofarbete äro de för klena, och handtverkerierna kunna icke gifva
sysselsättning åt de många lediga. Följden blir den, att dessa gossar
under 3 ä 4 år, utan ringaste tillsyn från hemmen, föra ett rigtigt, dagdrifvarlif,
derunder de förfalla till sedeslöshet och brott. j,, . . , ;

Men om äfven strafflagstiftningen icke kan upprycka det onda med
roten, så bör den dock kunna, i hvad på densamma ankommer, söka att
på ett mera effektivt sätt än nu sker. bestraffa yttringarne af den onda
viljan och sålunda försöka sätta en dam för att denna allt för . ofta må
komma till utbrott. Den gamla uppfattningen i Skandinavien, att våldsbrotten,
såsom en yttring af öfversvallande fysiskt mod, borde mildt bedömas,
har gifvit vika för en humanare uppfattning, hvilken framför
egendom vill skydda personen samt den personliga friheten och hvilken i
dessa brott, så som de oftast begås, ser en yttring mera af feghet än af
mod. Och man måste medgifva, att denna senare uppfattning innebär en
ej ringa grad af sanning.

Man kan förstå och, äfven der man måste ogilla geni ingen, finna
något ursäktande moment för den person, som drifven af en stark affekt
(såsom t. ex. hämd, svartsjuka eller dylikt) öfvar öppet våld mot annan
person; men hvad man har svårt att förstå samt hvad ock den allmänna
meningen numera allmänt ogillar är, att personer utan någon som helst
starkare affekt och utan något rimligt motiv, endast på grund af råhet
och förvildning, öfva våldsbrott mot saklös man. Våldsbrott afg denna
senare kategori innebära i sig derför ej heller det ringaste försonande
element och som de i allmänhet föröfvas, icke af en mot flere, utan af
flere mot eu, utvisa de ej heller något spår af fysiskt mod, utan fastmer
en hög grad af feghet, Då nu dessa brott utmärkas af eu hög grad af
råhet hos utöfvaren samt med fog torde kunna anses för samhällslugnetvara
mycket farligare än de våldsbrott, som utöfvas under trycket af eu
Bih. till Riksd. Proi. 1899. 1 Sami 40 Höft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

stark affekt, torde påfordran, att brott tact saklös man skola starkare bestraffas,
ån söttl till sker, icke sakna giltig grund.

‘ I Danmark bär man under sistlidna år stiftat en lag, i hvilken
stadgas, att den, som Under vissa omständigheter mot en person, hvilken
dertill icke gifvit rimlig anledning (d; v. s. mot »saklös» person), utöfvar
våld, hvilket icke medför sår eller skada (om sår eller skada vållas* år
straffet strängare), kart1 dömas till tvångsarbete intill sex månader. Vid
valet af denna straffart skall hänsyn särskildt tagas dertill, om handlingen
vittbar bm böjelse till gå och våldsam framfärd och som skärpande omständighet
vid bestämmandet äf tiden för tvångsarbetet skall särskildt tagas
i betraktande, huruvida våldet bär utöfvats af flera i förening.

i Under de debatter,’V-Som i dahska riksdagen föregingo antagandet
af förenämnda utaf danska regeringen framlagda lag, voro alla talare ense
derom, att mot våldsbrott af ifrågavarande beskaffenhet affliktiva straff
börde användas. Ej få talare väckte förslag derom, att dessa brott skulle
bestraffas med prygel, men plurälitefeti ansåg, att tills vidare ett så affliktivt
straff som tvångsarbete — på sätt detta i Danmark exeqveras —
skulle Vara tillfyllestgörande.

Enär nU, såsom förut erinradt är, våldsgerningar mot saklös man
i allmänhet karakteriseras af feghet hos dem, som utöfva brottet;

enär den fege mer än andra menniskor fruktar kroppsligt lidande
och umbärande;

enär, i fall inskränkning af de kortvariga fängelsestraffen sker, affliktiva
straff, för brottslingen medförande större eller mindre kroppsliga lidanden,
måste i strafflagén införas;

enär lagutskottet vid 1897 års riksdag, i yttrande om min då afgifna
motion angående ändringar i strafflagen, icke ansett sig kunna förordna
införande af Sådana affliktiva straff som direkta kroppsstraff (aga,
prygel och dylikt), men deremot anfört, »att mot införande af andra
affliktiva straff än kroppstraff torde vara mindre att invända;»

torde ‘ en framställning derom, att våld öfvadt mot saklös person
eller åf‘ flere i förening mot en, skall, i synnerhet, der våldet utöfvas af
person; söm visat böjelse till rå och våldsam framfärd samt vid iteration,
bestraffas hårdare än med böter eller enkelt fängelse samt helst med något
affliktivt straff, kunna vinna något afseende.»

På grund af hvad herr Leman sålunda anfört hemställer han, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong}. Maj:t anhålla om utarbetande och
framläggande till Riksdagens pröfning och godkännande af förslag till
ändringar Uti nu gällande strafflag, i syfte

Lagutskottet» Utlåtande N:q 69- H

l:o) att de kortvariga fängelsestraffen i görligaste måtto, varda inskränkta;
• j; J • f. <■ ■■ -i : • i.io- m. : >.! : •

2:o) att i det svenska straffsystemet införas nya arter af affliktiva
straff, såsom t. ex. fängelse vid vatten och bröd, fängelse med hårdt nattläger,
mörkt fängelse eller dylikt; : • i''-.;i(;i[]i-, i

. 3:o) att stadgandena angående förvandling af böter, då tillgång till
dessas gäldande helt och hållet eller delvis saknas hos den bö.tfälde, varda
af mera effektiv beskaffenhet, än nu är förhållandet; [;ji t ^

4:o) att ,i strafflagen varda införda bestämmelser or»ts. k- .»vilkorlig
straffdom» i fråga om förseelser och ringare brott;

