hindra Kaminarens Tillfälliga, Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 20 (Utlåtande 1894:Tfu420 Andra kammaren tfu4)

hindra Kaminarens Tillfälliga, Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 20.

''bimlivif Sobc fC.!/Hö! t Ii,cl» !;>M TnHilil n-u.-r ; r »i) i .! * ■;;!»•

* bcj! i / Of i I S»: i;1 <;! (>!» i I i • *i

-flit ,1 i
frrjii VyAVvn\ i»,
ic»(cutfY!/;A i ’hn/
■ ant i- * * iiii Hel
^»>f ''it: Yjv''ii«‘)i; 1

i ir!>;''■>(• r.Tv'' ''Ii i I

<v I I! rf ■dvsofi» ''lOfcnoitoHi ;; s i *'' i f i i ’J -» h >:+

*!i isbill flin i? 1 »• f. i f ij-f {>u <.

IC • {(!''!"■'' 1 >»''■'': Ti •! i ‘; V 1 ■ - • 11 • •'' .

l.*v | Hy oHfh/Jfv; ‘tl nc. wr/i;;
c-iflclilil o{> liUI!.'':f./f l

''io''i •''

:< rH

!• ■ »•

Ank. till Kiksd. kansli den 14 april 1894, kl. 12 midd.

fi’I f t '' M ■ i i r f f O | ; t : j''; T (* ifM ‘ i fr t • {rj» * , { F

it c>! ! /.t rf'' ! ’ :l i!(i " ; i |»

Ändra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7,
med anledning af väckt motion om utsträckt rätt för
sierbhusdeUgarc och testamentstagare att erhålla gemensam
expedition i lag fartsärende.

iiii i Ii’:’ it;- > 11 » •■■II» • . . I i »:ii:.‘»i- ■■• ; . i t

Vid 18,92 och 1893 årens riksdagar väckte herr J. Andersson i
Lysvik motioner derom, att Riksdagen måtte uti skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t vidtaga sådan åtgärd, att den
uti 11 § i kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december
1883, sådant detta lagrum lyder i kongl. kungörelsen den
16 december 1887, sterbhusdelegare eller testamentstagare medgifna
rätt att i uppgifvet fall erhålla gemensam expedition måtte angående
protokollsutdrag utsträckas jemväl till de fall, då af sterbhusdelegare
eller testamentstagare sökt lagfart förklaras hvilande eller af rätten
beviljas, utan att nå samma rättegångsdag lagfart jemväl sökes å
senare fång. Till stöd för sina framställningar anförde motionären hufvudsakligen^
att fall kunde inträffa, då de kostnader, hvilka åtföljde
lagfarten, föreföllo oskäligt betungande, i synnerhet om värdet å
. fastigheten vore obetydligt, att det ej kunde vara rätt, att arfvingar,
om de behöllo sin ärfda fastighet, och sålunda ej kommo i åtnjutande
af, den i ofvanberörda kungörelse medgifna lindring, skulle drabbas
af en dryg kostnad, samt _att om också särskildt lagfartsbevis, såsom
betryggande eganderätten och erforderligt för erhållande af inteckning,
borde för hvarje arfslott beviljas, syntes dock gemensamt pro Bili.

till Iliksd. Prof. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 20 Häft. (N:o 20.) 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 20.

tokollsutdrag vara tillräckligt såväl då lagfart förklarades hvilande
som då lagfart beviljades.

Den framställning, motionären gjorde till 1892 års Riksdag, tillstyrktes
på andragna skäl af det tillfälliga utskott, åt hvilket ärendets
behandling öfverlemnades, samt godkändes af Andra Kammaren
utan diskussion, hvaremot Första Kammaren med bifall till det utlåtande,
ett af kammarens tillfälliga utskott i ämnet afgifvit, afslog
motionen, i följd hvaraf frågan genom kamrarnes skiljaktiga beslut
förföll.

Vid behandlingen af motionärens ifrågavarande yrkande vid 1893
års riksdag blef på tillstyrkan af denna kammares fjerde tillfälliga
utskott, till hvars behandling motionen hänvisades, motionärens förslag
af kammaren godkändt; men sedan Första Kammarens tillfälliga
utskott n:o 1 under erinran bland annat, att motionären med sitt
förevarande förslag afsett endast de fall, då lagfart beviljades eller
förklarades hvilande, men icke föreslagit någon bestämmelse för det
fall, att lagfartsansökningen afsloges eller uppskötes, hemstält, att
Första Kammaren icke måtte biträda Andra Kammarens i ärendet
fattade beslut; och blef denna hemställan bifallen af Första Kammaren.

