Ijagutskottets utlåtande Nr

Utlåtande 1918:LU13

Ijagutskottets utlåtande Nr

in.

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 1 mars 1918 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till ändrad lydelse
av 18 § i lagen om allmän pensionsförsäkring.

Närvarande: herrar Persson i Norrköping, Gezelius, Stärner*), greve Spens, Dahl, von
Sydow, Tisell, Klefbeck, Pettersson i Bjälbo, Lindqvist i Kosta, Holmdahl,
Strid, Johansson i Trollhättan, Ericsson i Åtvidaberg*) samt Johanson i Gäre.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

1 eu inom första kammaren väckt till lagutskottet hänvisad motion,
nr 68, har herr Lindblad, Ernst, hemställt, att riksdagen måtte för sin
del besluta följande ändrade lydelse av § 18 i lagen om allmän pensionsförsäkring
den 30 juni 1913:

§ 18. Innehar avgiftspliktig — — — tjänst eller
arbetsanställning hos arbetsgivare, skall avgiften för
den avgiftspliktige erläggas av arbetsgivaren, och äger
denne mot avlämnande — — — förfallen.

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört
följande:

»Erfarenheten synes nogsamt giva vid handen, att inom varje kommun
pensionsavgifternas inbetalning vållar ej så litet utgifter för kommunen
och en massa besvär, som kunde helt och hållet undvikas. Till
följd därav, att lagen ej ålägger arbetsgivaren, utan blott medger åt honom
att förskottera avgifterna med rätt till avdrag på innestående avlöning,
kommer mången gång detta bekväma och fullt berättigade betalningssätt
ej till användning. Genom tanklöshet och försumlighet hos
den betalningsskyldige tvingas kommunen att utlägga beloppet, och

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 10 käft. (Nr 13.) 1

Motionärens

motivering.

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

■>

den exekutiva apparaten skall sedan sättas i gång till avgiftens indrivande,
som vållar tidsspillan och mycket besvär och ändå ofta medför
negativt resultat. Ytterligare en olägenhet uppstår därutinnan, att
pensionstagaren sedermera ej räknas till godo dessa av kommunen inbetalda
avgifter vid pensionsbeloppets utfående.

Genom en mycket obetydlig lagändring skulle rättelse härutinnan
i de flesta fall kunna vinnas. Utlägget av arbetsgivaren kvittas av
sig självt nästa avlöningsdag, icke så där kommunen nödgats träda
emellan. En otrolig mängd skriverier och besök av fjärdingsmannen
blir följden, och en rätt så besvärlig redovisning.

I och med uppbördsväsendets omläggning kan man vänta, att
restantierna å alla kronoutskylderna skola ökas i högst betydande grad.
De nya skattepostanvisningarna komma ock säkerligen att minska användningen
av den hittills av arbetsgivarna använda listbetalningsmetoden.

Det kan väl synas berättigat, att avgifter för den arbetsanställda
befolkningen, som skola betalas inom den egna kommunen, också verkligen
komma att betalas på bekvämaste och minst betungande sätt. Då löner
och arbetspriser stigit i så orimlig grad, är det väl ock tillbörligt, att
avgifter, som i lag föreskrivas till ett så behjärtansvärt ändamål, också
betalas av rätta vederbörande och ej genom olämpliga betalningsmetoder
komma att drabba kommunen.»

Motionären hänvisar jämväl till en vid motionen fogad skrivelse
från en kommunalnämndsordförande, som enligt motionärens förmenande
säkerligen icke stode ensam om sin uppfattning. Skrivelsen är av
följande lydelse:

Hr Riksdagsman.

Västermalma den 24 jan. 1918.

Jag dristar härmed vördsamt hemställa, huruvida genom riksdagens åtgörande
någon ändring kunde åstadkommas i ett missförhållande, som vållar kommunerna rätt
dryga utgifter. Jag syftar på svårigheten att utfå pensionsavgifterna av ogifta och
lösa arbetare. En obetydlig ändring av 18 § i lagen om allmän pensionsförsäkring
vore allt som behövdes. Paragrafen tyckes förutsätta, att arbetsgivare utlägger avgiften
för sina anställda arbetare. I de flesta fall gör han det nog, men långt ifrån
alltid, och då blir det undantagslöst kommunen, som får träda emellan. Den ändring,
som behövdes, borde inte kunna röna något motstånd. Om satsen: »och varder avgiften
för den avgiftspliktige erlagd av arbetsgivaren» utbyttes mot: »skall avgiften
för den avgiftspliktige erläggas av arbetsgivaren och äger denne» o. s. v., vore
saken därmed hjälpt, och mycket trassel, besvär och förargelse bragt ur världen. Det
är inte vidare uppbyggligt att se, huru unga arbetare fräckt neka att erlägga en avgift,
som inte på långt när uppgår till en nuvarande dagsinkomst. Den retentionsrätt, som

Lagutskottets utlåtande Nr 1H.

kommunen äger mot den försumlige, är av noll och intet värde. Sådana där herrar
ha aldrig någon utmätningsbar tillgång.