5:o) att straffen för brott mot person; synnerligen der våld öfvas mot
saklös man, eller af flera i förening mot eu, eller vid iteration, varda
skärpta, helst genom tillämpning å dessa brott af affliktiva straff; samt

att de i gällande strafflag samt andra lagar och förordningar intagna
föreskrifter och bestämmelser, som i ett eller annat afseende beröras af de
ofvan omförmälda ändringsförslagen, varda, i den mån dessa befinna®
lämpliga, ändrade, så att de komma att |stå i öfverensstämmelse med de i
punkterna l;o) till och med 5:o) frarostälda förslagen,

- o, it,.,..-:. .jLmnvM. '' <"■ >'' "h, i mai- \ i ’• ^

I ^ ti ,■ SM!!, ''>•>*''. . . 1 •• ■ • * i it. i

Herr Kronlund anför i motionen n:o 74 i Andra Kammaren, uti hvilkens
syfte herr O. Andersson instämt och hvarvid såsom bilagor fogats
dels några statistiska uppgifter rörande vilkorlig dom, hemtade ur förhandlingarne
vid nordiska juristmötet 1896, (dels ock ett utdrag ur Sveriges
officiella statistik rörande rättsväsendet: i-; O i ■ do,:.. 1

»Det torde vara en allmänt'' känd företeelse inom kriminalstatistikens
område, att antalet af ringare brott och förseelser synnerligast mot allmänna
strafflagen årligen i hög grad tillväxer. ,

Såsom det motionen vidfogade utdrag ur Sveriges officiella statistik
rörande rättsväsendet utvisar, utgjorde antalet af ringare brott och förseelser
mot strafflagen år 1880 33,490, under det att dessa för 1895 uppgingo
till 45,959, således eu tillväxt under 15 år af nära 12.,500. ,

Af dessa utgöra sorgligt nog, trots nykterhetsrörelsens energiska verksamhet,
fylleriförseelserna lejonparten; dessa uppgingo .nemligen år 1880
till 19,355'' och år 1895 till 28,410, således eu ökning af öfver 9,000,

Orsaken till denna nu påpekade företeelse torde väl få sökas uti
dera omständigheter, såsom de större städernas .snabba, tillväxt genom invandring
från landsbygden af oroliga, odisciplinerade element, en mera vak -

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

såra, energisk åkhigarecorps samt slutligen och ej minst uti den bristande
effektivitet, som vidlåder de för förseelserna stadgade bestämmelser.

Ringare brott och förseelser mot strafflagen liksom också förbrytelser
mot ordningsstadgar och lagar rörande rikets hushållning och dylikt försonas
i allmänhet med böter eller kortare fängelsestraff. Statistiken visar
sålunda, att år 1880, då hela antalet nyssnämnda brott m. m. uppgick
till 58,542, dömdes för sådana 506 personer till fängelse och 53,902 personer
till böter, och att år 1895 antalet sådana brott m. m. utgjorde
66,111 samt till fängelse och böter dömda personer respektive 636 och
58,885. ''

Då emellertid den samhällsklass, hvarur dessa till böter dömda personer
mest rekryteras, vanligen är i sådan ekonomisk ställning, att de antingen
oftast helt och hållet sakna tillgångar till böternas gäldande eller
ock att böterna ej författningsenligt kunna hos dem exekutivt uttagas, i
hvilket senare fall det blir beroende af deras egen goda vilja att gälda
böterna, utgör fängelsestraffet såsom förvandlingsstraff vanligen det surrogat
på straff, som träder i böternas ställe.

Af statistiken synes jemväl, i huru oroväckande hög grad användningen
af fängelsestraffet såsom förvandlingsstraff tilltager inom fångvårdsväsendet.
Under det att år 1883, eller året före afskaffande af vattenoch
brödstraffet antalet bötesfångar, som undergingo förvandlingsstraff,
uppgick till 10,047, hade detta antal år 1894 vuxit till 15,659 eller
med öfver femtio procent.

Erfarenheten på detta område visar också, att dessa förvandlingsstraff
äro af en mycket kortvarig beskaffenhet. Af t. ex. under år 1895 verkstälda
15,389 förvandlingsstraff, bestodo 6,004 sådana i 3 å 4 dagars
fängelse, 5,102 i 5 k 6 dagars fängelse, 1,142 i 7 dagars och 2,606 i 8
ä 14 dagars samt endast 535 uti öfver 14 dagars fängelse.

Det är sålunda hufvudsakligen de ringare, obetydliga förseelserna,
sådana som sonas med 5 till 30 kronors böter, hvilka drabbas af förvandlingsstraffet.

Betraktar man arten af dylika förseelser, torde många af dessa vara
af temligen oskyldig beskaffenhet, t. ex. öfverträdelser af polisföreskrifter
rörande allmänna ordningen, renlighet, helsovård och dylikt; andra åter,
ehuru utgörande förseelser mot strafflagen, kunna ofta härledas af oförstånd,
öfverilning, ungdomligt lättsinne eller dylikt, och behöfva sålunda
ej förråda någon brottslighet i viljan. En stor grupp af bötesfångar lärer
vara sådana, som försummat inställa sig vid beväringsmönstringarna eller
inskrifriingsförrättningama. Dessäs utbildning till fosterlandets försvar
föregås'' sålunda af ett kortare frihetsstraff. En annan och troligen den

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

största gruppen bötesfångar utgöres af för fylleri dömda personer, bland
hvilka man naturligtvis finner såväl sådana, som äro hemfallna åt dryckenskapslasten,
och hvilka till följd häraf äro att betrakta såsom ständiga
poliskunder, som ock sådana hvilka af en eller annan olycklig tillfällighet
iråkat berörda förseelse.

Emot alla dessa små förseelser och på alla dessa grupper af bötesfångar
användes nu det kortvariga fängelsestraffet såsom förvandlingsstraff,
utan hänsyn till förseelsens art och innebörd, utan afseende på den dömdes
individualitet, hans ålder m. m.

Förvandlingsstraffet drabbar utan åtskilnad ynglingen-nybörjaren och
vane-förbrytaren, drabbar likaväl den, som försummat betala hundskatt,
som den. hvilken begått bedrägeri eller föröfvat snatteri.

