I.atjut,utlåtande År 32 (Utlåtande 1917:LU32 Lagutskottet)

I.atjut,utlåtande År 32.

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1917 kl. Vall t- m -

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 17
kap. 3 § strafflagen.

Närvarande: herrar Lindhagen, Gezelius, Stärner, Högberg*, Alexanderson*, Petrén,
Yalerius Olsson*, Permansson, Pettersson i Iijälbo*. Persson i Norrköping,
Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjät, Rehn*, Lindqvist i
Kosta och Rydholm*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti eu inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 242, har herr Rydholm hemställt, att riksdagen måtte för sin del besluta,
att strafflagens IT kap. 3 § skall erhålla följande förändrade lydelse:
»Det åligger allmän åklagare att åtala horsbrott, när den oskyldiga
makan brottet till åtal angivit eller för det brott skillnad i äktenskapet
sökt eller mannen efter lagsökning ålägges att underhåll giva till barn,
som blivit i hordom avlat, eller ock brottet eljest under allmänt åtal hörer.
T andra fall må horsbrott ej av allmän åklagare åtalas».

Till stöd för den i motionen gjorda hemställan har motionären anfört:

»Då den numera gällande lagen om äktenskaps ingående och upplösning
av den 12 november 1915 var under förberedande behandling, gjordes
den anmärkningen, att, då enligt 6 kap. 8 § äktenskapsskillnad på
grund av horsbrott omedelbart kan erhållas och den förut stadgade väntetiden
före ingående av nytt äktenskap ur lagen borttagits, det vore fara
Bihang till riksdagms protokoll 1917. 9 sand. 29 käft. (Nr 32—33). 1

Motionärent
motivering.

Lagutskottets utlåtande 2\''r 32.

värt, att den stängda vägen att snabbt vinna skilsmässa genom en ’Köpenhainnsresa’
skulle ersättas med utvägen att snabbt vinna skilsmässa
genom ett verkligt eller fingerat äktenskapsbrott. Att denna farhåga
icke var ogrundad, är visst. Denna genväg till äktenskapsskillnad var
icke ens okänd under de gamla äktenskapslagarnes tid. Därför godkänner
icke lagen i fråga om sådant brott egen bekännelse såsom bevisning
utan fordrar därjämte andra bevis.

Anmärkningen bemöttes emellertid därmed, att strafflagens 17 kap.
stadgar straff för horsbrott, och att dels fruktan för detta straff skulle
avhålla från att på denna väg söka äktenskapsskillnad, dels undergående
av detta straff'' skulle tvinga till dröjsmål med nytt äktenskaps ingående.
Så skulle det nog vara, om äktenskapsbrott verkligen straffades. Men så
är i regeln icke förhållandet.

1 1734 års lag voro mycket stränga straff bestämda för brott mot
äktenskapets helgd. Så väl lönskaläge som horsbrott voro belagda med
kraftigt verkande straff, de senare till och med i vissa fall med dödsstraff.
Dessa straff blevo genom den numera gällande strafflagen högst
väsentligt nedsatta. Strafflagens 18 kap. 9 § säger: ''Ogift man, som

övar otukt med ogift kvinna, — — — — straffes för lönskaläge med
böter, högst 100 riksdaler. Ej skall dock sådant straff ådömas i annat
fall, än då mannen, efter lagsökning av kvinnan eller hennes målsman,
ålägges att underhåll giva till barn, varmed kvinnan i lägersmålet rådd
blivit’. Denna lags öde är ett talande bevis för, huru det går, när åt en
lagbestämmelse gives en dylik negativ form. Så vitt jag vet dömes numera
aldrig någon man till straff för lönskaläge.