I förhoppning, att min hänvändelse icke illa upptages, tecknar

Med utmärkt högaktning
E. A. Kumlin.

Ordf. i Ludgo kommunalnämnd.»

Lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 innehåller
i sin 18 § den bestämmelse, att arbetsgivare har rättighet men icke
skyldighet att verkställa inbetalningar av pensionsavgift för hos honom
anställd person. Motionären föreslår sådan ändring i denna bestämmelse,
att dylik skyldighet stadgas, därvid motionären synes närmast hava
haft för ögonen de fördelar, som därigenom skulle beredas kommu
nerna, vilkas ansvarighet för obetalda grundavgifter skulle komma att
i långt mindre utsträckning tagas i anspråk än nu är fallet,

1 anledning av Kungl. Maj:ts till 1913 års riksdag avgivna proposition
med förslag till berörda lag, som upptog 18 § i dess nuvarande
lydelse, yrkade en enskild motionär inom andra kammaren bland annat
sådan ändring i denna paragraf, att arbetsgivare skulle åläggas uppbära
och ansvara för inbetalningen av i hans tjänst varande avgiftspliktigas
avgifter. Till stöd för sitt yrkande anförde motionären bland
annat följande:

»Däremot synes intet skäl föreligga att icke göra arbetsgivarne ansvariga
och uppbördsskyldiga för sina arbetares avgifter. En dylik
skyldighet är så mycket mer på sin plats, som den är ägnad att i hög
grad höja pensioneringens effektivitet. De fördelar, som äro förenade
med arbetsgivarens uppbördsskyldighet, hava även av Kungl. Maj:t uppmärksammats,
då man i förslaget förutsätter,, att vissa aibetsgivare
komma att göra frivilliga inbetalningar, varvid rättighet lämnas dem
att göra motsvarande avdrag å arbetarnes löner. Det synes mig, att
denna frivilliga inkassering bör göras obligatorisk ~ T‘ • "

tagligen bör en dylik obligatorisk indrivningsskyldigbet för arbetsgivarne
medföra införandet av märkessystem enligt tyskt mönster. Olagenheten
med den omständlighet, som möjligen kan vara förenad härmed,
är dock vida mindre än de påtagliga olägenheter, som icke kunna undvikas
genom nu föreslagna uppbördssystem i förening med kommunalocb
kronoskatten. Den mängd personer, som resterar för dessa skatter,
borde vara tillräckligt skäl att avskräcka från ett uppbördssystem, som
ytterligare kommer att öka deras antal.» _ _

I sitt till riksdagen avgivna utlåtande i anledning av föreuämnda

TJtskottets

yttrande.

4

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

Kungl. Maj:ts proposition och i anledning- därav väckta motioner anförde
särskilda utskottet, som hade saken till behandling, efter att hava omnämnt,
förutnämnde motionärs yrkande om arbetsgivares uppbördsskyldighet,
, bland annat följande:

»Såsom, motionären även anmärkt, torde en konsekvens av ett dylikt
indrivningssystem bliva införandet av märkessystem enligt tyskt
mönster. Ett sådant system torde emellertid icke lämpligen kunna tilllämpas
för samtliga försäkrade utan böra begränsas till lönarbetare och
tjänare. Härigenom uppstår eu brist på enhetlighet, som måste föranleda
avsevärda olägenheter. Ett märkessystem för även med sig en
ganska omfattande administration och skulle säkerligen på grund härav,
tillämpat på svenska förhållanden, föranleda betydligt högre kostnader
än Kungl. Maj:ts förslag.»

Med hänsyn till det anförda förklarade sig utskottet icke kunna
tillstyrka bifall till berörda hemställan om ändring i Kungl. Maj:t.s förslag;
och blev lagförslaget i denna del av riksdagens båda kamrar oförändrat
antaget.

Sedan emellertid pensionsförsäkringslagen i tillämpningen visat sig
vara behäftad med vissa bristfälligheter, har, enligt vad utskottet inhämtat,
pensionsstyrelsen med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga
till behandling upptagit frågan om åtskilliga genomgripande ändringar i
nämnda lag, därvid jämväl spörsmålet om arbetsgivares ansvar för
hos dem anställdas pensionsavgifter varit föremål för uppmärksamhet.