Sammanförandet af dessa båda senare, som jag anfört såsom exempel,
inom fängelsets murar gör fängelsestraffet till en oförtjent skam för
den förre, men förtager deremot så att säga skammen af straffet för den
senare, hvarigenom sålunda fängelsestraffet kommer att. verka demoraliserande
på dem båda.

Utom det att det ovilkorligen måste framstå såsom en orättvisa från
samhällets sida, att den obemedlade till böter dömde drabbas af fängelsestraffet,
under det att den mera bemedlade genom att betala honom
ådömda böter undgår fängelsestraffet eller så att säga friköper sig derifrån,
är det än ytterligare ur andra synpunkter olämpligheten af detta
straff framträder.

Såsom jag förut sökt påvisa, gifver erfarenheten vid handen, att de
korta fängelsestraffen på 3 till 7 dagar äro såsom förvandlingsstraff de
vanligaste.

Med hänsyn till fängelsets uppgift att uppfostra och förbättra förbrytaren,
är det ju alldeles tydligt, att det kortvariga fängelsestraffet helt
och hållet förfelar sitt ändamål, liksom detta ej heller kan anses för den
dömde innebära ett verkligt straftlidande och således icke verka afskräckande,
något som eljest måste anses ligga i frihetens förlust och den isolering,
hvari fången under vistelsen i fängelset blifvit försatt.

Att chefen för fångvårdsstyrelsen redan länge haft uppmärksamheten
fästad på dessa förhållanden, framgår af tvenne till Kong!. Maj:t aflåtna
skrivelser, den ena af den 24 februari 1889 och den andra af den 16
juni 1896, hvari just framhållas de med nämnda straff förenade olägenheter.
»

Sedan motionären ur sistnämnda skrifvelse citerat hvad fångvårdsstyrelsen
yttrat i syfte att visa, hurusom de kortvariga fängelsestraffen och
särskilt, bötesförvandlingsstraffen icke vore förbundna med något straff -

Lagutskottet» Utlåtande A:o tiit.

lidande och derför icke längre innebure något straffhot, anför han ur fångvårdsstyrelsens
embetsberättelse för år 1895 uttalanden af predikanterna
vid länsfängelserna i Kristianstad och Malmö om bötesförvandlingsstraffens
olämplighet, och framhåller, att äfven i utlandet frågan om de kortvariga
fängelsestraffens användning blifvit föremål för uppmärksamhet från lagstiftarne
och i fångvårdsväsendet praktiskt erfarne män, samt intager ett
af chefen för Belgiens fångvård vid internationella kriminalistföreningens
årsmöte i Briissel år 1889 afgifvet yttrande, så lydande:

»Erfarenheten synes hafva ådagalagt, att dessa straff verka antingen
för litet eller för mycket. För recidivister är några dagars, till och med
några veckors förlust af friheten en löjlighet såsom straff. Det är hvarken
repressivt eller uppfostrande, hvarken afskräckande eller förbättrande. För
nybörjame åter är det en allvarsam sak. Då det gäller en person, som
för första gången straffas för en obetydlig förseelse, är det korta fängelsestraffet
ej allenast onyttigt, utan genomgående skadligt. Det nedsätter
den hederlige mannen i egna och andras ögon, försvagar hans känsla af
egen värdighet och hans moraliska spänstighet. Efter undergånget straff
återvänder han till sitt hem vanärad, stundom kan han ej mera finna sitt
lefvebröd, han har förlorat sin plats på verkstaden, eller hafva kunderna
öfvergifvit honom. Dagsverkaren har sin enda styrka i arbetets regelbundenhet,
endast denna gör det möjligt för honom att spara. Dömes
han nu till fängelse, rubbas alla vilkoren för hans existens; från denna
stund har han förlorat sitt fotfäste i lifvet. Modlöshet inställer sig, och
han söker sin tröst i glaset. Han befinner sig redan på det sluttande
plan, som leder till lösdrifveri och tjufnadsbrott; han har fastnat i fängelsemaskineriets
kuggverk och kommer ej lös.

Men fängelset verkar icke allenast förstörande på individerna; det
bringar ej mindre förderf i socialt hänseende. Man måste sätta sig in i
de känslor och föreställningar, som derifrån studsa öfver till de lägre
klasserna, de tankar straffet hos dem väcker, det omedvetna intryck, som
deraf hos dem framkallas. Då arbetaren dömes till fängelse, föres han
från sin dåliga och ofta osunda bostad till en snygg och ljus cell, som
uppvärmes eller luftas allt, efter omständigheterna, han får- der bättre föda
än i hemmet, hans hvila är mera ostörd, han får arbete och betalning
för sitt arbete, böcker, sjukvård o. s. v. Man kan icke tänka sig annat,
än att, då fången kommer på fri fot, han skall i samtal med sina kamrater
utbreda den föreställningen, att fängelset är en särdeles angenäm
vistelseort. Straffsystemet är derigenom undergräfdt, dess moraliska och
afskräckande verkan upphäfd.

" '' • '' '' ! ■ ■ • ■ : 1-I i > ■ -''i '' i i it . ■■ ■.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

Det öfverdrifna användandet af kortvariga fängelsestraff inverkar
äfven högst menligt på fängelseförvaltningen. Cellfängelserna med deras
stora anläggningskostnader och dyrbara apparat äro organiserade för att
till förbättring emottaga en ständig besättning af brottslingar, som der
tillbringa en någorlunda lång tid, och ingalunda lör en kundkrets, som
kommer och går, fordrar ständig uppassning och lägger stora hinder i
vägen för fångvårdstjenstens ordnade gång. De kortvariga fängelsestraffen
ålägga fångvårdspersonalen en lika tung som onyttig börda.»