I det närmaste på samma sätt har det gått med strafflagens bestämmelser
i det 17 kapitlet angående straff för horsbrott. Visserligen stadgas
i 1 och 2 §§ straff för hor, men så heter det i den 3 §: ''Horsbrott
må ej av allmän åklagare åtalas, där ej den oskyldiga makan brottet till
åtal angivit eller för det brott skillnad i äktenskapet sökt eller mannen
efter lagsökning ålägges att underhåll giva till barn, som blivit i hordom
avlat, eller ock brottet eljest under allmänt åtal hörer''.

Det bör icke kunna bestridas, att den negativa avfattning, som detta
lagrum fått, omedelbart ger intryck av, att det innehåller ett generellt
förbud för allmän åklagare att åtala horsbrott, vilket generella förbud
är beledsagat med några undantag rörande vissa fall, då det är för honom
tillåtet att åtala. Men man får icke det intrycket, att han har någon plikt
att åtala, även om det skulle i verkligheten vara lagens mening.

Såsom en tillåtelse och icke som ett åläggande hava allmänna åklagare
uppenbarligen också uppfattat lagens ord. En tillåtelse kan man ju

Lftyutul-oitelx utlutande Kr 32.

opåtalt underlåta att begagna sig av. Detta är nog förklaringen till, att
horsbrott så ytterst sällan åtalas och straffas.

Den omständigheten, att under de 86 år jag skött pastorsexpeditionen
i Göteborg intet enda fall av rådhusrätten anmälts, då någon blivit dömd
till straff för horsbrott, ehuru kungl. kungörelsen den 4 maj 1855 av
rådhusrätten i Göteborg noggrant efterleves, bär föranlett mig att undersöka,
om förhållandet varit detsamma i stadens övriga församlingar, -lag
har undersökt saken för de 20 åren 1896 till 1915 och funnit, att under
år 1896 dömdes två pei*soner till straff för horsbrott och under de därpå
följande 19 åren hava ytterligare två personer dömts för samma brott.
Huruvida i något av dessa fall åtal ägt rum på grund av att äktenskapsskillnad
sökts, vet jag icke. Det sannolika är, att förhållandet varit, att
den oskyldiga makan yrkat åtal, ty att den omständigheten, att äktenskapsskillnad
sökts, icke plägat föranleda allmänne åklagaren att väcka
åtal, det framgår med all tydlighet därav, att, under det att under de
nämnda 20 åren inalles 4 personer dömts till straff för horsbrott, så hava
under samma tid 69 äktenskap upplösts på grund av äktenskapsbrott, där
den brottslige tillhört Göteborgs stad och sålunda där bort åtalas och
dömas. I åtminstone 65 av dessa fall har sålunda intet åtal ägt rum.
Jag tror mig veta, att enahanda är förhållandet i Stockholm. Som de
ojämförligt flesta äktenskapsskillnaderna äga rum i Stockholm och Göteborg,
så betyder det föga, om förhållandet på ett eller annat ställe skulle
vara ett annat.

Nu förhåller det sig så, att det är en ganska allmän uppfattning,
att det, som icke straffas, icke heller är brottsligt. Därav har blivit eu
följd, att, liksom lönskaläge ingalunda längre anses som något brott och
ej ens som en skam ens för kvinnan, utan de utom äktenskap födda barnens
antal mer och mer stegrats och nått en oerhörd höjd, så ha äktenskapsbrotten
ökats i hög grad och anses knappt som en skam. Ytterst
vanligt är, att de talrika konkubinat, som förekomma, bestå däri, att eu
gift man lever tillsammans med en annan kvinna eller en gift kvinna
med en annan man. Försöker man övertyga en sådan gift person, att
han handlar brottsligt, så blir man sällan förstådd. Det händer till och
med, att han eller hon anhåller, att anteckningen om det gamla äktenskapet
måtte utstrykas i kyrkoboken, då man icke anser, att det är någonting.
Och hans grannar och anförvanter stöta sig icke på saken utan
umgås med familjen, såsom om allt vore i ordning.