Nu har uti en under n:o 159 väckt motion, som till utskottets
behandling hänvisats, herr J. Andersson föreslagit,

att Riksdagen ville uti skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
vidtaga sådan åtgärd, att den i 11 § af Kongl. förordningen angående
expeditionslösen den 7 december 1883, sådant detta lagrum
lyder i kongl. kungörelsen den 16 december 1887, medgifna rättighet
att erhålla gemensam expedition måtte, i hvad angår protokollsutdrag,
utsträckas jemväl till de fall, då af sterbhusdelegare eller testamentstagare
sökt lagfart afslås, uppskjutes till viss dag, förklaras hvilande
eller af rätten beviljas, utan att å samma rättegångsdag lagfart jemväl
sökes å senare fång,
eller alternativt,

att enahanda rättighet att erhålla gemensam expedition, både
protokollsutdrag och lagfartsbevis, må för ofvan berörda fall medgifvas,
men endast då den egendom, hvarå lagfart sökes, icke uppgår
till ett värde äf 1,000 kronor.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande K-''o , 20. :j

Uti motionen, till hvars innehåll utskottet tillåter sig hänvisa,
har motionären hufvudsakligen åberopat de grunder, han tillförene
för sina ifrågavarande framställningar åberopat samt särskilt fästat
uppmärksamheten derpå, att jordstyckningen inom hans ort erhållit
en sådan omfattning, att enligt eu vid motionen fogad tabell under
år 1891 i Vermland meddelats 278 lagfarter å skattetal understigande,
ett skatteöre (ett skatteöre = b^o mantal) samt 649 lagfarter å skattetal
från och med ett intill fem öre, samt att eu häradsrätt gifvet förelägganden
för sterbhusdelegare att söka lagfart å affallen egendom, oaktadt
arfskifte icke varit emellan sterbhusdelegarne upprättadf;hvarjemte
motionären vidare anfört, att enär en viss obenägenhet förefunnes
mot undantagslagstiftning, förut väckta förslag afsett allenast protokollsutdrag,
gällande äfven behållna sterbhus, fastän egentliga syftet
varit att bereda mindre bemedlade sterbhusdelegare minskade lagfartskostnader,
men att, derest förslaget funnes vara lättare antagligt,
om detsamma anslöte sig till det beslut, som fattades vid 1891 års
riksdag angående nedsättning af stämpelafgiften för mindre arfslotter

— ett beslut, som stödde sig derpå, att särskildt uti de delar af
landet, der jorden vore mycket styckad, berörda skatt drabbade
ganska hårdt samt att i följd deraf arfvingar till mindre jordlotter
ofta afskräcktes från att inom i lag stadgad tid lagfara sina fång,

— motionären, som funne samma motiv tillämpliga äfven på före-;
varande ärende, ville alternativt föreslå: l:o) det af honom förut väckta
förslag utsträckt äfven till de fall, då lagfartsansökan afsloges eller
ärendet uppskötes, samt 2:o) förslag, omfattande både protokoll och
lagfartsbevis, då den egendom, hvarå lagfart söktes, icke uppginge
till ett värde af 1,000 kronor.

Grunden till motionärens sålunda vid flera riksdagar framstälda
förslag att uti uppgifvet hänseende få lagfartskostnaden nerbringad
synes vara att söka deri, att jordstyckningen inom hans ort är synnerligen
utsträckt och kostnaden för, lagfart följaktligen betungande
för innehafvare af smärre jordlotter samt att sterbhusdelegare af vederbörande
domhafvande undfått förständigande att fullgöra deudagfartsskyldighet,
som skulle dem åligga. I sistnämnda hänseende torde
vara tillräckligt att erinra, hurusom den i 2 § i kong!, förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 förekommande
bestämmelsen om skyldighet för vederbörande att å dess fång

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande, N:o 20.

söka lagfart å landet sist vid det lagtima ting, som infaller näst efter
sex månader, och i stad inom tre månader, sedan fånget skedde,
är i fråga om giftorätt och arf så modifierad, att tiden för lagfartssökandet
skall i dessa hänseenden räknas från den dag, bodelning
verkställes. Det är sålunda uppenbart, att de åberopade föreläggandena,
som innehöllo, att lagfart skulle sökas under förutsättning att
laga hinder derför ej mötte, icke kunde hafva någon påföljd, der
anmälan gjordes, att sterbhusdelegarne vid tiden i fråga icke hållit
någon bodelning. Berörda omständighet lärer följaktligen icke kunna
tillmätas någon betydelse vid afgörandet af den uppstälda frågan.