Härefter fortsätter motionären: "

I sammanhang med frågan om olämpligheten af de kortvariga fängelsestraffen
och önskvärdheten af att inskränka desammas användning, uppstälde
sig också spörsmålet om åstadkommandet åt ett mera effektivt och
ett mindre moraliskt förderfligt straffmedel än dessa. Såsom sådan framstälde
sig i första rummet vilkorlig straffdom, som nu mera blifvit upptagen
i den positiva lagstiftningen inom flere af såväl inom- som utomeuropeiska
länder och i andra åter är föremål för lagförslag. Påpekande
ett yttrande af Meyhew: »Främsta grundsatsen för en upplyst straffrätt är
att hellre söka så länge som möjligt hålla folket ifrån fängelserna än att
der spärra in dem för de mest obetydliga förseelser», hade chefen för
fångvårdsstyrelsen i ofvan nämnda skrifvelse af den 24 februari 1889 i
fråga om ovilkorlig straffdom framhållit bland annat »Erfarenheten har
hemligen ofta visat, att ehuru en första lagöfverträdelse begåtts mera af
oförstånd eller i öfverdåd och lättsinne än af verkligen ond och brottslig
vilja, så har dock den straffade än i följd åt upprörd och förbittrad stämning
öfver det straff, hvilket för honom ter sig såsom en orättvisa, än
tillbakastött af andras föraktliga yttranden eller kränkande omdömen, än
åter i följd af de yttre förhållanden, i hvilka han såsom straffad blifvit
försatt, föranledts att fullfölja den olycksväg, på hvilken han slagit in,
och slutligen rent af gått förlorad, änskönt, menskligt att döma, denna
sorgliga bana aldrig behöft ifrågakomma,^der blott första steget undvikits
eller han i tid kunnat återföras till rätt väg. För att befrämja en sådan
återgång, har man anlitat de utvägar, hvilka angifvas af såväl det vilkorliga
domfällandet som ock varningsdomen. Man har i sådant syfte,
beträffande den förstnämnda metoden, stadgat, att om någon, som för
första gången döines, kännes skyldig till straff ej öfverstigande viss tid,
må domstolen vara berättigad att bestämma,'' det med domens verkställande
må anstå viss tidslängd, hvars maximum lag föreskrifver; har vid
den bestämda tidenä förlopp ingen ny dom ågått den sålunda dömde, är
den första att anse såsom förfallen. I händelse deremot ny dorn"träffat
honom, sammanlägges den förra med den senare och båda verkställas. . . .

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

Och utan all tvekan torde böra erkännas, att varningsdom och vilkorligt
domfällande säkerligen hafva sin betydelsefullaste användning med hänsyn
till desse, unge anklagade, för hvilka hvad som i går var ett pojkstreck
i dag blifvit en förbrytelse, utan att de sjelfve undergått den förändring
eller hunnit den utveckling, som skulle kunnat åvägabringa någon ändring
i deras egen uppfattning af gerningen eller något allvarligare öfvervägande
deraf, innan den begicks. Det torde ock böra erinras, att vår
såväl kyrkliga som administrativa rätt sedan långt tillbaka känt och
användt varningen såsom en sjelfständig straffdom i fråga om mindre förseelser.
»

Såväl inom internationella kriminalistföreningen, hvartill räknade sig
många af rättsvetenskapens frejdade namn och som på sitt program uppstält,
bland annat, att frihetsstraff af kort varaktighet kunde och borde
ersättas af andra lika verksamma straffmedel,- som äfven på nordiska juristmötet
i Stockholm 1896 hade frågan om vilkorlig straffdom utförligt och
uttömmande debatterats, hvarom motionären hänvisar till dels eu uppsats
af presidenten Stael von Holstein i Holms juridiska arkiv för år 1889 och
dels juristmötets tryckta förhandlingar.

Itfter det motionären härpå citerat ett yttrande om institutet vilkorlig
straffdom af chefen för fångvårdsväsendet i Belgien, uppgifver . han,
att i utlandet denna reform redan är genomförd i flera länder, nemligen
i England år 1879, Belgien 1888, Frankrike 1891, Preussen 1895, Sachsen
samma år, Portugal 1898, Norge 1894, Luxemburg 1892, Neuchatel 1891,
Geneve 1892 samt flere utomeuropeiska länder; och att dessutom reformen
vore föremål för lagförslag i Österrike, Ungern, Italien, Schweiz in. fl.
länder.

Sedan motionären härefter i korthet redogjort för den norska lagens
stadganden om vilkorlig straffdom, anför han ytterligare:

Vilkorlig dom vore liksom vilkorlig frigifning så att säga ett försök
från samhällets sida att genom en vädjan till hans ambition återupprätta
den fallne; och att denna vädjan i många fåll ej vore fruktlös, visade
erfarenheten inom de länder, der reformen vore genomförd. De motionen
bifogade statistiska uppgifterna angående de hittills vunna resultaten af den
vilkorliga straffdomen syntes vittna fördelaktigt om dess användning.

Dess praktiska fördelar sammanfattades af den norska föredraganden
å nordiska juristmötet i Stockholm år 1896 i följande ord:

»Vilkorlig dom är ett godt för förbrytaren icke blott derför, att den
sparar honom från skam och olycka, utan också derför, att den underlättar
honom i hans sträfvande att" resa sig efter sitt fall; den är ett godt
för hans närmaste, som i många fall räddas från att blifva utsatta för be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

kymraer och nöd; den är ett godt lör den förnärmade, som ofta vet, att
den skall få sitt förlorade ersatt; den är ett godt för hela samhället, som
icke blott undgår utgifter för fångvården och kraf på fattigvårdsunderstöd,
utan också får nyttiga medlemmar af dem, hvilka eljest skulle hafva blifvit
vane-förbrytare; den är slutligen ett godt för oss jurister. Det lins väl
knappt någon domare, som icke under sin tjensteutöfning ofta har önskat,
att han kunde underlåta att straffa, i känslan deraf att straffet kan få så
vidt gående följder för förbrytaren och hans familj, att det icke blir någon
rimlig proportion mellan brottet och straffet. För honom blir i dylika fall
den vilkorliga straffdomen en stor hjelp. Han tvingas ej längre att beröfva
hustru och barn sin försörjare, han blir i tillfälle att gifva förbrytaren en
utväg att undgå straff, om han för framtiden vill föra ett hederligt lif.»