Under sådana förhållanden kan man icke antaga, att det skulle te
sig särdeles motbjudande att söka äktenskapsskillnad på grund av horsbrott.
I talrika fall, då äktenskapsskillnad sökts och erhållits på grund

Lagutskottets utlåtande Xr 32.

Utskott ets
yttrande.

av eu ’ K öpenhamnsresa’, har verkliga orsaken till, att äktenskapet
gått sönder, varit äktenskapsbrott. Sedan numera denna utväg att vinna
skilsmässa med så liten skandal som möjligt blivit stängd, kan man
vänta, att verkliga orsaken oftare kommer fram.

Det är emellertid icke blott farhågan för, att horsbrottet skall komma
att begagnas som eu genväg till äktenskapsskillnad, som föranlett denna
motion. Då den nya äktenskapslagen behandlades, hade jag det intrycket,
att meningen var att, sedan de ofullbordade äktenskapen avskaffats, giva
det fullbordade äktenskapet ökad helgd. Den som förstår och besinnar
den utomordentligt stoi-a betydelse, familjen och med den äktenskapet
och äktenskaplig trohet ha för samhällets sundhet och välfärd, kan icke
anse det annorlunda än som en samhällsolycka, om denna trohet betraktas
som något oväsentligt. Äktenskapsbrott bör ej anses som endast eu
personlig förolämpning mot den andra makan. Det är ett brott mot samhället
och bör därför straffas såsom varje annat brott mot samhällets
lagar. Endast på det sättet kan det hos människorna inskärpas, att äktenskapsbrott
är ett verkligt brott.

Men skall detta kunna ske, så får det icke bero på den enskilde
åklagaren, om han vill åtala ett sådant brott. Det bör i lagen uttryckligen
åläggas allmän åklagare att åtala horsbrott.

Då jag nu föreslår en ändring av strafflagens 17 kapitel i detta syfte,
sä menar jag icke, att detta skulle vara den enda utvägen att nå målet,
utan överlämnar åt utskottet att finna en bättre formulering, blott den
leder till det av mig åsyftade målet.»

Om allmänna åklagares rätt och plikt att åtala stadgas i 19 § 1, 2
och 3 momenten av förordningen om strafflagens införande följande:

1. Allmän åklagare skall tala å brott, som under allmänt åtal hörer, ändå att
angivelse därom ej sker.

2. Under allmänt åtal höra alla brott, som ej i lag uttryckligen undantagna
finnas. Innefattar eu handling flera brott, och hörer någotdera under allmänt åtal; då
äge ock slikt åtal för de övriga rum, ändå att de eljest därifrån undantagna äro.

3. Allmän åklagare vare ock pliktig att utföra åtal å brott, som hos honom av
målsägande angives, där brottet ej är sådant, att det endast av målsägande!! åtalas må,
efter ty i lag stadgat finnes.

Vid jämförelse mellan dessa bestämmelser och stadgandet i 17 kap.
3 § strafflagen framgår tydligt, att i de fall, då åklagare enligt sistnämnda
lagrum har rätt att åtala horsbrott, han jämväl är därtill skyldig och att
förty en underlåtenhet härutinnan innebär ett eftersättande av en honom
åliggande tjänsteplikt. Stadgandet har sålunda i dess nuvarande lydelse

L(i//utxkolMn utlåtande 1Sr 82. 5

samma innebörd som i den av motionären föreslagna formuleringen, ocli
ett bifall till motionens yrkande skulle icke innebära någon ändring i sak.
Dessutom synes den föreslagna lydelsen kunna föranleda villrådighet
rörande innebörden av andra strafflagens stadganden, som hava eu med
förevarande lagrum jämförlig formulering och i vilka någon ändring icke
förutsatts. Utskottet anser de allmänna bestämmelserna i 19 § av förordningen
om strafflagens införande vara fullt tillräckliga för en riktig uppfattning
av åklagarnas rätt och plikt i förevarande hänseende.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 april 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.