Att åter kostnaderna för lagfart i vissa fall kunna blifva i afsevärd
mån betungande i de orter, der jordstyckning i större grad
förekommer, har redan af Riksdagen och Kongl. Maj:t blifvit förutsedt,
och åtgärder vidtagna för afhjelpandet af ett slikt missförhål
lande. I detta afseende stadgas nemligen i § 11 mom. 2 af kongl
förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883, sådant
detta lagrum lyder i kongl. kungörelsen den 16 december 1887, att
om sterbhusdelegare eller testamentstagare söka lagfart å fast egendom,
som tillfallit dem i giftorätt, arf eller testamente, och å samma
rättegångsdag lagfart jemväl sökes å senare fång, hvarigenom egendom
i dess helhet öfvergått till eu eller flera af delegarne eller till
ny egare, eller lagfart å sådant fång redan förut sökts, skall i förstnämnda
ärende gemensam expedition för sterbhusdelegarne eller testamentstagare
utfärdas, der ej annorlunda begäres. Det af motionären
eftertraktade målet är således redan vunnet i alla de fall, som
uti ofvan åberopade lagrum afses, och utskottet känuer orter, der
lagfart å de i samma lagrum afsedda fall nästan aldrig sökes annat
än i sammanhang med försäljning. Men äfven eu annan lindring i
lagfartskostnaden har blifvit beredd genom kongl. kungörelsen den
16 oktober 1891. Deri stadgas nemligen, att protokoll angående
lagfart å fång till fast egendom genom giftorätt eller arf, der taxeringsvärdet
å den egendom, hvarå lagfart sökes, icke uppgår till
1,000 kronor, är fritt från stämpel. Genom den sålunda medgifna
lindring kommer lagfartskostnaden att i nu nämnda fall uppgå å landet
till fyra kronor och i stad till minst fem kronor 50 öre, hvaremot
samma kostnad eljest bestiger sig till sex kronor å landet samt
minst sex kronor 50 öre i stad.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts IN:o 4) Utlåtande No 20.

Kongl. föi-ordningen angående lagfart å fång till fast egendom
den 16 juni 1875'' innehåller uti § 18, att vid rätten skall i öfverensstämmelse
med lagfartsprotokollet föras en bok, så inrättad, att
deraf lätteligen kan ses hvarje egendom derå lagfart blifvit sökt,
tiden då det skett, sökandens namn, fånget samt dervid möjligen
fogade vilkor af viss uppgifven art samt tiden då lagfart blifvit beviljad
eller afslagen, hvarjemte Kongl. Maj:t, med föranledande af hvad
i samma lagrum vidare stadgas, genom kungörelse huru lagfarts- och
inteekningsböcker skola inrättas och föras den 14 september 1875
lemnat närmare föreskrifter om sättet, hvarpå dessa böcker enligt de
vid kungörelsen fogade formulär skola föras. Enligt denna kungörelse
skall vid häradsrätt göras ett upplägg för hvarje af inom häradet
belägna, under särskilda nummer i jordeboken uppförda hemman,
qvarnar, fisken och torp eller andra lägenheter med vissa uppgifna
undantag. I stad åter föres en gemensam bok under benämningen
fastighetsbok för såväl lagfarts- som inteckningsärenden, och ett upplägg
skall göras för hvarje särskild fastighet, ehvad den består af
ett eller flera hus, tomter, jordlotter eller andra lägenheter eller delar
deraf. Det är möjligt att genom en sådan anordning af fastighetsboken
i städer densamma kan utan olägenhet föras i Öfverensstämmelse
med den praxis, som enligt uppgift uti kammarens fjerde
tillfälliga utskotts betänkande till sistförfluten riksdag öfver motionärens
då väckta förslag lärer iakttagas vid Stockholms rådstufvurätt.