Ehuru vilkorlig dom sålunda innebure obetingade fördelar, som talade
för dess införande i vår lagstiftning, kunde den vilkorliga domen dock ej
i alla fall af ringare och obetydliga förseelser och under alla omständigheter
såsom straffmedel ersätta de kortvariga frihetsstraffen.

I fråga om vane-förbrytaren, den åt dryckenskapen hemfallne, den
genom vanvårdad uppfostran och dåliga inflytelser missrigtade ungdomen,
torde nog ej den vilkorliga straffdomen vara något effektivt straffmedel till
förekommande af upprepade förbrytelser, liksom ej heller en sådan dom
torde kunna anses lämplig i fråga om mångahanda slags förseelser mot
administrativa författningar, mot rättegångsordningen m. m., t. ex. utevaro
från beväringsmönstring och inskrifningsförrättningar m. m., uteblifvande
såsom part eller vittne.

I omsorgen om vanvårdad och vanartig ungdom och dess återförande
till sam hällsnyttiga individer hade samhället utan tvifvel en stor och vigtig
pligt att fylla, och frågan derom hade ju redan blifvit föremål för förberedande
åtgärder från Ivongl. Maj:ts sida.

Fylleriförseelsernas oerhörda tillväxt inom samhället torde påkalla en
allvarlig undersökning rörande sättet att förekomma dem eller nedbringa
antalet deraf.

Resultaten af bötesstraffen och de korta frihetsstraffen torde beträffande
den åt rusdryckerna hemfallna individen, den oförbätterliga drinkaren
vara alldeles betydelselösa, något hvarom också fångvårdspersonalen synes
hafva en allmän erfarenhet. Hade drinkaren en gång kommit in på rusdryckernas
förderfliga stråt, afskräckte ej några dagars fängelse honom
från att, lössläppt, fortsätta på samma stråt. Han vore hemfallen under
en sjukdom, som endast såsom sådan torde kunna häfvas.

Insättandet af en sådan person, som genom upprepade fylleriförseelser
visat sig vara hemfallen åt dryckenskapen, å för ändamålet inrättade
Bill. till RiksJ. Frot. 1698. 7 Sami. 40 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

drinkareasyler, hvartill måhända städerna skulle vara villiga använda eu
del af sin vinst på bränvinsförsäljningen, torde vara enda möjligheten att
rädda denna person från fysisk och moralisk undergång och bevara honom
åt samhället. I fråga om de förseelser, som bestode i utevaro från beväringsmönstringar,
inskrifningsförrättningar o. d. tilläte sig motionären anföra
ett uttalande af chefen för fångvårdsstyrelsen i skrifvelsen den 24
februari 1889: »Enligt infordrade uppgifter hafva», yttrade denne, »i följd
åt uteblifvande från beväringsmönstringar, inskrifningsförrättningar in. m.
jemlikt värnpligtslagen den 5 juni 1885 ådömda böter i fängelserna aftjenats
år 1887 af 481, år 1888 af 1,304 och år 1889 af 1,060 ynglingar.
Under sagda trenne år hafva, således 2.845 värnpligtige varit för böters
aftjenande inspärrade i rikets fängelser. Att fångvården under de tre till
.fem dagar deras vistelse i fängelserna varar skulle kunna varaktigt påverka
deras pligtbegrepp, är föga troligt, likasom platsen tydligtvis icke väl
lämpar sig för lifvande af deras fosterlandskärlek; men det kan möjligen
befaras, att fängelseminnen i andra afseenden göra mera varaktiga likasom
ock i olika rigtningar mindre förmånliga intryck på de ungas sinnen.
Derest icke de för ifrågavarande försummelse ådömda böter kunna aftjenas
i särskilda militärarrester, förefaller det mig såsom väl värdt att öfverväga,
huruvida icke påföljden för dessa uteblifvanden kunde sättas i utsträckta
skyldigheter inom värnpligtsomradet, vare sig genom förlängd tjenstetid eller
annorledes, hellre än att fortfarande låta, på sätt nu eger rum, fängelserna
blifva för en stor de] af den värnpligtiga ungdomen ett slags förskolor för
dess utbildning till fosterlandets försvar.»

Derefter fortsätter motionären:

Eu mängd förseelser återstode dock alltid, emot hvilka de nu föreslagna
åtgärderna icke lämpligen kunde användas och der sålunda endast
bötes- och förvandlingsstraffen funnes till hands. Att förvandlingsstraffen
till följd af sin kortvarighet ej kunde fylla den sida af straffets ändamål,
som vore att förbättra den dömde, torde vara otvifvelaktigt och hade
motionären redan sökt framhålla.

Af samma orsak och med hänsyn till det sätt, hvarpå förvandlingsstraffen
vore anordnade, kändes de för denne ej såsom något strafflidande
och utgjorde derför ej något afskräckande moment, hvarken för den dömde
eller omgifningen.

Der sålunda med hänsyn dertill, att eu förseelse ej kunde eller borde
af staten leinnas helt och hållet ostraffad, de kortvariga frihetsstraffen
måste såsom förvandlingsstraff användas, kunde ifrågasättas, huruvida dessa
icke borde gifvas en mera skärpt form än för närvarande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69. 1°

Det måste förefalla absurdt, att staten skulle låta hemta en bötesfånge
med fångskjuts ofta långa vägar för att derefter insätta honom tre
a sex dagars tid i ett förvaringsrum, der han i vanliga fall hade det i
alla afseenden bättre än i det fria tillståndet.