I skrivelse till .Kungl. Maj:t den 21 januari 1918 framlägger pensionsstyrelsen
ett vittgående reformförslag, därvid styrelsen för de frågor,
vilkas behandling icke avslutats, angiver de stora linjerna till det förslag,
som styrelsen förklarar sig ämna framdeles avlämna. Bland dessa
senare frågor märkes den om arbetsgivares uppbördsskyldighet, och
yttrar styrelsen härom bland annat följande:

»Bett äffande den i 18 § givna bestämmelsen om arbetsgivares uppbold
av pensionsavgifter, vilken icke återfinnes i ålderdomsförsäkringskommittén
utan tillkom under lagens behandling hos Kungl. Maj:t, anförde
föredragande departementschefen bland annat, att ehuru han vid
en försäkring av den art som den föreliggande icke kunde finna tillräckligt
fog för upptagande av obligatoriska arbetsgivarbidrag till försäkringen,
han emellertid kände sig tilltalad av ett av kommerskolleväck-l;
förslag, att möjlighet borde öppnas för arbetsgivare att
frivilligt ansvara för arbetstagares pensionsavgifter. Departementschefen
hyste nämligen den uppfattningen, att arbetsgivarna i stor utsträckning
skulle låta sig angeläget vara att genom ett dylikt frivilligt ansvar,

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

vilket väl i flertalet fall skulle komma att utveckla sig till praxis, främja
försäkringens framgång ocli stabilitet, som i så bög grad vore beroende
av en ordentlig avgiftsbetalning.

Bestämmelsen ifråga har emellertid hittills icke visat sig vara av
någon egentlig praktisk betydelse för avgiftsbetalningen, enär tillämpning
av densamma endast rent undantagsvis förekommit. Behovet av
mera effektiva föreskrifter på detta område har dock befunnits vara synnerligen
trängande. Eu mycket stor del av hittills förekommande restantier
gäller pensionsavgifter för huvudsakligen yngre lönarbetare,
vilka utan svårighet skulle kunna erlägga sina pensionsavgifter, men
försumma detta. Ett sådant missförhållande medför stora olägenheter
för försäkringen och för kommunerna, vilkas ansvarsbörda för obetalda
grundavgifter därigenom avsevärt ökas, samt icke minst för de avgiftspliktiga
själva, vilka ofta framdeles torde få anledning att ångra, att de
icke bättre förstått sitt eget bästa. Ett vidgat upplysningsarbete på
detta område torde emellertid icke hava så synnerligen stora utsikter
att ändra dessa förhållanden vare sig beträffande arbetsgivarna eller de
försumliga avgiftspliktiga.

Det är emellertid en mycket svårlöst fråga att åstadkomma en för avhjälpande
av dessa missförhållanden lämplig och på samma gång fullt effektiv
ordning. Av olika sätt för lösning av denna fråga synes det i den
tyska socialförsäkringen använda märkessystemet med dess mjuka anpassning
efter avlöningsterminerna och synnerligen effektiva uppbördsresultat
erbjuda betydliga fördelar både för de försäkrade och för pensionsförsäkringen.
Införandet av ett dylikt system skulle likväl komma
att medföra ett rätt avsevärt administrationsarbete för arbetsgivarna,
uppbördsmyndigheterna och pensionsstyrelsen. Under sådana omständigheter
har styrelsen icke ansett sig kunna, åtminstone för närvarande,
förorda detsammas införande. Man borde i stället åtnöja sig med en
mindre omständlig anordning, även om denna icke från början bleve
fullt effektiv. De praktiska erfarenheter, som tillämpningen av densamma
skulle lämna, kunde sedermera bliva vägledande för bestämmelser,
som vore mindre betungande i tillämpningen och bättre anpassade
efter härvarande förhållanden, än om man skulle söka tillämpa ett
märkessystem.

Enligt 18 § äro redan nu hos en arbetsgivare anställda avgiftspliktiga
personer skyldiga att vidkännas avdrag å kontant avlöning för
de avgifter, arbetsgivaren erlagt för den avgiftspliktige. Frågan rör
sig sålunda i huvudsak om att finna en för arbetsgivarnas medverkan
vid uppbörden effektiv form. Som redan nämnts har denna fråga visat
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 samt 10 Käft. (Nr 13.) 2

tf

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

sig synnerligen svårlöst, och styrelsen har ännu icke varit i tillfälle att
bilda sig en bestämd uppfattning om bästa sättet för dess lösning.»

I anslutning härtill förklarade styrelsen, att den ansåge sådan ändring
i 18 § pensionsförsäkringslagen oneklig, att arbetsgivares ansvar
för erläggande av pensionsavgift för hos honom anställd, avgiftspliktig
person erhölle ökad betydelse, samt att styrelsen ämnade framdeles till
Kungl. Maj:t inkomma med närmare utredning och förslag härom.

Då således det genom förevarande motion framförda spörsmålet
redan är föremål för utredning och utskottet finner sig icke böra genom
några uttalanden i vare sig ena eller andra riktningen föregripa denna
utredning, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 mars 1918.

På lagutskottets vägnar:

SVEN PERSSON.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1918.