Beträffande åter underrätter å landet vill det förefalla utskottet,
som ett dylikt förfaringssätt, till den utsträckning motionären åsyftat
i sitt första alternativa yrkande, skulle motverka hufvudändamålet
med införande af lagfartsboken eller att erhålla ordning och reda
i eganderättsförhållandena, samt en klar öfverskådlighet öfver desamma.
Nu är nemligen stadgadt, att i lagfartsboken skola finnas
Särskilda kolumner för införande af ofvanberörda uppgifter uti 1875
års lagfartslag, hvarjemte derutöfver''skall finnas en särskild kolumn
för anmärkningar, i hvilken införes, bland annat, vid förändring i
eganderätt till inskrifven1 fastighet, hänvisning i det rum, hvari fångesmannens
lagfart blifvit inskrifven, till det efterföljande rum, hvari
den nya egarens lagfart inskrifvits, anteckningar rörande egares rätt
att råda öfver fastighet, instämd talan om klander å lång och lösen

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 20

af fastighet, samt rättens beslut, då ansökning blifvit afslagen, förklarad
hvilande eller endast till någon del bifallen. Om nu gemensam
lagfart meddelas flera sterbhusdelegare och dessa sedermera till
skilda personer afyttra sina lotter i den arffallna fastigheten, torde
det icke vara möjligt att inom det synnerligen begränsade ytinnehåll,
som är tillmätt hvarje nummer på upplägget, införa alla de anteckningar,
som lagligen skola införas.

Det synes utskottet, att mot motionärens förslag i nu afhaudlade
del också kan framställas den anmärkning, att någon giltig rtittsgrund
ej kan uppställas för den mening, att sterbhusdelegare eller
testamentstagare, som genom giftorätt, arf eller testamente fått sig
tillagd fastighet af större värde skola vidkännas mindre lagfartskostnader
än dem som ifrågakomma vid lagfart å köp.

Utskottet vill emellertid icke bestrida, att på sätt i motionen
uppgifves, i de orter, der jordstyckning i större grad förekommer, fall
kunna förefinnas, då den hemmanslott, hvarå lagfart sökes, är af så
ringa värde, att kostnaden för lagfart ej står i rimligt förhållande
till egendomens värde, äfven med de lindringar i samma kostnader,
som redan blifvit medgifna. Det kan sålunda blifva lagstiftarnes pligt
att mellankomma för afhjelpande af ett sådant missförhållande, äfven
om derför erforderliga åtgärder i någon mån föranleda till rubbning
i den åskådlighet, lagfartsboken bör ega. Utskottet håller emellertid
före, att om den nu sökta förmånen varder beviljad endast i
det fall, att taxeringsvärdet å hela den egendom, hvarå lagfart sökes,
i värde icke uppgår till 1,000 kronor, den anmärkta olägenheten
kan varda i väsentlig mån förminskad. Utskottet stöder denna
sin åsigt derpå, att ifrågavarande fall sannolikt icke så ofta förekomma
samt att med hänsyn till hela fastighetens ringa värde det
ej är antagligt, att de särskilda fastighetslotterna varda till särskilda personer
föryttrade och att, om klander anställes, sådant klander
rigtas mot fastigheten i sin helhet och ej mot de särskilda lotterna,
hvilkas ringa värde ej manar till anhängiggörande af en kostsam rättegång.
Äro dessa antaganden rigtiga, följer deraf, att i nu afsedt fall ej så
många anteckningar varda erforderliga och att således det knappt
afmatta rummet å upplägget ändock kan blifva tillräckligt.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 20.

På grund af hvad sålunda anförts tillåter utskottet sig hemställa,

att Andra Kammaren måtte på det sätt bifalla
motionen, att Kammaren för sin del besluter,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kong! Maj:t
anhålla, att den i 11 § mom. 2 af kongl. förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883,
sådant detta lagrum lyder i kongl. kungörelsen den
16 december 1887, för sterbhusdelegare eller testamentstagare
i vissa fall medgifna rätt att öfver ansökan
om lagfart erhålla gemensam expedition må
varda, der ej annorlunda begäres, utsträckt till alla
öfriga fall, då lagfart af sterbhusdelegare eller testamentstagare
sökes å fastighet, som i värde ej uppgår
till 1,000 kronor.

Stockholm den 11 april 1894.

.!''■ : ...il • i •>. f-i.i.H .i. i ‘ i : X

På utskottets vägnar:

D. G. RESTADIUS.