Statistiken visade också, såsom motionären förut framhållit, att sedan
vatten- och brödstraffet 1884 afskaffades, hade antalet bötesfångar, som
undero-ått förvandlingsstraff, ökats under 10 år från 10,047 till 15,659.
Under3 1895 inforslades 11,041 fångar, hvaraf nära hälften eller 5,002

personer voro bötesfångar. otr.oa. i

Af till fångtransporten samma år använda statsmedel, 249,894 kr.
38 öre, åtgingo icke mindre än 79,284 kr. 26 öre till transport af bötesfångar,
af hvilka de flesta, såsom motionären påpekat, undergått 3 till 6

dagars fängelse. .,'' . ,

Vatten- och brödstraffet, tilläinpadt under längre tid eller under i
öfrig! sådana förhållanden, att den dertill dömde kunde få fysiskt men
deraf, måste naturligtvis anses absolut förkastligt, men syntes deremot i
förening med de kortaste förvandlingsstraffen, till exempel 3 till 6 dagar,
der sådana nödvändigtvis måste ega rum, egnadt att bibringa dessa straff
egenskap af ett verkligt strafflidande och således kunde gifva de nuvarande
kortvariga frihetsstraffen något afskräckande moment, som de nu saknade.

Tillämpad! på endast dessa nämnda korta förvandlingsstraff och
allenast i sådana fall, der vilkorlig straffdom eller annan mildare straffart
icke kunde ifrågakomma, skulle vatten- och brödstraffet träffa en hel mängd
små förseelser, hvilkas begående och upprepande nog ofta kunde härledas
från likgiltighet och liknöjdhet för bestående straffbestämmelser och måna-en
"åna blott utgöra ett förhånande af dessa.

° ° Hvad slutligen beträffade de längre, för höga bötesbelopp ådömda

förvandlingsstraff, kunde möjligen föreslås dessas utbytande mot annan
lämpligare straffart, till exempel tvångsarbete, såsom inom de tyska, franska
och schweiziska lagstiftningarna, hvilken straffart dock möttes af starkt
vägande motskäl, i hvilket hänseende citeras ett uttalande af piesidenten
Stael von Holstein angående böters förvandling till arbete.

Till sist anför motionären:

»Då emellertid frågan om inskränkning i användningen af de kortvariga
frihetsstraffen och deras ersättande, såvidt möjligt är, åt andra
lämpligare straffmedel synes mig vara af en utomordentligt stor både
social och ekonomisk betydelse, men några reformer i^ dessa hänseenden
ej utan föregående omsorgsfull och grundlig pröfning från sakkunnigt håll
torde kunna praktiskt realiseras, vågar jag vördsamt hemställa, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes

20 Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

taga i öfvervägande, huruvida och i hvad mån de kortvariga frihetsstraffen
och särskilt de s. k. förvandlingsstraffen må kunna dels till sin användning
inskränkas och dels utbytas mot andra lämpligare straffmedel, samt
derefter låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till nödio-a
reformer i gällande lag uti nu angifna syften.»

Såsom af den ofvan lemnade redogörelsen framgår, åsyfta båda de
föreliggande motionerna i hufvudsak samma ändringar i gällande strafflagstiftning.
Hufvudsyftet för såväl herr Lemans som herr Kronlunds motion
utgör nemligen inskränkt användning af det kortvariga fängelsestraffet i
dess nuvarande form, och motionerna stämma äfven derutinnan öfverens,
att för uppnående af detta ändamål föreslagits i det närmaste samma
utvägar.

Derutöfver,. om ock i visst sammanhang dermed, innehåller emellertid
^err ^emans m°tion förslag dels om ändrade bestämmelser angående bötesstraffet,
dels ock om straffskärpning för brott mot person under vissa närmare
angifna försvårande omständigheter.

Hvad då först beträffar det för båda motionerna gemensamma förslaget
om inskränkt användning af det kortvariga fängelsestraffet, vare sig
såsom särskild straffart eller såsom förvandlingsstraff, är utskottet med
motionärerna ense derom, att en sådan reform i strafflagstiftningen är af
verkligt behof påkallad. Den praktiska erfarenheten har, såsom jemväl af
motionärerna framhållits, till full evidens ådagalagt, att det kortvariga
fängelsestraffet är såsom allmän straffart högeligen otillfredsställande, enär
detsamma endast i undantagsfall förmår utöfva en afskräckande inverkan
på den bestraffade. Det är också, enligt utskottets tanke, helt naturligt,
att så blifvit fallet. Vid anordnandet af denna straffart har man nemligen''
synes utskottet, alltför mycket låtit sig bestämmas af hänsyn till brottslingens
kroppsliga välbefinnande och deremot alltför litet beaktat ett af straffets
hufvudsyften, nemligen dess afskräckande verkan och dess förmåga att
bibringa den brottslige en kraftig maning att för framtiden taga sig till
vara för öfverträdelser af samhällets bud. Äfven om det ej låter tänka
sig, att man i det praktiska lifvet skall kunna komma derhän att, såsom
för den teoretiska uppfattningen framträder såsom önskemål, lämpa straffets
art liksom dess utsträckning efter hvarje särskild brottslings individuella
natur, bör man naturligtvis noga tillse, att ett af samhället ådömdt straff
i hvarje fall verkar såsom sådant d. v. s. medför sådant obehag för den
brottslige, att han redan deraf erhåller väckelse till eftertanke och ånger

Lagutskottets Utlåtande N:o 69. 21

öfver sin brottsliga gerning. Sker ej detta ligger faran nära till hands
att, såsom i fråga om det kortvariga fängelsestraffet kan sägas, straffet, i
stället för att verka afskräckande, alstrar liknöjdhet för efterlefnad af samhällets
lagar, och det kan rent af komma derhän, att bestraffningen uppammar
brottsligheten i stället för att förqväfva densamma.

Utskottet vill visserligen erkänna, att humanitära sträfvanden äfven
i fråga om de allmänna straffarternas beskaffenhet hafva sitt stora berättigande,
men man får ej låta dylik hänsyn vara allena afgörande vid fastställande
af medel för vinnande af straffrättens egentliga syfte: en i möjligaste
måtto minskad brottslighet.

För utskottet står det alltså klart, att förändring i angifva hänseende
bör ligga statsmakterna varmt om hjort åt; det gäller allenast att pröfva
och afgöra, huru densamma bör på lämpligaste och från alla synpunkter
mest tillfredsställande sätt åvägabringas.

Äfven härutinnan hafva motionärerna, enligt utskottets tanke, lemnat
värdefulla anvisningar.

Hvad först vidkommer förslaget att i vår lagstiftning upptaga det
i ett flertal utländska lagstiftningar erkända rättsinstitutet vilkorlig straffdom
— hvilket, sådant detsamma framträder i de utländska lagstiftningarne,
innebär, att domaren vid ådömande af straff för ringare brott eller
förseelser kan för vissa fall förordna om uppskof med straffets verkställighet
och att, derest den dömde sedermera ej inom viss tid gör sig till brott
eller förseelse ånyo skyldig, det ådömda straffet förfaller — så är det
uppenbart, att, då det kortvariga fängelsestraffet, vare sig detsamma direkt
ådömes eller användes såsom förvändlingsstraff för böter, i det stora flertalet
fall just utgör den påföljd, som enligt vår lag följer på ringare brott
eller förseelser, den vilkorliga domens införande skulle i afsevärd mån bidraga
till inskränkt användning af det kortvariga fängelsestraffet. Från
denna synpunkt måste alltså den vilkorliga domens upptagande i vår lagstiftning
vara att förorda. Äfven betraktadt i och för sig synes ifrågavarande
straffmedel särdeles lämpligt. Att den vilkorliga domen utgör en
förmån för den brottslige — då han derigenom beredes möjlighet att undslippa
straff — ligger i öppen dag; frågan gäller alltså uteslutande, huruvida
det från samhällets synpunkt kan vara något att mot nämnda straffmedel
erinra.

1 detta afseende har uttalats farhåga, att uti den vilkorliga straffdomen
skulle ligga allt för ringa straffhot för att afskräcka personer från
begående af sådana brott eller förseelser, för hvilka den vilkorliga domen
komme till användning. Denna farhåga synes dock vid närmare eftersinnande
ogrundad.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

Visserligen skulle, derest en person, som hade böjelse att begå ett
visst brott, på förhand kunde vara säker, att han för detsamma kornme
att endast vilkorligt domfällas, en sådan omständighet i många fall verka
mindre kraftigt för brottets förhindrande än medvetandet, att straff följde
brottet omedelbart i spåret; men om, såsom i utländska lagstiftningar är
föreskrifvet, det vilkorliga domfällandet ej kommer till användning i andra
fall än då domaren, med hänsyn till särskilda förmildrande omständigheter,
finner sådant lämpligt, och alltså icke någon brottsling kan ega anspråk
på nämnda förmån, torde man ej behöfva befara någon sådan menlig inverkan
af den vilkorliga domens upptagande i lagstiftningen.

Vid jemförelse särskildt med det kortvariga fängelsestraffet, sådant
det i vår rätt tillämpas, lärer den vilkorliga domens företräde i afseende på
förbättrande och från brott återhållande kraft ej vara tvifvel underkastadt.
Erfarenheten från de främmande länder, der det vilkorliga domfällandet
brukas såsom straffmedel, vittnar ock synnerligen fördelaktigt om dess
verkningar i straffrättsligt hänseende. Särskildt såsom hämsko mot återfall
^ i brott har den vilkorliga domen visat sig besitta förvånansvärd
kraft, eu omständighet, som är förtjent af den största uppmärksamhet, då
just uti de ofta förekommande återfallen ligger en af de djupaste skuggsidorna
i vårt nutida straffsystem.

Det ofvan uppstälda önskemålet, inskränkt användning af det kortvariga
fängelsestraffet, kan emellertid ej i tillbörlig grad vinnas allenast
genom den vilkorliga straffdomens införande. För det stora antal fall, då
den vilkorliga domen ej lämpar sig att sättas i stället för det nuvarande
kortvariga fängelsestraffet, måste alltså utfinnas andra utvägar att nå
nämnda syfte.

Härutinnan synes det utskottet som om motionärernas förslag om
skärpning af fängelsestraffet utgör en följdrigtig konseqvens af den uppfattning,
som utskottet med motionärerna delar om olämpligheten af det
kortvariga fängelsestraffet i dess nuvarande form, enär dess bristande
effektivitet har sin hufvudorsak i det förhållandet, att ett stort antal
brottslingar under sin bestraffningstid åtnjuta väsentligt större förmåner
i fråga om sitt kroppsliga välbefinnande än dem, hvarpå Jifvet utom
fängelsets murar kan bjuda. Vid detta förhållande och då frihetens förlust
— som eljest i och för sig utgör ett verksamt straffmedel — näppeligen
kan under kortare tid ensam fylla straffets ändamål, synes den
rigtning gifven, hvari eu förbättring af det nuvarande tillståndet är
att vinna.

Då det sedermera gäller att utfinna lämpliga former för den önskvärda
skärpningens genomförande, kan god ledning hemtas från den ut -

Lagutskottets Utlåtande N:o 69. 23

ländska lagstiftningen, der under senare årtiondet ett flertal affliktiva straffarter
kommit till användning. Först möter här en straff-form, som tillförene
varit i vår lagstiftning upptagen, ''men år 1884 afskaffades, nemligen
fängelse vid vatten och bröd. Rörande detta straff har erfarenheten från
den tid, som föregick dess upphäfvande i vår lagstiftning, visserligen ådagalagt,
att detsamma^ undergående i oafbruten tidsföljd ett större antal
dagar kan för den bestraffades helsa medföra verkliga vådor: och det bör
naturligtvis derför ej ens sättas i fråga att återinföra detsamma, utan att
samtidigt, vidtagas betryggande åtgärder mot menliga följder deraf för den
bestraffade. Detta låter sig emellertid, efter hvad erfarenheten utvisar,
väl göra; genom vissa obligatoriska, efter hygieniska hänsyn afpassade
afbrott i dylik bestraffning och stadgande om kontroll af läkare vid straffets
verkställighet kan åt vatten- och bröd straffet utan svårighet gifvas
sådan anordning, att dess upptagande i lagstiftningen väl kan ifrågasättas.
Att nämnda straff besitter en hög grad af effektivitet i straffrättsligt hänseende,
torde vara allmänt erkändt och styrkes äfven af erfarenheten från
den tid, då detsamma här i landet användes. Utskottet vågar derför antaga,
att dess återinförande skall komma att utöfva ett från straffrättslig
synpunkt välgörande inflytande.

Äfven de båda öfriga af herr Leman särskild!, omnämnda formerna
för skärpning af det kortvariga fängelsestraffet synas utskottet väl egnade
för dermed afsedt ändamål. Såväl mörkt fängelse som fängelse med hårdt
nattläger måste anses såsom lämpliga medel att hos den dermed bestraffade
framkalla den varaktiga känsla af obehag, som straffet bör medföra, och
sålunda bibringa brottslingen skräck mot förnyad lagöfverträdelse. Då
tillika sistnämnda straff ej är förenadt med någon fara för den brottsliges
helsa samt rörande mörkt fängelse enahanda försigtighetsmått som vid
tillämpning af vatten- och brödstraffet kunna vidtagas, synes utskottet intet
vara att erinra mot deras upptagande bland vår svenska lagstiftnings
straffmedel.

I öfrigt kunna åtskilliga andra affliktiva straff tänkas såsom lämpliga
skärpningsformer af fängelsestraffet, och utskottet anser alltså, att icke
någon väsentlig svårighet skall frän denna synpunkt möta mot genomförande
af den reform inom strafflagstiftningen, som ofvan framhållits
såsom önskvärd.

Såsom ett ytterligare medel att minska olägenheterna af det nuvarande
fängelsestraffets användning hafva motionärerna ifrågasatt särskilda
bestämmelser angående bestraffning af brott, begångna under rusets
inflytande eller af vane-drinkare. Sålunda har herr Leman för förstnämnda
slag af brott förordat straffbestämmelser, i likhet med den schweiziska

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

lagens, om förbud mot besökande af utskänkningsställen, och hvad förbrytelser
af vane-drinkare angår hafva motionärerna ifrågasatt brottslingens
insättande på botanstalt för drinkare. Dessa förslag synas utskottet visserligen
förtjenta af beaktande, men då desamma ej ega något närmare
samband med den hufvudfråga, som af motionärerna upptagits till behandling
och för öfrigt deras lösning krafvel’ väsentligt vidlyftigare förberedelser
än den sistnämnda — särskildt. i fråga om upprättande af
asyler för drinkare har utskottet ansett skäl ej föreligga för Riksdagen
att uti den skrifvelse till Konungen, hvarom utskottet, i anledning0 af
motionerna kommer att hemställa, upptaga motionärernas förslag i denna
del till särskildt omnämnande.

Hvad beträffar herr Lemans framställning om ändrade bestämmelser
angående bötesstraffet, har utskottet här ofvan, vid behandlingen af frågan
om det kortvariga fängelsestraffet, redan uttalat sig om behöfligheten att
i lagstiftningen införa ett mera effektivt förvandlingsstraff för böter än
det nuvarande, och utskottet torde derför ej behöfva härom vidare orda.
Deremot vill utskottet uttala, att de af motionären ifrågasatta bestämmelserna
angående anstånd med betalning af böter, afbetalning å böter och
böters aftjenande i vissa fall genom arbete i statens eller kommunens
tjenst icke synas utskottet vara af behofvet, påkallade, utan skulle desamma
fastmera leda till ökade svårigheter i straff-förvaltningen. Införande af vilkorlig
straffdom . och skärpning af förvandlingsstrafifet för böter torde i
det närmaste göra tillfyllest att undanrödja olägenheterna af de nuvarande
stadgandena angående bötesstraffet och dess förvandling. Beredes derjemte
möjlighet för domaren att, efter sig företeende omständigheter, kunna bestämma
tiden och sättet för förvandlingsstrafifets verkställande, torde i
bötesstrafifbestämmelserna ej ligga något hinder mot vinnande af det straffrättens
syfte, som utskottet ofvan betecknat såsom eftersträfvansvärdt, att
afpassa straffet efter hvarje särskild brottslings individuella natur.

Hvad . slutligen angår herr Lemans förslag om skärpning vid iteration
eller eljest försvårande omständigheter af straffen för brott mot person,
anser utskottet motionären hafva anfört fullgiltiga skäl för en sådan lagändrings
vidtagande. Erfarenheten från våra domstolars verksamhet vittnar
nogsamt om den oroande tillväxten af dylika brott under senare tider.

Utöfver de affliktiva straff, som ofvan förordats i fråga om allmän
skärpning af det kortvariga fängelsestraffet, synes emellertid för yngre
manliga brottslingar kroppsaga vid dylika brott böra komma till användning,
då erfarenheten visar, dels att brott mot person i stort antal begås åt
sådan ungdom, dels ock att tillfogande af kroppsligt lidande har en mägtig
kraft att böja ett ungt, mot samhällsordningen trotsigt sinne.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69. 25

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herrar Lemans och
Kronlunds föreliggande motioner, ville i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga i
öfvervägande, dels huruvida vilkorlig straffdom lämpligen
må vid ringare brott och förseelser i vår svenska rätt
införas, dels huruvida i de fall, der enligt nu gällande
lag enkelt fängelse antingen ådömes omedelbart på kortare
tid eller sättes i stället för bötesstraff, andra mera affiiktiva
frihetsstraff böra komma till användning, vare
sig såsom allmän regel eller då domstol derom förordnar,
dels ock huruvida sådana eller andra affliktiva straff böra
särskilt stadgas för brott mot person, vid iteration eller
eljest försvårande omständigheter, när straffarbete likväl
ej anses böra å brottet följa, samt, om förhållandena
dertill föranleda, för Riksdagen framlägga förslag till de
förändrade lagbestämmelser, som för vinnande af ofvan
angifna syften kunna erfordras.

Stockholm den 28 april 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

af herrar Hasselrot och Öländer, hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka
motionärernas förslag om införande af vilkorlig straffdom; samt

af herrar J. Anderson, E. Svensson och Wiklund mot vissa delar af
motiveringen.

Herrar Fröberg, F. Andersson och Ohlsson hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prot. 1898. 7 Sami. 40 Höft.